Briljant röst från andra sidan

Kill J och Vindla String Quartet Öresund Session ÖresundfestivalKill J och Vindla String Quartet under kristallkronan på svenska ambassaden. Foto: Ralph Bretzer

I onsdags tog jag bron över till andra sidan sundet. Öresundsfestivalen skulle presentera sitt program och sina nyheter för i år på svenska ambassaden. En skön kontrast till Eurovision-hysterin som pågår längs Fan Mile – annars mer känd som Ströget – hela vägen från Rådhusplatsen ända till Nyhavn. I samband med det spelade Linnea Henriksson och sångerskan från electroduon Kill J tillsammands med Vindla String Quartet.

Ingen som läser den här bloggen kan ha undgått att märka att jag gillar Linnea Henriksson. Kill J är däremot en ny bekantskap för mig. Och vilken röst hon har, J som står bakom mikrofonen. Den låter riktigt bra på de två inspelningar som än så länge finns ute på Spotify. Så här, med det öppna, luftiga soundet från Vindlas stråkar och utan studiopolityr låter den fullständigt fantastiskt: stark, distinkt, personlig och lekfull. Ett mäktigt instrument som hon ver att nyttja till fullo. Att låtarna hon framförde, ”Bullet” och ”Phoenix”, är riktigt vassa gör inte saken sämre.

Om ett par veckor ska video från ambassadspelningen finnas ute på nätet. Tills dess får man hålla till godo med studioinspelningarna. Och det är ju inte så illa det heller…
Det ska för övrigt bli väldigt intressant att se henne på festivalen, både i sin elektroniska skepnad och på Öresund session, där hon, Linnea Henriksson och fem andra av festivalens artister uppträder tillsammans med Vindla.

Läs min artikel på Skånskan.se från i onsdags (lördagens papperstidning) om Öresundsfestivalen och Öresund session här.

WOW Konfunderande The Knife

Knife1

Foto: Ralph Bretzer

På många sätt känns det som att fredagen var dagen som Way out West började på riktigt. Torsdagens bedrövelse var, om inte glömd, så i alla fall bitvis förträngd. Solen bröt igenom och det blev en riktigt fin festivaldag. Inte minst svarade en rad fina spelningar för att livslusten kom tillbaka.

Knife3Kvällen fick, till skillnaden från torsdagen, en rejäl avslutning i Slottsskogen även om The Knife inte drog riktigt lika mycket folk som Håkan Hellström gjorde tidigare på dagen. Så är inte ett The Knife till närmelsvis lika lättillgängliga som den gode Håkan. Det är inte så ofta jag går på en spelning där jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig men The Knife var ett sådant tillfälle.

Så här morgonen efter har jag inte färre frågor. Vad var det egentligen jag såg? Hur mycket var live och hur mycket förinspelat? Vem där i myllret på scenen är Karin Dreijer? Vem är Olof Dreijer? Är de ens på scen eller dväljs de i skuggorna? Spelar det någon roll?

Knife2Shaking the habitual – the show är just det, en show, mer än en konsert. Det är en visualisering av bandets musik i dans, i kostym, i ljusshow och med fantasiinstrument. Det är lekfullt och en fest för ögat och olikt något annat jag sett på scen. Själv står jag med munnen halvöppen en bit bort och undrar vad det är jag egentligen ser samtidigt som bilden på videoskärmarna panorerar ut över publiken under Silent shout och jag ser hur publikhavet är förvandlat till ett svettigt kokande dansgolv.

Det är rätt imponerande hur det lyckas få till dans med så pass utmanande musik som de gör. Kanske är det den ansiktsmålade hippieclownen Tariq som värmde upp publiken med ett kvartslångt aerobicspass (!) som är ansvarig för det…

Knife4Hur som helst är jag glad att jag slipper sätta betyg på spelningen. The Knife rör sig bortom en popkonserts normala ramar och då finns det egentligen ingenting att jämföra med. Och det är rätt stort i sig.

* * *

Karin Dreijer pratade i en sällsynt intervju med Faktum om att de sågs som så mystiska. Hon menade att de inte var det men att konstnärer gärna uppfattades så när de ville låta verket – i deras fall musiken – stå i centrum.

Jag kan bara undra om det i bland ändå inte är så att det där mystifierandet kan stå i vägen för just verket och på ett paradoxalt sätt sätta fokus just på artisterna.

Knife5

Periferin rör sig mot mitten

Ett nervigt riff framhamrat på en distad synth.
Efter några vändor kommer elektroniska handklapp in och markerar takten.

”Fortsätt på nu, aldrig stanna, våga känna hjärtat banka, släpp allting det ordnar sig, gå din egen väg”

Fraserna är korta; rösten hetsig, på gränsen till andfådd, och låter yngre än sångerskans 29 år. Den andas den där tonårskänslan där kaxighet möter en total symbios med nuet.

Jag lyssnar på titelspåret på Alina Devecerskis nya och rättmätigt hyllade debutplatta Maraton. Vi snackar modern elektronisk dansmusik med siktet inställt på toplistorna. Sommarens stora hit Flytta på dej gick ju inte att missa. Det var en ångvält till låt som körde över allt motstånd. När jag sitter i bilen med sönerna 4,5 respektive snart nio år gamla är det en klockren allsångsfavorit för oss alla.

Ändå får låten Maraton, och i viss mån även Flytta på dej, mig att tänka på något som när det kom låg väldigt långt från popens mittfåra: de amerikanska punk- och electro-pionjärerna Suicide; ett band som förutom att (förmodligen) vara först med att använda benämningen punk också banade vägen för mycket av den lite hårdare elektroniska musik som skulle komma.

Framförallt tänker jag på låten Ghostrider från 1977. Inte så att det är samma riff och melodi men den där nerviga känslan i en minimalistisk elektronisk grund känns igen och står som en illustration över hur det som är banbrytande, provokativt och extremt med tiden förflyttar sig in mot det musikaliska allmängodset; hur det som är perifert rör sig in mot mitten.

Att periferin rör sig mot mitten finns det annars gott om exempel på i kulturhistorien. I 1860-talets Paris var det Paris-salongen som skapade och krossade konstnärers karriärer. En stämpel R – för refuserad – innebar inte bara att tavlan inte fick visas på salongen, det innebar också att den blev svår att sälja till en privat samlare.

1863 öppnades så Salon de refusés – de refuserades salong – efter beslut av Napoleon III. Utställningen hånades av konstkritiker men med tiden har många av de konstnärer som ställde ut sina verk där blivit allmängods. För visst är väl namn som Manet, Cezanne och Pissarro bekanta?

Så upptäcker jag ett klipp som en god vän lagt upp i min tidslinje på Facebook. Gamle konstpunkaren Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten, iförd svart skjorta och dito kostym, lagar risotto i tysk mat-tv som en annan Plura eller Mauro.

Om jag hade behövt något mer bevis på att periferin rör sig in mot mitten…

Synth för hårdrockare

Foto: Scanpix och Ralph Bretzer

I slutet av 80-talet bestod mitt musiklyssnande till stor del av punk, hårdrock, goth och alternativrock uppblandat med lite rotrock. I den stora striden mellan synthare och hårdrockare stod jag på den sistnämnda sidan. Jag kommer från Falkenberg som åtminstone på den tiden var en hårdrocksstad och vilka man umgicks med var ju på intet sätt oviktigt för på vilken sida av linjen man hamnade.

Men där i brottet mellan 80- och 90-tal var saker och ting i rörelse. Grungen började komma och ritade om kartan. Nine Inch Nails debutalbum reste frågor om hur mycket gitarrer synth kan innehålla och hur mycket synthar det kan vara i rockmusik. EBM-banden som Front 242 och Nitzer Ebb var så hårda att till och med hårdrockare lystrade.

Jag minns det som ett vattendelarögonblick när jag 1992 såg Die Krupps på Hultsfred och det halvvägs in i spelningen kom in en långhårig gitarrist på scenen och de började köra låtar från sin då splitternya ep med Metallica-covers. Den hårda uppdelningen var plötsligt inte relevant längre.

Här kommer några av mina synthfavoriter från perioden. Plus Nine Inch Nails som väl inte riktigt kan sägas vara synth men som ändå känns relevant i sammanhanget.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.