Syster Sol bryter tystnaden

Foto: Cleo Missaoui

”Vissa cuts gör ondare en andra”
Det har varit tyst om Syster Sol länge men nu är hon tillbaka på banan igen. Idag släpps Vissa cuts, första singeln från hennes kommande album.

Foto: Erik by Erik

Under den första hälften av 2010-talet kändes som att hon var överallt. Syster Sol spelade på festivaler, klubbar och stadsfester. Albumen kom i tät följd, tre plattor på fyra år, och sedan blev det tyst. Visserligen släpptes ep:n Miss Diamant 2017 men senaste fullängdaren, Mellan raderna, har hunnit fylla sju år.

Anledningarna till tystnaden är flera, berättar Isabel Sandblom som döljer sig bakom artistnamnet Syster Sol. Pratet om albumets död, är en av dem. Att hon blev mamma 2016 är en annan.

– Jag försökte ändå turnera och köra på som vanligt men insåg att det kommer inte att gå, säger hon.
– Sedan gick jag in i något slags uppgivenhet och kände inte att jag hade någon motivation längre till att hålla på.

Ackumulerad trötthet

Hon berättar att hon tidigare kunnat omvandla motgångar till drivkraft men att det tröt. Hon gick, även om hon inte gillar uttrycket, in i väggen. Hon tröttnade på att kriga utan att det någonsin började flyta på det sätt hon velat. Periodvis gick det väldigt bra, både ekonomiskt och popularitetsmässigt, men det var alltid något som vände. Det var inte varaktigt.

– Om man inte jobbar med det här kan man tänka: sluta gnäll, det är väl bara att byta jobb då. Jag fattar det resonemanget och jag har försökt det. Jag har jobbat med en massa så kallade vanliga jobb men det som händer då är att jag mår dåligt. Jag är på väldigt många sätt en artistisk själ. Jag behöver få uttrycka mig i någon form.

2014, Syster Sol var huvudakt när Malmö Reggae Fest hölls på Moriskan. Foto: Ralph Bretzer

Vid sidan av det egna musikskapandet jobbade hon även bakom scenen med egna skivetiketten Galant som satsar på att lyfta kvinnliga artister och ge dem likvärdiga förutsättningar som manliga. Sammantaget med problem på den privata fronten, bland annat en separation, och att hon tappade passionen för musiken, blev det dock för mycket.

– Det är den ackumulerade tröttheten från ett sådant krig som jag fört i alla år. När jag klev in i musikbranschen och såg hur fucked up den är, och när jag bara jobbade där och inte inom musiken blev det ännu tydligare att det inte är en sund miljö att vara i.

Hon trodde det var över och kunde inte se att hon någonsin skulle göra musik igen, åtminstone inte under namnet Syster Sol.
– Musik finns i någon form alltid hos mig men just det att skapa och släppa som Syster Sol var helt uteslutet.

Vägen tillbaka

Men så kom det en förfrågan från Dennis Marko, som driver Rudeboy Records, och producenten Patrik ”Partillo” Alexandersson, om att sjunga på en låt till samlingsplattan Högre Standard volym 3 och 4. Hon svarade att hon ville men inte orkade. De backade men kom tillbaka med en ny förfrågan ett halvår senare, då blev svaret ett annat.

– Då försökte jag litegrann och kände att det här är ju kul. De var väldigt stöttande och förstod mig. Dennis, i det här projektet driver han skivetiketten men han är så mycket mer än det. Han gav mig den riktiga feedbacken som jag letat efter, han såg mig, han såg min historia, kamp och det jag gått igenom och tog sig tid att lyssna på det. Han stöttade på ett sådant sätt som man önskar att en branschmänniska ska göra men det är väldigt ovanligt. Jag hade aldrig stött på det tidigar.

2012 spelade Syster Sol Siestafestivalen i Hässleholm. Foto: Ralph Bretzer

Hon beskriver det som att han mer eller mindre använde KBT, kognitiv beteendeterapi, för att få henne tillbaka i studion.
– Tillsammans med Partillo har vi skapat en arbetssituation där jag har vågat uttrycka det jag behöver. Vi har skapat en miljö där vi stöttar varandra väldigt mycket på en daglig basis.

– Nu känner jag att bara om vi, i vår lilla klick, är nöjda med den musik vi skapar och hur vi skapar den så är jag nöjd. Det räcker för mig. Skulle mina fans tycka om det vi gör är det bara ett plus. Den känslan av att vi älskar det här är en så skön känsla.

Läser psykologi

Vid sidan av musiken är Isabel Sandblom inne på tredje terminen av sina psykologistudier. Hon ägnar förmiddagarna åt distansstudier och eftermiddagarna åt musiken.

Det finns flera anledningar till att hon valde att studera psykologi, dels handlar det om att ha en plan b och dels att hon har en egen historia av psykisk ohälsa och att hon ser det på många håll i musikbranschen. Det kan handla om feedbacksystem; att positiv feedback förvisso är kul att få men att den bara ger en tillfällig kick

– När man släcker lampan och är själv då har man inte kvar den där känslan. Det är den jag tror att vi artister många gånger lägger för mycket vikt vid, att hela tiden få den där kicken.

2015. Syster Sol på Liseberg. Foto: Ralph Bretzer

– Jag menar inte att feedback i sig är dåligt. Det är hur jag förhåller mig till den feedback jag får som kan bli skadligt. Feedbacken är nödvändig för att jag ska kunna hålla på med det jag gör. Det är en jätteviktig del men det kan inte vara den som fyller mig. Det är inte där jag ska söka bekräftelse och tillfredställelse.

Efter 15 år på scenen med en konstant output beskriver hon det som att det nu är skönt att, genom studierna, få lite input.
– Det är delar av min hjärna som inte har fått uppmärksamhet på så länge som mår bra av att få träna lite.

Tystnaden är över

Nu är alltså singeln Make sense ute sedan ett par månader tillbaka och idag släpps Vissa cuts, den första singeln från det som ska bli hennes fjärde album som kommer till våren. Titeln är en blinkning till Cat Stevens uppbrottslåt The first cut is the deepest och visst finns den egna separationen med där på ett hörn i texten.

– Ja, det gör den men jag gillar att blanda in humor i tunga ämnen. Det är egentligen baserat på ett samtal som jag hade med Partillo och Dennis i studion där vi pratade om svåra uppbrott som man haft. Jag vill inte säga för mycket för att inte hänga ut mitt ex på det sättet. Det är den samlade upplevelsen man haft av separationer genom åren – att vissa verkligen gör ondare än andra.

När vi pratas vid sitter Isabel Sandblom i karantän i väntan på att få coronatestas och pandemin har lagt sin våta och kvävande filt över musiklivet. Att marknadsföra singeln med en turné är med andra ord inte aktuellt och den normala regelboken för hur man lanserar musik gäller inte längre.

– Där har vi som artister nästan en fördel eftersom vi är ganska vana vid märkliga förhållanden. Det här med hur det borde vara, det har vi fått träna bort för man hamnar i märkliga situationer, man är på turné och bussen går plötsligt sönder och man måste snabbt hitta nya lösningar och ändå vara redo att kliva upp på scenen inför tusentals personer efter en sådan grej. Vi är vana att trolla med knäna och hitta på lösningar. Det är mer att det är jobbigt som fan att inte få in pengar så att man kan göra det man ska göra.

Hur klarar du det ekonomiskt?
– Det är tight men just i och med att jag pluggar så har jag en grundinkomst från CSN plus att det tickar in lite från streams, även om det inte är mycket. Men vi befinner oss i en kris och det är många branscher som går på knäna. Jag kan inte heller sitta och klaga för det finns sjuksyrror som jobbar häcken av sig för att rädda människors liv, och det i förhållande till att jag har det knapert – men ändå tak över huvudet och kan ge mat till min son – kan jag känna att det är som det är och man får bara gilla läget.

Läs mer: Baktaktsfest på Moriskan (2015)

Läs mer: En (syster) sol som värmer (2013)

Läs mer: Mer än bara underhållning (2012)

 

Samarbetet med superstjärnan en språngbräda för Etzia

På fredagsmorgonen släpptes svenska reggaeartisten Etzias samarbete med storstjärnan Sean Paul, Let my spirit fly.
– När man parar ihop sig med en så stor artist blir det som en språngbräda, säger hon.

Den jamaicanska sångaren och producenten Sean Paul har listettor på den amerikanska Billboard-listan och duetter med storstjärnor som Beyonce och Sia på sin meritförteckning. Nu kan han också höras tillsammans med Etzias. Let my spirit fly släpps på Etzias egen etikett Mambia i samarbete med Malmöbaserade Rudeboy Records.
– Jag ville göra en duett på den här låten men jag visste inte med vem från början. Jag ville ha någon som stöttade budskapet och någon som passade röstmässigt. Jag började diskutera det med en vän och vi tyckte att Sean Paul hade varit så jäkla fet på den men samtidigt så tänkte vi: det är ju ändå Sean Paul, berättar hon och lägger eftertryck vid hans namn.
– Men jag tänkte: fan, vi gör det!

Vi möts i Drum’n’Blaze-studion i Göteborg där vi senast sågs för ett knappt år sedan i samband med att hennes första riktiga album, Motivation – där den ursprungliga versionen av Let my spirit fly finns med, släpptes.
– Sean Paul har sitt eget skivbolag, Dutty Records, där han gör mindre projekt, så det är inte ovanligt att han jobbar med mindre kända artister. Men för mig var det ändå en chock att höra att han gillade låten. Det var en long shot.
En månad efter att han hade gett sitt klartecken för att vara med åkte Etzia till Jamaica för att vara med i studion när han spelade in sin del.
– Man får ta chansen när man får träffa honom. Jag åkte ned för att träffa familj också men främst för att se honom arbeta på plats.

Etzia har rötter på Jamiaca men är född i New York och uppväxt i Göteborg. Resan till Jamaica var fjärde gången hon besökte landet där hon för tolv år sedan förstod att det var reggae- och dancehallartist hon skulle bli. Hon beskriver det som att det var ett lugn som kom över henne när hon kom tillbaka.
– Jag kände att jag var hemma, jag mådde hur bra som helst. Att komma till studion och träffa Sean Paul och hela hans crew och se hur de jobbar, det var helt fantastiskt.
Att ställas inför en av reggaemusikens största stjärnor var naturligtvis nervöst.
– Man blir lite som ett barn igen. Man tittar och avvaktar. Men han är ju en människa som alla andra. När han väl började prata så var det som det brukar vara, även om man har en viss respekt. Han är enkel, ödmjuk, upplyftande … en trevlig snubbe.

När vi möts har låten varit ute i ett halvt dygn, lite drygt, men Etzia har redan fått en hel del positiv respons.
– Originalversionen [som är med på Motivation, reds anm] har dessutom legat ute på Jamaica länge och det här har legat i luften men det har tagit lång tid att få till rätt tillfälle att släppa den. Jag har fått mycket fin respons från fans och andra människor. Reggaevärlden är liten och det sprider sig fort.

Om allt hade varit som det brukar hade det naturliga varit att ge sig ut och spela och smida medan järnet är varmt. Men allting är inte som det brukar. Några spelningar utanför Sveriges gränser i år är knappast troligt. Däremot gör Etzia en livestreamad spelning på Facebook under lördagskvällen.
– Vi kommer att jobba ut låten. BBC:s David Rodigan kommer att spela den på söndag. Bara att få vara med i BBC … det börjar hända saker. Vi ska försöka få ut låten och budskapet så mycket som möjligt.

Vilket är det budskapet?
– Det är att man ska har rätt att vara sig själv och bli respekterad som den man är.
– I och med att den kommer i den här jättekonstiga tiden känns det som att den har ett större syfte. Let my spirit fly. När ska jag få komma ur den här jättekonstiga buren?
Hur fungerar det att leva på musiken i det här läget?
– Det är streaming det handlar om nu. Men utöver det har jag fått äran att jobba på Plast Petter och paketera visir för sjukhus. Vi är ett gäng musiker där – alla letar ju jobb, säger hon med ett skratt.
– Utöver det så handlar det om att försöka fortsätta bygga, så får vi se vilka som står kvar efter det här.

I brist på livespelningar under våren och sommaren kommer Etzia att börja jobba på nytt material. En ep planeras som ska heta Devestation som ett slags motpol till den mer upplyftande Motivation.
– Jag brukar inte prata så mycket om destruktivitet och den känslan men jag kommer att gå in lite mer i den känslan här. Jag tror att folk kan behöva höra lite sådant också, inte minst i den tid som är nu. Och inte minst från mig som alltid är så positiv.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Kapten Röd värmde i regnet

Det finns något genuint sympatiskt med Kapten Röd. Något som gör att det inte känns som ett tomt publikfrieri när han pratar om att han spenderade sitt lyckligaste år i livet när han bodde i Malmö, när han säger att staden känns som hans andra hem och att han vill ta med oss alla med hem till Göteborg. Till och med när han tar av sig träningsoverallsjackan och blottar en Malmö FF-tröja känns det äkta.

Han har ett gäng riktigt starka låtar med upptemporökare som In kommer Ting och Du é la go och lugnare spår som Stjärnorna är vi och Saknade vänner i spetsen. Men jag tror att den där sympatiska framtoningen och den värme han utstrålar är en lika stor förklaring till att Stortorget fylls inför hans spelning trots att vädrets makter gör sitt bästa för att sabotera stämningen – utan att lyckas.

Och han ger gärnet från start. Uppskruvad som en duracellkanin dansar han fram över scenen på sitt säregna, gängliga, sätt. Ribbin Boom Band som backar hon är en väloljad maskin som driver på med våldsam frenesi.

Tempot känns uppskruvat jämfört med skivversionerna men det är rätt drag för att dra igång och värma upp en frusen publik. Det går inte att ta miste på att hans glädje över mötet med publiken, över gensvaret och att vara tillbaka i Malmö.

Leendet är brett men han räds inte allvaret, att prata om de unga människor som mist livet i Malmö och om dem som inte kan vara med oss denna afton. Trots kylan och regnet är det med en känsla av värme jag lämnar torget. Och det i sig är något ganska stort att uppnå som artist.

Att han dessutom tagit sig till den positionen utan uppbackning av något globalt skivbolag (han ligger på Göteborgsbaserade bolaget Swing Kids) eller stora mediapådrag är desto mer imponerande.

Basen tar över Folkets park

General Knas och Dennis Marko.

Imorgon kommer basen att ljuda tung över Folkets Park i Malmö när endagsfestivalen Baskalas går av stapeln. Det är den urbana musiken, med hip hop, reggae och dancehall, som står i fokus.
– Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.

På den här sidan av millenieskiftet har reggaescenen i Sverige växt sig allt starkare. När 00-talet var ungt regerade akter som Svenska Akademien, Looptroop och Helt off!. Nu har en ny generation tagit över som rör sig i utrymmet mellan hip hop, reggae och dancehall och det är den som ikväll ställer sig på Folkets parks scen.

Det är andra gången för det som är tänkt att bli en ambulerande turné. Premiären var den 5 maj i Norrköping och det här är första gången man kör utomhus.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att komma till Malmö som är hemstad för många av artisterna. Det är samma bas som i Norrköping men vi har bytt ut lite för att ge det mer lokal förankning för att få med artisterna vi har på hemmaplan, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.
– Det finns mycket gör-det-själv-känsla inom hip hop och reggae-kulturen och det har vi byggt vidare på, säger Ivan Olausson-Klatil, för reggaepubliken mer känd som General Knas, och fortsätter:
– Vi har försökt samla de bästa artisterna för att göra en ambulerande turné. Det första året testar vi ett par stycken spelningar men vi har tänkt att till nästa år ska vi försöka göra en rikstäckande festivalturné. Det är för att vi tycker att utbudet är lite skralt på de vanliga mainstreamfestivalerna och sedan är det roligt att göra sin egen grej där man få styra det själv.

Baskalas är ett samarbete mellan Ivan och Dennis bolag Reggaestrerad, det göteborgska skivbolaget Swing Kids och Link Up som arrangerar den stora reggaefestivalen Öland Roots.
Istället för att göra en renodlad reggaefestival, som till exempel Öland Roots har man valt att sätta fokus på de djupa tonerna som känns i kropp och själ.
– Det gör vi för att det är så jäkla fett. Basen är det som får igång kroppen på riktigt. Det sker mycket på ytan, i melodierna där uppe. Men i reggae och hip hop satsar vi mer på det som träffar i mellangärdet. Basen ska vara tung och träffa direkt i hjärtat och mellangärdet. Vi har ett bra system här och har satt in lite extra basar också till imorgon (läs: idag), säger Ivan.
– Liveupplevelsen är väldigt viktig. Visst, vi har de bästa artisterna som är på scenen men det är även riktigt duktiga tekniker och bra teknik så att upplevelsen ska bli så bra som möjligt, säger Dennis.

Blandningen av artister har varit viktig. Här finns Labyrint, ursprungligen från Uppsalaförorten Gottsunda men numera bosatta i Stockholm, med sin politiskt färgade blandning av hip hop, reggae och dancehall, här finns dancehallsångerskan Etzia från Göteborg, sångerskan Ayla, dj:n Eka Scratch, dancehallartisten Antonio D och rapparen Lazee, alla fyra från Malmö. Och så är det General Knas själv, som uppträder tillsammans med Hot this year band.
– Det var viktigt att hitta en bra mix av olika genrer, olika åldrar, av tjejer och killar. Att man introducerar musik för nya målgrupper. Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen.
– Och vi vill trycka på hip hop och reggae. Det är två av de största genrerna. Om man kollar globalt sett så har hip hop gått om rock nu i streamingsiffrorna och det speglas inte i liveutbudet eller i tv. Där vill vi dra vårt strå till stacken och professionalisera och bygga upp genren, säger Ivan.

Bland tankarna inför framtiden finns möjligheten till att köra ett nostalgipaket med bland andra Svenska Akademien men nu är det alltså samtiden som gäller.
– Det bästa ‘03! Det skulle säkert dra folk. Men i år presenterar vi det nya. Etzia är en av de bästa urban-artisterna överlag som inte har kommit ut tillräckligt. Hon är charmig, har star quality och fantastiska texter. Vi tänker så när vi bokar, att försöka få in artister som förtjänar lite extra shine, säger Ivan.
– Det är samma med Ayla, vilken jäkla artist! Hon vill göra det på sitt sätt, köra independant rakt av. Det är lite genialiskt. Man hör att det händer grejer i hennes huvud när hon skapar musik, säger Dennis.
– Lazee har ett set på en timma där han dels kör sin egna musik och dels bjuder in många av Malmös urbana akter, allt från folk som rappar till danscrew och dj-battles. Jag tror att den showen kommer att bli jäkligt fet.

Baktaktsfest på Moriskan

Syster Sol 1

Isabel ”Syster Sol” Sandblom. Foto: Ralph Bretzer

På trötta fötter marcherar jag hem genom Malmönatten. Hörlurarna sitter på men jag har svårt att bestämma mig vad jag ska sätta på för musik. Syster Sol eller Partiet? Jag är på väg hem från Moriska Paviljongen där just Malmö Reggae Fest gått av stapeln. Det är svårt att sätta fingret på varför en genre så intimt förknippad med Jamaicas townships och stränder fått ett sådant starkt fäste i vårt kalla hörn av världen.

”Ingen sommar utan reggae” skaldade ju Markoolio en gång i tiden. Hans dagisreggae kan vi väl annars lämna därhän. Men kanske är det längtan efter varmare vindar att värma våra frusna själar med som skapat en grogrund. Dessutom har den, liksom punken och hiphop:en, visat sig vara en utomordentligt bärare av budskap – och det textmässiga arvet från proggen. Både Syster Sol och Partiet är strålande exempel på detta. Båda akterna är musikaliskt drivna; Syster Sols kompband, Kachingas band, tillhör de mest drivna och snortajta på våra breddgrader, medan Partiet är mer uppsluppna utan att vara sämre för det. Båda akterna är skamligt medryckande och vet hur man piskar upp ett party.

Syster Sol 2

Syster Sol har jag sett ett antal gångar och hon levererar alltid med både energi, säkerhet och ett smittande gott humör. Så också när hon avslutar reggaefesten på Moriskan in på småtimmarna. Det går liksom inte att värja sig mot glädjen i låtar som Kärleksrevolt och Fullt fokus – eller för den delen i hennes framförande. Dessutom tycker jag att hon både sjunger och skriver bättre låtar för varje ny platta och varje ny spelning.

Partiet var det däremot premiär för mig att se. Det lär bli fler gånger. Jag tycker mycket om sångaren Fredrik Boltes blandning av personligt och politiskt – och inte minst hans sätt att hitta det personliga i det politiska och vice versa. Allt framfört med både humor, värme och innerlighet. Inte minst när de avslutar med en helt nyskriven låt som Boltes skrivit till sin bortgångne far i samband med att han själv fått veta att han skulle bli pappa för första gången. Låten framförs med stråkspelad kontrabas, banjo och blås och det är svårt att inte bli berörd.

Partiet 1

Annars är det de politiska brandtalen paketerat i en hårdsvängande och dansant förpackning som lyfter festen. ”Om din politik inte går att dansa till, då har du lyssnar på fel sorts musik” (eller något ditåt – jag citerar ur minnet) sjunger Boltes med en textmässig vinkning mot Emma Goldmans klassiska ”Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution”.
Nya singeln Pinsamt som går i polemik med främlingsfientlighet och Sveriges invandringspolitik väcker allsång, inte minst i själva konkusionen ”ingen människa är illegal”. ”Jag kan inte tänka mig någon plats jag hellre spelar den här låten än i den här delen av Malmö, säger Boltes.

Först ut på Moriskan denna lördagskväll var dock Markandeya – eller Marcus Berg som han egentligen heter – kanske mest känd från göteborgska reggaebandet Kultiration. Hans musik är mer introvert än de synnerligen utåtriktade akter som ska stå på scenen senare under kvällen. Han sjunger på engelska och hans texter känns mer spirituella och andliga. Till skillnad från kvällens övriga akter – och från Kultiration – kommer han utan stort band. Med sig har han en gitarrist som emellanåt pitchar ned sin gitarr till en bas och trumpads som han spelar själv.

Mika 3

Med den sparsmakade uppsättningen får han till en överraskande fyllig ljudbild och som sångare är han riktigt bra. Jag gillar också det musikaliska samspelet mellan honom och gitarristen Anders Augustsson. Dock kan jag känna att i sammanhanget, som startpunkten på ett party, blir det lite väl finstämt.

* * *

Det blev till slut Partiet som fick ackompanjera promenaden hem. Mest för att jag kände att jag lyssnat för lite på dem.

 

Syster Sol 3Syster Sol
Partiet 5Partiet

Mika 7Markandeya

Själfullt och proggigt

Helt off 3

Foto: Ralph Bretzer

Det har gått 3,5 år sedan Jens ”Chords” Resch och Måns Asplund senast delade scen under namnet Helt off. Om de känner sig ringrostiga är det inget som märks på Babel på fredagskvällen. Gunget nådde säkert hela vägen ut på gatan. Som band är de, tillsammans med sina fem medmusiker, bärare av den finaste skånska roots reggae-traditionen från Peps och framåt.  Själfullt och proggigt på samma gång och hela tiden med ett skönt tillbakalutat groove.

Jag står uppe på balkongen och tittar ned i över den större delen av publiken. Det var mycket folk under bandet som spelade innan dem men nu har det tjocknat till ordentligt. Stället är knökfullt, skulle jag gissa, och bandet sparkar igång med en baktaktsversion Visa från Utanmyra innan ”Chords” själv kommer in till allmänt juvbel. En smula otippat, kan tyckas, att ta sig an den vackra folkvisan men bandets senaste platta är en cover-ep med just den typen av udda tolkningar. Och de får även de där tolkningarna att fungera även live, med möjligt undantag för Familjens Det snurrar i mitt huvud som jag tycker haltar lite.

Publikgensvaret är mycket gott och Resch gör en sympatisk figur på scenen. I normala fall kan jag tycka det är lite drygt att skita i extranummer, inte minst på lyckade spelningar, men när det görs med motiveringen att ”Jag vill iväg och se Looptroop” blir det ändå rätt gulligt. Det är festival och då ska man se musik. Ingen rast ingen ro.

* * *

Första dagen radade upp fina spelningar för min del. Det starkaste intrycket från dagen är ändå insikten om vilka fantastiskt bra spelställen Malmö har – vart och ett på sitt eget speciella sätt. Nog för att jag besökt dem tidigare men det blir så uppenbart när man går på fyra klubbar på en kväll.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.