Mord och inga visor

Musiken sipprar upp genom träsket som stanken från ett förmultnande lik. Hettan är tryckande och undergången är nära. Sådan är stämningen i Bror Gunnar Janssons musik. Rösten som skär igenom är kanske inte vacker i klassisk mening, men betvingande. True crime i musikform stod det i facebook-evenemanget för Bror Gunnar Janssons spelning på Plan B i torsdags och det är ingen dum beskrivning av en artist vars senaste album heter They found my body in a bag och vars låtar egentligen allihop hade fungerat som ledmotiv till tv-serien True Detective.

När jag sitter där i mörkret överfalls jag av ett 20 år gammalt minne. Platsen var Showbox i Seattle och på scenen stod bandet 16 Horsepower. Under en och en halv timma drog de ned publiken till södern, till en tid bortom tiden och en verklighet av synd, frälsning och ond bråd död. Sångaren David Eugene Edwards höll oss i ett hjärngrepp med sin intensitet och sin pondus.

Bror Gunnar Jansson har lite samma talang att få tiden att försvinna och att nagla fast lyssnarens uppmärksamhet. Även musikaliskt finns det beröringspunkter. De har sina musikaliska rötter i samma amerikanska söder, i samma blues, folksånger och gospel och de har ett liknande sätt att göra musik som känns uråldrig även om den inte är det. Musik som bär historian, liksväl som historierna, inom sig men som uttrycker det genom ett filter av modernitet.

Samtidigt kan jag tycka att Jansson är mer dynamisk och famnar ett bredare uttryck. Där, på Plan B:s scen, i samspelet med sina två medmusiker, hittar han än ännu större tyngd än vad han gör på skiva. Trioformatet kan kännas begränsat men Jansson och hans band utnyttjar skickligt sina instrument på ett sätt som går bortom det grundläggande. Basisten spelar med ett ölglas som svaj, trummisen skrapar sakta med pinnen över ride-cymbalen och exakt vad det är som Jansson själv gör med sin gitarr och sina effektpedaler är jag inte alltid helt säker på.

Basisten och trummisen hittar ju längre spelningen lider allt mer in i ett samtidigt tungt och lekfullt groove som ligger någonstans i tiden där bluesrocken gick över i protohårdrock (tänk Paice och Glover i Deep Purple eller Jones och Bonham i Led Zeppelin). Tillsammans med Jansson låter de sångerna flyta ut mer i allt längre jam-sektioner. Stundtals kan jag tycka att de där jam:en blir lite väl länge men det är en anmärkning i marginalen.

 

Rocken lever även i karantän

The Sounds spelar live i hemmets lugna vrå. Foto: Ralph Bretzer – övriga bilder är skärmbilder från respektive livestream.

Sist jag såg The Sounds hängde sångerskan Maja Ivarsson på kravallstaketet, så gott som omsluten av publiken på Stortorget i Malmö.
Sist jag såg Dalaplan var det framför en packad uteservering och dito trottoar i Göteborg.

Men tiderna förändras. I onådens år 2020 tar sig en reporter från brittiska NME till Malmö för att göra en grej på att ett lokalt band, Spunsugar, spelar inför 40 personer – fler än så får ju inte släppas in – på Plan B, en spelning som beskrivs som det enda giget i Europa. Över huvud taget.

Alltså sitter jag hemma framför tv:n en fredagskväll och tittar på livestreamade konserter från lokaler jag annars ofta och gärna besöker – och verkligen hoppas att jag får besöka igen när det här eländet är över. Det är en märklig, om än inte oangenäm, upplevelse. Karantänrock kallar Dalaplan sin spelning medan The Sounds döper sin efter singeln Safe and sound som släpps om en vecka. Båda titlarna passar utmärkt i sammanhanget.

The Sounds, som egentligen skulle varit på turné i USA just nu för sitt kommande album The things we do for love men den har som alla andra turnéer fått skjutas upp. Det märks att bandmedlemmarna är spelsugna och det låter bra om både dem och de låtar från The things we do for love som de spelar och inte minst Safe and sound känns som en hit.

Samtidigt är det en märklig upplevelse att se det hemma i soffan även om det låter bra genom stereons högtalare. Så mycket av liveupplevelsen sitter i närvarokänslan, att vara där när det händer. Det sitter i det taktila, i känslan av basen som slår i magen, publiken som rör sig som en gemensam enhet. Det sitter i lukten av öl och svett. Framför allt är det en kollektiv upplevelse; en upplevelse som uppstår i kommunikationen mellan band och publik och mellan medlemmarna i publiken och bandet sinsemellan.

Allt det faller naturligtvis bort när man ser det hemma framför tv:n. Visst, man kan dra ihop ett gäng kompisar (om man vågar i coronatider) och dansa loss i vardagsrummet men det blir nog inte riktigt samma sak det heller, trots att Dalaplan publicerat såväl låtlista som låttexter i förväg på sin hemsida för att underlätta allsången hemma i soffan. Jag kan tänka mig att grannarna skulle kunna tänkas ha synpunkter på det också …

Maja Ivarsson är en artist som lever på och andas publikens gensvar när hon är på scen. Nu känns hon vilsen, som att hon inte får det bränsle hon behöver för att bli den superfrontkvinna hon egentligen är. Hon tar själv upp det i frågestunden efter spelningen, att hon behöver den feedbacken från publiken på ett annat sätt än vad de andra medlemmarna i bandet, som har sina instrument att ställa sig bakom, gör.

Dalaplan lider inte av det på samma sätt. Dels beror det nog på att bandet i sin musik är mer inåtblickande än The Sounds – genom Maja Ivarssons scenpersona – ultraextroverta framtoning. Lika mycket handlar det om att Dalaplans sångare Niklas Svensson spelar gitarr och därmed och bara därmed får en barriär gentemot publiken även i vanliga fall.

Man kan inte heller riktigt jämföra upplevelsen av en livestream med att se en välgjord livefilm. Av naturliga skäl blir varje klipp inte perfekt avvägt när själva klippningen sker i realtid. I fallet med The Sounds på Kulturbolaget lider spelningen dessutom av KB:s brist på ljus framifrån som gör att bilderna ofta är antingen utfrätta eller mörka.

Ändå är de livestreamningar som nu får agera surrogat för the real thing inte så dumt, och det oavsett om de är lite mer nedtonade som när gamle punkhjälten John Doe från X sitter hemma i köket och spelar gamla folksånger eller när den färöiska sångerskan Eivør (som är aktuell för en ny Malmöspelning i september om allt vill sig väl) spelar sina egna sånger vid sitt köksbord eller med fulla bandspelningar på etablerade scener filmade med flera kameror som Sounds- och Dalaplanspelningarna.

Inte minst utgör nätets möjligheter till flervägskommunikation ett lyft för upplevelsen. De cirka 4 000 människor runt om i världen som såg på The Sounds kunde chatta med varandra i flödet på Youtube-sidan och frågor från den chatten lyftes sedan in i frågestunden med bandet efter spelningen.

Man får också hålla i beaktning att formatet är nytt. Det kommer att ta lite tid för det att hitta sin egen form, en form som inte försöker kopiera den traditionella livespelningens utan som bygger på dess egna unika möjligheter och begränsningar. Och när det gjort det säkerligen kan få ett liv även efter att pandemin är över. Nu gäller det bara att se till att artister klarar att hålla sig kvar i branschen och att spelställen överlever till dess.

Recension

The Sounds
Livestreamade från KB
Fredag 17 april 2020
Dalaplan
Livestreamade från Folk å Rock
Fredag 17 april 2020

Fight for Rock n Roll i coronans tidevarv

”We fight in the name of rock n roll”, sjunger Guernica Mancini, bandet Thundermothers lundabördiga sångerska. Och ibland får man slåss lite mer i dess namn. När detta skrivs plingar det mer eller mindre konstant från Facebook. Nej, det är inte så att jag plötsligt blivit så populär att alla vill nå mig. Det är de inställda Facebook-evenemangen som står som spön i backen. Spelning efter spelning som blivit inställd. Men söndagskvällens blev av i alla fall.

Publiken på KB är gles. Thundermother brukar dra mer folk än så här. Nu är de dessutom här som förband till klassiska Rose Tattoo. Det börjar märkas även i rocksvängen att coronaviruset satt skräck i folk. Egentligen är Thundermother och Rose Tattoo precis mitt i sin månadslånga Europaturnén men hastigt och mindre lustigt har det blivit turnéfinal en söndagskväll i Malmö när gränser stängts och turnerande blivit mer eller mindre omöjligt.

Gitarristen Filippa Nässil och Majsan Lindberg på bas – den sistnämnda har gått från prospect till fast medlem sedan jag såg dem sist, på Sweden Rock – dricker Corona-öl på scen men det är trots vad det kan tolkas som inget statement, eller utsträckt långfinger till viruset. Mexikanskt öl står tydligen med på deras rider [kravlista till arrangören] även i vanliga fall.

Även om det kanske inte riktigt tänder till som det gjorde på Sweden Rock i somras bjuder Thundermother på vital hård-rock n roll med tonvis av hunger och vilja. Mancini och Nässil delar systerlikt på rampljuset och de vet att bjuda på en show. Samtidigt skapar Lindberg och trummisen Emlee Johansson ett grymt driv bakom dem.

Hårt turnerande har gjort dem till en sammansvetsad maskin som med synbar lätthet kör över och sparkar liv i en till en början lite söndagsseg publik. Inte minst när de i finalen låter We fight for rock n roll glida över i en cover av Beastie Boys gamla rap/rock-crossover hit Fight for your right to party. Och det är ju det vi gör: vi slåss för vår rätt till rock n roll-party så länge det går.

* * *

Det är alltid riskabelt det här med förband. Det är alltid en risk att det är någon som är yngre och hungrigare än en själv. Jag minns hur Helloween nästan blåste ett uppenbart turnétrött Iron Maiden av scenen på Scandinavium 1988 (märkligt nog var Maiden oändligt mycket hungrigare 20 år senare på Ullevi). Och lite så är det ju nu också. De australiensiska veteranerna kommer inte i närheten av Thundermothers hunger och urskraft.

Å andra sidan har Angry Anderson en värme och en chosefrihet som bär långt. Hans band må vara evigt dömt att vandra i skuggan av sina landsmän i AC/DC, ett band de är sammanlänkade med på många sätt. Deras tidiga plattor är producerade av Vanda och Young, producentduon som förutom att ha rattat åtskilliga AC/DC-plattor till hälften består av Angus och Malcolm Youngs storebror George.

Dessutom har flera medlemmar i det bandet under någon period spelat i Rose Tattoo. I den nuvarande upplagan finns Mark Evans med som hade hand om de tjocka strängarna under större delen av deras bästa år, när Bon Scott höll i mikrofonen.

De må ha hamnat i skuggan av AC/DC men det vilar ändå inga sorger över deras musik som befinner sig någonstans i gränslandet mellan glamrock, tidig New Wave of British Heavy Metal och bluesrock a la Savoy Brown. Och man skojar inte bort vare sig Dai Pritchards slidespel på gitarren eller en låt som Nice Boys (don’t play rock n roll) – det är inte en slump att Guns n Roses gjorde en cover av just den låten på Live like a suicide-EP:n

 

 

 

Kärlek och frihet

Jag skriver den här texten till tonerna av The Savage Roses album Babylon från 1972. När det släpptes var det danska bandet redan fem år in i en framgångsrik karriär som tagit dem till andra sidan Atlanten och hyllningar från självaste Lester Bangs. De skulle dock ta ett kliv tillbaka efter att ha vägrat spela för amerikanska soldater. I Danmark är de en institution, ja, något av en nationalklenod men här i Sverige har de förblivit märkligt okända.

Själv upptäckte jag albumet Babylon någon gång i början av 90-talet och blev fullständigt golvad av Annisette Koppels (då: Hansens) röst, liksom av hennes livskamrat Thomas Koppels låtar. Den där rösten hade förmågan att förena element av Aretha Franklin, Janis Joplin och Sister Rosetta Tharpe. Den var urstark och uttrycksfull med ett vibrato som kunde skaka ned berg.

När det stod klart att Savage Rose skulle komma till KB stod det lika klart för mig att jag måste vara där. Så blev det nu inte. Miriam Bryant spelade samtidigt på Malmö Arena men lösningen fanns där i form av en spelning på Pustervik i Göteborg dagen efter.

På de närmare 30 år som gått sedan jag upptäckte bandet har jag hunnit arbeta upp rätt rejält med uppskruvade förväntningar. Samtidgt: hur mycket har man rätt att förvänta av ett band 53 år in i karriären. Sedan Thomas Koppel avled plötsligt, sittande vid flygeln där han just avslutat inspelningen av sitt senaste soloalbum, 2006 är Annisette dessutom enda kvarvarande originalmedlem och den stora majoriteten av dagens bandmedlemmar var inte ens födda när bandet bildades.

Men Savage Rose har ända sedan 70-talet varit något av en plantskola för unga begåvade danska musiker och dagens upplaga visar upp både spännvidd, smak och spetskompeten. Det är lika delar soul, rock och gospel med inslag av jazz, hippiedrömmar och showmanship.

Savage Roses musik sätter ned foten på många platser över den musikaliska spelplanen men bandet lyckas ändå skapa en enhet av det där en klassiker som Wild Child från 1973 sitter naturligt jämte Homeless och Harassing från förra årets alldeles utmärkta album. Annisette själv fyller 72 år i år men hennes röst förefaller märkligt lite berörd av tidens tand. Den är fortfarande enormt kraftfull och hennes vibrato kan ännu sätta ryggmärgen i dallring. Och den spricker fortfarande upp lika snyggt nu som då.

Spelningen bygger upp stadigt under de två timmar den pågår (inklusive en kort paus) och har inga riktiga svackor. Svänget är grundmurat och arrangemangen stensnygga. Andra halvan av andra settet är i det närmaste som det extatiska crescendot under en gospelmässa i den amerikanska södern. The Messenger Speaks från Babylon-plattan är en självklar höjdpunk där kören, vars ena halva utgörs av paret Koppels dotter Naja Rosa, får fritt spelrum.

Den enda minuspunkten är väl egentligen att det är ganska uppenbart att göteborgspubliken inte förstår ett ord av vad hon säger mellan låtarna. Den uppsvenska oförmågan att förstå danska (som jag tyvärr själv lider av) är knappast något som bandet kan lastas för. När jag går ut i Göteborgsnatten ringer finalens uppfodrande mantra om fred och kärlek fortfarande ringande i huvudet och en varm känsla i bröstet.

Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

Världsmusik på riktigt

Ett komprommislöst groove på trummor och keyboards där det sistnämnda får fylla basens plats i ljudbilden på samma sätt som Ray Manzarek låter det göra i The Doors eller Bo Hansson i Hansson & Karlsson. De sitter mitt emot varandra på var sin sidan, trummisen Olivier Penu och keyboardisten Sofyann Ben Youssef, och har nära till ögonkontakten, till den ordlösa kommunikationen. Kring groovet snor Anana Harouna gitarrcirklar som skvallrar om hans arv från öknen.

Den belgiska trion Kel Assouf gästade Plan B igår och det blev min andra spelning för dagen. På många sätt står Sofia Karlssons och Martin Hederos å ena sidan och Kel Assouf å den andra oerhört långt ifrån varandra. De förenas dock av sin virtuosa hantering av sina respektive instrument.

Jag har alltid tyckt illa om benämningen världsmusik. Den har något kolonialt över sig. Det är liksom inte svensk, engelsk eller fransk folkmusik som menas, det är alltid folkmusik från Afrika, Sydamerika eller Asien som får det epitetet. Varför då inte bara kalla det för folkmusik?

För Kel Assoufs musik kan jag dock köpa begreppet. Rötterna går starka till den touareg-blues som Tinariwen satte världens blickar på men här finns mer. De afrikanska transrytmerna som den utmärkte Olivier Penu med sitt nyanserade spel frammanar ur sina trummor i tätt, tätt samarbete med Ben Youssefs orgel och Moog-synt bildar bas för Anana Harouna att ge sig ut på utflykter i Led Zeppelin och The Doors-land. Ömsom är det sprött och vackert, ömsom blytungt rockande.

Det är det som gör det här till världsmusik på riktigt, anser jag. Musiken bygger broar mellan kontinenter, mellan afrikansk folkmusik och amerikansk rock och jazz. Dessutom svänger det nästan mer än vad en regnig torsdagskväll kan tåla.

Levande musikhistoria på Folk å rock

Håret är långt och grått, ansiktet djupt fårat. Den där klara, höga rösten har fårats av tiden den med. Inte för att det är konstigt, Texas-trubaduren Jimmie Dale Gilmore har trots allt hunnit fylla 74 år. Och de där fårorna i rösten tar inte ifrån den det som journalisten Nicholas Dawidoff i boken In the country of country kallar ”The high lonesome plains” i analogi med begreppet ”The high lonesome”, den där speciella kvaliteten som brukar tillskrivas sångare från Appalacherna.

Nu är inte Gilmore från Appalacherna utan från Lubbock, en stad på Texas höglänta slättland, alldeles söder om The Texas Panhandle, en stad så högkyrklig att den länge motstod att göra någon affär av att Buddy Holly kommer därifrån. Och man behöver inte mycket fantasi för att höra vinden som pinar slättlandet i hans milda, vänliga och oerhört vackra stämma. När den där stämman nu fått allt mer drag av gammelmansröst gör det den bara ännu vackrare och mer berörande.

Gilmore har sina musikaliska rötter i bandet The Flatlanders tillsammans med kompisarna Butch Hancock och Joe Ely, ett band som mer än en gång har kallats världens bästa oframgångsrika band. Även om bandet som sådant inte fick några framgångar att tala om födde de både ett numera legandariskt debutalbum och tre ganska solida solokarriärer.

Mannen vid hans högra sida på Folk å rocks scen är tio år yngre och går mer på kraft än Gilmores spröda anslag. Det slår gnistor om Dave Alvins krämfärgade Stratocaster och hans röst har en solid jordighet. Från scenen berättar han om hur han som barn, tillsammans med sin storebror Phil, brukade smita in till Hollywood och bluesklubben Ashgrove för att träffa och lära av på den tiden halvt bortglömda mästare som T-Bone Walker och Lightning Hopkins.

För Dave Alvin började historien i Downey, en satellitstad till Los Angeles, tillsammans med brodern i röjiga rootsrockbandet The Blasters. Den fortsatte sedan i punkbandet X och som mer lågmäld soloartist. I alla de inkarnationerna har låten The 4th of July funnits med, en av mina personliga favoritlåtar. Jag snackar med mannen vid min sida inför spelningen, om låtar som skulle spelas. ”Om Dave bara kör 4th of July är jag nöjd”, säger jag.

Och visst kör han låten om mannen som står på trappen och röker en cigarett ensam medan mexikanska barn skjuter fyrverkerier för att fira nationaldagen. Där inne finns kvinnan som ger honom kinden när han söker läpparna och han frågar sig vad som gick fel: ”Whatever happened, I appologize”. I sin enkelhet är det en lika sorglig som briljant sång. Och i det ligger hans genialitet som låtskrivare: att med små medel skapa stora berättelser.

Alvin och Gilmore har varit vänner i 37 år, berättar Alvin från scenen. Det är han som står för det mesta av mellansnacket. Men av en slump var de där på Ashgrove samtidigt långt tidigare än så (det torde ha varit någon gång i början av 60-talet), det berättar han nu och det sjunger de om på Downey to Lubbock, titelspåret på det gemensamma albumet som får rama in spelningen.

De må vara av olika generation och komma från olika delar av landet och ha väldigt olika uttryck – någonstans möts de ändå musikaliskt i kärleken till den amerikanska rotmusiken; till bluesen, soulen, countryn, rhytm n bluesen och den tidiga rock n rollen. ”A hippie country singer” och en ”wild blues blaster” som lyfter varandra och skakar dammet av musikarvet.

Covervalen säger något om vad det handlar om. Det blir en Sam Cooke, en Lightning Hopkins (spelad som om det vore Elmore James som skrivit den) och en smått magisk tolkning av Grateful Deads Ripple tillägnad bandets nyligen bortgångne textförfattare Robert Hunter.

Det blir en väldigt trevlig kväll på ett utsålt och svettigt Folk å rock, där de vanliga stolarna kvällen till ära är bortställda för att ge plats åt en stående publik som får sig ett stycke väldigt levande musikhistoria till del. Flatlanders lät gammaldags redan i början av 70-talet och The Blasters sökte sig tillbaka i historien i slutet av samma decennium. Ändå blir det inte musealt. För det glöder Alvins gitarr för mycket; för det blåser slättlandsvinden för mycket i Gilmores röst; för det lyser spelglädjen för mycket i deras och kombandet The Guilty Ones ögon. Och glädjen i publikens ögon, kan tilläggas.

Till vänster The Dimpker Brothers från Västervik som agerade förband och som också dök upp och körade på en låt med Jimmie Dale Gilmore och Dave Alvin.

Sisters bjöd skön svartsyn

Luften är tjock inne på Kulturbolaget. Röken hänger i luften och det är tvärfullt; spelningen är utsåld sedan månader tillbaka. Så kommer han upp på scenen. Andrew Eldritchs skalle är numera rakad men de obligatoriska solglasögonen sitter där de ska när trummaskinen Doktor Avalanche hostar igång det lika obligatoriska öppningsspåret First and last and always. Han söker sig in i ljuset på en scen där ett kompakt mörker genomkorsas av ljuskäglor; han låter det närmast bränna ansiktet och skapa kontraster lika skarpa som dem i hans sånger.

Jag står där i folkmassan och känner mig nästan lite nervös inför spelningen. Det är en sliten klyscha att prata om att det ena eller andra bandet betydde allt i en viss tid men när det gäller The Sisters of Mercy är det inte överord. De kom fram som en del av, för att inte säga parodi på, postpunken och kom att närmast skapa en egen genre. Svartrock eller goth sade vi då, dark wave säger man nu.

Tre sinsemellan väldigt olika album blev det med lika olika medlemsuppsättningar. Men alltid fanns där i fokuspunkten Eldritchs ödesmättade baryton och lika cyniska som mångbottnade texter.
”Life is short and love is always over in the morning” sjunger han på deras kanske allra bästa låt, Temple of love från 1983. Det är ett passande citat därför att det säger något om varför så många fastnade för dem då det begav sig. I förordet till The gothic rock black book beskrivs svartrockarna som ”a cheery bunch” trots den mörka musik de lyssnar på. Jag tycker att Temple of love-citatet knyter an väl till det. Cynismen – uttryckt i en väldigt cynisk tid – är så uppskruvat att det blir en skrattspegel och musiken, trots molltonerna, en partymusik på ruinens brant.

För mig blev det en stor del av soundtracket till mitt liv. En gång fick jag se dem när det begav sig. Det var 1991 på Roskilde, när den mest hårdrockiga upplagan av bandet turnerade med den då färska Vision Thing-skivan. Det var en ganska lättglömd upplevelse och någonstans där började mitt intresse tona ut.
Inte bara mitt förresten. Det blev inga nya skivor för Sisters of Mercy, istället fortsatte Eldritch att, liksom Ralf Hütter i Kraftwerk, turnera sina gamla låtar med nya musiker.

Det är därför mina förväntningar kanske inte är de allra högsta när Eldritch kommer ut på scenen tillsammans med två gitarrister. Samtidigt vill jag så gärna att det ska bli bra. Det är ändå en viktig del av mina sena tonår vi pratar om.
Någon ny outgiven låt blir det men på det stora hela bjuder Eldritch och company på en greatest hits-show. Visst hade jag kunnat önska mig en Amphetamine logic eller en Body electric men på det stora hela är det en väl sammansatt låtlista med fina versioner av Marian, More och Dominion/Mother Russia i spetsen.

Eldritchs röst är väl inte riktigt vad den varit men förstärkt av allsång och stämning fungerar den. Och även om Eldritch och hans nuvarande bandkollegor ser ut lite som seriefigurer på scen – den långhårige gitarristen har givetvis en fläkt som fluffar upp håret och hans korthåriga kollega syns oftast i hårt motljus för att ge rätt effekt – så känns det som ett någorlunda värdigt sätt att leva på sina gamla meriter.
”All the sisters of mercy they are not departed or gone”, sjunger Leonard Cohen i låten som givit dem deras namn. De både är och inte är det. Och på något sätt är det som sig bör vara. Inte minst som de fortfarande förmår bjuda på både fest och skön svartsyn.

Londonbaserade A.A. Williams som i februari debuterade med en självbetitlad ep värmde upp för Sisters of Mercy, Långsamma suggestiva indievisor med stundtals brännande intensitet skapade klockan-tre-på-natten-stämning trots att visarna på uret nätt och jämnt passerat klockan åtta.

Jag gillar de drömska stämningar hon bygger, mörkret och laddningen men kan samtidigt tycka att det inte känns helt rätt som uppvärmning för just Sisters of Mercy och inte heller så tidigt på kvällen.

Ystra babianer och en sorgkantad showgirl

Skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skit

Det är vintern 2010. Vi sitter i bilen på väg till Sälen. Jag stoppar i Babians andra album, Hälften dör av fetma, som jag fått i uppdrag att recensera i cd-spelaren. Det dröjer inte länge innan jag börjar trumma med på ratten och sjunga med i refrängerna. Så kommer den där låten och det börjar fnittras hejdlöst i baksätet där mina båda söner, då nästan 3 och precis fyllda 7, sitter. Det är åt orden, naturligtvis, men grejen är att jag själv känt ett lyckligt fnitter välla upp inom mig. Någon vecka senare ser jag dem vända upp och ner på hela Debaser under en makalös spelning.

När de kör just den låten på Malmöfestivalens Rock Stage på tisdagskvällen fylls jag av samma känsla. Det känns som en evighet sedan jag såg dem sist och det gläder mig att de inte tappat något av sin glädje och skärpa på scen. På många sätt spelar Babian rock n roll när rock n roll är som bäst, till skillnad från den serietidningsversion som kunde beskådas på Stora scenen tidigt på måndagskvällen (ja, Danko Jones, jag talar om dig).

Det är primitivistiskt men ändå förfinat; det är smart men ändå varmt; det är roligt utan att vara på skämt, Rent musikaliskt är det en blandning av garagerock, rhytm n blues och 60-talssoul. Det svänger något djävulskt samtidigt som sångaren Tobias Allvin har förmågan att både roa och vara tänkvärd med sina ord.

Inte heller har de legat av sig som liveband sedan den där kvällen på Debaser. Det är fortfarande konfettiregn, eldsprutande gitarrer och ett galet utspel på scenen. De visar med all önskvärd tydlighet att man inte behöver vara Kiss eller uppträda på de allra största scenerna för att rocka ut fullständigt.

* * *

Även Beatrice Eli, som avslutade tisdagskvällen på Gustavscenen är det vid det här laget ganska många år sedan jag såg live, gästspelet med Silvana Imam på Roskildefestivalen oräknat. Då var det 2015 och Beatrice Eli uppträdde på Stora scenen och jag var lite ljummen i min kritik, mycket på grund av att jag sett henne vassare, på en mer passande scen för en mer entusiastisk publik i Göteborg bara någon vecka tidigare.

Sedan dess har det hänt något. Eli har växt till sig som artist. Redan då hade hon förmågan att äga scenen och sola sig i strålkastarljusets glans men sedan dess har hedonismen tonats ned och musiken hittat ett annat djup. Madonna-poppen från den tiden har fått inslag av soul och disco och hon har iklätt sig ett slags showgirl-persona, som hänger med från Dramatenföreställningen i vintras med just det namnet.

Det är en konsert som är fylld av något slags sorgkantad glädje som gör den mycket tilltalande, inte minst som jag upplever det som att Eli har utvecklats inte bara i det konstnärliga innehållet i hennes musik utan även som sångerska och rösten har fått ett annat djup, även den. Allt som allt en ganska perfekt avslutning på en kväll som för min del sträckt sig från meditation via folkton till garagerock och klassisk musik. Precis som det ska vara på Malmöfestivalen, med andra ord.

Wilmer X med hög lägstanivå

Wilmer X. Foto: Jörgen Johansson

Jalles munspel ylar när solen sänker sig över den ljumma sommarkvällen. Att säga att stämningen är hög på Sommarrockens avslutningskväll är ingen överdrift. Det är mycket folk och manegen är krattad av mycket folk i kombination med alkohol, musik och svensk sommar. Det är för det här som det slitna uttrycket folkfest skapades.

Foto: Jörgen Johansson

E-Type har skakat igång publiken med sin uppumpade 90-talsnostalgi komplett med eldsflammor och kioskvältarrefränger.
Malmöitiska Queen-hyllningsbandet The show must go on höjde sedan temperaturen rejält i tältet med en synnerligen kompetent och underhållande show där tältduken nästan bågnade utåt till trycket från allsången.
Festen är med andra ord på sin topp när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén kliver ut på scenen.

Jalles munspel ylar till Nisses bluesiga gitarr lite som Rolling Stones brukar långkoka igång Midnight Rambler, men i Wilmer X rinner den kokande grytan istället ut i Hon är ihop med en insekt. Och det är naturligtvis helt rätt sätt att sparka igång det hela på. Och material har man för att fylla en timmas festivalspelning med explosioner på ett pärlband.
Men det händer liksom inte. Kanske är det för att ljudet är lite jämntjockt. Kanske hade det tänt till bättre lite tidigare på kvällen, innan alkohol och solsken tagit ut sin rätt.
Visst sjungs det med rejält i Om en hund mådde så här och Jag flippar ut men inte som låtarna förtjänar.

Janne Lindén, Jalle Lorensson och Nisse Hellberg. Foto: Jörgen Johansson

Å andra sidan är de landets kanske mest pålitliga rock n roll-maskin. De jobbar upp det. En dramatisk blod eller guld hittar alltid hem hos mig, Vem får nu se alla tårar? är en pålitlig allsångsfavorit och Möt mig i din djungel tar tillbaka partyt. Så kommer de till slut, explosionerna. Teknikens under är stubinen som antänder sprängladdningen Spelar under hot medan extranumret Kör mig död hackar sönder resterna.
De två sistnämda är som bekant Wilmer X på sitt allra mest punkiga humör och precis vad som behövs för att runda av såväl spelningen som årets upplaga av Sommarrocken.

Foto: Jörgen Johansson

”Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har spelat på här”, säger Nisse Hellberg.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Wilmer X. Det här var inte en av de bästa gångerna men det går inte att skoja bort det faktum att de har en nästan löjligt hög lägstanivå. Och med den låtskatt och den rutin som bandet har arbetat upp under fyra decennier tillsammans och den uppenbara kemi som finns mellan bandmedlemmarna är det kanske inte så konstigt.

Foto: Jörgen Johansson

Nisse Hellberg kallar honom för inhyrd gitarrist men frågan är om inte Janne Lindén snarare har intagit rollen som ett (inte så) hemligt vapen.
Hans häxdoktor-uppenbarelse är ett coolt blickfång jämte Nisse och Jalle och han är kung av snygga, stämningsbyggande licks.
Janne Lindéns föregångare, Pelle Ossler, är en av mina svenska favoritgitarrister men frågan är om inte Lindén är en mer perfect fit för Wilmer X och att Ossler gör sig bättre som sidekick till Thåström.
Nisse Hellberg kallar Lindén också för ”den bäste gitarrist han mött”, ska tilläggas. Kanske dags att permanenta både honom som medlem, återföreningen som sådan och att släppa ny platta?

* * *

Martin ”E-Type” Erikson. Foto: Jörgen Johansson

E-Type, ja … Det finns en gammal parodi på honom från Radioprogrammet Rally där Anna Mannheimer, har jag för mig att det var, entonigt rabblar ”Jag kan sjunga en ton, bara sjunga en ton. till en av hans låtar, jag minns inte vilken.

Det är orättvist om man ska välja ett sätt att recensera Martin ”E-Type” Eriksons musik på. Det självklara sättet är att påpeka att han inte kan sjunga (sant), att alla hans låtar låter exakt likadant (sant – entonig vers ”sjungen” av E-Type själv och en bombastisk refräng sjungen av körtjejerna) och att han är på tok för förjust i pyroteknik (smaksak).

Men man kan välja att se det på ett annat sätt. Man kan välja att se det som att det är körtjejerna, presenterade som Olivia och Elisabeth, som sjunger medan E-Types roll snarare är den av festledaren som pumpar upp publiken. Det är inte en konsert vi ser, det är en förfest.

Jag tror att det är det sista synsättet som är det mest fruktbara för att förstå hans popularitet på 90-talet och de nostalgikänslor de väcker idag. Sedan finns det något sympatiskt i hans tilltal till sin publik. Det känns dessutom som att han är väldigt medveten om sina brister som sångare och han tvekar inte att helt lämna över mikrofonen till Olivia. Men när han faktiskt sjunger så gör han det faktiskt live, det är varken förinspelat eller autotune:at. Det blir väldigt uppenbart om man säger så …

* * *

The show must go on. Foto: Jörgen Johansson

Lördagen var en dag i nostalgins tecken, rent musikaliskt. Även om inte E-Type rycker i min egen nostalginerv (90-talet var punk, alt-country, grunge och britpop för mig) så gör Wilmer X det definitivt. Däremellan spelade som sagt The show must go on.

Jag är inte överdrivet förtjust i cover- och tribute-band. Rent generellt föredrar jag band som antingen spelar egna låtar eller omtolkar andras. Men Queen var stora barndomsfavoriter för mig och jag fick aldrig möjlighet att se dem så det är det enda alternativet om man vill skräna med i Bohemian Rhapsody och Under Pressure. Och det vill man. Det var mer än uppenbart i tältet bredvid baren.

Och The show must go on gör jobbet riktigt, riktigt bra. Soundmässigt lyckas de med att lägga sig nära originalet vilket inte är det lättaste. De bjuder dessutom upp till show och sångaren lyckas balansera mellan att lägga sig till med en del av Freddie Mercurys manér utan att för den sakens skull karbonkopiera honom.

Sammanfattningsvis en tidig höjdpunkt under kvällen.

The show must go on fick till ett enormt tryck i tältet. Foto: Jörgen Johansson
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.