Förhoppningarna som sprack – här är Schlagerhörnans analys av gårdagen!

Inför den sista deltävlingen hade både jag och Jesper stora förhoppningar om att låtkvalitén skulle höjas ett snäpp ifrån föregående veckans lågvattenmärke. Båda lågoddsarna Alcazar och Anton Ewald fans med, och en återkommande Linda Bengtzing som kryddat tidigare festivaler med sina slagkraftiga schlagers. Men ack, förhoppningarna infriades ej!

Visserligen Gjorde Alcazar en snygg entré med den stora discokulan, ett trick de dock använde redan 2005 med ”Alcastar”. I övrigt var deras låt något man hört tidigare. Men Alcazar kommer väl troligtvis få uppdraget att göra nästa Pridelåt känns det som. Anton Ewald valde istället att sopa upp Eric Saades glassplitter från Melodifestivalen 2011 och använda i sin scenkostym, ännu ett tecken på att alla svenska popkillar använder sig utav samma material för att lyckas. Linda Bengtzing och sin sida valde att överge sina schlagerfans och framförde ett bidrag som mer påminde om Lena Philipsson än henne själv, och hon straffades direkt. Istället fick hon se sig besegrad av Ellinore Holmer och Ammotrack. De resterande bidragen igår var lika mellanmjölksaktiga som vanligt om jag får lov att uttrycka mig så.

När man ändå är inne på det som var dåligt går det nästan inte att inte nämna manusförfattaren i sammanhanget. Ännu en gång Inleder Anders och Nour med ett nummer som får en att höja på ögonbrynen. Dessvärre har man blivit så van vid dessa anmärkningsvärt dåliga shower att det nästan känns normalt. Ännu en gång har programmet lyckas diskriminera någon, denna gången var det de hörselskadades tur. Tomas Ledin skötte dock sina kort väl och bjöd på en godkänd mellanakt, vi slapp iallafall återuppleva siamesisk backhoppning.

Sammanfattningsvis kan man säga att Melodifestivalen 2014 är ett fortsatt kapitel mot ett dåligt slut. Nästa vecka blir det andra chansen och då hoppas vi på svettiga fajter och Helena Paparizou och JEM i final.