Malmö möter London i livestreamad jazz-serie

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist bakom pianot och Adrian Cox på sång och klarinett.

Det är onsdagskväll och Babel ser öde ut från gatan. Affischerna på fasaden berättar om november månaders spelningar trots att vi är halvvägs in i december. Lite så känns det. Det har varit två månader utan spelningar för mig och det börjar kännas i kroppen. Vetskapen att ikväll, ikväll ska jag få se musik skapas live på en scen framför mig har, trots att jag är den ende som kommer att se det som inte är direkt involverad i produktionen, gjort mig lite stissig hela dagen.

Så öppnas sidodörren till den forna kyrkan, som blev jazzklubb, som blev mer allmän scen för livekultur och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club släpper in mig. Där inne är det uppriggat på scen och klarinettisten Adrian Cox från London och pianisten Sven-Erik “Svempa” Lundeqvist värmer upp och känner på varandra musikaliskt. De har aldrig tidigare spelat tillsammans, undantaget en halv låt när Lundeqvist satt in vid Cox gig på Golden Gator Jazz Clubs sista arrangemang på numera nedlagda Ground Floor i slutet av oktober. 

Trots det hittar de båda skickliga musikerna – Cox är ett etablerat namn på den internationella jazzscenen som även spelar saxofon med och är manager för ska-bandet Bad Manners – varandra väl i den lite äldre jazz-traditionen. Senare under kvällen ska vi få höra deras tolkningar av låtar från bland andra Benny Goodman, Louis Armstrong och Django Reinhardts repertoar. 

Det var också då, eller kanske mer korrekt på efterfesten efter den där spelningen på Ground Floor, som fröet till det som jag nu ska se smygpremiären av såddes. Adrian Cox har gjort livestreamade spelningar ända sedan London försattes under lockdown första gången i våras och längtan efter att spela musik blev för stor. Tanken är nu att streama spelningar parallellt från London och Malmö. På scen i London ska Adrian Cox spela med olika musiker och från Babel i Malmö ska Sven-Erik Lundeqvist göra detsamma. Livesändningen ska sedan växla mellan Malmö och London, det ska även föras ett samtal mellan de båda scenerna och man ska ha ett gemensamt tema. 

– Det viktigaste av allt är kanske att vi ska vara så aktiva och inkluderande i chatten som vi kan med de som tittar och lyssnar så att vi direkt under programmet kan lyfta en fråga eller ett glatt tillrop därifrån till musikerna på scenen så att de kan svara direkt, berättade Cecilia Löfberg när vi pratades vid på telefon inför streamingen.

– Om man dessutom kan få igång att de som tittar börjar prata med varandra så får man en gemenskap som gör att man glömmer bort att man inte är på plats. Det är som när man går ensam på en konsert och i pausen går och tar något att dricka eller står i kön till toaletten, så börjar man prata med en främmande person. Jag vill flytta över den gemenskapen online.

En gång i månaden under våren ska denna serie livestreams, där London möter Malmö, äga rum med start i slutet av januari (definitivt datum är inte spikat än). Inför denna smygpremiär har dock Adrian Cox flugit hit. Det är Lundeqvists flyhänta fingrar som dansar över klaviaturen och så Cox röst och klarinett som med pondus styr skutan. Efteråt slår vi oss ned i en soffgrupp i baravdelningen. Adrian Cox, Cecilia Löfberg och jag. Första frågan är självklar. Hur känns det att göra en spelning där man inte ser publiken och får den feedback som man normalt får under ett gig.

– I början kändes det väldigt underligt, säger Adrian Cox, men i efterhand, när man går tillbaka och tittar på kommentarerna, så märker man att det var människor där. Och för mig, som artist, håller det mig mentalt frisk att göra uppträdanden, att veta att på söndag, då ska jag göra det här. Jag har samma approach om jag spelar för en livepublik eller en kamera. 

Han berättar att han när han började göra livestreamade spelningar svarade han alla som skrev till honom, något som kunde leda till 50 eller 60 e-mails per spelning vilket ledde till pågående konversationer.

– Plötsligt var jag involverad i de här människornas liv. “Hur går det? Hur mår Fred? Har din hund blivit frisk?”. Det handlar om en gemenskap.

Det har gått extremt kort tid, mindre än två månader, från att idén föddes till att den nu är sjösatt. Det är en av orsakerna till att smygpremiären sker enbart från Malmö.

– Vi bestämde att köra den 16 december och jag trodde inte att jag skulle kunna få loss den studion jag ville vara i på så kort varsel så jag sa: varför flyger jag inte bara till Malmö så kör vi där första gången, säger Adrian.

– Man kan gå åt två håll i sådana här tider, säger Cecilia. Man kan tänka att allting är så himla jobbigt eller så kan man tänka: “Det här var annorlunda, jag är inte glad längre och jag behöver bli glad och jag måste göra något för att bli det. 

– Vid den här tiden förra året, var jag på väg ut på turné i Sydamerika som skulle följas av en turné i Europa, jag hade inte en tanke på livestreaming men det är en ny tid nu och nu får man tänka om och se hur vi ska göra det här större och bättre, säger Adrian.

Ett nytt medium håller på att födas framför våra ögon.

På sätt och vis är det ett nytt medium vi ser födas med livestreamade spelningar och man kan tydligt se under våren och sommaren hur människor har prövat sig fram. I början var det ofta dålig ljussättning och ibland dåligt ljud. Inte sällan såg man delar av den yta där publiken normalt skulle stå vilket fick till följd att det kändes tomt och ödsligt.

– Folk visste inte hur de skulle göra det, säger Adrian. Alla har nya kompetenser nu. När jag gjorde mina första livestreams i London kommer man dit och det är två kameror och en laptop, en person som filmade och körde ljudet och en som spelade. När jag gjorde en igår kväll så var det ett team på sju kameramän och en hel apparat.

– Samtidigt är det viktigt att inte göra det för komplicerat för då blir folk distraherade och då handlar det inte längre om musiken. Det handlar om att folk ska kunna se och att ljudet ska vara bra. Det tycker jag att de satte ikväll.

– Och det måste finnas interaktion, fyller Cecilia på. Om det är musikerna som gör det, eller en presentatör, spelar mindre roll. 

Viktor Andersson, bandbokare på Babel och ordförande för Skånsk Live, och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club, under scensamtalet som var en del av livestreamen.

Någon speciell jazzstil är inte satt för den här serien streamar som går under titeln Jazz Rehearsed och Adrian Cox utesluter inte att man kör ett tema som Johnny Cash- eller Beatles-låtar under någon av spelningarna. Och det är kanske inte så konstigt med en artist som ledigt rör sig mellan den gammaldags jazz som bjöds på scen tidigare under kvällen, modernare jazz på senaste plattan Now is spring och punkigt röjig ska med Bad Manners.

– Det är galet Jag gjorde en spelning på Royal Albert Hall förra fredagen inför tusen personer, det största antal de då tillät – och det är slut med det nu – medan Bad Manners spelar för en publik mellan 500 personer på en måndagskväll upp till 18 000 i Mexico City. Jag älskar mitt liv. Jag åker på galna turnéer med Bad Manners och jag kan komma tillbaka och göra sådana här saker. 

Han berättar om hur han flög tillbaka från den där Sydamerikaturnén under två dagar för att göra en spelning med superstjärnan Wynton Marsalis på Jazz at the Barbican och hur han kom in där mer eller mindre direkt från en 27-timmarsflygning, fortfarande bärande vita Doctor Martens-kängor. 

– Bandet kollade på mig som: vem är det där? Men jag tar med mig erfarenheter från alla sådana saker.

Hur fungerar det att spela med någon som man aldrig spelat med tidigare, som nu med Sven-Erik Lundeqvist?

– Vi är båda jazzmusiker och det är ett språk som man lär sig. Vi lyssnar båda samma typ av artister och när vi bestämde oss för det här konceptet sade jag: sänd mig några låtar. Det gjorde han och jag kunde alla de låtarna. Idag körde vi igenom dem.  Jag tenderar att leda musiken. Jag kan ge tecken att att nu tänker jag göra det här eller det här. 

– Du tog en stor risk med det här, säger Sven-Erik Lundeqvist som anslutit sig till oss. Du har ju inte hört mig spela innan.

– Det handlar inte om spelet, det handlar om personen, säger Adrian med ett skratt. Och jag hörde dig spela det där lilla keyboardet på den där efterfesten.

Vi pratar om den äldre jazz som bildat tema för kvällen och Adrian håller en utläggning om förebilder som Cannonball Adderley, Sidney Bechet och Louis Armstrong. Hans entusiasm för musikstilen går inte att ta miste på.  

– Jag försöker lära mig den här stilen, säger Sven-Erik. På min egen skiva spelar jag bebop och mer modern musik. Men min pappa gillade traditionell jazz, den musiken finns djupt rotad i mig och jag tränar på att spela den varje dag. Adrian är en mästare på den här stilen. För att komma in i musiken finns det ett antal tricks man kan använda, om man använder dem så kommer det genast att referera till den här stilen. Grejen är att Adrian inte använder dem i särskilt hög utsträckning. Det är det som det handlar om, att knyta an med en era utan att köra med tydliga knep.

Se onsdagens livestreamade spelning här.

 

Nostalgi och undergång i Stålenhags bildvärld

Himlen är grumlig och giftigt gröntonad. Svartgloberna, de svarta kloten som av okända skäl bara dök upp, svävade i luften och sakta förgiftade vår atmosfär, lyckades till slut knäcka civilisationen. Jordytan är täckt av aska och städerna lagda i ruiner. Mänskligheten, den lilla spillra av den som lever kvar, har tvingats under jord – i högst bokstavlig mening. Ovan densamma kan bara några få för mänskligheten tidigare okända växter överleva.

I denna skrämmande värld utspelar sig en gåtfull berättelse om skuld och hämnd.

I konstnären Simon Stålenhags nya bok, Labyrinten, lämnar syskonen Sigrid och Matte, tillsammans med pojken Charlie, tryggheten i det underjordiska samhället Kungshall för att i ett terrängfordon ge sig ut på en forskningsexpedition till orten Granhammar på ytan. De inkvarterar sig i vad som på insidan ser ut som en kontorsbyggnad frusen i ett evigt 80-tal där den för läsaren främmande samtiden möter ett desto mer bekant förflutet. De fotorealistiskt skildrade detaljerna – stolar, kranar, lampkontakter, gångjärn och termosar – ger ledtrådar till när tiden tog slut på ovansidan och allt mänskligt frystes in. Simon Stålenhag själv var bara fem år gammal när 80-talet tog slut, ändå har han ett fantastiskt bildminne från tiden och ett öga för detaljerna som sätter tidsandan i hans alternativa verklighet.

Det började med bilderna. Simon Stålenhag skapade nostalgiskt färgade bilder från ett väldigt svenskt 80-tal, lagda ovanpå dem – som overheadbilder – ett fantasilager med märkliga och fantasifulla, men också övergivna, maskiner. Bilderna gjorde succé på nätet och en Kickstarter-kampanj golvade förväntningarna. Det gav förutsättningar för en bok, Ur varselklotet, där bilderna ackompanjerades av korta texter som skapade en enhetlig, men fragmentarisk, berättelse där barnen leker i de förfallna resterna av det statliga företaget Riksenergis verksamhet och ovanpå deras gigantiska partikelaccelerator som skapar en märklig skevhet i verkligheten.

Resten är, som de säger, historia. Ur varselklotet följdes av fler böcker, utsågs av tidningen The Guardian till en av världens tio bästa dystopier och blev till en uppmärksammad tv-serie, Tales from the loop, på Amazon Prime. När den senaste Kickstarter-kampanjen, den inför Labyrinten, gick i mål hade den dragit in nästan 4,3 miljoner kronor, vilket kan jämföras med målet 200 000. Framgången är fullständigt logisk. Bilderna skapar ett band till betraktaren. Man vill gå in i dem och skapa sina egna berättelser utifrån dem.

Efter Ur varselklotet kom Flodskörden som var en ren uppföljare. I samma universum som sin föregångare och med samma berättarjag fast i början på 90-talet. Tredje boken, Passagen, förflyttar sig till andra sidan Atlanten. Tonen är den densamma men narrativet har blivit mer sammanhängande. Det handlar mer uttalat om en berättelse än ”bara” ett världsbygge. Men Stålenhag håller sina hemligheter nära intill bröstet och lämnar skickligt luckor i berättelsen, vilket skapar en suggestiv stämning som får läsaren att själv fundera och fylla i; att göra sig själv till en del av historieberättandet.

Parallellt med att böckerna blivit mer sammanhängande har dystopierna blivit mörkare, för att inte säga apokalyptiska. Labyrinten bryter på intet sätt den utvecklingen. Här har världen de facto gått under och en ny tagit dess plats. En vardag, även under dessa dystra omständigheter, antyds även om den inte direkt skildras här.

Undergångsstämningen gör att man kanske inte på samma sätt vill gå in i bilderna men det är helt klart bilder som väcker fantasin och frågorna till liv: Vad har hänt här? Varför? Vad händer nu? Påfallande ofta är ansiktena vända bort från betraktaren. Jag är osäker på signifikansen av det men på något sätt bidrar det, tillsammans med luckorna i berättandet, till den gåtfulla stämningen som är lika tilltalande som skrämmande.

Labyrinten

Av: Simon Stålenhag
Förlag: Fria Ligan

Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Taylor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Syster Sol bryter tystnaden

Foto: Cleo Missaoui

”Vissa cuts gör ondare en andra”
Det har varit tyst om Syster Sol länge men nu är hon tillbaka på banan igen. Idag släpps Vissa cuts, första singeln från hennes kommande album.

Foto: Erik by Erik

Under den första hälften av 2010-talet kändes som att hon var överallt. Syster Sol spelade på festivaler, klubbar och stadsfester. Albumen kom i tät följd, tre plattor på fyra år, och sedan blev det tyst. Visserligen släpptes ep:n Miss Diamant 2017 men senaste fullängdaren, Mellan raderna, har hunnit fylla sju år.

Anledningarna till tystnaden är flera, berättar Isabel Sandblom som döljer sig bakom artistnamnet Syster Sol. Pratet om albumets död, är en av dem. Att hon blev mamma 2016 är en annan.

– Jag försökte ändå turnera och köra på som vanligt men insåg att det kommer inte att gå, säger hon.
– Sedan gick jag in i något slags uppgivenhet och kände inte att jag hade någon motivation längre till att hålla på.

Ackumulerad trötthet

Hon berättar att hon tidigare kunnat omvandla motgångar till drivkraft men att det tröt. Hon gick, även om hon inte gillar uttrycket, in i väggen. Hon tröttnade på att kriga utan att det någonsin började flyta på det sätt hon velat. Periodvis gick det väldigt bra, både ekonomiskt och popularitetsmässigt, men det var alltid något som vände. Det var inte varaktigt.

– Om man inte jobbar med det här kan man tänka: sluta gnäll, det är väl bara att byta jobb då. Jag fattar det resonemanget och jag har försökt det. Jag har jobbat med en massa så kallade vanliga jobb men det som händer då är att jag mår dåligt. Jag är på väldigt många sätt en artistisk själ. Jag behöver få uttrycka mig i någon form.

2014, Syster Sol var huvudakt när Malmö Reggae Fest hölls på Moriskan. Foto: Ralph Bretzer

Vid sidan av det egna musikskapandet jobbade hon även bakom scenen med egna skivetiketten Galant som satsar på att lyfta kvinnliga artister och ge dem likvärdiga förutsättningar som manliga. Sammantaget med problem på den privata fronten, bland annat en separation, och att hon tappade passionen för musiken, blev det dock för mycket.

– Det är den ackumulerade tröttheten från ett sådant krig som jag fört i alla år. När jag klev in i musikbranschen och såg hur fucked up den är, och när jag bara jobbade där och inte inom musiken blev det ännu tydligare att det inte är en sund miljö att vara i.

Hon trodde det var över och kunde inte se att hon någonsin skulle göra musik igen, åtminstone inte under namnet Syster Sol.
– Musik finns i någon form alltid hos mig men just det att skapa och släppa som Syster Sol var helt uteslutet.

Vägen tillbaka

Men så kom det en förfrågan från Dennis Marko, som driver Rudeboy Records, och producenten Patrik ”Partillo” Alexandersson, om att sjunga på en låt till samlingsplattan Högre Standard volym 3 och 4. Hon svarade att hon ville men inte orkade. De backade men kom tillbaka med en ny förfrågan ett halvår senare, då blev svaret ett annat.

– Då försökte jag litegrann och kände att det här är ju kul. De var väldigt stöttande och förstod mig. Dennis, i det här projektet driver han skivetiketten men han är så mycket mer än det. Han gav mig den riktiga feedbacken som jag letat efter, han såg mig, han såg min historia, kamp och det jag gått igenom och tog sig tid att lyssna på det. Han stöttade på ett sådant sätt som man önskar att en branschmänniska ska göra men det är väldigt ovanligt. Jag hade aldrig stött på det tidigar.

2012 spelade Syster Sol Siestafestivalen i Hässleholm. Foto: Ralph Bretzer

Hon beskriver det som att han mer eller mindre använde KBT, kognitiv beteendeterapi, för att få henne tillbaka i studion.
– Tillsammans med Partillo har vi skapat en arbetssituation där jag har vågat uttrycka det jag behöver. Vi har skapat en miljö där vi stöttar varandra väldigt mycket på en daglig basis.

– Nu känner jag att bara om vi, i vår lilla klick, är nöjda med den musik vi skapar och hur vi skapar den så är jag nöjd. Det räcker för mig. Skulle mina fans tycka om det vi gör är det bara ett plus. Den känslan av att vi älskar det här är en så skön känsla.

Läser psykologi

Vid sidan av musiken är Isabel Sandblom inne på tredje terminen av sina psykologistudier. Hon ägnar förmiddagarna åt distansstudier och eftermiddagarna åt musiken.

Det finns flera anledningar till att hon valde att studera psykologi, dels handlar det om att ha en plan b och dels att hon har en egen historia av psykisk ohälsa och att hon ser det på många håll i musikbranschen. Det kan handla om feedbacksystem; att positiv feedback förvisso är kul att få men att den bara ger en tillfällig kick

– När man släcker lampan och är själv då har man inte kvar den där känslan. Det är den jag tror att vi artister många gånger lägger för mycket vikt vid, att hela tiden få den där kicken.

2015. Syster Sol på Liseberg. Foto: Ralph Bretzer

– Jag menar inte att feedback i sig är dåligt. Det är hur jag förhåller mig till den feedback jag får som kan bli skadligt. Feedbacken är nödvändig för att jag ska kunna hålla på med det jag gör. Det är en jätteviktig del men det kan inte vara den som fyller mig. Det är inte där jag ska söka bekräftelse och tillfredställelse.

Efter 15 år på scenen med en konstant output beskriver hon det som att det nu är skönt att, genom studierna, få lite input.
– Det är delar av min hjärna som inte har fått uppmärksamhet på så länge som mår bra av att få träna lite.

Tystnaden är över

Nu är alltså singeln Make sense ute sedan ett par månader tillbaka och idag släpps Vissa cuts, den första singeln från det som ska bli hennes fjärde album som kommer till våren. Titeln är en blinkning till Cat Stevens uppbrottslåt The first cut is the deepest och visst finns den egna separationen med där på ett hörn i texten.

– Ja, det gör den men jag gillar att blanda in humor i tunga ämnen. Det är egentligen baserat på ett samtal som jag hade med Partillo och Dennis i studion där vi pratade om svåra uppbrott som man haft. Jag vill inte säga för mycket för att inte hänga ut mitt ex på det sättet. Det är den samlade upplevelsen man haft av separationer genom åren – att vissa verkligen gör ondare än andra.

När vi pratas vid sitter Isabel Sandblom i karantän i väntan på att få coronatestas och pandemin har lagt sin våta och kvävande filt över musiklivet. Att marknadsföra singeln med en turné är med andra ord inte aktuellt och den normala regelboken för hur man lanserar musik gäller inte längre.

– Där har vi som artister nästan en fördel eftersom vi är ganska vana vid märkliga förhållanden. Det här med hur det borde vara, det har vi fått träna bort för man hamnar i märkliga situationer, man är på turné och bussen går plötsligt sönder och man måste snabbt hitta nya lösningar och ändå vara redo att kliva upp på scenen inför tusentals personer efter en sådan grej. Vi är vana att trolla med knäna och hitta på lösningar. Det är mer att det är jobbigt som fan att inte få in pengar så att man kan göra det man ska göra.

Hur klarar du det ekonomiskt?
– Det är tight men just i och med att jag pluggar så har jag en grundinkomst från CSN plus att det tickar in lite från streams, även om det inte är mycket. Men vi befinner oss i en kris och det är många branscher som går på knäna. Jag kan inte heller sitta och klaga för det finns sjuksyrror som jobbar häcken av sig för att rädda människors liv, och det i förhållande till att jag har det knapert – men ändå tak över huvudet och kan ge mat till min son – kan jag känna att det är som det är och man får bara gilla läget.

Läs mer: Baktaktsfest på Moriskan (2015)

Läs mer: En (syster) sol som värmer (2013)

Läs mer: Mer än bara underhållning (2012)

 

Med musiken bortom tiden

Klockan 20:00 Norra Grängesbergsgatan.

Grejen med den här kolumnen är att man ska ta en tid och en plats i Malmö och skriva utifrån dem. Jag ska skriva utifrån en tid och en plats där samma tid upplöses och platsen transformeras.

Tiden var i torsdags kväll och platsen rockklubben Plan B på Norra Grängesbergsgatan, en gata som håller på att utvecklas från att ha varit en av stadens mest brottsutsatta till att bli ett nytt kulturellt nav.

Jag var där för att se den göteborgska rockartisten Bror Gunnar Jansson men nu är det dags för förbandet The Jonestown Fruit Jar Drinkers som spelar på malmöitisk hemmaplan. Men det är inte mycket med bandet som snackar Malmö på 2020-talet.

Snarare befinner vi oss på en juke joint i den amerikanska södern och om bandet spelar rock så är det 20-talets motsvarighet, jug music, som gäller; den musik som föddes på de afroamerikanska vaudevillescenerna och är en väl inflätad del i utvecklingen av såväl blues som jazz.

På något sätt är det en naturlig startpunkt på en kväll som ska leda fram till Bror Gunnar Janssons musik som samtidigt står stadigt i samma mylla som förbandet men som använder den som avstamp för att skära genom tiden. Här och nu blir då och vice versa.

Jag sitter där med min kompis Nicklas och känner hur tiden fladdrar iväg. Det blir varmare, klockan börjar går baklänges och så är vi där i ett träskjul i utkanten av plantagen, spriten serveras i glasburkar och tumbleweeds rullar förbi utanför dörren.

För sådan är musikens makt: att böja på tiden och skicka oss till en annan plats, ett annat liv – om än bara för en stund. När jag ett par dagar senare redigerar bilderna från spelningen kan jag inte låta bli att tona dem i sepia, ni vet den där lite brunaktiga tonen som gamla svartvita bilder gärna har.

En något kortare version av den här texten publicerades som Skånska Dagbladets Just nu-kolumn i måndags.

Mord och inga visor

Musiken sipprar upp genom träsket som stanken från ett förmultnande lik. Hettan är tryckande och undergången är nära. Sådan är stämningen i Bror Gunnar Janssons musik. Rösten som skär igenom är kanske inte vacker i klassisk mening, men betvingande. True crime i musikform stod det i facebook-evenemanget för Bror Gunnar Janssons spelning på Plan B i torsdags och det är ingen dum beskrivning av en artist vars senaste album heter They found my body in a bag och vars låtar egentligen allihop hade fungerat som ledmotiv till tv-serien True Detective.

När jag sitter där i mörkret överfalls jag av ett 20 år gammalt minne. Platsen var Showbox i Seattle och på scenen stod bandet 16 Horsepower. Under en och en halv timma drog de ned publiken till södern, till en tid bortom tiden och en verklighet av synd, frälsning och ond bråd död. Sångaren David Eugene Edwards höll oss i ett hjärngrepp med sin intensitet och sin pondus.

Bror Gunnar Jansson har lite samma talang att få tiden att försvinna och att nagla fast lyssnarens uppmärksamhet. Även musikaliskt finns det beröringspunkter. De har sina musikaliska rötter i samma amerikanska söder, i samma blues, folksånger och gospel och de har ett liknande sätt att göra musik som känns uråldrig även om den inte är det. Musik som bär historian, liksväl som historierna, inom sig men som uttrycker det genom ett filter av modernitet.

Samtidigt kan jag tycka att Jansson är mer dynamisk och famnar ett bredare uttryck. Där, på Plan B:s scen, i samspelet med sina två medmusiker, hittar han än ännu större tyngd än vad han gör på skiva. Trioformatet kan kännas begränsat men Jansson och hans band utnyttjar skickligt sina instrument på ett sätt som går bortom det grundläggande. Basisten spelar med ett ölglas som svaj, trummisen skrapar sakta med pinnen över ride-cymbalen och exakt vad det är som Jansson själv gör med sin gitarr och sina effektpedaler är jag inte alltid helt säker på.

Basisten och trummisen hittar ju längre spelningen lider allt mer in i ett samtidigt tungt och lekfullt groove som ligger någonstans i tiden där bluesrocken gick över i protohårdrock (tänk Paice och Glover i Deep Purple eller Jones och Bonham i Led Zeppelin). Tillsammans med Jansson låter de sångerna flyta ut mer i allt längre jam-sektioner. Stundtals kan jag tycka att de där jam:en blir lite väl länge men det är en anmärkning i marginalen.

 

Spelsuget Baskery på Victoriateatern

Många genrenamn har klistrats på systrarna Bondessons band Baskery, från bajopunk till new folk och min personliga favorit: killbílly. Det har sina orsaker. Deras musik är inte lätt att ringa in. Att de står stadigt rotade i den amerikanska söderns musikaliska mylla är uppenbart men musiken förgrenar sig ut och helheten blir något djupt eget.

Fredagens spelning på Victoriateatern i Malmö gick av stapeln inför 50 sittande personer och betydligt fler framför diverse skärmar i livestreamad form. Sittande publik är kanske inte det idealiska för ett så högenergiskt band som Baskery. Man vill röra sig till musiken men tiden är som den är och det här med picnic-konserter är ändå ett grymt koncept.

Det är ett kvitto på Baskerys styrka som liveband att de trots omständigheterna lyckas få upp ett bra tryck i lokalen. På senare år har de dragit åt ett lite poppigare håll men det är inget som vi ser mycket av under spelningen. Live är de lika härligt råa och skitiga som vi vant oss vid. Om de är lite ringrostiga efter en sommar i princip utan spelningar är det inget som märks, annat än att de kanske är lite extra tända. Spelsuget märks av.

Sättningen är samtidigt traditionell och okonventionell med sexträngad banjo, ståbas, gitarr och trummor. Det okonventionella ligger i att storasyster Greta trakterar trummorna och banjon samtidigt, något bidrar till det grymma drivet i deras sound.

Den nya poppigheten skiner mest igenom i nya singelspåret The Fall, en låt med en stegring upp till refrängen som, i en elektronisk remix, skulle välta vilken Summerburst-festival eller EDM-klubb som helst. Och den gör det utan att bandet tappat sin själ på kuppen. Den balanseras upp av en låt som Shut the catflap, från senaste fullängdaren Coyote & sirens, som kan vara det cowpunkigaste de gjort sedan den Lennart Persson-hyllade debutsingeln One horse down från 2008.

En svensk systragrupp från Stockholm som spelar musik som faller inom americanafållan. Det är på pappret svårt att inte jämföra Greta, Stella och Sunniva med systrarna Söderberg i First Aid Kit. I verkligheten är jämförelsen inte lika självklar. Inte för att inte First Aid Kit har klor men det finns något betydligt tuffare över Baskery, den där lite av hårt turnerande väghärdade känslan.

Det är lite som att det inte spelar någon roll hur ömsinta sånger The Band sjöng – man vet ändå att de kunde spöa upp hela bikergänget som klubbägaren hyrt för att hålla dem borta från att få ut sitt gage. Det är en känsla som ger helheten balans.

Och tuffheten i all ära, när de sätter den sidan till kan Baskery lägga upp lika gudomliga och tajta stämmor som First Aid Kit. Det visar de inte minst i en lysande fin acapella-tolkning av Bellmans Bort allt vad oro gör från sångspelet Bacchi Tempel. Överhuvudtaget visar de upp ett inte ringa mått av virtuositet om än lätt maskerad av spelglädje och jävlaranamma. Det är helt enkelt lite för kul för att man ska riktigt tänka på hur skickliga de faktiskt är på det de gör.

Påpassligt om övervåld och slutet av en era

Klockan 12.25, måndagen den 4 maj 1970. Under loppet av 13 sekunder avlossar Nationalgardets G-trupp 67 skott in i en fredlig Vietnam-demonstration på Kent State University i Kent utanför Akron i Ohio, USA.

De kopparklädda kulorna i gardisternas M1-gevär är tillräckligt kraftfulla för att gå igenom en flera decimeter tjock trästam. 13 studenter träffas. Allison Beth Krause (19 år), Jeffrey Glenn Miller (20), Sandra Lee Scheuer (20), och William Knox Schroeder (19) dör. Nio personer skadas, varav två får men för livet. Somliga av dem var bara där som åskådare eller råkade passera mellan föreläsningar. Den enda vid demonstrationen som visade sig vara beväpnad var en FBI-infiltratör.

I sin nya seriebok Kent State skildrar Derf Backderf händelsen som – tillsammans med Manson-morden och Altamont-festivalen – satte en effektiv punkt för hippiegenerationens drömmar om fred och kärlek.

Precis som i hans tidigare böcker Sopigt och Min vän Dahmer tar han avstamp i egna minnen – i Sopigt från sin tid som sopåkare och i Min vän Dahmer från när han var klasskamrat med blivande seriemördaren Jeffrey Dahmer (!) – men här handlar det mer om en imponerande grundligt researchad dokumentärroman med skiftande perspektiv där vi får följa de viktigaste spelarna i förloppet, såväl offren som åskådarna, angivarna, gardisterna, politikerna och militärerna.

Det faktum att Backderfs tecknarstil bär uppenbara tecken av att ha inspirerats av Robert Crumb, den serietecknare som mer än någon annan fått skapa bilden av 60-talets motkultur, hjälper till att placera oss som läsare i rätt tidsanda, en tidsanda där samhällets delar ställs mot varandra. Det är generation mot generation, stad mot land, proggressivt mot konservativt.

Då som nu var samhället stenhårt uppdelat melllan de som vill förändra det och de som jämställde varje form av förändring, inte minst motstånd mot något av nationens krig, med kommunism – detta trots att man hade en mycket vag uppfattning av vad kommunism egentligen är. Det är också motsättningar inom grupper som delar en åsiktsgemenskap.

”Killarna på Kent är för allvarliga för mig. De verkar tycka att bara för att jag inte demonstrerar mot kriget och kastar sten på polisen så är jag urblåst”, säger Sandy. ”Jag avskyr kriget lika mycket som alla andra, men politik är inte min grej.
”Men det är alla killars grej”, svarar hennes kompis Barb. ”De riskerar allihop att bli skickade till Vietnam! Tacka fan för att politik är deras grej!”

Kulan som avslutar Sandys liv är avfyrad från 120 meters håll och träffar henne i struphuvudet och stora halsvenen. På marken ligger hennes nedblodade läroböcker.

I sitt förord skriver Sara Stenholm om en nations oskuld, om Ådalen -31, Palmemordet och Estoniakatastrofen, och reflekterar kring om nationer över huvud taget kan ha en sådan. Det kan de naturligtvis inte och USA har definitivt aldrig haft någon. Skulle man tveka på det är det bara att se tillbaka till hur man behandlat sin ursprungsbefolkning, till slaveriet, mordet på Lincoln, Haymarket-massakern och morden på King och Kennedy.

Det hindrar inte att skottdramat på Kent State är en kulturellt signifikant händelse som dessutom ekar obehagligt bekant idag med BLM-demonstrationer som möts med repression, där samhället polariseras och allting ställs på sin spets, inte sällan med dödlig utgång. Backderfs skildring av det hittar vidare från det krassa redovisandet av händelser. Han lyckas nå fram till människorna bakom dem.

 

Kent State – Fyra döda i Ohio

Verklighetsbaserad serieroman med ett förord av Sara Stenholm.

Författare och tecknare: Derf Backderf
Översättare: Johan Andreasson
Förlag: Kaunitz-Olsson

Ett musikaliskt psykodrama

Lotta ”Loljud” Fahlén byggde sitt debutalbum, som kom i våras, tematiskt på det utmattningssyndrom hon drabbades av för fem år sedan. Skivan följer sjukdomens faser: förfasen (The Pre Phace), den akuta fasen (The Acute Phase) och återhämtningsfasen (The Recovery Phase). Den drar in oss i hennes huvud genom utsökt producerad och välkomponerad elektronica någonstans mitt emellan pop och avantgarde. Faserna som först släpptes en och en, som var sin ep, både fångade och fascinerade mig.

Den känslan bestod när jag i torsdags äntligen fick se henne live för första gången (om man inte räknar med de gånger jag sett henne backa upp Maxida Märak). Jag missade föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst i december och sedan rullade pandemin in över oss och lade sin kalla hand över kulturlivet. Releasepartyt som skulle varit på Grand i början av april ställdes in och spelningen på Roskilde likaså.

Det var därför inte utan ganska högt uppskruvade förväntningar jag kastade mig på cykeln efter den teaterföreställning jag skulle recensera och cyklade som en dåre genom stan för att inte missa något av spelningen på Plan B.

På scen står en kvinna i bevingad mask. Hon håller en mänsklig hjärna i sin hand. ”Min hjärna i din hand. Den smälter” sjunger hon unisont med Loljud som bakom sina keyboards, datorer och andra maskiner vrider fram ett hypnotiskt beat. Bakom dem projiceras bilder med element vi känner igen från Loljuds videos: det är den bevingade masken (som är en viktig del i hennes grafiska profil), det är guldramen, det är en kvinna vars klädsel matchar Loljuds egen, det är hjärnan …

Hon har ett sätt att röra sig på scen som skvallrar om hennes rötter som dansare och påminner lite grann om Kate Bush såväl i samklangen mellan musik och expressiva rörelser som i den obefintliga gränsen mellan pop och konstmusik och det konstnärliga helhetstänket.

Höga förväntningar kan bygga upp för ett platt fall. Loljuds spelning är allt annat än det. Trots teknikstrul som tvingar henne att ta om The Seagull’s Scream är det en strålande skickligt genomförd föreställning – det är i sammahanget ett bättre ord än konsert eller spelning – där jag känner att jag går helt upp i musiken.

Ljudbilden är extremt detaljrik och samtidigt kristallklar utan att för den skull kännas det minsta överlastad. Istället kändes det som att man blev indragen i den där hjärnan som hölls fram emot oss, som att man blev en del av det där medvetandet och kände det den kände. Stundtals är det lugnande för att sedan, bara några sekunder senare, skena iväg med en, liksom skära ihop eller tappa fotfästet och sväva iväg.

Normalt brukar jag älska att plåta spelningar men den här gången känner att jag att det är ett störomoment i det musikaliska och visuella psykodrama som utspelar sig framför oss. Jag vill bara låta mig omslutas av musiken och ta in det jag ser och hör. Ta in helheten. För det är en konsert som träffar en på flera plan samtidigt och som håller ihop det musikaliska och det visuella till ett gemensamt uttryck på ett sätt som inte så väldigt många spelningar jag sett gör eller ens försöker göra.

Läs mer: ”Något som jag måste få ur mig”

Gatpunk, glädje och sittdans

Om ett år firar Enrico De Angelis band Los Fastidios 30 år. Med ena vågskålen fylld till brädden med gatpunk och oi av den gamla skolan med band som The Business och Angelic Upstarts och den andra lika fylld med ska, rocksteady och Mano Negra har de under hela sin existens visat att skinhead-kultur inte nödvändigtvis måste handla om män med rakade skallar som hatar invandrare och alla som på något sätt är annorlunda än de själva.

De Angelis huvud må vara rakat men bandet står för den raka motsatsen; de vänder sig mot fascism och rasism, mot sexism och homofobi och för mänskliga rättigheter och djurrätt. Saker man kan tycka borde vara självklara men som i dessa dagar ter sig som allt annat än det.

På skiva är de kanske inte det mest spännande man kan lyssna på. Det är fotbollsrefränger och slagordslyrik och så värst originellt är det inte heller men det är onekligen medryckande och har såväl charm som jävlaranamma. På scen växer de rejält, inte minst på grund av frontmannen Enricos oförfalskade lycka när han skank-dansar där på scenen och på hans bandkamraters lika oförfalskade spelglädje.

I deras händer blir Manu Chaus klassiska Clandestino lika mycket en programförklaring som deras egna Antifa Hooligans eller deras reggaefierade tolkning av den nästan hundraåriga kristna (!) barnsången Joy Joy Joy som fått ge namn åt deras senaste studioalbum (årets akustiska ”From lockdown to the world”, som gett namn åt turnén där söndagens Plan B-spelning är sista stopp, oräknad). Ett mer oväntat inslag i setlistan är The Melodians tidiga reggaelåt Rivers of Babylon (som de flesta nog minns mest i Boney M:s version). Den får det att rycka rejält i mungipan – något som det gör under stora delar av spelningen.

Glädjen smittar. Inte minst gör den det när Elisa Dixan gör De Angelis sällskap vid micken med sin klockrena rude girl-frisyr (kortklippt, lugg och långt hår vid tinningarna) och en utstrålning som basunerar ut hur mycket hon älskar den där stunden på scen och den här musiken. Där någonstans når lyckokänslorna i rummet en ny nivå.

Det är ju bara det där med den tiden vi lever i just nu. Det här är musik som kräver att man studsar och hoppar och dansar som galningar och krockar in i varandra. Huvudet vill det, kroppen kräver det. Men där sitter vi vid våra bord på behörigt avstånd från varandra. Punkrock med sittande publik känns inte rätt och när den dessutom går i baktakt känns det ännu mer fel. Man sitter där och försöker på något sätt dansa på sin stol men det går sådär. Några kan inte hålla sig och ställer sig på slutet upp och dansar på sina platser (men de håller väluppfostrat distansreglerna). Det är en klen tröst.

 Å andra sidan ger det upphov till nya fenomen som stående ovationer till ett punkband. Det ser man inte varje dag. Och bara det att få se levande punkrock igen känns stort. Och det till på köpet med ett utländskt band. Det trodde man knappt skulle hända i år.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv