Vitalt och vackert från skrotupplagspionjärerna

Einstürzende Neubauten. Foto: Mote Sinabe/Pressbild

Blixa Bargeld sitter ensam vid Landwehrkanal och blickar ned mot vattnet. Till tonerna av ett smäcktande dragspel tänker han tillbaka. Han tänker på hur de brukade sitta här under Berlins mörka himmel och kläcka idéer. Han tänker på Rosa Luxemburg, den polsk-tyska revolutionären som hittades mördad här för lite drygt hundra år sedan. Rösten låter lite trött och inåtvänd, snudd på nostalgisk – men under den och dragspelet lever det.

”Vi hade tusen idéer och alla var bra”.

På grund av dåligt väder hölls den tyska revolutionen inom musiken. Så skrev en gång i tiden Kurt Tucholsky. Jag är inte helt säker på att Rosa Luxemburg skulle ha hållit med om det. Så fick hon å andra sidan aldrig vara med om den musikaliska revolution som började här för 40 år sedan.

Det var då Einstürzende Neubauten började dekonstruera rockmusiken till dess minsta beståndsdelar. Dessa beståndsdelar tog de sedan och krossade med släggor. Det var ett industriellt oväsen med rytmer hämtade från skrotupplag och där en byggplats verktygsbod stod för instrumenten.Titlarna på bandets första kassett, Stahlwerk, respektive lp, Kollaps, säger det mesta. 

Sedan dess har de, med sällsynt konsekvens, bit för bit rekonstruerat sin egen version av intellektuell rockmusik med ett stort inslag av dadaism och avantgardistisk konstmusik. Längs vägen har man även skiftat skrud från postapokalyptiska punkare till välskräddade literati.

Alles in allem, bandets tolfte album, visar upp ett band i strålande form. Det har gått sex år sedan bandets förra skiva men det har inte växt någon mossa på det inrasande nybygget. De är vitalt och frågan är om de någonsin låtit så … vackert.

Hemstaden Berlin står i fokus. Det är inte bara Landwehrkanal som besjungs. Det är Tempelhof och Grazer Damm. Och i Wedding (som i stadsdelen, inte det engelska ordet för bröllop) läcker stadsdelens funna ljud in. Fåglarna kraxar och en skateboard (?) rullar förbi.

Stundtals deklamerar Blixa Bargeld lika mycket som han sjunger men det passar in i albumets reflekterande tonläge och anslag. Det ligger också i linje med bandets utvecklingskurva – en utvecklingskurva som är så rak och logisk att den känns uttänkt från början, som om de redan visste att de var hit de skulle när de stod på scen på Festival Genialer Dilletanten 1981.

Ryska viskningar och rop

IC3PEAK vid en konsert i Jekaterinburg 2018. Foto: Anton Basanayev/AP/TT

Anastasia ”Nastya” Kreslin ser stenhård ut sin i sin svarta hoodie, camouflagebyxor och hårt knutna fläta. Hennes röst går från viskningar till skönsång och häxlika skrik över de beats som hennes kollega Nikolay Kostylev rattar fram bakom sin elektronik.

Jag tittar på och förundras över en livevideo med den ryska duon IC3PEAK (utläses icepick), amatörinspelad på en klubb i staden Saratov vid Volga. King Dude (bra musik, sämre artistnamn) tipsade om dem i Fredrik Strages podd, jag kollade upp dem och fastnade i kaninhålet.

Jag kan inte påstå att jag har någon koll varken på rysk modern musik eller på häxhouse men i brist på levande musik söker sig musikintresset i nya riktningar. Nu är jag i det närmaste besatt av IC3PEAK och deras senaste album, До Свидания (”Hej då” på svenska), som i princip var dagsfärskt när jag började lyssna på det för ett par veckor sedan. Det varit varit nästan det enda jag lyssnat på sedan dess.

Det är ett strålande album som blandar influenser från de mest skilda håll – från jazz till folkmusik, konstmusik och stenhård electronica – men det är ändå i deras videos som de blommar ut till fullo. Hårt skruvade, inte sällan politiska och lastade med tung symbolik som de är fångar de mig som tittare. Audiovisuell terror kallar de det själva.

I den senaste, Плак-Плак. sugs vi in i en mardrömsvärld där en liten flicka som skulle kunna ha varit Nastya Kreslin som barn – eller hennes dotter – leker med dockor som liknar Nastya och Nikolay. Genom hela videon går en hotfull stämning av ond bråd död. Texten som handlar om våld i hemmet och patriarkala strukturer är svår att inte se som en kommentar till att Ryssland på senare år kraftigt sänkt straffen för, om inte helt dekriminaliserat, våld inom hemmets fyra väggar.

Det är inte första gången IC3PEAK varit ute på minerad mark. Redan tidigt karriären markerade de mot lagen som förbjöd ”homosexuell propaganda” och 2018, det år som spelningen jag tittar på gick av stapeln hade man svårt att genomföra hela konserter utanför hemstaden Moskva utan att de blev stoppade av lokala myndigheter.

”Även en halvt genomförd spelning är en seger för oss” sade Nikolay Kostylev till The Guardian då.
”De är nästan som under Sovjet-tiden när band brukade få ha sina spelningar i hemlighet, sade Nastya Kreslin i samma artikel.

Till The Independent sade Kostylev i samma veva:
”Vi gör ingenting olagligt, vi sjunger bara våra ofarliga, ironiska sånger men vi har funnit oss själva som målet för en häxjakt från säkerhetstjänsternas sida.”

Det som sannolikt orsakade repressionen är videon till låten Смерти Больше Нет (Det finns inte längre någon död) som kom det året. I den ser man Nastya Kreslin stå på trappan till den ryska regeringsbyggnaden och hälla en genomskinlig vätska över sig. Hennes olikfärgade ögon – hennes andra trademark jämte flätan – ser rakt in i kameran när hon visksjunger:
”Jag fyller mina ögon med fotogen / låter allt brinna / hela Ryssland ser mig / låt allt brinna”.

Sedan sitter hon och Kostylev på Röda Torget och äter rått kött framför Leninmausoleet.
”Jag går ut på gatan för att leka med en katt men en polisbil kör över katten”.

Nytt scenbyte: Kreslin och Kostylev sitter på axlarna på var sin kommandosoldat framför Ljubjanka, det ökända före detta KGB-högkvarteret som än idag inrymmer en del av den ryska säkerhetstjänsten.

Texten handlar om hur en ungdom utan hopp dövar sig med droger och internet medan landet runt omkring dem faller samman.

”När vi kom tillbaka till Ryssland [efter vår senaste utlandsturné, reds.anm.] och började ha samtal med ryssar så kände man den sorg, ilska och besvikelse som folk har här och man kan inte undvika den eller låtsas att man inte ser den”, sade Nastya Kreslin till The Guardian.

”Vi har sett många supertalangfulla, energiska, galna, fantastiska, vackra unga människor och det finns en dissonans mellan platsen de lever på och deras inre världar. Det är lite deprimerande ibland”, sade Nikolay Kostylev.

I videoinspelningen från Saratov avslutar IC3PEAK med Смерти Больше Нет. Publikens allsång överröstar nästan Nastya Kreslins röst. Om syftet med repressionen var att tysta duon gick det sådär. Videon har till dags dato setts drygt 43 miljoner gånger.

”Något jag måste få ur systemet”

Lotta Fahlén lät sin egen kamp med utmattningssyndromet bli temat för hennes debutalbum, vars andra del The Acute Phase släpptes i fredags och som, i sin helhet, bildar bas för föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst.
– För mig handlar det om utmattningssyndrom men jag tror att det för andra människor kan handla om någon annan typ av kris eller sjukdom, säger hon.

Det börjar med ett synt-arpeggio och låter harmoniskt nog. En metronom dyker upp i bakgrunden av ljudbilden. Den bara ökar i tempo. Tills det kraschar.
The Acute Phase är den nya EP:n med Loljud, den i Malmö bosatta electronica-artisten Lotta Fahlén. EP:n, som släpps på det feministiska skivbolaget och musikkollektivet Synth Babes, är del två i en planerad trilogi som började med The Pre Phase som kom för ett år sedan och The Recovery Phase som släpps tidigt nästa år. Tillsammans ska de bli Loljuds första album, The Phases.

Utgångspunkten för hela projektet är att Lotta Fahlén 2015 drabbades av utmattningssyndrom.
– Jag var väldigt dålig i flera år och kunde inte skapa någonting alls, berättar hon när vi träffas hemma hos henne på Gamla Väster i Malmö.
– När jag inte längre var mitt uppe i den akuta fasen kände jag att jag kunde börja skriva om det. Först tänkte jag inte att det skulle bli ett helt album men ju mer jag höll på desto tydligare blev konceptet.

I flera av de musikvideos som finns med Loljud på Youtube bär hon delar av tiden en bevingad mask. Även det hämtar inspiration från sjukdomen.
– Någonting jag funderade mycket på när jag blivit sjuk var att det kändes som att min kropp och min hjärna hade blivit frånkopplade från varandra. Kroppen hade sagt till länge innan jag kraschade men det var som att min hjärna inte fattade det alls, Jag började använda det genom att jag med masken fick representera kroppen, människans drifter, det:et och intuitionen medan jag utan masken var mer överjaget.

Masken fanns dock med redan i de tidigaste Loljud-videorna, innan The Phases.
– Då, när jag började med den, visste jag inte riktigt vad det betydde, den bara kändes rätt. Nu vet jag vad det.

Tänker du ofta visuellt när du skapar musik?
– Ja, det gör jag och det märkte jag också under arbetet med The Phases att det är det sättet jag ska jobba på, att arbeta konceptuellt. Redan i skrivandet av musiken ser jag det visuellt, i rörelser.
Var arbetet med musiken en del av terapin, av The Recovery Phase?
– Ja, absolut. Det har varit väldigt skönt. Jag är väldigt trött på utmattningssyndromet, på att vara utmattad och att prata om det, för att det varit en så stor del av mitt liv men jag tror att det är något jag måste få ut ur systemet. En annan viktig del i återhämtningsfasen var också att hitta nätverk som Synth Babes, Pink Ivy Management och Vem Kan Bli Producent, med likasinnade musikskapare som stöttar varandra.
– Jag gjorde några få spelningar medan jag var sjuk. Då var det som att jag, när jag väl var på scenen och i musiken, kände mig stark. Musiken gav kraften även om det sedan kunde krävas veckor av återhämtning.

Lotta Fahlén kommer ursprungligen från Stockholm men är uppväxt i Rydsgård i Skurups kommun och gick musikallinjen på gymnasium i Lund. När hon gjorde en roll på Operaverkstan lärde hon känna Malmömusikern Miranda Gjerstad. En dag fick hon ett sms.

– Det stod att hon skulle flytta till Berlin, hade en lägenhet och behövde någon att dela med. Hon undrade om jag ville följa med.
19 år gammal tackade hon ja till erbjudandet och lämnade lilla Rydsgård för det som man nog skulle kunna kalla den elektroniska musikens huvudstad i Europa.
– Den första tiden försörjde vi oss genom att sjunga svenska folkvisor på tunnelbanestationer.

I Berlin träffade hon en producent som hade projektet Pablo Decoder som hon sedan blev en del av.
– Han hade redan manager och skivbolag så det blev väldigt snabbt på en professionell nivå. Jag lärde mig väldigt mycket men det var också press. Jag minns första spelningen, det var den första bandspelningen som jag gjorde, så var det skivbolag, förlag och management som var där och skulle bestämma om det skulle släppas eller inte,
– Jag kom ju direkt från en musikalteaterskola och jag kommer ihåg att jag stod och smajlade nervöst genom alla låtar. Managern kom till mig efteråt och sa att det var bra men att jag kanske inte skulle le i de sorgliga låtarna.

I Pablo Decoder var det Pablo själv som stod för musiken och det tände gnistan för Lotta Fahlén att själv ta tag i den biten. 2013 flyttade hon till Malmö, skaffade utrustning och bestämde sig för att lära sig producera. I samma veva föds alteregot Loljud.
– I början kallade jag projektet för Lo men upptäckte att det var väldigt svårt att sticka ut på internet med det namnet.

Är det ett alterego eller är det bara ett namn?
– Det är kanske lite ett alterego. Nu när jag spelar live har jag också med mig en performer som får vara mig i masken.
Att producera musik, i det här sammanhanget, handlar om att designa och sätta ihop olika ljud och oljud, sätta volymer och placera dem i ljudbilden.
– För mig går själva låtskrivandet, mixandet och producerandet hand i hand. Det tror jag är ganska vanligt för folk som håller på med elektronisk musik.

Vid sidan om den egna musiken har Lotta Fahlén under en period även varit turnémusiker åt Maxida Märak något som började 2017.
– Det började med att jag letade management och kontaktade Maxidas manager. Det blev inte så att vi skrev kontrakt men de ringde ett par veckor senare och frågade om jag ville testa att vara hennes livemusiker. Jag hade precis sett dokumentären Sápmi Sisters och sade javisst.
– Det här var när jag fortfarande var sjuk men på bättringsvägen och det hjälpte mig att se att jag fortfarande kunde.

Nu på fredag och lördag kommer Lotta Fahlén, i ett samarbete med Absurdum Temporary Art som hon själv är en del av, göra ”I’m out of order until further notice”, en föreställning baserad på The Phases, inklusive den ännu osläppta tredje delen. Det är något annat än en konsert rakt upp och ned, den inkorporerar även video och performance. Själv kallar hon det för en immersivekonsert – en omslutande konsert.

Själva musiken spelas i ambisonic. Om man jämför det med vanlig stereo är det lite som att jämföra en skulptur med en tavla – det ena är i tre dimensioner, det andra i två. Via 16 högtalare projiceras olika ljud – och Loljuds musik är fulla av sådana, av radioknaster, vattendroppar och mobilalarm – till olika platser i rummet.

– Mitt album har fått fungera som manus, säger Lotta Fahlén. Sedan har Lisa [Mårtensson] intervjuat mig och jag har intervjuat henne. Hon är ju inte bara regissör utan hon var även anhörig när allt det här hände. De tre olika karaktärerna är kroppen, hjärnan och utifrånblicken.

– Jag har oftast kört med videoprojektioner och alltid sett det som en helhet, Jag minns inte riktigt när idén föddes att göra det här så pass konceptuellt men när jag väl gjorde det så var det som att det var så lätt att arbeta: Det var så jag här ska göra det; att låta det visuella ta så stor plats och att låta det vara en helhet.

* * *

Fakta: ”I’m out of order until further notice”
Spelas på Inkonst på fredag och lördag, 13 och 14 december med start 18.30.

Manus och musik: Lotta ”Loljud” Fahlén
Regi och dramaturgi: Lisa Mårtensson
Videokonstnär: Manel Ruiz
På scen: Lotta Fahlén, Eira Fråjdh och Esmeralda Ahlqvist.

 

”Jag försöker följa Orlandos känslor”

Jenny Wilson på Malmö Stadsteaters scen. Foto: Claes Hall

Från sin plats bakom keyboardet på den bakre delen av scenen greppar en svartklädd Jenny Wilson mikrofonen och rör sig mot Orlando och mot oss i publiken.
Kostymerna skvallrar om stiliserat 1800-tal men musiken är anakronistiskt elektronisk och suggestiv.

Den hårt stiliserade scenen, de samtidigt futuristiska som återblickande kostymerna och den stämningsladdade belysningen hjälper till att skapa en känsla av overklighet. Det är som att en musikvideo utspelar sig där på scenen under Malmö Stadsteaters uppsättning av Virginia Woolfs Orlando (som har premiär 14 september).
Från starten med Malmöbaserade popbandet First Floor Power i slutet av 90-talet har Jenny Wilson karvat ut en egensinnig karriär för sig själv. Under det senaste decenniet har hon på sina egna album arbetet tematiskt.

Det har handlat om moderskap, hennes kamp mot cancer och den våldtäkt hon utsatts för. Men hon har också gjort teatermusik till bland annat Drottning Kristina och hon har även gjort en egen föreställning på Dramaten under titeln Who’s afraid of Jenny Wilson (passande nog med en vinkning till Eugene O’Neills drama Who’s afraid of Virginia Woolf).
– Men det är första gången på Malmö Stadsteater och första gången med en så här stor ensamble, säger hon när vi möts under pressträffen.

Hon menar att det inte är någon större skillnad att jobba med sitt eget tema på till exempel ett album eller att komma till ett tema som redan finns där i en teaterpjäs.
– Jag försöker att inte rama in Orlando till ett tema utan att följa hennes/hans känslor och spegla det genom de känslor jag känner i mig själv.
– Det som är annorlunda i en sådan här process är att det hela tiden har varit extremt högt i tak kreativt och konstnärligt. Det är verkligen toppersoner som kan lita på varandras kompetens. Det har gjort det hela lekfullt och gjort att jag har kunnat ta ut svängarna väldigt mycket. Det har varit skitkul. Att göra ett album är inte alltid skitkul för det kan vara flera år av mer ångestladdat arbete.

Orlando utspelar sig under ett spann av århundraden och slutar på 1920-talet. Ändå är den musik Wilson skapat påtagligt mordern.
– Det hade känts som att man skrev folk på näsan om man skulle sitta och följa tiden – nu ska det vara 1600-talsmusik, nu ska det vara 17- eller 1800-talsmusik – det skulle inte vara vettigt. Orlando handlar ju också om någon som sträcker sig mot framtiden. Det tycker jag är det häftiga med Orlando. Det spelar ingen roll om han är en hon eller hon är en han eller vilken tid han eller hon hamnar i. Jag har i och för sig hämtat inspiration i vissa 1600-talsgrejer men då genom mina synthfilter.
– Det känns viktigt ändå att hålla musiken modern för pjäsen är väldigt modern, så som Sara (Cronberg) har regisserat den. Och även om kläderna är inspirerade av tiderna finns det ändå något ganska punkigt i det.

Vad är ditt förhållande till Virginia Woolf?
– Det är inte så mycket att skryta med. Jag har sett Orlandofilmen och älskade den när den kom. Jag har läst några böcker men inte så många. Jag kan inte skryta med att jag har läst på och av någon anledning brukar jag aldrig riktigt göra det, säger hon med ett litet skratt.
– Jag jobbar så intuitivt med konstnärliga projekt.

Om man är för påläst kanske man blir inlåst av det andra har gjort tidigare …
– Ja, så kan det vara. Vi ska inte snacka skit om att vara påläst men jag gillar att vara öppen så länge som möjligt för att jag inte vill bestämma mig för vem, till exempel, Orlando är. Men det är olika arbetssätt. En del gillar att veta allt.

Katharsis vs. full attack

Man går till Plan B för att se en man göra brutal industrimusik med fräcka egenhändigt byggda maskiner. Man går därifrån fullständigt förkrossad av förbandet.

Kristin Hayter, som uppträder under namnet Lingua Ignota, står på golvet nedanför scenen. Vi andra står i en halvcirkel omkring henne, på behörigt avstånd. Hon står där med en liten synt på ett ställ, med tre bygglampor och en mikrofon. Hon ser liten och ensam ut.

Men rösten. Men uttrycket.

Hon rör sig runt i rummet. Rör sig ibland oss. Hon är ömsom bräcklig och går ned på knä framför oss. Ömsom går hon till full attack svingandes bygglamporna omkring sig.

Men musiken.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Kristin Hayters musik och Jenny Wilsons på senaste och kommande albumet. Det är svårt att inte se det som en exorcism. Där Wilson driver ut de onda andarna från en våldtäkt hon utsatts för är det för Hayter den ackumulerade smärtan från ett femårigt förhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

Till detta har Hayter hittat ett musikaliskt uttryck som känns lika drabbande som det textmässiga innehållet. Lingua Ignota, latin för okänt språk, är en term hämtat från 1100-talsabbedissan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen och hon står med ena benet i den liturgiska musiken och den andra i industri- och noisemusiken.

Rösten är uppenbart skolad och hon använder dess fulla spännvidd från magtonerna ända upp till huvudklangen.  Och det är i skarven dem emellan där hon hittar till pudelns kärna; där allting spricker och smärtan flödar fritt. Hon plockar upp en sliten cover, Dolly Partons Jolene, och dekonstruerar den vokalt; kokar ned den till sin känslomässiga kärna. Sången kontrapunkteras av en inspelad intervju med numera avrättade seriemördaren Aileen Wuornos.

Det är lätt att dra liknelser med Diamanda Galas och Anna von Hausswolff, två sångerskor som inte heller drar några absoluta gränser mellan det vackra och det fula, men det känns lite som att förringa Kristin Hayters musik och sceniska uttryck.

Hon ser liten och ensam ut. Till en början. Men det är ett musikalisk reningsbad vi ser och hör. Musiken tas upp till ett crescendo innan det blott alltför snart är över. Liten och ensam på scen, kanske, men det är ingen tvekan om att hon äger rummet, att hon har vår fulla uppmärksamhet.

Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Det är en tung uppförsbacke för Tristan Shone, alias Author & Punisher, kvällens andra enmansband. Det är kanske inte helt rättvist att behöva följa upp på, och, som huvudband, kanske helst toppa, en akt som Lingua Ignota. Och det gör han inte heller.

Lika delar ingenjör och musiker har han konstruerat sin egensinniga arsenal av spakar, skjutreglage och rattar som kontrollerar hans dator. Det låter stenhårt och industriellt, lite som om det löpande bandet i en tillverkningsindustri börjat skapa sin egen musik.

Under det nästan monumentala oväsendet finns det låtar och ett brutalistiskt sväng. Tyvärr ställer han sig lite i vägen för sin egen musik genom att gå på full attack hela tiden.

Det blir tyvärr i längden lite enahanda på grund av bristen på dynamik. Om han emellanåt hade plockat ned intensiteten i musiken lite skulle käftsmällarna få så mycket större effekt.

Med det sagt är det ändå till största delen en underhållande spelning och inte minst skaparglädjen som skiner igenom i form av hans egensinniga maskiner tilltalar mig. Det blir bara en lite för tung match att gå upp på scen efter Kristin Hayters katharsis.

Fotnot: Aileen Wuornos mördade på 80-talet sju män som hon hävdade hade våldtagit henne. Filmen Monster från 2003 med Charlize Theron handlar om Wuornos. Theron fick både en Oscar och en Golden Globe för sin tolkning. Det är en fantastisk film. Se den.

Pussy Riot – eller?

Det börjar med något slags manifest i 25 punkter som läses upp över PA:t och visas i textform på bildskärmarna. Sedan kommer Nadezhda ”Nadya” Tolokonnikova ut på scenen med sin neongröna balaclava.

Pussy Riot beskrev sig en gång i tiden som ett punkband men var ett anarkistiskt konstkollektiv. De blev en världsangelägenhet i och med manifestiationen och performancen man gjorde i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari 2012. Man måste nog se rättsfallet som följde på uppträdandet, liksom de fängselsestraff som Tolokonnikova och två andra dömdes till som en del av verket.

Som konstverk betraktat var det minst sagt modigt och måste nog ses som ett av det här milleniets mest lyckade konceptkonstverk. Sedan dess har dock Pussy Riot fallit sönder och det som ”band” som på fredagskvällen står på Lisebergs scen är Tolokonnikova, en dj och två dansare. Av de som var med 2012 är bara Tolokonnikova kvar.

Musikaliskt går tankarna till Le Tigre elektroniska dans-postpunk. Tyvärr faller inte den jämförelsen ut till Tolokonnikovas fördel. Kathleen Hanna och company hade en lika anarkistisk inställning till musiken som till politiken och det gulliga och popiga var spetsat med knivar. Tolokonnikovas musik är mest socker och texterna ganska banala politiska slogans. Även som liveakt var Le Tigre betydligt roligare att se.

Det är anmärkningsvärt att Pussy Riot, som en gång i tiden avböjde att uppträda med Madonna med motiveringen att man bara gjorde illegala spelningar, numera uppträder på nöjesfält. Det är också anmärkningsvärt att Pussy Riot en gång i tiden sa att den enda som har rätt att uttala sig för gruppen var en kvinna i balaclava medan man nu släpper fram den manlige discjockeyn (förvisso även han i balaclava) att rappa.

Det finns absolut goda argmument för subversion i form av politiska budskap inlindade i söt popmusik för att ta ut den politiska diskursen till andra arenor än de förväntade och för att nå de som behöver nås. Men för att det ska fungera behövs mer musikalisk substans och mer elegans i formulerandet av budskapet.

Visst skrattar jag gott åt dataspelsgrafiken på videoskärmen, där Vladimir Putin rider med bar överkropp och där han åker på däng i ett boxningsspel, men särskilt subtilt är det inte. Känslan var dessutom ganska mycket den att man predikade för de redan frälsta. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt många i publiken som skulle försvara de oligarker man kritiserar, från Putin till Trump.

Det är tyvärr bara att inse: 2018 har kollektivet Pussy Riot reducerats till en soloartist, balaclavorna – som en gång skulle skydda medlemmarna mot myndigheternas repression – reducerats till en gimmick och de modiga framträdanden man en gång gjorde blivit helt vanliga popkonserter.

Underlig, underbar, underskattad

1280x720-wbW

Det var musik från en annan värld. Musik som förflyttade rum och tid. Musik som kändes som att den var helt min egen- och det av två skäl.

Det första och enklaste är att det knappt var någon som kände till artisten, vilket var viktigt för mitt 17-åriga jag. Idag känner jag mest att det är synd och skam att världen inte hört talas om Danielle Dax, en artist på vars axlar artister som Natasha ”Bat for lashes” Khan och Tahliah ”FKA Twigs” Barnett idag bygger såväl creddiga som framgångsrika karriärer. Det kostar att ligga 30 år före sin tid, helt enkelt.

Men det viktigaste skälet är att det var som att musiken pågick inuti en. Jag minns hur mitt jag låg på golvet i min lägenhet och lyssnade på Numb companions (från solodebuten Pop eyes, 1983) och omslöts av ljud som byggde sitt eget inre universum. En bordun (en oförändrad låg grundton) som bildade bas för keyboard- och flöjtslingor. Över det Dax suggestiva och höga sångstämma som snirklar sig runt bordunen. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var musik som opererade helt på sina egna premisser. Bordunen, ett grepp som var vanligt inom den medeltida musiken, förankrade den i musikhistorien, samtidigt som melodin sökte sina egna vägar ut i det okända.

Såhär i efterhand kan jag se hur Dax, som även var (är?) verksam som bildkonstnär, målade med musiken som på något märkligt sätt känns väldigt visuell. Hennes tidiga inspelningar är fyllda av tapeloopar – detta var innan samplingstekniken gjorde digitala loopar lätt tillgängliga – ombyggda eller egenkonstruerade instrument och en sångstil som kastar sig över – och ibland utanför – hela hennes tonala spektrum. Ömsom är den vacker, ömsom grotesk; inte sällan direkt konstig men alltid fascinerande. Och någonstans där bakom det skumma och knepiga finns en lätt maskerad känsla för en snygg popmelodi.

Som så mycket annan musik vid den här tiden upptäckte jag Danielle Dax via Lars Aldmans radioprogram Bommen. Jag vill minnas att den första låten jag hörde var White knuckle ride. Det är en för Dax okaraktäristiskt rockig låt med en text som väcker farhågor om förestående grovt våld:

Dance dance dance, little victim
Carnivore, carnivore

Inte för att Dax jobbade särskilt hårt på begripligheten. Metafysiska koncept blandas med djupt oroväckande bilder. Precis som med skönheten ligger förståelsen i betraktarens ögon och öron. Och kanske är det inte så konstigt att hon aldrig slog igenom på riktigt. Det kostar som sagt att ligga före sin tid. Hon fick i alla fall en liten smak av vad som kunde ha blivit. White knuckle ride finns med på samlingsskivan Dark adapted eye som huvudsakligen innehåller låtar från hennes lite mer catchiga sena 80-tal. Den fick upp ögonen hos storbolaget Sire som gav ut hennes nästa skiva (1990 års Blast the human flower). Jag minns att både Daisy och Beatles-covern Tomorrow never knows från den plattan faktiskt spelades en del på radion, även utanför alternativmusikprogrammen.

Blast the human flower är det mest lättillgängliga Dax någonsin släppte. Och även om det är svårt att argumentera mot drivet och den giftiga hooken i The ID parade eller den försåtliga skönheten hos Daisy (som under den finstämda ytan handlar om att älska någon som dödat någon) är det också hennes svagaste album, inte minst för att den bitvis – tills skillnad från alla hennes tidigare släpp – känns tidstypisk och utslätad. Kan det bli mer tidigt 90-tal än att göra en psykedelisk Beatlescover med trippigt dansbeat? Skandalöst nog är det den enda Danielle Dax-platta som finns på Spotify.

Det blev ett par släpp till på eget bolag i mitten av 90-talet och sedan försvann Danielle Dax från min radar. Eller, ja, tyvärr inte bara från min radar. Hennes musik omslöts av den stora glömskan, vilket känns oerhört tragiskt med tanke på hur modernt hennes 80-talsplattor låter än idag. Men vi är några som håller ännu henne högt. När Salon för ett par år sedan listade tiderna 20 mest undervärderade album fanns Pop eyes med och nättidningen kallade den för “a work of bizarre, layered, insular genius”. Att hon inte fått något stort genombrott tycker man inte är så märkligt, däremot att hon inte blivit retroaktivt kanoniserad av indie- och elektronica-världen. Och det kan jag bara hålla med om.

Även The Guardian var 2009 inne på samma spår på sin musikblogg: ”Den näst intill bortglömda Danielle Dax var precis lika mörk, glittrande, konstnärlig, sexig och omåttlig som Bat for Lashes. Om hon inte hade varit 20 år före sin tid skulle hon ha blivit enorm.”

Var blev hon då av? I biografin på hennes inte alltför väl uppdaterade hemsida kan man läsa att hon under 90-talet hämmades av en allvarlig sjukdom men att hon idag fortsätter arbeta med design, måleri och musikskapande och att hon lever i London tillsammans med sin make och fyra katter.

Desktop184Under de gyllene åren på 80-talet paketerades Danielle Dax musik i fantastiskt vackra omslag signerade fotokonstnären Holly Warburton.

En röst som förtrollar

Kill J 2Foto: Ralph Bretzer

Klottret på väggarna och den grova inredningen – till stor del bestående av lastpallar och gamla överblivna möbler – står i stark kontrast till den sofistikerade musik som levereras från scen. Elektronisk popmusik som sveper in mig och tar mig i besittning. Vi befinner oss på skönt sunkiga rockklubben KB18 mitt bland de hippa före detta slakterierna på Vesterbro i Köpenhamn. Artisten på scen är Kill J, en artist som lyckades få sin första Roskilde-spelning förra året med bara två låtar ute på Spotify

Det är något med den där rösten som fängslar. Kontrollerad men lekfull; elastisk men exakt. Och med en frihet som använder melodin som en språngbräda för utflykter i stratosfären. Rösten väcker misstankar om klassisk skolning men också om en fantasi som känner få melodiska gränser.

Kill J, eller Julie Aagaard, som hon egentligen heter, känns lite som Danmarks bäst bevarade hemlighet, en artist som bara väntar på det stora genombrott som hennes talang och originalitet förtjänar.

När jag står där i publiken på KB18 (se förra blogginlägget) tänker jag på en ung Kate Bush omgiven av elektroniska beats och triphop-stämningar. De delar det övervärdsliga och röstmässigt lekfulla. Samtidigt står Aagaard stadigt med fötterna i samtiden och lämnar Bushs sagoskimmer hemma. Kate Bush skulle aldrig formulerat sig så rakt och ärligt som Aagaard gör om musikbranschen i Propaganda:

“Someones told me: You’ll never make it in the business, you’ve got no fuckability, too much opinion. You should be more alike them girls in porn”.

– Det är en sann historia men jag fiktionaliserade den lite. Ingen bad mig vara som tjejerna i porren, men jag har aldrig riktigt konfronterats med genderojämlikhet innan jag kom in i den här branschen för några år sedan, säger hon.

Vi möts på ett kafé i centrala Köpenhamn ett par veckor efter den där spelningen på KB18.Kill J 5
– Det känns som att jag alltid måste vara på min vakt och ta åt mig äran för saker jag gjort. Det är faktiskt jag som skrivit den låten. Det är faktiskt jag som producerat den låten. Jag vet hur man skriver låtar, slår an ackord, hur man producerar. Jag vet vad en synthesizer är.

– Folk tror mig inte när jag säger att jag är producent. De frågar inte om jag har gjort det utan vem som har gjort det för det slår dem inte att det skulle kunna vara jag.

Gör du all din egen produktion?
– Nej, inte nu längre men jag gjorde det tidigare. Det kan bli väldigt ensamt när man gör det själv och jag tycker inte att jag är en jättebra producent. Vad jag gör när jag skriver en låt är att jag börjar en produktion och skapar ett ljudlandskap så att den som sedan ska producera det vet i vilken riktning denne ska ta det. Jag gillar att samarbeta.

Skulle du säga att musikbranschen är mer sexistisk än samhället i övrigt?
– Inte sexistiskt men väldigt, väldigt konservativt och riktigt, riktigt långsamt. Det finns många intressanta kvinnor som börjar i den här branschen men vi har fortfarande en lång väg att gå.

Julie Aagaard är idag 34 år och bosatt i Köpenhamn. Misstankarna om klassisk skolning kommer inte på skam. Hon berättar att hon växt upp i ett hem med mycket klassisk musik. Hennes mamma tvingade henne ta balettlektioner och klassiska sånglektioner från elva-, tolvårsåldern. Hon slutade med lektionerna när hon var 18, 19 men delar av teknikerna hon lärde sig då sitter kvar.
– Jag mixar definitivt klassiska tekniker med vadhelst jag tycker låter intressant.

Jag frågar om hennes musikaliska influenser utanför den klassiska världen, en fråga hon inte riktigt vill svara på med hänvisning till att det är lätt att missa något centralt.

– Jag kommer inte från ett hem där man lyssnade mycket på musik. Vi hade ingen skivspelare, de lyssnade inte på radion men vi hade ett piano. Den musik jag förälskade mig i introducerades ofta för mig av min storasyster. Senare började jag lyssna på det mina vänner lyssnade på.

– Jag kan nu se hur jag drogs mot pop, eller de goda melodier som oftast förknippas med pop. Jag brukade stjäla min systers Phil Collins-cd:er. Jag lärde mig hela Phil Collins But seriously-skiva fonetiskt, för jag hade inte lärt mig engelska än. Jag kunde alla orden men visste inte vad de betydde. Jag hittade på egna historier om vad låtarna handlade om. Jag blev mycket besviken när jag senare förstod vad de egentligen handlade om.

Hon berättar också att hon lyssnat mycket på Kate Bush och snart Köpenhamnsaktuella Mariah Carey.
– Jag har verkligen lyssnat på jättemycket Mariah Carey. Jag älskar henne fortfarande. Någon sade att det var en guilty pleasure men jag står för det. Inte all musik måste kännas tung. Jag tror jag drogs mot lättheten i hennes ljudbild. Den går inte så djupt.

Kill J 8Är texterna viktiga för dig?
– Ja, väldigt. Det är det mest viktiga för mig i musiken, historien som någon försöker berätta för dig. Orden och ljudlandskapet måste arbeta tillsammans med varandra. Jag blev musiker för jag tyckte att jag har någonting att säga.

I nuläget är tillgången på musik med Kill J tämligen begränsad. På Spotify finns sex låtar, var och en sin egen ljudvärld. En EP är dock på gång tidigt nästa år. Dessutom finns på Soundcloud en minst sagt egensinnig cover på Aquas gamla världshit Barbie Girl. Ett udda coverval, kan tyckas. Eller cover och cover… Aagaard dekonstruerar låten och struntar helt i själva hooken. Kvar blir något annat: något mycket mörkare.

– Den [låten] är som en nationalskatt. Jag var väldigt ung när den kom ut och har aldrig tänkt på den som något annat än en fånig sång om en barbiedocka. Men när jag läste texten tänkte jag: herregud det händer en del verkligt dysfunktionell skit där. Det är som en syn på en kvinna som är helt plastiscerad; en kvinnas syn av sig själv genom en mans ögon. Hon är helt tom och det tycker jag är intressant. Det är som ett feministiskt manifest om man tar de orden och placerar dem i ett mörkt, djupt, dystopiskt universum.

Precis som resten av Kill J:s repertoar känns hennes version av Barbie Girl som rotad i elektronisk dansmusik utan att för den sakens skull vara det. Spelningen på KB18 genomförs framför en andäktigt lyssnande men också stillastående publik. Det är egentligen först under den sista låten, den skönt studsande Bullet, som publiken börjar röra på sig. Jag frågar Julie om hon ser sin egen musik som dansmusik.

– Nej. Jag skulle önska att den var det. Många musiker pratar om det magiska stället i musik som kallas 120 bpm (taktslag per minut). Inga av mina låtar är där, det finns inte i mig. Mycket dansmusik, om jag ska vara lite orättvis, förefaller ganska spekulativ. Det måste vara 120 bpm, det måste ha en kick på varje beat och en virvel på 2 och 4 med kicken. Det är inte ett så fritt sätt att se på musik. Men det kanske kommer naturligt till vissa musiker men inte mig.

– Jag dras mot någonstans mellan 95 och 110, vilket är mer studsande. Jag tror att jag inspireras mer av hiphop än dansmusik. Men jag älskar när det får folk att röra sig och jag älskar när de rör sig på mina konserter.

– Det är lustigt, folk som kommer till mina konserter, jag kan se att de vill röra på sig men vet inte riktigt hur eftersom musiken är så långsam. Jag känner alltid att jag måste inspirera dem att röra på sig så jag studsar själv riktigt mycket till den.

Vad är dina planer för framtiden?
– Världsherravälde! Nej, jag vill kunna fortsätta göra det och jag hoppas verkligen att jag kan göra det för det är det viktigaste i mitt liv just nu. Det är min bebis. Jag vill att den ska växa sig stor och stark och vacker. Och jag vill kunna göra det på mitt sätt. Jag tror att det blir en evig kamp när man gör den sorts musik som jag gör som på sätt och vis är mainstream men ändå inte. Det är ett underligt ställe att vara på för många människor vet inte i vilket fack de ska placera en i. Det finns en risk att folk inte kommer att finna mig intressant om några år för att de inte vet hur de ska kategoriser mig. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta göra det så mycket som möjligt och inte ge upp för “the man”.

Kill J 9

En röst från en annan värld

Kill J 5Foto: Ralph Bretzer

Maj förra året. Programmet skulle presenteras till det årets Öresundsfestival på svenska ambassaden. På scen stod Julie Aagaard från duon Kill J tillsammans med Vindlakvartetten. Jag hade aldrig hört henne tidigare och blev helt tagen av hennes röst som fungerade lika bra tillsammans med stråkkvartetten som i den elektroniska kostym hon vanligtvis klär den i.

Igår kväll släpade Nicklas Johansson, mannen som stod bakom Örsundsfestivalen, mig över sundet för att se Kill J igen, denna gång i en diametralt motsatt typ av miljö än den svala elegansen på svenska ambassaden. KB18, i Kødboderne på Vesterbro. är ett härligt punkigt ställe med klotter på väggarna och en inredning som till stor del består av lastpallar

Numera är Kill J Aagaards soloprojekt men det gör i ärlighetens namn ingen större skillnad. Det är rösten i kombination med hennes ruggigt starka låtar som får mig att fullständigt kapitulera. Hon har  ett fantastiskt spann och en strålande elasticitet i stämman.

Dessutom vet hon att använda den på ett djupt personligt sätt där hon ger sig ut på vokala utflykter som ter sig som komna från en annan värld, eller åtminstone ett annat medvetandeplan. Rösten blir som ett instrument som slingrar sig runt de elektroniska ljud hennes båda maskerade medmusiker rattar fram. Och hon levererar den med en pondus och säkerhet som griper tog och håller greppet hela vägen ända till den förlösande finalen med den studsande Bullet.

Kvällen till ära släppte Kill J en ny låt på Soundcloud, en cover på Aquas gamla världshit Barbie girl (se nedan). Låten har varit klar i ett år men legat och väntat på upphovsrättsmässigt klartecken. Det är lite lustigt med tanke på att det snarare rör sig om en total dekonstruktion av låten än en regelrätt cover. Hade jag inte vetat om att det var Barbie girl hade jag inte känt igen den, om man säger så.

Norell 2

Förbandet för kvällen är Noréll, en ny bekantskap för mig som jag vet absolut ingenting om – bandnamnet (eller om det är sångerskans efternamn, jag vet inte) är inte direkt lättgooglat. Den elektroniska trion är inte lika färdig, fullgången och redo att ta över världsherraväldet som Kill J men här finns potential. Tänk Sandra (hon som sjöng Maria Magdalena och sedan var med i Enigma) och tysk sen 80-talspop körd genom ett samtidsfilter. Eller tänk Sky Ferreira utan knarkromantik.

DTroit 1

Efter Kill J:s spelning drog vi vidare till Christiania och Loppen där D/troit var mitt uppe i ett svettigt soul-rhytm n blue-set. Det är ett ruggigt drag, bandet är snortajt, svängigt och lekfullt. Dessutom har de en karismatisk frontman i Toke Nisted. Helt klart värda och kolla in för alla som gillar Curtis Mayfield, James Brown, Harlem River Drive och liknande band.

 

Ett upplopp med kraften kvar


ATR 8

Foto: Ralph Bretzer

Ibland är det skönt att bli överkörd. Att få en fullskalig attack på alla sinnen. En huvudrensning. Och det var precis vad Atari Teenage Riot bjöd på Moriska Paviljongen på fredagskvällen. Musiken är stenhård och ljuset gräver sig in i ögonhålorna. Golvet vibrerar av den elektroniska basen och hela lokalen fylls av en svettlukt när hundratalet kroppar kraschar in i varandra i en enda stor moshpit.

De var det hetaste och mest hårdföra man kunde höra i mitten på 90-talet. Revolutionära slogans mötte brutaltechno med punkattityd. men bandet splittrades vid millenieskiftet och kort därpå dog bandets ena tredjedel, Carl Crack – som länge lidit av psykiska besvär – dog i en överdos. Sedan 2010 är bandet dock tillbaka på banan igen och igårkväll gästade de alltså Moriskan.

Digital hardcore är kanske inte lika hett som genre som det var på 90-talet och visst är det lite glest i publiken. Men det tar inte många minuter för Alec Empire, Nic Endo och Rowdy Superstar att visa att glöden ännu brinner – både den politiska och den musikaliska. Det tar inte lång tid för dem att få igång ett grymt drag på publiken. Det är höjda nävar, antifascistiska slagord och  slam dancing. Och jag lämnar stället med ett leende på läpparna.

ATR 9

ATR 6

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.