Spelsuget Baskery på Victoriateatern

Många genrenamn har klistrats på systrarna Bondessons band Baskery, från bajopunk till new folk och min personliga favorit: killbílly. Det har sina orsaker. Deras musik är inte lätt att ringa in. Att de står stadigt rotade i den amerikanska söderns musikaliska mylla är uppenbart men musiken förgrenar sig ut och helheten blir något djupt eget.

Fredagens spelning på Victoriateatern i Malmö gick av stapeln inför 50 sittande personer och betydligt fler framför diverse skärmar i livestreamad form. Sittande publik är kanske inte det idealiska för ett så högenergiskt band som Baskery. Man vill röra sig till musiken men tiden är som den är och det här med picnic-konserter är ändå ett grymt koncept.

Det är ett kvitto på Baskerys styrka som liveband att de trots omständigheterna lyckas få upp ett bra tryck i lokalen. På senare år har de dragit åt ett lite poppigare håll men det är inget som vi ser mycket av under spelningen. Live är de lika härligt råa och skitiga som vi vant oss vid. Om de är lite ringrostiga efter en sommar i princip utan spelningar är det inget som märks, annat än att de kanske är lite extra tända. Spelsuget märks av.

Sättningen är samtidigt traditionell och okonventionell med sexträngad banjo, ståbas, gitarr och trummor. Det okonventionella ligger i att storasyster Greta trakterar trummorna och banjon samtidigt, något bidrar till det grymma drivet i deras sound.

Den nya poppigheten skiner mest igenom i nya singelspåret The Fall, en låt med en stegring upp till refrängen som, i en elektronisk remix, skulle välta vilken Summerburst-festival eller EDM-klubb som helst. Och den gör det utan att bandet tappat sin själ på kuppen. Den balanseras upp av en låt som Shut the catflap, från senaste fullängdaren Coyote & sirens, som kan vara det cowpunkigaste de gjort sedan den Lennart Persson-hyllade debutsingeln One horse down från 2008.

En svensk systragrupp från Stockholm som spelar musik som faller inom americanafållan. Det är på pappret svårt att inte jämföra Greta, Stella och Sunniva med systrarna Söderberg i First Aid Kit. I verkligheten är jämförelsen inte lika självklar. Inte för att inte First Aid Kit har klor men det finns något betydligt tuffare över Baskery, den där lite av hårt turnerande väghärdade känslan.

Det är lite som att det inte spelar någon roll hur ömsinta sånger The Band sjöng – man vet ändå att de kunde spöa upp hela bikergänget som klubbägaren hyrt för att hålla dem borta från att få ut sitt gage. Det är en känsla som ger helheten balans.

Och tuffheten i all ära, när de sätter den sidan till kan Baskery lägga upp lika gudomliga och tajta stämmor som First Aid Kit. Det visar de inte minst i en lysande fin acapella-tolkning av Bellmans Bort allt vad oro gör från sångspelet Bacchi Tempel. Överhuvudtaget visar de upp ett inte ringa mått av virtuositet om än lätt maskerad av spelglädje och jävlaranamma. Det är helt enkelt lite för kul för att man ska riktigt tänka på hur skickliga de faktiskt är på det de gör.

Påpassligt om övervåld och slutet av en era

Klockan 12.25, måndagen den 4 maj 1970. Under loppet av 13 sekunder avlossar Nationalgardets G-trupp 67 skott in i en fredlig Vietnam-demonstration på Kent State University i Kent utanför Akron i Ohio, USA.

De kopparklädda kulorna i gardisternas M1-gevär är tillräckligt kraftfulla för att gå igenom en flera decimeter tjock trästam. 13 studenter träffas. Allison Beth Krause (19 år), Jeffrey Glenn Miller (20), Sandra Lee Scheuer (20), och William Knox Schroeder (19) dör. Nio personer skadas, varav två får men för livet. Somliga av dem var bara där som åskådare eller råkade passera mellan föreläsningar. Den enda vid demonstrationen som visade sig vara beväpnad var en FBI-infiltratör.

I sin nya seriebok Kent State skildrar Derf Backderf händelsen som – tillsammans med Manson-morden och Altamont-festivalen – satte en effektiv punkt för hippiegenerationens drömmar om fred och kärlek.

Precis som i hans tidigare böcker Sopigt och Min vän Dahmer tar han avstamp i egna minnen – i Sopigt från sin tid som sopåkare och i Min vän Dahmer från när han var klasskamrat med blivande seriemördaren Jeffrey Dahmer (!) – men här handlar det mer om en imponerande grundligt researchad dokumentärroman med skiftande perspektiv där vi får följa de viktigaste spelarna i förloppet, såväl offren som åskådarna, angivarna, gardisterna, politikerna och militärerna.

Det faktum att Backderfs tecknarstil bär uppenbara tecken av att ha inspirerats av Robert Crumb, den serietecknare som mer än någon annan fått skapa bilden av 60-talets motkultur, hjälper till att placera oss som läsare i rätt tidsanda, en tidsanda där samhällets delar ställs mot varandra. Det är generation mot generation, stad mot land, proggressivt mot konservativt.

Då som nu var samhället stenhårt uppdelat melllan de som vill förändra det och de som jämställde varje form av förändring, inte minst motstånd mot något av nationens krig, med kommunism – detta trots att man hade en mycket vag uppfattning av vad kommunism egentligen är. Det är också motsättningar inom grupper som delar en åsiktsgemenskap.

”Killarna på Kent är för allvarliga för mig. De verkar tycka att bara för att jag inte demonstrerar mot kriget och kastar sten på polisen så är jag urblåst”, säger Sandy. ”Jag avskyr kriget lika mycket som alla andra, men politik är inte min grej.
”Men det är alla killars grej”, svarar hennes kompis Barb. ”De riskerar allihop att bli skickade till Vietnam! Tacka fan för att politik är deras grej!”

Kulan som avslutar Sandys liv är avfyrad från 120 meters håll och träffar henne i struphuvudet och stora halsvenen. På marken ligger hennes nedblodade läroböcker.

I sitt förord skriver Sara Stenholm om en nations oskuld, om Ådalen -31, Palmemordet och Estoniakatastrofen, och reflekterar kring om nationer över huvud taget kan ha en sådan. Det kan de naturligtvis inte och USA har definitivt aldrig haft någon. Skulle man tveka på det är det bara att se tillbaka till hur man behandlat sin ursprungsbefolkning, till slaveriet, mordet på Lincoln, Haymarket-massakern och morden på King och Kennedy.

Det hindrar inte att skottdramat på Kent State är en kulturellt signifikant händelse som dessutom ekar obehagligt bekant idag med BLM-demonstrationer som möts med repression, där samhället polariseras och allting ställs på sin spets, inte sällan med dödlig utgång. Backderfs skildring av det hittar vidare från det krassa redovisandet av händelser. Han lyckas nå fram till människorna bakom dem.

 

Kent State – Fyra döda i Ohio

Verklighetsbaserad serieroman med ett förord av Sara Stenholm.

Författare och tecknare: Derf Backderf
Översättare: Johan Andreasson
Förlag: Kaunitz-Olsson

Årets bästa musikupplevelser

What’s another year?, frågade sig den gamle schlagerräven Johnny Logan en gång i tiden. En hel massa kul, spännande och berörande musikupplevelser, till exempel. Här är min topp 10.

1. Robert Plant & the Sensational Space Shifters.
För framträdandet på Roskildefestivalen den 4 juli.

Det är inte bara den forne Led Zeppelin-sångarens röst som behållit sin elasticitet upp i 70-årsåldern. Så tycks även hans musikaliska öra och nyfikenhet ha gjort. Att hans band dessutom är av yppersta världsklass och får gott om utrymme att skina gör inte saken sämre. Inte bara årets bästa spelning utan en av de bästa jag någonsin sett.

2. Lingua Ignota.
För framträdandet på Plan B den 3 april.

Det är sällan man känner sig känslomässigt utmattad efter en spelning men så var det efter den amerikanska noise/industri-artisten Lingua Ignotas spelning på Norra Gränges. Det var en total katharsis som pendlade mellan brutal industriattack och närmast sakral skönhet. Och mitt i alltihop en artist som driver ut de onda andarna från ett fröhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

3. Nadia Tehran.
För albumet Dozakh – all lovers hell och sina framträdanden på Malmöfestivalen och Plan B.

Dozakh – all lovers hell kan ha varit 2019 års mest spännande svenska album. Det är så väl musikaliskt visionärt som textmässigt knivskarpt. Spelningarna på Malmöfestivalen i somras och på Plan B nyligen befäste bilden av inte bara en artist utan en konstnär som förtjänar att höras av många, många fler än de som ännu upptäckt henne. Pop och avantgarde, punk och performancekonst.

4. Aurora.
För albumet A Different Kind of Human (Step 2) och framträdandet på Roskildefestivalen.

Såg du Skavlan igår? frågade kollegan någon gång i mars i år. När jag svarade nekande på den frågan berättade hon entusiastiskt om den norska artisten Aurora som varit med. Namnet var inte bekant för mig men jag kollade upp henne och föll som en sten. Med en uppenbarelse som ett naturväsen precis inkliven från urskogen och en röst och musikaliskt tilltal fylld av rå talang med rötterna i både Björk och Kate Bush var hon både underlig och djupt fascinerande. Albumet A Different Kind of Human (Step 2) som släpptes i somras och hennes spelning på Roskildefestivalen gjorde inte den fascinationen mindre.

5. Lizzo,
För albumet Cuz I love you, singeln Juice och för hennes NPR Tiny Desk Concert på Youtube.

Rösten, charmen och humorn är svåra att motstå. Den kompromisslösa catchigheten i en låt som Juice likaså. Lizzo känns på många sätt som en sjungande istället för rappande Missy Elliott för 20-talet. Egentligen borde hon ha varit högre på den här listan men det stupar på att jag missade hennes spelning i vårt västra grannland. Och efter vad jag hört om den spelningen var det en rejäl miss.

6. Eivør.
För spelningen på Kulturbolaget den 22 mars.

Trodlabundin, trollbunden, heter en av den färöiska sångerskan Eivørs mest kända låtar. Och trollbunden var just vad jag och många med mig blev en marsafton när hon uppträdde på KB. Delvis gör språket i sig att det blir en sagostämning och dels så har hon i sin röst och i melodiken på hennes sånger den där förmågan att svepa in en som lyssnare i sagans dimmor.

7. Majken.
För spelningarna på Plan B och Malmöfestivalen och, senkommet, för debutalbumet Young Believer.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, heter det ju. Men när Anna Bergvalls debutalbum väl släpptes i december 2018 visade det med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Tidlös pop där harpan får sätta tonen, som lyckas med den svåra balansgången att vara vacker utan att bli mesig. Och det med en konstnärlig skärpa i såväl texter som uttryck. Spelningen på Malmöfestivalen var magisk trots ett väder som inte riktigt var med på noterna.

8. Grandmaster Flash.
För spelningen på Moriskan 2 mars.

Hiphoparkitekten Grandmaster Flash uppfann många av de dj-tekniker som skulle bli bärande för hela genren från allra första början. Spelningen på Moriskan var en inspirerad lektion i hiphopens historia och en riktig fest.

9. Fontaines DC.
För debutalbumet Dogrel och spelningen på Roskildefestivalen.

The Falls Mark E Smith må ha gått ur tiden 2018 men hans arv lever vidare. Irländska Fontaines DC tar The Fall, och i viss mån The Smiths, och gifter det samman med Sleaford Mods giftigt urbana lyrik. På scen på Roskildefestivalen tedde sig frontmannen Grian Chatten närmast vilsen mellan låtarna men så fort han fattade mikrofonen var han benhårt fokuserad.

10. Toy Dolls.
För framträdandet på Plan B.

Kombinationen humor och musik är inte alltid [läs: väldigt sällan] lyckad men Olga och hans kumpaner i brittiska punkbandet The Toy Dolls lyckas med den balansgången. Spelningen var premiär för Plan B:s nya stora lokal och det firades in med en spelning som var ren glädje.

Bubblare:

Seinabo Sei på Malmöfestivalen; Jason Ringenberg på Folk å Rock; Dave Alvin och Jimmie Dale Gilmore på Folk å Rock, Nick Caves album Ghosteen, FKA Twigs album Magdalene och Billie Eilishs album When We All Fall Asleep, Where Do We Go?.

Levande musikhistoria på Folk å rock

Håret är långt och grått, ansiktet djupt fårat. Den där klara, höga rösten har fårats av tiden den med. Inte för att det är konstigt, Texas-trubaduren Jimmie Dale Gilmore har trots allt hunnit fylla 74 år. Och de där fårorna i rösten tar inte ifrån den det som journalisten Nicholas Dawidoff i boken In the country of country kallar ”The high lonesome plains” i analogi med begreppet ”The high lonesome”, den där speciella kvaliteten som brukar tillskrivas sångare från Appalacherna.

Nu är inte Gilmore från Appalacherna utan från Lubbock, en stad på Texas höglänta slättland, alldeles söder om The Texas Panhandle, en stad så högkyrklig att den länge motstod att göra någon affär av att Buddy Holly kommer därifrån. Och man behöver inte mycket fantasi för att höra vinden som pinar slättlandet i hans milda, vänliga och oerhört vackra stämma. När den där stämman nu fått allt mer drag av gammelmansröst gör det den bara ännu vackrare och mer berörande.

Gilmore har sina musikaliska rötter i bandet The Flatlanders tillsammans med kompisarna Butch Hancock och Joe Ely, ett band som mer än en gång har kallats världens bästa oframgångsrika band. Även om bandet som sådant inte fick några framgångar att tala om födde de både ett numera legandariskt debutalbum och tre ganska solida solokarriärer.

Mannen vid hans högra sida på Folk å rocks scen är tio år yngre och går mer på kraft än Gilmores spröda anslag. Det slår gnistor om Dave Alvins krämfärgade Stratocaster och hans röst har en solid jordighet. Från scenen berättar han om hur han som barn, tillsammans med sin storebror Phil, brukade smita in till Hollywood och bluesklubben Ashgrove för att träffa och lära av på den tiden halvt bortglömda mästare som T-Bone Walker och Lightning Hopkins.

För Dave Alvin började historien i Downey, en satellitstad till Los Angeles, tillsammans med brodern i röjiga rootsrockbandet The Blasters. Den fortsatte sedan i punkbandet X och som mer lågmäld soloartist. I alla de inkarnationerna har låten The 4th of July funnits med, en av mina personliga favoritlåtar. Jag snackar med mannen vid min sida inför spelningen, om låtar som skulle spelas. ”Om Dave bara kör 4th of July är jag nöjd”, säger jag.

Och visst kör han låten om mannen som står på trappen och röker en cigarett ensam medan mexikanska barn skjuter fyrverkerier för att fira nationaldagen. Där inne finns kvinnan som ger honom kinden när han söker läpparna och han frågar sig vad som gick fel: ”Whatever happened, I appologize”. I sin enkelhet är det en lika sorglig som briljant sång. Och i det ligger hans genialitet som låtskrivare: att med små medel skapa stora berättelser.

Alvin och Gilmore har varit vänner i 37 år, berättar Alvin från scenen. Det är han som står för det mesta av mellansnacket. Men av en slump var de där på Ashgrove samtidigt långt tidigare än så (det torde ha varit någon gång i början av 60-talet), det berättar han nu och det sjunger de om på Downey to Lubbock, titelspåret på det gemensamma albumet som får rama in spelningen.

De må vara av olika generation och komma från olika delar av landet och ha väldigt olika uttryck – någonstans möts de ändå musikaliskt i kärleken till den amerikanska rotmusiken; till bluesen, soulen, countryn, rhytm n bluesen och den tidiga rock n rollen. ”A hippie country singer” och en ”wild blues blaster” som lyfter varandra och skakar dammet av musikarvet.

Covervalen säger något om vad det handlar om. Det blir en Sam Cooke, en Lightning Hopkins (spelad som om det vore Elmore James som skrivit den) och en smått magisk tolkning av Grateful Deads Ripple tillägnad bandets nyligen bortgångne textförfattare Robert Hunter.

Det blir en väldigt trevlig kväll på ett utsålt och svettigt Folk å rock, där de vanliga stolarna kvällen till ära är bortställda för att ge plats åt en stående publik som får sig ett stycke väldigt levande musikhistoria till del. Flatlanders lät gammaldags redan i början av 70-talet och The Blasters sökte sig tillbaka i historien i slutet av samma decennium. Ändå blir det inte musealt. För det glöder Alvins gitarr för mycket; för det blåser slättlandsvinden för mycket i Gilmores röst; för det lyser spelglädjen för mycket i deras och kombandet The Guilty Ones ögon. Och glädjen i publikens ögon, kan tilläggas.

Till vänster The Dimpker Brothers från Västervik som agerade förband och som också dök upp och körade på en låt med Jimmie Dale Gilmore och Dave Alvin.

Året som gått …

Så kan vi lägga ännu ett år till handlingarna. Ett år av höga höjder och djupa dalar – som alla år. Några hjältar gick ur tiden, nu senast Pete Shelley i The Buzzcocks och Ray Sawyer i Dr. Hook. Sawyer, som gick bort på nyårsaftonen, var mannen med cowboyhatt och ögonlapp som genom sin framtoning och lätt sjörövarlika uppenbarelse blev bandets ansikte utåt, trots att det var Dennis Locorriere som var den egentlige frontmannen och leadsångaren.

Andra hjältar föddes under året. Sarah Klang var ett nytt namn för de flesta av oss men med superbt sorgsna sånger, en fantastisk röst och cool attityd tog hon sin rättmätiga plats i våra medvetanden.

Molly Sandén är allt annat än en nykomling men hittade även hon rätt under året och blommade ut till en verklig stjärna, såväl på scen som på skiva.

Här är mina favoriter från året som gick:

Mavis Staples på Kulturbolaget.

Live:

1. Mavis Staples, Kulturbolaget, 2018 07 16

Mavis Staples är en institution inom soul- och gospelmusiken. Med familjebandet The Staple Singers stod hon redan som barn på samma scen som dr Martin Luther King Jr och som 79-åring har hon mer än väl axlat rollen som genrens grand old lady, något hon med all önskvärd tydlighet visade på KB. Vital, rolig och ständigt gripande trollband hon publiken och så även mig.

2. Thåström, Malmöfestivalen, 2018 08 13

Bluesen i Malmö sjöng Thåström om på sitt senaste album – och som han sjöng blues på Malmöfestivalen. En europeisk industriblues en bra bit från den afroamerikanska diton. Han har på något sätt lyckas lämna sin egen starka låtkatalog bakom sig för att skapa något större och mäktigare, där varje konsert är ett konstverk i sin egen rätt. Frågan är om jag någonsin sett honom bättre än han var denna augustikväll.

3. Tarabband och Musica Vitae, Palladium, 2018 03 21

Nadin al-Khalidi skapar i alla sina musikaliska inkarnationer spännande möten mellan öst och väst. Inte minst gäller detta när hon tillsammans med Tarabband på Palladium lät den arabiska folkmusiken korsas med den västerländska konstmusiken i form av Musica Vitaes stråkar.

Plats 4-10 utan inbördes ordning:

Molly Sandén, Babel
Jason Isbell och Lindi Ortega, KB
Svenska Akademien, Pustervik, Göteborg
Silvana Imam, Lundakarnevalen
Anna von Hausswolff, Malmöfestivalen
First Aid Kit, Sofiero
Birdcloud, Liseberg & Holy Moly, Göteborg

Sarah Klang på Malmöfestivalen.

Genombrott: Sarah Klang

Den rösten. Den utstrålningen. Den attityden.

Kerry Bomb i The Headlines.

Cover: The Headlines ”99 Luftballons” live på Malmöfestivalen.

Nenas klassiska pophit har alltid bett om att få göras i punktappning och Malmöbandet The Headlines gör den väldigt, väldigt bra.

Bästa musikläggning: X-Ray Spex ”Oh bondage, up yours”

The Handmaid’s Tale, 2017 års bästa tv-serie fortsatte att vara bra under 2018 när den gick in på sin andra säsong. Och när det smällde så gjorde skedde det rejält. Och det till de mest passande av toner. Explosivt …

Molly Sandén på Stortorget, Babel och Sofiero.

Överraskning: Molly Sandén

Med nya albumet, Större, gick Molly Sandén över till att sjunga på svenska och resultatet var en helt annan artist. Mognare, relevantare, säkrare. Och spelningen på Queens of pop i juli var grym – turnéavslutningen på Babel i december var bättre än så.

Stundtals kunde man skönja Rhys genom röken på Queens of Pop.

Trend: Rökmaskin på steroider

Rökmaskin på scen är effektfullt men i år var det som att man gick bananas med den. När kameran inte kan fokusera på grund av alla partiklar i luften och artisten börjar vifta framför sig för kunna se och sjunga, då går det för långt.

Union Carbide Production

Återkomst: Svenska Akademien och Union Carbide Productions.

Det har varit trångt i comebackfacket i år. Mycket var bra men vad kan jag säga – Wilmer X får ursåkta – för mig var det UCP och Svenska Akademien som fick det att rycka mest i nostalgi-nerven.

Musik på tv: Bruce Springsteen on Broadway (Netflix)

Man behöver inte vara Springsteen-fan för att uppskatta han Broadway-show även om det naturligtvis hjälper. Som låtskrivare har han alltid varit en god berättare. Här låter han den ådran få fritt spelrum med avstamp i sin egen självbiografi. Resultatet är mycket gripande.

Nadezjda Tolokonnikova i Pussy Riot.

Besvikelse: Pussy Riot, Liseberg

Pussy Riot performance i katedralen i Moskva och det rättsliga efterspelet var ett på alla sätt viktigt konstverk. Kollektivets musikaliska inkarnation … not som much.

TV-serier:

1. The Deuce – säsong 2 (HBO)

David Simon visade redan med The Wire hur mycket man kan utmana publiken med komplexitet, både berättarmässigt och när det gäller karaktärer. Precis som The Wire rör sig The Deuce i moraliska gråskalor men till skillnad från knarkhandelns Baltimore befinner vi oss nu istället i den gryende sexindustrin i New York. Med säsong två flyttar vi oss fem år fram i tiden, till 1977. Tidsandan sitter vansinnigt snyggt och skådespeleriet är magiskt, framförallt från Maggie Gyllenhaals sida. Men det är det intrikata manuset som driver bollen i mål.

2. Sharp Objects – (HBO)

Gillian Flynns är en av mina absoluta favoriter bland deckarförfattare efter böcker som Gone girl, Dark places och, inte minst, Sharp Objects. Spännande, obehagligt och ständigt gripande är tv-serieversionen av den sistnämnda sydstatsgotiska romanen. Och Amy Adams är alldeles lysande i huvudrollen som försupen reporter, liksom Patricia Clarkson som hennes mor.

3. La Casa de Papel – säsong 1 & 2 (Netflix)

Spanska La Casa de Papel hade Netflix-premiär 25 december 2017 men som de flesta andra såg jag den först i år så den får vara med. En “den stora stöten” utdragen till två säsonger … kan det verkligen vara något? Ja, med ett skarpt manus och bra skådisar så kan det vara det. Det räckte till en internationell Emmy för bästa dramaserie och en tredjeplats här.

Bubblare: Killing Eve (HBO), Ozark (Netflix), Maniac (Netflix), Diablero (Netflix)

Han hittar historierna nära sig

Under hösten är dokumentärfilmaren Stefan Berg dubbelt aktuell. I augusti släppte han sin självbiografiska debutroman och i dagarna har hans nya film om musikern Leslie Tay, Leslie brinner, premiär.

Det började med måleri och lagboken. Via trummande landade det i dokumentärfilmandet för Stefan Berg. I en diger meritlista märks titlar som Blådårar 2, Rolling Like a Stone, Leslie killen som kommer att glänsa och Who the fuck is Stefan Berg. Det var under arbetet med den sistnämnda den kom; insikten om att han kunde skriva.
– Sommaren 2012 höll jag på med manus till en självbiografisk dokumentärfilm. Den behövde en berättarröst. Det hade jag inte jobbat med tidigare. Jag gav mig på att skriva små voice over-stycken och kom på hur kul det var och hur lätt det gick att skriva dem, hur snabbt jag hittade rösten till den här karaktären, berättar han.
– Jag kommer ihåg det här ögonblicket när jag kände att: ”Ja! Jag kan skriva en bok.” Jag skulle skriva första voice over-texten som börjar: ”Jag var så levande …”. Det var ord jag hade haft i huvudet och när jag kom på fortsättningen så började det rinna ord ur mig på ett sätt jag aldrig hade känt tidigare.

Han fortsatte arbeta på de självbiografiska bitarna som nu mynnat ut i den självbiografiska romanen Kärlek & rock’n’roll som släpptes under sensommaren. Det handlar om Max som växer upp i Malmö under 60- och 70-talen, parallellt får vi möta honom som 50-åring.
Max är Stefan Bergs alter ego och boken bygger på hans egen uppväxt och erfarenheter med föräldrar som skilde sig innan det blev vanligt att göra det. Han väljer ändå att kalla den roman.
– Jag hade kunnat skriva helt självbiografiskt men då hade jag inte kunnat använda fantasin på samma sätt. I och med det har jag kunnat väva ihop historien på ett annat sätt och göra avsteg från sanningen. Det löste många problem och gav större frihet.

Stefan Berg är aktuell med romanen Kärlek & rock’n’roll och dokumentärfilmen Leslie brinner. Foto: Ralph Bretzer

Han menar att allt kreativt som han gör på något sätt tar avstamp i honom själv.
– Jag börjar med att gräva där jag står. Jag hittar lokala historier som är så nära mig som möjligt. Så försöker jag göra dem mer universella så att fler kan relatera till dem. Då blir det mer intressant, hettar till och blir en nerv.
Mellan sidorna i boken träder ett grått och tungt Malmö fram, en industristad präglad av Kockums. Men mitt bland sten och betong spirar något; en ungdomskultur präglad av popmusiken.
– Den kommer som en räddande ängel för den här killen; ut ur tristessen, ut ur föräldrarnas dåliga äktenskap. Musiken blir hans väg.

Där finns en parallell till Stefans nya film Leslie brinner som har premiär på fredag. det är hans andra (eller tredje beroende på hur man räknar) film om sångaren, rapparen och producenten Leslie Tay som kommer ur trassliga omständigheter på Södra Sofielund och tar musiken som en språngbräda mot ett annat liv.
Precis som Kärlek och rock n’roll är det också i någon mån en uppväxtskildring. För Tay är det hiphop och svensk r’n’b medan det för Max/Stefan är Malmös pop- och rockscen.

Leslie Tay. Ur filmen Leslie brinner.

Precis som bokens Max fick Stefan ett trumset i present. Det skulle i förlängningen, under 80-talets andra hälft och de första åren på 90-talen leda till att han satsade på musiken. Hans var med i band som Sing Sing & the Crime och Love Kings, band som hade skivkontrakt och turnerade men kanske inte fick det där stora genombrottet. Han växlade från trummor till bas till sång. Skulle göra allt.
– Det hade med facit i hand kanske varit bättre att satsa på en sak och blivit bäst på det.

Musikkarriären tog slut 1993. Det blev dokumentärfilmer istället och nu en bok. Men han vill inte se det som att han byter medium.
– Jag vill hålla på med alla saker. Det enda jag inte håller på med längre är måleriet. Nu vävs allt ihop till en enda stor kreativitet. Jag kan gå mellan de olika disciplinerna.
– Alla mina berättelser, mina filmer, mina låtar, den bok jag skrivit nu, handlar om samma sak egentligen: life is a bitch – hur ska jag hantera det? Någonstans vill jag säga att det är viktigt att följa magkänslan. Att hela det intellektuella medvetandet har väldigt lite att komma med när det gäller att klara av livskriser. Max är som i en krigszon hela tiden. Han kämpar för att hans föräldrar ska hålla ihop och känner sig som en person som aldrig har och aldrig kommer att passa in någonstans.

Stefan Berg beskriver i boken en uppväxt utan riktigt de regler och normer som ett barn behöver. Men också en uppväxt med kärlek. Däri ligger också en del av bokens budskap, att man inte ska glömma att ge sina barn kärlek.
– Det räcker ganska långt men inte hela vägen för barnet kommer att få bekymmer om det saknas fasthet och normer och trygghet, bekymmer som jag har haft. Men om kärleken finns där så blir det så mycket lättare att hantera de bekymren.

I dag är båda Stefans Bergs föräldrar döda. Han önskar att de hade kunnat läsa boken.
– Speciellt pappa för han gick bort hastigt och det fanns mängder med missförstånd och saker som han förstorade upp, saker som sina skuldkänslor som jag inte visste om förrän efteråt. Så som pappan beskrivs i boken tror jag hade varit rätt skönt för min pappa att läsa.

På vilket sätt skiljer sig Max från dig?
– Max är mer handlingskraftig och smartare i och med att han har facit i hand genom mig. Jag var nog mer vilsen och mindre medveten om de svårigheter som omgav mig än vad han är.

Gör Max så som du själv önskar att du hade gjort?
– Ja, det tycker jag. Han är lite mer från tanke till handling. Men det är nyansskillnader.

Är det ett sätt att leva om sin barndom, att göra om och göra rätt?
– Det var en jäkligt bra fråga. Det har jag faktiskt inte tänkt på.
– Jag kan nog inte svara ja på det. Allt hänger samman i hans huvud, det gjorde det inte på mig. Där var det kaos. På så sätt har jag bringat ordning i mitt eget kaos genom att skriva om Max.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

Ingen 40-årskris för The Selecter

Avslutningsdagen på Malmöfestivalen gick i dansens tecken. Rekordpublik förväntas till forna Swedish House Mafia-medlemmen Steve Angelos house-fest För Vårt Malmö men redan under tidig kvällstid dansades det loss på Gustav Adolfs torg.
– Den där snubben kan skanka loss med de bästa – och han går på kryckor, säger The Selecter-sångerskan Pauline Black med ett leende och pekar ut mot en man i publiken som vevar med kryckorna i luften.

Hela 2-tonerörelsen, centrerad kring skivbolaget med samman namn, kom till stånd, parallellt med Rock against racism, som en nagel i ögat på rasistiska National Front. Band som The Specials, The Selecter och The Beat var multietniska och blandade jamaicansk ska och reggae med influenser från punk och new wave under det sena 70- och tidiga 80-talet.

På Malmöfestivalen var det tänkt att The Beat och The Selecter skulle delat scen på festivalens sista dag. Så blev det inte när The Beat tvingades ställa in med kort varsel och The Selecter i stället fick köra ett fullt set.

Eller ett The Selecter kanske man ska säga, det finns nämligen två sedan ett antal år tillbaka. Det ena är centrerat kring den ursprungliga låtskrivaren Neol Davies och det andra kring frontmannaduon Pauline Black och Arthur ”Gaps” Hendrickson. Det är den sistnämnda upplagan vi fick se på fredagskvällen och det är ett band som visar alla tecken på att må väl. Det är ett alldeles ohemult baktaktssväng när de matar hits som Three minute heroes, Too much preassure, Last train to skaville och On my radio och Black och Hendrickson kan fortfarande ge varandra en match i tävlingen coolast på planeten (Black vinner med sin skarpa rude boy-svid).

Det är inte bara musiken som fortfarande låter fräsch 40 år efter att bandet släppte sitt debutalbum och Black och Hendrickson som åldrats väl. Även den antirasistiska kampen lever. Vi får en släng mot Donald Trump och en för Black lives matter.

von Hausswolff trollband publiken

Det är liv och rörelse på Gustav Adolfs torg i den fina sensommarkvällen. Familjer som avnjuter festivalmaten, ungdomar som hänger i de utställda fåtöljerna, barn som åker karusell under överbakande föräldraögon. Men en oroväckande ljudmatta rullar ut över torget från scenen. Basisten drar med en stråke över strängarna på sin bas. En trummis som målar ljud med trumpinnarna snarare än att ange takten. Gitarren skär igenom mullret.

Framför scenen en folkmassa stillastående, tyst och andäktigt lyssnande.
Och så rösten. Hon ser så ung ut, Anna von Hausswolff, men när hon öppnar munnen så låter hon som ett uråldrigt väsen, en banshee, som ömsom sjunger ömsom ylar. Bandet växlar om från mullrande till frammanande en frenetisk rytm.
Ena stunden kommer jag att tänka på Kate Bushs allra mest aviga stunder, nästa på Diamanda Galas och så – efter den där uppväxlingen på Swans medvetet primitiva riffande.

Det är djupt imponerande hur Anna von Hausswolff har valt att ständigt gå sin egen väg. Efter framgångarna med debutalbumet hade hon kunnat välja att rida på dem och fortsätta på samma spår. I stället spelade hon in en djupt begåvad orgelskiva och på sitt senaste album målar hon filmiska undergångsmotiv.

Det är knappast lättillgängligt men att det är fler än jag som fångats av hennes musikaliska värld är uppenbart med tanke på den stora publiken.
Det är svårt att inte associera till måndagskvällens huvudakt på stora scenen. Precis som Thåström skapar hon en musikalisk värld i medvetandets yttermarker.  Ett skymningsland lika skrämmande som lockande. Jag sluter ögonen och låter mig sjunka ned.

Så till extranumret. Det oroväckande är som bortblåst och musiken närmast lyrisk när von Hausswolff sjunger sin väg genom publiken som respektfullt delar sig och lämnar vägen fri för henne när hon ömsom sjunger och ömsom presenterar bandet.
Det är en perfekt avslutning på en mycket fin spelning.

 

Alter egot ger plats för de stora känslorna

Med Malmöbandet Nightmen insomnat ger sig sångaren Erik Mellerstedt ut på soloutflykt som alter egot Bo Mehr.
På lördag, lagom till lunch, står han på Gatuscenen på Gustav Adolfs torg. Då lär det bli stora känslor.

Nightmen var ett ganska ruffigt popband med ett lite punkigt tilltal. Den musik som Bo Mehr står för, i alla fall i nuläget, är något annat. Tänk sent på natten-pop. Tänk Scott Walker och tänk Nick Caves ballader.
Men vem är egentligen Bo Mehr?
– Han är en scenpersona som jag skapat. I dagsläget är han något slags romantisk cowboyfigur som sjunger pop, säger Erik Mellerstedt.
– När jag började skriva musik till det här kände jag att det här behöver jag någon annan som står för än Erik Mellerstedt. Jag behövde gå från mig själv för att få utrymme och för att gå ifrån de andra musikaliska alster som jag har gjort tidigare.

Han berättar att han alltid drömt om att sjunga ballader. Grundtanken är att karaktären Bo Mehr ska vara föränderlig och får honom själv att känna sig friare i det han gör.
– Jag har väl aldrig ansett mig själv vara en person som hanterar romantik, eller ens kärlek, på det sättet som jag hade önskat; som den här fantasin som man snappar upp genom all kultur man tar emot som barn.

Projektet Bo Mehr rör sig i gränslandet mellan musik och skådespeleri.
– Egentligen kanske jag bara är en person som önskar att jag blivit skådespelare och därför håller jag på med musik.

I någon mån går man väl alltid in i en roll som sångare som sjunger en sång?
– Ja, absolut. Vi har haft mycket diskussioner kring karaktärsskapande. Just det här att leva sig in i karaktären kan skapa musik. Jag tror personligen att ganska många artister inte är den personen de är på scen när de är hemma eller hämtar på dagis.
Det handlar om fantasi, menar han. Det händer inte tillräckligt mycket i de flesta människors liv för att det ska räcka rätt upp och ned som material för en skiva om året.
– Folk är mer intresserade av att lyssna på något relaterbart om stora känslor till en annan person eller mörkret av att förlora någon än om någon som borstar tänderna, går till gymmet och träna eller vad man nu gör. Har man då inte gjort det tillräckligt ofta får man hitta på.

Är Bo Mehr den person du skulle vilja vara?
– Det är svårt att säga om det är den personen jag vill vara eller som det bara är den personen som jag tycker det är lite härligt att få leva i periodvis.
Än så länge har Erik stått på scen två gånger som Bo Mehr, den första var som förband till Sarah Klang på KB. Och visst är det lättare att ställa sig på scen som en karaktär än att göra det som sig själv, något Erik i någon mån gjort även i sina tidigare projekt.
– Det är det jag alltid har uppskattat i musik, de här karaktärerna. Jag tycker att det måste finnas något mer i musiken. Det räcker inte med att du släpper fin musik. I min värld måste det finnas en förpackning, ett ansikte; det måste finnas en illusion av en person.
Bo Mehrs debutsingel, Crying, kom i våras och den 24 augusti släpps andra singeln Such a Fool (For You). En knapp månad därefter, den 21 september, släpps albumet Dreamer. Albumet spelades in live på bara tre dagar (för att få till den rätta nerven) tillsammans med producenten Joakim Lindberg, basisten Matilda Berggren, trummisen Markus Johansson och och med Karl Arvidson på klaviatur och elektronik.

Är du nervös för skivan ska tas emot?
– Ja, det är jag naturligtvis. Samtidigt som jag måste säga att längtan att dela med mig av det är mycket större än nervositeten. Jag har levt med det så länge nu att jag bara vill att det ska komma ut. Men jag är väldigt stolt, glad och nöjd. Att spela in en skiva är alltid ett experiment men jag tycker att det blev tillräckligt bra och konstigt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.