Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Taylor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Miriam Bryant bäst akustiskt

Miriam Bryant på Malmöfestivalen i somras. Foto: Jörgen Johansson

Det är en mäktig stämma hon har, Miriam Bryants: utrycksfull, personlig och starkare än en stridsvagn som krossar allt motstånd – och det utan att förlora i dynamik. Jag gillade debutplattan Raised in rain som kom förra våren. Förutom rösten hade den ett knippe starka låtar med titelspåret och hitsen Finders keepers och Push play som lyfte henne över epitetet Sveriges Adele som tidigt tillskrevs henne. Samtidigt tyckte – och tycker – jag att man dels gett henne en alldeles för maskinell inramning och dels hållit på att mixtra för mycket med vokala studioeffekter.

Nya EP:n I am dragon visar att Bryant är här för att stanna. Singelspåret Dragon hörde jag för första gången när hon spelade på Malmöfestivalen i somras och var väl inte överförtjust då men den har växt på mig sedan dess. Rejält. Det är en grym låt fullt i nivå med hitsen från debuten. Även öppningsspåret Satellite har hit skrivet över sig med stora bokstäver. Samarbetet med EDM-producenten Zedd, Find you får här en soloversion som jag tycker är betydligt bättre än originalet.

EP:ns stora utropstecken är ändå den avslutande akustiska Weak heart där hennes röst får full frihet över en bas av stålsträngad gitarr, nedtonade stråkar, kör och handklapp. Här realiserar hon sin fulla potential som vokalist. Det är ju rösten som är hennes adelsmärke och som höjer henne över massan.

Det är till Weak heart jag hela tiden återkommer. Varje gång jag lyssnar på I am dragon så spelar jag den låten både två och tre gånger på raken. Tillsammans med den akustiska versionen av Push play (singelbaksida, finns på Spotify) och mäktiga genombrottslåten Finders keeper är den det bästa hon gjort. Hittills. Någonstans hoppas jag att hon någon gång ska göra en hel platta med ett minimum av elektronik och i stället satsar på levande instrument.

 

First Aid Kit skimrar

FIRST AID KIT

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

I bonus-dvd:n som följer med boxutgåvan av “The lion’s roar”, förra albumet med First Aid Kit, finns en scen som är väldigt talande. På en bar någonstans i USA soundcheckar systrarna Söderberg. Så fort de börjar sjunga stannar personalen, som håller på att ställa etablissemanget iordning inför kvällen upp för att lyssna.

americana First Aid Kit “Stay gold” (Sony) Betyg: 4
americana
First Aid Kit
“Stay gold”
(Sony)
Betyg: 4

Att som svensk – eller vilken annan ickeamerikansk nationalitet som helst – göra americana som får amerikaner att lystra är minst sagt svårt men ändå lyckas de. Det handlar naturligtvis om den undersköna stämsången, men också om den där olycksbådande stämningen som de lyckas mana fram. Och om deras förmåga att göra musik som är både vacker och vänlig men som ändå har en vass kant.

Ända sedan debuten har de finslipat sin egen variant av det som Gram Parsons kallade för “cosmic american music”, en modern men ändå jordnära folkmusik med element från rocken och “the summer of love”. Country, men ändå inte.

Precis som på “The lion’s roar” är det Mike Mogis från Bright Eyes som sitter i producentstolen och tillsammans bygger de vidare på ljudbilden från den plattan. Utan att röra sig allt fär lång bort låter det lite större, med lite mer stråkar än sist. Musiken skimrar precis som de gyllene kläder de bär på omslaget.

Precis som på briljanta förstasingeln “My silver lining” tjänar den större ljudbilden dem väl. Deras sällsamt sköna stämsång nästan ber om en inramning som matchar dem. Ändå är det på avslutande “Long time ago”, med sin nedskalade instrumentering där pianot och rösterna får regera, som går rakaste spåret in i hjärtat.

En egen ljudvärld

Alice

Skärmbild från videon till ”What”. Bild: Youtube

Malmösångerskan Alice Boman är den nya tidens singer/songwriter. Den akustiska gitarren får hänga kvar på väggen och pianot står inte längre i centrum. Istället bygger hon upp ett ljudrum som känns som sin egen lilla värld där allt annat skärmas av.

alice-boma-ep-ii-skisser
Alice Boman
“EP II & Skisser”
(Adrian)
Betyg: 4

Ep:n Skisser från förra året var en samling sent på natten-inspelade demos och lyckades omedelbart skapa svallvågor. Fullängdsdebuten är, som titeln anger, en sammanslagning av den och en ny ep. Tillsammans med Tom Malmros från This is head har hon på de nya spåren filat till ett lite mer genomarbetat sound utan att tappa det som gjorde Skisser så gripande.

Här finns en direkthet som fångar in mig och förstärks av den lika sparsmakade som fascinerande ljudvärlden som omger henne, där elektronikskrapande spelar lika stor roll som minimalistiskt pianospel och diskreta trummor. Men mest är det ändå rösten som får mig på fall.

Jag kommer att tänka på Anna von Hausswolff. Inte för att musiken låter särskilt lika – eller kanske lite ändå, de arbetar ju ändå i samma genre – men på grund av styrkan i den konstnärliga visionen. Och inte minst tron på densamma.

En musikalisk uppenbarelse

VALERIE JUNE

Valerie June. Foto: SvD/TT

Under huven på Spotify sitter det en liten och hemlig algoritm (eller nåt) som räknar ut din musiksmak (typ). Det är den som ligger till grund för musiktipsen som tjänsten ger dig.

Jag vet inte hur det fungerar för er men för mig fungerar det så där. En spelning av ett tv-serieledmotiv från 80-talet och jag får tips om tysk schlager. Det är inte minst anmärkningsvärt eftersom ledmotivet ifråga var en folksång från de brittiska öarna. När jag spelat en platta av June Carter countryrockande dotter Carlene tycker den att jag ska lyssna på ett danskt (?) dansband som heter Ole-Ingvars (!). Nej, det tänker jag inte.

För en tid sedan träffade den i musiksmaken mer rätt – men ändå så fel – när den ville att jag skulle lyssna på Velvet Undergrounds nya platta “White light/White heat”. Jorå, den har man ju lyssnat på en hel del. Det är bara det att albumet i fråga släpptes 1968.

Nåja, smak är svår att kvantifiera och jag har ju en ohemult bred smak, det kan ju vara komplicera saken för vad som i grund och botten är en matematisk formel. Vad gäller Velvet Underground-plattan är ju problemet att Spotify (eller är det skivbolagen?) har så förtvivlat svårt att ange rätt utgivningsår på skivorna.

* * *

Häromdagen träffade jag dock på en guldåder tack vare musiktipsen. Valerie June heter artisten i fråga och det var kärlek vid första öronkast. I mer än ett dygns tid har hennes musikaliska produktion gått på repeat och jag har inte ens kommit närheten av att tröttna. Därför bara måste jag skriva om henne även om senaste plattan faktiskt släpptes för ett år sedan.

Music Review Valerie June
Valerie June
”Pushin’ Against a Stone”
(Sunday Best)
Betyg: 5

Efter tre egenutgivna plattor med folksånger i rakt nedstigande led från Buffy Sainte-Marie, Pete Seeger, The Carter Family och Woody Guthrie mellan 2006 och 2010 kom hennes första platta på “riktigt” skivbolag förra året. Och det är något av en uppenbarelse. Här har hon blommat ut från att vara ”begåvad och bra” till att bli något ännu mer.

På “Pushin’ against the stone” har Memphis-dottern June skapat ett album som lämnar den strikta folkmusiken för att istället omfamna hela det musikaliska arvet från den djupa södern. Här finns soul, country, gospel och bergssånger. Och här finns framförallt en stark, själfull och personlig röst. Med på ett hörn som medkompositör till flera låtar finns Dan Auerbach från The Black Keys och den legendariske Booker T Jones, en man som varit med om att som en del av husbandet på skivbolaget Stax varit med om att skapa soulmusiken som vi känner den.

Inte minst intressant är det hur väl musiken hänger ihop, trots sin genremässiga spännvidd. Det ger en fingervisning om hur närbesläktade förment “svarta” musikstilar som blues och soul å ena sidan och förment “vita” som country och folk faktiskt är med varandra; att de faktiskt växt fram ur samma – om än segregerade kultur.

* * *

Lika som bär? Foto: TT
Lika som bär?
Foto: TT

Är inte förresten Valerie June något alldeles väldigt lik skådespelerskan Gina Torres (Angel, Firefly/Serenity och Suits)? I alla fall om man tänker bort åldersskillnaden och att June har betydligt häftigare frisyr.

Cherry med tuggmotstånd

NenehFoto: TT

Neneh Cherrys storstilade comeback – för så får man väl ändå kalla det, ett par album med bandet Cirkus till trots – på 2012 års “The Cherry Thing” kan bara kallas för mästerlig. Tillsammans med frijazzgruppen The Thing tolkade hon då huvudsakligen andras låtar på ett sätt som var något av en uppenbarelse.

artworks-000063065622-5qj8ux-t500x500
Neneh Cherry
“Blank Project”
(Warner)
Betyg: 4

Nu följer hon upp den skivan med sitt första soloalbum på 18 år, sedan 1996 års “Man”. Producerad av Four Tet som den är har den ett betydligt mer elektroniskt sound än “The Cherry Thing”. Fokus ligger på trummorna och Cherrys röst som är postpunkigt kantig och hårdsvängande samtidigt som den är djupt själfull. Runt rösten ligger svepande sorgsna och stämningsladdade syntmattor.

Egentligen skulle Neneh Cherry kunna sjunga vad som helst med den rösten. Låtarna på “Blank Project” är inte heller lika omedelbara som de på föregångaren. Naturligtvis, får man väl säga. med låtar som The Stooges “Dirt” och Suicides “Dream baby dream” är halva slaget liksom redan vunnet. Cherry gör det inte heller lätt för sig. Hennes nya låtar erbjuder tuggmotstånd men de äter sig så sakteliga in i medvetandet.

En av de som först knackar på dörren och vill in är Robyn-samarbetet “Out of the black”. Men här finns betydligt mer än så att hämta.

Linnea kräver dans

Årets artist på förra årets P3 Guld-gala, albumet “Till mina älskade och älskare” i toppen av Spotifys albumlista och arenaturné med Gyllene Tider. Det har gått bra för Linnea Henriksson de senaste åren. Det gäller att smida medan järnet är varmt tycks hon tänka, och redan är uppföljaren här.

Linnea Henriksson “Du söker bråk, jag kräver dans” (Sony) Betyg: 4
Linnea Henriksson
“Du söker bråk, jag kräver dans”
(Sony)
Betyg: 4

Inte för att hon valt att stanna på samma ställe och stryka sin publik medhårs direkt. Redan första singeln, tillika titelspåret på albumet, “Du söker bråk, jag kräver dans”, pekade ut färdriktningen. Hårt uppskruvade  funkiga beats för tankarna till både Prince och, framförallt, Kaah. Mycket riktigt har hon också arbetat ihop med den sistnämnde på den dansanta “Händer”.

“Svärtan som lätt smyger sig in i min musik var bara ”poff”, non existing” skriver Linnea Henriksson på Facebook om sitt samarbete med Kaah. Det är en sanning med modifikation, kan jag tycka. Just det där sorgsna draget som finns i hennes röst, även i de mest euforiska stunderna, är något av hennes adelsmärke som sångerska. Kombinationen skänker ett sällsamt skimmer åt musiken; höjer den till nya höjder..

Även Lilla Namo – vars EP från förra året Henriksson gästade – dyker upp på ett hörn i låten med den i sammanhanget dubbeltydiga titeln “Klassfotot”. Precis som på Lilla Namos platta visar sig det (då) otippade samarbetet lyckat. Namo skänker en extra dimension åt Henrikssons svärtade skolminnen.

Nu är det inte så att alla de som förälskade sig i popen på solodebuten kommer känna sig vilsna när de lyssnar på “Du söker bråk…” Hennes artistiska personlighet är alldeles för stark för att låta sig tvättas ut av aldrig så funkiga beats eller egensinniga och karaktärsstarka samarbetspartners. Dessutom finns här sånger som “Cecilia”, “Du vet allt” och min personliga favorit, vid sídan om “Klassfotot”, “Håll så käft og kyss mig” som mycket väl hade passat in på “Till mina älskade…”

Blygsamt självförtroende

Gavlyn collage

Skärmdumpar från videorna till All too well och Why don’t you do right.

Några dagar innan julafton satt jag i en buss på väg från Malmö till Göteborg. I vanlig ordning hade jag datorn i knäet och klickade mig lite ostrukturerat runt på Youtube. Så dök hon plötsligt upp på skärmen och i mina lurar. Gavlyn, den i övermorgon 24-åriga rapparen från Los Angeles-området San Fernando Valley som jag sedan dess lyssnat nästan konstant på. Jag var fast från första stavelsen. Resten av bussresan ägnades åt att plöja alla musikvideor och intervjuer som jag kunde hitta med henne.

maxresdefault
Gavlyn
“Habit that you blame”
(Broken complex/Import)
Betyg: 4

Gavlyn debuterade som 19-åring 2009 med skivan Habit that you blame. På omslaget syns hon liksom tränga ut ur tapeten. Det är en både talande och missrepresenterande bild, beroende på hur man väljer att se den. Den unga artisten som hörs på skivan smälter knappast in i bakgrunden, om man säger så.

Skivan är lite opolerad men på ett charmigt och kreativt vis. Gavlyn själv har redan på debuten utvecklat en distinkt röst som lyckas utstråla både kaxig självsäkerhet och ett visst mått av blygsamhet. Vilket som är hennes hemort går inte att ta fel på. Här finns en distinkt ton av 90-talets västkustscen.

gavlyn-from-the-art-front
Gavlyn
“From the art”
(Broken complex/Import)
Betyg: 4

Uppföljaren From the art spelades in kort efter debuten men det skulle dröja tre år innan den landade på skivdiskarna. Varför? Jag har inte en aning men det lär inte bero på musikaliska brister i alla fall. From the art låter som debuten förutom att den är vässad på alla punkter.

Låtarna är starkare, produktionen bättre och Gavlyns rap flyter ännu mer självklart. Videon till What I do blev en Youtube-succé med idag närmare sex miljoner visningar. Den jazziga Why don’t you do right – som bygger på Lil’ Greens 40-tals-blues med samma namn – är en personlig favaorit och den avslutande programförklaringen Soulfire med sitt g-funk-beat släpper inte heller den taget.

Gavlyn “Modest confidence” (Broken complex/Import) Betyg: 5
Gavlyn
“Modest confidence”
(Broken complex/Import)
Betyg: 5

Så kom den då för precis en vecka sedan. Gavlyns senaste album med den för hennes rapstil talande titeln Modest confidence. Och formkurvan håller i sig. Hennes tredje album är också hennes bästa.

Till skillnad från på tidigare plattor jobbar hon här bland annat med ett gäng europeiska beatmakare och producenter. Det innebär en resa bort från västkusten, från 90-talet och g-funken. Det innebär också en resa bort från de starka vokalsamplingar som drivit många av hennes tidigare starkaste spår. Och det är helt rätt väg att gå.

Hon behöver dem inte längre. Mot den mer nedtonade bakgrunden som mer bygger stämningar runt hennes röst än driver den kommer hon ännu mer till sin rätt som rappare.

Samarbetena med producenter från olika sidor av Atlanten innebär ett mer eklektiskt sound som ändå inte faller isär, mycket på grund av Gavlyns starka personlighet. Jag är svag för den melankoliska saxofon-loopen som bildar bas för Guilty pleasure,  den andlösa vokalditon i Search & destroy vars vaga konturer bara får Gavlyns rap att framstå i än skarpare dager.

Allra bäst är ändå All too well, det spår som minner mest om västkustarvet; samma låt som fick mig att falla så handlöst där i bussen på väg norrut.

* * *

Förutom ovannämnda album som hon släppt i eget namn medverkar Gavlyn även, tillsammans med Topdime och DJ Dubplate,  som en del av gruppen The Black Roses på albumet Awakening. Även det är klart lyssningsvärt.

Gavlyn spelar på Loppen i Köpenhamn den 20 februari.

* * *

Apropå Why don’t you do right. Mitt första möte med denna fantastiska låt kom när jag som 16-åring i slutet av 80-talet såg Who framed Roger Rabbit på bion i Falkenberg. I den sjunger den animerade karaktären Jessica Rabbit den. Men dess historia är betydligt äldre än så. Den började sin bana 1936 som The weed smoker’s dream med bandet The Harlem Hamfats.

Lil’ Green gjorde tillsammans med ”Big Bill” Broonzy blues av den med sin nuvarande text 1941 innan Peggy Lee och Benny Goodman gav den dess slutgiltiga (?) jazzversion med sina två inspelningar av den 1942 respektive 1947. Sedan dess har den spelats in av alla från Ella Fitzgerald till Sinead O’Connor.

Med tanke på sin ursprungliga titel och namnet på den sångerska som gjorde den med sin nuvarande text måste man väl ändå säga att den är i tredubbel bemärkelse en evergreen.

Dålig frisör gör bra rock

Bad Barber “Courtney Cox & Rock n Roll” (Bad Barber records) Betyg: 3
Bad Barber
“Courtney Cox & Rock n Roll”
(Bad Barber records)
Betyg: 3

Att det fungerar att kombinera modern hård rock med gamla tiders rock n roll-sväng och tung soul har Danko Jones visat med all önskvärd tydlighet.

Malmökvartetten Bad Barber gräver i samma mylla. Skillnaden är att skåningarna drar mer åt soulhållet – och det gör de naturligtvis alldeles rätt i. Det är ylande orgel och ett ruggigt driv från start till mål utan att för den sakens skull sakna dynamik, tvärt om.

Allra bäst är det när de slår av på tempot och sångaren Mange Andersson (som vi tidigare hört bakom mikrofonen i Brickhouse) kanaliserar sin inre Joe Cocker i avslutningsspåret “Tangled up in you”.

 

En riktig talang trots såpan

Skrivbord5Foto: Erik Mårtensson/TT 

Lundabördiga Nicole Sabouné var med i The Voice på TV4. Strunta i det. På hennes debutalbum Must exist finns inget av den själlöst fabrikstillverkade känslan som kännetecknar många av de artister som tar sitt karriärmässiga avstamp i talangsåporna.

must_exist-25958239-frntl
Nicole Sabouné
“Must exist”
(Roxy)
Betyg: 4

Tillsammans med samarbetspartnerna Ola Salo från The Ark och Nicklas Stenemo från The Mo har hon gjort en skiva med både mörker, studsande rytmer och smittande melodier. Framförallt den förstnämndes handlag hörs tydligt. Det är pop som för tankarna till det tidiga 80-talets blandning mellan pop och postpunk.

I en intervju i Skånskan häromdagen pratade 22-åriga Sabouné om husgudar som Patti Smith, PJ Harvey och David Bowie. Själv tycker jag snarare att Toyah är en mer självklar, om än något mer obskyr, referens. Hos henne finner jag samma teatrala anslag, dansanta beats och lite svepande sångstil som då och då spräcker det dova grundläget med gälla utfall.

Jag kan tycka att refrängen på Conquer or suffer låter lite väl mycket som The Arks Clamour for glamour och att gitarrslingan på samma låt är väldigt mycket tidiga Sisters of Mercy men det är randanmärkningar. På det stora hela är “Must exist” en alldeles förtjusande platta som träffar mitt hjärta på precis rätt ställe. Inte minst är singelspåret Win this life en ny favorit, liksom Unseen footage from a forthcoming funeral med sin Joy Division-bas, Siouxsie & the Banshees-gitarrer och sång som ekar av Sisters of Mercy-sångaren Andrew Eldritch. Att titeln på den sistnämnda låter så osannolikt 80-talig att det nästan känns konstigt att ingen kom på den 1982 är en bonus.

* * *

På tal om Toyah. Toyah Willcox har ju blivit lite oförtjänt bortglömd trots att hon fortfarande är aktiv, kan jag tycka. Men på Youtube frodas ju alla gamla hjältar från förr och jag hittar denna pärla: en spelning från Theatre Royal i London 1981 som jag hade (och har, någonstans i en låda på vinden) på VHS-band då det begav sig.

Frisyren (eller peruken, eller mössan – vad man nu vill se det som) har väl inte klarat tidens tand så bra men nog står sig musiken väl, tycker jag, även om det är lite smått överteatralt.

Hon är också skådespelerska och det är väl i den egenskapen hon varit mest aktiv de senaste 25 åren. Jag minns henne speciellt från filmen The ebony tower (1984) som var en filmatisering av John Fowles roman med samma namn. I den delade hon rampljuset med storheter som Sir Laurence Olivier och Greta Scacchi.

Fotnot: för rockkalenderbitare kan nämnas att Toyah är gift med fantomgitarristen Robert Fripp från King Crimson.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv