Ett försvarstal till gångna tider som flytt

Foto: Bertil Ericson / TT

Det fanns en tid, för inte så längesedan, ett Melodifestivalen som var underhållande. Anne-Lie Rydé hade en fjäderboa på scen, Arja Saijonmaa omgärdades av hunkar och After Dark sjöng sig till final. Det var glitter, det var glamour, men framförallt så var det ytligt. Ytan och det artificiella spelade en stor roll. Camp, som är ett engelskt uttryck, är en stil som går ut på att uppskatta dålig smak, ironi och förstorade gester. Det finns avsett camp såsom John Waters filmer och det finns oavsett camp som till exempel Zarah Leanders verk. Melodifestivalen har hela tiden legat på gränsen mellan avsett och oavsett. Tävlingen har länge haft som vana att driva med sig själv och göra allting större och galnare. After Darks (Åh När Ni) tar saken i egna händer var ganska en höjdpunkt i tävlingen camp-stil. Ironi genom ordspel, glitter, glamour och starka färger förstärkte numrets camp-värde. Som ni märker är camp oftast tätt förknippat med gayestetik. Melodifestivalens camputtryck har för mestadels kretsat kring det glättiga och ironiska till skillnad från Eurovisions mer melodramatiska uttryck à la Greta Garbo.

Alla som är gay gillar inte camp, men på många sätt har camp varit ett sätt för homosexuella förr att stå ut med en vardag där ens sexualitet varit och är olagligt. På 30-talet blev Trollkarlen från Oz en allegori för många bögar som då de drömde bort till en bättre plats. Filmens glädje, färger, sång och Judy Garland gjorde den till en evig gayfavorit och ”Friends of Dorothy” blev ett kodnamn använt av bögar. Camp kunde få människors gråa vardag att bli glad och man kunde få leva ut de känslor som man var tvungen att hålla inne. Detta stämde speciellt in med attityden i gaykretsar innan Stonewallupproret. Melodifestivalen har på många sätt varit en liknande tillflyktsplats för homosexuella. Där man kunde dansa i neon och sjunga dramatiska ballader om förlorad kärlek. Charlotte Perrelli, Carola, Siw Malmkvist, osv. Tävlingen var utskrattad, men det var så många som blev glada och underhållna av den. Något ändrades dock 2010. Helt plötsligt skulle man fokusera på texten. På ett år märkte man en förändring. Petra Mede, Malena Ernman och Alcazar år 2009 blev Salem Al Fakir, mörka färger och Anna Bergendahl. Det blev inte nödvändigtvis sämre låtar, men Melodifestivalen började nu svika sina tidigare ideal.

Schlagerdivans död är något som det skämtats mycket om på senare tid. Antingen blir man kallad konservativ av folk eller så får man förstå tiderna har ändrades och det är okej. Tävlingen har blivit mer inriktad att skapa hits för mainstreampublik. Om Melodifestivalen på 2000-talet styrde hitlistan så är det nu hitlistan som styr Melodifestivalen, men vad som provocerar mig är att tävlingen fortfarande försöka hålla ett skimmer av att den är gayvänlig. Visst, den är ju inte anti-gay, men attityden nuförtiden börjar kännas ”du får vara gay, men inte för gay”. Tänk Oscar Zia, Frans, Wiktoria osv. De är skickliga artister med gedigna låtar, men någonstans har tävlingen börjat ta sig själv för seriöst. Den har straightifierats med andra ord. Dismissed och Oscar Zia gör statements angående HBTQ-rättigheter. Jättebra. Det behövs förebilder för unga, men problemet blir att gayestetik inte 100% är hemma i tävlingens nyvunna heteroffiering. Om man tittade på QX-galan för några veckor sen så kunde man ana ett förgånget Melodifestivalen. Ett event där man firade livet och kärlek. Allas olikheter. I Melodifestivalen firar man mest ett homogent samhälle där man pratar om flyktingkris, allas lika rätt osv. men sanningen är den att rasifierade är underrepresenterade i tävlingen. Samma gäller transsexuella. De minoriteter jag nämnt nu har aldrig varit särskilt uppskattade i Melodifestivalen varken förr eller nu. Så tävlingens politik när det gäller detta ska inte förskönas av någon slags nostalgivision täckt av rosenskimmer. I Melodifestivalen anno 2017 firar man en vit, heterosexuell, ung kvinna eller man. Finns undantag, men de är inte många.

Roger Ebert skrev en gång om melodramafilmen Written on the Wind: ”To appreciate a film like “Written on the Wind” probably takes more sophistication than to understand one of Ingmar Bergman’s masterpieces, because Bergman’s themes are visible and underlined, while with Sirk the style conceals the message.”. Applicera detta citatet istället på Dismissed som i sin intervju berätta högt över att de stod för HBTQ-rättigheter och sen framförde en ljummen Yohio-kopia. Jämför med Melodifestivalen 2004 där Shirley Clamp, After Dark och Lena Ph stod på prispallen. De sistnämnda levererade kärlek, glädje och trots sina, på ytan, opolitiska låtar och framträdanden så lyckades de fängsla sin publik och uttryckte genom sina låtar och framträdanden acceptans.

I foajén i Friends Arena kommer det på lördag finnas barnfamiljer som är iklädda glitterhattar och rosafjäderboer, men när de väl kommer in i arenan och showen börjar så kommer Hasse, David och Clara Henry göra det klart för alla att tävlingen inte längre består av glitterhattar och rosafjäderboa. Utan en tävling där man är seriös, lågmäld, Hasse gör ett rocknummer, David Lindgren skämtar om pappakropp och Clara Henry vloggar. Schlagerdivans död var väntat att den skulle komma, men vad den har blivit ersatt av är inget jag ser som en positiv utveckling i Melodifestivalens historia.

OBS. Detta är inte någon kritik mot någon artisterna. De alla har sina egna artistiska uttryck, men nämner dem som en del av ett mönster.