Blue Bloods och Tom Sellecks mustasch

Blue Bloods: Tom Selleck och Donnie Wahlberg. Foto: Scanpix

TV4 marknadsför serien Blue Bloods, vars första avsnitt visades på onsdagskvällen, tungt. Att som de gör i reklamen säga att den är ”från skaparna av Sopranos” är väl att ta i. Den geniförklarade maffiaserien skapades ju av David Chase och han är mig veterligen inte inblandad här.

Blue Bloods handlar om familjen Regan, en familj av New York-poliser med pappa Frank Regan (Tom Selleck) som överhuvud, både i familjen och rent polisiärt.

Om serien har någon likhet med Sopranos är det väl att den riktar in sig mer på den sociala familjedynamiken än på det personerna faktiskt sysslar med – maffiaverksamhet i Sopranos och polisdito i Blue Bloods.

Faktum är att det är själva brottsfallet, eller kanske snarare lösningen därav, som drar ned hela det första avsnittet. För det första får man aldrig någon djupare inblick i brottet utan det behandlas ganska summariskt. Vid inte en utan två tillfällen tar man in extraordinära faktorer utifrån för att (för) snabbt lösa problem i historien (deus ex machina), vilket jag tycker är dramaturgiskt ganska osnyggt.

[OBS Spoiler:]

  • Först tappar boven en unik och spårbar docka på brottsplatsen där han just har kidnappat en liten flicka. Långsökt? You bet! Men eftersom Frank Regans äldste som Danny (Donnie Wahlberg) som utreder ärendet tycker att waterboarding är en okej förhörsmetod blir det lite svårt att åtala kidnapparen.
  • Då visar det sig som av en slump att det där halsbandet som kidnapparens exfru så maniskt fingrar på tillhör en flicka som mördats tidigare i Florida. Tadaa! Saken är biff.

[Inga mer spoilers nu.]

Nu är det inte alltigenom dåligt. Rollbesättningen är helt okej om än lite typecastad. Tom Selleck är kanske inte världens största skådis men han har en stelhet som passar bra för rollen och Donnie Wahlberg hittar rätt i sin lite yviga karaktär. Och låten som körs TV4:as trailer, Cat Powerst tolkning av ”New York, New York”, är briljant.

Dessutom är det kul att se Sellecks mustasch tillbaka i rutan. Den är ju en liten koppling tillbaka till barndomens tv när han körde omkring i en röd Ferrari 308 GTS (min drömbil som barn) och löste brott på Hawaii istället för i det stora äpplet.

* * *

Buffyfaktor: 3. Tom Selleck var med i femte säsongen av Las Vegas där James Lesure har en stor roll. Lesure i sin tur hade en roll i Alias där Kevin Weisman också var med. Weisman spelade Dreg i några avsnitt av säsong två av Buffy.

James Bond och kvinnodagen

James Bond 1962…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=m3lAjyUUS1g]

…och 2011.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=gkp4t5NYzVM]

Vad var det han sjöng, Bob Dylan? The times they are a changing…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2haiLrFRJqY]

Eftersom jag gick bet på att hitta originalet på Youtube fick det bli en cover. Men vilken cover det blev!!!

V – Barndomsfavorit på återbesök


Jane Badler som Diana i originalserien.

Jag började se om V för något år sedan. Det var en traumatisk upplevelse. En barndomsfavorit som inte riktigt nådde upp till hur jag mindes den. Precis som många sci-fi-serier – eller tv-serier från 80-talet över huvud taget – hade den inte åldrats särskilt väl.

Delvis handlar det naturligtvis om teknikutveckling. Men det är inte bara det. Tv-serien som medium har idag en betydligt högre ställning än vad den hade då, vilket innebär att de bästa skådespelarna, de bästa manusförfattarna, scenograferna, klipparna, regissörerna och så vidare inte nödvändigtvis går till filmen utan lika gärna kan tänka sig att gå till tv. Det är inte längre en sensation när en stor filmstjärna spelar med i en tv-serie eller en manusförfattare från tv kammar hem en Oscar för bästa filmmanus. Det faktum att tv-mediet är relativt ungt gör naturligtvis att det utvecklas i ett rasande tempo jämfört med äldre medier.

En ny version av V kan med andra ord vara något av en julklapp i efterskott för någon som börjat bli nostalgisk över gamla barndomsfavoriter. Eller också är det en mardröm. Remakes är ju något av ett fattigdomstecken och tyder på brist på idéer.

Efter att ha sett första avsnittet som visades på torsdagskvällen på TV6 (har tidigare visas på Canal+) är jag dock inte beredd att döma ut den. Intrycket är faktiskt rätt gott. Det är bra mycket snyggare (naturligtvis) och rappare än originalet. Även om det mest är av nostalgiska skäl måste jag dock säga att jag saknar Jane Badler som Diana, rymdödlornas lika vackra som ondskefulla ledare.

Fast i ärlighetens namn är nog Morena Baccarin, som hennes moderna motsvarighet Anna, snäppet bättre. Hennes milda anletsdrag gör henne bara ännu mer skräckinjagande när de inte alltför goda avsikter börjar komma upp till ytan. Dessutom dyker Jane Badler faktiskt upp i säsong två, men nu som Annas goda mamma.

* * *

Buffyfaktor 2. Jag har hittat två andragenerationerskopplingar och en tredjegenerations. Morena Baccarin som spelar Anna och Alan Tudyk som spelar Dale Maddox har varit med i Firefly. Tudyk har dessutom varit med i Dollhouse. Båda dessa serier är skrivna av Buffy-skaparen Joss Whedon. Joel Gretsch som spelar fader Jack Landry spelade huvudrollen i The 4 400 där även Summer Glau var med. Glau hade precis som Tudyk roller i både Firefly och Dollhouse.

Nationella stereotyper

Rufus Sewell spelar Aurelio Zen. Foto: Scanpix

Allt är inte guld som glimmar. Inte ens bland de med all rätt  så hyllade brittiska tv-produktionerna.

När jag ser Kommissarie Zen undrar jag bara: Har BBC verkligen visat den här smörjan? Det är lika osannolika historier som i Morden i Midsomer men helt utan den seriens charm. Jag kommer osökt att tänka på en annan kommissarie på tre bokstäver: den fantastiska österrikiska kalkonserien Kommissarie Rex. Men även Kommissarie Rex hade en charm som saknas i denna orgie i nationella stereotyper. Och den var faktiskt lite rolig.  (För den som inte minns – eller har förträngt – den österrikiska serien kan tilläggas att kommissarie Rex var en schäfer).

Jag betvivlar inte att korruptionen är utbredd i Italien, att det finns en machokultur och en stor organiserad brottslighet med förgreningar högt upp i maktapparaten. Men när engelsmän gör en serie med detta i fokus, med engelska skådespelare som talar engelska, blir det mest löjligt.

Det är svårt att i dramats form försöka gestalta en annan kultur än sin egen. Det blir lätt en iscensättning av de fördomar upphovsmannen har om landet han skildrar och tonträffen blir sällan rätt. Är man i Frankrike går folk omkring med basker och en vitlökskrans över axeln till tonerna av chanson på dragspel, liksom. Är man i Tyskland så är det surkål, enlitersölsejdlar, lederhosen och oompa-oompa. Och är man i Italien så är det eleganta damer, snyggt skurna kostymer och korruption. Precis den fällan faller Kommissarie Zen i.

BBC som både visade och distribuerade serien släppte den efter den första säsongen om tre långfilmslånga avsnitt efter sviktande tittarsiffror. Förhoppningsvis blir det inte fler.

Fotnot: Rufus Sewell som spelar Aurelio Zen var 1989 med i sci-fi-rullen Dark City. Den, däremot, är riktigt bra.

Sent ska syndaren vakna!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=30uG9fRTF-4]

Det var ju Grammy-gala i helgen och branchen prisade i vanlig ordning sig själv.

I anslutning till galan delades även ett lifetime achievement award ut till ett antal förtjänta legendarer, däribland Dolly Parton, The Kingston Trio (de med ”Greenback dollar) och Julie Andrews (hon i Sound of Music).

Mest välförtjänt av alla pristagarna var dock The Ramones.

Till skillnad från Parton och de andra har de aldrig fått någon vanlig Grammy, detta trots att få – om ens något – band har haft lika stor inverkan på populärkulturen som dem.

Jag läste någonstans att The Ramones var tragiskt felkategoriserade. De kallades för punk men var ett klassiskt popband, om än i lite hårdare och snabbare tappning. Det är både sant och helt fel samtidigt.

Visst är det pop. Men: Ramones är det genredefinerande punkbandet. De satte uniformen med de nästan löjligt tajta jeansen, de svarta bikerjackorna och de svarta solbrillorna. De satte soundet med popmelodier och motorsågsgitarrer. Och de satte fuck you-attityden som gjorde dem omöjliga på Grammy-galor.

Men nu när de tre tongivande medlemmarna, Joey, Johnny och Dee Dee, samtliga är döda kan branchen prisa dem och ändå gå säkra. Sent ska syndaren vakna.

Gaga vs. Madonna

Så är då Lady Gagas nya singel ute. Ni kan lyssna på den här.

Och den låter ju okej. En dansgolvsrökare som sätter sig med en gång. Eller vänta nu! Den sitter ju där redan innan jag hört den första gången. För det låter ju som…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=12wP5W2R0wY]

Eller?

Okej, Lady Gagas nya och Madonnas klassiker från 1989 är kanske inte tvillingsjälar men definitivt närstående kusiner. Jag väntar liksom hela tiden på att Gaga ska falla ut i ett ”You gotta make him express how he feels”.

Tredje gången gillt, Dolly?

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=lFokKcXNwOE]

När Steve Young 1972 gjorde Seven bridges road sa en av outlaw-countryns allra största, Waylon Jennings, att:

”If he gets any better I’ll have to kill him”.

Knappt 30 år senare visade Dolly Parton att det gick att göra just den låten ännu bättre än vad Young gjorde den. (The Eagles cover av samma låt smulade hon sönder fullständigt.)

Då, strax efter millenieskiftet, hade Dolly Parton precis gjort en karriäruppryckning som – med undantag för de plattor Johnny Cash gjorde tillsammans med Rick Rubin – sällan skådats.

Vid den tiden var Dolly Parton en av de där artisterna jag hoppades, men knappast trodde, att jag någon gång skulle få se live. Det verkade som att hon mest höll till på sitt eget nöjesfält, Dollywood.

Men jag skulle få se henne. Först i Göteborg och sedan i Malmö. Läser nu här att det blir en tredje chans. 25 augusti spelar hon i Köpenhamn och två dagar senare i Göteborg.

När jag såg henne på Scandinavium i Göteborg för tre år sedan lät det väldigt bra men jag såg desto sämre där jag satt uppe under taket i den stora hockeyladan. På Malmö Stadion såg jag bättre men ljudet var å andra sidan bland det sämsta jag varit med om på en utomhusarena. Våg efter våg av ljud rullade uppför läktaren och sedan tillbaka ned i repris för oss som satt på fotbollsplanen.

Dags för tredje gången gillt för min del?

Gaga: En dag kvar!

Imorgon kommer den äntligen: Lady Gagas nya singel. Hur den låter? Inte den blekaste aning men den släpps till radio klockan 12 på fredag och finns digitalt några timmar senare.

”Born this way” heter den i alla fall, om någon nu till äventyrs skulle ha missat det,

Och i väntan på att få höra den: Lady Gaga med väldigt fin ballad och lustig frisyr.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_7HvURBhMGE]

Dazed and confused

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wcFyX2o9zoo]

Richard Linklaters film Dazed and confused från 1993 är en riktigt, riktigt bra rulle. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att kalla den för en modern klassiker. Dessutom innehåller den en massa bra musik i den lite tyngre skolan – från Foghat och Black Oak Arkansas till Kiss, Black Sabbath och The Runaways.

Har man inte 103 minuter att lägga ned på en av världens bästa high school-filmer så behöver man inte gå helt miste om den, det har rapparen Mac Lethal sett till. I klippet ovan sammanfattar han filmen i detalj på två minuter. Det är bara att buga sig. Snubben har mad skills när det gäller att rappa snabbt. Lyssna bara på hans uppväxlingar!

Att han sedan väljer att göra det över en loop från Wars hårdsvängande Low rider gör ju inte saken sämre.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=1rrsj_auEKs]

Årets låtar – redan nu?

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=rYEDA3JcQqw&ob=av2em]

De två första spåren på Adeles nya platta går på repeat hemma hos mig just nu. Kan det vara två kandidater till årets låt vi har här, redan nu?

Jag vet att det är fånigt att ställa sig sådana frågor redan innan januari är över men jag tror nog ändå att både ”Rolling in the deep” och ”Rumour has it” har potential att vara med och tävla när 2011 ska räknas samman.

Det där sköna monotona beaten och de drivande beaten som kanaliserar gamla slav- och arbetssånger slår klorna i mig. Och sedan har vi ju den där rösten som kan fylla flygplanshangarer alldeles på egen hand…

Jag har nästan känslan att hon håller igen; att om hon skulle släppa upp dammluckorna och sjunga för allt vad hon var värd så skulle mikrofonen dö och rutorna i studion explodera av kraften. Den där rösten har liksom inga gränser.

Här finns en bra Andres Lokko-signerad intervju med kvinnan bakom den mäktiga stämman.

* * *

För övrigt: är det bara jag som är ruskigt trött på alla galor på tv? Igår var det Guldbaggegalan och i förra veckan Idrottsgalan, Grammisgalan och P3 Guld. Jag är också ruskigt trött på att varje musikgala ska ha en kung eller drottning – som då också gärna ska vara densamma som på andra närbesläktade galor.

Robyn plockade i år hem Årets artist, Guldmicken och Årets låt på P3 Guld, en tredjedel av priserna. På Grammisgalan kammade hon hem fyra titlar. Inget ont om Robyn men antingen är det ett enormt fattigdomstecken för svenskt musikliv eller för de som delar ut priser på galor när en enda artist vinner en så stor andel av dem.

Jag lutar åt det sistnämnda alternativet även om jag inser att drygt hälften av priserna på P3 Guld röstas fram bland lyssnarna. Det är inget fel på svenskt musikliv – mer än möjligtvis för få spelställen och för likriktat utbud i radio och tv.

* * *

När vi ändå är inne på ämnet: Tove Styrke årets nykomling på P3 Guld. WTF? Årets nykomling förra året var Anna von Hausswolff och ingen annan.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.