Schlagerpojkarna satsar på svenska

De senaste veckorna har en våg av de svenska schlagerkillarna försökt ändra sin image och börjat sjunga låtar på svenska. Darin, Danny, Anton Ewald och Ulrik Munther har alla sadlat om, med varierat resultat. Låt oss ta en liten titt på vad de erbjudit!

Alex Jafarzadeh – Fånga Mig


Vi fuskar lite. Vi börjar inte med några av ovannämnda namnen, utan tittar först istället på Alex Jafarzadeh och anledningarna är, enligt mig, solklara. Alex har varit dansare bakom Danny, Darin och Anton Ewald och försöker nu göra popkarriär. Han är stöpt i samma mall som de andra killarna, klädstilen och soundet, förutom en liten detalj. Jo, nämligen att han sjunger på svenska. Han har fortfarande inte slagit igenom på riktigt, men ge honom en Melodifestivalsplats och det lär hända.

Darin – Ta Mig Tillbaka


Darin fick tidigt under våren en radiohit med den här låten. Efter sin uppskattade medverkan i Så Mycket Bättre för några år sedan så har det varit lite tyst om Darin. Hans Mamma Mia floppade och nu återvänder han till det publiken tyckte i Så Mycket Bättre, nämligen att han sjöng på svenska. Det här är den bästa låten i bunten tycker jag. Vemodig och sentimental, med fint formulerade referenser till 90-talet som inte känns alldeles för uppenbara eller lökiga.

Danny Saucedo feat Malcolm B – Brinner I Bröstet


Sen Kom vår allas Danny och försökte sig på lite svensk pop. Likt Darin går Dannys låt i bekännelseskolan. Det når inte riktigt Darins klass, men det är faktiskt ett bra försök för Danny. Den är hit:ig och inte alls lika plastig som Dannys låtar brukar vara. Likt Darin behövde Danny göra något nytt. Han och Molly har på senaste tiden blivit mer kända för sina Instagraminlägg än för sin musik, så Danny behöver den här låten för att göra honom mer ”seriös”

Anton Ewald feat Samboii – Vill Ha Dig


Antons nylansering kom i samband med han erkände att han tagit kokain. Det blev en mediastorm kring honom som han mycket väl hade kunnat rise above, men tyvärr är hans cover på Freestyles Vill Ha Dig en av de värsta låtarna på länge. Dåligt sound och lökig text både refräng och vers. Tyvärr Anton, detta är inte alls bra. Gör något bättre, snälla eller bara sjung på engelska om du inte är bekväm med det svenska popspråket som Danny och Darin ändå förstår.

Ulrik Munther – Allt Jag Ville Säga

 
Cannesaktuella Ulrik Munther släppte för några dagar sin nya skiva, bara på svenska. Till skillnad från resten av killarna känns detta som en naturlig progression. Det är mer naturligt att som singer/songwriter-typen (även om han inte skriver alla sina låtar själva) att sjunga på svenska, än någon vars betong ligger på showen. Texten är skriven av Jonas Gardell, så creddigt samarbete här.

Anton Ewald – On My Way (EP)

Det var en besviken Anton Ewald som i mars fick se sig vara Melodifestivalens stora favoritfall. Från att varit favorittippad att vinna fick han se sig komma sist, med varken stöd från jury eller publik. Trots en slick produktion, vars gospelkör i sista refrängen lyfter hela låten, fick Natural se sig besegrad och nu, tre månader efter, låtsas man om som att den inte existerat. På nya EP:n On My Way presenterar Ewald fyra färska låtar och varken Natural eller Close-Up får plats, detta till skillnad från förra EP:n där Ewald inkluderade Begging.

Anton Ewald bjuder inte på några större musikaliska överraskningar. På Save the Last Dance och Prison låter det som att Ewald plöjt sig igenom Justin Timberlakes senaste album och hämtat inspiration, medan Should’ve Named You Problem är en kusin till hans egna Human från förra EP:n. Det är absolut inte dåliga låtar, men allt smälter in i varandra och efter fyra låtar känns det inte som att man kan tydliggöra hur låtarna faktiskt gick eller vad de handlade om. Enda undantaget är öppningslåten This Could Be Something där EP:n gästas av  danska popdrottningen Medina. Det är medryckande pop med tydliga EDM-influenser som mycket väl hade kunnat platsa i Eurovision Song Contest (och på närmare eftertanke finner man viss likhet med Rumäniens bidrag från i år).

Betyg: 2/5
Bästa låten på skivan: This Could Be Something

Itunes Spotify

 

 

Ewald lockade fler tittare!

  

1011998_10200232478324681_714596951_n

I lördags när Anton Ewald och Alcazar gick till final bänkade sig hela 3136000 svenskar framföt tv apparaterna. Det gör Örnsköldsvik till den näst mest tittade deltävlingen i år. Men fortfarande verkar tittarna inte vara särskillt engagerade. Enbart 318155 ringde eller sms röstade vilket gav ynka 546351 kr till radiohjälpen.

Efter de fyra deltävlingarna ser statistiken ut som följer:

Antalet samtal och sms: 1334174 st

Pengar som samlats in till radiohjälpen: 2338906 kr

Antalet tv tittare: 12539000 st

Förhoppningarna som sprack – här är Schlagerhörnans analys av gårdagen!

Inför den sista deltävlingen hade både jag och Jesper stora förhoppningar om att låtkvalitén skulle höjas ett snäpp ifrån föregående veckans lågvattenmärke. Båda lågoddsarna Alcazar och Anton Ewald fans med, och en återkommande Linda Bengtzing som kryddat tidigare festivaler med sina slagkraftiga schlagers. Men ack, förhoppningarna infriades ej!

Visserligen Gjorde Alcazar en snygg entré med den stora discokulan, ett trick de dock använde redan 2005 med ”Alcastar”. I övrigt var deras låt något man hört tidigare. Men Alcazar kommer väl troligtvis få uppdraget att göra nästa Pridelåt känns det som. Anton Ewald valde istället att sopa upp Eric Saades glassplitter från Melodifestivalen 2011 och använda i sin scenkostym, ännu ett tecken på att alla svenska popkillar använder sig utav samma material för att lyckas. Linda Bengtzing och sin sida valde att överge sina schlagerfans och framförde ett bidrag som mer påminde om Lena Philipsson än henne själv, och hon straffades direkt. Istället fick hon se sig besegrad av Ellinore Holmer och Ammotrack. De resterande bidragen igår var lika mellanmjölksaktiga som vanligt om jag får lov att uttrycka mig så.

När man ändå är inne på det som var dåligt går det nästan inte att inte nämna manusförfattaren i sammanhanget. Ännu en gång Inleder Anders och Nour med ett nummer som får en att höja på ögonbrynen. Dessvärre har man blivit så van vid dessa anmärkningsvärt dåliga shower att det nästan känns normalt. Ännu en gång har programmet lyckas diskriminera någon, denna gången var det de hörselskadades tur. Tomas Ledin skötte dock sina kort väl och bjöd på en godkänd mellanakt, vi slapp iallafall återuppleva siamesisk backhoppning.

Sammanfattningsvis kan man säga att Melodifestivalen 2014 är ett fortsatt kapitel mot ett dåligt slut. Nästa vecka blir det andra chansen och då hoppas vi på svettiga fajter och Helena Paparizou och JEM i final.

Första smygtitten – Anton Ewald

I en scenografi som påminner om stora persienner dansar Anton Ewald med sina två dansare, och skamgreppet är dessutom tillbaka. ”Natural” är mer lik Ewalds senaste hits som ”close” än hans mellolåt förra året. Att detta ger en finalbiljett är jag nästan 100% säker på, men detta är långt ifrån min topp fem just nu.