Butlern i Lödder död

Foto: AP/TT

Skådespelaren Robert Guillaume, mest känd som butlern Benson DuBois i tv-serien Lödder, är död. Han blev 89 år gammal.

I ett av de märkligare dragen i svensk tv-historia köpte SVT in den amerikanska tv-serien Soap i slutet av 70-talet. 1978 när den började sändas var såpopera ett närmast okänt begrepp på våra breddgrader.

Inte för att fenomenet var nytt. De första såpoperorna började sändas i radio redan på 30-talet och gjorde entré i det nya tv-mediet på 50-talet. Men här i Sverige hade begreppet inte satt sig i det allmänna medvetandet än och de i USA så populära dagtidssåporna som Soap gjorde parodi på var en okänd storhet.

Kanske är det därför den fått den obegripliga titelöversättningen lödder. Termen soap opera stammar från att de tidiga såporna var sponsrade av Procter & Gamble, som på den tiden var en tvåltillverkare. Men Lödder? Vad har det med saken att göra?

SVT visade alltså en parodi på ett fenomen som knappt någon visste vad det var. Men en publik svältfödd på lätt amerikansk tv-underhållning tog den ändå till sig och följde systrarna Jessica Tate och Mary Campbell och de invecklade relationerna i deras respektive familjer. En av de centrala karaktärerna är familjen Tates sarkastiske butler Benson som spelades av Robert Guillaume. Benson blev så populär att han fick sin egen tv-serie 1979. Benson sändes ända till 1986 och rankade 2015 som en av tv-historiens 20 bästa spin off-serier av tidningen Rolling Stone.

Robert Gillaume, som dog i tisdags i sitt hem som en följd av prostatacancer, föddes 1927 i St Louis. Guillaume – eller Williams som det stod i födelseattesten – föddes fattig och faderslös som son till en alkoholiserad och prostituerad mor. Han drömde om att bli den första svarta tenoren på Metropolitans scen men det blev tv som blev hans artistiska hem och han skulle bli både berömd och tvåfaldigt Emmy-belönad i rollen som Benson.

När han fick kritik för att han spelade en svart hushållsarbetare i en vit familj svarade han i en intervju med New York Times att han såg Benson som en lovsång för den svarte arbetande mannens kamp; att när han tog rollen som Benson bestämde han att han, även om han var en tjänare, aldrig skulle vara kuvad.

– Det som skapade humorn var att [Benson] inte brydde sig vad folk tyckte om honom. Han försökte inte vara elak, han försökte bara vara sin egen människa” sade Guillaume till New York Times.

I en intervju med Emmy TV Legends pratar han om sina initiala problem med rollen, att han spelar just en svart tjänare, en typ av roll som gick tvärt emot vad han stod för.

– Men sedan fanns det ju ett erbjudande om pengar som jag verkligen behövde. Så jag försökte hitta saker inom manuset som tillät mig att göra den här rollen. Det fanns inget i manuset som direkt fick mig att känna mig som andra klassens människa. Jag hittade ett sätt att säga och göra saker på som tog bort ägdheten från karaktären och jag började känna mig trygg med hela idén. Jag hittade ett sätt att få folk att skratta utan att vara korkad eller underdånig.

I spin off-serien fick Benson dessutom komma mer till sin rätt. Här börjar han som anställd hos guvernören och slutar till slut som dennes jämlike. Benson och den sittande guvernören kämpar om samma post och serien slutar, i en evig cliff hanger, precis innan vem som har vunnit meddelas.

Vid sidan om Lödder och Benson har Guillaume setts i bland annat Aaron Sorkins tv-serie Sports Night och i filmer som Wanted: Dead or alive och Big Fish. Dessutom hörs hans röst i den engelskspråkiga versionen av Lejonkungen-filmerna där han spelar mandrillapan Rafiki och som Eli Vance i dataspelsserien Half-Life.

 

”En av de mest originella rösterna i sin generation”

Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Han fick ett Pulitzer-pris för manuset till pjäsen Hem till gården och Oscarsnominerades för rollen som Chuck Yeager i Det rätta virket.
I torsdags dog Hollywood-stjärnan Sam Shepard.

Att sammanfatta Sam Shepards karriär är inte lätt. Han var manusförfattare, skådespelare, regissör och författare. Hans karriär spänner över ett halvt århundrade, från det att han började slå sig fram på New Yorks mindre teaterscener 1962 till hans sista insatser som skådespelare i film och på tv med filmen Never Here som hade premiär i juni och Netflix-serien Bloodline där han hade en återkommande roll som patriarken Robert Rayburn.

Shepard är en av de stora stilbildarna inom Off Broadway-rörelsen inom teatern. Han har skrivit klassiska pjäser som Den svältande klassens förbannelse och Hem till gården, båda från 1978. Den sistnämnda ska inte blandas ihop med den engelska tv-serien med samma svenska titel. I original heter den Buried Child och handlar om den amerikanska kärnfamiljen fragmenteras i skuggan mot en desillusionerad bakgrund av den krakelerande amerikanska drömmen. Pjäsen fick ett av de finaste priser en amerikansk pjäsförfattare kan få, The Pulitzer Prize for drama, och fick hans stjärna att skjuta i höjden.

”Han betraktades allmänt som en av de mest originella rösterna i sin generation, som hyllades av kritiker för sina intensiva porträtt av makar, syskon och älskare som kämpade med identitetsproblem, misslyckanden och den flyktiga karaktären hos den amerikanska drömmen” skriver New York Times.

Men han nöjde sig inte med att skriva för scen och film (han är bland annat medförfattare till Wim Wenders film Paris, Texas) utan han var också en flitig skådespelare med framträdande roller i filmer som Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, Pelikanfallet. För rollen som stridsflygaren och testpiloten Chuck Yeager i Det rätta virket, 1983, nominerades han till en Oscarsstatyett för bästa manliga biroll.

I samband med inspelningen av filmen Frances, 1982, mötte han skådespelerskan Jessica Lange och de två blev ett par som höll samman i nästan 30 års tid. De separerade 2009.

I torsdags avled Sam Shepard efter en längre tids sjukdom. Han led av nervsjukdomen ALS som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Han blev 73 år gammal.

Fotnot: Chuck Yeager var den första att krossa ljudvallen med ett flygplan. Den 14 oktober 1947 nådde han med en raketdriven Bell X-1 mach 1.06, motsvarande 1299 km/h.

 

Dags att lägga i nästa växel, TV4


Min drömbokning. Foto: Fredrik Sandberg / TT

TV4 har satt sig i en ordentlig uppförsbacke inför den kommande säsongen av Så mycket bättre.

Okej för Thomas Andersson Wij. Han har en låtkatalog med flera riktiga guldkorn: ”Hälsingland”, ”Thomas och hans mamma”, ”Blues för Sverige” och ”Mellanstora mellansveska städer” är bara några av mina personliga favoriter. Att han dessutom kan tolka andra artister, med mindre välvässad penna än hans egen, stod uppenbart för alla och envar när han uppträdde som inledningsnummer till Melodifestivalens final 2007 i något som kan vara det mest lyckade inslaget i tv-programmets historia.

Själv kommer jag aldrig att glömma hur tonerna av en sprött plockad akustisk gitarr ackompanjerades av mörka Stockholmsbilder och till det Andersson Wijs känsliga stämma. Det var inte förrän kameran gled in över publiken i ett nästan nedsläckt Globen samtidigt som han tog kraft i refrängen som det blev uppenbart för mig att det vi hörde var en version av Carolas gamla mellovinnare Evighet. Det kändes som om hela landet stannade för en sekund.

Men efter att Thomas Andersson Wij offentliggjordes har det gått ordentligt utför. Jag menar, Kikki Danielsson. Även om senaste albumet, 2011 års ”Första dagen i resten av mitt i liv”, har sina klart lysande ljuspunkter så lär inte ens TAW kunna göra något vettigt med Papaya Coconut, om vi säger så. Och Eric Saade – två Mellohits utgör inte en låtskatt av rang, direkt. Jämför med honom känns ju till och Danny Saucedo som en artist med en gedigen katalog.

Fyra artister kvarstår innan vi vet hur årets laguppställning ser ut. Om inte TV4 lägger i nästa växel och rycker upp sig rejält riskerar det här att bli tristaste säsongen hittills.

Jag inser att han lär bli landets mest svårövertalade artist men det är klart att Joakim Thåström vore den absoluta drömbokningen. Tänk att få höra Thomas Andersson Wij göra en ömsint Fan fan fan, Kikki Danielsson göra country av Ebba Gröns Die Mauer eller Eric Saade upptäcka sitt eget mörker och krautrockens undergångsstämningar genom att tolka Sällskapets Såg dom komma. Bara det hade ju varit värt att se hela säsongen för. Eller för den delen att höra Thåström göra Kikkis gamla dansbandsschlager Bra vibrationer till dansrock i Rymdimperiets anda…

Linnea Henriksson – som ju har ett nytt album på gång – eller Veronica Maggio skulle jag gärna också se i laguppställningen, liksom Linda Pira.

Är det inte också på tiden att släppa in någon från hårdrocksvärlden i programmet. Sverige tillhör de ledande länderna i världen när det gäller heavy metal i den riktigt hårda skolan men har, trots att det nu är dags för nionde säsongen, inte synts alls i Så mycket bättre. Här finns också ett musikaliskt yrkeskunnande utöver det vanliga. Det är bara att välja och vraka men jag skulle inte ha något emot att se någon från till exempel Dark Tranquility eller Opeth. Inte minst har det sistnämnda bandet en musikalisk bredd som skulle sitta fint i sammanhanget.

Som wildcard: varför inte ta in gamle punkhjälten Stry Terrarie som flankerade Thåström på slutet i Ebba Grön och inledningsvis i Rymdimperiet/Imperiet men som gjort mycket annat bra i Kriminella Gitarrer, Garbochock och Babylon Blues.

Så kom igen nu TV4! Rädda nionde säsongen innan det är för sent.

SMB – Tommys dag

sdltb773d91-nlDanny Saucedo, Tommy Nilsson, Lisa Ekdahl, Jill Johnson, Little Jinder och Magnus Carlson medverkar i årets säsong av TV4s program ”Så mycket bättre”, fotograferade under en pressträff på Vasateatern i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT

Varje säsong av Så mycket bättre har sin stora stjärna. Den artist som skiner klarare än alla de andra. Den artist som får sitt stora genombrott eller förstärker sin position rejält i folksjälen. Så, vem blir årets Miriam Bryant?

När artisterna till 2016 års säsong kändes svaret på det redan självklart. Freddie Wadling var redan älskad på många håll men det tedde sig ändå givet att han nu äntligen skulle bli folkkär på riktigt med sin säregna röst och speciella framtoning. Men när Wadling tragiskt gick bort strax innan inspelningarna började lämnade det fältet öppet. Skulle den inte sällan hånade Tommy Nilsson få upprättelse? Skulle stjärnskottet Little Jinder kliva fram som fokuspunkten?

Skulle Lisa Ekdahl göra storstilad comeback värdig det genombrott hon en gång i tiden fick med “Vem vet”?

I vanlig ordning lider programmets tolkningar av en inte helt hundraprocentig fingertoppskänsla när det gäller själva musiken. Det är överinstrumenterat och underarrangerat. Dessutom har man än inte helt lyckad förkärlek för att lägga allt för mycket reverb på sången.

Det börjar oväntat svagt. Magnus Carlsson är en stor sångare och jag har hört honom skapa magi med tolkningar av andras låtar. I Allt som jag känner hittar han dock inte helt rätt och den där effekten på sången skapar en distans som inte klär hans väldigt innerliga sätt att sjunga. Dessutom saknas Tone Norums röst i det som en gång var en duett rejält.

Lisa Ekdahl lyckas däremot att göra Amelia till sin egen med sin speciella röst och sin typiska blandning av sydamerikanska rytmer och vispop.

Little Jinder är den första som står ut på riktigt. Jag vill ha sex med dig – här omdöpt till Du vill ha sex med mig – är i original en förskräcklig låt och att tolka just den hade kunnat vara ett artistiskt självmord. Men hon lyckas sånär ta kolbiten och pressa den till en diamant. Modigt och fascinerande.

Så kommer då Jill Johnson och klockorna stannar. I hennes händer blir Öppna din dörr – här Open your heart – till en mäktig soulballad där hennes mäktiga, känsloladdade och välmodulerade stämma får fritt spelrum. Håret på armarna reser sig på samma sätt som när Miss Li gick loss på Pugh Rogefeldts Här kommer natten i samma program för några år sedan.

Jag kan knappast påstå att tonårsidolen Danny Saucedo är någon favorit men när han gör Dör för dig visar han vilket superproffs han är. Att tolka låten, Easy Actions gamla Talk of the town översatt till Snacket på stan, som om det vore ett Orup-nummer är ett genidrag. Det syns dessutom att han har kul när han gör det, vilket alltid går igenom rutan, och han sätter varje kameravinkel på ett väldigt snyggt sätt.

Så vem blir årets break-away-star? Det står mellan Jill och Danny att döma av första programmet. Jill Johnsons nummer var avsnittets show stopper men det är Danny som har mest att vinna. Jill Johnson är redan stor och folkkär; vi vet vad hon är kapabel till. Danny kan med sin professionalitet och sympatiska framtoning hitta en ny och ännu större publik utanför det tonårssegment där han redan är storstjärna

Freddie Wadling då? Han har fått en stor och fin position i programmet. Demoinspelningen av En dag som spelades upp visar återigen hans märkliga förmåga att ta en medioker låt och få den att framstå som fantastisk, bara genom sin uttrycksfullhet och vokala karisma. Han är en mycket saknad artist och han var ensam i sitt slag.

* * *

Så här på morgonen, dagen efter dyker det påpassligt nog upp ett pressmeddelande om att Lisa Ekdahl ska ut på turné. Den 5:e mars spelar hon på Malmö Live.

* * *

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

En dandy som blev folkkär

olle ljungström
Foto: Ralph Bretzer

En gång i tiden var Olle Ljungström känd som Sveriges snyggaste man. När han stod på Way out wests scen 2009 var han bräcklig och svag, märkt av åren av missbruk. Tidigare samma år hade han uppträtt på Lorensbergsteatern i Göteborg sittande i en rullstol efter ett fall från en stege hemma vid huset i Gräfsnäs utanför Alingsås. Nu var rullstolen ersatt med en käpp, men han var ändå rejält skröplig.

Fysiskt var han en skugga av den man jag sett gästa Docenterna på Hultsfred i början av 90-talet, när han gjorde sin första comeback efter att hans band Reeperbahn gått i graven. Han hade alltid varit smal, men där och då, på Way out west, såg det ut som att en vindpust skulle kunna bryta honom på mitten och mellansnacken var väl inte hundraprocentigt sammanhängande.

Men attityden fanns kvar där. En ironisk blinkning, en aristokratisk sväng på käppen och en stockholmsk kaxighet. Förhandssnacket hade mest handlat om huruvida han skulle vara kapabel att genomföra spelningen och om hur trasig han i så fall skulle vara. Jag minns att jag skrev i min recension av den där spelningen att de flesta av oss som stod där hoppades på en bra spelning nästan mer för hans skull än för vår egen. Han väckte den där typen av ömhetskänslor.

De ömhetskänslorna väckte han väl egentligen alltid. Långt innan det fysiska förfallet började visade hans röst upp samma bräcklighet som hela hans uppenbarelse skulle komma att göra. Rösten lät som att den skulle kunna gå sönder när som helst redan när han som 18-åring albumdebuterade med new wave-bandet Reeperbahn 1979. Hans egensinniga, lite skeva, inte sällan svåravkodade och ibland närmast surrealistiska texter förstärkte intrycket av sårbarhet. Vacker, vass och vek kallade Håkan Lahger sin intervjubok med sångaren och det känns som en träffande beskrivning.

Han kunde sjunga om att ”en vanlig dag med heroin räcker för mig” men var egentligen inte ute efter att provocera, även om jag tänker mig det där lite sneda leendet när folk ändå blev provocerade. Hela hans konstnärskap, precis som hans person, projicerade, vid sidan om sårbarheten, en tilltalande trotsighet som sa: här är jag, så här är jag och det tänker jag inte be om ursäkt för. Han hymlade aldrig med sitt missbruk och sina hälsoproblem. Tillsammans med de ömhetskänslor han väckte fanns också en känsla av intellektuell distans, snarare än identifikation.

Till Nöjesbladet sa han 2009:
– Jag är förundrad över att en så tung missbrukare som jag har återhämtat sig så pass bra. Och det beror bara på en sak: jag tröttnade, sa han då.
– Jag mår inte så dåligt. Jag mår okej. Jag är visserligen lite sjuk, i och med att jag har diabetes med allt vad det innebär. Men jag skulle inte vilja byta en sekund av mitt liv.

Ljungström skulle få en sista kulmen på sin karriär. 2011 släpptes en ny bok om honom som uppmärksammades stort, tyvärr inte minst för förlagets tveksamma beslut att plocka bort författarens namn från omslaget vilket fick det att se ut som en självbiografi, något den inte var. Året därpå var han med i TV4:s Så mycket bättre, vilket nog till slut ändå lyckades göra den gamle dandyn folkkär.

Natten till idag dog Olle Ljungström, enligt Aftonbladet. Han blev 54 år gammal.

Desktop155Foto: TT

 

Souldiva utan divalater

Lisa 4
Foto: Ralph Bretzer

Med drottninglik värdighet intar Sveriges souldiva nummer ett scenen i stora konsertsalen på Malmö Live. Och med likaledes drottningslik värdighet fyller den lika kraft- som uttrycksfulla rösten det gigantiska rummet. Lokalen är fylld till sista plats.

Tänk vad ett möte mellan människor kan göra. Att Lisa Nilsson 1990 lämnade Billy Butts artiststall och istället slog sig samman med Mauro Scocco och Johan Ekelund var ett av de där gudabenådade lyckokasten där den råa talangen mötte den bärande idé den behövde för att förlösas. Redan från den svenskspråkiga debuten med Himlen runt hörnet – med Scocco som låtskrivare och Ekelund som producent – 1992 var genialiteten uppenbar för alla och envar.

Lisa 8Eller, ja, inte för mig då kanske. Allt för fast i mina egna (gitarrbaserade) musikaliska fördomar föll jag inte för den svala, eleganta souldivan alls på samma sätt som alla andra tycktes göra. Inte då. Men sedan.

Jag säger diva i ordets bästa bemärkelse. Hon har divans hela värdighet, röstmässiga omfång och pondus. Men vad hon också har en är självdistans och humor. Med lika mycket värdighet som hon sjunger, lika personlig blir hon i de inte sällan långa, och oftast intressanta, mellansnacken. Hon pratar om sina fördomar mot Ace of Base, som gjorde världskarriär ungefär samtidigt som hon själv slog igenom, innan hon ger sig in i sin egen hudlösa tolkning av The Sign, När kärleken tar slut. En tolkning som visar upp något av det bästa i Så mycket bättre-konceptet. Befriad från sin glättiga, plastiga ytan finner man en lite juvel till låt.

La Nilsson backas av ett dynamiskt och uttrycksfullt band som fungerar lika bra i tung soulrock med hammondorgel och riffande elgitarr som i lätta smekningar över klaviaturen i en Ted Gärdestad-tolkning. Så har också delar av orkestern, gitarristen Mattias Torell och trummisen Per Lindvall, varit med på hela resan från Himlen runt hörnet.

Någonstans när det börjar dra ihop sig känns det ändå som att det blir lite såsigt men med fin känsla för musikalisk dramaturgi väljer hon att lägga in överväxeln i form av sin tolkning av Ison & Filles Klippta vingar, med rejäl Blacknuss-känsla. I sin introduktion till låten berättar hon om svårigheterna att hitta trovärdigheten när någon med hennes bakgrund ska sjunga om livet på gatan men här lyckas hon mycket väl.

Sedan kommer höjdpunkterna tätt. Himlen runt hörnet, såklart, Varje gång jag ser dig och den avslutande Allt jag behöver. Då är det riktigt, riktigt bra.


Lisa 7

Lisa 2

Live long and prosper

Egentligen är det ett helgerån. Att gräva fram ett så bisarrt videoklipp när Leonard Nimoy, mannen som gav den kalla logiken ett ansikte i rollen som Dr Spock i Star Trek, gått ur tiden. En roll så ikonisk att det har varit svårt att se honom i andra roller senare i karriären. Stundtals ter Spock sig närmast komisk i sitt gravallvar och sin kylighet. Men ändå lyckades Nimoy fylla rollen med såväl värme som alienation och humor.

Själv verkar han ha haft en någon ambivalent hållning till rollen. New York Times tar i sin dödsruna upp titlarna på hans två självbiografier: ”I am not Spock” från 1977 och ”I am Spock” från 1995.

Ett helgerån kanske att dra upp videon ovan, som sagt. Men jag vet inte… Leonard Nimoy verkar ha varit en man som kunde skratta åt sig själv och inte tog sig allt för mycket på allvar. Varför skulle han annars ställa upp på något så här utsökt konstigt (och fånigt)? Titta på hans anisktsuttryck. Han ser ut att ha mycket svårt att hålla sig för skratt själv.

Själv skrattar jag inte så mycket som gapar i misstro. Men kul är det. Och mångsidig var han, även om just sången inte var hans starkaste kort. Förutom skådespeleri och musik ägnade han sin konstnärliga gärning åt lyrik och fotografi.  Bland hans övriga filmiska meriter kan nämnas att han regisserade succéfilmen Tre män och en baby från 1988.

Leonard Nimoy blev 83 år gammal, han avled i sviterna av sjukdomen kol. Som han brukade säga i Star Trek: “Dif-tor heh smusma” – ”Live long and prosper”.

Desktop33Foto: TT

 

2014 var tjejernas år i popvärlden

Desktop28Rebecca och Fiona, First Aid Kit, Tove Lo, Little Jinder och Seinabo Sey. Foto: TT

Tjejerna dominerade på P3 guld-galan och även på Grammisditon var det tjejer som plockade hem de flesta av de tyngsta titlarna. Det konstaterar kulturredaktör Gunilla Wedding här. Och visst är det så. Fullständigt rimligt är det också. Det mesta av den bästa och mest intressanta musiken 2014 gjordes av kvinnliga artister, både här hemma och i den angloamerikanska delen av musikvärlden. När jag satt och fnulade på en årssammanfattning hade jag på allvar svårt att komma på några manliga artister som satt några djupare avtryck på mig under det gångna året.

Min största invändning till årets pristagare är att jag tycker att Silvana Imam borde fått priset i samtliga kategorier hon var nominerad i – årets artist, hiphop och årets textförfattare. När det gäller den förstnämnda kategorin är det ju i och för sig kanske inte så konstigt att Tove Lo tog hem trofén med tanke på hennes stora genombrott på andra sidan pölen. Grammis är ju ett pris som tenderar att belöna kommersiell framgång snarare än något annat. Att Imam inte fick en enda grammis är däremot bara märkligt.

Zara Larsson blev även hon utan grammis (hon var nominerad i kategorin årets låt). Däremot stod hon för årets showstoper med sitt lysande framträdande där den nominerade låten, Carry me home, framfördes i en fin version med rösterna i centrum. Även Tove Styrke var riktigt bra med sin punkiga popdänga Even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking to you.

* * *

På tal om svensk hiphop har den ju gått från klarhet till klarhet de senaste åren. 90-talet brukar omnämnas som den svenska hiphopens gyllene ålder. Det var då genren gick från sina första stapplande steg i skuggan av de amerikanska pionjärerna till något som var värt att ta på allvar på sina egna meriter. Det var också det årtionde de flesta av dagens hiphopartister nådde den ålder att de var medvetna om den musik som fanns omkring dem.

Därför är det kul att Infinite Mass, ett av den tidens stora akter, och ADL, en av den tidens hjältar mer i det fördolda, gjorde comeback på årets grammisgala. Jag är väl i ärlighetens namn osäker på om det mest var nostalgin som fick mig att bli så glad av Infinite Mass Soundsystems framträdande tillsammans med NoNoNo eller om det verkligen var så väldigt omistligt. Det lät i alla fall rätt mycket som Infinite Mass lät då det begav sig.

* * *

Det där med återväxten bland kvinnliga artister torde förresten vara säkrad. Teddybears avslutade galan med stencoola 12-åriga dancehallsångerskan Baby Trish. Undrar bara hur kul hon kommer tycka det är att släpa runt med det artistnamnet när hon är 20…

WEB_INRIKESZara Larsson.

Sound of Gaga

Lady Gaga
Foto: John Shearer/Invision/AP/TT

Jag ska villigt tillstå att jag inte är någon större vän av musikaler i allmänhet och Sound of Music i synnerhet.

Jag ska också tillstå att jag tycker det är sådär kul när popstjärnor drabbas av storhetsvansinne och tror att de inte har några begränsningar och kan sjunga vad som helst.

Lady GagaMen när Lady Gaga klev ut på scenen under Oscarsgalan, natten till idag, för att ta sig an ett medley ur just Sound of Music är det knappast vokala begränsningar man tänker. Visst visste vi att hon kan sjunga bättre än de flesta, om det skvallrar en mängd youtube-videos – inte minst från tiden innan Stefani Germanotta iklädde sig sitt alter ego. Om det skvallrar inte minst duettplattan med Tony Bennett där hon sjunger brallorna av den gamle charmören.

Men jäklars,,, Håren reser sig på armarna när man hör henne ta sig an Edelweiß och My favourite things. Och då gillar jag inte ens låtarna! (Med undantag för en lysande parodi på den sistnämnda som jag ska posta här när jag någon gång hittat den på nätet).

Det är kraften, det är kontrollen, det är känslan. Och inte minst är det en vokalteknik som skvallrar om en mycket god musikalisk utbildning i botten.

* * *

Uppdatering: Found it! Från det sedan länge utgångna albumet ”Misfits” med pärlor från underground-cabaretscenen i början av 90-talet. Texten är totalt NSFW.

Om man lätt blir stött av referenser till droger och kinky sex bör man fundera på om man ska låta bli att lyssna, liksom om man någon gång har tänkt sig att lyssna på låten igen och inte vill att textrader om ”cocaine up in my nose and eye-lashes” och ”drug fueled sex orgies” ska befläcka ens bild av denna lika ohyggligt tråkiga som äppelkäcka och tillrättalagda alpdröm till film och musikal.

Själv kan jag inte sluta fnittra åt den. Svårare än så är jag inte. Och den hade naturligtvis inte varit hälften så rolig om inte Christa Hughes sjungit den så snyggt med drama-nivån uppskruvad till elva.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv