Vykort från minnets Sverige

Jag har inget minne av att jag någonsin fick läsa om storskiftet i skolan. Den enda anledning att jag känner till det är Torssons låt om läxläsning som heter just det. En kompis till mig fick en extra poäng på högskoleprovet eftersom han via låten ”Blodomloppet” visste vad de olika blodkropparna har för funktion.

Min kusin och jag bondade över ”Max och Nisse” (vilka som bekant var trevliga katter båda två) och med hennes blivande ex-make över ”Hett krut i Hollywood” (”Han tände en Winston och tänkte åtminston – e – så är det ju prydligt gjort”). På försommaren 1990 bilade jag och några kompisar med våra färska körkort från Falkenberg till Båstad för att se dem, Georgia Satellites och Little Feat. Mina kompisar ville åka hem innan sista bandet och jag som inte ville det fick lift hem med de lokala raggarna.

Drygt tio år senare minns jag att jag såg dem på ett glest Folkets Hus i Gävle. Jag skulle recensera och hade fotograf med mig men jag blev inte alls nöjd med den i normala fall mycket duktiga fotografens bilder och han blev sur. En handfull år senare släpper Torsson albumet ”Det fjärde bästa bandet i Lund” med låten ”En tung missbrukare” som utspelar sig på Falkenbergs bibliotek, en plats jag tillbringat mycket tid på, inte minst som det hänger ihop med det som var min gymnasieskola, och man kände sig nästan lite omotiverat stolt av det.

Varför dessa spridda minnen från mitt förflutna med Torsson? Alla flyger de genom min hjärna när jag ser dem på Palladium på lördagskvällen. Dels handlar det om mina personliga nostalgiska känslor för ett band som funnits med mig i hela mitt vuxna liv (och även en tid innan det vuxna livet). På något sätt passar det också för ett band som själva tycks svepa in sina sånger i ett nostalgiskt skimmer. Det blir som vykort från ett minnets Sverige, en plats som nästann men inte riktigt, existerat.

För minnet är ju sådant: det lyfter upp vissa detaljer och placerar dem på piedestal medan det trycker undan annat, och det ibland utan synbar logik. Jag tror det är det som gör Torssons sånger så relaterbara. Det är liksom inte bara den lustiga formuleringskonsten, det är liksom inte bara skojiga låtar, det är inte på skämt. Det finns poesi i den där skenbara sakligheten.

Att dagens upplaga av bandet dessutom låter riktigt bra gör inte saken sämre. Framförallt när Bo Åkerström ställer undan den akustiska gitarren och istället pluggar in sin halvakustiska Hagström Jimmy (tror jag att det är) och de för en stund i slutet kör med tre elektriska gitarrer blir det riktigt bra tryck. Kul också att nyare spår som ”Den stora smällen” och ”Ost, vin och fotboll” ställer sig upp så väl jämte de gamla favoriterna från 80-talet.

Då kan jag nästan förlåta Åkerström för att han i ett mellansnack blandar ihop Hallands floder och påstår att det är Viskan som rinner genom Falkenberg (det gör den inte, det är Ätran som gör det – Viskan rinner strax norr om Varberg). Mellansnacken är annars ett kapitel för sig självt. Jag älskar hur han ger bakrunden till texterna samtidigt som han försöker mörka vilken låt som ska komma.

Om Torsson är en gammal vän som funnits med mig genom livet så är The Hanged Man en desto nyare bekantskap. Faktum är att jag aldrig hört dem när jag satte mig på cykeln utanför Palladium för att bege mig till Grand och deras spelning där. Det enda jag visste om dem var att sångerskan och gitarristen Rebecka Rolfart för tio, femton år sedan spelade i sköna gitarrpopbandet Those Dancing Days.

The Hanged Man visar sig vara en helt annan best än Rolfarts tidigare band. Bandnamnet kommer från ett Tarotkort och det finns emellanåt något lite oroväckande, för att inte säga lite creepy, i musiken. Fast på ett mysigt och sympatiskt sätt. Dessutom passar den känslan perfekt en Halloween-helg som denna.

Det är psykedeliskt, progressivt och atmosfäriskt. Känslan är något av en resa in i det undermedvetna. Rolfarts gitarr och sång bygger stämningar tillsammans med Elias Jungqvist synt medan Dennis Egberths trummor och Mattias Gustavssons bas skapar ett grymt driv. Jämfört med skivorna (som jag ägnat dagen efter spelningen åt att lyssna på) får gitarren och lekfullheten mer utrymme. Det får musiken att lyfta än mer, inte minst som att samspelet är så tätt.

Tydligen har bandet hållit på sedan 2013 och jag frågar mig hur jag kunnat missa dem under så lång tid. Jag ser redan fram emot att se dem igen.

 

Amerikansk värme på Malmös nyaste klubb

Jag har inte haft möjlighet att besöka det senaste tillskottet på Malmös klubbhimmel. Förrän igår. Och det var värt väntan och det inte bara för att Medley visade sig vara ett trevligt ställe. På scen stod Malmöbandet Lakely – till sin kärn duon Anna och Jonas Edström Rudolf men denna kväll i sin fulla bandtappning – och Österlenbandet Wildie, med sångaren och keyboardisten Anders Thorén i spetsen.

Det blev en kväll i americanans tecken, om än väldigt olika nyanser av den något svårgreppade genren som täcker in allt från country som är för mycket country för countrybranschen till rotnära folkmusik via blues och soul.

Lakely lägger sig nära folkmusiken, i samma musikaliska grannskap som nytraditionalister som Gillian Welch och Dave Rawlings, Sarah Jarosz och Alison Krauss men med en nordisk ton som löper genom musiken och, tillsammans med de personligt färgade historier de berättar i sina sånger, ger dem något distinkt eget.

Det finns också en genuin värme i musiken och de blickar som gifta paret Edström Rudolf byter med varandra på scen som smittar av sig.

Wildie var för mig en ny bekantskap, men en mycket trevlig sådan. Om Lakelys musikaliska rötter tydligt ligger i södern, kanske närmare bestämt Appalacherna, så finns Wildies snarare längs samma vägar där kanadensiskamerikanska The Band nötte sig fram till ett eget amalgam av alla genrer som på något sätt kan kallas genuint amerikanska. Det är soul, det är country, det är rock och det är alltihop samtidigt.

Sagda band är den självklara referensen men det finns fler som dyker upp i hjärnan under spelningen. Billie Joels Piano Man-era är en och Crosby, Stills & Nash är en annan. Det känns som att de har, om inte en fot så i alla fall ett par tår i Laurel Canyon och för ett ögonblick är det nästan som att jag hör David Crosby där i stämsången (och det är ett mycket gott betyg).

Jag har för mig att jag läste någonstans att Wildie började som ett soloprojekt för Anders Thorén men har utvecklats till ett band. Bandkänslan i samspelet är också tydlig. Det är riktigt bra spel på alla positioner och en lyhörd kommunikation medlemmarna emellan. Jag kommer att definitivt att följa dem framöver.

Golvad av Linn Koch-Emmery – igen

Det har gått två veckor sedan jag såg Linn Koch-Emmery på Oceanen i Göteborg och blev golvad. Det har gått två veckor och nu står jag där framför scenen igen och väntar på att hon ska golva mig igen. Annan stad, Malmö, annan lokal, Babel, men samma artist.

Egentligen är det inte så smart att gå och kolla på en artist igen så snart efter en spelning man verkligen gillat. Man krattar liksom manegen för en besvikelse. Förutsättningarna var väl inte heller lika bra denna gång: torsdagskväll istället för fredagsdito ger glesare (och ganska mycket nyktrare) publik.

Dessutom, vilket Linn Koch-Emmery också kommenterade från scenen: för att slita ned akustikelement från taket som de gjorde på Oceanen skulle publiken få slita hårt med tanke på den enorma takhöjden i det före detta kyrkorummet.

Sist Linn Koch-Emmery spelade på Babel gjorde hon det i baren men nu är det stora scenen som gäller. Och det är en uppväxling som är motiverad. Trots att hon bara har två ep och ett album i bagaget fyller hon lätt en timma med låtar som var och en hade kunnat vara en singel i sin egen rätt.

Höjdpunkterna är många och kommer tätt: ”Forever sounds”, ”Linn R.I.P.”, ”Blow my mind” … listan är lång. Trots att texterna bitvis är ganska, för att använda hennes eget ord, emo” och att hon framför dem med både tyngd, närhet och närvaro, finns det en lätthet i anslaget som ger musiken luft under vingarna. Det står ännu klarare i Babels luftiga lokaler än vad det gjorde på trånga Oceanen.

Texterna må vara melankoliska men känslan som fyller mig är eufori. Till det kommer de charmiga mellansnacken och utspelet.

Bandet hon har bakom sig bidrar starkt till det positiva helhetsintrycket. Det är stökigt men ändå precist; stundtals kaotiskt, stundtals nästan ömsint. 90-talsklingande indierock när den är som bäst.

Nej, det slets inte ned något från taket (som i Göteborg). Det skalades inte heller några räkor på scen (som i Göteborg). Men det som bjöds var en riktigt bra rockkonsert (som i Göteborg). När jag skriver detta eftermiddagen efter spelningen ekar sångerna fortfarande i mitt huvud. Det får ändå sägas vara ett gott betyg.

Lakely gör americana på nordisk klangbotten

Med sitt färska första fullängdsalbum ”Cold war” i bagaget kommer Malmöduon Lakely till Medley på fredag, då de spelar tillsammans med Österlenbandet Wildie.

En snötäckt brygga, en sjö med öppet vatten och bortom den ett kuperat landskap. Det skulle kunna vara någonstans i Nordamerika, kanske på Olympiahalvön eller i Klippiga bergen. Eller i de norra delarna av Sverige.
Så ser omslaget ut till ”Cold war”, Malmöduon Lakelys första fullängdsalbum som kom i våras. På något sätt känns det talande för musiken som ryms därinom. För trots att den musikaliska formen är distinkt amerikansk finns det någonstans i musiken en nordisk klangbotten. Själva kallar de musiken för scandicana.

Lakely består av det gifta paret Anna och Jonas Edström Rudolf, den förstnämnda känner vi igen från countrybandet The Bandettes. Berättelsen om duon börjar innan de var ett par. De var gamla kompisar från Musikhögskolan som 2015 satte sig på planet tillsammans från Malmö med blicken ställd mot countrymusikens huvudstad, Nashville i Tennessee, där de skulle studera musikproduktion. Lakely föddes parallellt med studierna och att de inledde sin kärleksrelation.

– Det var mycket den där känslan från [Sting-låten, reds.anm] ”Englishman in New York” när vi kom dit, känslan av att man är en alien. Det blev att jag satt och skrev mycket som inte alls passade till The Bandettes och så skrev vi tillsammans. Och det blev bra, säger Anna när tidningen möter duon på ett kafé på Sorgenfri.
– Det var ett sådant vakuum när vi kom dit. Vi hade mycket tid och så blev det att vi pratade mycket eftersom vi var de enda två svenskarna, säger Jonas.

För Anna innebar det ett ett nytt sätt att skriva låtar, med ögonen i varandras och med pappret framför sig, bollandes orden tills de bildat en sångtext, ett arbetssätt som födde andra typer av låtar som gick utanför den egna bubblan. Och på något sätt blev det arbetssättet förlösande. Helheten blev större än summan av delarna.
Både Jonas och Anna kommer in på sina liknande sätt att tänka och liknande smak för musik.
– Jag har testat att skriva med andra människor men det är aldrig så lätt som med Anna för vi har exakt samma hjärna, säger Jonas.

Inflätat i alltihop är ett uppbrott. Anna hade precis gjort slut med sin tidigare partner. Alltså satt hon och skrev sånger om krossade hjärtan tillsammans med sin blivande partner.
– Att vi kände varandra sedan tidigare tror jag nästan var en förutsättning för att vi skulle kunna fungera på det sättet. Annars hade det nog varit svårt att lita på varandra så mycket, säger Jonas.
– När man skriver med andra kan det vara så att man vill mörka vissa saker. Men här har det varit djupt personliga saker som man ändå kunde dela med varandra och skriva om tillsammans, säger Anna.

I Nashville spelades Lakelys första ep in, ”Pocket full of sand” i det som en gång varit Alison Krauss (känd från Alison Krauss & Union Station och sina samarbeten med Robert Plant, Gillian Welch och Emmylou Harris) garage. Möjligheten att jobba med sina idoler var en kraftigt bidragande orsak till att projektet blev verklighet. På ep:n jobbar de till exempel in med Shani Ghandi (som arbetat med stjärnor som Alison Krauss, Sarah Jarosz, Sierra Hull, Parker Millsap). Även Gary Paczosa (som på meritförteckningen bland annat har att han mixade Dolly Partons redan klassiska album ”The Grass is Blue”) dök upp i studion och tog över spakarna för en stund.
– Vi blev så star struck att vi knappt kunde spela när han tittade in, säger Anna.

Bara en sådan sak som att den mikrofon Anna sjöng i var signerad av Paul McCartney och att Jonas sjöng i Alison Krauss favoritsångmikrofon satte igång musikhistoriska vingslag och utan att de riktigt tänkte det var Lakely fött.
– Helt plötsligt kändes det naturligt att nu har vi en ep, nu har vi ett band, säger Anna.

Trots att ni arbetar i en amerikansk folk- och country-tradition har musiken både på ep:n och albumet ändå en nordisk ton i botten.
– Ja. Jag tror inte att vi egentligen har reflekterat över det. Det vi lägger in i musiken är det som vi tycker är roligt att lägga in. Jag känner mig inte begränsad över att vi valt den uttrycksform som vi har valt. Det är bara så här vi tycker att det mysigt att musik låter. Det skulle kännas off om vi hade konstlat till det, säger Jonas.
– Vi försöker inte vara i någon genre. Det här är den musik som blir när vi skapar tillsammans och våra referenspunkter är i den här typen av musik, säger Anna.

Ep:n mixades färdigt efter att de kommit hem till Sverige och det nya albumet spelades in tillsammans med kompisar i en studio i Torna Hällestad.
– När vi kom tillbaka blev det en ny ”Englishman in New York”-situation. Man ser på allt med lite nya ögon och så blev det en massa nya låtar. När vi skulle spela in det hade vi med oss det vi lärt oss i USA och då blev det ännu bättre, säger Anna.
– Det var så härligt att bara hänga på den skånska landsbygden med våra banjos.

Det kom dock att dröja ett tag mellan att albumet spelades in och att den mixades klart eftersom Anna blev gravid och födde deras gemensamma dotter. Först när dottern kunde sova själv fick de tiden att sitta och mixa plattan. Det innebär att skivan spelades in 2018 men släpptes inte förrän i maj i år.
– Det var ett långkok, konstaterar Jonas.

Att bli kvar i USA och utnyttja de kontakter de jobbat upp hade varit ett alternativ men det hårda arbetsklimatet i USA avskräckte. De flesta av dem som de studerade med tvingades ha två jobb samtidigt för att kunna gå utbildningen medan de själva hade lyxen av att ha med sig CSN från Sverige. Tonen mellan arbetsgivare och arbetstagare lockade inte heller, liksom den bristande barnomsorgen – något som inte minst är relevant nu sedan de skaffat barn.
– Jag pratade med andra kvinnliga producenter i USA som sa att en förutsättning för att man ska kunna hålla på med det här är att man aldrig skaffar barn. Samtidigt längtar jag tillbaka, speciellt nu på hösten, säger Anna.

Vad är det ni längtar tillbaka till?
– Det är musiken. De kallar sig själva för Music City och det låter oerhört pompöst men det är mer så att det är så nära till den hela tiden. Vi är väldigt bra på låtskrivande här i Sverige men det kommer aldrig bli så att man bara kan gå ut i Malmö och så finns det tre olika artister man vill kolla på som spelar samtidigt, säger Jonas.
– Det som är så häftigt är att folk är så hungriga när de kommer dit. De flyttar dit för att lyckas och många är väldigt duktiga och så är de ute och spelar jämt. Kulturen kring musiken är så himla fin. Man är ute och träffas och spelar och lyssnar, säger Anna.

Den Malmöitiska livescenen har dock förändrats rejält, inte minst för artister som spelar americana sedan The Bandettes tog sina första steg som band för mer än tio år sedan. På Folk å Rock har genren länge stått högt i kurs och sedan drygt tre veckor tillbaka finns även Medley, där Lakely spelar på fredag kväll tillsammans med Wildie, med mycket amerikansk rotmusik på programmet.
– Det ska bli så kul att komma ut och spela och möta en publik igen och se vad som händer i mötet med den med de här sångerna, säger Anna.

Linn Koch-Emmery mellan melankoli och eufori

Linn Koch-Emmery med band på Oceanen i Göteborg. Foto: Ralph Bretzer

I våras släpptes Linn Koch-Emmerys efterlängtade debutalbum ”Being the girl”, en skiva som rymmer både melankoli och eufori och det gärna samtidigt.
På torsdag kommer hon till Babel i Malmö där hon spelar tillsammans med Majorelle Blue.

– Det känns som att det var länge sedan man fick se en riktig rockkonsert senast, säger Linn Koch-Emmery från scenen.
Det är trångt inne på på Oceanen, ett kulturhus vid Stigbergstorget i Göteborg. Trångt och varmt. Det är ingen stor lokal och den är fylld till sin kapacitet. Att taket är så lågt att riktigt långa personer nästan kan röra vid det gör sitt till.

Foto: Jonas Carmhagen.

Att längtan efter att gå på riktiga rockkonserter, sådana där man kan stå upp och röra sig, varit stor är påtagligt i rummet och under hela spelningen skruvas intensiteten på publiken till att i finalen med ”Forever sounds” och ”Waves” nå en nivå som liknar Romarrikets sista dagar. Folk ligger och flyter ovanpå publiken och sliter i akustikelementen i taket. Ett av dem faller ned.

– Haha, ja. Jag tänkte inte på det då men jag såg det sedan på någon video. Men det verkar som att de var lugna med det på Oceanen. Det känns som att de är på vår sida, säger hon över telefon.

– Det var någon typ av urladdning. Det har varit mycket sittande konserter och det fungerar för vissa artister men om man tänker att man ska gå ut och lyssna på mig, till exempel, så tror jag inte att det är den typen av sammanhang man vill vara i, säger hon.
– Vissa saker har sin plats och sin tid. Jag har inte gjort så många sittande konserter och jag kan känna att min musik kanske funkar för det om man stuvar om det lite men att jag tror att det jag har med min publik är att vi gillar rockmusik och riktiga rockkonserter.

Även Linn Koch-Emmery själv, som är ute på en turné som på torsdag tar henne till Vega i Köpenhamn och på torsdag till Babel i Malmö, har saknat scenen. Ett tiotal spelningar har hon hunnit med, först i Storbritannien som öppnade tidigare och sedan i Sverige. Senare i höst väntar en Tysklandsturné tillsammans med Johnossi.
– Det är jätteskönt att vara tillbaka men det är sjukt hur snabbt människan förtränger. Nu känns det nästan som att det inte varit någon paus, det känns ganska naturligt.

Linn Koch-Emmery föddes i Hamburg 1992 och kom som barn till Norrköping där hon växte upp. I de tidiga tonåren hade hon bandet Zur Glück med sin syster och började skriva egna låtar. Idolerna hette Oasis och det är inte svårt att höra ekona från 90-talet i hennes musik även om hon har lite svårt att prata om det musikaliska arvet själv.
– Det är svårt att säga för mig själv eftersom jag är född på 90-talet. Jag var inte tillräckligt gammal för att uppleva det. Jag har lyssnat jättemycket på artister från den tiden men jag har också lyssnat mycket på samtida musik. Det är inte som att jag sitter hemma idag och gråter till Smashing Pumpkins.
– Det kanske är mer det att allt går i cykler. Jag har lyssnat jättemycket på indie- och rockmusik och den har kanske rakt av tagit avstamp i 90-talet.

Det kanske alltid är så på något sätt att den musiken som fanns i bakgrunden när man var barn fortsätter att finnas med en.
– Jag tror det. Det är svårt att veta var saker kommer ifrån.

Hon debuterade 2017 med EP:n ”Boys” som skapade vågor med sitt intensiva gitarrstök och smittande melodier. Sedan dess har det blivit ytterligare en ep innan debutalbumet ”Being the girl” släpptes i våras. Musiken är samtidigt drömsk och medryckande, melankolisk och euforisk.
– Den känns väldigt representativ för mig, både som person och som musiker. Musiken känns väldigt inflätad i mitt liv, att göra musik är som att gå till jobbet eller åka tunnelbana.

Det finns ett mörker i texterna, inte minst i singelspåret från albumet, Linn R.I.P., en låt som handlar om vara trött på sig själv.
– Det finns ett sådant mörker i alla mina låtar. Det är ganska emo textmässigt. Det är hårt fast kanske med glimten i ögat. Det är alltid så jag har uttryckt mig och sådan min personlighet är, någon typ av berg- och dalbana av mörker, cynism, eufori och glädje.
– Det balanserar mellan två ytterligheter. Jag brukar säga att en bra låt är en låt man både kan gråta till och känna sig stärkt och lyft av.

Ett mer udda inslag under spelningen på Oceanen var att hon för första gången i sitt liv skalade (nåja) och åt en räka på scen vilket naturligtvis gör att frågan måste ställas: hur är det att spela gitarr med räkklegg på fingrarna?
– Det var väldigt halt. Och eftersom jag inte hållit på med skaldjur tidigare så visste inte jag att det skulle bli så.

Bakgrunden till räkan var att hon i en intervju med en göteborsk tidning för ett par år sedan sa att hon aldrig ätit en räka.
– Efter det har det blivit en grej och det kändes som att sluta cirkeln om jag skulle få skala och äta en räka på scenen.
Vad ska du göra i Malmö? Ska du plocka en gås?
– Jag vet inte, det får väl bli något sådant. Jag har varit i Malmö tre gånger men jag har dålig koll på vad ni har för specialtraditioner.

Crate digging del 6: Sagans oväntade fortsättning

Det började vid ett träd. Som det ibland gör. Det här specifika trädet står i Peck Park i San Pedro, ett av alla de samhällen som tillsammans utgör Los Angeles. En dag, samma år som han fyllde 14, kom Mike Watt gående där när en kraftigt byggd pojke damp ned framför honom från det där trädet.

– Du är ingen eskimå, konstaterar pojken som just kommit ned från trädet.

– Nej, jag är ingen eskimå, svarade en konfunderad Mike Watt.

Mike Watt och pojken från trädet slog följe genom parken och pratade. Pojken visade sig heta Dennis Boon och var ett år yngre än honom. Watt slogs av den intellektuella skärpan i de monologer som hans nyvunna vän höll. Senare på dagen, när de kom hem till Boon och denne satte på skivor med komikern George Carlin, fattade han att monologerna inte var något Boon hittade på i stunden, de kom direkt från Carlins repertoar.

Our band could be your life
Real names’d be proof
Me and Mike Watt, we played for years
Punk rock changed our lives”

* * *

Jag står där och bläddrar bland backarna med nyinkommet hos min lokale handlare. Egentligen är skivbudgeten redan fylld med skivhögen som ligger till höger om mig när jag snubblar över den: Firehose andra platta. Omslaget skvallrar inte det minsta om att det skulle vara någon kvalitet på innanmätet. På det syns hörnet av någon illa medfaren möbel med en konstig figur på. På väggen sitter tre bilder; en är dold, en svåruttydd och den tredje och största föreställer av någon anledning St Paul-bandet Hüsker Dü och inte Firehose. Bandets namn och albumets märkliga titel, ”If’n”, står med illa utplacerade bokstäver i den övre delen av bilden.

Mitt habegär är väckt.

* * *

Mike Watt berättar historien om hur han mötte D. Boon – som han kom att kalla sig – för journalisten Michael Azerrad och denne återberättar den i boken Our band could be your life – Scenes from the American indie underground 1981-1991. Titeln är hämtad från låten History lesson pt 2 med The Minutemen, bandet som Watt och D. Boon bildade tillsammans med skolkamraten George Hurley. Texten berättar deras historia.

We learned punk rock in Hollywood
Drove up from Pedro
We were fucking corndogs
We’d go drink and pogo”

The Minutemen är ett av mina absoluta favoritband. Trots tydliga influenser från punk, funk, country och klassisk rock skapade de en musik som var alldeles deras egen. Texterna tedde sig som förlängningar till Watt och Boons eviga diskussioner och politiska käbblande. Det tajta rytmiska samspelet medlemmarna emellan blev stilbildande och inte minst Flea i Red Hot Chili Peppers såg och lärde av Watts basspel. Boons gitarr kunde skära genom vilken ljudvägg som helst samtidigt som den spelades med både precission och finess.

På punkscenen var de en anomali, intellektuella och lekfulla på samma gång. De tvekade inte att spela in covers av band så opunk som Van Halen, Creedence Clearwater Revival och Blue Öyster Cult. Samtidigt var deras etos definitivt punk. ”We jam econo” kallade de det. Som de arbetarklassgrabbar de var såg de alltid till att spela in sina skivor på begagnade band, något som kunde gå ut över ljudkvaliteten men var betydligt mer ekonomiskt.

Our band is scientist rock

Så sjöng D. Boon i History lesson pt 2.

But I was E. Bloom and Richard Hell
Joe Strummer, and John Doe
Me and Mike Watt, playing guitar

E. Bloom är Eric Bloom i Blue Öyster Cult, Hell, Strummer och Doe ikoner på punkscenen. Själva slutade D. Boon och Mike Watt aldrig experimentera – de spelade ju inte för inte scientist rock. Som för många andra av de bästa punkbanden var punkrocken en duk att måla på, ett sätt att artikulera världen. Det blev fyra album och nio ep:s som släpptes under deras fem år som band. Grundkomponenterna finns med från start men utvecklingen är tydlig. Bäst är dubbeln Double nickels on the dime från 1984.

Minutemens saga blev dock alltför kort. Ett par dagar innan jul 1985 var D. Boon och hans flickvän på väg i en van till flickvännens föräldrar där de skulle fira jul. Han mådde inte bra och hade lagt sig i baksätet för att sova utan säkerhetsbälte på sig. När vanen körde av vägen slungades D. Boon ut genom bakdörren, bröt nacken och dog omedelbart. Han blev 27. För George Hurley och Mike Watt var det självklart att det var slutet för bandet. Att bara fortsätta utan sin vän, som om ingenting hade hänt, hade varit otänkbart.

* * *

Nej, det är inte det (medvetet?) fula omslaget som väcker mitt habegär, det är det faktum att jag vet vilka som döljer sig bakom bandnamnet. Firehose är epilogen till The Minutemen.

I sorgen efter D. Boons död hade Watt och Hurley inga som helst planer på att fortsätta med musiken. Men ödet ville annorlund. Ed Crawford, ett Minuteman-fan från Ohio hade fått höra ett (osant) rykte om att man sökte en efterträdare till Boon och slog upp Mike Watts nummer i telefonkatalogen och ringde upp honom. Svaret blev dock allt annat än positivt: Mike Watt informerade honom om att han tappat lusten till musiken.

Ed Crawford gav sig dock inte utan åkte på vinst och förlust till Los Angeles och lyckades få till ett möte med Watt som gillade vad han hörde. Med Crawford på sång och gitarr föddes ett nytt band. Rötterna i Minutemen var omiskännliga. De fanns där i Watt och Hurleys samspel, naturligtvis, men också i att Crawfords gitarr emellanåt ekar D. Boons speciella sätt att spela. Han är dock ingen kopia och Firehose är inte samma band som Minutemen.

Med Ed Crawford – eller EdfromOhio som han brukade kallas på omslagen – fick man även in något annat i mixen. Han är mer av en traditionell sångare än Boon och med honom kom också mer klassisk låtstruktur och tydliga folksångsinfluenser.

Kort sagt: Firehose – som på intet sätt ska blandas ihop med det rätt usla hår(d)rocksbandet Firehouse – är ett rackarns bra band även det. Och kanske är det lite taskigt av mig att kalla dem för en epilog till The Minutemen. De höll trots allt på i åtta år att jämföra med The Minutemens fem. Anledningen att de lade ned är också bästa tänkbara: kreativ stagnation. Att veta när man ska lägga av är en god egenskap.

Mike Watts bas har vi sedan Firehose kastade in handduken 1994 kunnat höra i en rad konstellationer, däribland Dos som han har tillsammans med sin exfru Kira Roessler (tidigare i Black Flag) och i det återförenade The Stooges.

 

Jinjer dyker ned i ett inre mörker

Foto: Alina Chernohor/Pressbild

Kriget i hemområdet och pandemin har satt sina spår när Jinjer släpper sitt fjärde album. Men det är framförallt ett inre mörker de, med sångerskan Tatiana Schmailyuk i spetsen, dyker ned i på sitt fjärde album.

Rösten är klar och stark när Tatian Schmailyuk sjunger fram en idealiserad drömbild av en värld där den fattige lever i överflöd och den rike har någon att bry sig om utöver sig själv. Men så kraschar drömbilden mot den kalla verkligheten och hennes röst glider sömlöst över till ett rytande från underjorden.

Rösten bärs fram av musik som är stenhård på gränsen till brutal, men samtidigt är samspeletet mellan gitarristen Roman Ibramkhalilov, basisten Eugene Abdukhanov och trummisen Vladislav Ulasevich intrikat, precist och, med tanke på hårdheten, överraskande svängigt.

Så kan man sammanfatta Mediator, det ukrainska hårdrocksbandet Jinjers singel som släpptes i slutet av juli. Musiken ekar av influenser från vitt skilda håll, från metal core till jazz, r’n‘b och modern progressiv hårdrock.

Singeln finns med på nya albumet Wallflowers som släpps idag.
– Det är det tyngsta album vi har gjort, säger Tatiana Schmailyuk över Zoom från bostaden i Kiev.
– Det är lite annorlunda gentemot våra tidigare album för det finns absolut inget positivt. Allt är mörkt och pessimistiskt. Det finns ingen väg ut och vi ska alla dö, tillägger hon med ett litet skratt.

Hon berättar att hon genom alla år försökt dölja sitt inre mörker och istället i sina texter försökt fokusera på saker som sociala problem och miljön. Den här gången ville hon dock rikta blicken inåt.

– Jag är en person med humörsvängningar. Jag kan vara vid gott mod ena dagen och nästa är allt skit. Det är depressioner och tårar. Givet den situationen som hela världen är i nu, där jag stannar hemma och är för mig själv med mina tankar hela tiden, så upptäcker jag vad som är inuti mitt huvud och det är inte ett bra ställe att vara på. Jag måste göra något åt det och det första steget mot förändring är att inse problemet.

– Konstnärer och musiker behöver inte skämmas över vad de känner. Det finns inga regler för musiken. Man måste inte sjunga om goda vibrationer som Bob Marley. Och till och med han tillät sig att sjunga om uppbrott och orättvisor.

Vi pratar alltså om ett personligt mörker, snarare än ett externt?
– Ja, det handlar om den inre världen. Samtidigt handlar en låt som Mediator mer om yttervärlden, om brustna drömmar; när man tar av sig de rosa glasögonen och ser världen som den är.

2014 bröt kriget ut i östra Ukraina, i provinserna Donetsk – där Jinjer kommer ifrån – och Luhansk över kontrollen i regionen mellan de ukrainska och ryska folkgrupperna. Bakom finns större krafter i spel och bandet beslöt sig för att lämna Donetsk och flyttade först till Lviv i andra änden av landet och sedan till huvudstaden Kiev.

Tatiana Schmailyuk på Wacken 2019. Foto: Markus Felix/Creative Commons

– Kriget har påverkat oss mycket. Vi har gjort en del låtar om krig och om att sakna våra föräldrar, syskon och vänner. Det handlar också om tillbakablickande, man saknar sin barndom och att inte ha chansen att dyka ned i nostalgi; att gå de gator man gick på som barn. Jag saknar det så mycket.
När hon pratar om det pratar hon långsammare med tydlig känsla i rösten. Plötsligt bryter hon ut i ett ”Kan du känna det?”

– Kan du känna hur mitt humör svänger? Det var därför jag spelade in det här albumet, säger hon med ett skratt.

Tatiana Schmailyuks musikaliska bana började tidigt. Hennes först minne av att stå på scen var när hon under en semester på en campingplats som åttaåring sjöng en rysk kärlekssång kompad av sin far på gitarr. Körsång och röstlektioner skulle följa innan storebrorsan förde in rockmusiken i hemmet. Med det kom Nirvana, Alice in Chains, punkrock och Metallica. Och kanske finns hemligheten bakom hennes vittspännande musikaliska referenser redan i form av hennes allra första kassettband.
– Det hade Boney M på ena sidan och hårdrocksbandet Aria [som kan beskrivas som Rysslands svar på Iron Maiden, reds.anm.] på den andra. Jag spelade det där bandet hela tiden för jag hade inget annat att lyssna på. När jag ser tillbaka på det förstår jag hur lyckas inkorporera andra genrer i hårdrocken.

Efter att ha hållit på i nästan tio år fick Jinjer sitt genombrott med albumet Macro som släpptes hösten 2019. Med tanke på det kom naturligtvis pandemin extra olägligt för dem.
– Ja, det var en besvikelse och väldigt frustrerande. Vi var mitt i en stor turné i Sydamerika och så ivriga att promota plattan över hela världen med våra konserter. Det var olyckligt men det hände och skivan finns där på folks skivhyllor och i deras playlists. Den har inte försvunnit någonstans och jag hoppas att den inte blir bortglömd.

I juni spelade Jinjer på det som i normala fall är Europas största hårdrocksfestival, franska Hellfest. I år hölls den i streamad form och Jinjer bjöd på en stor show (som finns att se på Youtube) med flygande kameror och massor av pyroteknik trots att det inte fanns någon publik. Tatiana Schmailyuk tycker att det var en lite märklig upplevelse.

– Men inte lika märklig som att de socialt distanserad spelningar vi gjorde hösten 2020. För mig kändes det ganska naturligt och helt okej. Vi visste att många människor skulle se det ändå. Vi kunde föreställa oss människor som stod där och tittade, så många som vi skulle vilja.
– Det som påminde oss om att det inte var någon publik där var den där dumma tystnaden mellan låtarna när man kunde höra syrsorna sjunga. Men vi hade kul och vi gillar hur det ser ut. Och vi har gjort så många spelningar förr i tiden för en publik som inte visste vilka Jinjer var. Då var intrycket det samma: tystnad.

Pandemin och den efterföljande nedstängningen har haft både positiva och negativa sidor. På pluskontot kommer en möjlighet att vila ut efter åratal av intensivt turnerande. På det kommer också det nya albumet.
– Det gav oss möjligheten att komponera och spela in som vanliga musiker gör; de tar ett år på sig att spela in en skiva och inte, som vi brukar göra, fyra månader.

På minuskontot kommer att Tatiana Schmailyuk känner sig isolerad, både från sina föräldrar som bor kvar i gruvstaden Horlivk norr om Donetsk, och från sin pojkvän som bor i det Kalifornien hon numera kallar hemma.
– Han kan komma hit och träffa mig men jag kan inte åka dit eftersom mitt arbetsvisum gick ut förra året. Att träffas varannan eller var tredje månad är inte nog. Och jag saknar min katt.

Tatiana Schmailyuk om…

… vad hon lyssnar på just nu:

– Det jag lyssnar på numera är långt från det jag gör. Förutom just nu, då, Den senaste månaden har jag nästan uteslutande lyssnar på nya plattan för att jag måste komma ihåg texten och sången. Annars sätter jag ofta på MTV 90’s och lyssnar på gammal popmusik, old school hip hop och r‘n’b.

… att growla:

– Jag försöker skrika och growla utan att skada min rena röst och så här långt har det fungerat.

– Det har varit många gånger jag tappat förmågan att growla. Det är lurigt. Man kan bli av med den när som helst men alla turnéer vi brukade göra innan pandemin hjälper till. När jag går till vår replokal efter en längre tid utan att sjunga och growla … Jag kan inte förklara hur dum jag känner mig då. Då känns det som att jag gör det för första gången och måste lära mig på nytt.

… hur hon hittade till hårdrocken:

– Jag kan inte förklara det. På något sätt är det så det är, det är så det kommer ut. När jag skriver texter så tänker jag inte hur sången ska låta. Jag skriver bara en dikt och sedan spelar jag in den nästa dag och 95 procent är improvisation. Det är så min själ sjunger och min hjärna kan inte förklara det.

… om att ha kämpat länge för framgången:

– Jag tycker att vi har förtjänat den. Vi har jobbat hårt för det. Att det inte var någon publik framför scenen på våra första spelningar knäckte oss inte. Vi var hungriga och spelade för bensinpengar. Jag tror att den här typen av framgång, som man har kämpat sig till, är mer stabil än den som kommer snabbt. Den dör lika snabbt som den kommer.

Fakta: Jinjer

Bildade i Horlivka strax norr om Donetsk 2009. 2010, som de räknar som sin officiella start, anslöt Tatiana Schmailyuk och gitarristen Roman Ibramkhalilov. Året därpå tillkom basisten Eugene Abdukhanov och 2016 trummisen Vladislav Ulasevich vilket ger oss dagens lineup. Numera bandet på grund av kriget i östra Ukraina baserade i huvudstaden Kiev.

Bandet har släppt tre studioalbum: Cloud Factory (2014), King of Everything (2016) och Macro (2019). Förra året släppte man liveplattan Live in Melbourne och den 27 augusti kommer bandets fjärde album, Wallflowers.

Crate digging del 5: Döm inte hunden efter håren

”The wet look, the dry look, the FBI look
But can you judge a crook by his coverup?”

Så sjöng sorgligt bortglömda Timbuk 3 på Hairstyles and attitudes, en låt som visade upp Pat McDonalds fingerfärdighet med pennan i sin fulla prydo. Sorgligt bortglömd skulle man också kunna kalla Yvonne Fair om det inte vore för den där enda singelhiten som tog en duktig sångerska lite i periferin av soul- och funkhistorien och lyfte henne (?) upp till one hit wonder-status.

Som Pat McDonald skrev, man kan inte dömma skurken efter hans täckmantel. Yvonne Fairs enda album i eget namn har ett suspekt omslag där hon poserar i utmanande pose med en piska i handen och skivan stoltserar med en lika suspekt titel: The bitch is black.

Man kan naturligtvis göra en feministisk läsning av omslaget, att det handlar om emancipation, om att bryta historiens bojor. Man kan dock lika gärna göra en läsning som handlar om exploatering.

Men skit samma. Det finns en orsak att jag hostade upp pengarna för den, trots att det är en cut-out (som synes på bilden). Innanför det där omslaget döljer sig ett stycke glödhet vinyl med funkfärgad soul och en röst som krossar allt motstånd.

Den där hiten. It should have been me är en tidlös klassiker. Den skrevs av Norman Whitfield som var en av Motowns huskompositörer och originalversionen spelades in av Kim Weston (med The Supremes som körsångerskor) redan 1963. Även Gladys Knight and the Pips spelade in den fem år senare. Men ingen av dem kommer i närheten av Yvonne Fairs tolkning från 1976. I videon sitter hon i kyrkan och betraktar brudparet som går ned för gången mot altaret. I bakgrunden hörs en nedtonad trummaskin medan hon sjunger med värdighet:

I saw my love / walking down the isle
And as he passed me by / he turned to me and gave me a smile

Det håller naturligtvis inte. När prästen frågar om det finns några invändningar så ställer hon sig upp, kastar av sig alla ambitioner om att behålla värdigheten och exploderar in i refrängens ”It should have been me”.

Det är obegripligt att låten aldrig slog på hemmaplan, den kom aldrig högre än 85:e platsen på listan. Men i Storbritannien gick den hem desto bättre och tog sig in på topp tio. Det blev Yvonne Fairs enda hit och det känns väldigt märkligt, lika märkligt som att hon aldrig gjorde några fler album.

Antagligen beror det på att skivan kom lite för sent. 1976 var inte Motown längre vad det varit och discoeran stod för dörren. Ändå är The bitch is black fylld från början till slut med årgångssoul och -funk av bästa märke och Yvonne Fair kompas av medlemmar ur The Funk Brothers som var ett av Motowns husband. Stundtals kan jag inte hindra mig själv från att dansa omkring ensam i lägenheten (hade jag inte varit ensam i lägenheten hade det nog varit enklare att hålla mig från dans).

Så var inte heller Yvonne Fair, som avled 1994 i sviterna av cancer i bukspottskörteln blott 51 år gammal, inte vem som helst, trots att hon bara gjorde ett album och fick en hit. Redan 1961 började hon sjunga med The James Brown Revue och det var under den tiden hon släppte sin första singel tillsammans med Browns band, I found you från 1962, en låt som James Brown senare skulle arbeta vidare på och som till slut blev I feel good.

Yvonne Fair hade en mindre roll i Lady sings the blues från 1972 och hon turnerade med Temptations, Jackson 5, Marvin Gaye och Stevie Wonder. Efter att musikkarriären var över arbetade hon som Dionne Warwicks klädkoordinator (!).

Crate digging del 4: Pojkrumsdrömmar och Klippanpågar på vift

Han stack iväg med första tåg. Han var trött på hålan där han var född och skulle kolla läget i Helsingborg. Men den lille Klippanpågen blir lurad på sina pengar och sedan, när han ska åka hem, glömmer han köpa biljett, blir avkastad i Åstorp och får gå resten av vägen till den nordskånska bruksorten.
Ja, du lille Klippanpåg, har du aldrig varit ute förr?

Ibland behövs det inte mer än en 40 år gammal vinylskiva med en svartvit gammal filmbild som omslag för att höja pulsen när man bläddrar fram den i backen av begagnade vinylskivor som står och ser ledsna ut över att aldrig bli spelade. Eller, ja, just den här skivan ser snarare mordisk ut. Ronald Reagan med fast blick och den ljuddämparförsedda revolvern riktad mot någon utanför bild. Angie Dickinson, vid hans sida, ser sådär lagom femme fatale:ig ut. Bilden är från filmen The Killers från 1964.

Innehållet på Kommissarie Roys enda och självbetitlade album är inte mindre pulshöjande det. Det är ren rak rock n roll med rejäla doser glam-, punk- och pubrock med en släng av Status Quo (på den tiden de var bra). Ett gäng låtar är under två minuter och ingen är över 3:45.

Berättelsen om Klippanpågen på vift i den (lite) större världen säger en del om innehållet på plattan. Omslaget likaså. Perspektivet är inte bredare än så. Det är pojkrumsdrömmar från en distinkt nordskånsk vinkel sjungna på ett för åtminstone den ickeskånske lyssnaren ibland något svårtolkat tungomål. Och när blicken lyfts så är det mot film- och kändisvärldens glamour så som den avspeglas i veckotidningarna.

Det är mat från Möllans pizza (”Pizzanödig”) och fantasier om princessan Caroline av Monaco (”Caroline”). Det är mer eller mindre rent nonsens (”Oh, what a garderob”) och trista söndagar där man inte vet var man ska bli av (”Söndag”): ”Söndag är ingen vidare dag, för då får jag inte som jag vill ha, när jag bara tänker på nästa dag”.
På något sätt gör bandet dock den låga horisonten till ett adelsmärke. ”Saklig och fri från självömkan” skulle journalisten Christoffer Barnekow beskriva rockmusiken från Klippan i ett tv-reportage som sändes i programmet Magazinet 1982. Det gäller i högsta grad Kommissarie Roys skiva som kom året innan reportaget.

Gräv där du står – skriv om det du känner till. Något i den stilen fick medlemmarna i det som skulle bli The Clash höra från sin manager Bernie Rhodes. Jag vet inte om någon sade det till medlemmarna i Kommissarie Roy när det begav sig men det låter hur som helst som att de hörsammat devisen. Resultatet av det är en skiva som än idag känns fräsch, charmig, ärlig och väldigt, väldigt direkt.

Det blev bara en skiva för Kommissarie Roy. Bandets gitarrist, sångare och låtskrivare Thomas Holst skulle gå vidare till de mer kända banden Torsson och Wilmer X. När jag för några år sedan intervjuade honom i samband med att Klippanpopen och Svenska Popfabriken – skivbolaget som gav ut den här skivan – fyllde 40 år pratade vi bland annat just om texterna och att de var så vardagsnära.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort, berättade han då.

1981 fanns det två tv- och tre radiokanaler I Sverige. I Klippan fanns det tre gatukök. Jag antar att det fanns en bio också. Man fick helt enkelt skapa sin egen kultur om man ville ha någon. Och det ville man uppenbarligen.
– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns, sa Thomas Holst i den där intervjun.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.

Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv