Det växer ingen mossa på Strindbergs

Jag var tolv år gammal när Strindbergs släppte sitt sista (senaste?) album, Bombpartyt, och det skulle dröja ytterligare en handfull år innan jag upptäckte dem. Men när jag väl gjorde det föll jag som en sten för deras blandning av modsrock a la The Jam och powerpop a la The Only Ones i kombination med lika poetiska som konkreta och samhälsstillvända texter,

Bandet bildades 1982 när de båda frontmännen Johan Johansson (gitarr och sång) och Janne Borgh (bas och sång) stod utan band efter att den förstnämndes band KSMB och den sistnämndes The Moderns kastat in handduken. Två fullängdsalbum och ett mini-dito hann de med innan de gick vidare till andra konstellationer.

Några kortare återföreningsvändor har de blivit för spelningar och när de klev upp på Medleys scen under lördagskvällen tillsammans med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Frågan är om det kanske inte blir mer än bara för en turné denna gång. Johan Johansson antyder det i samband med att de kör det som var deras sista singel, ”Italien”.

Men kan ju alltid hoppas. För faktum är att det inte växt särskilt mycket mossa på deras låtskatt. De har fräschören och snärtigheten i behåll och varken Johansson eller Borgh har tappat attacken i sången och spelet. Och Eriksson fyller väl sin plats bakom trummorna, även om han ser lite förlägen ut när Johansson kallar honom för Sveriges, kanske världens, bästa rocktrummis.

Man kan ju alltid, i sådana här sammanhang fråga sig hur mycket som handlar om nostalgi. En snabb blick över publiken ger fog för en misstanke om att många på den nästan fulla klubben var med när det begav sig. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Där och då, i röjet framför scenen gör det naturligtvis inte det.

Hade jag tyckt lika mycket om ”Snabbare än tiden”, ”Friheten och jag” och ”Kvasibarn” om jag inte hade haft dem på kassett i freestylen när 80-talet gick över i 90-tal? Om de inte spelats på otaliga hemmafester?

Faktum är att jag tror det. Det handlar om direktheten i låtskrivandet, om glöden som inte tycks ha mattats med åren och om sättet att ta en publik på. Det är inte så att de lägger särskilt stort fokus på mellansnack men jag, som kommit till Malmö i vuxen ålder, tycker att det är intressant att höra Janne Borgh berätta om hur Malmö, när han lämnade staden för Stockholm, var en mycket hårdare plats än huvudstaden och om en bekant som dök upp på fritidsgården med ett stämjärn i magen efter ett misslyckat bilinbrott.

Till extranummer får vi dessutom en smärre Moderns-återförening när gitarristen Mats Johansson dyker upp för att köra ”Got to have pop”, ”Ready for the 80’s” och The Only Ones-covern ”Another girl, another planet”. Den sistnämnda är en av världens bästa poplåtar i min bok.

* * *

Jag längtar ibland efter gamla goda tider
men varför gör jag det när jag lever mitt i den

* * *

Kvällens förband förtjänar också ett omnämnade. Malmöbandet Skav är en helt ny bekantskap för mig men en som gav mersmak. Ett riktigt bra band med en karismatisk sångerska i den Wonder Woman-utstyrda Anette Rosengren. Dem hoppas jag få se mycket mer av.

 

Vykort från minnets Sverige

Jag har inget minne av att jag någonsin fick läsa om storskiftet i skolan. Den enda anledning att jag känner till det är Torssons låt om läxläsning som heter just det. En kompis till mig fick en extra poäng på högskoleprovet eftersom han via låten ”Blodomloppet” visste vad de olika blodkropparna har för funktion.

Min kusin och jag bondade över ”Max och Nisse” (vilka som bekant var trevliga katter båda två) och med hennes blivande ex-make över ”Hett krut i Hollywood” (”Han tände en Winston och tänkte åtminston – e – så är det ju prydligt gjort”). På försommaren 1990 bilade jag och några kompisar med våra färska körkort från Falkenberg till Båstad för att se dem, Georgia Satellites och Little Feat. Mina kompisar ville åka hem innan sista bandet och jag som inte ville det fick lift hem med de lokala raggarna.

Drygt tio år senare minns jag att jag såg dem på ett glest Folkets Hus i Gävle. Jag skulle recensera och hade fotograf med mig men jag blev inte alls nöjd med den i normala fall mycket duktiga fotografens bilder och han blev sur. En handfull år senare släpper Torsson albumet ”Det fjärde bästa bandet i Lund” med låten ”En tung missbrukare” som utspelar sig på Falkenbergs bibliotek, en plats jag tillbringat mycket tid på, inte minst som det hänger ihop med det som var min gymnasieskola, och man kände sig nästan lite omotiverat stolt av det.

Varför dessa spridda minnen från mitt förflutna med Torsson? Alla flyger de genom min hjärna när jag ser dem på Palladium på lördagskvällen. Dels handlar det om mina personliga nostalgiska känslor för ett band som funnits med mig i hela mitt vuxna liv (och även en tid innan det vuxna livet). På något sätt passar det också för ett band som själva tycks svepa in sina sånger i ett nostalgiskt skimmer. Det blir som vykort från ett minnets Sverige, en plats som nästann men inte riktigt, existerat.

För minnet är ju sådant: det lyfter upp vissa detaljer och placerar dem på piedestal medan det trycker undan annat, och det ibland utan synbar logik. Jag tror det är det som gör Torssons sånger så relaterbara. Det är liksom inte bara den lustiga formuleringskonsten, det är liksom inte bara skojiga låtar, det är inte på skämt. Det finns poesi i den där skenbara sakligheten.

Att dagens upplaga av bandet dessutom låter riktigt bra gör inte saken sämre. Framförallt när Bo Åkerström ställer undan den akustiska gitarren och istället pluggar in sin halvakustiska Hagström Jimmy (tror jag att det är) och de för en stund i slutet kör med tre elektriska gitarrer blir det riktigt bra tryck. Kul också att nyare spår som ”Den stora smällen” och ”Ost, vin och fotboll” ställer sig upp så väl jämte de gamla favoriterna från 80-talet.

Då kan jag nästan förlåta Åkerström för att han i ett mellansnack blandar ihop Hallands floder och påstår att det är Viskan som rinner genom Falkenberg (det gör den inte, det är Ätran som gör det – Viskan rinner strax norr om Varberg). Mellansnacken är annars ett kapitel för sig självt. Jag älskar hur han ger bakrunden till texterna samtidigt som han försöker mörka vilken låt som ska komma.

Om Torsson är en gammal vän som funnits med mig genom livet så är The Hanged Man en desto nyare bekantskap. Faktum är att jag aldrig hört dem när jag satte mig på cykeln utanför Palladium för att bege mig till Grand och deras spelning där. Det enda jag visste om dem var att sångerskan och gitarristen Rebecka Rolfart för tio, femton år sedan spelade i sköna gitarrpopbandet Those Dancing Days.

The Hanged Man visar sig vara en helt annan best än Rolfarts tidigare band. Bandnamnet kommer från ett Tarotkort och det finns emellanåt något lite oroväckande, för att inte säga lite creepy, i musiken. Fast på ett mysigt och sympatiskt sätt. Dessutom passar den känslan perfekt en Halloween-helg som denna.

Det är psykedeliskt, progressivt och atmosfäriskt. Känslan är något av en resa in i det undermedvetna. Rolfarts gitarr och sång bygger stämningar tillsammans med Elias Jungqvist synt medan Dennis Egberths trummor och Mattias Gustavssons bas skapar ett grymt driv. Jämfört med skivorna (som jag ägnat dagen efter spelningen åt att lyssna på) får gitarren och lekfullheten mer utrymme. Det får musiken att lyfta än mer, inte minst som att samspelet är så tätt.

Tydligen har bandet hållit på sedan 2013 och jag frågar mig hur jag kunnat missa dem under så lång tid. Jag ser redan fram emot att se dem igen.

 

Golvad av Linn Koch-Emmery – igen

Det har gått två veckor sedan jag såg Linn Koch-Emmery på Oceanen i Göteborg och blev golvad. Det har gått två veckor och nu står jag där framför scenen igen och väntar på att hon ska golva mig igen. Annan stad, Malmö, annan lokal, Babel, men samma artist.

Egentligen är det inte så smart att gå och kolla på en artist igen så snart efter en spelning man verkligen gillat. Man krattar liksom manegen för en besvikelse. Förutsättningarna var väl inte heller lika bra denna gång: torsdagskväll istället för fredagsdito ger glesare (och ganska mycket nyktrare) publik.

Dessutom, vilket Linn Koch-Emmery också kommenterade från scenen: för att slita ned akustikelement från taket som de gjorde på Oceanen skulle publiken få slita hårt med tanke på den enorma takhöjden i det före detta kyrkorummet.

Sist Linn Koch-Emmery spelade på Babel gjorde hon det i baren men nu är det stora scenen som gäller. Och det är en uppväxling som är motiverad. Trots att hon bara har två ep och ett album i bagaget fyller hon lätt en timma med låtar som var och en hade kunnat vara en singel i sin egen rätt.

Höjdpunkterna är många och kommer tätt: ”Forever sounds”, ”Linn R.I.P.”, ”Blow my mind” … listan är lång. Trots att texterna bitvis är ganska, för att använda hennes eget ord, emo” och att hon framför dem med både tyngd, närhet och närvaro, finns det en lätthet i anslaget som ger musiken luft under vingarna. Det står ännu klarare i Babels luftiga lokaler än vad det gjorde på trånga Oceanen.

Texterna må vara melankoliska men känslan som fyller mig är eufori. Till det kommer de charmiga mellansnacken och utspelet.

Bandet hon har bakom sig bidrar starkt till det positiva helhetsintrycket. Det är stökigt men ändå precist; stundtals kaotiskt, stundtals nästan ömsint. 90-talsklingande indierock när den är som bäst.

Nej, det slets inte ned något från taket (som i Göteborg). Det skalades inte heller några räkor på scen (som i Göteborg). Men det som bjöds var en riktigt bra rockkonsert (som i Göteborg). När jag skriver detta eftermiddagen efter spelningen ekar sångerna fortfarande i mitt huvud. Det får ändå sägas vara ett gott betyg.

Linn Koch-Emmery mellan melankoli och eufori

Linn Koch-Emmery med band på Oceanen i Göteborg. Foto: Ralph Bretzer

I våras släpptes Linn Koch-Emmerys efterlängtade debutalbum ”Being the girl”, en skiva som rymmer både melankoli och eufori och det gärna samtidigt.
På torsdag kommer hon till Babel i Malmö där hon spelar tillsammans med Majorelle Blue.

– Det känns som att det var länge sedan man fick se en riktig rockkonsert senast, säger Linn Koch-Emmery från scenen.
Det är trångt inne på på Oceanen, ett kulturhus vid Stigbergstorget i Göteborg. Trångt och varmt. Det är ingen stor lokal och den är fylld till sin kapacitet. Att taket är så lågt att riktigt långa personer nästan kan röra vid det gör sitt till.

Foto: Jonas Carmhagen.

Att längtan efter att gå på riktiga rockkonserter, sådana där man kan stå upp och röra sig, varit stor är påtagligt i rummet och under hela spelningen skruvas intensiteten på publiken till att i finalen med ”Forever sounds” och ”Waves” nå en nivå som liknar Romarrikets sista dagar. Folk ligger och flyter ovanpå publiken och sliter i akustikelementen i taket. Ett av dem faller ned.

– Haha, ja. Jag tänkte inte på det då men jag såg det sedan på någon video. Men det verkar som att de var lugna med det på Oceanen. Det känns som att de är på vår sida, säger hon över telefon.

– Det var någon typ av urladdning. Det har varit mycket sittande konserter och det fungerar för vissa artister men om man tänker att man ska gå ut och lyssna på mig, till exempel, så tror jag inte att det är den typen av sammanhang man vill vara i, säger hon.
– Vissa saker har sin plats och sin tid. Jag har inte gjort så många sittande konserter och jag kan känna att min musik kanske funkar för det om man stuvar om det lite men att jag tror att det jag har med min publik är att vi gillar rockmusik och riktiga rockkonserter.

Även Linn Koch-Emmery själv, som är ute på en turné som på torsdag tar henne till Vega i Köpenhamn och på torsdag till Babel i Malmö, har saknat scenen. Ett tiotal spelningar har hon hunnit med, först i Storbritannien som öppnade tidigare och sedan i Sverige. Senare i höst väntar en Tysklandsturné tillsammans med Johnossi.
– Det är jätteskönt att vara tillbaka men det är sjukt hur snabbt människan förtränger. Nu känns det nästan som att det inte varit någon paus, det känns ganska naturligt.

Linn Koch-Emmery föddes i Hamburg 1992 och kom som barn till Norrköping där hon växte upp. I de tidiga tonåren hade hon bandet Zur Glück med sin syster och började skriva egna låtar. Idolerna hette Oasis och det är inte svårt att höra ekona från 90-talet i hennes musik även om hon har lite svårt att prata om det musikaliska arvet själv.
– Det är svårt att säga för mig själv eftersom jag är född på 90-talet. Jag var inte tillräckligt gammal för att uppleva det. Jag har lyssnat jättemycket på artister från den tiden men jag har också lyssnat mycket på samtida musik. Det är inte som att jag sitter hemma idag och gråter till Smashing Pumpkins.
– Det kanske är mer det att allt går i cykler. Jag har lyssnat jättemycket på indie- och rockmusik och den har kanske rakt av tagit avstamp i 90-talet.

Det kanske alltid är så på något sätt att den musiken som fanns i bakgrunden när man var barn fortsätter att finnas med en.
– Jag tror det. Det är svårt att veta var saker kommer ifrån.

Hon debuterade 2017 med EP:n ”Boys” som skapade vågor med sitt intensiva gitarrstök och smittande melodier. Sedan dess har det blivit ytterligare en ep innan debutalbumet ”Being the girl” släpptes i våras. Musiken är samtidigt drömsk och medryckande, melankolisk och euforisk.
– Den känns väldigt representativ för mig, både som person och som musiker. Musiken känns väldigt inflätad i mitt liv, att göra musik är som att gå till jobbet eller åka tunnelbana.

Det finns ett mörker i texterna, inte minst i singelspåret från albumet, Linn R.I.P., en låt som handlar om vara trött på sig själv.
– Det finns ett sådant mörker i alla mina låtar. Det är ganska emo textmässigt. Det är hårt fast kanske med glimten i ögat. Det är alltid så jag har uttryckt mig och sådan min personlighet är, någon typ av berg- och dalbana av mörker, cynism, eufori och glädje.
– Det balanserar mellan två ytterligheter. Jag brukar säga att en bra låt är en låt man både kan gråta till och känna sig stärkt och lyft av.

Ett mer udda inslag under spelningen på Oceanen var att hon för första gången i sitt liv skalade (nåja) och åt en räka på scen vilket naturligtvis gör att frågan måste ställas: hur är det att spela gitarr med räkklegg på fingrarna?
– Det var väldigt halt. Och eftersom jag inte hållit på med skaldjur tidigare så visste inte jag att det skulle bli så.

Bakgrunden till räkan var att hon i en intervju med en göteborsk tidning för ett par år sedan sa att hon aldrig ätit en räka.
– Efter det har det blivit en grej och det kändes som att sluta cirkeln om jag skulle få skala och äta en räka på scenen.
Vad ska du göra i Malmö? Ska du plocka en gås?
– Jag vet inte, det får väl bli något sådant. Jag har varit i Malmö tre gånger men jag har dålig koll på vad ni har för specialtraditioner.

Crate digging del 4: Pojkrumsdrömmar och Klippanpågar på vift

Han stack iväg med första tåg. Han var trött på hålan där han var född och skulle kolla läget i Helsingborg. Men den lille Klippanpågen blir lurad på sina pengar och sedan, när han ska åka hem, glömmer han köpa biljett, blir avkastad i Åstorp och får gå resten av vägen till den nordskånska bruksorten.
Ja, du lille Klippanpåg, har du aldrig varit ute förr?

Ibland behövs det inte mer än en 40 år gammal vinylskiva med en svartvit gammal filmbild som omslag för att höja pulsen när man bläddrar fram den i backen av begagnade vinylskivor som står och ser ledsna ut över att aldrig bli spelade. Eller, ja, just den här skivan ser snarare mordisk ut. Ronald Reagan med fast blick och den ljuddämparförsedda revolvern riktad mot någon utanför bild. Angie Dickinson, vid hans sida, ser sådär lagom femme fatale:ig ut. Bilden är från filmen The Killers från 1964.

Innehållet på Kommissarie Roys enda och självbetitlade album är inte mindre pulshöjande det. Det är ren rak rock n roll med rejäla doser glam-, punk- och pubrock med en släng av Status Quo (på den tiden de var bra). Ett gäng låtar är under två minuter och ingen är över 3:45.

Berättelsen om Klippanpågen på vift i den (lite) större världen säger en del om innehållet på plattan. Omslaget likaså. Perspektivet är inte bredare än så. Det är pojkrumsdrömmar från en distinkt nordskånsk vinkel sjungna på ett för åtminstone den ickeskånske lyssnaren ibland något svårtolkat tungomål. Och när blicken lyfts så är det mot film- och kändisvärldens glamour så som den avspeglas i veckotidningarna.

Det är mat från Möllans pizza (”Pizzanödig”) och fantasier om princessan Caroline av Monaco (”Caroline”). Det är mer eller mindre rent nonsens (”Oh, what a garderob”) och trista söndagar där man inte vet var man ska bli av (”Söndag”): ”Söndag är ingen vidare dag, för då får jag inte som jag vill ha, när jag bara tänker på nästa dag”.
På något sätt gör bandet dock den låga horisonten till ett adelsmärke. ”Saklig och fri från självömkan” skulle journalisten Christoffer Barnekow beskriva rockmusiken från Klippan i ett tv-reportage som sändes i programmet Magazinet 1982. Det gäller i högsta grad Kommissarie Roys skiva som kom året innan reportaget.

Gräv där du står – skriv om det du känner till. Något i den stilen fick medlemmarna i det som skulle bli The Clash höra från sin manager Bernie Rhodes. Jag vet inte om någon sade det till medlemmarna i Kommissarie Roy när det begav sig men det låter hur som helst som att de hörsammat devisen. Resultatet av det är en skiva som än idag känns fräsch, charmig, ärlig och väldigt, väldigt direkt.

Det blev bara en skiva för Kommissarie Roy. Bandets gitarrist, sångare och låtskrivare Thomas Holst skulle gå vidare till de mer kända banden Torsson och Wilmer X. När jag för några år sedan intervjuade honom i samband med att Klippanpopen och Svenska Popfabriken – skivbolaget som gav ut den här skivan – fyllde 40 år pratade vi bland annat just om texterna och att de var så vardagsnära.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort, berättade han då.

1981 fanns det två tv- och tre radiokanaler I Sverige. I Klippan fanns det tre gatukök. Jag antar att det fanns en bio också. Man fick helt enkelt skapa sin egen kultur om man ville ha någon. Och det ville man uppenbarligen.
– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns, sa Thomas Holst i den där intervjun.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.

Crate digging del 1: Två fyllon gick in i en bar

Det har varit tyst om bloggen länge nu och skälen till det är väl tämligen uppenbara. Den senaste gången jag såg livemusik i verkliga livet var i december och då var jag ensam på plats som inte jobbade med produktionen. Om jag saknat det? Jo, tack. Väldigt mycket, faktiskt. Och gör så ännu även om det förhoppningsvis startar upp på riktigt snart.

Förutom det så har jag varit och är ett tag till i coronaexil på min andra hemmaplan i Göteborg. Men helt har jag inte kunnat släppa musiken. Det har blivit en del (läs: väldigt mycket) grävande i backarna hos de butiker som säljer begagnad vinyl. Och en hel del har fått följa med hem. Det här är en av de skivorna.

På omslaget till The Lost Weekend sitter de i en bar. Danny ser packad, högljud och skrävlande ut, medan Dusty har ett mer lurigt ansiktsuttryck. Bartendern, en äldre tunnhårig man, ser måttligt road ut. Man får intrycket av två berusade polare i en bar som drar skrönor för varandra och vem som helst i omgivningen som vill (eller kanske snarare orkar) lyssna.

Man ska inte döma hunden efter håren eller skivan efter dess omslag. Utom i det här fallet, då. Danny & Dusty och deras förlorade helg är precis vad den ser ut att vara: ett gäng polare som stänger in sig i studion, dricker enorma mängder öl och spelar rock n roll.

När man lägger skivan på tallriken och låter nålen hitta sitt spår kommer synintrycket på intet sätt på skam. Danny byter textrader med Dusty och i Song for the dreamers, refererar de till så väl Al Capone som gamle fjäderviktsvärldsmästaren Bobby Chacone och författarinnan Pearl S. Buck. Bakom dem slirar sig barbandet fram genom ett slags tidig americana byggd på en solid grund av rock, soul och honky tonk.

Nu är de här fyllepolarna inte vilka som helst. Danny är Dan Stuart, sångare och gitarrist i Green on Red. Dusty är Steve Wynn, hans motsvarighet i Dream Syndicate. Det är alltså frontmännen i Paisley Underground-scenens två största band som gör gemensam sak.

De har med sig pianisten Chris Cacavas från det förstnämnda bandet och trummisen Dennis Duck från det sistnämnda. Dessutom medverkar tre fjärdedelar av det tredje av de stora banden från scenen, Long Ryders. Att det fjärde, The Bangles, inte medverkar kan möjligen ha att göra med att det borde ha varit i den här vevan, när albumet spelades in, som de fick ett telefonsamtal från Prince som skulle leda till att de ett år senare släppte sin genombrottssingel Manic Monday och lämnade Paisley Underground bakom sig för stjärnstatusen.

Ryktet säger att The Lost Weekend spelades in under under en enda helg i februari 1985. Under en enda 36 timmar lång och mycket drucken inspelningssession satte man grunderna. Loser-romantiken står som spö i backen och det är smittande uppsluppet. Eller som Robert Christgau, legendarisk musikkritiker i The Village Voice, skrev: ”skivan är mindre ambitiös och med tillfredsställande än något endera bandet presterat på egen hand”.

Jag är inte säker på att jag håller med fullt ut även om jag förstår vad han menar. Jag håller nog Green on Reds ep No free lunch en smula högre. Det samma gäller Dream Syndicates Ghost Stories, men den kom å andra sidan inte ut förrän tre år efter The Lost Weekend. Och det hindrar inte att The Lost Weekend är en riktigt sympatisk platta.

* * *

Att döma av tack-texterna på baksidan av albumet tycks den sorgsne bartendern vara Bob Breedon och baren i fråga Bob’s Frolic Room, en legendarisk sylta i Hollywood som slog upp sina dörrar när förbudstiden (alkohol var förbjudet i USA mellan 1920 och 1933) upphörde. Baren figurerar även i filmer som LA Confidential, Gone in 60 seconds, The Black Dahlia och Once upon a time in Hollywood.

* * *

Dan Stuart och Steve Wynn dammade av namnet Danny & Dusty drygt två decennier senare när båda åter bodde i samma stad, nu i New York istället för Los Angeles. Med delvis andra spelkamrater släppte de 2007 den något mognare (och lite tråkigare om än inte helt oävna) Cast Iron Soul.

Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Taylor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Mord och inga visor

Musiken sipprar upp genom träsket som stanken från ett förmultnande lik. Hettan är tryckande och undergången är nära. Sådan är stämningen i Bror Gunnar Janssons musik. Rösten som skär igenom är kanske inte vacker i klassisk mening, men betvingande. True crime i musikform stod det i facebook-evenemanget för Bror Gunnar Janssons spelning på Plan B i torsdags och det är ingen dum beskrivning av en artist vars senaste album heter They found my body in a bag och vars låtar egentligen allihop hade fungerat som ledmotiv till tv-serien True Detective.

När jag sitter där i mörkret överfalls jag av ett 20 år gammalt minne. Platsen var Showbox i Seattle och på scenen stod bandet 16 Horsepower. Under en och en halv timma drog de ned publiken till södern, till en tid bortom tiden och en verklighet av synd, frälsning och ond bråd död. Sångaren David Eugene Edwards höll oss i ett hjärngrepp med sin intensitet och sin pondus.

Bror Gunnar Jansson har lite samma talang att få tiden att försvinna och att nagla fast lyssnarens uppmärksamhet. Även musikaliskt finns det beröringspunkter. De har sina musikaliska rötter i samma amerikanska söder, i samma blues, folksånger och gospel och de har ett liknande sätt att göra musik som känns uråldrig även om den inte är det. Musik som bär historian, liksväl som historierna, inom sig men som uttrycker det genom ett filter av modernitet.

Samtidigt kan jag tycka att Jansson är mer dynamisk och famnar ett bredare uttryck. Där, på Plan B:s scen, i samspelet med sina två medmusiker, hittar han än ännu större tyngd än vad han gör på skiva. Trioformatet kan kännas begränsat men Jansson och hans band utnyttjar skickligt sina instrument på ett sätt som går bortom det grundläggande. Basisten spelar med ett ölglas som svaj, trummisen skrapar sakta med pinnen över ride-cymbalen och exakt vad det är som Jansson själv gör med sin gitarr och sina effektpedaler är jag inte alltid helt säker på.

Basisten och trummisen hittar ju längre spelningen lider allt mer in i ett samtidigt tungt och lekfullt groove som ligger någonstans i tiden där bluesrocken gick över i protohårdrock (tänk Paice och Glover i Deep Purple eller Jones och Bonham i Led Zeppelin). Tillsammans med Jansson låter de sångerna flyta ut mer i allt längre jam-sektioner. Stundtals kan jag tycka att de där jam:en blir lite väl länge men det är en anmärkning i marginalen.

 

Rocken lever även i karantän

The Sounds spelar live i hemmets lugna vrå. Foto: Ralph Bretzer – övriga bilder är skärmbilder från respektive livestream.

Sist jag såg The Sounds hängde sångerskan Maja Ivarsson på kravallstaketet, så gott som omsluten av publiken på Stortorget i Malmö.
Sist jag såg Dalaplan var det framför en packad uteservering och dito trottoar i Göteborg.

Men tiderna förändras. I onådens år 2020 tar sig en reporter från brittiska NME till Malmö för att göra en grej på att ett lokalt band, Spunsugar, spelar inför 40 personer – fler än så får ju inte släppas in – på Plan B, en spelning som beskrivs som det enda giget i Europa. Över huvud taget.

Alltså sitter jag hemma framför tv:n en fredagskväll och tittar på livestreamade konserter från lokaler jag annars ofta och gärna besöker – och verkligen hoppas att jag får besöka igen när det här eländet är över. Det är en märklig, om än inte oangenäm, upplevelse. Karantänrock kallar Dalaplan sin spelning medan The Sounds döper sin efter singeln Safe and sound som släpps om en vecka. Båda titlarna passar utmärkt i sammanhanget.

The Sounds, som egentligen skulle varit på turné i USA just nu för sitt kommande album The things we do for love men den har som alla andra turnéer fått skjutas upp. Det märks att bandmedlemmarna är spelsugna och det låter bra om både dem och de låtar från The things we do for love som de spelar och inte minst Safe and sound känns som en hit.

Samtidigt är det en märklig upplevelse att se det hemma i soffan även om det låter bra genom stereons högtalare. Så mycket av liveupplevelsen sitter i närvarokänslan, att vara där när det händer. Det sitter i det taktila, i känslan av basen som slår i magen, publiken som rör sig som en gemensam enhet. Det sitter i lukten av öl och svett. Framför allt är det en kollektiv upplevelse; en upplevelse som uppstår i kommunikationen mellan band och publik och mellan medlemmarna i publiken och bandet sinsemellan.

Allt det faller naturligtvis bort när man ser det hemma framför tv:n. Visst, man kan dra ihop ett gäng kompisar (om man vågar i coronatider) och dansa loss i vardagsrummet men det blir nog inte riktigt samma sak det heller, trots att Dalaplan publicerat såväl låtlista som låttexter i förväg på sin hemsida för att underlätta allsången hemma i soffan. Jag kan tänka mig att grannarna skulle kunna tänkas ha synpunkter på det också …

Maja Ivarsson är en artist som lever på och andas publikens gensvar när hon är på scen. Nu känns hon vilsen, som att hon inte får det bränsle hon behöver för att bli den superfrontkvinna hon egentligen är. Hon tar själv upp det i frågestunden efter spelningen, att hon behöver den feedbacken från publiken på ett annat sätt än vad de andra medlemmarna i bandet, som har sina instrument att ställa sig bakom, gör.

Dalaplan lider inte av det på samma sätt. Dels beror det nog på att bandet i sin musik är mer inåtblickande än The Sounds – genom Maja Ivarssons scenpersona – ultraextroverta framtoning. Lika mycket handlar det om att Dalaplans sångare Niklas Svensson spelar gitarr och därmed och bara därmed får en barriär gentemot publiken även i vanliga fall.

Man kan inte heller riktigt jämföra upplevelsen av en livestream med att se en välgjord livefilm. Av naturliga skäl blir varje klipp inte perfekt avvägt när själva klippningen sker i realtid. I fallet med The Sounds på Kulturbolaget lider spelningen dessutom av KB:s brist på ljus framifrån som gör att bilderna ofta är antingen utfrätta eller mörka.

Ändå är de livestreamningar som nu får agera surrogat för the real thing inte så dumt, och det oavsett om de är lite mer nedtonade som när gamle punkhjälten John Doe från X sitter hemma i köket och spelar gamla folksånger eller när den färöiska sångerskan Eivør (som är aktuell för en ny Malmöspelning i september om allt vill sig väl) spelar sina egna sånger vid sitt köksbord eller med fulla bandspelningar på etablerade scener filmade med flera kameror som Sounds- och Dalaplanspelningarna.

Inte minst utgör nätets möjligheter till flervägskommunikation ett lyft för upplevelsen. De cirka 4 000 människor runt om i världen som såg på The Sounds kunde chatta med varandra i flödet på Youtube-sidan och frågor från den chatten lyftes sedan in i frågestunden med bandet efter spelningen.

Man får också hålla i beaktning att formatet är nytt. Det kommer att ta lite tid för det att hitta sin egen form, en form som inte försöker kopiera den traditionella livespelningens utan som bygger på dess egna unika möjligheter och begränsningar. Och när det gjort det säkerligen kan få ett liv även efter att pandemin är över. Nu gäller det bara att se till att artister klarar att hålla sig kvar i branschen och att spelställen överlever till dess.

Recension

The Sounds
Livestreamade från KB
Fredag 17 april 2020
Dalaplan
Livestreamade från Folk å Rock
Fredag 17 april 2020

Fight for Rock n Roll i coronans tidevarv

”We fight in the name of rock n roll”, sjunger Guernica Mancini, bandet Thundermothers lundabördiga sångerska. Och ibland får man slåss lite mer i dess namn. När detta skrivs plingar det mer eller mindre konstant från Facebook. Nej, det är inte så att jag plötsligt blivit så populär att alla vill nå mig. Det är de inställda Facebook-evenemangen som står som spön i backen. Spelning efter spelning som blivit inställd. Men söndagskvällens blev av i alla fall.

Publiken på KB är gles. Thundermother brukar dra mer folk än så här. Nu är de dessutom här som förband till klassiska Rose Tattoo. Det börjar märkas även i rocksvängen att coronaviruset satt skräck i folk. Egentligen är Thundermother och Rose Tattoo precis mitt i sin månadslånga Europaturnén men hastigt och mindre lustigt har det blivit turnéfinal en söndagskväll i Malmö när gränser stängts och turnerande blivit mer eller mindre omöjligt.

Gitarristen Filippa Nässil och Majsan Lindberg på bas – den sistnämnda har gått från prospect till fast medlem sedan jag såg dem sist, på Sweden Rock – dricker Corona-öl på scen men det är trots vad det kan tolkas som inget statement, eller utsträckt långfinger till viruset. Mexikanskt öl står tydligen med på deras rider [kravlista till arrangören] även i vanliga fall.

Även om det kanske inte riktigt tänder till som det gjorde på Sweden Rock i somras bjuder Thundermother på vital hård-rock n roll med tonvis av hunger och vilja. Mancini och Nässil delar systerlikt på rampljuset och de vet att bjuda på en show. Samtidigt skapar Lindberg och trummisen Emlee Johansson ett grymt driv bakom dem.

Hårt turnerande har gjort dem till en sammansvetsad maskin som med synbar lätthet kör över och sparkar liv i en till en början lite söndagsseg publik. Inte minst när de i finalen låter We fight for rock n roll glida över i en cover av Beastie Boys gamla rap/rock-crossover hit Fight for your right to party. Och det är ju det vi gör: vi slåss för vår rätt till rock n roll-party så länge det går.

* * *

Det är alltid riskabelt det här med förband. Det är alltid en risk att det är någon som är yngre och hungrigare än en själv. Jag minns hur Helloween nästan blåste ett uppenbart turnétrött Iron Maiden av scenen på Scandinavium 1988 (märkligt nog var Maiden oändligt mycket hungrigare 20 år senare på Ullevi). Och lite så är det ju nu också. De australiensiska veteranerna kommer inte i närheten av Thundermothers hunger och urskraft.

Å andra sidan har Angry Anderson en värme och en chosefrihet som bär långt. Hans band må vara evigt dömt att vandra i skuggan av sina landsmän i AC/DC, ett band de är sammanlänkade med på många sätt. Deras tidiga plattor är producerade av Vanda och Young, producentduon som förutom att ha rattat åtskilliga AC/DC-plattor till hälften består av Angus och Malcolm Youngs storebror George.

Dessutom har flera medlemmar i det bandet under någon period spelat i Rose Tattoo. I den nuvarande upplagan finns Mark Evans med som hade hand om de tjocka strängarna under större delen av deras bästa år, när Bon Scott höll i mikrofonen.

De må ha hamnat i skuggan av AC/DC men det vilar ändå inga sorger över deras musik som befinner sig någonstans i gränslandet mellan glamrock, tidig New Wave of British Heavy Metal och bluesrock a la Savoy Brown. Och man skojar inte bort vare sig Dai Pritchards slidespel på gitarren eller en låt som Nice Boys (don’t play rock n roll) – det är inte en slump att Guns n Roses gjorde en cover av just den låten på Live like a suicide-EP:n

 

 

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv