Personlig Miriam Bryant charmade på arenan

I övermättat rött ljus står hon där och sjunger Raised in rain. När Miriam Bryant öppnar torsdagens spelning på Malmö Arena, det näst sista stoppet på turnén som igår kväll gick i mål på hemmaplan på Scandinavium, med titelspåret från debutplattan från 2013 är det svårt att inte tänka tillbaka på första gången jag såg henne.

Det var sommaren efter att albumet släppts. Hon verkade så oförställd och personlig i sitt tilltal på scen. Sommaren innan hade hon sommarjobbat på Liseberg och nu stod hon på nöjesparkens scen. Förvisso den lilla, men ändå. Debutalbumet hade blivit med rätta hyllat och när hon sjöng med den där råstarka, personliga rösten var det knappast någon tvekan att det var början på en lång karriär vi såg.

Ja, ni vet vad som hänt sedan dess. För fyra år sedan klev hon in i stora delar av svenska folkets hjärtan i Så mycket bättre i kraft av sina starka låttolkningar och, inte minst, en personlighet som var filterlös på ett charmigt sätt: lite för rolig för att bli en sad girl a la Lana del Rey fullt ut.

Precis som när hon sjunger tycktes hon både där och i senare mediala framträdanden blotta sitt hjärta utan att på något sätt bli jobbig eller gnällig. Tvärt om ter hon sig sympatisk och underhållande; som en person att identifiera sina egna hjärtesorger med för att sedan dansa bort dem under discokulans glitter.

Där på Liseberg backades hon av två musiker och eftersom solen redan var framme behövdes inga större scenljusanordningar. Malmö Arena må vara något avskärmat jämfört med när Rihanna eller Lady Gaga intog arenan, det är ändå en avsevärd skillnad både i publikstorlek och i sccenapparat.

Ljuset är riktigt snyggt, inte minst när de roterande strålkastarna riktar sig ut mot publiken under Push play och tycks förvandla hela arenan till en nattklubb där vi dansar tillsammans med Miriam Bryant i motljuset. Sexmannabandet som nu backar henne svarar upp mot Bryants hjärtesorger och känsla för musikaliskt drama.
Det sistnämnda är inte minst tydligt i Niklas Strömstedt-tolkningen One more time. Den var en riktig showstopper i Så mycket bättre men har växt ytterligare sedan dess. I den här tappningen bygger den upp som en James Bond-låt för att i sitt crescendo golva en fullständigt.

Framgångarna efter succémedverkan i TV4-programmet förefaller inte ha förändrat hennes personlighet. Däremot tycks den ha gett henne självförtroendet att dra ned på effekterna som används på hennes röst och att växla över till att sjunga på svenska. Båda är helt och fullt av godo. Bryant är en utmärkt sångerska och och det finns absolut inga skäl att släta över den rösten. När hon tar i så att rösten nästan spricker i Martha Wainrights Bloody mother fucking asshole så gör det bara sången ännnu starkare.

Allra starkast är dock låtarna från senaste svenskspråkiga ep:n (eller vad man ska kalla det – det är första halvan av det album som nu under våren ska få sin andra halva), inte minst titelspåret Blåmärkeshårt (Mi Amor) och Neråt/Uppåt. De visar upp en artist som växt upp och hittat sin egen röst och sitt rätta uttryck. Och det får mig att verkligen längta efter uppföljaren.

Moon Duo inuti discokulan

Genomskinlig duk skärmar av scenen på fyra sidor. Där inne står bandet i ett hav av ljus som kommer från projektorer utanför inhägnaden. Ljuset tecknar geometriska former och skuggor på duken. Trummorna är repetitiva och hypnotiska, syntarna bygger stämning och runt den snirklar sig intrikata och egensinniga gitarrfigurer. Över det svävar rösterna lätta och drömskt vackra.

Moon Duo, som på onsdagen gästade Plan B och Malmö, är en scenisk upplevelse utöver det vanliga. Och det utan att man egentligen ser så mycket av duon Ripley Johnson (gitarr) och Sanae Yamada (keyboards) eller deras turnétrummis John Jeffreys. Man ser dem som silhuetter och projektioner när de skuggar projektorernas ljuskäglor.

Johnson är känd från det psykedeliska rockbandet Wooden Shijps och han lämnade på intet sätt det psykedeliska hemma när han bildade Moon Duo tillsammans med hustrun Yamada. De bär sina Suicide-influenser tydligt synliga på utsidan. Inte minst var det tydliga på 2017 års dubbelsläpp Occult Architecture volym 1 och 2. Men Moon Duo har sina geografiska rötter i San Francisco (även om de flyttat därifrån) och inte på The Bowery och det finns en ljusare och vänligare ton i deras musik, ett mer harmoniskt anslag.

Ljuset är ännu tydligare på senaste plattan, 2019 års Stars are the light, där bandet hämtar inspiration från disco, och då lika mycket eller kanske till och mer, från den fysiska platsen än från musiken i sig. De drar in oss i sin värld, in i discokulan och omsluter oss i den fysiska upplevelsen av musiken och av ljuseffekterna. De sistnämnda går under namnet The Lightship och är signerade den Manchesterbaserade konstnären Emmanual Biard.

Det känns som bomull för själen. Samtidigt är det lite som att se på en konsert inuti ett akvarium. Upplevelsen pendlar mellan att man blir indragen och distanserad. Ändå faller känslan till största delen över på den förstnämnda sidan. Det är något magiskt över både The Lightship och bandets musik, och då inte minst i kombinationen mellan de två. Det känns som att ljuset och musiken bildar en enhet, att de hör ihop. Att ljudet på Plan B igår dessutom var väldigt bra gör inte saken sämre.

Och när Moon Duo sedan avslutar med att som extranummer köra en nervigt vibrerande version av Suicide-frontmannens Alan Vegas Jukebox Baby känner jag mig bara helt tagen av det jag ser och hör.

För den som till äventyrs skulle vilja veta hur Ripley Johnson och Sanae Yamada ser ut så fick man ta till mobilen efteråt:

Brett grepp på ett progressivt 70-tal

För ett och ett halvt år sedan stog jag i det gamla tabernakel i Göteborg som utgör den övre våningen på rockklubben Sticky Fingers och kollade på Charta 77 och KSM3. Det var en bra kväll och det slog gnistor om framförallt de forna KSMB och Fas 3-medlemmarna i KSM3.

När det var dags att lämna lokalen tog jag en sväng om baren på den nedre våningen och noterade att ett band höll på att rigga upp för att spela. Fem killar som såg ut att vara i 20-årsåldern men med en stil och en klädsel som såg ut att vara på rymmen från 70-talet. När de väl började spela stod det klart att även deras musik står i tacksamhetsskult till det årtiondet.

Bandet visade sig heta Kvasar och ha sin bas i Göteborg. Namnet är hämtat från ett astronomiskt begrepp för en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxstjärna vilket naturligtvis passar utmärkt för ett band som håller den progressiva fanan högt. Sedan jag såg dem på Sticky Fingers har de hunnit släppa sin debut-EP och även filat bort en viss valpighet i sitt uttryck jag tyckte mig se den där kvällen för ett och ett halvt år sedan.

Igår spelade de så på Grand Öl & mat i Malmö framför en överraskande ung publik med tanke på vilken typ av musik de spelar. Å andra sidan kan jag bara gå till mig själv. Progrock är inte direkt vad som brukar gå varmt på stereon där hemma, ändå fastnade jag där framför lilla scenen på Sticky Fingers och ändå så trotsar jag det lite halvruggiga februarivädret denna fredagskväll. Och det ångrar jag inte.

Sångaren Dani Massaad Hellwig (även keyboards) är ett självklart blickfång på scenen och han veta att stjäla uppmärksamheten. Musikaliskt får han dock dela med sig av den till skicklige saxofonisten Caspar Svensson (även tvärflöjt och gitarr). Men hela bandet briljerar i en musik som bjuder på tvära kast, tempo- och tackbyten.

Med en bas i tung 70-talsrock som Deep Purple, Led Zeppelin och svenska November greppar man ut längs grenarna på det progressiva trädet. Lite Supertramp här, lite Steely Dan där. Lite King Crimson-galenskap och lite Beatles-harmonier. Och när de är som allra bäst låter de inte så lite som Trettioåriga kriget. (Progrockbandet, alltså, inte det faktiska kriget som nog lät allt annat än angenämt). Som till exempel låten För att jag älskar någon annan, en av spelningens verkliga höjdpunkter med sina dramatiska skiftningar där Massaad Hellwig får fritt spelrum för sin röst.

 

Korkad musik är inte så dumt

Lina Molarin Ericsson och Åsa Söderqvist i ShitKid. Mobilfoto.

I mitten av scenen ett obemannat keyboard som hostar fram ett trumkomp som låter som en preset. Lina Molarin Ericsson ser så där underbart coolt blasé ut bakom sin vita Ibanez-bas. Hon spelar stående, på knä, liggandes på scengolvet och bakom nacken medan Åsa Söderqvist både sjunger och spelar gitarr med samma nonchalanta attityd. ShitKids debutsingel från 2016, när bandet var ett ”one woman band” med Söderqvist och Ericsson fortfarande spelade i punkbandet Matriarkatet. heter ”Oh please be a cocky cool kid”. Och precis så ser de ut och låter: som cocky cool kids.

Jag såg dem på Nefertiti i Göteborg i lördags, dagen efter deras spelning på Plan B i Malmö. Med sig har de pinfärska albumet Duo Limbo. Eller album och album, förresten. Det är fem låtar två gånger om, en gång med engelsk text och en gång med svensk. Skivan är en betydligt mer producerad historia än deras tidigare och bakom rattarna har medlemmarna i The Melvins och Paul Leary från Butthole Surfers suttit. På scen blir låtar som Eagles over America och Anger MGMT betydligt tunnare 0ch i början stör det mig men efter ett tag inser jag att det faktiskt är en del av hela grejen.

Beer cans in my pick up truck / Ten boys riding in the back / I might pick up another guy.

Det finns något medvetet korkat över musiken. Något pubertalt. Slarvigt. Och jag menar det på det bästa av sätt. Jag menar inte korkat som något dumt utan snarare spontant, lite ogenomtänkt och ofiltrerat. Tankarna går amerikanskt 90-tal. Till Riot Grrl-banden från Olympia, Washington, men också de mer poppiga Kaliforniska punkakterna från samma era. Men här finns också ett arv från en tidigare era; från high schoolfilmen Fast times at Ridgemont High (med den tidstypiskt gräsliga svenska titeln Häftigt drag i plugget), dokumentärfilmen Heavy Metal Parking Lot och den klassiska no fucks to give-attityden från The Runaways.

Spelningen vinglar och svajar men hittar sitt spår. Tempot stiger. Lina Molarin Ericsson stegar upp tempot på trummaskinen manuellt på synten mitt under pågående låt. Och jag känner all eventuell tveksamhet rinna av mig och istället ersättas av hederlig rock n roll-extas. Samtidigt finns det något planerat över framförandet. När Åsa Söderqvist går ned på knä framför publiken så stor där en mikrofon påpassligt på rätt höjd och det samma när Ericsson ligger där på ryggen på scengolvet.

Det är ett välkänt fenomen. Varje gång rockmusiken blivit för städad, för prydlig, för vuxen kommer en motrörelse. När Elvis kom tillbaka från lumpen och hade tappat sin farlighet så dök det upp en Eddie Cochran att visa var skåpet skulle stå. Sedan var det garagebanden från Seattle med omnejd på 60-talet – The Sonics, The Kingsmen, The Standells, The Wailers (nej, inte bandet med samma namn där Bob Marley och Peter Tosh spelade) etc. Det var AC/DC, punk och NWOBHM på 70-talet och grunge på 90-talet. Musik som stundtals (och medvetet) var lite korkad, pubertal och oansvarig. Musik som ens föräldrar inte förstod och inte var menade att förstå. Och sällan har vi väl behövt sådan musik lika mycket som i dagens välstädade musikklimat.

I’m not a man, not a man of tradition / I just wanna get pissed here in my kitchen / I’m not a loser, no / I’m not a loser (she’s not a loser)

Och där sådan musik behövs kommer den. I spellistan som bandet kör innan giget på Nefertiti ingår Melbourne-bandet Amyl & the Sniffers som känns som ett strålande exempel på det. Deras konkurrenter The Chats från Sunshine Coast är ett annat. Med sina hockeyfrillor ser de ut att vara på rymmen från den australiensiska sharpie-scenen på 70-talet men musiken påminner mer om drivet The Fall, Fontaines DC och Sleaford Mods – fast utan något av de bandens poetiska och intellektuella ambitioner. Deras debutalbum som släpps i mars kommer heta High Risk Behaviour och de sjunger med ett medryckande driv om Klamydia (The Clap), pubkäk (Pub Feed) och rökpauser (Smoko).

I spent my bus money on a six pack / Now I got no clue how I’m gonna get back

Det är genuint korkad musik och jag har oerhört svårt att inte älska det. Det är stökigt, adrenalinstint och berusat (berusande). Det är musik som – precis som ShitKids – går rakt in i hjärnans glädjecentrum utan att passera de delar som ägnar sig åt någon form av analytisk verksamhet. Och det är ju rätt gött emellanåt. Och jäkligt rock n roll.

Fotnot: De insprängda citaten är från Eagles over America med ShitKid, I’m not a loser med Amyl & the Sniffers och Bus Money med The Chats.

Lyfter de som lyftas bör

Blues- och rockhistorien är full av bortglömda kvinnor. För varje Aretha Franklin eller Janis Joplin finns det en Alberta Hunter eller Ann Cole. Det är kring det faktumet det sex kvinnor starka bandet Violet Green bygger den föreställning som på onsdagskvällen landade på Folk å Rock. I laguppställningen finner vi bland annat gitarristen och kapellmästaren Ulla Wrethagen och basisten Lena Andersson, båda från gamla postpunkbandet Tugga Terrier, liksom bluessångerskan Jenny Fall.

Föreställningen handlar om hundra år av kvinnligt musikskapandet inom och kring bluesgenren. De rör sig framåt kronologiskt och berättar historien mellan sångerna. Det startar i vaudeville-eran, tar oss vid handen och leder oss bland bordeller och speak easys, konsertsalar och nattklubbar hela vägen fram till Amy Winehouse och våra dagar. Det kronologiska upplägget fungerar fint där det första settets lite jazziga sväng successivt blir allt mer rockigt tills det når ett crescendo med en Sister Rosetta Tharpe-tolkning och med Big Brother & the Holding Companys version av Big Mama Thorntons Ball & Chain.

Anna Hammarsten (keyboard och sång), Elsie Petrén (saxofon), Jenny Fall (sång), Ulla Wrethagen (gitarr och sång), Eva Grund (trummor) och Lena Andersson (trummor).

Inte sällan är låtarna idag mer kända än de kvinnor som ursprungligen framförde dem. De flesta associerar nog idag en låt som I got my mojo working med Muddy Waters utan att veta att det var Ann Cole, i vars band Muddy Waters ursprungligen spelade, som skrivit låten. Och hur många minns att Elvis gamla Hound dog ursprungligen var en hit med Big Mama Thornton? (Ska man här vara riktigt petig får man väl i och för sig också poängtera att Aretha Franklins R.E.S.P.E.C.T. ursprungligen var en mindre hit med sin kompositör Otis Redding.)

Det är en ögonöppnare som också öppnar dörrar till historien. Av nödvändighet blir det lite rapsodiskt men nyfikenheten väcks för att ta reda på mer. Till exempel om Alberta Hunter (född 1895) som lade ned musikkarriären för ett jobb som sjuksköterska och som, när hon vid 82 års ålder tvingades gå i pension, gjorde comeback och sedan hann släppa fyra plattor innan sin död 1984.

Det är naturligtvis en stor kulturgörning som Violet Green gör; de lyfter de som lyftas bör. Men det är också riktigt trevligt både som konsert betraktar och som utekväll. Här finns ett sväng, en värme och en spelglädje som smittar lika mycket som låtmaterialet. Såväl keyboardisten Anna Hammarstens sång och och Elsie Petréns saxofon förtjänar extra beröm. Inte minst fungerar upplägget med tre vokalister som delar på leadsången väl när det gäller att tolka så pass olika sångerskor som det handlar om här.

Äventyret fortsätter för Plan B – trots allt

Carlo Emme och Venus, även den sistnämnda ett välbekant för Plan B:s besökare.

Färre men större spelningar. Så ser det kommande året ut för Plan B, rockklubben på Norra Grängesbergsgatan som efter år av kamp nu står på stadigare mark.
Men frågan är om man har tappat något på vägen. Och hur återfår man det i så fall?

Norra Grängesbergsgatan har förändrats de senaste åren. Allt mer sällan har gatan figurerat bland polisnotiserna och saker som Plan B och gatufesten NGBG har blivit en tydlig del av gatans nya ansikte. Även om Plan B:s grundare och konstnärlige ledare Carlo Emme varken vill eller kan ta åt sig äran för det har han märkt av förändringen.
– Det första året vi körde hade vi påhälsning av gangsters sex gånger. Året därpå var det ingen gång och nu syns de inte alls till längre. Även svartklubbarna är borta, säger han.
Vi möts i det kollektiv på Möllan där han bor eftersom det, som han säger, känns som att han spenderar all sin tid på Plan B. På sängen ligger hunden Venus, ett annat känt ansikte för Plan B:s besökare. Många är de som, av hennes uppfordrande blick, ”tvingats” sparka boll med henne på uteserveringen.

Tio månader har gått sedan stockholmska klubben Slaktkyrkan, med Ulf Johansson i spetsen, gick in och tog över driften och därmed räddade Plan B från nedläggning.
Men vi går handlingen i förväg. Det hela började i september 2015 på blygsamt vis och mer eller mindre av en olyckshändelse. Då låg klubben i en källare på andra sidan gatan från där man numera huserar. På den tiden var man en medlemsförening och medlemskap krävdes för att komma in. I juni 2018 flyttade man till nuvarande adress.
– Det var en kamp för att överleva men då var vi inte sorgsna på riktigt ännu. Det kom när polisen kom och sade att vi inte kunde vara där. De sade att vi fick köra färdigt den festen som höll på just då, men att vi sedan inte fick öppna igen utan att ha alla tillstånd. Vi var ändå positiva. Vi var positiva för att det kändes som att det fanns en förståelse från myndigheternas sida. Polisen skrev till exempel ingen rapport den där kvällen. Hade de gjort det hade vi inte haft en chans få tillstånd.

Majken, Blackwater Holylight, Electric Citizen och Eyehategod.

De riktiga problemen kom när Skatteverket började höja varningsflaggor.
– De gjorde det bara på grundval av gissningar men då började politikerna backa ur och vi stod ensamma.
Vid jultid 2018 kom man till något slags brytpunkt. Då skickade Carlo Emme ut ett meddelande på sociala medier: ”Plan B är dött”. Hoppet verkade vara ute.
– Kampen är alltid en utmaning, utan den hade det inte varit kul. Men december 2018 till mars 2019 det var inte kamp, det en massaker.
Mycket av problemen stammade från en krock mellan en ideell verksamhet som ändå behöver dra in pengar för att driva sin verksamhet och ett regelverk, inte minst vad gäller den alkoholförsäljning som är nödvändig för att ekonomin ska gå ihop, som är anpassad för kommersiell verksamhet.

Numera, efter Slaktkyrkans övertagande, är verksamheten mer uppstyrd. När Slaktkyrkan gick in i Plan B var målet att göra cirka 200 spelningar om året och där landade man också förra året.
I år tror Carlo Emme att det kommer att bli ett något mindre antal, runt 150 stycken, men att dessa kommer att vara större. Nyckeln till det är den nya och nyrenoverade större lokalen som man öppnat intill garaget. Den större affärsmässigheten i verksamheten innebär att det inte är ideella krafter som jobbar på konserterna på samma sätt som tidigare. Nu är Carlo Emme och tre personer till heltidsanställda och utöver det är det ett tiotalsom jobbar på timmar. Det, i sin tur, innebär att det blir betydligt dyrare att köra en spelning än tidigare.
– När det gäller punkband som skulle sälja färre än hundra biljetter måste vi nu dirigera dem till något gör-det-själv-ställe i stan för de kan köra spelningar till en mycket lägre kostnad. Om det är ett band i samma storlek som inte spelar punk eller hardcore så finns det ingen som skulle boka dem. Jag märker att de band jag säger nej till inte spelar i stan. De spelar i Göteborg och Köpenhamn men inte Malmö.
– Jag är inte besviken över att det blivit så för att jag visste att det skulle hända, men jag känner mig lite irriterad över det.

The Toy Dolls, till vänster, var headliner första kvällen i Plan B:s nya stora rum som kallas The Warehouse.

Att köra klubbkvällar är en lösning för att få ekonomin att gå runt. De drar mycket folk samtidigt som de inte kostar lika mycket att arrangera som konserter.
– Under de första fyra åren, innan alkoholtillståndet, hade vi 200 till 300 personer kanske två, tre gånger. Om vi nu har 300 personer så riskerar vi att förlora pengar om det är en genre där publiken inte går loss i baren eller om det är en dålig tid på året, till exempel i januari eller veckan innan löning.
Professionaliseringen har även inneburit en förändring på andra sidan, hos publiken.
– På den tiden vi var en medlemsklubb var det annorlunda. Folk uppförde sig bättre. De kände att de var en del av någonting så det fanns mer respekt för de som arbetar och för banden. När vi kör konserter förändras det. Då kommer folket från garagetiden tillbaka och allt är bra igen. Men eftersom vi inte gör riktigt lika många spelningar som tidigare påverkar det vårt psyke lite grann. Den enda anledningen att vi kör klubbar är att kostnaderna är lägre, marginalerna högre och det betalar hyran.

Vad innebär då detta? Har något gått förlorat för Plan B? Och hur tar man det i så fall tillbaka? Kanske är en ny förening lösningen.
– Anna Wagner [bland annat musiker och styrelsemedlem i NGBG, reds.anm.] har startat föreningen FAM, Friendship and Music, för att få tillbaka den här samhörighetskänslan, för att visa uppskattning till människor som vill stödja scenen. De som går med i föreningen får rabatter till alla konserter och två gratis spelningar i månaden.
– Jag har märkt att bland våra frivilliga finns samma mönster som fanns i föreningen när vi höll till i garaget. Där finns någon som är kock, någon som kan ha hand om baren, som kan sköta ljud eller ljus. Om dessa människor hade en källare nu så skulle de mycket väl kunna arrangera spelningar själva med mycket låga kostnader eftersom alla skulle jobba ideellt.

Medurs: Kel Assouf, Nadia Tehran, Wargirl, Nubiyan Twist med sångerskan Cherise, Lingua Ignota och Starcrawler.

Just nu håller Carlo Emme möten med Anna Wagner och människorna från FAM.
– Det jag kommer att säga till dem är att FAM borde bli det som Plan B var i garaget. De borde ta över alla de små spelningarna och köra dem själva.
Och du skulle stå för lokaler och utrustning …?
– Ja, precis. Vi testar och ser om det fungera och om det gör det skulle det vara till stor hjälp.
– Jag tror att FAM skulle kunna bli det Plan B var. Men jag skulle aldrig råda dem att skaffa en källare och satsa på det.

Det känns som att du har lite motstridiga känslor kring det ni har byggt här …
– Ja … Från början gick allt så fort …
– För fem år sedan arrangerade jag två konserter i månaden på Grand, var manager åt två band och lagade gitarrer och hade ingen aning om att jag skulle göra det här idag. Jag hade det inte ens som dröm.
– Vi fattade inte vad vi gjorde utan bara körde och hade kul. När skiftet kom så tog vi hand om det på samma sätt som vi alltid gjort; vi bara kämpade på.
– Jag har inte motstridiga känslor, jag har bara svårt att acklimatisera mig för att vi aldrig har tid att sätta oss ned se vad vi har gjort. Jag är väldigt stolt över det vi har skapat. Vi kan tävla med alla de stora ställena i stan och ändå är vi oberoende och unika.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

I caught my first grown up rat last night. A message was sent. I expect some sort of ”rataliation”. I’ll be ready. 🤨

Ett inlägg delat av Venus (@planbvenus)

NÅGRA TIPS UR PLAN B:s VÅRPROGRAM

Gösta Berlings Saga
Fredag 31 januari.
Progressiv och instrumental rock från Stockholm.

Teksti-TV 666
Lördag 1 februari.
Finskt sexmannaband med fyra (ibland fem) gitarrer som spelar krautrock.
”Både Gösta Berlings Saga och Teksti-TV 666 är riktigt bra band”, säger Carlo Emme.
”Teksti-TV 666 sålde ut när de spelade i Stockholm

ShitKid och Smisk
Fredag 14 februari
Punkiga ShitKid var ursprungligen en soloartist från Kramfors men är numera en duo baserad i Stockholm.
”Det blir punkspelning med jättebra band och sedan fyra timmars allsång. Det blir en känsla av garaget och nya stora lokalen på en och samma kväll.”

Hällas och Nicole Sabouné
Lördag 22 februari.
Tung rock, eller äventyrsrock som Hällas själva kallar det, från Linköping eller mörk pop från tidigare Lundabon uppväxta Nicole Sabouné. Akterna spelar på var sin scen (dock inte samtidigt).
”Det var jag som inte skrev in spelningarna i kalendern och råkade dubbelboka” säger Carlo Emme.
”Det är en kväll jag definitivt tycker att man ska gå på. Det är två riktigt bra akter och det kommer att kännas nästan som en minifestival.”

Moon Duo
Onsdag 4 mars.
Psykedelisk rockduo från San Francisco som är sidoprojekt för Wooden Shjips-gitarristen Ripley Johnson.
”Det är en spelning man inte får missa.”

Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

Den andra sidan av musikmyntet

Gärdetfesterna 1970 (uppe till vänster) var en samlande startpunkt för proggrörelsen – och med det också för MNW. I klockans riktning: Imperiet, Freddie Wadling, Tant Strul och Nationalteatern. Foto: TT
Jubileumsbox MNW50 1969-2019. 21 CD-box som firar det klassiska skivbolagets 50-årsjubileum. 

Ett av förra årets mer uppmärksammade musikprogram på tv var Det svenska popundret som beskriver den svenska populärmusiken från de internationella listornas perspektiv – från och med att Siw Malmqvist som första svensk tog sig in på Billboardlistan 1964 till dagens hitfabrik. Det som skivbolaget MNW – Sveriges största oberoende skivbolag på sin tid – sysslade med representerar på många sätt den andra sidan av det myntet.
Det började med något slags allmän 60-talspopinriktning men fick snabbt sitt fotfäste i och med den framväxande proggen. MNW blev en del av musikrörelsen tillsammans med bolag som Amalthea i Malmö och Nacksving i Göteborg.

Utan att tappa fotfästet följde man med sin tid. Progg blev till punk som blev till postpunk och indiepop innan bolagets katalog efter en serie affärer och ägarbyten hamnade under storbolaget Universal.
Det kan naturligtvis tyckas ironiskt att ett skivbolag stammat ur en revolt mot kapitalets hegemoni nu kontrolleras av det samma. Man kan å andra sidan välja att se det som att de handlar om ett bolag som faktiskt lyckats behålla sin relevans i 35 år (sist ut var Florence Valentin som gav ut sin debut på MNW 2004).

När MNW för 30 år sedan firade sitt 20-årsjubileum gjorde man det ganska anspråkslöst med dubbelalbumet Kyssar från MNW. Nu fläskar man i mer. Mycket mer. MNW50 är en 21-cd-box (!) och en liten bok i en låda, allt sammansatt av branschprofilen och förre Musikindustrin-chefredaktören Claes Olson (som även låg bakom Nationalteatern-boxen som kom för några år sedan). Boken ger en (lite väl) översiktlig bild av skivbolagets historia som är lite för myllrande för att låta sig sammanfattas på det korta utrymmet.

En av festerna på Gärdet 1970. Foto: TT

Rättigheterna för MNW:s inspelningar finns nu hos Universal, samma ägare som innehar rättigheterna till stora delar av de alternativa 70-, 80- och 90-talen. Vi snackar musik från bolag som Radium 226.05, NONS, White Jazz, Amalthea och Nacksving, vilket gör att den här boxen kan ge en, om inte heltäckande, så i alla fall bred, bild av den svenska pop- och rockmusiken bortom den allra mest lättillgängliga. Visst är soulen och hip hop:en, liksom hårdrocken, underrepresenterad men man kan inte få allt.

Jag är född 1971, två år efter MNW startades. Bolagets musik har följt mig genom större delen av mitt liv. Jag börjar därför baklänges och låter mig sköljas över av våg efter våg av nostalgi och minnen från spelningar med Union Carbide Productions, Lädernunnan, The Nomads och Freddie Wadling …
Min anknytning till musiken från proggåren är mer baserad på ett akademiskt intresse. Även om jag är svag för Gläns över sjö och strand, NJA-gruppen och Gunder Hägg/Blå Tåget är det musik från en tid jag inte själv var med om på riktigt. Nationalteatern är en lite annan sak och inte bara för att de återförenats då och då. De har på något märkligt sätt behållit sin relevans, både musikaliskt och textmässigt.

Om proggarna sades det att de som kunde spela skrev och de som kunde skriva spelade. Det finns en viss sanning i det även om det är en sanning med modifikation; precis som med punken fanns det ett stort element av DIY – gör det själv – och det är en del av charmen för att inte säga em stor del av poängen över huvud taget.
”Från rörelse i konsten och estetiska gester/Till Vietnamrörelsen och Gärdetfester/Från allting är konst nu, konsten är politisk/Från en lekande människa till en samhällskritisk” sjöng Blå Tåget i Allt var liksom i rörelse.
Tiden har inte farit lika väl fram med allt här men det ger en bra bild av den tid som passerade och musik som å ena sidan kunde vara dionysisk och eskapistisk eller självgott uppfostrande men som också på ett lekfullt sätt för många människor, mig själv inräknad, ledde till någon typ av uppvaknande och det på ett helt annat sätt än den mer strömlingeformade musik som kom ur hitfabriken hade kunnat inspirera till.

Stefan Sundström, Irma Schultz, Staffan Hellstrand och Blå Tåget. Foto: TT.

 

I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

Efter ett 2019 som innebar både grammisnominering, Allsång på Skansen-framträdande med vokalkvartetten Åkervinda och en egen jul-ep håller Iris Bergcrantz tempot uppe och sparkar igång 2020 med att släppa sitt andra soloalbum.
Young Dreams blandar folkton med jazzkvartett och stråkar.

Det har tagit tid men nu är det klart. Den äldsta inspelningen på albumet Young Dreams är inspelad hösten 2017 och Iris Bergcrantz röst backas upp såväl av hennes jazzkvartett som av stråkkvartetterna Vindla och Kvarts liksom, på ett spår, av Norrlandspoperans symfoniorkester. Den är inspelad på olika platser i olika tider och i olika typer av musikalisk inramning.
– Att det tagit så lång tid beror lite på att jag inte skrivit allt material på en gång, men så fort jag skrivit något har jag velat spela in det med en gång, berättar Iris Bergcrantz.
Hon kallar först skivan lite spretig men tar det sedan tillbaka:
– Egentligen tror jag inte att den är spretig, det är bara jag som upplever det så för att det tagit så lång tid. För mig har jag med mig att en sak är inspelad i Köpenhamn, en annan i Malmö och en tredje i Umeå.

Iris Bergcrantz är utbildad jazzsångerska och sjunger folkmusik tillsammans med Åkervinda. På Young Dreams gör hon, vid sidan av de egenkomponerade sångerna, versioner av Olle Adolphssons Nu har jag fått den jag vill ha och de traderade folksångerna Kling klang, klockan slår och Vi sålde våra hemman. Det är inte svårt att se det som att hon gifter samman de båda världarna.
– De kan man säga. Folkmusik med jazzbakgrund i kombination med mitt intresse för filmmusik. Jag tror att det är ganska filmisk musik, säger hon.
– Det är väl inte så att jag har tänkt att jag ska gifta ihop jazzen och folkmusiken. Det har bara blivit så och det är väl för att jag har ett intresse för båda genrerna. Viss typer av musiker och sångare är väldigt inne på den genre de håller på med just för tillfället men för mig har det alltid varit att jag varit mig ganska lik mellan alla genrer som jag håller på med.

Känner du att det finns några beröringspunkter mellan den svenska folkmusiken och jazzen?
– Den jazz jag tycker mest om är modal jazz [musik som utgår från de så kallade kyrkotonarterna, reds,anm.] och folkmusik är också mycket modal.
När jag lyssnar på skivan känner jag lite grann att det möts i de blå tonerna. Det svenska vemodet klingar samman med vemodet i bluesen …
– Ja, det är sant. Jag gillar kvartstoner väldigt mycket och det är egentligen samma sak som en bluessångare sjunger.

I juli uppträdde Iris Bergcrantz som en del av Åkervinda inför en jättepublik på plats och någonstans i trakterna av en och en halv miljon tittare på tv i Allsång på Skansen.
– Det var verkligen det största som någon av oss gjort. Det är så annorlunda att framträda live i tv. Det var två dagar med förberedelser. ”Hur lång är den här låten?” ”Var kommer ni att stå?” Teamet behöver veta exakt var de ska ställa sina kameror. Det är mycket sådant som man annars inte tänker på i jazz eller folkmusiksammanhang.

Var det lätt att tappa fokus i sången när det är så mycket annat att tänka på?
– Alltså, jag var nervös men det var så pass viktigt att jag fick bara skita i det och skärpa mig. Det blev något slags fokus som man sällan har. Jag var faktiskt mer nervös inför min examenskonsert än att stå på Allsång på Skansen, vilket är absurt. Det är något slags överlevnadsinstinkt.
Hur kändes det att titta ut över folkmassan? Det är ju väldigt mycket folk …
– Det var också konstigt. Vi hade soundcheckat på dagen, folk har ju köat sedan klockan åtta på morgonenm så vi spelade på soundchecket inför den publiken. Sedan körde vi en gång till innan det var livesändning så när vi väl sjöng på tv så var det tredje gången vi uppträdde för samma publik.

Den massiva exponeringen har naturligtvis hjälpt till för bandet som inte behövt jaga bokningar i någon större utsträckning under hösten, de har kommit in ändå.
– Nu ska vi sätta oss och lägga upp planen för en ny skiva så att vi kan rida på den vågen vi har byggt upp.
Men just nu är det alltså Iris Bergcrantz eget album det handlar om. Den 21 januari släpps Young Dreams och två dagar senare är det en första releasefest tillsammans med Vindla på Fasching i Stockholm och den 25 spelar de på Victoriateatern i Malmö. Den 11 februari blir det spelning på Montmartre i Köpenhamn. Efter det är planerna inte helt klara än. Hon berättar att det är efter albumsläpp och när recensionerna börjar trilla in som bokare brukar höra av sig.
– Jag vill egentligen fortsätta spela med det gigantiska bandet [hennes egen kvartett tillsammans med stråkkvartett, reds. anm.] men det är svårt logistiskt, både reskostnader, att alla ska kunna och att klubbarna ska vilja boka ett så pass dyrt band. Men det är min plan att boka lite runt om i Norden och spela med den konstellationen.

Kan du känna att Åkervinda och solokarriären kommer i konflikt med varandra?
– Nej, det tycker jag inte, det är bara datum som ska klaffa. Jag tycker att de kan trigga varandra. När jag hållit på med Åkervinda ett tag kan jag bli sugen på att göra min egen grej och när jag gjort det blir jag utmattad av den makten och den stressen att bestämma allting. Då är det skönt att gå tillbaka till Åkervinda där allting är väldigt demokratiskt.

Årets bästa musikupplevelser

What’s another year?, frågade sig den gamle schlagerräven Johnny Logan en gång i tiden. En hel massa kul, spännande och berörande musikupplevelser, till exempel. Här är min topp 10.

1. Robert Plant & the Sensational Space Shifters.
För framträdandet på Roskildefestivalen den 4 juli.

Det är inte bara den forne Led Zeppelin-sångarens röst som behållit sin elasticitet upp i 70-årsåldern. Så tycks även hans musikaliska öra och nyfikenhet ha gjort. Att hans band dessutom är av yppersta världsklass och får gott om utrymme att skina gör inte saken sämre. Inte bara årets bästa spelning utan en av de bästa jag någonsin sett.

2. Lingua Ignota.
För framträdandet på Plan B den 3 april.

Det är sällan man känner sig känslomässigt utmattad efter en spelning men så var det efter den amerikanska noise/industri-artisten Lingua Ignotas spelning på Norra Gränges. Det var en total katharsis som pendlade mellan brutal industriattack och närmast sakral skönhet. Och mitt i alltihop en artist som driver ut de onda andarna från ett fröhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

3. Nadia Tehran.
För albumet Dozakh – all lovers hell och sina framträdanden på Malmöfestivalen och Plan B.

Dozakh – all lovers hell kan ha varit 2019 års mest spännande svenska album. Det är så väl musikaliskt visionärt som textmässigt knivskarpt. Spelningarna på Malmöfestivalen i somras och på Plan B nyligen befäste bilden av inte bara en artist utan en konstnär som förtjänar att höras av många, många fler än de som ännu upptäckt henne. Pop och avantgarde, punk och performancekonst.

4. Aurora.
För albumet A Different Kind of Human (Step 2) och framträdandet på Roskildefestivalen.

Såg du Skavlan igår? frågade kollegan någon gång i mars i år. När jag svarade nekande på den frågan berättade hon entusiastiskt om den norska artisten Aurora som varit med. Namnet var inte bekant för mig men jag kollade upp henne och föll som en sten. Med en uppenbarelse som ett naturväsen precis inkliven från urskogen och en röst och musikaliskt tilltal fylld av rå talang med rötterna i både Björk och Kate Bush var hon både underlig och djupt fascinerande. Albumet A Different Kind of Human (Step 2) som släpptes i somras och hennes spelning på Roskildefestivalen gjorde inte den fascinationen mindre.

5. Lizzo,
För albumet Cuz I love you, singeln Juice och för hennes NPR Tiny Desk Concert på Youtube.

Rösten, charmen och humorn är svåra att motstå. Den kompromisslösa catchigheten i en låt som Juice likaså. Lizzo känns på många sätt som en sjungande istället för rappande Missy Elliott för 20-talet. Egentligen borde hon ha varit högre på den här listan men det stupar på att jag missade hennes spelning i vårt västra grannland. Och efter vad jag hört om den spelningen var det en rejäl miss.

6. Eivør.
För spelningen på Kulturbolaget den 22 mars.

Trodlabundin, trollbunden, heter en av den färöiska sångerskan Eivørs mest kända låtar. Och trollbunden var just vad jag och många med mig blev en marsafton när hon uppträdde på KB. Delvis gör språket i sig att det blir en sagostämning och dels så har hon i sin röst och i melodiken på hennes sånger den där förmågan att svepa in en som lyssnare i sagans dimmor.

7. Majken.
För spelningarna på Plan B och Malmöfestivalen och, senkommet, för debutalbumet Young Believer.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, heter det ju. Men när Anna Bergvalls debutalbum väl släpptes i december 2018 visade det med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Tidlös pop där harpan får sätta tonen, som lyckas med den svåra balansgången att vara vacker utan att bli mesig. Och det med en konstnärlig skärpa i såväl texter som uttryck. Spelningen på Malmöfestivalen var magisk trots ett väder som inte riktigt var med på noterna.

8. Grandmaster Flash.
För spelningen på Moriskan 2 mars.

Hiphoparkitekten Grandmaster Flash uppfann många av de dj-tekniker som skulle bli bärande för hela genren från allra första början. Spelningen på Moriskan var en inspirerad lektion i hiphopens historia och en riktig fest.

9. Fontaines DC.
För debutalbumet Dogrel och spelningen på Roskildefestivalen.

The Falls Mark E Smith må ha gått ur tiden 2018 men hans arv lever vidare. Irländska Fontaines DC tar The Fall, och i viss mån The Smiths, och gifter det samman med Sleaford Mods giftigt urbana lyrik. På scen på Roskildefestivalen tedde sig frontmannen Grian Chatten närmast vilsen mellan låtarna men så fort han fattade mikrofonen var han benhårt fokuserad.

10. Toy Dolls.
För framträdandet på Plan B.

Kombinationen humor och musik är inte alltid [läs: väldigt sällan] lyckad men Olga och hans kumpaner i brittiska punkbandet The Toy Dolls lyckas med den balansgången. Spelningen var premiär för Plan B:s nya stora lokal och det firades in med en spelning som var ren glädje.

Bubblare:

Seinabo Sei på Malmöfestivalen; Jason Ringenberg på Folk å Rock; Dave Alvin och Jimmie Dale Gilmore på Folk å Rock, Nick Caves album Ghosteen, FKA Twigs album Magdalene och Billie Eilishs album When We All Fall Asleep, Where Do We Go?.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.