Vinnaren igår hette Frans, förloraren hette Melodifestivalen 2005.

Det finns ingen tvekan om att Frans skulle gå till final. Några sekunder in i låten började publiken klappa med spontant och en ny stjärna var född. Helt plötsligt var det inte Molly Sandéns deltävling längre, utan en ny vinnarkandidat hade stigit upp på toppen. I finalen finns redan ett antal bidrag som kan skrälla till med en vinst. Tror inte precis Ace Wilder eller Oscar Zia tänker ge upp utan en strid. I Andra chansen väntar också en Isa som trots missat direktavancemang fortfarande ses som en potentiell vinnare.

Vem var förlorarna?
Jo. Det var veteranerna från Melodifestivalen 2005, Linda Bengtzing och Martin Stenmarck, som kom absolut sist. Detta följer en trend där bland annat After Dark och Patrik, Tommy & Uno även dem kommit sist. Det har skyllts på det ena och det andra, men i ärlighetens namn, gör man sig själv uträknad. Det har inte varit fel på någons låt, men det är just det som är problemet. Allting har låtit för bekant. Vi har hört Killer Girl med Linda innan och männens ballader hade de väl i all ärlighetens namn inte trott skulle hetta upp röstlinjerna. Det handlar om att man måste försöka mer och försöka bättre. För publiken finns där. När Nanne var 43 år ansågs hon vara uträknad men så boom kom Håll Om Mig och gjorde succé bland alla åldrar. Hasse Andersson gjorde detsamma.

Vad som däremot är tråkigt är den homogena ljudbilden som finns i finalen nu. Det låter för lika. Ingenting är dåligt, men en musikalisk mångfalden finns inte där. Tittar man på Andra chansen så lär det inte heller komma fram några bidrag som rör om i grytan. Jämför till exempel för 10 år sedan när vi hade schlager, pudelrock, ballader, dancepop och country i en och samma final. Det känns som en helt annan verklighet. Men det kan bero lika mycket på Christer Björkmans prioriteringar som den kommersiella musikens läge idag där det inte är någon större spridning i genres.