Detta är historien bakom Ukrainas bidrag ”1944”

I sin sång 1944 sjunger Jamala om hur bland annat hennes gammelfarmor led stora sorger under deportationen utav krimtatarer under Andra världskriget. Vissa menar att Ukrainas bidrag är för politiskt präglat då Krimhalvön idag är en stor konflikt mellan Ukraina och Ryssland. Men i mina ögon är 1944 mer en personlig historia om det som präglat många krimtatarer idag.

Under 1900-talet präglades krimtatarerna svårt av andra världskriget händelser. Hitler och Nazityskland drev projektet ”Gotland” som grundade sig i idén om att Krim var ett gammalt germanskt heimat och skulle därför återgå till germanerna (”tyskarna”). Tanken var då att befolkningen bestående av ryssar, tatarer och judar skulle fördrivas eller förslavas till förmån för ”tyska” nybyggare.

Tatarerna hade minst sagt en dålig relation med Ryssland. De hade fått det allt sämre sedan Ryssland annekterat Krim 1783, och de bolsjevikiska styrkorna hade härjat hänsynslöst på Krimhalvön under den ryska revolutionen. Bland annat förbjöds dem använda sitt traditionella arabiska alfabet, 150 000 tatarer hade dödats eller deporteras, och i slutet av 1930-talet pågick utrensningar av främst utbildade tatarer. Därför var man en stor motståndare till kommunisterna.

Med denna bakgrund kan ni förstå att tatarerna såg Nazisterna som ”räddare i nöden”, och att samarbetet skulle leda till en överenskommelse om en självständig stat. Till en början infriades också tatarernas förväntningar. Tillsammans med tyskarna bröt man ner den Röda armén, och den protyska, och samtidigt antisovjetiska hållningen som tatarerna hade, gynnade tyskarna. En kort tid fick befolkningen det också bättre och deras kultur till och med blomstrade, detta tack vare Generalkommissarien Frauenfeld.

Men den lyckliga tiden var som sagt kort och snart anlände SS-styrkorna för att inleda förintelsen av främst romer, judar och tatarer. Närmare 100 000 människor sköts till döds på halvön. När sedan tyskarna förlorade greppet mot Röda armén och Stalin fick makten över Krim igen, blev det än värre för de utsatta tatarerna. Året är 1944 och det kom att bli en tid då Krimbefolkningen fick utstå Stalins hämnd.

Under Stalins hämnd började man utplåna tatarbyar för att sedan genomföra en fullständig deportation av tatarer från Krim. Förutom att hämnden var hänsynslös så var den också ett otroligt svek mot de 50 000 tatarer som kämpat för den Röda armén. Ingen tatar undkom Stalins deportation. Berättelser från deportationen kan bara beskrivas som hemska, förnedrande, hänsynslösa och brutala. 191 000 tatarer fördrevs från sina hem. Läs mer om berättelserna här: Krimtatarer fast i sitt blodiga förflutna

Slutligen gjorde Stalin allt för att eliminera den tatariska kulturen genom att byta ut Tatariska platsbeteckningar och ortsnamn, böcker förstördes, deras moskéer gjordes till varuhus, deras gravstenar användes som byggnadsmaterial. Tatarerna raderades även ur den sovjetiska statistiken och som etnisk beteckning i uppslagsverk.

Kalla Jamalas bidrag för politisk om du vill, det enda jag bryr mig om och som berör mig djupt är historien om ett folk vars kultur och liv raderades av Stalins sovjet.

 

Källa: Krimtatarer fast i sitt blodiga förflutna, Henrik Höjer (SVD)

Ett titt i arkivet – 20 års jubileum av Melodifestivalens mest anonyma upplaga

Året är 1994, Schlagerhörnans bloggare har precis sett dagens ljus medan Melodifestivalen är inne på sin 34 upplaga. Tjugo år senare har det hänt mycket, inte minst vad det gäller antalet bidrag och programmets format. I dagens “En titt i arkivet” skall vi gå tillbaka till 1994 års Melodifestival och bedöma kvalitén på bidragen.

Inför 1994 års tävling hade Sveriges television en allmän inskickning utav bidragen. Efter det valdes tio bidrag ut av en urvalsjury. Man införde även en ny regel som gick ut på att demosångarna på de inskickade bidragen skulle vara beredda på att framträda live, och detta eftersom man tidigare år fått avhopp från kända artister som sjungit in demon på de tävlande låtarna. SVT var till och med så hårda så att ett bidrag kunde diskas om demoartisten vägrade att framföra låten i programmet.

För fjärde ordningen i följd var tävlingsuppläget som sådant att de tio bidragen bantades ner till fem och sedan röstade jurydistrikten fram vinnaren utav dessa fem valda. Året innan hade man låtit svenska folket få ta del av makten men efter protester från de olika jurydistrikten slopade man det konceptet 1994.

Själva finalen avgjordes i TV-huset i Stockholm den 12 Mars. Programledare var Kattis Ahlström och Sven Melander. Scenen som delvis var uppbyggd av lastpallar var inte ett scenografiskt underverk, och inte heller låtarna från 1994 års festival var vidare inspirerande. Tina Röklander ville dela ut hemligheter, Perikles ville ta med oss till månen, medan Jan Höglund sjöng om kärleksvindar. Överlag var standarden på bidragen undermålig, och i sin desperation att lyckas använde sig många av artisterna utav koregraferade chester och danser, vilket bara gjorde det sämre. Hela åtta av de tio bidragen var ballader, där åtminstone fem av dem var sömnpiller.

Dock fanns det några godbitar i den annars beska godispåsen. Cayenne som framförde låten Stanna hos mig lyckades bäst i tävlingen med att göra en låt med någorlunda koppling till sin samtids musikliv. Gladys Del Pilar sjöng en klassisk schlagerballlad singerad Ingela Pling Forsman. Men inget bidrag nådde så högt som Stjärnorna. Trots att Marie Bergman och Roger Pontare tycks vara ett udda par stör det oss inte alls, tvärtom. Denna smäktande ballad var överlägsen de andra i tävlingen. Artisterna signalerar äkta känslor istället för fåniga intetsägande danssteg, och det är också det som gör att framträdandet stack ut från mängden. Sammanfattningsvis kan Schlagerhörnan konstatera att det bästa scenspråket och budskapet vann.