Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Crate digging del 1: Två fyllon gick in i en bar

Det har varit tyst om bloggen länge nu och skälen till det är väl tämligen uppenbara. Den senaste gången jag såg livemusik i verkliga livet var i december och då var jag ensam på plats som inte jobbade med produktionen. Om jag saknat det? Jo, tack. Väldigt mycket, faktiskt. Och gör så ännu även om det förhoppningsvis startar upp på riktigt snart.

Förutom det så har jag varit och är ett tag till i coronaexil på min andra hemmaplan i Göteborg. Men helt har jag inte kunnat släppa musiken. Det har blivit en del (läs: väldigt mycket) grävande i backarna hos de butiker som säljer begagnad vinyl. Och en hel del har fått följa med hem. Det här är en av de skivorna.

På omslaget till The Lost Weekend sitter de i en bar. Danny ser packad, högljud och skrävlande ut, medan Dusty har ett mer lurigt ansiktsuttryck. Bartendern, en äldre tunnhårig man, ser måttligt road ut. Man får intrycket av två berusade polare i en bar som drar skrönor för varandra och vem som helst i omgivningen som vill (eller kanske snarare orkar) lyssna.

Man ska inte döma hunden efter håren eller skivan efter dess omslag. Utom i det här fallet, då. Danny & Dusty och deras förlorade helg är precis vad den ser ut att vara: ett gäng polare som stänger in sig i studion, dricker enorma mängder öl och spelar rock n roll.

När man lägger skivan på tallriken och låter nålen hitta sitt spår kommer synintrycket på intet sätt på skam. Danny byter textrader med Dusty och i Song for the dreamers, refererar de till så väl Al Capone som gamle fjäderviktsvärldsmästaren Bobby Chacone och författarinnan Pearl S. Buck. Bakom dem slirar sig barbandet fram genom ett slags tidig americana byggd på en solid grund av rock, soul och honky tonk.

Nu är de här fyllepolarna inte vilka som helst. Danny är Dan Stuart, sångare och gitarrist i Green on Red. Dusty är Steve Wynn, hans motsvarighet i Dream Syndicate. Det är alltså frontmännen i Paisley Underground-scenens två största band som gör gemensam sak.

De har med sig pianisten Chris Cacavas från det förstnämnda bandet och trummisen Dennis Duck från det sistnämnda. Dessutom medverkar tre fjärdedelar av det tredje av de stora banden från scenen, Long Ryders. Att det fjärde, The Bangles, inte medverkar kan möjligen ha att göra med att det borde ha varit i den här vevan, när albumet spelades in, som de fick ett telefonsamtal från Prince som skulle leda till att de ett år senare släppte sin genombrottssingel Manic Monday och lämnade Paisley Underground bakom sig för stjärnstatusen.

Ryktet säger att The Lost Weekend spelades in under under en enda helg i februari 1985. Under en enda 36 timmar lång och mycket drucken inspelningssession satte man grunderna. Loser-romantiken står som spö i backen och det är smittande uppsluppet. Eller som Robert Christgau, legendarisk musikkritiker i The Village Voice, skrev: ”skivan är mindre ambitiös och med tillfredsställande än något endera bandet presterat på egen hand”.

Jag är inte säker på att jag håller med fullt ut även om jag förstår vad han menar. Jag håller nog Green on Reds ep No free lunch en smula högre. Det samma gäller Dream Syndicates Ghost Stories, men den kom å andra sidan inte ut förrän tre år efter The Lost Weekend. Och det hindrar inte att The Lost Weekend är en riktigt sympatisk platta.

* * *

Att döma av tack-texterna på baksidan av albumet tycks den sorgsne bartendern vara Bob Breedon och baren i fråga Bob’s Frolic Room, en legendarisk sylta i Hollywood som slog upp sina dörrar när förbudstiden (alkohol var förbjudet i USA mellan 1920 och 1933) upphörde. Baren figurerar även i filmer som LA Confidential, Gone in 60 seconds, The Black Dahlia och Once upon a time in Hollywood.

* * *

Dan Stuart och Steve Wynn dammade av namnet Danny & Dusty drygt två decennier senare när båda åter bodde i samma stad, nu i New York istället för Los Angeles. Med delvis andra spelkamrater släppte de 2007 den något mognare (och lite tråkigare om än inte helt oävna) Cast Iron Soul.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv