Detta är historien bakom Ukrainas bidrag ”1944”

I sin sång 1944 sjunger Jamala om hur bland annat hennes gammelfarmor led stora sorger under deportationen utav krimtatarer under Andra världskriget. Vissa menar att Ukrainas bidrag är för politiskt präglat då Krimhalvön idag är en stor konflikt mellan Ukraina och Ryssland. Men i mina ögon är 1944 mer en personlig historia om det som präglat många krimtatarer idag.

Under 1900-talet präglades krimtatarerna svårt av andra världskriget händelser. Hitler och Nazityskland drev projektet ”Gotland” som grundade sig i idén om att Krim var ett gammalt germanskt heimat och skulle därför återgå till germanerna (”tyskarna”). Tanken var då att befolkningen bestående av ryssar, tatarer och judar skulle fördrivas eller förslavas till förmån för ”tyska” nybyggare.

Tatarerna hade minst sagt en dålig relation med Ryssland. De hade fått det allt sämre sedan Ryssland annekterat Krim 1783, och de bolsjevikiska styrkorna hade härjat hänsynslöst på Krimhalvön under den ryska revolutionen. Bland annat förbjöds dem använda sitt traditionella arabiska alfabet, 150 000 tatarer hade dödats eller deporteras, och i slutet av 1930-talet pågick utrensningar av främst utbildade tatarer. Därför var man en stor motståndare till kommunisterna.

Med denna bakgrund kan ni förstå att tatarerna såg Nazisterna som ”räddare i nöden”, och att samarbetet skulle leda till en överenskommelse om en självständig stat. Till en början infriades också tatarernas förväntningar. Tillsammans med tyskarna bröt man ner den Röda armén, och den protyska, och samtidigt antisovjetiska hållningen som tatarerna hade, gynnade tyskarna. En kort tid fick befolkningen det också bättre och deras kultur till och med blomstrade, detta tack vare Generalkommissarien Frauenfeld.

Men den lyckliga tiden var som sagt kort och snart anlände SS-styrkorna för att inleda förintelsen av främst romer, judar och tatarer. Närmare 100 000 människor sköts till döds på halvön. När sedan tyskarna förlorade greppet mot Röda armén och Stalin fick makten över Krim igen, blev det än värre för de utsatta tatarerna. Året är 1944 och det kom att bli en tid då Krimbefolkningen fick utstå Stalins hämnd.

Under Stalins hämnd började man utplåna tatarbyar för att sedan genomföra en fullständig deportation av tatarer från Krim. Förutom att hämnden var hänsynslös så var den också ett otroligt svek mot de 50 000 tatarer som kämpat för den Röda armén. Ingen tatar undkom Stalins deportation. Berättelser från deportationen kan bara beskrivas som hemska, förnedrande, hänsynslösa och brutala. 191 000 tatarer fördrevs från sina hem. Läs mer om berättelserna här: Krimtatarer fast i sitt blodiga förflutna

Slutligen gjorde Stalin allt för att eliminera den tatariska kulturen genom att byta ut Tatariska platsbeteckningar och ortsnamn, böcker förstördes, deras moskéer gjordes till varuhus, deras gravstenar användes som byggnadsmaterial. Tatarerna raderades även ur den sovjetiska statistiken och som etnisk beteckning i uppslagsverk.

Kalla Jamalas bidrag för politisk om du vill, det enda jag bryr mig om och som berör mig djupt är historien om ett folk vars kultur och liv raderades av Stalins sovjet.

 

Källa: Krimtatarer fast i sitt blodiga förflutna, Henrik Höjer (SVD)