Det växer ingen mossa på Strindbergs

Jag var tolv år gammal när Strindbergs släppte sitt sista (senaste?) album, Bombpartyt, och det skulle dröja ytterligare en handfull år innan jag upptäckte dem. Men när jag väl gjorde det föll jag som en sten för deras blandning av modsrock a la The Jam och powerpop a la The Only Ones i kombination med lika poetiska som konkreta och samhälsstillvända texter,

Bandet bildades 1982 när de båda frontmännen Johan Johansson (gitarr och sång) och Janne Borgh (bas och sång) stod utan band efter att den förstnämndes band KSMB och den sistnämndes The Moderns kastat in handduken. Två fullängdsalbum och ett mini-dito hann de med innan de gick vidare till andra konstellationer.

Några kortare återföreningsvändor har de blivit för spelningar och när de klev upp på Medleys scen under lördagskvällen tillsammans med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Frågan är om det kanske inte blir mer än bara för en turné denna gång. Johan Johansson antyder det i samband med att de kör det som var deras sista singel, ”Italien”.

Men kan ju alltid hoppas. För faktum är att det inte växt särskilt mycket mossa på deras låtskatt. De har fräschören och snärtigheten i behåll och varken Johansson eller Borgh har tappat attacken i sången och spelet. Och Eriksson fyller väl sin plats bakom trummorna, även om han ser lite förlägen ut när Johansson kallar honom för Sveriges, kanske världens, bästa rocktrummis.

Man kan ju alltid, i sådana här sammanhang fråga sig hur mycket som handlar om nostalgi. En snabb blick över publiken ger fog för en misstanke om att många på den nästan fulla klubben var med när det begav sig. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Där och då, i röjet framför scenen gör det naturligtvis inte det.

Hade jag tyckt lika mycket om ”Snabbare än tiden”, ”Friheten och jag” och ”Kvasibarn” om jag inte hade haft dem på kassett i freestylen när 80-talet gick över i 90-tal? Om de inte spelats på otaliga hemmafester?

Faktum är att jag tror det. Det handlar om direktheten i låtskrivandet, om glöden som inte tycks ha mattats med åren och om sättet att ta en publik på. Det är inte så att de lägger särskilt stort fokus på mellansnack men jag, som kommit till Malmö i vuxen ålder, tycker att det är intressant att höra Janne Borgh berätta om hur Malmö, när han lämnade staden för Stockholm, var en mycket hårdare plats än huvudstaden och om en bekant som dök upp på fritidsgården med ett stämjärn i magen efter ett misslyckat bilinbrott.

Till extranummer får vi dessutom en smärre Moderns-återförening när gitarristen Mats Johansson dyker upp för att köra ”Got to have pop”, ”Ready for the 80’s” och The Only Ones-covern ”Another girl, another planet”. Den sistnämnda är en av världens bästa poplåtar i min bok.

* * *

Jag längtar ibland efter gamla goda tider
men varför gör jag det när jag lever mitt i den

* * *

Kvällens förband förtjänar också ett omnämnade. Malmöbandet Skav är en helt ny bekantskap för mig men en som gav mersmak. Ett riktigt bra band med en karismatisk sångerska i den Wonder Woman-utstyrda Anette Rosengren. Dem hoppas jag få se mycket mer av.

 

Gammal punk – och ny

Det gör ont i halsen. Rejält. Knät också. Och lite varstans i kroppen. När Göteborgspunkarna Attentat avslutade med klassikertrojkan ”Operahuset”, ”Rudebecks och Sam” och ”Ge fan i mej” både skrek och hoppade jag lite mer än vad min kropp tydligen tål. Men vad gör man? Det var en sådan kväll.

Jag skrev om det inför Linn Koch-Emmerys gig på Babel för några veckor sedan att det så här efter ett och ett halvt års torka med spelningar kändes som att det var en uppskruvad stämning på framförallt de spelningar jag varit på, en uppdämd längtan efter att få röja loss till levande musik efter så lång tid med bara spelningar med sittande publik eller ingen publik alls. Och nog kan det svara för en del av förklaringen att det blev ett sådant sjuhelsikes drag på Attentat och Malmöbandet Ragatas spelning på Medley i fredags.

Men en annan förklaring till det är naturligtvis att det var två riktigt bra band som stod på scen. Attentat har funnits med i leken i mer än 40 år. I samband deras förra spelningar i Malmö, på Victoriateatern, tackade basisten Crippa för sig och lämnade bandet. Nu har Linus ”Siken” Sikström fyllt hans plats och han gör det med den äran.

Med sin anslående tuppkam och med basen nere vid knäna blir han en andra fokuspunkt på scenen, vid sidan om frontmannen Mats Jönsson. Han står också, känns det som, för en injektion av energi på scen. Jönsson har dock inga som helst problem att ta publiken i sitt grepp och sedan behålla det genom spelningen.

Skillnaden mot spelningen på Victoriateatern är markant. Den sittande publiken där skapade en distans som inte riktigt gick att överbrygga. Här blir scen och publik nästan ett.

Attentat har, som sagt, hållit på i mer än 40 år och hade lätt kunna fylla setlistan med bara gamla hits. Men det hade varit att göra det för lätt för sig. Och faktum är att de skivor de gjort efter återföreningen står sig väl gentemot klassikerna och låtar som ”Gå i taket”, ”Punkhjärta” och ”Occupy Wall Street” försvarar sin plats i låtlistan jämte ”Fågel”, ”Maklöst” och ”Tatuerade tårar”.

Förband för kvällen var som sagt Malmöbandet Ragata som inte kan skryta med en riktigt lika lång karriär som Attentat. Ännu. Jag minns att jag såg dem spela på Grand innan pesten drog in över landet och stängde ned livescenen. Jag minns att jag tyckte det var bra. Det band som marcherade in på Medley med fanor i händerna och sedan intog scenen var något helt annat.

Under pandemin har de hunnit släppa sitt debutalbum ”Rebell”, och skaffat sig en scennärvaro som imponerar. Sångerskan Anna Fogelström är fenomenal i sitt sätt att äga scenen och kräva uppmärksamheten och bakom henne är bandet en både tajt och dynamisk enhet.

Det finns en underström av powerpop i deras punk som ger den ett enormt driv. Inte minst märks det i deras svenskspråkiga tolkning av Blondie-versionen av The Nerves gamla Hanging on the telephone, en låttext som i dagens klimat tycks ha fått en ny brännande aktualitet, men den är också tydlig i egna låtar som ”Gammal punk”, ”Nu å jag” och ”Livsdömd”. Det är feministiskt, dansant och sanslöst medryckande. Och de har den där kvaliteten som gör att man sjunger med första gången man hör dem.

De hinner avverka hela sitt album och ett par nya (?) låtar och en riktigt kul version av Attentats ”Alla tvärsäkra män”, ett singel enbart-spår från 2015, en låt som passar dem väldigt väl. Extra roligt var det när Anna Fogelström sjöng den för Mats Jönsson själv på slutet.

Jag var knappast ensam om att falla för Ragatas charm. Senare på kvällen kändes det som att var och varannan människa gick omkring med ett exemplar av deras vinylalbum under armen (inklusive jag). Jag hoppas att det blir fler chanser att se dem snart.

 

 

 

Crate digging del 6: Sagans oväntade fortsättning

Det började vid ett träd. Som det ibland gör. Det här specifika trädet står i Peck Park i San Pedro, ett av alla de samhällen som tillsammans utgör Los Angeles. En dag, samma år som han fyllde 14, kom Mike Watt gående där när en kraftigt byggd pojke damp ned framför honom från det där trädet.

– Du är ingen eskimå, konstaterar pojken som just kommit ned från trädet.

– Nej, jag är ingen eskimå, svarade en konfunderad Mike Watt.

Mike Watt och pojken från trädet slog följe genom parken och pratade. Pojken visade sig heta Dennis Boon och var ett år yngre än honom. Watt slogs av den intellektuella skärpan i de monologer som hans nyvunna vän höll. Senare på dagen, när de kom hem till Boon och denne satte på skivor med komikern George Carlin, fattade han att monologerna inte var något Boon hittade på i stunden, de kom direkt från Carlins repertoar.

Our band could be your life
Real names’d be proof
Me and Mike Watt, we played for years
Punk rock changed our lives”

* * *

Jag står där och bläddrar bland backarna med nyinkommet hos min lokale handlare. Egentligen är skivbudgeten redan fylld med skivhögen som ligger till höger om mig när jag snubblar över den: Firehose andra platta. Omslaget skvallrar inte det minsta om att det skulle vara någon kvalitet på innanmätet. På det syns hörnet av någon illa medfaren möbel med en konstig figur på. På väggen sitter tre bilder; en är dold, en svåruttydd och den tredje och största föreställer av någon anledning St Paul-bandet Hüsker Dü och inte Firehose. Bandets namn och albumets märkliga titel, ”If’n”, står med illa utplacerade bokstäver i den övre delen av bilden.

Mitt habegär är väckt.

* * *

Mike Watt berättar historien om hur han mötte D. Boon – som han kom att kalla sig – för journalisten Michael Azerrad och denne återberättar den i boken Our band could be your life – Scenes from the American indie underground 1981-1991. Titeln är hämtad från låten History lesson pt 2 med The Minutemen, bandet som Watt och D. Boon bildade tillsammans med skolkamraten George Hurley. Texten berättar deras historia.

We learned punk rock in Hollywood
Drove up from Pedro
We were fucking corndogs
We’d go drink and pogo”

The Minutemen är ett av mina absoluta favoritband. Trots tydliga influenser från punk, funk, country och klassisk rock skapade de en musik som var alldeles deras egen. Texterna tedde sig som förlängningar till Watt och Boons eviga diskussioner och politiska käbblande. Det tajta rytmiska samspelet medlemmarna emellan blev stilbildande och inte minst Flea i Red Hot Chili Peppers såg och lärde av Watts basspel. Boons gitarr kunde skära genom vilken ljudvägg som helst samtidigt som den spelades med både precission och finess.

På punkscenen var de en anomali, intellektuella och lekfulla på samma gång. De tvekade inte att spela in covers av band så opunk som Van Halen, Creedence Clearwater Revival och Blue Öyster Cult. Samtidigt var deras etos definitivt punk. ”We jam econo” kallade de det. Som de arbetarklassgrabbar de var såg de alltid till att spela in sina skivor på begagnade band, något som kunde gå ut över ljudkvaliteten men var betydligt mer ekonomiskt.

Our band is scientist rock

Så sjöng D. Boon i History lesson pt 2.

But I was E. Bloom and Richard Hell
Joe Strummer, and John Doe
Me and Mike Watt, playing guitar

E. Bloom är Eric Bloom i Blue Öyster Cult, Hell, Strummer och Doe ikoner på punkscenen. Själva slutade D. Boon och Mike Watt aldrig experimentera – de spelade ju inte för inte scientist rock. Som för många andra av de bästa punkbanden var punkrocken en duk att måla på, ett sätt att artikulera världen. Det blev fyra album och nio ep:s som släpptes under deras fem år som band. Grundkomponenterna finns med från start men utvecklingen är tydlig. Bäst är dubbeln Double nickels on the dime från 1984.

Minutemens saga blev dock alltför kort. Ett par dagar innan jul 1985 var D. Boon och hans flickvän på väg i en van till flickvännens föräldrar där de skulle fira jul. Han mådde inte bra och hade lagt sig i baksätet för att sova utan säkerhetsbälte på sig. När vanen körde av vägen slungades D. Boon ut genom bakdörren, bröt nacken och dog omedelbart. Han blev 27. För George Hurley och Mike Watt var det självklart att det var slutet för bandet. Att bara fortsätta utan sin vän, som om ingenting hade hänt, hade varit otänkbart.

* * *

Nej, det är inte det (medvetet?) fula omslaget som väcker mitt habegär, det är det faktum att jag vet vilka som döljer sig bakom bandnamnet. Firehose är epilogen till The Minutemen.

I sorgen efter D. Boons död hade Watt och Hurley inga som helst planer på att fortsätta med musiken. Men ödet ville annorlund. Ed Crawford, ett Minuteman-fan från Ohio hade fått höra ett (osant) rykte om att man sökte en efterträdare till Boon och slog upp Mike Watts nummer i telefonkatalogen och ringde upp honom. Svaret blev dock allt annat än positivt: Mike Watt informerade honom om att han tappat lusten till musiken.

Ed Crawford gav sig dock inte utan åkte på vinst och förlust till Los Angeles och lyckades få till ett möte med Watt som gillade vad han hörde. Med Crawford på sång och gitarr föddes ett nytt band. Rötterna i Minutemen var omiskännliga. De fanns där i Watt och Hurleys samspel, naturligtvis, men också i att Crawfords gitarr emellanåt ekar D. Boons speciella sätt att spela. Han är dock ingen kopia och Firehose är inte samma band som Minutemen.

Med Ed Crawford – eller EdfromOhio som han brukade kallas på omslagen – fick man även in något annat i mixen. Han är mer av en traditionell sångare än Boon och med honom kom också mer klassisk låtstruktur och tydliga folksångsinfluenser.

Kort sagt: Firehose – som på intet sätt ska blandas ihop med det rätt usla hår(d)rocksbandet Firehouse – är ett rackarns bra band även det. Och kanske är det lite taskigt av mig att kalla dem för en epilog till The Minutemen. De höll trots allt på i åtta år att jämföra med The Minutemens fem. Anledningen att de lade ned är också bästa tänkbara: kreativ stagnation. Att veta när man ska lägga av är en god egenskap.

Mike Watts bas har vi sedan Firehose kastade in handduken 1994 kunnat höra i en rad konstellationer, däribland Dos som han har tillsammans med sin exfru Kira Roessler (tidigare i Black Flag) och i det återförenade The Stooges.

 

Crate digging del 4: Pojkrumsdrömmar och Klippanpågar på vift

Han stack iväg med första tåg. Han var trött på hålan där han var född och skulle kolla läget i Helsingborg. Men den lille Klippanpågen blir lurad på sina pengar och sedan, när han ska åka hem, glömmer han köpa biljett, blir avkastad i Åstorp och får gå resten av vägen till den nordskånska bruksorten.
Ja, du lille Klippanpåg, har du aldrig varit ute förr?

Ibland behövs det inte mer än en 40 år gammal vinylskiva med en svartvit gammal filmbild som omslag för att höja pulsen när man bläddrar fram den i backen av begagnade vinylskivor som står och ser ledsna ut över att aldrig bli spelade. Eller, ja, just den här skivan ser snarare mordisk ut. Ronald Reagan med fast blick och den ljuddämparförsedda revolvern riktad mot någon utanför bild. Angie Dickinson, vid hans sida, ser sådär lagom femme fatale:ig ut. Bilden är från filmen The Killers från 1964.

Innehållet på Kommissarie Roys enda och självbetitlade album är inte mindre pulshöjande det. Det är ren rak rock n roll med rejäla doser glam-, punk- och pubrock med en släng av Status Quo (på den tiden de var bra). Ett gäng låtar är under två minuter och ingen är över 3:45.

Berättelsen om Klippanpågen på vift i den (lite) större världen säger en del om innehållet på plattan. Omslaget likaså. Perspektivet är inte bredare än så. Det är pojkrumsdrömmar från en distinkt nordskånsk vinkel sjungna på ett för åtminstone den ickeskånske lyssnaren ibland något svårtolkat tungomål. Och när blicken lyfts så är det mot film- och kändisvärldens glamour så som den avspeglas i veckotidningarna.

Det är mat från Möllans pizza (”Pizzanödig”) och fantasier om princessan Caroline av Monaco (”Caroline”). Det är mer eller mindre rent nonsens (”Oh, what a garderob”) och trista söndagar där man inte vet var man ska bli av (”Söndag”): ”Söndag är ingen vidare dag, för då får jag inte som jag vill ha, när jag bara tänker på nästa dag”.
På något sätt gör bandet dock den låga horisonten till ett adelsmärke. ”Saklig och fri från självömkan” skulle journalisten Christoffer Barnekow beskriva rockmusiken från Klippan i ett tv-reportage som sändes i programmet Magazinet 1982. Det gäller i högsta grad Kommissarie Roys skiva som kom året innan reportaget.

Gräv där du står – skriv om det du känner till. Något i den stilen fick medlemmarna i det som skulle bli The Clash höra från sin manager Bernie Rhodes. Jag vet inte om någon sade det till medlemmarna i Kommissarie Roy när det begav sig men det låter hur som helst som att de hörsammat devisen. Resultatet av det är en skiva som än idag känns fräsch, charmig, ärlig och väldigt, väldigt direkt.

Det blev bara en skiva för Kommissarie Roy. Bandets gitarrist, sångare och låtskrivare Thomas Holst skulle gå vidare till de mer kända banden Torsson och Wilmer X. När jag för några år sedan intervjuade honom i samband med att Klippanpopen och Svenska Popfabriken – skivbolaget som gav ut den här skivan – fyllde 40 år pratade vi bland annat just om texterna och att de var så vardagsnära.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort, berättade han då.

1981 fanns det två tv- och tre radiokanaler I Sverige. I Klippan fanns det tre gatukök. Jag antar att det fanns en bio också. Man fick helt enkelt skapa sin egen kultur om man ville ha någon. Och det ville man uppenbarligen.
– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns, sa Thomas Holst i den där intervjun.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.

Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Gatpunk, glädje och sittdans

Om ett år firar Enrico De Angelis band Los Fastidios 30 år. Med ena vågskålen fylld till brädden med gatpunk och oi av den gamla skolan med band som The Business och Angelic Upstarts och den andra lika fylld med ska, rocksteady och Mano Negra har de under hela sin existens visat att skinhead-kultur inte nödvändigtvis måste handla om män med rakade skallar som hatar invandrare och alla som på något sätt är annorlunda än de själva.

De Angelis huvud må vara rakat men bandet står för den raka motsatsen; de vänder sig mot fascism och rasism, mot sexism och homofobi och för mänskliga rättigheter och djurrätt. Saker man kan tycka borde vara självklara men som i dessa dagar ter sig som allt annat än det.

På skiva är de kanske inte det mest spännande man kan lyssna på. Det är fotbollsrefränger och slagordslyrik och så värst originellt är det inte heller men det är onekligen medryckande och har såväl charm som jävlaranamma. På scen växer de rejält, inte minst på grund av frontmannen Enricos oförfalskade lycka när han skank-dansar där på scenen och på hans bandkamraters lika oförfalskade spelglädje.

I deras händer blir Manu Chaus klassiska Clandestino lika mycket en programförklaring som deras egna Antifa Hooligans eller deras reggaefierade tolkning av den nästan hundraåriga kristna (!) barnsången Joy Joy Joy som fått ge namn åt deras senaste studioalbum (årets akustiska ”From lockdown to the world”, som gett namn åt turnén där söndagens Plan B-spelning är sista stopp, oräknad). Ett mer oväntat inslag i setlistan är The Melodians tidiga reggaelåt Rivers of Babylon (som de flesta nog minns mest i Boney M:s version). Den får det att rycka rejält i mungipan – något som det gör under stora delar av spelningen.

Glädjen smittar. Inte minst gör den det när Elisa Dixan gör De Angelis sällskap vid micken med sin klockrena rude girl-frisyr (kortklippt, lugg och långt hår vid tinningarna) och en utstrålning som basunerar ut hur mycket hon älskar den där stunden på scen och den här musiken. Där någonstans når lyckokänslorna i rummet en ny nivå.

Det är ju bara det där med den tiden vi lever i just nu. Det här är musik som kräver att man studsar och hoppar och dansar som galningar och krockar in i varandra. Huvudet vill det, kroppen kräver det. Men där sitter vi vid våra bord på behörigt avstånd från varandra. Punkrock med sittande publik känns inte rätt och när den dessutom går i baktakt känns det ännu mer fel. Man sitter där och försöker på något sätt dansa på sin stol men det går sådär. Några kan inte hålla sig och ställer sig på slutet upp och dansar på sina platser (men de håller väluppfostrat distansreglerna). Det är en klen tröst.

 Å andra sidan ger det upphov till nya fenomen som stående ovationer till ett punkband. Det ser man inte varje dag. Och bara det att få se levande punkrock igen känns stort. Och det till på köpet med ett utländskt band. Det trodde man knappt skulle hända i år.

Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

Det gamla märkliga Amerika

En av mina absoluta favoritscener i filmhistorien är när Kyle MacLachlan och Dennis Hopper sitter på var sitt håll i en nattklubb och betraktar Isabella Rossellini på scenen sjunga filmens titellåt, Blue Velvet. Det är en fantastisk låt, en evergreen, men det är inte det som gör den. Inte heller är det Rosselinis vokala framförande som inte är fläckfritt. Det är den där känslan av old, weird America, för att låna en term från rockhistorikern och journalisten Greil Marcus.

Marcus använder termen för den ofta oroväckande och lite kusliga country, blues och folkmusik som verkar gå djupt i den amerikanska folksjälen. Det går naturligtvis att vidga den termen till andra sidor av den folkliga amerikanska kulturen; till 50-talets bilkultur och rockabilly, till carnys och freak shows under depressionen, till beatpoesi och popkonst, till konstnärer som Edward Hopper och Norman Rockwell.

Det är i den ådran av americana-kulturen som fotografen, författaren, filmmakaren och, framförallt, artisten Tav Falco och hans 40-årsjubilerande Panther Burns, som på fredagskvällen gästade Malmö och Folk å rock, måste ses. Det är lika delar folkkonst och performance-dito. Gustavo ”Tav” Falco har hunnit bli 74 år men ser yngre ut och verkar vara i god form.

Precis som Isabella Rossellinis är Tav Falcos tonträff inte den bästa men det är inte heller poängen. Båda sätter istället uttrycket och musikens laddade dramatik och det är i sammanhanget betydligt viktigare.  Som estradör och bandledare är han smått fantastisk med en förmåga att mana fram bilder i huvudet på publiken.

Falco har i en intervju sagt att hans konstnärliga syfte är att röra upp det undermedvetnas mörka vatten. Och visst fungerar det. Han må ha lämnat USA för Paris för gott och den nuvarande upplagan av hans band består uteslutande av italienare men det spelar ingen roll. Utanför Folk å Rocks skyltfönster är det i vanlig decemberordning kyligt och blåsigt. Här inne manar Falco och hans band fram visioner av solstekta bakgator i Memphis, sunkiga hak i ett mytologiskt Los Angeles och ett New Orleans där Marie Leveau aldrig försvunnit ur det allmänna medvetandet.

Det är inte bara Tav Falco själv som imponerar. Det gör också bandet med gitarristen och producenten Mario Monterosso i spetsen. Utan att stila allt för mycket visar han upp sin spelskicklighet och utsökta stilkänsla. Giuseppe Sangiardi på bas och Walter Brunetti på trummor är mer nedtonade men gör ett strålande jobb med att lyfta fram sina mer extroverta bandkollegor.

Tav Falco har alltid haft god smak i valet av samarbetspartners. Panther Burns långa, långa lista av tidigare medlemmar är imponerande med namn som Memphis-legenderna Alex Chilton och Jim Dickinson, Nick Cave och Lydia Lunch-trummisen Jim Sclavunos och Minutemen och Iggy & the Stooges-basisten Mike Watt för att bara nämna några,

Tav Falco gjorde inte det på Folk å Rock men det hade inte känts malplacerat om han brustit ut i en version av Blue Velvet med Kyle Maclachlan och Dennis Hopper sittande där i publiken och med en David Lynch som stod i skuggorna och regisserade fram sin allra mest oroväckande bild av ett Amerika på väg att lösas upp. Istället blandar han in ett par verser av Johnny Thunders protopunkklassiker Chinese Rocks och det känns på något sätt lika rätt. Och det säger väl något när en låt av en gammal punkare eller en som gjordes känd av Tony Bennett hade känts lika rätt i settet.

Gladpunk när Plan B öppnade nya lokalen

Punk är vrede. Punk är politik. Punk är anarki och kaos. Punk är människor som inte kan spela men som gör det ändå.

Nej, fördomarna om punkgenren stämmer ganska illa in på 40-årsjubilerande The Toy Dolls som på lördagskvällen gästade Plan B som för första gången slog upp dörrarna till sin nya och betydligt större lokal. Det kunde inte ha börjat bättre. Spelningen var utsåld och förutom Toy Dolls stod Sölvesborgsbandet The Mockingbirds och (före detta) Malmöbandet The Headlines på den nya scenen.

Snarare än anarki, vrede och uppror handlar Toy Dolls inte sällan absurda trudelutter (ja, det är faktiskt ett rimligt ord i sammanhanget) om saker som spindlar i omklädningsrummet och vådan av att ha astma. På scen ser de ut som seriefigurer i sina kulörta solglasögon, sin synkroniserade klädsel och lika synkroniserade rörelsemönster. Musikaliskt handlar det om studsande rytmer, snabba durmelodier och allsångsvänliga refr … nej, inte refränger, allsångsvänliga hela låtar.

I centrum står – naturligtvis – Michael ”Olga” Alger, bandets enda kvarvarande originalmedlem. Hans röst låter lite som om någon skulle ha ätit krita och sedan andats in helium men på något märkligt sätt får han det att fungera. Trots att han närmar sig de 60 (han är 57) tycks hans energi outtömlig och han showar loss mest hela tiden tillsammans med parhästen Tom ”Tommy Goober” Blyth på bas. Det sparkas, hoppas och skuttas i tandem och samtliga inblandade (och då räknar jag med publiken) verkar ha en alldeles strålande stund tillsammans.

Det där med att punkare inte kan spela är en annan fördom som kommer kraftigt på skam. Det är inte en slump att två av bandets tidigare medlemmar idag undervisar på brittiska musikhögskolor. Dagens trio har hängt ihop sedan mitten av 00-talet och är en snortajt enhet. Till det kommer att Olga är något så ovanligt som en klassisk gitarrhjälte.

Hans fingrar rör sig över Telecasterns lönnhals som om den istället var gjord av glödande kol. Tempot och precisionen är blixtrande och bandet bangar inte för att ta sig an Bachs Toccata i D moll och när man gör den Puerto Ricanska kompositören Rafael Hernández Marins El Cumbanchero låter det som om något tagit brittiska 60-talsbandet The Shadows, kört det i dubbeltempo och strösslat med lite av Ennio Morricones spaghettiwestern-soundtracks.

Ekvilibrismen till trots är det ändå sångerna, humorn och glädjen det handlar om. Jag blev introducerad för bandets musik av min kompis Magnus när jag gick på gymnasiet någonstans kring 1986, -87 och de har funnits med mig sedan dess. Deras version av den brittiska barnsången Nellie the elephant var min favorit att sjunga för mina barn på den tiden de var små nog att inte protestera mot pappas brister som sångare (ah, ljuva tid). Att då äntligen få se dem och få se dem leverera på så hög nivå är en lisa för själen.

Jag kan inte hjälpa att skråla med i Spiders in the dressing room, Dougy Giro och Dig that groove. Och Nellie, så klart. Jag fånler mest hela tiden och vart jag ser i publiken är det samma sak – lyckliga ansikten och sjungande munnar. Jag är egentligen inte överförtjust i kombinationen humor och musik men det här kan jag bara inte motstå.

* * *

Ett år har gått sedan grundaren Carlo Emme förklarade Plan B dött efter att en flerårig kamp för att uppfylla alla krav som ställs för att få serveringstillstånd såg ut att vara ohjälpligt förlorad. Nio månader har gått sedan ett halmstrå räcktes ut i form av hjälp från kollegorna på Slaktkyrkan i Stockholm. Ett halmstrå som inte bara skulle kunna rädda klubben utan även utveckla den. Nu har en stor del av de planer som smeds då förverkligats.

Uteserveringen har varit på plats under sommaren och nu är alltså den 900 kvadratmeter stora lokalen öppnad och premiärspelad. Egentligen skulle den ha stått klar redan till Snövit-spelningen förra helgen men det hanns inte med. Ryktet förtäljer att dörrarna på toaletterna hängdes på så sent som när de första gästerna var på väg in i går kväll.

Det är en jäkla resa de har gjort från källaren tvärs över gatan där allt började, via ett före detta garage till att nu ha två scener, varav den största kan ta en ganska stor publik, och en tredje på gång. Det är imponerande.

Lördagens spelning avlöstes av en klubbnatt på temat powerballader men med ålderns rätt och arbetsdag på söndagen tog jag Scorpions Wind of change som min cue att gå hem.

* * *

The Headlines:

The Mockingbirds:

 

Ångvältsriff och nasala skrik

Det svänger där nere på golvet. Det svänger blytungt. Gary Maders bas, Aaron Hills trummor och nedstämda gitarrriff från Jimmy Bowers ersättare under denna turné, bandets tidigare gitarrist Brian Patton, sätter världen i gungning. De är en ångvält som rullar ut över publiken och förintar allt motstånd.

Genom de sista återstående resterna skär Mike Williams lätt nasala skrik likt en kedjesåg.

– Vi älskar er, hojtar en man i publiken.
– Tack, svarar Mike Williams från scen.
– Vi hatar er, roper en kvinna.
– Oavsett vilket ger ni mig uppmärksamhet, säger Mike Williams med ett leende.

Sludge metal-bandet Eyehategod från New Orleans gästade Plan B på onsdagskvällen. ”Hoppas du får en fin kväll”, sade en god vän när jag berättade att jag skulle dit. ”Det blir nog snarare tungt och hårt” replikerade jag. ”Det kan vara fint det med. På sitt sätt”, sade hon.

Och det kan det ju. Och det var det. Inte så att det inte finns problem med bandets musik. De arbetar väldigt mycket från ett uttryck och det är inte direkt någon större variation mellan bandets låtar.

Å andra sidan har de inom de ramar de satt upp för sin musik har de förfinat det uttrycket till perfektion. Lite som Fucked up! kombinerar hardcore-sång med indie pop-gitarrer förenar de doom metal med hardcore och man skojar inte bort det där svänget.

Inte minst imponeras jag av extremt tajta de är i deras patenterade gradvisa steglösa tempoväxlingar. Och av Mike Williams förmåga att mellan de brutala insatserna bakom mikrofonen projicera bilden av sig själv som en varmhjärtad och jovialisk värd som för visso räcker finger åt publiken men som också också gör hjärt-hand-tecknet och visar till synes äkta glädje över det starka gensvaret.

Det var mörkt (även bokstavligt talat, som synes av bilderna). Det var tungt. Det var brutalt. Och ändå gick man därifrån med ett leende på läpparna. Kanske är det så att den där ångvälten och kedjesågen driver ut de inre demonerna.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv