Såhär tycker vi om deltävling 2!

Efter att ha smygglyssnat på deltävling två i Göteborg går det att både hitta vinnare och förlorare. Schlagerhörnan ger nu sin dom över bidragen. Här kommer de!

 

Klara Hammaström – Nobody

Pontus: För mig låter Klara Hammarström som en svenk schlagervariant av Ellie Goulding. Det är popigt medryckande och har ett härligt vibe som jag går igång på. Risken är dock att denna typ av musik redan spelas rätt mycket och håller en högre kvalité rent musikaliskt. Men en andra chans kan hon kanske knipa.

Karolina: En riktigt bra debutantlåt som definitivt fastnar. Detta är en modern popdänga där vi tack gode gud slipper det klassiska soundet som ALLA poplåtar har nuförtiden. Istället slängs vi tillbaka till 2015, vilket kanske kan ses som lite tråkigt, men i nuläget känns det främst uppfriskande. De otroligt jobbiga ”La-la-la”s och ”Wa-wa-wa”s funkar dock inte. Hammarström måste förstå att det här inte är lilla Melodifestivalen.

Jan Johansen – Miraklernas tid

Pontus: Nu har jag bara fått höra Thorstens version vilket i sig gav mersmak. Låten har samma sound och är nästan lika teatraliskt framförd som “Jag reser mig igen”, om än lite mer upplyftande. Med andra ord är den inte skriven för Jan Johansen. Samtidigt är jag spänd på att höra hur denna låt kommer tolkas av Johansen.

Karolina: Tack gode gud att Johansen fick låten istället för Flinck! Nu slipper vi skräckfilmen som vi hade fått med Torsten till den här låten. I övrigt så verkar det som att SVT inte kommit över Jan Malmsjö, men i och med han sagt att han inte vill vara med igen, så gav de istället Jan Johansen en lugn version av ”Leva livet”. Mysigt ändå och välkommen tillbaka Jan!

Dotter – Bulletproof

Pontus: På frågan om Dotters bidrag är skottsäkert så blir mitt svar absolut. Hennes bidrag har mer energi och puls än “Cry” hade. Bilder från genrepet avslöjar också ett snyggt scennummer innehållande ett självlysande klädesplagg. Självlysande kläder är ett väl använt knep i Melodifestivalen, redan på Abbas tid faktiskt. Det enda frågetecknet är om Dotter lyckas gå igenom rutan, att hon som artist inte försvinner i all produktion.

Karolina: Jag var aldrig riktigt ett fan av ”Cry” och förstod inte magin i låten som många andra såg. Därför faller Bulletproof mig mycket mer i smaken. En poplåt som andas mer 2010 än 2020, vilket jag dock bara uppskattar. Dotters röst är fantastisk och jag är övertygad om att det här kommer funka riktigt bra live.

Mendez feat. Alvaro Estrella – Vamos Amigos

Pontus: Dags för ett glas sangria för nu är sommarens latinodans hit här igen. Mendez gör ingen besviken med sin medryckande popmusik och nu får han dessutom med sig en sångare som till skillnad från honom själv kan sjunga rent. Hoppas att de åtminstone tar sig till andra chansen.

Karolina: TACK gode gud så har Alvaro aka Vengaboys lämnat sitt ”Boom Boom” bakom sig! Den här gången är det utan tvekan bättre (inte för att det är svårt att skriva en låt bättre än “Bedroom” – till och med en döv sångfågel som jag hade kunnat göra det) men “Vamos amigos”, som man hade hoppats skulle vara en härlig latino-dänga a la ”Despacito” faller lite platt. Vi får i alla fall höra Mendez rappa på spanska igen.

Linda Bengtzing – Alla mina sorger

Pontus: Det är med stor sorg i mitt schlagerhjärta som jag måste erkänna att Linda Bengtzing blir chanslös på lördag. Jag hade så hoppats på att hon kunde rycka upp sig som artist och stå för den schlagerdiva hon är men istället blir det såhär tafatt och ointressant. Det är synd för jag hade verkligen velat säga att “Nu är Bengtzing äntligen tillbaka” men glitterskimmret har blåst bort för längesen.

Karolina: Tyvärr blir inte Bengtzings bidrag i år en Schlatzing (Schlager + Bengtzing) dänga, men tack gode gud så blir det inte heller en upprepning av hennes misslyckade försök 2014 och 2016. Vi får istället en låt som skriker mellanmjölk och det känns väl ändå okej. Hade det varit 2008 hade det aldrig funkat, med tanke på vilken press Bengtzing hade på sig efter ”Alla flickor” och ”Jag ljuger så bra”, men med tanke på hennes senaste två låtar så är det acceptabelt med en låt som bara når till en ”helt okej” nivå.

Paul Rey – Talking in My Sleep

Pontus: För det första, visst ser Paul Rey ut som Felix Sandman med skäggstubb? För det andra märks det att manliga artister som Lewis Capaldi som sjunger låtar om hjärtesorg är populära just nu. Förra veckans tema var “pojkar måste visa mer känslor” och denna vecka är temat “killar som känner”. För det tredje går Paul Rey till final på lördag.

Karolina: Det är 95% chans att Paul Rey vinner Melodifestivalen 2020. Felix Sandman har dragit sig undan i skuggorna med sitt övertydliga budskap och klivit fram har Paul Rey. Hans låt är en behaglig ballad som dessvärre inte är svår att anamma – Med andra ord så kommer vi tyvärr inte komma undan Sverigemodellen ens i det nya decenniet (Sverigemodellen = En ung, snygg kille som sjunger en generisk poplåt med ett snyggt framträdande vinner tävlingen).

Anna Bergendahl – Kingdom Come

Pontus: Vem kunde tro att en tjej med en gitarr som enda scenrekvisita tio år senare skulle stå med sex halvnakna dansare? Anna Bergendahl har verkligen gått från halvtråkig till intressant. Min uppfattning är att både hennes artisteri och hennes musik har blommat ut ordentligt. Grattis Anna!

Karolina: Anna Bergendahl insåg att hennes förra låt trots allt var lite för tråkig för masspubliken och kommer istället tillbaka med något lite mer upptempo – Och hon lyckas! Man rycks med i låten och trots att vi enbart har hört en minut av den så bådar den minuten gott. Hoppas bara att hon inte förstör sitt framträdande i år genom en scen som ser ut som något hämtat ur nyhetsmorgon och kläder som ser ut som en modern, glittrig version av Vintergatan.