Linnea värd när Helsingborg bjuder upp till digital fest

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen förra året. Foto: Ralph Bretzer

2020 är festivalsommaren som frös inne men HX-festivalen i Helsingborg blir av om än i digital form.
– Jag är så glad att det här genomförs och att det har hamnat i händerna på så roliga människor, säger Linnea Henriksson.

Ikväll rullar HX-festivalen igång på nätet. Det blir två dagar och kvällar med streamade spelningar med bland andra Icona Pop, Thomas Di Leva och Sandro Cavazza. Det blir också studiosamtal och i centrum står Linnea Henriksson i egenskap av såväl programledare och artist.

Sommar brukar innebära turnerande för många artister. Så har det inte blivit i år av väl kända skäl. När tidningen når Linnea Henriksson befinner hon sig istället i stugan norr om hennes födelsestad Halmstad.
– Jag har haft mycket tid med min familj och det är jättelyxigt. Det har varit en fin men väldigt speciell sommar, berättar hon.
– Det har varit konstigt men jag tror att den visar på vikten av kultur, att man får de här kvällarna som ger en lite energi till när det blir lite mörkare igen. En sommar som regnar bort sitter i under hösten också. Samtidigt har det varit många fina initiativ. Jag tycker att man sett av att folk vill rå om varandra.

Helt fritt från livespelningar, om än i streamad eller tv-sänd form, har det inte varit. Bland annat var hon med på Victoriadagen och har spelat på Gröna Lund och Liseberg.
– Det var en jättemärklig upplevelse att spela på ett tomt Gröna Lund. Man kunde parkera bilen framför stora scenen och fick spela under en karusell. Spännande med surrealistiskt. Det är det där med att folk inte får vara där och ta del av kulturen på plats, att man inte får hänga upp sin dag eller kväll på det.

Hon har också strömmat hemifrån vardagsrummet i sommarstugan.
– Det har varit häftigt i år att man fått ta del av unika spelplatser. Hit till sommarstugan hade jag inte kunnat bjuda in alla som tittade.
– Men det är klart att jag längtar till när man kan stå och skrika ut allt man känner tillsammans med sitt favoritband.
Hur upplever du det att spela utan publik?
– Ibland saknar jag publiken. Jag är en känslomänniska och plötsligt kan jag komma och tänka på något som gör mig berörd, som gör att jag inte kan riktigt hålla fejset. När vi spelade på dansbanan på Liseberg så bara slog det mig: ”Åhh, vad jag önskar att det var någon här! Mest för att få dela stunden.”

Linnea Henriksson har allt oftare synts som programledare, bland annat för Melodifestivalen.Foto: Johan Nilsson/TT

Linnea Henriksson har genom mycket turnerande fått starka minnen till sina låtar genom de ögonblick av möten med människor i publiken som det ger. När det nu inte blir sådana direkta möten hamnar fokuset mer på kommunikationen och spelet inom bandet.
– Vi är väldigt utåtriktade normalt, det är som att man är värd på en fest och då vill man ta hand om sina gäster. När man inte kan interagera med publiken så blir det ännu viktigare att man bara spelar tillsammans. På ett sätt hamnar musiken mer i fokus.

Det känns lite som en egen konstform med livestreamade spelningar. Det är inte riktigt samma sak som en tv-sänd spelning eller en konsert man går till.
– Ja, det är det. Det är något slags mellanting. På en streamad konsert är man med i stunden och de som gör någonting som du tar del av vet om att du är där men ni kan samtidigt inte high five:a eller blinka till varandra.
– Jag tycker att det är kul att man just börjar tänka på det som en egen form. Allting som är en utmaning skapar nya grejer och jag tror att kultur mår bra av att det finns nya sätt att ta del av den. I min värld finns inte konkurrens när det gäller att sprida kultur till folk utan ju mer det finns kommer det att finnas och ju mer plats skapar vi för folk att kunna ta del av det.

På HX-festivalen kommer Linnea Henriksson ha rollen som något av en festvärd, förutom att hon ska uppträda själv på lördag.
– En stadsfestival är mer än de där sakerna man gulmarkerar i programmet, säger hon.
– Det är de här promenaderna mellan scenerna, när man pratar om vad man har sett och vad man ska se sedan, när man går förbi langos-tältet och myllret. Det är ju inte med här i och med att den är digital. Det är lite den rollen jag kan känna att jag och tv-studion och reportern Louise Nordahl kommer att fylla. Det är vårt jobb att se till att det blir ett myller mellan gigen.

Uppdraget som programledare för HX-festivalen ligger i linje med att Linnea Henriksson under senare år klivit in i en roll som programledare. Det började med tre år i Musikhjälpen, varav två som programledare och ett som resande reporter, och har fortsatt med den senaste upplagan av Melodifestivalen. Hon beskriver det som att det varit något som bara blev mer än som en medveten plan.
– Jag har alltid tyckt att det var kul att göra fler saker. Det behövs för att jag ska tycka att det är intressant att göra det jag gör. Innan jag fick möjlighet att jobba med min musik fullt ut hade jag en massa andra jobb, också för att stimulera hjärnan. Det är asbra för mig som låtskrivare att skaka om lite grann. Jag märker att det är bra att göra en sådan grej innan jag sätter igång med ett nytt album så att det inte bara blir att man fortsätter där den förra slutade.

I juni släpptes singeln Det kommer en tid. Och visst kommer nya album men den är inte ett förebud om att en ny skiva skulle vara omedelbart förestående. Hon beskriver det som att hon just nu håller på att landa efter en intensiv period sedan senaste plattan släpptes.
– Den här låten är väldigt fristående från allting. Det var inte meningen att jag skulle släppa någonting nu men jag hade plötsligt skrivit en låt som jag kände att ska den ut någonsin så ska den ut nu.
– Låten skrevs i och med att jag råkade hamna i sommarstugan och råkade skaffa mig en tramporgel som typ skrev låten åt mig.

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer

HX-festivalen

Streamad stadsfestival som drar igång idag. Linnea Henriksson är programledare.

Programmet börjar 15.30 idag med sändning från HX-studion. På lördag startar programmet vid samma tid med yoga tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester.

Fredag (i urval):
Nassim Al Fakir (17.45), Molly Hammar (18.30), Anis Don Demina (20.00), Sandro Cavazza (21.15), Icona Pop (22.15).

Lördag i (urval):
Cherrie (16.35), Thomas Di Leva och HSO (18.15), The Mamas (19.20), Linnea Henriksson (20.45), Miriam Bryant (22.15)

Festivalen sändshttps://www.hx.se.

Hela programmet finns på https://www.hx.se/tabla.

Frida Hyvönen har hunnit ikapp sig själv

Frida Hyvönen Foto: Erik Simander/TT

En sommarturné som för henne till skånska Rynge och arbete på den kommande skivan. För Frida Hyvönen har coronapandemin inte inneburit någon större omställning.
– Den här sommaren var inte min stora turnésommar, det är tänkt att nästa sommar ska bli när nya plattan har kommit ut, säger hon.

Imorgon kväll spelar Frida Hyvönen på Rynge teater. Redan i slutet av förra veckan anlände hon och sambon Christian Kjellvander till byn som ligger nästan på gränsen mellan Ystads kommun och Skurups, ett stenkast från E65:an. Det är en av en handfull spelningar hon gör under sin sommarturné som även inkluderar klassiska sommarspelställen som Majas vid havet i Varberg, Pensionat Slussen på Orust och Alma Löv Museum utanför Sunne.
– Jag har bara fått en spelning avbokad. Det som har hänt är att spelningarna blivit lite mindre än vad det var tänkt, berättar hon över telefon.
– Jag håller på och skriver på en skiva. När coronan kom var jag och Christian ute på hans turné i Europa. Vi tog oss hem så snabbt vi kunde och sedan satte jag mig och skrev färdigt skivan. Det var en ganska lämplig sysselsättning när man ändå skulle isolera sig. Den delen av mitt jobb är väldigt isolerat.

På Way out west 2012. Foto: Ralph Bretzer

Hon poängterar att pandemin slår extremt hårt mot arrangörer och turnerande musiker men att hon för egen del inte blivit så påverkad – att hon på något sätt har varit väl rustad för den.
– Man är van att jobba själv, man är van vid att vara isolerad och man är van vid ojämna inkomster. Det känns som att det blir för alla andra som det är för mig vanligtvis, säger hon med ett skratt.
– Det sagt med all respekt för alla som drabbats både av sjukdomen och arbetslöshet och ekonomiska följder på olika sätt.

Fyra år har gått sedan Frida Hyvönen släppte sitt senaste album, Kvinnor och barn. Albumet som var hennes första på svenska hyllades av en i stort sett samstämmig kritikerkår och gav henne grammisar i såväl kategorin årets kompositör som årets textförfattare. På den kommande skivan går hon tillbaka till engelska igen.
– När jag gjorde den svenska plattan så skrev jag både på engelska och svenska, jag hade inte bestämt mig. Men så blev det fler bra låtar på svenska som blev färdiga så då blev det plattan. Jag har liksom haft en platta på engelska som legat och lurat med några låtar som jag hade redan som jag behövde göra klart och så några nya låtar. Jag gillar att skriva på svenska också men det är något med engelskan … Det är kul att turnera i Europa också. Jag har en publik som är internationell och då känns det tråkigt att bara skriva på svenska. Jag ska nog göra varannan skiva på svenska och varannan på engelska framöver.

Anna ”Majken” Bergvall. Foto: Ralph Bretzer

Med i bandet på den kommande skivan på den efterföljande turnén finns Malmömusikern Anna Bergvall, mer känd under artistnamnet Majken.
– Jag såg henne spela förband till någon isländsk artist som jag inte vet något om på Cirkus. Min bokare jobbar med henne och jag följde med honom dit. Vi gjorde en spelning på Elverket som duo i höstas. Jag älskar hennes uttryck.
– Nu är det hon på gitarr och harpa och en trummis som heter Anna Lund som är mitt band. Det är nästan första gången jag har med elgitarr i min musik. Det är bra, jag gillar det, men det är väldigt mycket för att det är just hon, jag ville ha det uttrycket.

Det har, som sagt, gått fyra år sedan förra albumet och det har även tidigare varit fyra år mellan hennes skivor.
– Det har varit en skiva vart fjärde år så egentligen borde den här komma i höst men jag tror inte att jag hinner få ut den ordentligt förrän tidigt nästa år.
– Jag har gjort lite andra grejer emellan. Jag gjorde all musik till en stor teateruppsättning till exempel [Ilya på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2018]. Jag har skrivit lite andra saker och efter att man har släppt en skiva så turnerar man med den i två år.

Hon berättar att hon hösten 2018 gjorde två spelningar, på Ystad teater och på Norrlandsteater, som hon själv kallar deadline-konserterna. Då hade hon skrivit färdigt sju nya låtar och testade dem på publik.
– Jag tyckte att det kändes sådär så jag slängde det materialet och skrev nytt. Jag är otroligt noga med att det ska bli bra i mina egna ögon. Jag tycker inte att det är värt att göra något som inte känns hundra. Så mycket av musiken handlar om berättandet och uppträdandet och jag känner att jag måste vara intresserad av mina egna historier. Jag kände att det här hade jag kanske varit intresserad av för två år sedan, det var något jag bara måste beta igenom. De jag har nu … det känns mer som att jag har hunnit ikapp mig själv skrivmässigt.

Den ömsinta gitarren har tystnat

Peter Green. Foto: Ragnhild Haarstad/SvD/TT

Jag minns att jag för några månader sedan till min förvåning upptäckte att Peter Green fortfarande var i livet. Det är han inte längre. Under lördagen meddelade familjen Greens advokater att Peter Green somnat in vid 73 års ålder.

Mannen som med sitt gitarrspel ledde den första, bluesbaserade, inkarnationen av Fleetwood Mac med en ton som stod i skarp kontrast till den betydligt vassare ton som många andra bluesgitarrister på den brittiska bluesscenen hade, inte minst Eric Clapton. Just Clapton kom Green att ersätta i John Mayall’s Bluesbreakers 1966.

Hans tid i Bluesbreakers blev dock kortvarig. Redan året därpå, efter ett album, lämnade han bandet för att starta Fleetwood Mac tillsammans med trummisen Mick Fleetwood och John McVie.

Mest minnesvärt hörs hans ömsinta ton på instrumentala Albatross, men från hans kompositörspenna kom fler klassiker som skrivit in sig blueskanon som Man of the world, The Green Manalishi (and the two prong crown) och Black Magic Woman. Den sistnämnda blev även en stor hit med Santana.

Under tiden med Fleetwood Mac inledde Green ett LSD-missbruk och hans mentala hälsa förvärrades gradvis. 1970 gjorde han sin sista spelning med bandet. I mitten av 70-talet diagnosticerades han med schizofreni och var periodvis inlagd på psykiatriska sjukhus och genomgick elchocksterapi.

1979 gjorde han comeback som musiker, släppte ett soloalbum och gjorde ett gästspel på Fleetwood Macs album Tusk. Han släppte en handfull album under första hälften av 80-talet men hans musikaliska insatser efter det har varit mycket sporadiska och han plågades av mentala problem och dålig ekonomi.

Den gitarr som Peter Green kommit mest att förknippas med är, ”Greeny”, är en Gibson Les Paul av 1959 års modell – en årsmodell som kommit att betraktas som något av elgitarrernas heliga graal – som han köpte i samband med att han lämnade John Mayall’s Bluesbreakers. Den gitarren sålde han senare till Gary Moore, en gitarrist som själv inte hymlade om sina Peter Green-influenser. Idag ägs den av Kirk Hammet, gitarrist i Metallica.

 

Vitalt och vackert från skrotupplagspionjärerna

Einstürzende Neubauten. Foto: Mote Sinabe/Pressbild

Blixa Bargeld sitter ensam vid Landwehrkanal och blickar ned mot vattnet. Till tonerna av ett smäcktande dragspel tänker han tillbaka. Han tänker på hur de brukade sitta här under Berlins mörka himmel och kläcka idéer. Han tänker på Rosa Luxemburg, den polsk-tyska revolutionären som hittades mördad här för lite drygt hundra år sedan. Rösten låter lite trött och inåtvänd, snudd på nostalgisk – men under den och dragspelet lever det.

”Vi hade tusen idéer och alla var bra”.

På grund av dåligt väder hölls den tyska revolutionen inom musiken. Så skrev en gång i tiden Kurt Tucholsky. Jag är inte helt säker på att Rosa Luxemburg skulle ha hållit med om det. Så fick hon å andra sidan aldrig vara med om den musikaliska revolution som började här för 40 år sedan.

Det var då Einstürzende Neubauten började dekonstruera rockmusiken till dess minsta beståndsdelar. Dessa beståndsdelar tog de sedan och krossade med släggor. Det var ett industriellt oväsen med rytmer hämtade från skrotupplag och där en byggplats verktygsbod stod för instrumenten.Titlarna på bandets första kassett, Stahlwerk, respektive lp, Kollaps, säger det mesta. 

Sedan dess har de, med sällsynt konsekvens, bit för bit rekonstruerat sin egen version av intellektuell rockmusik med ett stort inslag av dadaism och avantgardistisk konstmusik. Längs vägen har man även skiftat skrud från postapokalyptiska punkare till välskräddade literati.

Alles in allem, bandets tolfte album, visar upp ett band i strålande form. Det har gått sex år sedan bandets förra skiva men det har inte växt någon mossa på det inrasande nybygget. De är vitalt och frågan är om de någonsin låtit så … vackert.

Hemstaden Berlin står i fokus. Det är inte bara Landwehrkanal som besjungs. Det är Tempelhof och Grazer Damm. Och i Wedding (som i stadsdelen, inte det engelska ordet för bröllop) läcker stadsdelens funna ljud in. Fåglarna kraxar och en skateboard (?) rullar förbi.

Stundtals deklamerar Blixa Bargeld lika mycket som han sjunger men det passar in i albumets reflekterande tonläge och anslag. Det ligger också i linje med bandets utvecklingskurva – en utvecklingskurva som är så rak och logisk att den känns uttänkt från början, som om de redan visste att de var hit de skulle när de stod på scen på Festival Genialer Dilletanten 1981.

Ryska viskningar och rop

IC3PEAK vid en konsert i Jekaterinburg 2018. Foto: Anton Basanayev/AP/TT

Anastasia ”Nastya” Kreslin ser stenhård ut sin i sin svarta hoodie, camouflagebyxor och hårt knutna fläta. Hennes röst går från viskningar till skönsång och häxlika skrik över de beats som hennes kollega Nikolay Kostylev rattar fram bakom sin elektronik.

Jag tittar på och förundras över en livevideo med den ryska duon IC3PEAK (utläses icepick), amatörinspelad på en klubb i staden Saratov vid Volga. King Dude (bra musik, sämre artistnamn) tipsade om dem i Fredrik Strages podd, jag kollade upp dem och fastnade i kaninhålet.

Jag kan inte påstå att jag har någon koll varken på rysk modern musik eller på häxhouse men i brist på levande musik söker sig musikintresset i nya riktningar. Nu är jag i det närmaste besatt av IC3PEAK och deras senaste album, До Свидания (”Hej då” på svenska), som i princip var dagsfärskt när jag började lyssna på det för ett par veckor sedan. Det varit varit nästan det enda jag lyssnat på sedan dess.

Det är ett strålande album som blandar influenser från de mest skilda håll – från jazz till folkmusik, konstmusik och stenhård electronica – men det är ändå i deras videos som de blommar ut till fullo. Hårt skruvade, inte sällan politiska och lastade med tung symbolik som de är fångar de mig som tittare. Audiovisuell terror kallar de det själva.

I den senaste, Плак-Плак. sugs vi in i en mardrömsvärld där en liten flicka som skulle kunna ha varit Nastya Kreslin som barn – eller hennes dotter – leker med dockor som liknar Nastya och Nikolay. Genom hela videon går en hotfull stämning av ond bråd död. Texten som handlar om våld i hemmet och patriarkala strukturer är svår att inte se som en kommentar till att Ryssland på senare år kraftigt sänkt straffen för, om inte helt dekriminaliserat, våld inom hemmets fyra väggar.

Det är inte första gången IC3PEAK varit ute på minerad mark. Redan tidigt karriären markerade de mot lagen som förbjöd ”homosexuell propaganda” och 2018, det år som spelningen jag tittar på gick av stapeln hade man svårt att genomföra hela konserter utanför hemstaden Moskva utan att de blev stoppade av lokala myndigheter.

”Även en halvt genomförd spelning är en seger för oss” sade Nikolay Kostylev till The Guardian då.
”De är nästan som under Sovjet-tiden när band brukade få ha sina spelningar i hemlighet, sade Nastya Kreslin i samma artikel.

Till The Independent sade Kostylev i samma veva:
”Vi gör ingenting olagligt, vi sjunger bara våra ofarliga, ironiska sånger men vi har funnit oss själva som målet för en häxjakt från säkerhetstjänsternas sida.”

Det som sannolikt orsakade repressionen är videon till låten Смерти Больше Нет (Det finns inte längre någon död) som kom det året. I den ser man Nastya Kreslin stå på trappan till den ryska regeringsbyggnaden och hälla en genomskinlig vätska över sig. Hennes olikfärgade ögon – hennes andra trademark jämte flätan – ser rakt in i kameran när hon visksjunger:
”Jag fyller mina ögon med fotogen / låter allt brinna / hela Ryssland ser mig / låt allt brinna”.

Sedan sitter hon och Kostylev på Röda Torget och äter rått kött framför Leninmausoleet.
”Jag går ut på gatan för att leka med en katt men en polisbil kör över katten”.

Nytt scenbyte: Kreslin och Kostylev sitter på axlarna på var sin kommandosoldat framför Ljubjanka, det ökända före detta KGB-högkvarteret som än idag inrymmer en del av den ryska säkerhetstjänsten.

Texten handlar om hur en ungdom utan hopp dövar sig med droger och internet medan landet runt omkring dem faller samman.

”När vi kom tillbaka till Ryssland [efter vår senaste utlandsturné, reds.anm.] och började ha samtal med ryssar så kände man den sorg, ilska och besvikelse som folk har här och man kan inte undvika den eller låtsas att man inte ser den”, sade Nastya Kreslin till The Guardian.

”Vi har sett många supertalangfulla, energiska, galna, fantastiska, vackra unga människor och det finns en dissonans mellan platsen de lever på och deras inre världar. Det är lite deprimerande ibland”, sade Nikolay Kostylev.

I videoinspelningen från Saratov avslutar IC3PEAK med Смерти Больше Нет. Publikens allsång överröstar nästan Nastya Kreslins röst. Om syftet med repressionen var att tysta duon gick det sådär. Videon har till dags dato setts drygt 43 miljoner gånger.

Rocken lever även i karantän

The Sounds spelar live i hemmets lugna vrå. Foto: Ralph Bretzer – övriga bilder är skärmbilder från respektive livestream.

Sist jag såg The Sounds hängde sångerskan Maja Ivarsson på kravallstaketet, så gott som omsluten av publiken på Stortorget i Malmö.
Sist jag såg Dalaplan var det framför en packad uteservering och dito trottoar i Göteborg.

Men tiderna förändras. I onådens år 2020 tar sig en reporter från brittiska NME till Malmö för att göra en grej på att ett lokalt band, Spunsugar, spelar inför 40 personer – fler än så får ju inte släppas in – på Plan B, en spelning som beskrivs som det enda giget i Europa. Över huvud taget.

Alltså sitter jag hemma framför tv:n en fredagskväll och tittar på livestreamade konserter från lokaler jag annars ofta och gärna besöker – och verkligen hoppas att jag får besöka igen när det här eländet är över. Det är en märklig, om än inte oangenäm, upplevelse. Karantänrock kallar Dalaplan sin spelning medan The Sounds döper sin efter singeln Safe and sound som släpps om en vecka. Båda titlarna passar utmärkt i sammanhanget.

The Sounds, som egentligen skulle varit på turné i USA just nu för sitt kommande album The things we do for love men den har som alla andra turnéer fått skjutas upp. Det märks att bandmedlemmarna är spelsugna och det låter bra om både dem och de låtar från The things we do for love som de spelar och inte minst Safe and sound känns som en hit.

Samtidigt är det en märklig upplevelse att se det hemma i soffan även om det låter bra genom stereons högtalare. Så mycket av liveupplevelsen sitter i närvarokänslan, att vara där när det händer. Det sitter i det taktila, i känslan av basen som slår i magen, publiken som rör sig som en gemensam enhet. Det sitter i lukten av öl och svett. Framför allt är det en kollektiv upplevelse; en upplevelse som uppstår i kommunikationen mellan band och publik och mellan medlemmarna i publiken och bandet sinsemellan.

Allt det faller naturligtvis bort när man ser det hemma framför tv:n. Visst, man kan dra ihop ett gäng kompisar (om man vågar i coronatider) och dansa loss i vardagsrummet men det blir nog inte riktigt samma sak det heller, trots att Dalaplan publicerat såväl låtlista som låttexter i förväg på sin hemsida för att underlätta allsången hemma i soffan. Jag kan tänka mig att grannarna skulle kunna tänkas ha synpunkter på det också …

Maja Ivarsson är en artist som lever på och andas publikens gensvar när hon är på scen. Nu känns hon vilsen, som att hon inte får det bränsle hon behöver för att bli den superfrontkvinna hon egentligen är. Hon tar själv upp det i frågestunden efter spelningen, att hon behöver den feedbacken från publiken på ett annat sätt än vad de andra medlemmarna i bandet, som har sina instrument att ställa sig bakom, gör.

Dalaplan lider inte av det på samma sätt. Dels beror det nog på att bandet i sin musik är mer inåtblickande än The Sounds – genom Maja Ivarssons scenpersona – ultraextroverta framtoning. Lika mycket handlar det om att Dalaplans sångare Niklas Svensson spelar gitarr och därmed och bara därmed får en barriär gentemot publiken även i vanliga fall.

Man kan inte heller riktigt jämföra upplevelsen av en livestream med att se en välgjord livefilm. Av naturliga skäl blir varje klipp inte perfekt avvägt när själva klippningen sker i realtid. I fallet med The Sounds på Kulturbolaget lider spelningen dessutom av KB:s brist på ljus framifrån som gör att bilderna ofta är antingen utfrätta eller mörka.

Ändå är de livestreamningar som nu får agera surrogat för the real thing inte så dumt, och det oavsett om de är lite mer nedtonade som när gamle punkhjälten John Doe från X sitter hemma i köket och spelar gamla folksånger eller när den färöiska sångerskan Eivør (som är aktuell för en ny Malmöspelning i september om allt vill sig väl) spelar sina egna sånger vid sitt köksbord eller med fulla bandspelningar på etablerade scener filmade med flera kameror som Sounds- och Dalaplanspelningarna.

Inte minst utgör nätets möjligheter till flervägskommunikation ett lyft för upplevelsen. De cirka 4 000 människor runt om i världen som såg på The Sounds kunde chatta med varandra i flödet på Youtube-sidan och frågor från den chatten lyftes sedan in i frågestunden med bandet efter spelningen.

Man får också hålla i beaktning att formatet är nytt. Det kommer att ta lite tid för det att hitta sin egen form, en form som inte försöker kopiera den traditionella livespelningens utan som bygger på dess egna unika möjligheter och begränsningar. Och när det gjort det säkerligen kan få ett liv även efter att pandemin är över. Nu gäller det bara att se till att artister klarar att hålla sig kvar i branschen och att spelställen överlever till dess.

Recension

The Sounds
Livestreamade från KB
Fredag 17 april 2020
Dalaplan
Livestreamade från Folk å Rock
Fredag 17 april 2020

Samarbetet med superstjärnan en språngbräda för Etzia

På fredagsmorgonen släpptes svenska reggaeartisten Etzias samarbete med storstjärnan Sean Paul, Let my spirit fly.
– När man parar ihop sig med en så stor artist blir det som en språngbräda, säger hon.

Den jamaicanska sångaren och producenten Sean Paul har listettor på den amerikanska Billboard-listan och duetter med storstjärnor som Beyonce och Sia på sin meritförteckning. Nu kan han också höras tillsammans med Etzias. Let my spirit fly släpps på Etzias egen etikett Mambia i samarbete med Malmöbaserade Rudeboy Records.
– Jag ville göra en duett på den här låten men jag visste inte med vem från början. Jag ville ha någon som stöttade budskapet och någon som passade röstmässigt. Jag började diskutera det med en vän och vi tyckte att Sean Paul hade varit så jäkla fet på den men samtidigt så tänkte vi: det är ju ändå Sean Paul, berättar hon och lägger eftertryck vid hans namn.
– Men jag tänkte: fan, vi gör det!

Vi möts i Drum’n’Blaze-studion i Göteborg där vi senast sågs för ett knappt år sedan i samband med att hennes första riktiga album, Motivation – där den ursprungliga versionen av Let my spirit fly finns med, släpptes.
– Sean Paul har sitt eget skivbolag, Dutty Records, där han gör mindre projekt, så det är inte ovanligt att han jobbar med mindre kända artister. Men för mig var det ändå en chock att höra att han gillade låten. Det var en long shot.
En månad efter att han hade gett sitt klartecken för att vara med åkte Etzia till Jamaica för att vara med i studion när han spelade in sin del.
– Man får ta chansen när man får träffa honom. Jag åkte ned för att träffa familj också men främst för att se honom arbeta på plats.

Etzia har rötter på Jamiaca men är född i New York och uppväxt i Göteborg. Resan till Jamaica var fjärde gången hon besökte landet där hon för tolv år sedan förstod att det var reggae- och dancehallartist hon skulle bli. Hon beskriver det som att det var ett lugn som kom över henne när hon kom tillbaka.
– Jag kände att jag var hemma, jag mådde hur bra som helst. Att komma till studion och träffa Sean Paul och hela hans crew och se hur de jobbar, det var helt fantastiskt.
Att ställas inför en av reggaemusikens största stjärnor var naturligtvis nervöst.
– Man blir lite som ett barn igen. Man tittar och avvaktar. Men han är ju en människa som alla andra. När han väl började prata så var det som det brukar vara, även om man har en viss respekt. Han är enkel, ödmjuk, upplyftande … en trevlig snubbe.

När vi möts har låten varit ute i ett halvt dygn, lite drygt, men Etzia har redan fått en hel del positiv respons.
– Originalversionen [som är med på Motivation, reds anm] har dessutom legat ute på Jamaica länge och det här har legat i luften men det har tagit lång tid att få till rätt tillfälle att släppa den. Jag har fått mycket fin respons från fans och andra människor. Reggaevärlden är liten och det sprider sig fort.

Om allt hade varit som det brukar hade det naturliga varit att ge sig ut och spela och smida medan järnet är varmt. Men allting är inte som det brukar. Några spelningar utanför Sveriges gränser i år är knappast troligt. Däremot gör Etzia en livestreamad spelning på Facebook under lördagskvällen.
– Vi kommer att jobba ut låten. BBC:s David Rodigan kommer att spela den på söndag. Bara att få vara med i BBC … det börjar hända saker. Vi ska försöka få ut låten och budskapet så mycket som möjligt.

Vilket är det budskapet?
– Det är att man ska har rätt att vara sig själv och bli respekterad som den man är.
– I och med att den kommer i den här jättekonstiga tiden känns det som att den har ett större syfte. Let my spirit fly. När ska jag få komma ur den här jättekonstiga buren?
Hur fungerar det att leva på musiken i det här läget?
– Det är streaming det handlar om nu. Men utöver det har jag fått äran att jobba på Plast Petter och paketera visir för sjukhus. Vi är ett gäng musiker där – alla letar ju jobb, säger hon med ett skratt.
– Utöver det så handlar det om att försöka fortsätta bygga, så får vi se vilka som står kvar efter det här.

I brist på livespelningar under våren och sommaren kommer Etzia att börja jobba på nytt material. En ep planeras som ska heta Devestation som ett slags motpol till den mer upplyftande Motivation.
– Jag brukar inte prata så mycket om destruktivitet och den känslan men jag kommer att gå in lite mer i den känslan här. Jag tror att folk kan behöva höra lite sådant också, inte minst i den tid som är nu. Och inte minst från mig som alltid är så positiv.

Han tog vägen via smilbanden till hjärtat

Foto: Mark Humphrey/AP/TT

Artisten och låtskrivaren John Prine avled på tisdagen som en följd av covid-19. Han blev 73 år gammal.

Det var Magnus Johansson som introducerade mig för John Prine. Vi satt i källaren till hans farmors hus på Hisingen, jag minns inte riktigt men förmodligen drack vi öl och spelade gitarr. Vi brukade göra det, Magnus och jag. Det var 90-tal och det som skulle bli americana hade börjat spira från den mylla Townes Van Zandt och Guy Clarke krattat upp.

Jag hade växt upp med countrymusik i allmänhet och Johnny Cash i synnerhet och hade börjat hitta tillbaka till genren, inte minst med hjälp av cowpunkarna Jason & the Scorchers och alt.country (som det som skulle bli americana kallades på den tiden) som Uncle Tupelo och The Walkabouts.

Hur som helst plockade Magnus fram en platta och sa: du måste höra den här. Namnet på omslaget sade mig inget och bilden såg väl inte sådär jätteinspirerande ut – en man i vår egen ålder med 70-talsfrisyr och kass hållning som satt på en halmbal. Det som strömade ur högtalarna tydde dock på allt annat än slapp hållning.

Illegal smile som öppnade plattan må handla om haschrökning men låtskrivarhantverket är oklanderligt och skvallrar om en glasklar, snarare än av rökverk tillgrumlad, arbetsprocess. Spanish Pipedream följer det lätta anslaget med humor och en formuleringsglädje som smittar. Men det är på det fjärde spåret som han verkligen drabbar med historien om Sam Stone, soldaten som kommer hem från en vända i armén och inser att medaljerna inte är värda så mycket när verkligheten trycker på.

There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes
Jesus Christ died for nothing I suppose
Little pitchers have big ears,
Don’t stop to count the years,
Sweet songs never last too long on broken radios.

Den följs upp av den nostalgiskt färgade Paradise – om den lille pojken som vill att hans far ska visa honom sin hemby som han så ofta talar om, en by som dock har skövlats av det stora gruvföretaget. Den har kommit att bli en av mina favoriter att spela när jag plockar fram gitarren.

Skivan, John Prines självbetitlade debutalbum från 1971, visade upp en en enastående låtskrivare. Berättelserna verkar bara flöda ur honom. Inte sällan, som Spanish Pipedream, komiska. Ofta, som Paradise, skenbart enkla och raka men med något som får dem att träffa i hjärtat. Det har för mig blivit en av de där plattorna jag alltid kommer tillbaka till.

Sångerna på den har fått konkurrens av en lång rad från hans penna:  Christmas in prisonSpeed of the sound of loneliness som Nanci Griffith gjorde en fin tolkning av, underbara Iris DeMent-duetten In spite of ourselves – en lätt ekivok skildring av mogen kärlek – och låten med den fantastiska (och oväntat sjungbara) titeln Come Back to Us Barbara Lewis Hare Krishna Beauregard för att bara nämna några personliga favoriter. Det sympatiska tilltalet, den okonstlade formuleringsglädjen och förmågan att ta vägen via smilbanden till hjärtat känns som den röda tråden genom hans konstnärskap.

“Om gud har en favoritlåtskrivare så tror jag att det är John Prine” ska Kris Kristofferson – som en gång i tiden upptäckte John Prine – ha sagt om honom.

Det är 25 år sedan den där eftermiddagen i Magnus källare. Magnus gick bort för 15 år sedan. Till skillnad från honom tog sig John Prine igenom sin cancer. Han gjorde det dessutom två gånger om, först i strupen och sedan i lungorna. Han fortsatte trots det, och trots att behandlingen förändrade hans röst och gjorde den rejält skrovlig, att berätta historier och göra musik och så sent som i februari i år i Sverige.

När han kom hem till USA efter den turnén var han dock sjuk. Han diagnosticerades med covid-19 och igår gick han ur tiden.

Sätter småstaden i fokus

Sture Allén den yngre – också känd som Carl-Martin Vikingsson.
Foto Thomas H Johnsson

Tillsammans med bluegrassbandet Hillfillies byter hiphop och reggae-artisten, tillika Landskronaprofilen, Carl-Martin Vikingsson – mer känd som Sture Allén den yngre – musikalisk inramning och skildrar småstaden.

Det bortglömda Sverige. Småstaden. I sitt nya projekt tar sig Carl-Martin Vikingsson – känd som ena halvan av hiphopgruppen Svenska Akademiens frontmannaduo och från Stures Dansorkester – an ett annat land, landet utanför tullarna, bortanför Möllan och Linnéstaden: ett land bortanför storstadens gator, hippa klubbar och mediedebatt.
“Vi kommer från ett annat land / i en annan del av världen / tjusigt bo nån annanstans / men vi vet vårt värde / det bortglömda Sverige”, sjunger Vikingsson kompad av akustisk gitarr, mandolin och ståbas.

Storstaden – och då kanske framförallt huvudstaden som han själv numera är bosatt i – står i mediafokus och när man skeppar en guldbro över världshaven till Slussenbygget så rapporteras det som en nyhet som berör alla.

– Det är inget fel på guldbron men om det är en nationell nyhet kan man ju verkligen fråga sig, säger han.
– Jag hörde på Ekot en morgon att en byggkran inte rasade i Stockholms innerstad. Det går ut i riksnyheterna samtidigt som man flyttar hela städer i Kiruna och Gällivare. Det tycker jag är ganska påtagligt.
– När jag kom till Stockholm första gången kände jag redan till namnet på alla stadsdelar och alla gator och torg i centrum för att all populärkultur, alla nyhetsinslag, handlar om det.

Under några år arbetade Carl-Martin Vikingsson i regeringskansliet som pressekreterare. Han tycker sig ha sett samma perspektivförskjutning i maktens korridorer som i media.
– Det är ganska få som har Trelleborgsperspektivet. Det blir att det som inte är Möllevången är någon getbonde på fjälltoppen – inget ont om det men de är inte så många.
På singeln Bortglömda Sverige och det kommande albumet Det bortglömda Sverige har Carl-Martin Vikingsson bytt musikalisk skepnad. Istället för Svenska Akademiens hiphop och Stures Dansorkersters reggae hörs nu bluegrassbandet Hillfillies. Han berättar att Bortglömda Sverige var en låt som funnits med honom ett tag men inte hittat sin rätta musikaliska inramning förrän nu.

– Ibland har jag upplevt att reggae står i vägen för texterna. Det är svårare för de textintresserade att hitta fram för att reggae är lite av en sluten värld. Jag provade att spela lite ute med Hillfillies innan det blev totalnedstängt [på grund av coronaviruset] och jag kände att gensvaret blev väldigt bra.
– Ivan [Olausson Klatil, General Knas i Svenska Akademien] och jag har skämtat om det lite grann genom åren att han är coola killen och jag är bibliotekariernas favorit.

För Carl-Martin Vikingsson heter småstaden Landskrona. Det var hit han flyttade med sin familj från byn Sövestad utanför Ystad i andra klass och det var härifrån han drog efter gymnasiet, som så många av oss som växte upp i det bortglömda Sverige.
– När jag flyttade dit, då var det som att komma till Manhattan. Stora höga hus och en stad med mycket udda figurer.

Han talar om lodisarna och om en figur som sjöng för sig själv och dansade runt en bandspelare på gågatan; om att komma hem till en kompis med föräldrar som kom från ett annat land och att känna de annorlunda dofterna i bostaden.
– Från början var det verkligen stora världen. Likadant var det när det gäller musik. När jag var tonåring fanns det ett välutvecklat replokalsliv.

Småstaden kom också att påverka hans musikaliska resa. En begränsad mängd människor gjorde att det inte fanns de musikaliska bubblor man finner i större städer, där man bara kan umgås med människor med samma smak som en själv. Istället utsattes han för andras musik, andra influenser.

– Om man ska bilda ett band så har man inte ett helt community av northern soul-människor utan man får plocka ihop och där händer något konstnärligt intressant. Det är en punkare, en hiphopare och en musikestet som bildar band ihop. Även en musikintresserad soulmänniska har fått genomleva sina efterfester med black metal-skivor på repeat. Man tvingas utsättas för de andra och musikintresserade är en grupp i sig där.

Men stegvis började småstaden kännas liten. Carl-Martin Vikingsson brer på Landskronadialekten lite extra när han citerar en kompis som blev kvar i stan: “om man släpper en brakare hemma i lägenheten så heter det snart att man sketet på torget”.

– Strax efter att jag flyttat så var jag väldigt trött på det men nu är jag ändå väldigt tacksam över att ha fått växa upp där med allt som fanns då av musik och politiska diskussioner.
– Det ger ett annat perspektiv att veta lite mer om hur snacket går och ha ett lite mindre snävt perspektiv. Det känns som att många i beslutspositioner bor antingen i lite fräsigare områden i storstäder eller är uppväxta i rejäla områden med framtiden för sig.

Än så länge är två låtar från Det bortglömda Sverige släppta. Förutom Bortglömda Sverige är det en textmässigt omarbetad version av Dag Vags låt Musik. Resten släpps successivt digitalt innan hela skivan släpps som en signerad och numrerad vinylbox tillsammans med sex konsttryck av Landskrona-fotografen Thomas H Johnsson. Boxen släpps i 261 exemplar med en blinkning till Landskronas postnummer som inleds med just de siffrorna.

– Det är både små personliga berättelser och så zoomar jag ut lite grann. Generellt skulle jag säga att jag hittat ett personligare tilltal som utgår från mig men i ett berättande som förhoppningsvis är intressant för någon annan också, att jag inte bara glor i sin egen navel.

Fight for Rock n Roll i coronans tidevarv

”We fight in the name of rock n roll”, sjunger Guernica Mancini, bandet Thundermothers lundabördiga sångerska. Och ibland får man slåss lite mer i dess namn. När detta skrivs plingar det mer eller mindre konstant från Facebook. Nej, det är inte så att jag plötsligt blivit så populär att alla vill nå mig. Det är de inställda Facebook-evenemangen som står som spön i backen. Spelning efter spelning som blivit inställd. Men söndagskvällens blev av i alla fall.

Publiken på KB är gles. Thundermother brukar dra mer folk än så här. Nu är de dessutom här som förband till klassiska Rose Tattoo. Det börjar märkas även i rocksvängen att coronaviruset satt skräck i folk. Egentligen är Thundermother och Rose Tattoo precis mitt i sin månadslånga Europaturnén men hastigt och mindre lustigt har det blivit turnéfinal en söndagskväll i Malmö när gränser stängts och turnerande blivit mer eller mindre omöjligt.

Gitarristen Filippa Nässil och Majsan Lindberg på bas – den sistnämnda har gått från prospect till fast medlem sedan jag såg dem sist, på Sweden Rock – dricker Corona-öl på scen men det är trots vad det kan tolkas som inget statement, eller utsträckt långfinger till viruset. Mexikanskt öl står tydligen med på deras rider [kravlista till arrangören] även i vanliga fall.

Även om det kanske inte riktigt tänder till som det gjorde på Sweden Rock i somras bjuder Thundermother på vital hård-rock n roll med tonvis av hunger och vilja. Mancini och Nässil delar systerlikt på rampljuset och de vet att bjuda på en show. Samtidigt skapar Lindberg och trummisen Emlee Johansson ett grymt driv bakom dem.

Hårt turnerande har gjort dem till en sammansvetsad maskin som med synbar lätthet kör över och sparkar liv i en till en början lite söndagsseg publik. Inte minst när de i finalen låter We fight for rock n roll glida över i en cover av Beastie Boys gamla rap/rock-crossover hit Fight for your right to party. Och det är ju det vi gör: vi slåss för vår rätt till rock n roll-party så länge det går.

* * *

Det är alltid riskabelt det här med förband. Det är alltid en risk att det är någon som är yngre och hungrigare än en själv. Jag minns hur Helloween nästan blåste ett uppenbart turnétrött Iron Maiden av scenen på Scandinavium 1988 (märkligt nog var Maiden oändligt mycket hungrigare 20 år senare på Ullevi). Och lite så är det ju nu också. De australiensiska veteranerna kommer inte i närheten av Thundermothers hunger och urskraft.

Å andra sidan har Angry Anderson en värme och en chosefrihet som bär långt. Hans band må vara evigt dömt att vandra i skuggan av sina landsmän i AC/DC, ett band de är sammanlänkade med på många sätt. Deras tidiga plattor är producerade av Vanda och Young, producentduon som förutom att ha rattat åtskilliga AC/DC-plattor till hälften består av Angus och Malcolm Youngs storebror George.

Dessutom har flera medlemmar i det bandet under någon period spelat i Rose Tattoo. I den nuvarande upplagan finns Mark Evans med som hade hand om de tjocka strängarna under större delen av deras bästa år, när Bon Scott höll i mikrofonen.

De må ha hamnat i skuggan av AC/DC men det vilar ändå inga sorger över deras musik som befinner sig någonstans i gränslandet mellan glamrock, tidig New Wave of British Heavy Metal och bluesrock a la Savoy Brown. Och man skojar inte bort vare sig Dai Pritchards slidespel på gitarren eller en låt som Nice Boys (don’t play rock n roll) – det är inte en slump att Guns n Roses gjorde en cover av just den låten på Live like a suicide-EP:n

 

 

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.