Mord och inga visor

Musiken sipprar upp genom träsket som stanken från ett förmultnande lik. Hettan är tryckande och undergången är nära. Sådan är stämningen i Bror Gunnar Janssons musik. Rösten som skär igenom är kanske inte vacker i klassisk mening, men betvingande. True crime i musikform stod det i facebook-evenemanget för Bror Gunnar Janssons spelning på Plan B i torsdags och det är ingen dum beskrivning av en artist vars senaste album heter They found my body in a bag och vars låtar egentligen allihop hade fungerat som ledmotiv till tv-serien True Detective.

När jag sitter där i mörkret överfalls jag av ett 20 år gammalt minne. Platsen var Showbox i Seattle och på scenen stod bandet 16 Horsepower. Under en och en halv timma drog de ned publiken till södern, till en tid bortom tiden och en verklighet av synd, frälsning och ond bråd död. Sångaren David Eugene Edwards höll oss i ett hjärngrepp med sin intensitet och sin pondus.

Bror Gunnar Jansson har lite samma talang att få tiden att försvinna och att nagla fast lyssnarens uppmärksamhet. Även musikaliskt finns det beröringspunkter. De har sina musikaliska rötter i samma amerikanska söder, i samma blues, folksånger och gospel och de har ett liknande sätt att göra musik som känns uråldrig även om den inte är det. Musik som bär historian, liksväl som historierna, inom sig men som uttrycker det genom ett filter av modernitet.

Samtidigt kan jag tycka att Jansson är mer dynamisk och famnar ett bredare uttryck. Där, på Plan B:s scen, i samspelet med sina två medmusiker, hittar han än ännu större tyngd än vad han gör på skiva. Trioformatet kan kännas begränsat men Jansson och hans band utnyttjar skickligt sina instrument på ett sätt som går bortom det grundläggande. Basisten spelar med ett ölglas som svaj, trummisen skrapar sakta med pinnen över ride-cymbalen och exakt vad det är som Jansson själv gör med sin gitarr och sina effektpedaler är jag inte alltid helt säker på.

Basisten och trummisen hittar ju längre spelningen lider allt mer in i ett samtidigt tungt och lekfullt groove som ligger någonstans i tiden där bluesrocken gick över i protohårdrock (tänk Paice och Glover i Deep Purple eller Jones och Bonham i Led Zeppelin). Tillsammans med Jansson låter de sångerna flyta ut mer i allt längre jam-sektioner. Stundtals kan jag tycka att de där jam:en blir lite väl länge men det är en anmärkning i marginalen.

 

Ett musikaliskt psykodrama

Lotta ”Loljud” Fahlén byggde sitt debutalbum, som kom i våras, tematiskt på det utmattningssyndrom hon drabbades av för fem år sedan. Skivan följer sjukdomens faser: förfasen (The Pre Phace), den akuta fasen (The Acute Phase) och återhämtningsfasen (The Recovery Phase). Den drar in oss i hennes huvud genom utsökt producerad och välkomponerad elektronica någonstans mitt emellan pop och avantgarde. Faserna som först släpptes en och en, som var sin ep, både fångade och fascinerade mig.

Den känslan bestod när jag i torsdags äntligen fick se henne live för första gången (om man inte räknar med de gånger jag sett henne backa upp Maxida Märak). Jag missade föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst i december och sedan rullade pandemin in över oss och lade sin kalla hand över kulturlivet. Releasepartyt som skulle varit på Grand i början av april ställdes in och spelningen på Roskilde likaså.

Det var därför inte utan ganska högt uppskruvade förväntningar jag kastade mig på cykeln efter den teaterföreställning jag skulle recensera och cyklade som en dåre genom stan för att inte missa något av spelningen på Plan B.

På scen står en kvinna i bevingad mask. Hon håller en mänsklig hjärna i sin hand. ”Min hjärna i din hand. Den smälter” sjunger hon unisont med Loljud som bakom sina keyboards, datorer och andra maskiner vrider fram ett hypnotiskt beat. Bakom dem projiceras bilder med element vi känner igen från Loljuds videos: det är den bevingade masken (som är en viktig del i hennes grafiska profil), det är guldramen, det är en kvinna vars klädsel matchar Loljuds egen, det är hjärnan …

Hon har ett sätt att röra sig på scen som skvallrar om hennes rötter som dansare och påminner lite grann om Kate Bush såväl i samklangen mellan musik och expressiva rörelser som i den obefintliga gränsen mellan pop och konstmusik och det konstnärliga helhetstänket.

Höga förväntningar kan bygga upp för ett platt fall. Loljuds spelning är allt annat än det. Trots teknikstrul som tvingar henne att ta om The Seagull’s Scream är det en strålande skickligt genomförd föreställning – det är i sammahanget ett bättre ord än konsert eller spelning – där jag känner att jag går helt upp i musiken.

Ljudbilden är extremt detaljrik och samtidigt kristallklar utan att för den skull kännas det minsta överlastad. Istället kändes det som att man blev indragen i den där hjärnan som hölls fram emot oss, som att man blev en del av det där medvetandet och kände det den kände. Stundtals är det lugnande för att sedan, bara några sekunder senare, skena iväg med en, liksom skära ihop eller tappa fotfästet och sväva iväg.

Normalt brukar jag älska att plåta spelningar men den här gången känner att jag att det är ett störomoment i det musikaliska och visuella psykodrama som utspelar sig framför oss. Jag vill bara låta mig omslutas av musiken och ta in det jag ser och hör. Ta in helheten. För det är en konsert som träffar en på flera plan samtidigt och som håller ihop det musikaliska och det visuella till ett gemensamt uttryck på ett sätt som inte så väldigt många spelningar jag sett gör eller ens försöker göra.

Läs mer: ”Något som jag måste få ur mig”

Gatpunk, glädje och sittdans

Om ett år firar Enrico De Angelis band Los Fastidios 30 år. Med ena vågskålen fylld till brädden med gatpunk och oi av den gamla skolan med band som The Business och Angelic Upstarts och den andra lika fylld med ska, rocksteady och Mano Negra har de under hela sin existens visat att skinhead-kultur inte nödvändigtvis måste handla om män med rakade skallar som hatar invandrare och alla som på något sätt är annorlunda än de själva.

De Angelis huvud må vara rakat men bandet står för den raka motsatsen; de vänder sig mot fascism och rasism, mot sexism och homofobi och för mänskliga rättigheter och djurrätt. Saker man kan tycka borde vara självklara men som i dessa dagar ter sig som allt annat än det.

På skiva är de kanske inte det mest spännande man kan lyssna på. Det är fotbollsrefränger och slagordslyrik och så värst originellt är det inte heller men det är onekligen medryckande och har såväl charm som jävlaranamma. På scen växer de rejält, inte minst på grund av frontmannen Enricos oförfalskade lycka när han skank-dansar där på scenen och på hans bandkamraters lika oförfalskade spelglädje.

I deras händer blir Manu Chaus klassiska Clandestino lika mycket en programförklaring som deras egna Antifa Hooligans eller deras reggaefierade tolkning av den nästan hundraåriga kristna (!) barnsången Joy Joy Joy som fått ge namn åt deras senaste studioalbum (årets akustiska ”From lockdown to the world”, som gett namn åt turnén där söndagens Plan B-spelning är sista stopp, oräknad). Ett mer oväntat inslag i setlistan är The Melodians tidiga reggaelåt Rivers of Babylon (som de flesta nog minns mest i Boney M:s version). Den får det att rycka rejält i mungipan – något som det gör under stora delar av spelningen.

Glädjen smittar. Inte minst gör den det när Elisa Dixan gör De Angelis sällskap vid micken med sin klockrena rude girl-frisyr (kortklippt, lugg och långt hår vid tinningarna) och en utstrålning som basunerar ut hur mycket hon älskar den där stunden på scen och den här musiken. Där någonstans når lyckokänslorna i rummet en ny nivå.

Det är ju bara det där med den tiden vi lever i just nu. Det här är musik som kräver att man studsar och hoppar och dansar som galningar och krockar in i varandra. Huvudet vill det, kroppen kräver det. Men där sitter vi vid våra bord på behörigt avstånd från varandra. Punkrock med sittande publik känns inte rätt och när den dessutom går i baktakt känns det ännu mer fel. Man sitter där och försöker på något sätt dansa på sin stol men det går sådär. Några kan inte hålla sig och ställer sig på slutet upp och dansar på sina platser (men de håller väluppfostrat distansreglerna). Det är en klen tröst.

 Å andra sidan ger det upphov till nya fenomen som stående ovationer till ett punkband. Det ser man inte varje dag. Och bara det att få se levande punkrock igen känns stort. Och det till på köpet med ett utländskt band. Det trodde man knappt skulle hända i år.

Lekfullhet och briljans

Själen skriker efter näring efter ett halvårs ökenvandring och scenen där längst bort i den smala lokalen längs kanalen och Malmö Lives långsida ter sig som en hägring. Konceptet är genialt i dessa dagar. Biljetterna är gratis men om man bokar och inte dyker upp får man betala. Det är med andra ord fullsatt vid de nogsamt distanserade borden när Åkervinda kliver upp på scenen. Den folkmusikaliska vokalkvartetten som föddes på Skurups jazzlinje tog ett rejält skutt i karriären förra året då deras andra album grammisnominerades och de inbjöds att uppträda på Allsång på Skansen.

Läs mer: De sätter sången i allsången

Uppmärksamheten är välförtjänt. Gruppens båda album är helgjutna men står sig slätt vid sidan av upplevelsen att se dem uppträda live. Att medlemmarna har en bakgrund inom jazzmusiken märks, även om repertoaren står stabilt i den svenska folkvisans mylla. En sång som den skånska visan ”Ack ack” blommar ut i det intrikata vokala arrangemanget, med ordlösa partier som seglar iväg långt nedåt kontinenten i sina influenser. Jag tycker mig höra såväl östeuropeiska som judiska tongångar eka där. I inspelad version är det en av mina favoriter med bandet, nu blommar den ut till en verklig show stopper.

Det finns något fysiskt och taktilt i sättet de fyra sångerskornas röster smälter samman till ett gemensamt instrument. Det sitter i svänget, i lekfullheten och i deras briljanta rösthantering. De utnyttjar rösternas fulla dynamik från det sprödaste spröda till ren råstyrka och de gör det med en uppenbar glädje som smittar. Det är så påtagligt att det nästan går att ta på.

Läs mer: I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

När jag intervjuade Åkervinda-medlemmen Iris Bergcrantz inför deras medverkan i Allsången pratade hon om att sjunga var det bästa hon visste:
”Man andas tillsammans och man är så homogena. Man blir som en röst och kommer varandra nära i sången. Det finns en massa studier som visar att folk som sjunger i kör mår bättre, man får endorfiner av det …” sade hon.
Det känns det som att man får även av att lyssna på det.

Åkervinda
Jazzklubben Bullret, kanalscenen på Malmö Live. Måndag 7 september.
Medverkande: Lise Kroner, Agnes Åhlund, Linda Bergström och Iris Bergcrantz.
Betyg: 5

Vitalt och vackert från skrotupplagspionjärerna

Einstürzende Neubauten. Foto: Mote Sinabe/Pressbild

Blixa Bargeld sitter ensam vid Landwehrkanal och blickar ned mot vattnet. Till tonerna av ett smäcktande dragspel tänker han tillbaka. Han tänker på hur de brukade sitta här under Berlins mörka himmel och kläcka idéer. Han tänker på Rosa Luxemburg, den polsk-tyska revolutionären som hittades mördad här för lite drygt hundra år sedan. Rösten låter lite trött och inåtvänd, snudd på nostalgisk – men under den och dragspelet lever det.

”Vi hade tusen idéer och alla var bra”.

På grund av dåligt väder hölls den tyska revolutionen inom musiken. Så skrev en gång i tiden Kurt Tucholsky. Jag är inte helt säker på att Rosa Luxemburg skulle ha hållit med om det. Så fick hon å andra sidan aldrig vara med om den musikaliska revolution som började här för 40 år sedan.

Det var då Einstürzende Neubauten började dekonstruera rockmusiken till dess minsta beståndsdelar. Dessa beståndsdelar tog de sedan och krossade med släggor. Det var ett industriellt oväsen med rytmer hämtade från skrotupplag och där en byggplats verktygsbod stod för instrumenten.Titlarna på bandets första kassett, Stahlwerk, respektive lp, Kollaps, säger det mesta. 

Sedan dess har de, med sällsynt konsekvens, bit för bit rekonstruerat sin egen version av intellektuell rockmusik med ett stort inslag av dadaism och avantgardistisk konstmusik. Längs vägen har man även skiftat skrud från postapokalyptiska punkare till välskräddade literati.

Alles in allem, bandets tolfte album, visar upp ett band i strålande form. Det har gått sex år sedan bandets förra skiva men det har inte växt någon mossa på det inrasande nybygget. De är vitalt och frågan är om de någonsin låtit så … vackert.

Hemstaden Berlin står i fokus. Det är inte bara Landwehrkanal som besjungs. Det är Tempelhof och Grazer Damm. Och i Wedding (som i stadsdelen, inte det engelska ordet för bröllop) läcker stadsdelens funna ljud in. Fåglarna kraxar och en skateboard (?) rullar förbi.

Stundtals deklamerar Blixa Bargeld lika mycket som han sjunger men det passar in i albumets reflekterande tonläge och anslag. Det ligger också i linje med bandets utvecklingskurva – en utvecklingskurva som är så rak och logisk att den känns uttänkt från början, som om de redan visste att de var hit de skulle när de stod på scen på Festival Genialer Dilletanten 1981.

Rocken lever även i karantän

The Sounds spelar live i hemmets lugna vrå. Foto: Ralph Bretzer – övriga bilder är skärmbilder från respektive livestream.

Sist jag såg The Sounds hängde sångerskan Maja Ivarsson på kravallstaketet, så gott som omsluten av publiken på Stortorget i Malmö.
Sist jag såg Dalaplan var det framför en packad uteservering och dito trottoar i Göteborg.

Men tiderna förändras. I onådens år 2020 tar sig en reporter från brittiska NME till Malmö för att göra en grej på att ett lokalt band, Spunsugar, spelar inför 40 personer – fler än så får ju inte släppas in – på Plan B, en spelning som beskrivs som det enda giget i Europa. Över huvud taget.

Alltså sitter jag hemma framför tv:n en fredagskväll och tittar på livestreamade konserter från lokaler jag annars ofta och gärna besöker – och verkligen hoppas att jag får besöka igen när det här eländet är över. Det är en märklig, om än inte oangenäm, upplevelse. Karantänrock kallar Dalaplan sin spelning medan The Sounds döper sin efter singeln Safe and sound som släpps om en vecka. Båda titlarna passar utmärkt i sammanhanget.

The Sounds, som egentligen skulle varit på turné i USA just nu för sitt kommande album The things we do for love men den har som alla andra turnéer fått skjutas upp. Det märks att bandmedlemmarna är spelsugna och det låter bra om både dem och de låtar från The things we do for love som de spelar och inte minst Safe and sound känns som en hit.

Samtidigt är det en märklig upplevelse att se det hemma i soffan även om det låter bra genom stereons högtalare. Så mycket av liveupplevelsen sitter i närvarokänslan, att vara där när det händer. Det sitter i det taktila, i känslan av basen som slår i magen, publiken som rör sig som en gemensam enhet. Det sitter i lukten av öl och svett. Framför allt är det en kollektiv upplevelse; en upplevelse som uppstår i kommunikationen mellan band och publik och mellan medlemmarna i publiken och bandet sinsemellan.

Allt det faller naturligtvis bort när man ser det hemma framför tv:n. Visst, man kan dra ihop ett gäng kompisar (om man vågar i coronatider) och dansa loss i vardagsrummet men det blir nog inte riktigt samma sak det heller, trots att Dalaplan publicerat såväl låtlista som låttexter i förväg på sin hemsida för att underlätta allsången hemma i soffan. Jag kan tänka mig att grannarna skulle kunna tänkas ha synpunkter på det också …

Maja Ivarsson är en artist som lever på och andas publikens gensvar när hon är på scen. Nu känns hon vilsen, som att hon inte får det bränsle hon behöver för att bli den superfrontkvinna hon egentligen är. Hon tar själv upp det i frågestunden efter spelningen, att hon behöver den feedbacken från publiken på ett annat sätt än vad de andra medlemmarna i bandet, som har sina instrument att ställa sig bakom, gör.

Dalaplan lider inte av det på samma sätt. Dels beror det nog på att bandet i sin musik är mer inåtblickande än The Sounds – genom Maja Ivarssons scenpersona – ultraextroverta framtoning. Lika mycket handlar det om att Dalaplans sångare Niklas Svensson spelar gitarr och därmed och bara därmed får en barriär gentemot publiken även i vanliga fall.

Man kan inte heller riktigt jämföra upplevelsen av en livestream med att se en välgjord livefilm. Av naturliga skäl blir varje klipp inte perfekt avvägt när själva klippningen sker i realtid. I fallet med The Sounds på Kulturbolaget lider spelningen dessutom av KB:s brist på ljus framifrån som gör att bilderna ofta är antingen utfrätta eller mörka.

Ändå är de livestreamningar som nu får agera surrogat för the real thing inte så dumt, och det oavsett om de är lite mer nedtonade som när gamle punkhjälten John Doe från X sitter hemma i köket och spelar gamla folksånger eller när den färöiska sångerskan Eivør (som är aktuell för en ny Malmöspelning i september om allt vill sig väl) spelar sina egna sånger vid sitt köksbord eller med fulla bandspelningar på etablerade scener filmade med flera kameror som Sounds- och Dalaplanspelningarna.

Inte minst utgör nätets möjligheter till flervägskommunikation ett lyft för upplevelsen. De cirka 4 000 människor runt om i världen som såg på The Sounds kunde chatta med varandra i flödet på Youtube-sidan och frågor från den chatten lyftes sedan in i frågestunden med bandet efter spelningen.

Man får också hålla i beaktning att formatet är nytt. Det kommer att ta lite tid för det att hitta sin egen form, en form som inte försöker kopiera den traditionella livespelningens utan som bygger på dess egna unika möjligheter och begränsningar. Och när det gjort det säkerligen kan få ett liv även efter att pandemin är över. Nu gäller det bara att se till att artister klarar att hålla sig kvar i branschen och att spelställen överlever till dess.

Recension

The Sounds
Livestreamade från KB
Fredag 17 april 2020
Dalaplan
Livestreamade från Folk å Rock
Fredag 17 april 2020

Fight for Rock n Roll i coronans tidevarv

”We fight in the name of rock n roll”, sjunger Guernica Mancini, bandet Thundermothers lundabördiga sångerska. Och ibland får man slåss lite mer i dess namn. När detta skrivs plingar det mer eller mindre konstant från Facebook. Nej, det är inte så att jag plötsligt blivit så populär att alla vill nå mig. Det är de inställda Facebook-evenemangen som står som spön i backen. Spelning efter spelning som blivit inställd. Men söndagskvällens blev av i alla fall.

Publiken på KB är gles. Thundermother brukar dra mer folk än så här. Nu är de dessutom här som förband till klassiska Rose Tattoo. Det börjar märkas även i rocksvängen att coronaviruset satt skräck i folk. Egentligen är Thundermother och Rose Tattoo precis mitt i sin månadslånga Europaturnén men hastigt och mindre lustigt har det blivit turnéfinal en söndagskväll i Malmö när gränser stängts och turnerande blivit mer eller mindre omöjligt.

Gitarristen Filippa Nässil och Majsan Lindberg på bas – den sistnämnda har gått från prospect till fast medlem sedan jag såg dem sist, på Sweden Rock – dricker Corona-öl på scen men det är trots vad det kan tolkas som inget statement, eller utsträckt långfinger till viruset. Mexikanskt öl står tydligen med på deras rider [kravlista till arrangören] även i vanliga fall.

Även om det kanske inte riktigt tänder till som det gjorde på Sweden Rock i somras bjuder Thundermother på vital hård-rock n roll med tonvis av hunger och vilja. Mancini och Nässil delar systerlikt på rampljuset och de vet att bjuda på en show. Samtidigt skapar Lindberg och trummisen Emlee Johansson ett grymt driv bakom dem.

Hårt turnerande har gjort dem till en sammansvetsad maskin som med synbar lätthet kör över och sparkar liv i en till en början lite söndagsseg publik. Inte minst när de i finalen låter We fight for rock n roll glida över i en cover av Beastie Boys gamla rap/rock-crossover hit Fight for your right to party. Och det är ju det vi gör: vi slåss för vår rätt till rock n roll-party så länge det går.

* * *

Det är alltid riskabelt det här med förband. Det är alltid en risk att det är någon som är yngre och hungrigare än en själv. Jag minns hur Helloween nästan blåste ett uppenbart turnétrött Iron Maiden av scenen på Scandinavium 1988 (märkligt nog var Maiden oändligt mycket hungrigare 20 år senare på Ullevi). Och lite så är det ju nu också. De australiensiska veteranerna kommer inte i närheten av Thundermothers hunger och urskraft.

Å andra sidan har Angry Anderson en värme och en chosefrihet som bär långt. Hans band må vara evigt dömt att vandra i skuggan av sina landsmän i AC/DC, ett band de är sammanlänkade med på många sätt. Deras tidiga plattor är producerade av Vanda och Young, producentduon som förutom att ha rattat åtskilliga AC/DC-plattor till hälften består av Angus och Malcolm Youngs storebror George.

Dessutom har flera medlemmar i det bandet under någon period spelat i Rose Tattoo. I den nuvarande upplagan finns Mark Evans med som hade hand om de tjocka strängarna under större delen av deras bästa år, när Bon Scott höll i mikrofonen.

De må ha hamnat i skuggan av AC/DC men det vilar ändå inga sorger över deras musik som befinner sig någonstans i gränslandet mellan glamrock, tidig New Wave of British Heavy Metal och bluesrock a la Savoy Brown. Och man skojar inte bort vare sig Dai Pritchards slidespel på gitarren eller en låt som Nice Boys (don’t play rock n roll) – det är inte en slump att Guns n Roses gjorde en cover av just den låten på Live like a suicide-EP:n

 

 

 

Glömd historia som vi behöver minnas

Sjón på bokmässan i Göteborg 2012. Foto: Ralph Bretzer

En ung man dör på ett tåg från London som är på väg in mot stationen Cheltenham Spa i augusti 1962. Genom hans hjärna far de sista bilderna, de sista tankarna han ska tänka innan hans liv försvinner ut i intet.
Det är minnesfragment från barndomen. Vad den unge islänningen gör där, i Storbritannien, och vad han dör av är oklart, i alla fall till en början.

”Rågblont hår, grå ögon”
Författare: Sjón
Översättning: John Swedenmark
Förlag: Rámus

Gunnar Kampen kommer inte från en nazistisk familj, inte alls. Men där han växer upp i Reykjavik under krigs- och efterkrigsåren finns nazismen, först ovan jord sedan, efter krigsslutet, under den. I lille Gunnars liv dyker den först upp som små tecken som han registrerar men inte riktigt tolkar. Den kommer att få en allt större roll i hans liv.
Han korresponderar med Göran Assar Oredsson som grundade Nordiska Rikspartiet, NRP, med den amerikanske nynazisten George Lincoln Rockwell och filosofen Savitri Devi Mukherji (känd för sina strävanden att föra samman nazism och hinduism). Han grundar Sjävständighetspartiet (eftersom han inte gillar orddelen socialist i nationalsocialist) som han senare lämnar för att skapa den isländska sektionen av NRP.

Den isländske författaren Sjón har uppträtt med rockbandet Sugarcubes och skrivit sångtexter åt Björk, däribland till sångerna i filmen Dancer in the dark. Som författare har han med en lång rad diktsamlingar och prosaböcker tagit en allt större plats på den nordiska litteraturscen och fick 2005 Nordiska rådets litteraturpris.
Rågblont hår, grå ögon – hans nya roman – spårar hur den nazistiska ideologin och det nationalistiska tankegodset efter kriget gick i träda utan att egentligen försvinna. Människorna fanns ju kvar även om de inte längre talade högt om sina åsikter. Giftet höll sig där under ytan och bidade sin tid. Sjón berättar med skarpa, väldigt exakta och detaljerade stycken prosa i fragment.
Språket är koncist, utan överdrivna känsloyttringar men för den skull inte kallt och det finns en lyrisk aspekt hos hans prosatexter. Han lämnar ett utrymme mellan de minnesbilder, brev och tidningsartiklar som utgör boken Rågblont hår, grå ögon för läsaren att måla sin egen bild.

Gunnar Kampen må vara en fiktiv person men han är inskriven i en högst reell verklighet och de personer i rörelsen utanför Island som figurerar i boken, om än i indirekt form, har alla funnits. Året 1962, det år som Kampen dör på det där tåget, är inte slumpvis valt. Det är året då World Union of National Socialists bildades i Storbritannien av George Lincoln Rockwell och Colin Jordan och Cotswoldfördraget (de sju principer som ramade in organisationens världsbild) skrevs under av bland andra Rockwell och Savitri Devi Mukherji.
Det är också året som Sjón själv föddes och därmed en historia som bär arvet från nazismen vidare från ett grått (brunt) förflutet och in i författarens egen tid. Det är en glömd historia som vi behöver minnas i en tid när den nazistiska rörelsen åter tycker sig vädra morgonluft.

Triumf över usla förutsättningar

Här kommer en fånig sång till. Men när jordens undergång står för dörren – vad är det då för mening att vara allvarlig?
Det frågas sig Rob Heron från Folk å Rock. Och det kan man ju undra.

Hur ska man förhålla sig till Coronaskräcken? Ska man låsa in sig och minimera alla kontakter med andra levande varelser? Och köra melodiefestivaler och idrottsevenemang utan publik? Eller ska man stirra ödet i vitögat och spotta på det (vilket torde vara ett högriskbeteende i dessa dagar)?

Själv valde jag det ända rimliga. Jag gick och kollade på Holy Moly & the Crackers på Folk å Rock. Det var den fjärde konserten under de fem senaste kvällarna för mig. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag skulle ha en death wish eller om det är mitt sätt att jobba ihop en immunittet. Kanske borde jag följa upp det med att sova några nätter i väntrummet på infektionskliniken på Nya Karolinska, en snabb skidresa till Levigno och en reportageresa för att kolla in punkscenen i Wuhan …

Hur som helst var manegen allt annat än krattad för bandet från brittiska Newcastle upon Tyne. Det är söndagskväll. Det regnar. Bandet är tämligen okänt. Det är följdaktligen glest i publiken. Och till på köpet är den ena av bandets två volkalister, Ruth Patterson, kvar på hotellrummet på grund av sin ledvärk.

Trots det börjar det bra. Rob Heron, från bandet Rob Heron & the Tea Pad Orchestra, värmer upp ensam med akustisk gitarr. Han har bra driv i gitarrspelet, en sympatisk framtoning och en repertoar med fina låtar som andas gamla tider. Det är western swing, gangsterjazz, tidig country och rockabilly och ännu tidigare blues. Ändå når han fram hos den lite söndagsloja publiken.

När sedan kvällens huvudakt går på scenen är det lätt att glömma att det är sittande publik. Partymusik kallar de det i facebook-eventet och det är ett ord som i alla fall inger mig med onda aningar och vibbar av afterskiunderhållning och själlösa coverband. Men det är musik som är långt från det livsbejakande röj Holy Moly & the Crackers river upp på scen.

Jag antar att man kan kalla det för något slags folkrock även om det egentligen är musik som rör sig utan någon större respekt för det här med genregränser. De lyckas projicera bilden av sig själva (åtminstone i mina ögon) som ett slags omkringresande gycklarsällskap. Kvarvarande sångaren Conrad Byrd drar en skröna om när dragspelaren Rosie Bristow, som han kallar ”Squeezebox Rosie”, rymde med cirkusen och det är på något sätt rätt talande för bandets framtoning.

Musikaliskt är det en synnerligen livsbejakande blandning. Jag kommer att tänka på såväl The Levellers (fast inte lika mycket folk) som New Model Army (fast inte lika mycket punk) och Gogol Bordello (fast inte lika mycket galenskap). Conrad Byrd är en bra frontman även på egen hand, han gör ett trevligt intryck och vet att äga scenen och elda massorna som om det vore en full och fullpackad fredagskväll även om det egentligen är en tunnsådd och nykter söndag.

Det är show. Det är party. Men det är ett party med själ. Och det dessutom stående på en stabil grund av ett gott musikantskap där de flesta spelar två instrument på scen. Byrd spelar gitarr och trumpet. Squeezebox Rosie spelar även saxofon. Och trummisen Tommy Evans går ut och kör solo som sångare och gitarrist med maximalt utspel i säväl Velvet Undergrounds Waiting for the man, en Nina Simone-låt jag inte kommer ihåg vad den heter och i Screeming Jay Hawkins I put a spell on you.

Någon gång under spelningens gång glömmer jag bort att det är glest, glömmer bort att det regnar och glömmer bort att det är söndag. Jag tar en öl till och klämmer i på refrängen till gospelstandarden Ain’t no grave som Rob Heron kommer upp och kör tillsammans med Holy Moly & the Crackers. Det är en triumf över usla förutsättningar och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka för en fredagsspelning någon gång och då med Ruth Patterson.

Kärlek och frihet

Jag skriver den här texten till tonerna av The Savage Roses album Babylon från 1972. När det släpptes var det danska bandet redan fem år in i en framgångsrik karriär som tagit dem till andra sidan Atlanten och hyllningar från självaste Lester Bangs. De skulle dock ta ett kliv tillbaka efter att ha vägrat spela för amerikanska soldater. I Danmark är de en institution, ja, något av en nationalklenod men här i Sverige har de förblivit märkligt okända.

Själv upptäckte jag albumet Babylon någon gång i början av 90-talet och blev fullständigt golvad av Annisette Koppels (då: Hansens) röst, liksom av hennes livskamrat Thomas Koppels låtar. Den där rösten hade förmågan att förena element av Aretha Franklin, Janis Joplin och Sister Rosetta Tharpe. Den var urstark och uttrycksfull med ett vibrato som kunde skaka ned berg.

När det stod klart att Savage Rose skulle komma till KB stod det lika klart för mig att jag måste vara där. Så blev det nu inte. Miriam Bryant spelade samtidigt på Malmö Arena men lösningen fanns där i form av en spelning på Pustervik i Göteborg dagen efter.

På de närmare 30 år som gått sedan jag upptäckte bandet har jag hunnit arbeta upp rätt rejält med uppskruvade förväntningar. Samtidgt: hur mycket har man rätt att förvänta av ett band 53 år in i karriären. Sedan Thomas Koppel avled plötsligt, sittande vid flygeln där han just avslutat inspelningen av sitt senaste soloalbum, 2006 är Annisette dessutom enda kvarvarande originalmedlem och den stora majoriteten av dagens bandmedlemmar var inte ens födda när bandet bildades.

Men Savage Rose har ända sedan 70-talet varit något av en plantskola för unga begåvade danska musiker och dagens upplaga visar upp både spännvidd, smak och spetskompeten. Det är lika delar soul, rock och gospel med inslag av jazz, hippiedrömmar och showmanship.

Savage Roses musik sätter ned foten på många platser över den musikaliska spelplanen men bandet lyckas ändå skapa en enhet av det där en klassiker som Wild Child från 1973 sitter naturligt jämte Homeless och Harassing från förra årets alldeles utmärkta album. Annisette själv fyller 72 år i år men hennes röst förefaller märkligt lite berörd av tidens tand. Den är fortfarande enormt kraftfull och hennes vibrato kan ännu sätta ryggmärgen i dallring. Och den spricker fortfarande upp lika snyggt nu som då.

Spelningen bygger upp stadigt under de två timmar den pågår (inklusive en kort paus) och har inga riktiga svackor. Svänget är grundmurat och arrangemangen stensnygga. Andra halvan av andra settet är i det närmaste som det extatiska crescendot under en gospelmässa i den amerikanska södern. The Messenger Speaks från Babylon-plattan är en självklar höjdpunk där kören, vars ena halva utgörs av paret Koppels dotter Naja Rosa, får fritt spelrum.

Den enda minuspunkten är väl egentligen att det är ganska uppenbart att göteborgspubliken inte förstår ett ord av vad hon säger mellan låtarna. Den uppsvenska oförmågan att förstå danska (som jag tyvärr själv lider av) är knappast något som bandet kan lastas för. När jag går ut i Göteborgsnatten ringer finalens uppfodrande mantra om fred och kärlek fortfarande ringande i huvudet och en varm känsla i bröstet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.