Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Konsten och musiken går hand i hand

I Carolina Falkholts ateljé står en stor målning på ett staffli. Den är ett pågående projekt som hon arbetat med sedan hon flyttade in vid årsskiftet.  Alla bilder foto: Ralph Bretzer där inte annat anges.

För fem år sedan släppte konstnären Carolina Falkholt sin första skiva. Nyligen kom första singeln, “Healing process”, från det som ska bli hennes nya album. 
– Jag tänker att musiken kan vara helande. För mig är den det, säger hon.    

Alldeles vid foten av Göta Älvsbron i Göteborg ligger Läppstiftet, en av stadens signaturbyggnader. Det officiella namnet är Lilla Bommen, men det används knappt av någon. Arkitekten Ralph Erskines postmodernistiska, för att inte säga närmast brutala, byggnad står i stark konstrast till den konst som skapas i en ateljé på bottenvåningen.  

Här huserar Carolina Falkholt som för en bredare allmänhet gjort sig känd för väggmålningar med organiska, nästan lite psykedeliska, former där kroppsdelar har en framträdande plats. I ateljén står en enorm tavla på ett staffli, ett work in progress som hon hållit på med sedan årsskiftet. Tavlor är en förhållandevis ny del av hennes konstnärskap. Det började hon med i samband med att hon fick sitt Iaspis-stipendium som gav henne möjligheten att under ett års tid, mellan 2017 och 2018, ha en studio i New York.  

Carolina Falkholt Ystads konstmuseum 2015. Foto: Sarah van der Stad

– Jag stod där och tänkte: Vad ska jag göra nu? Då började jag teckna och måla i mindre format som man kunde hänga på väggarna, berättar hon. 
– Jag älskar ju att måla monumentalt, stora väggar. Då är det som att hela världen kommer in för man står där ute blottad med sina känslor och sin stress för att man ska ha upp den här stora väggen bara på några dagar och tvingas plocka fram allsköns superkrafter.   

Det lilla formatet var som en lite ny värld. På duken upplevde hon en total, nästan skrämmande, frihet där hon fick tid på sig att arbeta utan att världen utanför trängde sig på. 
– Det är också därför jag velat göra musik, och också släppa musik, för att kunna lyssna på min egen röst när jag skapar de här stora bilderna. Det är alltid så mycket åsikter kring vem jag är och vad jag gör, och som kvinna hur jag ser ut, hur jag rör mig och vad jag har för kläder. Jag har velat stänga ute allt det. Då har skapandet av egen musik varit väldigt bra. Då kan jag bara lyssna på min egen röst när jag målar och intala mig själv de saker, tankar och sanningar som jag intresserar mig för om och om igen för att förstå vad jag egentligen menar och hitta vidare associationer.  

Konstnären och musikern Carolina Falkholt fotograferad i sin ateljé i Göteborg.

Musiken är intimt sammanflätad med hennes bildkonst. Varm, elektronisk, suggestiv för den tankarna till 90-talets trip hop- och electronica-scen, om än i modern tappning. 
Nysläppta singeln “Healing process”, som är producerad av Christian Ekerfors som också producerat Falkholts kommande album som släpps i samband med hennes utställning på CF Hill semare i år, knyter an till just en sådan; sorgearbetet efter att hennes gode vän Hugo dog vid tågspåren i samband med att han var ute och målade. Låten hade då varit på väg ett tag.  
– Han var en väldigt ung graffitimålare som jag samarbetat med.  I sorgen som uppstod kände jag att jag ville släppa låten för att den passade in på temat, att också läka en sorg. Och jag vet att han hade velat lyssna på dem.  

För Carolina Falkholt har bildskapandet och musiken hängt ihop redan från början, även om hon inte släppte sitt första album, “Ord, ljud och kön”, förrän för fem år sedan. Graffitin har sina rötter i hip hop-kulturen och det är också därifrån hon hämtar musikalisk näring. 
– Det är det här beatdrivna språket med rim och resonans. Det är texter och ord som målar bilder. Det är som två dimensioner av samma värld på något sätt. Sedan har det bara utvecklats och följt med genom livet som ett skissmaterial. Jag har spelat in en massa låtar som är skisser för målningar. Sedan är det målningar som är skisser för låtar.   

Carolina Falkholt målar husvägg i Osby .2018. Foto: Magnus Wahlström

Hon berättar hur hon redan i tidig ålder fick till sig idéer som melodier och små texter. En sådan idé kunde manifestera sig när hon var ute och gick, sedan fick hon gå och sjunga på den till hon fick möjlighet att teckna ned den i sin skissbok. På den tiden fanns inte mobiltelefoner som man kunde spela in med. 
– Sedan skaffade jag inspelningsutrustning så att jag kunde börja spela in melodierna. Jag skaffade en trummaskin på 90-talet, för de är alltid ganska beatbaserade, de här sångstrukturerna, och inte så sfäriska.   

Upprepandet i musiken går igen i hur hon bygger upp sina bilder, inte minst de väggmålningar som på skånsk mark finns i bland annat Osby, Ystad och Simrishamn. Det är, som hon själv beskriver det, små fjäderliknande strukturer av ringar och spiralformer som rör sig och flyter över ytorna. Vissa motiv kommer ständigt igen: öron, händer och könsorgan. På samma sätt byggs låtarna upp kring rytmiska figurer och mantran som upprepas över en föränderlig melodi. 
Det var när hon kom till New York som 19-åring i mitten på 90-talet hon hittade sin musikaliska röst.– Det var då jag började våga ge uttryck åt min sång och mitt låtande. Då höll jag redan på att måla. Jag tror att det alltid har hängt ihop. I min röst och i färgerna har det funnits något bärande starkt och viktigt som jag alltid har velat utforska.  

samband med en Way out west-festival för tio år sedan kunde man se den processen i aktion när hon, under sitt graffiti-alias Blue, målade live tillsammans med graffitikonstnären Nug parallellt med att de skapade musik tillsammans med cellisten My Hellgren som Falkholt har duon My Blue Hell med. Det är så hon vill arbeta på scen, mer som en performance än en regelrätt konsert.  
– Väldigt länge var musiken för mitt eget personliga bruk. Jag är ganska introvert av mig så jag har haft det för mig själv. Jag är mer av en studiomusiker som gillar jam sessions i studion. Jag älskar inte lika mycket att stå på en scen och ha en publik som tittar på. 
– Nu får man ju inte ens spela ute men när man får det igen så vill jag bygga upp det som en slags scenkonst med en massa visuella aspekter.  

Hon beskriver det som en speciell känsla när de första singlarna och sedan det första albumet släpptes, känslan av att de nu fick leva sitt eget liv. Det roligaste är, tycker hon, att de finns på Spotify så att hon själv kan använda dem i sina Stories på Instagram, små konstverk i sin egen rätt.  
– Det kändes som när jag gjorde min första bok 2015. Det tar en annan sorts energi. När man skapar någonting så når det ut i rummet och för att nå ut bortom det, in i andra rum, så kräver det en lite administrativ läggning som jag inte alls har haft i mitt liv men som jag tvingats att skaffa mig. Jag tror att det har haft att göra med en osäkerhet: Är jag tillräckligt bra? Men då har jag ställt mig frågan: Tillräckligt bra för vem? Jag har alltid varit tillräckligt bra mig själv. Och har jag inte varit det så har jag förbättrat mitt uttryck. Jag gillar ju det jag gör, annars hade jag inte fortsatt att göra det.  

Vi pratar om tonåren, om hur hon började gå på ridgymnasium i nordvästra Skåne. Det var där hela hennes tankevärld tog sin form. Hur hon kände sig dragen till de lite flummiga esteteleverna som hon inte hade träffat så många av under uppväxten i Dalsland. Hon berättar om hur hon för några veckor sedan hittade en bild från när hon som 18-åring hade gjort en jättestor (och enligt henne själv jätteful) graffitimålning. Hennes ansikte på bilden var bortristat – hon ville ju inte bli igenkänd tillsammans med sin tag.
– Det var ganska gulligt. Jag har idag en snart 18-årig dotter och hon skulle aldrig få för sig att göra något sådant. Och det är jag glad för. Samtidigt: vilket mod att våga göra något sådant, att bara våga uttrycka sig och känna att man har rätt att göra det.   

– Då var jag såklart anonym och drogs in i den anonyma kulturen men när jag fick henne 2003 så var jag tvungen att bli en människa. Innan kände jag mig mer som en sagofigur som hade ett alias. Graffitinamnet och hela den identiteten kunde jag kontrollera genom mina målningar och musiken och det jag gjorde. När jag fick barn så drogs jag tillbaka till min verkliga människoidentitet. Det var en ganska svår väg tillbaka till att bli Carolina därifrån. Men det gjorde jag för jag hade ju barn och det har alltid varit viktigare för mig att vara mamma än att vara konstnär. Det kommer alltid först. Inte så att jag gav upp konsten men det var väldigt svårt att vara ute på nätterna och måla graffiti när jag skulle hålla på att amma. Det gick inte ihop.  

Vägen tillbaka kom genom att slå sig samman med andra graffitimålande föräldrar och göra en stor manifestationsmålning med barntema. Nästa steg var Grafitta som har kommit att bli ett slags samlingsbegrepp för hennes konstnärskap
– Det var för att jag kom på att jag inte kunde förlika mig med graffitins machovärld, med alla de här reglerna som finns, att man måste göra allting olagligt. Det hade jag inte möjlighet att göra längre när jag hade barn. Jag kunde inte riskera något fängelsestraff. Jag var tvungen att komma på en egen konstform som var en blandning mellan graffiti och konstinstitutionen. Däremellan fanns jag med mitt språk. Jag gjorde en utställning på Göteborgs konsthall, både som curator och utställande konstnär, och började ställa ut på stora institutioner och göra stora konstprojekt.   

I mitten: väggmålningen På armlängds avstånd som fanns på en vägg i Simrishamn i fem år innan den målades över (foto: Ludvig Thunman). Till vänster: från utställningen Art Wars på Pannhuset vid Röda sten i Göteborg (foto: Ralph Bretzer). Ovan till höger: Train of thoughts på Wanås (foto: Britte Motigny). Nedan till höger: Parksskolan i Ystad (foto: Pressbild).

 I Simrishamn har en av Carolina Falkholts väggmålningar målats över efter fem år. Hennes verk Train of thoughts som står på Wanås har både vandaliserats och har fått färgen på ena sidan uppäten av alger. I Avesta har färgen på en väggmålning flagnat bort för att den var gjord på en annan typ av färg. Till Wanås ska hon i vår och göra en ny målning på den tågvagn som utgör stommen för verket. 
– Man får göra nya målningar. Det är bara kul att man kan uppdatera verken. Det är inte för evigt. Det är inte direkt graffitins natur heller att vara för evigt ristad i sten.

Känner du att det här med att verk vandaliseras blir en del av verket? 
– På ett sätt så har det blivit det, att man har fått omformulera en del av dess agens, den springande punkten har fått springa vidare istället för att stanna på väggen. Det är från situation till situation hur man hanterar det.
– Den första minnesmålningen jag gjorde till Hugo vandaliserades redan efter någon vecka men det kunde man nästan tänka sig. Gatan är vild och otämjd och ibland otrevlig. Det får man räkna med.

Stereo Total-sångerskan död

Stereo Total med medlemmarna Brezel Göring och Françoise Cactus. Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Françoise Cactus. sångerska i fransktyska duon Stereo Total har avlidit i sviterna av bröstcancer. Hon blev 56 år gammal.

På sensommaren 2007 kom jag till Malmö och började arbeta på Skånska Dagbladet som då storsatsade på sin nya webbredaktion. I samma veva började jag doppa mina tår i stadens livaktiga musikliv. Jag såg Sahara Hotnights spela på Stortorget under Malmöfestivalen det året men mitt första besök på stadens klubbar och spelställen var på Inkonst i slutet av november. På scen stod den fransktyska electropop-duon Stereo Total.

Jag hade väl då inte hört så väldigt mycket med dem, trots att de då hållit på i nästan 15 år, men gillat det lilla jag hört. På scen blev jag fullständigt charmad.

De såg apparta ut, på ett väldigt gulligt sätt. Fransyskan Françoise Cactus (egentligen Françoise van Hove) på sång och (ibland) slagverk och tysken Bretzel Göring (Friedrich Ziegler) på gitarr och synt kunde ha kommit från två helt skilda världar. Cactus såg ut som om hon var på rymmen från en bibliotekariekonferens i kulörta kläder och kulturtantglasögon medan Göring såg ut som en lätt överårig punkare.

På något sätt gick deras visuella framtoning perfekt ihop med deras muskaliska. Ta lite småsliskig fransk schlager (tänk Serge Gainsbourg eller François Hardy) och blanda det med tysk dito och placera det på det återförenade Berlins elektroniska DIY-scen. Strössla med lite Weimar-dekadens, new wave-kantighet och garagerockskrammel och du kommer ganska nära. Själv associerar jag till band som Les Rita Mitsouko, Devo och B52’s.

Det vinglade hit och dit – det gör deras musik på skiva också – och det var en del av charmen. Det hemsnickrade med synt- och trumljud som lät som de kom från en leksak snarare än ett ”riktigt” musikinstrument i kombination med de klistriga refrängerna fick mig att le och sjunga med i låtar jag aldrig hört innan.

Texterna, oftast sjungna på tyska, franska eller engelska, kunde handla om trekanter, manliga prostituerade eller Andy Warhol, oavsett vilket var det alltid lika kitchigt och gulligt. Samtidigt förmedlade de känslan av ett band som, medvetet eller omedvetet, skrev in sig i en längre intellektuell tradition som knyter an till såväl dadaismen som till 60-talets popkonst och tankar kring intertextualitet.

Framför allt visade Stereo Total att popmusik kan vara smart och korkad, rolig och tankeväckande samtidigt. Men nu är det över. I onsdags dog Françoise Cactus i sviterna av sin bröstcancer och världen har blivit en säregen och lekfull röst fattigare.

Ett musikaliskt psykodrama

Lotta ”Loljud” Fahlén byggde sitt debutalbum, som kom i våras, tematiskt på det utmattningssyndrom hon drabbades av för fem år sedan. Skivan följer sjukdomens faser: förfasen (The Pre Phace), den akuta fasen (The Acute Phase) och återhämtningsfasen (The Recovery Phase). Den drar in oss i hennes huvud genom utsökt producerad och välkomponerad elektronica någonstans mitt emellan pop och avantgarde. Faserna som först släpptes en och en, som var sin ep, både fångade och fascinerade mig.

Den känslan bestod när jag i torsdags äntligen fick se henne live för första gången (om man inte räknar med de gånger jag sett henne backa upp Maxida Märak). Jag missade föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst i december och sedan rullade pandemin in över oss och lade sin kalla hand över kulturlivet. Releasepartyt som skulle varit på Grand i början av april ställdes in och spelningen på Roskilde likaså.

Det var därför inte utan ganska högt uppskruvade förväntningar jag kastade mig på cykeln efter den teaterföreställning jag skulle recensera och cyklade som en dåre genom stan för att inte missa något av spelningen på Plan B.

På scen står en kvinna i bevingad mask. Hon håller en mänsklig hjärna i sin hand. ”Min hjärna i din hand. Den smälter” sjunger hon unisont med Loljud som bakom sina keyboards, datorer och andra maskiner vrider fram ett hypnotiskt beat. Bakom dem projiceras bilder med element vi känner igen från Loljuds videos: det är den bevingade masken (som är en viktig del i hennes grafiska profil), det är guldramen, det är en kvinna vars klädsel matchar Loljuds egen, det är hjärnan …

Hon har ett sätt att röra sig på scen som skvallrar om hennes rötter som dansare och påminner lite grann om Kate Bush såväl i samklangen mellan musik och expressiva rörelser som i den obefintliga gränsen mellan pop och konstmusik och det konstnärliga helhetstänket.

Höga förväntningar kan bygga upp för ett platt fall. Loljuds spelning är allt annat än det. Trots teknikstrul som tvingar henne att ta om The Seagull’s Scream är det en strålande skickligt genomförd föreställning – det är i sammahanget ett bättre ord än konsert eller spelning – där jag känner att jag går helt upp i musiken.

Ljudbilden är extremt detaljrik och samtidigt kristallklar utan att för den skull kännas det minsta överlastad. Istället kändes det som att man blev indragen i den där hjärnan som hölls fram emot oss, som att man blev en del av det där medvetandet och kände det den kände. Stundtals är det lugnande för att sedan, bara några sekunder senare, skena iväg med en, liksom skära ihop eller tappa fotfästet och sväva iväg.

Normalt brukar jag älska att plåta spelningar men den här gången känner att jag att det är ett störomoment i det musikaliska och visuella psykodrama som utspelar sig framför oss. Jag vill bara låta mig omslutas av musiken och ta in det jag ser och hör. Ta in helheten. För det är en konsert som träffar en på flera plan samtidigt och som håller ihop det musikaliska och det visuella till ett gemensamt uttryck på ett sätt som inte så väldigt många spelningar jag sett gör eller ens försöker göra.

Läs mer: ”Något som jag måste få ur mig”

Vitalt och vackert från skrotupplagspionjärerna

Einstürzende Neubauten. Foto: Mote Sinabe/Pressbild

Blixa Bargeld sitter ensam vid Landwehrkanal och blickar ned mot vattnet. Till tonerna av ett smäcktande dragspel tänker han tillbaka. Han tänker på hur de brukade sitta här under Berlins mörka himmel och kläcka idéer. Han tänker på Rosa Luxemburg, den polsk-tyska revolutionären som hittades mördad här för lite drygt hundra år sedan. Rösten låter lite trött och inåtvänd, snudd på nostalgisk – men under den och dragspelet lever det.

”Vi hade tusen idéer och alla var bra”.

På grund av dåligt väder hölls den tyska revolutionen inom musiken. Så skrev en gång i tiden Kurt Tucholsky. Jag är inte helt säker på att Rosa Luxemburg skulle ha hållit med om det. Så fick hon å andra sidan aldrig vara med om den musikaliska revolution som började här för 40 år sedan.

Det var då Einstürzende Neubauten började dekonstruera rockmusiken till dess minsta beståndsdelar. Dessa beståndsdelar tog de sedan och krossade med släggor. Det var ett industriellt oväsen med rytmer hämtade från skrotupplag och där en byggplats verktygsbod stod för instrumenten.Titlarna på bandets första kassett, Stahlwerk, respektive lp, Kollaps, säger det mesta. 

Sedan dess har de, med sällsynt konsekvens, bit för bit rekonstruerat sin egen version av intellektuell rockmusik med ett stort inslag av dadaism och avantgardistisk konstmusik. Längs vägen har man även skiftat skrud från postapokalyptiska punkare till välskräddade literati.

Alles in allem, bandets tolfte album, visar upp ett band i strålande form. Det har gått sex år sedan bandets förra skiva men det har inte växt någon mossa på det inrasande nybygget. De är vitalt och frågan är om de någonsin låtit så … vackert.

Hemstaden Berlin står i fokus. Det är inte bara Landwehrkanal som besjungs. Det är Tempelhof och Grazer Damm. Och i Wedding (som i stadsdelen, inte det engelska ordet för bröllop) läcker stadsdelens funna ljud in. Fåglarna kraxar och en skateboard (?) rullar förbi.

Stundtals deklamerar Blixa Bargeld lika mycket som han sjunger men det passar in i albumets reflekterande tonläge och anslag. Det ligger också i linje med bandets utvecklingskurva – en utvecklingskurva som är så rak och logisk att den känns uttänkt från början, som om de redan visste att de var hit de skulle när de stod på scen på Festival Genialer Dilletanten 1981.

Ryska viskningar och rop

IC3PEAK vid en konsert i Jekaterinburg 2018. Foto: Anton Basanayev/AP/TT

Anastasia ”Nastya” Kreslin ser stenhård ut sin i sin svarta hoodie, camouflagebyxor och hårt knutna fläta. Hennes röst går från viskningar till skönsång och häxlika skrik över de beats som hennes kollega Nikolay Kostylev rattar fram bakom sin elektronik.

Jag tittar på och förundras över en livevideo med den ryska duon IC3PEAK (utläses icepick), amatörinspelad på en klubb i staden Saratov vid Volga. King Dude (bra musik, sämre artistnamn) tipsade om dem i Fredrik Strages podd, jag kollade upp dem och fastnade i kaninhålet.

Jag kan inte påstå att jag har någon koll varken på rysk modern musik eller på häxhouse men i brist på levande musik söker sig musikintresset i nya riktningar. Nu är jag i det närmaste besatt av IC3PEAK och deras senaste album, До Свидания (”Hej då” på svenska), som i princip var dagsfärskt när jag började lyssna på det för ett par veckor sedan. Det varit varit nästan det enda jag lyssnat på sedan dess.

Det är ett strålande album som blandar influenser från de mest skilda håll – från jazz till folkmusik, konstmusik och stenhård electronica – men det är ändå i deras videos som de blommar ut till fullo. Hårt skruvade, inte sällan politiska och lastade med tung symbolik som de är fångar de mig som tittare. Audiovisuell terror kallar de det själva.

I den senaste, Плак-Плак. sugs vi in i en mardrömsvärld där en liten flicka som skulle kunna ha varit Nastya Kreslin som barn – eller hennes dotter – leker med dockor som liknar Nastya och Nikolay. Genom hela videon går en hotfull stämning av ond bråd död. Texten som handlar om våld i hemmet och patriarkala strukturer är svår att inte se som en kommentar till att Ryssland på senare år kraftigt sänkt straffen för, om inte helt dekriminaliserat, våld inom hemmets fyra väggar.

Det är inte första gången IC3PEAK varit ute på minerad mark. Redan tidigt karriären markerade de mot lagen som förbjöd ”homosexuell propaganda” och 2018, det år som spelningen jag tittar på gick av stapeln hade man svårt att genomföra hela konserter utanför hemstaden Moskva utan att de blev stoppade av lokala myndigheter.

”Även en halvt genomförd spelning är en seger för oss” sade Nikolay Kostylev till The Guardian då.
”De är nästan som under Sovjet-tiden när band brukade få ha sina spelningar i hemlighet, sade Nastya Kreslin i samma artikel.

Till The Independent sade Kostylev i samma veva:
”Vi gör ingenting olagligt, vi sjunger bara våra ofarliga, ironiska sånger men vi har funnit oss själva som målet för en häxjakt från säkerhetstjänsternas sida.”

Det som sannolikt orsakade repressionen är videon till låten Смерти Больше Нет (Det finns inte längre någon död) som kom det året. I den ser man Nastya Kreslin stå på trappan till den ryska regeringsbyggnaden och hälla en genomskinlig vätska över sig. Hennes olikfärgade ögon – hennes andra trademark jämte flätan – ser rakt in i kameran när hon visksjunger:
”Jag fyller mina ögon med fotogen / låter allt brinna / hela Ryssland ser mig / låt allt brinna”.

Sedan sitter hon och Kostylev på Röda Torget och äter rått kött framför Leninmausoleet.
”Jag går ut på gatan för att leka med en katt men en polisbil kör över katten”.

Nytt scenbyte: Kreslin och Kostylev sitter på axlarna på var sin kommandosoldat framför Ljubjanka, det ökända före detta KGB-högkvarteret som än idag inrymmer en del av den ryska säkerhetstjänsten.

Texten handlar om hur en ungdom utan hopp dövar sig med droger och internet medan landet runt omkring dem faller samman.

”När vi kom tillbaka till Ryssland [efter vår senaste utlandsturné, reds.anm.] och började ha samtal med ryssar så kände man den sorg, ilska och besvikelse som folk har här och man kan inte undvika den eller låtsas att man inte ser den”, sade Nastya Kreslin till The Guardian.

”Vi har sett många supertalangfulla, energiska, galna, fantastiska, vackra unga människor och det finns en dissonans mellan platsen de lever på och deras inre världar. Det är lite deprimerande ibland”, sade Nikolay Kostylev.

I videoinspelningen från Saratov avslutar IC3PEAK med Смерти Больше Нет. Publikens allsång överröstar nästan Nastya Kreslins röst. Om syftet med repressionen var att tysta duon gick det sådär. Videon har till dags dato setts drygt 43 miljoner gånger.

”Något jag måste få ur systemet”

Lotta Fahlén lät sin egen kamp med utmattningssyndromet bli temat för hennes debutalbum, vars andra del The Acute Phase släpptes i fredags och som, i sin helhet, bildar bas för föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst.
– För mig handlar det om utmattningssyndrom men jag tror att det för andra människor kan handla om någon annan typ av kris eller sjukdom, säger hon.

Det börjar med ett synt-arpeggio och låter harmoniskt nog. En metronom dyker upp i bakgrunden av ljudbilden. Den bara ökar i tempo. Tills det kraschar.
The Acute Phase är den nya EP:n med Loljud, den i Malmö bosatta electronica-artisten Lotta Fahlén. EP:n, som släpps på det feministiska skivbolaget och musikkollektivet Synth Babes, är del två i en planerad trilogi som började med The Pre Phase som kom för ett år sedan och The Recovery Phase som släpps tidigt nästa år. Tillsammans ska de bli Loljuds första album, The Phases.

Utgångspunkten för hela projektet är att Lotta Fahlén 2015 drabbades av utmattningssyndrom.
– Jag var väldigt dålig i flera år och kunde inte skapa någonting alls, berättar hon när vi träffas hemma hos henne på Gamla Väster i Malmö.
– När jag inte längre var mitt uppe i den akuta fasen kände jag att jag kunde börja skriva om det. Först tänkte jag inte att det skulle bli ett helt album men ju mer jag höll på desto tydligare blev konceptet.

I flera av de musikvideos som finns med Loljud på Youtube bär hon delar av tiden en bevingad mask. Även det hämtar inspiration från sjukdomen.
– Någonting jag funderade mycket på när jag blivit sjuk var att det kändes som att min kropp och min hjärna hade blivit frånkopplade från varandra. Kroppen hade sagt till länge innan jag kraschade men det var som att min hjärna inte fattade det alls, Jag började använda det genom att jag med masken fick representera kroppen, människans drifter, det:et och intuitionen medan jag utan masken var mer överjaget.

Masken fanns dock med redan i de tidigaste Loljud-videorna, innan The Phases.
– Då, när jag började med den, visste jag inte riktigt vad det betydde, den bara kändes rätt. Nu vet jag vad det.

Tänker du ofta visuellt när du skapar musik?
– Ja, det gör jag och det märkte jag också under arbetet med The Phases att det är det sättet jag ska jobba på, att arbeta konceptuellt. Redan i skrivandet av musiken ser jag det visuellt, i rörelser.
Var arbetet med musiken en del av terapin, av The Recovery Phase?
– Ja, absolut. Det har varit väldigt skönt. Jag är väldigt trött på utmattningssyndromet, på att vara utmattad och att prata om det, för att det varit en så stor del av mitt liv men jag tror att det är något jag måste få ut ur systemet. En annan viktig del i återhämtningsfasen var också att hitta nätverk som Synth Babes, Pink Ivy Management och Vem Kan Bli Producent, med likasinnade musikskapare som stöttar varandra.
– Jag gjorde några få spelningar medan jag var sjuk. Då var det som att jag, när jag väl var på scenen och i musiken, kände mig stark. Musiken gav kraften även om det sedan kunde krävas veckor av återhämtning.

Lotta Fahlén kommer ursprungligen från Stockholm men är uppväxt i Rydsgård i Skurups kommun och gick musikallinjen på gymnasium i Lund. När hon gjorde en roll på Operaverkstan lärde hon känna Malmömusikern Miranda Gjerstad. En dag fick hon ett sms.

– Det stod att hon skulle flytta till Berlin, hade en lägenhet och behövde någon att dela med. Hon undrade om jag ville följa med.
19 år gammal tackade hon ja till erbjudandet och lämnade lilla Rydsgård för det som man nog skulle kunna kalla den elektroniska musikens huvudstad i Europa.
– Den första tiden försörjde vi oss genom att sjunga svenska folkvisor på tunnelbanestationer.

I Berlin träffade hon en producent som hade projektet Pablo Decoder som hon sedan blev en del av.
– Han hade redan manager och skivbolag så det blev väldigt snabbt på en professionell nivå. Jag lärde mig väldigt mycket men det var också press. Jag minns första spelningen, det var den första bandspelningen som jag gjorde, så var det skivbolag, förlag och management som var där och skulle bestämma om det skulle släppas eller inte,
– Jag kom ju direkt från en musikalteaterskola och jag kommer ihåg att jag stod och smajlade nervöst genom alla låtar. Managern kom till mig efteråt och sa att det var bra men att jag kanske inte skulle le i de sorgliga låtarna.

I Pablo Decoder var det Pablo själv som stod för musiken och det tände gnistan för Lotta Fahlén att själv ta tag i den biten. 2013 flyttade hon till Malmö, skaffade utrustning och bestämde sig för att lära sig producera. I samma veva föds alteregot Loljud.
– I början kallade jag projektet för Lo men upptäckte att det var väldigt svårt att sticka ut på internet med det namnet.

Är det ett alterego eller är det bara ett namn?
– Det är kanske lite ett alterego. Nu när jag spelar live har jag också med mig en performer som får vara mig i masken.
Att producera musik, i det här sammanhanget, handlar om att designa och sätta ihop olika ljud och oljud, sätta volymer och placera dem i ljudbilden.
– För mig går själva låtskrivandet, mixandet och producerandet hand i hand. Det tror jag är ganska vanligt för folk som håller på med elektronisk musik.

Vid sidan om den egna musiken har Lotta Fahlén under en period även varit turnémusiker åt Maxida Märak något som började 2017.
– Det började med att jag letade management och kontaktade Maxidas manager. Det blev inte så att vi skrev kontrakt men de ringde ett par veckor senare och frågade om jag ville testa att vara hennes livemusiker. Jag hade precis sett dokumentären Sápmi Sisters och sade javisst.
– Det här var när jag fortfarande var sjuk men på bättringsvägen och det hjälpte mig att se att jag fortfarande kunde.

Nu på fredag och lördag kommer Lotta Fahlén, i ett samarbete med Absurdum Temporary Art som hon själv är en del av, göra ”I’m out of order until further notice”, en föreställning baserad på The Phases, inklusive den ännu osläppta tredje delen. Det är något annat än en konsert rakt upp och ned, den inkorporerar även video och performance. Själv kallar hon det för en immersivekonsert – en omslutande konsert.

Själva musiken spelas i ambisonic. Om man jämför det med vanlig stereo är det lite som att jämföra en skulptur med en tavla – det ena är i tre dimensioner, det andra i två. Via 16 högtalare projiceras olika ljud – och Loljuds musik är fulla av sådana, av radioknaster, vattendroppar och mobilalarm – till olika platser i rummet.

– Mitt album har fått fungera som manus, säger Lotta Fahlén. Sedan har Lisa [Mårtensson] intervjuat mig och jag har intervjuat henne. Hon är ju inte bara regissör utan hon var även anhörig när allt det här hände. De tre olika karaktärerna är kroppen, hjärnan och utifrånblicken.

– Jag har oftast kört med videoprojektioner och alltid sett det som en helhet, Jag minns inte riktigt när idén föddes att göra det här så pass konceptuellt men när jag väl gjorde det så var det som att det var så lätt att arbeta: Det var så jag här ska göra det; att låta det visuella ta så stor plats och att låta det vara en helhet.

* * *

Fakta: ”I’m out of order until further notice”
Spelas på Inkonst på fredag och lördag, 13 och 14 december med start 18.30.

Manus och musik: Lotta ”Loljud” Fahlén
Regi och dramaturgi: Lisa Mårtensson
Videokonstnär: Manel Ruiz
På scen: Lotta Fahlén, Eira Fråjdh och Esmeralda Ahlqvist.

 

”Jag försöker följa Orlandos känslor”

Jenny Wilson på Malmö Stadsteaters scen. Foto: Claes Hall

Från sin plats bakom keyboardet på den bakre delen av scenen greppar en svartklädd Jenny Wilson mikrofonen och rör sig mot Orlando och mot oss i publiken.
Kostymerna skvallrar om stiliserat 1800-tal men musiken är anakronistiskt elektronisk och suggestiv.

Den hårt stiliserade scenen, de samtidigt futuristiska som återblickande kostymerna och den stämningsladdade belysningen hjälper till att skapa en känsla av overklighet. Det är som att en musikvideo utspelar sig där på scenen under Malmö Stadsteaters uppsättning av Virginia Woolfs Orlando (som har premiär 14 september).
Från starten med Malmöbaserade popbandet First Floor Power i slutet av 90-talet har Jenny Wilson karvat ut en egensinnig karriär för sig själv. Under det senaste decenniet har hon på sina egna album arbetet tematiskt.

Det har handlat om moderskap, hennes kamp mot cancer och den våldtäkt hon utsatts för. Men hon har också gjort teatermusik till bland annat Drottning Kristina och hon har även gjort en egen föreställning på Dramaten under titeln Who’s afraid of Jenny Wilson (passande nog med en vinkning till Eugene O’Neills drama Who’s afraid of Virginia Woolf).
– Men det är första gången på Malmö Stadsteater och första gången med en så här stor ensamble, säger hon när vi möts under pressträffen.

Hon menar att det inte är någon större skillnad att jobba med sitt eget tema på till exempel ett album eller att komma till ett tema som redan finns där i en teaterpjäs.
– Jag försöker att inte rama in Orlando till ett tema utan att följa hennes/hans känslor och spegla det genom de känslor jag känner i mig själv.
– Det som är annorlunda i en sådan här process är att det hela tiden har varit extremt högt i tak kreativt och konstnärligt. Det är verkligen toppersoner som kan lita på varandras kompetens. Det har gjort det hela lekfullt och gjort att jag har kunnat ta ut svängarna väldigt mycket. Det har varit skitkul. Att göra ett album är inte alltid skitkul för det kan vara flera år av mer ångestladdat arbete.

Orlando utspelar sig under ett spann av århundraden och slutar på 1920-talet. Ändå är den musik Wilson skapat påtagligt mordern.
– Det hade känts som att man skrev folk på näsan om man skulle sitta och följa tiden – nu ska det vara 1600-talsmusik, nu ska det vara 17- eller 1800-talsmusik – det skulle inte vara vettigt. Orlando handlar ju också om någon som sträcker sig mot framtiden. Det tycker jag är det häftiga med Orlando. Det spelar ingen roll om han är en hon eller hon är en han eller vilken tid han eller hon hamnar i. Jag har i och för sig hämtat inspiration i vissa 1600-talsgrejer men då genom mina synthfilter.
– Det känns viktigt ändå att hålla musiken modern för pjäsen är väldigt modern, så som Sara (Cronberg) har regisserat den. Och även om kläderna är inspirerade av tiderna finns det ändå något ganska punkigt i det.

Vad är ditt förhållande till Virginia Woolf?
– Det är inte så mycket att skryta med. Jag har sett Orlandofilmen och älskade den när den kom. Jag har läst några böcker men inte så många. Jag kan inte skryta med att jag har läst på och av någon anledning brukar jag aldrig riktigt göra det, säger hon med ett litet skratt.
– Jag jobbar så intuitivt med konstnärliga projekt.

Om man är för påläst kanske man blir inlåst av det andra har gjort tidigare …
– Ja, så kan det vara. Vi ska inte snacka skit om att vara påläst men jag gillar att vara öppen så länge som möjligt för att jag inte vill bestämma mig för vem, till exempel, Orlando är. Men det är olika arbetssätt. En del gillar att veta allt.

Katharsis vs. full attack

Man går till Plan B för att se en man göra brutal industrimusik med fräcka egenhändigt byggda maskiner. Man går därifrån fullständigt förkrossad av förbandet.

Kristin Hayter, som uppträder under namnet Lingua Ignota, står på golvet nedanför scenen. Vi andra står i en halvcirkel omkring henne, på behörigt avstånd. Hon står där med en liten synt på ett ställ, med tre bygglampor och en mikrofon. Hon ser liten och ensam ut.

Men rösten. Men uttrycket.

Hon rör sig runt i rummet. Rör sig ibland oss. Hon är ömsom bräcklig och går ned på knä framför oss. Ömsom går hon till full attack svingandes bygglamporna omkring sig.

Men musiken.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Kristin Hayters musik och Jenny Wilsons på senaste och kommande albumet. Det är svårt att inte se det som en exorcism. Där Wilson driver ut de onda andarna från en våldtäkt hon utsatts för är det för Hayter den ackumulerade smärtan från ett femårigt förhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

Till detta har Hayter hittat ett musikaliskt uttryck som känns lika drabbande som det textmässiga innehållet. Lingua Ignota, latin för okänt språk, är en term hämtat från 1100-talsabbedissan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen och hon står med ena benet i den liturgiska musiken och den andra i industri- och noisemusiken.

Rösten är uppenbart skolad och hon använder dess fulla spännvidd från magtonerna ända upp till huvudklangen.  Och det är i skarven dem emellan där hon hittar till pudelns kärna; där allting spricker och smärtan flödar fritt. Hon plockar upp en sliten cover, Dolly Partons Jolene, och dekonstruerar den vokalt; kokar ned den till sin känslomässiga kärna. Sången kontrapunkteras av en inspelad intervju med numera avrättade seriemördaren Aileen Wuornos.

Det är lätt att dra liknelser med Diamanda Galas och Anna von Hausswolff, två sångerskor som inte heller drar några absoluta gränser mellan det vackra och det fula, men det känns lite som att förringa Kristin Hayters musik och sceniska uttryck.

Hon ser liten och ensam ut. Till en början. Men det är ett musikalisk reningsbad vi ser och hör. Musiken tas upp till ett crescendo innan det blott alltför snart är över. Liten och ensam på scen, kanske, men det är ingen tvekan om att hon äger rummet, att hon har vår fulla uppmärksamhet.

Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Det är en tung uppförsbacke för Tristan Shone, alias Author & Punisher, kvällens andra enmansband. Det är kanske inte helt rättvist att behöva följa upp på, och, som huvudband, kanske helst toppa, en akt som Lingua Ignota. Och det gör han inte heller.

Lika delar ingenjör och musiker har han konstruerat sin egensinniga arsenal av spakar, skjutreglage och rattar som kontrollerar hans dator. Det låter stenhårt och industriellt, lite som om det löpande bandet i en tillverkningsindustri börjat skapa sin egen musik.

Under det nästan monumentala oväsendet finns det låtar och ett brutalistiskt sväng. Tyvärr ställer han sig lite i vägen för sin egen musik genom att gå på full attack hela tiden.

Det blir tyvärr i längden lite enahanda på grund av bristen på dynamik. Om han emellanåt hade plockat ned intensiteten i musiken lite skulle käftsmällarna få så mycket större effekt.

Med det sagt är det ändå till största delen en underhållande spelning och inte minst skaparglädjen som skiner igenom i form av hans egensinniga maskiner tilltalar mig. Det blir bara en lite för tung match att gå upp på scen efter Kristin Hayters katharsis.

Fotnot: Aileen Wuornos mördade på 80-talet sju män som hon hävdade hade våldtagit henne. Filmen Monster från 2003 med Charlize Theron handlar om Wuornos. Theron fick både en Oscar och en Golden Globe för sin tolkning. Det är en fantastisk film. Se den.

Pussy Riot – eller?

Det börjar med något slags manifest i 25 punkter som läses upp över PA:t och visas i textform på bildskärmarna. Sedan kommer Nadezhda ”Nadya” Tolokonnikova ut på scenen med sin neongröna balaclava.

Pussy Riot beskrev sig en gång i tiden som ett punkband men var ett anarkistiskt konstkollektiv. De blev en världsangelägenhet i och med manifestiationen och performancen man gjorde i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari 2012. Man måste nog se rättsfallet som följde på uppträdandet, liksom de fängselsestraff som Tolokonnikova och två andra dömdes till som en del av verket.

Som konstverk betraktat var det minst sagt modigt och måste nog ses som ett av det här milleniets mest lyckade konceptkonstverk. Sedan dess har dock Pussy Riot fallit sönder och det som ”band” som på fredagskvällen står på Lisebergs scen är Tolokonnikova, en dj och två dansare. Av de som var med 2012 är bara Tolokonnikova kvar.

Musikaliskt går tankarna till Le Tigre elektroniska dans-postpunk. Tyvärr faller inte den jämförelsen ut till Tolokonnikovas fördel. Kathleen Hanna och company hade en lika anarkistisk inställning till musiken som till politiken och det gulliga och popiga var spetsat med knivar. Tolokonnikovas musik är mest socker och texterna ganska banala politiska slogans. Även som liveakt var Le Tigre betydligt roligare att se.

Det är anmärkningsvärt att Pussy Riot, som en gång i tiden avböjde att uppträda med Madonna med motiveringen att man bara gjorde illegala spelningar, numera uppträder på nöjesfält. Det är också anmärkningsvärt att Pussy Riot en gång i tiden sa att den enda som har rätt att uttala sig för gruppen var en kvinna i balaclava medan man nu släpper fram den manlige discjockeyn (förvisso även han i balaclava) att rappa.

Det finns absolut goda argmument för subversion i form av politiska budskap inlindade i söt popmusik för att ta ut den politiska diskursen till andra arenor än de förväntade och för att nå de som behöver nås. Men för att det ska fungera behövs mer musikalisk substans och mer elegans i formulerandet av budskapet.

Visst skrattar jag gott åt dataspelsgrafiken på videoskärmen, där Vladimir Putin rider med bar överkropp och där han åker på däng i ett boxningsspel, men särskilt subtilt är det inte. Känslan var dessutom ganska mycket den att man predikade för de redan frälsta. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt många i publiken som skulle försvara de oligarker man kritiserar, från Putin till Trump.

Det är tyvärr bara att inse: 2018 har kollektivet Pussy Riot reducerats till en soloartist, balaclavorna – som en gång skulle skydda medlemmarna mot myndigheternas repression – reducerats till en gimmick och de modiga framträdanden man en gång gjorde blivit helt vanliga popkonserter.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv