Ett titt i arkivet – 20 års jubileum av Melodifestivalens mest anonyma upplaga

Året är 1994, Schlagerhörnans bloggare har precis sett dagens ljus medan Melodifestivalen är inne på sin 34 upplaga. Tjugo år senare har det hänt mycket, inte minst vad det gäller antalet bidrag och programmets format. I dagens “En titt i arkivet” skall vi gå tillbaka till 1994 års Melodifestival och bedöma kvalitén på bidragen.

Inför 1994 års tävling hade Sveriges television en allmän inskickning utav bidragen. Efter det valdes tio bidrag ut av en urvalsjury. Man införde även en ny regel som gick ut på att demosångarna på de inskickade bidragen skulle vara beredda på att framträda live, och detta eftersom man tidigare år fått avhopp från kända artister som sjungit in demon på de tävlande låtarna. SVT var till och med så hårda så att ett bidrag kunde diskas om demoartisten vägrade att framföra låten i programmet.

För fjärde ordningen i följd var tävlingsuppläget som sådant att de tio bidragen bantades ner till fem och sedan röstade jurydistrikten fram vinnaren utav dessa fem valda. Året innan hade man låtit svenska folket få ta del av makten men efter protester från de olika jurydistrikten slopade man det konceptet 1994.

Själva finalen avgjordes i TV-huset i Stockholm den 12 Mars. Programledare var Kattis Ahlström och Sven Melander. Scenen som delvis var uppbyggd av lastpallar var inte ett scenografiskt underverk, och inte heller låtarna från 1994 års festival var vidare inspirerande. Tina Röklander ville dela ut hemligheter, Perikles ville ta med oss till månen, medan Jan Höglund sjöng om kärleksvindar. Överlag var standarden på bidragen undermålig, och i sin desperation att lyckas använde sig många av artisterna utav koregraferade chester och danser, vilket bara gjorde det sämre. Hela åtta av de tio bidragen var ballader, där åtminstone fem av dem var sömnpiller.

Dock fanns det några godbitar i den annars beska godispåsen. Cayenne som framförde låten Stanna hos mig lyckades bäst i tävlingen med att göra en låt med någorlunda koppling till sin samtids musikliv. Gladys Del Pilar sjöng en klassisk schlagerballlad singerad Ingela Pling Forsman. Men inget bidrag nådde så högt som Stjärnorna. Trots att Marie Bergman och Roger Pontare tycks vara ett udda par stör det oss inte alls, tvärtom. Denna smäktande ballad var överlägsen de andra i tävlingen. Artisterna signalerar äkta känslor istället för fåniga intetsägande danssteg, och det är också det som gör att framträdandet stack ut från mängden. Sammanfattningsvis kan Schlagerhörnan konstatera att det bästa scenspråket och budskapet vann.