Storstadsdekadens och soc-misär

DSC_0808 1Foto: Ralph Bretzer

Storstadsnatt. Regnvåt asfalt, blinkande neonskyltar som som reflekterar sig i vattenpölarna. Hemgång. Hjärnan värker. Hjärtat värker. Plånboken är tom. I huvudet dunkar en basgång. Virvelkaggen smattrar medan gitarren lägger sina egna kantiga rytmer och syntarna bygger stämningen.

Le Muhrs musik är lite som en dröm; halvvägs mellan mardröm och det ljuva livet. Det är storstadsdekadens och soc-misär. Det är murriga syntar och knivskarpa beats och gitarrer. Det är dansant postpunk, synt, new romantic och powerpop. Det är Tant Strul och Lustans Lakejer i ljuv förening. Eller pandapop, om man så vill.

Musikaliskt hittar de hem hos mig. De bär godset från det tidiga 80-talet väl, utan att det för den skull låter musealt eller som en retropastisch. Men det är orden som verkligen får mig att falla. Från referensen till The 27 Club på Mitt rock n roll-jag dog när jag var 27 till Gunnar Ekelöf-parafrasen i Ge mig drömmar att leva eller gift att dö – låtarna som ramar in både senaste albumet och huvuddelen av gårdagskvällens spelning på Grand i Malmö – finns en poetisk skärpa som går i perfekt samklang med musikens stämningar och estetik. Att de har en sångerska i Maria Loohufvud som verkligen förmår att få textem att gå fram även live gör knappast saken sämre.

Senaste albumet som kom i april är förmodligen den enskilda skiva som jag lyssnat mest på i år. Därför gläder det mig att de visar sig vara precis lika bra live. Det enda jag egentligen saknar är väl lite mer röj på publiken i sista extranumret, Arga barn, med sin våldsamma punkurladdning.
DSC_0035

DSC_0281

DSC_0106

 

Massivt, mullrande och meditativt

Swans 12Foto: Ralph Bretzer

Det vore synd att säga att Swans sparkar igång publikfriande. En ensam man på den av förstärkarstackar och instrument överfulla scenen. Han bearbetar en gonggong med två klubbor. Efter en stund kommer ytterligaren man upp och ger sig ikast med ridecymbalen på trumsetet med sådan snabbhet att det snarare blir ett sammanhängande ljud från den än en rytm.
Ytterligare en man kommer upp på scenen och sätter sig bakom en steelguitar men istället för fingerpicks som instrumentet spelas med plockar han fram en e-bow, en manick som sätter strängarna i svängning utan att det blir något anslagsljud.

Redan nu är ljudet massivt och det blir inte mindre så när bandledaren, sångaren och gitarristen Michael Gira ansluter sig tillsammans med basisten och ytterligare en gitarrist. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte värkte i trumhinnorna på mig som just då stod längst fram och plåtade.

De ser ut som ett gäng fårade landvägsmän där på scenen (eller, ja, i alla fall fyra sjättedelar av dem). Som hämtade ur en film av Clint Eastwood, Quentin Tarantino eller tv-serien True Detective. Desillusionerade snutar eller ärrade banditer.

Och det är väl vad de är också med tre decennier ute på vägarna med spräckta trumhinnor i sina spår. Men Swans är mer än ett massivt ljud. Det kräver sin man att hitta skönheten och strukturen i oväsendet. Men den konsten behärskar Gira. Han får fatt på en liten, liten gitarrfigur och hamrar in den i medvetandet. Ur figuren växer ett groove. Ett blytungt groove. Ett groove som på intet sätt liknar de där lätta grooven som får upp folket på dansgolve på lördagskvällen utan snarare som om en pålkran och en stångjärnshammare tillsammans uppfunnit synkopen. Inte för att det inte går att dansa till men det är en dans som är inåtvänd snarare än utåtriktad.
Och de är inte rädda för att dra ut på det där groovet. Länge. Så länge att det börjar anta meditativa kvaliteter. Så länge att man till slut inte vill att det ska ta slut.

Swans dök upp 1982, i sluttampen av no wave-vågen. Det var postpunk, poesi och en närmast konfrontativ syn på musik. Men det fanns också rötter rakt ned i sextiotalet, till Velvet Undrgrounds och krautrockens upplösande av barriärerna mellan rock och modern konstmusik.

Sedan dess har de följt lite samma utvecklingsbana som Einstürzende Neubauten: från ljudkonfrontation till allt mer strukturerad och lågmäld musik utan att för den sakens skull tappa sin vision.
Och är det något som står klart efter tisdagens spelning är det hur vital och levande deras musik känns trots dess brutala tyngd och dess utövares vid det här laget fårade pannor. Det känns som att de söker hur instrument kan låta snarare än hur de ska låta. Det är fascinerade lyssning.

Swans 11

Swans 8

Swans 9

 

 

En riktig talang trots såpan

Skrivbord5Foto: Erik Mårtensson/TT 

Lundabördiga Nicole Sabouné var med i The Voice på TV4. Strunta i det. På hennes debutalbum Must exist finns inget av den själlöst fabrikstillverkade känslan som kännetecknar många av de artister som tar sitt karriärmässiga avstamp i talangsåporna.

must_exist-25958239-frntl
Nicole Sabouné
“Must exist”
(Roxy)
Betyg: 4

Tillsammans med samarbetspartnerna Ola Salo från The Ark och Nicklas Stenemo från The Mo har hon gjort en skiva med både mörker, studsande rytmer och smittande melodier. Framförallt den förstnämndes handlag hörs tydligt. Det är pop som för tankarna till det tidiga 80-talets blandning mellan pop och postpunk.

I en intervju i Skånskan häromdagen pratade 22-åriga Sabouné om husgudar som Patti Smith, PJ Harvey och David Bowie. Själv tycker jag snarare att Toyah är en mer självklar, om än något mer obskyr, referens. Hos henne finner jag samma teatrala anslag, dansanta beats och lite svepande sångstil som då och då spräcker det dova grundläget med gälla utfall.

Jag kan tycka att refrängen på Conquer or suffer låter lite väl mycket som The Arks Clamour for glamour och att gitarrslingan på samma låt är väldigt mycket tidiga Sisters of Mercy men det är randanmärkningar. På det stora hela är “Must exist” en alldeles förtjusande platta som träffar mitt hjärta på precis rätt ställe. Inte minst är singelspåret Win this life en ny favorit, liksom Unseen footage from a forthcoming funeral med sin Joy Division-bas, Siouxsie & the Banshees-gitarrer och sång som ekar av Sisters of Mercy-sångaren Andrew Eldritch. Att titeln på den sistnämnda låter så osannolikt 80-talig att det nästan känns konstigt att ingen kom på den 1982 är en bonus.

* * *

På tal om Toyah. Toyah Willcox har ju blivit lite oförtjänt bortglömd trots att hon fortfarande är aktiv, kan jag tycka. Men på Youtube frodas ju alla gamla hjältar från förr och jag hittar denna pärla: en spelning från Theatre Royal i London 1981 som jag hade (och har, någonstans i en låda på vinden) på VHS-band då det begav sig.

Frisyren (eller peruken, eller mössan – vad man nu vill se det som) har väl inte klarat tidens tand så bra men nog står sig musiken väl, tycker jag, även om det är lite smått överteatralt.

Hon är också skådespelerska och det är väl i den egenskapen hon varit mest aktiv de senaste 25 åren. Jag minns henne speciellt från filmen The ebony tower (1984) som var en filmatisering av John Fowles roman med samma namn. I den delade hon rampljuset med storheter som Sir Laurence Olivier och Greta Scacchi.

Fotnot: för rockkalenderbitare kan nämnas att Toyah är gift med fantomgitarristen Robert Fripp från King Crimson.

På väg till Fight Club

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg
Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.