Vykort från minnets Sverige

Jag har inget minne av att jag någonsin fick läsa om storskiftet i skolan. Den enda anledning att jag känner till det är Torssons låt om läxläsning som heter just det. En kompis till mig fick en extra poäng på högskoleprovet eftersom han via låten ”Blodomloppet” visste vad de olika blodkropparna har för funktion.

Min kusin och jag bondade över ”Max och Nisse” (vilka som bekant var trevliga katter båda två) och med hennes blivande ex-make över ”Hett krut i Hollywood” (”Han tände en Winston och tänkte åtminston – e – så är det ju prydligt gjort”). På försommaren 1990 bilade jag och några kompisar med våra färska körkort från Falkenberg till Båstad för att se dem, Georgia Satellites och Little Feat. Mina kompisar ville åka hem innan sista bandet och jag som inte ville det fick lift hem med de lokala raggarna.

Drygt tio år senare minns jag att jag såg dem på ett glest Folkets Hus i Gävle. Jag skulle recensera och hade fotograf med mig men jag blev inte alls nöjd med den i normala fall mycket duktiga fotografens bilder och han blev sur. En handfull år senare släpper Torsson albumet ”Det fjärde bästa bandet i Lund” med låten ”En tung missbrukare” som utspelar sig på Falkenbergs bibliotek, en plats jag tillbringat mycket tid på, inte minst som det hänger ihop med det som var min gymnasieskola, och man kände sig nästan lite omotiverat stolt av det.

Varför dessa spridda minnen från mitt förflutna med Torsson? Alla flyger de genom min hjärna när jag ser dem på Palladium på lördagskvällen. Dels handlar det om mina personliga nostalgiska känslor för ett band som funnits med mig i hela mitt vuxna liv (och även en tid innan det vuxna livet). På något sätt passar det också för ett band som själva tycks svepa in sina sånger i ett nostalgiskt skimmer. Det blir som vykort från ett minnets Sverige, en plats som nästann men inte riktigt, existerat.

För minnet är ju sådant: det lyfter upp vissa detaljer och placerar dem på piedestal medan det trycker undan annat, och det ibland utan synbar logik. Jag tror det är det som gör Torssons sånger så relaterbara. Det är liksom inte bara den lustiga formuleringskonsten, det är liksom inte bara skojiga låtar, det är inte på skämt. Det finns poesi i den där skenbara sakligheten.

Att dagens upplaga av bandet dessutom låter riktigt bra gör inte saken sämre. Framförallt när Bo Åkerström ställer undan den akustiska gitarren och istället pluggar in sin halvakustiska Hagström Jimmy (tror jag att det är) och de för en stund i slutet kör med tre elektriska gitarrer blir det riktigt bra tryck. Kul också att nyare spår som ”Den stora smällen” och ”Ost, vin och fotboll” ställer sig upp så väl jämte de gamla favoriterna från 80-talet.

Då kan jag nästan förlåta Åkerström för att han i ett mellansnack blandar ihop Hallands floder och påstår att det är Viskan som rinner genom Falkenberg (det gör den inte, det är Ätran som gör det – Viskan rinner strax norr om Varberg). Mellansnacken är annars ett kapitel för sig självt. Jag älskar hur han ger bakrunden till texterna samtidigt som han försöker mörka vilken låt som ska komma.

Om Torsson är en gammal vän som funnits med mig genom livet så är The Hanged Man en desto nyare bekantskap. Faktum är att jag aldrig hört dem när jag satte mig på cykeln utanför Palladium för att bege mig till Grand och deras spelning där. Det enda jag visste om dem var att sångerskan och gitarristen Rebecka Rolfart för tio, femton år sedan spelade i sköna gitarrpopbandet Those Dancing Days.

The Hanged Man visar sig vara en helt annan best än Rolfarts tidigare band. Bandnamnet kommer från ett Tarotkort och det finns emellanåt något lite oroväckande, för att inte säga lite creepy, i musiken. Fast på ett mysigt och sympatiskt sätt. Dessutom passar den känslan perfekt en Halloween-helg som denna.

Det är psykedeliskt, progressivt och atmosfäriskt. Känslan är något av en resa in i det undermedvetna. Rolfarts gitarr och sång bygger stämningar tillsammans med Elias Jungqvist synt medan Dennis Egberths trummor och Mattias Gustavssons bas skapar ett grymt driv. Jämfört med skivorna (som jag ägnat dagen efter spelningen åt att lyssna på) får gitarren och lekfullheten mer utrymme. Det får musiken att lyfta än mer, inte minst som att samspelet är så tätt.

Tydligen har bandet hållit på sedan 2013 och jag frågar mig hur jag kunnat missa dem under så lång tid. Jag ser redan fram emot att se dem igen.

 

Moon Duo inuti discokulan

Genomskinlig duk skärmar av scenen på fyra sidor. Där inne står bandet i ett hav av ljus som kommer från projektorer utanför inhägnaden. Ljuset tecknar geometriska former och skuggor på duken. Trummorna är repetitiva och hypnotiska, syntarna bygger stämning och runt den snirklar sig intrikata och egensinniga gitarrfigurer. Över det svävar rösterna lätta och drömskt vackra.

Moon Duo, som på onsdagen gästade Plan B och Malmö, är en scenisk upplevelse utöver det vanliga. Och det utan att man egentligen ser så mycket av duon Ripley Johnson (gitarr) och Sanae Yamada (keyboards) eller deras turnétrummis John Jeffreys. Man ser dem som silhuetter och projektioner när de skuggar projektorernas ljuskäglor.

Johnson är känd från det psykedeliska rockbandet Wooden Shijps och han lämnade på intet sätt det psykedeliska hemma när han bildade Moon Duo tillsammans med hustrun Yamada. De bär sina Suicide-influenser tydligt synliga på utsidan. Inte minst var det tydliga på 2017 års dubbelsläpp Occult Architecture volym 1 och 2. Men Moon Duo har sina geografiska rötter i San Francisco (även om de flyttat därifrån) och inte på The Bowery och det finns en ljusare och vänligare ton i deras musik, ett mer harmoniskt anslag.

Ljuset är ännu tydligare på senaste plattan, 2019 års Stars are the light, där bandet hämtar inspiration från disco, och då lika mycket eller kanske till och mer, från den fysiska platsen än från musiken i sig. De drar in oss i sin värld, in i discokulan och omsluter oss i den fysiska upplevelsen av musiken och av ljuseffekterna. De sistnämnda går under namnet The Lightship och är signerade den Manchesterbaserade konstnären Emmanual Biard.

Det känns som bomull för själen. Samtidigt är det lite som att se på en konsert inuti ett akvarium. Upplevelsen pendlar mellan att man blir indragen och distanserad. Ändå faller känslan till största delen över på den förstnämnda sidan. Det är något magiskt över både The Lightship och bandets musik, och då inte minst i kombinationen mellan de två. Det känns som att ljuset och musiken bildar en enhet, att de hör ihop. Att ljudet på Plan B igår dessutom var väldigt bra gör inte saken sämre.

Och när Moon Duo sedan avslutar med att som extranummer köra en nervigt vibrerande version av Suicide-frontmannens Alan Vegas Jukebox Baby känner jag mig bara helt tagen av det jag ser och hör.

För den som till äventyrs skulle vilja veta hur Ripley Johnson och Sanae Yamada ser ut så fick man ta till mobilen efteråt:

Brett grepp på ett progressivt 70-tal

För ett och ett halvt år sedan stog jag i det gamla tabernakel i Göteborg som utgör den övre våningen på rockklubben Sticky Fingers och kollade på Charta 77 och KSM3. Det var en bra kväll och det slog gnistor om framförallt de forna KSMB och Fas 3-medlemmarna i KSM3.

När det var dags att lämna lokalen tog jag en sväng om baren på den nedre våningen och noterade att ett band höll på att rigga upp för att spela. Fem killar som såg ut att vara i 20-årsåldern men med en stil och en klädsel som såg ut att vara på rymmen från 70-talet. När de väl började spela stod det klart att även deras musik står i tacksamhetsskult till det årtiondet.

Bandet visade sig heta Kvasar och ha sin bas i Göteborg. Namnet är hämtat från ett astronomiskt begrepp för en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxstjärna vilket naturligtvis passar utmärkt för ett band som håller den progressiva fanan högt. Sedan jag såg dem på Sticky Fingers har de hunnit släppa sin debut-EP och även filat bort en viss valpighet i sitt uttryck jag tyckte mig se den där kvällen för ett och ett halvt år sedan.

Igår spelade de så på Grand Öl & mat i Malmö framför en överraskande ung publik med tanke på vilken typ av musik de spelar. Å andra sidan kan jag bara gå till mig själv. Progrock är inte direkt vad som brukar gå varmt på stereon där hemma, ändå fastnade jag där framför lilla scenen på Sticky Fingers och ändå så trotsar jag det lite halvruggiga februarivädret denna fredagskväll. Och det ångrar jag inte.

Sångaren Dani Massaad Hellwig (även keyboards) är ett självklart blickfång på scenen och han veta att stjäla uppmärksamheten. Musikaliskt får han dock dela med sig av den till skicklige saxofonisten Caspar Svensson (även tvärflöjt och gitarr). Men hela bandet briljerar i en musik som bjuder på tvära kast, tempo- och tackbyten.

Med en bas i tung 70-talsrock som Deep Purple, Led Zeppelin och svenska November greppar man ut längs grenarna på det progressiva trädet. Lite Supertramp här, lite Steely Dan där. Lite King Crimson-galenskap och lite Beatles-harmonier. Och när de är som allra bäst låter de inte så lite som Trettioåriga kriget. (Progrockbandet, alltså, inte det faktiska kriget som nog lät allt annat än angenämt). Som till exempel låten För att jag älskar någon annan, en av spelningens verkliga höjdpunkter med sina dramatiska skiftningar där Massaad Hellwig får fritt spelrum för sin röst.

 

Psykedelians gudfader har gått ur tiden

En av den psykedeliska rockens allra största, Roky Erickson, har gått ur tiden 71 år gammal. Erickson hade på bas av sin år med bandet 13th Floor Elevators och ett antal soloskivor en närmast kultartad legendstatus som inte blev mindre av många år borta från rampljuset, år där han plågades av missbruk och psykisk sjukdom.

Under 2000-talet vände hans liv dock uppåt igen. Rättmedicinerad och till synes välmående gjorde han comeback och kom till Sverige ett antal gånger. Vad som på många sätt var ett tragiskt levnadsöde fick vad som åtminstone sett från utsidan ter sig som en ljus sista akt. 2007 spelade han på KB i Malmö och då skrev jag såhär under rubriken ”Roky Erickson fortfarande publikfavorit”:

Återkomsten är efterlängtad. När Roky Erickson kliver upp på KB:s scen är lokalen packad till bristningsgränsen och han möts av ett jubel som nästan lyfter taket. Roky ler stort, han ser ut att må bra. Och det låter som att han mår bra. Musiken är egentligen ganska ordinär psykedelisk bluesrock men den framförs tajt, kompetent och med värme.
Sedan är det ju rösten. Den finns där fortfarande, lika skrovlig och med samma brinnande intensitet även om den mest skräckrockiga sidan är nedtonad. Det senare gör inte så mycket. Med låtar som den fantastiska ”Night of the vampire”, ”Two headed dog” och ”I walked with a zombie” och den där spöklika rösten blir det skräck så det räcker.
Kanske är det också ett hälsotecken att skräcksidan är nedtonad. En gång i tiden trodde han ju på allvar att utomjordingar tagit hans kropp i besittning. Faktum är att det låter oförskämt bra; mycket bättre än man har någon rätt att kräva med tanke på de smällar som Roky har fått ta emot under sitt liv.

Roky Ericksons liv är som en klassisk tragedi. Från de tidiga dagarna på 60-talet med 13th Floor Elevators, en av den psykedeliska rockens hörnstenar, och den tidens LSD- och marijuanadimmor till 30-år inom den amerikanska mentalsjukvården skuggexistens.
Han diagnosticerades som paranoid schizofren, utsattes för elchockterapi och, i alla fall enligt två år gamla dokumentärfilmen ”You’re gonna miss me”, felmedicinerades svårt.
Kanske är det också de mentala problemen som gett Roky Ericksons röst den där glödande intensiteten. Jag minns mitt eget första möte med den rösten. Det var i mitten av 80-talet och i skräckfilmen Return of the living dead som låten ”Burn the flames” fullständigt brände sig in i mitt då tonåriga medvetande. Det gläder mig att den fortfarande brinner.

Tragedin tycks dock ha fått en betydligt ljusare tredje akt. Efter att hans yngre bror för sex år sedan lyckades få vårdnaden över honom har saker dock börjat se ljusare ut. Han har fått medicinsk och juridisk hjälp och han turnerar igen för första gången på två decennier.
Publikens sammansättning visar också att Roky Ericksons musik i högsta grad är levande. Där var folk i 60-årsåldern som säkert funnits med sedan Elevators-tiden men också de som kunde vara deras barn och barnbarn. Punkare möter indiefolket och mer eller mindre medelålders rockers.
Ryktet säger att det är en ny platta på gång, en platta som ska vara producerad av ZZ Top-gitarristen Billy Gibbons. Jag ser fram emot den.

Så långt min recension. Roky Erickson skulle komma tillbaka flera gånger till Malmö, den senaste och sista gången var 2016. Han avled på fredagen, 71 år gammal. En representant för Roky Erickson lämnade ett officiellt uttalande till sajten Pitchfork:

”Roky Erickson, en heroisk ikon för modern rock & roll och en av de bästa vänner musiken någonsin haft, dog i Austin, Texas idag. Han föddes där den 15 juli 1947 och hade en sällan skådad visionär iver när han 1965 grundade The 13:th Floor Elevators. Bandets egna sånger, många skrivna med textförfattaren Tommy Hall, i kombination med Ericksons superladdade sång och gitarr gav gnistan till den psykedeliska musikrevolutionen under mitten av 1960-talet och ledde till en ny roll för vad rock kunde vara. Erickson avvek aldrig från den vägen och medan han ställdes inför otroliga utmaningar vid olika tillfällen i sitt liv, ledde hans mod alltid till nya musikaliska äventyr, och han fortsatte kompromisslöst hela sitt liv. Familjen ber om respekt för sitt privatliv medan de hanterar förlusten av en son, bror, make och far.”

Fotnot: Recensionen ursprungligen publicerad i Skånskan 15 december 2007.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv