Töntar i blått har hittat sitt sound

De kallar sig själva för töntar och hade workshop för att ta fram sitt bandnamn. Med sin andra ep, den 90-talsdoftande ”Nostalgia porn”, har Malmöbandet Majorelle Blue hittat sitt sound.

Bandet på Plan B:s stora scen, framför den coronamässigt exemplariskt distanserade vid bord sittande publiken, färgas i grönt och blått av scenljuset. Den djupblå färgen återspeglar bandets gruppnamn, Majorelle Blue, taget från den intensivt blå färgnyans som konstnären Jacques Majorelle upptäckte när han 1917 reste till Marocko. Musikaliskt har bandet dock inte så mycket att göra vare sig med Nordafrika eller det tidiga 1900-talet.

Istället talar vi om sång inlindad i distade gitarrslingor, ridande på ett Madchester-trippigt beat och utsmyckad med melankoliska syntar. Bandet står stadigt med ena benet i brittisk 90-talsindie och det andra i riotgrrl-scenen i nordvästra USA. Att de har en låt i setlistan som heter ”Not as cool (as Kathleen Hanna)” (efter riotgrrl-ikonen från band som Bikini Kill och Le Tigre) känns som allt annat än en slump.

När vi möts på Plan B:s uteservering – i princip hemmaplan för bandet som har replokal i huset – beskriver trummisen Konstantin Aistre dem som ett gäng töntar som gillar att spela musik ihop:
– Vi är väldig lite rockband. Sofia (Sparr) är ingenjör och Adam (Hallberg) och jag spelar [rollspelet] Dungeons & Dragons på helgerna, säger han.
– Och jag är lärare så jag är nästan så töntig man kan bli, säger sångerskan Nellie Mildh.
– Vi tycker väl att tönt inte nödvändigtvis behöver vara ett negativt ord. Man brinner för något, säger Sofia.

De pratar om inspiration från punk, garagerock och syntpop. Konstatin påpekar att 90-talskänslan inte är något man egentligen bestämt sig för från början utan det är något som bara blivit.
– Det var egentligen efter att vi började släppa musik som folk sa till oss att det låter 90-tal, säger han och fortsätter:
– Jag är personligen rätt förtjust i musik som är genuin och inte är överfixad. Det känns som att efter 70-, 80- och 90-talen har musiken blivit allt mer kvantiserad och polerad. Vi jobbar mycket med texturer; mer känsla än precision.
– Do it yourself-scenen och hela lo fi-soundet har varit väldigt viktiga för oss, säger Nellie.

Ute nu är färska ”Nostalgia porn”, bandets andra ep. Även om låtarna på den är skrivna vid olika tillfällen finns det en övergripande tematik, berättar Nellie.
– Det handlar om något slags uppbrott. Jag tänkte på det häromdagen att den är lite som de fyra stadierna av sorg. Att man tar sig vidare från något gammalt och lämnar det bakom sig, säger hon och Nils fyller på:
– Men det är inte nödvändigtvis ett romantiskt uppbrott, det kan vara med det förgångna eller en vän.

För Majorelle Blue som band handlar det också om att bryta upp från det som varit. Även om bandet funnits i sju år har det bytts mycket medlemmar innan det för två år sedan stabiliserade sig kring nuvarande kvintett. Debut-ep:n ”Forever etc” kom förra året och på den fanns det fortfarande med rester från tidigare projekt.
– Den här ep:n är mer oss. Vi har skapat en mer gemensam målbild utifrån vad alla gillar, säger Nellie.
– Jag tror att vi har haft mer demokrati i bandet, säger Nils.

– Vi har experimenterat mycket mer tillsammans. Innan har någon, Nellie i de flesta fall, kommit med en rätt så färdig låt. Nu är det mer att hon kommer med till exempel en syntloop och lite sång och utifrån det har vi haft en mer utforskande process i låtskrivandet, säger Konstantin.
– Vi har växt från vad som mer eller mindre var mitt soloprojekt. Jag kände att jag ville få in de här fantastiska hjärnorna jag har runt omkring mig, därför har jag bjudit in dem i låtskrivandet vilket har skapat det här gemensamma, lite mer speciella soundet, säger Nellie.

Den nya ep:n är inspelad på klassisk 90-talsmark i den smått legendariska Tambourine-studion.
– Vi hade bastrumman från Cardigans ”Lovefool”, berättar Nellie.
– Vi hade också en vibrafon som användes på många Cardigans-inspelningar, säger Nils.

Skivan är i huvudsak inspelad live med bara några få pålägg och sången lagd i efterhand.
– Det hänger ihop med vår ambition att allt kanske inte måste vara exakt rätt. Det ska vara känsla snarare än det, säger Nellie.

Så var det det där med namnet. Majorelle Blue är kanske inte något som alla vet vad det är (till exempel hade undertecknad ingen aning om det innan den här intervjun).
– När vi pratade innan om att vi är ett gäng töntar; alltså namngivningsprocessen var att vi samlades hemma hos mig med papper och penna. Sofia höll en workshop, säger Konstantin.
– Jag älskar workshops, säger Sofia med ett skratt. Vi kom i alla fall fram till en massa bra saker, men så skulle vi bara tänka lite till på det och så slutade det med …

– Att jag kom på det på det när jag kom hem, fyller Nellie i. Vi hade pratat mycket om färgen blå som har varit lite som en röd [!] tråd för oss. Jag har blått hår, vi hade blått trumset och blå bas. Jag satt på natten och kollade igenom alla nyanser av blått och hittade den här och tyckte att det var så snyggt så jag föreslog det för bandet.
– Det började som ett internskämt men blev ett bandnamn. säger Konstantin.

Fakta: Majorelle Blue

Medlemmar:
Nellie Mildh, sång synt text musik
Konstantin Aistre, trummor
Nils Spets Blomberg, gitarr
Sofia Sparr, synt gitarr sång
Adam Hallberg, bas
Diskografi:
”Forever etc”, ep, 2019
”Not as cool (as Kathleen Hanna)”, singel 2020
”Nostalgia Porn”, ep, 2020

Linnea värd när Helsingborg bjuder upp till digital fest

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen förra året. Foto: Ralph Bretzer

2020 är festivalsommaren som frös inne men HX-festivalen i Helsingborg blir av om än i digital form.
– Jag är så glad att det här genomförs och att det har hamnat i händerna på så roliga människor, säger Linnea Henriksson.

Ikväll rullar HX-festivalen igång på nätet. Det blir två dagar och kvällar med streamade spelningar med bland andra Icona Pop, Thomas Di Leva och Sandro Cavazza. Det blir också studiosamtal och i centrum står Linnea Henriksson i egenskap av såväl programledare och artist.

Sommar brukar innebära turnerande för många artister. Så har det inte blivit i år av väl kända skäl. När tidningen når Linnea Henriksson befinner hon sig istället i stugan norr om hennes födelsestad Halmstad.
– Jag har haft mycket tid med min familj och det är jättelyxigt. Det har varit en fin men väldigt speciell sommar, berättar hon.
– Det har varit konstigt men jag tror att den visar på vikten av kultur, att man får de här kvällarna som ger en lite energi till när det blir lite mörkare igen. En sommar som regnar bort sitter i under hösten också. Samtidigt har det varit många fina initiativ. Jag tycker att man sett av att folk vill rå om varandra.

Helt fritt från livespelningar, om än i streamad eller tv-sänd form, har det inte varit. Bland annat var hon med på Victoriadagen och har spelat på Gröna Lund och Liseberg.
– Det var en jättemärklig upplevelse att spela på ett tomt Gröna Lund. Man kunde parkera bilen framför stora scenen och fick spela under en karusell. Spännande med surrealistiskt. Det är det där med att folk inte får vara där och ta del av kulturen på plats, att man inte får hänga upp sin dag eller kväll på det.

Hon har också strömmat hemifrån vardagsrummet i sommarstugan.
– Det har varit häftigt i år att man fått ta del av unika spelplatser. Hit till sommarstugan hade jag inte kunnat bjuda in alla som tittade.
– Men det är klart att jag längtar till när man kan stå och skrika ut allt man känner tillsammans med sitt favoritband.
Hur upplever du det att spela utan publik?
– Ibland saknar jag publiken. Jag är en känslomänniska och plötsligt kan jag komma och tänka på något som gör mig berörd, som gör att jag inte kan riktigt hålla fejset. När vi spelade på dansbanan på Liseberg så bara slog det mig: ”Åhh, vad jag önskar att det var någon här! Mest för att få dela stunden.”

Linnea Henriksson har allt oftare synts som programledare, bland annat för Melodifestivalen.Foto: Johan Nilsson/TT

Linnea Henriksson har genom mycket turnerande fått starka minnen till sina låtar genom de ögonblick av möten med människor i publiken som det ger. När det nu inte blir sådana direkta möten hamnar fokuset mer på kommunikationen och spelet inom bandet.
– Vi är väldigt utåtriktade normalt, det är som att man är värd på en fest och då vill man ta hand om sina gäster. När man inte kan interagera med publiken så blir det ännu viktigare att man bara spelar tillsammans. På ett sätt hamnar musiken mer i fokus.

Det känns lite som en egen konstform med livestreamade spelningar. Det är inte riktigt samma sak som en tv-sänd spelning eller en konsert man går till.
– Ja, det är det. Det är något slags mellanting. På en streamad konsert är man med i stunden och de som gör någonting som du tar del av vet om att du är där men ni kan samtidigt inte high five:a eller blinka till varandra.
– Jag tycker att det är kul att man just börjar tänka på det som en egen form. Allting som är en utmaning skapar nya grejer och jag tror att kultur mår bra av att det finns nya sätt att ta del av den. I min värld finns inte konkurrens när det gäller att sprida kultur till folk utan ju mer det finns kommer det att finnas och ju mer plats skapar vi för folk att kunna ta del av det.

På HX-festivalen kommer Linnea Henriksson ha rollen som något av en festvärd, förutom att hon ska uppträda själv på lördag.
– En stadsfestival är mer än de där sakerna man gulmarkerar i programmet, säger hon.
– Det är de här promenaderna mellan scenerna, när man pratar om vad man har sett och vad man ska se sedan, när man går förbi langos-tältet och myllret. Det är ju inte med här i och med att den är digital. Det är lite den rollen jag kan känna att jag och tv-studion och reportern Louise Nordahl kommer att fylla. Det är vårt jobb att se till att det blir ett myller mellan gigen.

Uppdraget som programledare för HX-festivalen ligger i linje med att Linnea Henriksson under senare år klivit in i en roll som programledare. Det började med tre år i Musikhjälpen, varav två som programledare och ett som resande reporter, och har fortsatt med den senaste upplagan av Melodifestivalen. Hon beskriver det som att det varit något som bara blev mer än som en medveten plan.
– Jag har alltid tyckt att det var kul att göra fler saker. Det behövs för att jag ska tycka att det är intressant att göra det jag gör. Innan jag fick möjlighet att jobba med min musik fullt ut hade jag en massa andra jobb, också för att stimulera hjärnan. Det är asbra för mig som låtskrivare att skaka om lite grann. Jag märker att det är bra att göra en sådan grej innan jag sätter igång med ett nytt album så att det inte bara blir att man fortsätter där den förra slutade.

I juni släpptes singeln Det kommer en tid. Och visst kommer nya album men den är inte ett förebud om att en ny skiva skulle vara omedelbart förestående. Hon beskriver det som att hon just nu håller på att landa efter en intensiv period sedan senaste plattan släpptes.
– Den här låten är väldigt fristående från allting. Det var inte meningen att jag skulle släppa någonting nu men jag hade plötsligt skrivit en låt som jag kände att ska den ut någonsin så ska den ut nu.
– Låten skrevs i och med att jag råkade hamna i sommarstugan och råkade skaffa mig en tramporgel som typ skrev låten åt mig.

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer

HX-festivalen

Streamad stadsfestival som drar igång idag. Linnea Henriksson är programledare.

Programmet börjar 15.30 idag med sändning från HX-studion. På lördag startar programmet vid samma tid med yoga tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester.

Fredag (i urval):
Nassim Al Fakir (17.45), Molly Hammar (18.30), Anis Don Demina (20.00), Sandro Cavazza (21.15), Icona Pop (22.15).

Lördag i (urval):
Cherrie (16.35), Thomas Di Leva och HSO (18.15), The Mamas (19.20), Linnea Henriksson (20.45), Miriam Bryant (22.15)

Festivalen sändshttps://www.hx.se.

Hela programmet finns på https://www.hx.se/tabla.

Frida Hyvönen har hunnit ikapp sig själv

Frida Hyvönen Foto: Erik Simander/TT

En sommarturné som för henne till skånska Rynge och arbete på den kommande skivan. För Frida Hyvönen har coronapandemin inte inneburit någon större omställning.
– Den här sommaren var inte min stora turnésommar, det är tänkt att nästa sommar ska bli när nya plattan har kommit ut, säger hon.

Imorgon kväll spelar Frida Hyvönen på Rynge teater. Redan i slutet av förra veckan anlände hon och sambon Christian Kjellvander till byn som ligger nästan på gränsen mellan Ystads kommun och Skurups, ett stenkast från E65:an. Det är en av en handfull spelningar hon gör under sin sommarturné som även inkluderar klassiska sommarspelställen som Majas vid havet i Varberg, Pensionat Slussen på Orust och Alma Löv Museum utanför Sunne.
– Jag har bara fått en spelning avbokad. Det som har hänt är att spelningarna blivit lite mindre än vad det var tänkt, berättar hon över telefon.
– Jag håller på och skriver på en skiva. När coronan kom var jag och Christian ute på hans turné i Europa. Vi tog oss hem så snabbt vi kunde och sedan satte jag mig och skrev färdigt skivan. Det var en ganska lämplig sysselsättning när man ändå skulle isolera sig. Den delen av mitt jobb är väldigt isolerat.

På Way out west 2012. Foto: Ralph Bretzer

Hon poängterar att pandemin slår extremt hårt mot arrangörer och turnerande musiker men att hon för egen del inte blivit så påverkad – att hon på något sätt har varit väl rustad för den.
– Man är van att jobba själv, man är van vid att vara isolerad och man är van vid ojämna inkomster. Det känns som att det blir för alla andra som det är för mig vanligtvis, säger hon med ett skratt.
– Det sagt med all respekt för alla som drabbats både av sjukdomen och arbetslöshet och ekonomiska följder på olika sätt.

Fyra år har gått sedan Frida Hyvönen släppte sitt senaste album, Kvinnor och barn. Albumet som var hennes första på svenska hyllades av en i stort sett samstämmig kritikerkår och gav henne grammisar i såväl kategorin årets kompositör som årets textförfattare. På den kommande skivan går hon tillbaka till engelska igen.
– När jag gjorde den svenska plattan så skrev jag både på engelska och svenska, jag hade inte bestämt mig. Men så blev det fler bra låtar på svenska som blev färdiga så då blev det plattan. Jag har liksom haft en platta på engelska som legat och lurat med några låtar som jag hade redan som jag behövde göra klart och så några nya låtar. Jag gillar att skriva på svenska också men det är något med engelskan … Det är kul att turnera i Europa också. Jag har en publik som är internationell och då känns det tråkigt att bara skriva på svenska. Jag ska nog göra varannan skiva på svenska och varannan på engelska framöver.

Anna ”Majken” Bergvall. Foto: Ralph Bretzer

Med i bandet på den kommande skivan på den efterföljande turnén finns Malmömusikern Anna Bergvall, mer känd under artistnamnet Majken.
– Jag såg henne spela förband till någon isländsk artist som jag inte vet något om på Cirkus. Min bokare jobbar med henne och jag följde med honom dit. Vi gjorde en spelning på Elverket som duo i höstas. Jag älskar hennes uttryck.
– Nu är det hon på gitarr och harpa och en trummis som heter Anna Lund som är mitt band. Det är nästan första gången jag har med elgitarr i min musik. Det är bra, jag gillar det, men det är väldigt mycket för att det är just hon, jag ville ha det uttrycket.

Det har, som sagt, gått fyra år sedan förra albumet och det har även tidigare varit fyra år mellan hennes skivor.
– Det har varit en skiva vart fjärde år så egentligen borde den här komma i höst men jag tror inte att jag hinner få ut den ordentligt förrän tidigt nästa år.
– Jag har gjort lite andra grejer emellan. Jag gjorde all musik till en stor teateruppsättning till exempel [Ilya på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2018]. Jag har skrivit lite andra saker och efter att man har släppt en skiva så turnerar man med den i två år.

Hon berättar att hon hösten 2018 gjorde två spelningar, på Ystad teater och på Norrlandsteater, som hon själv kallar deadline-konserterna. Då hade hon skrivit färdigt sju nya låtar och testade dem på publik.
– Jag tyckte att det kändes sådär så jag slängde det materialet och skrev nytt. Jag är otroligt noga med att det ska bli bra i mina egna ögon. Jag tycker inte att det är värt att göra något som inte känns hundra. Så mycket av musiken handlar om berättandet och uppträdandet och jag känner att jag måste vara intresserad av mina egna historier. Jag kände att det här hade jag kanske varit intresserad av för två år sedan, det var något jag bara måste beta igenom. De jag har nu … det känns mer som att jag har hunnit ikapp mig själv skrivmässigt.

Personlig Miriam Bryant charmade på arenan

I övermättat rött ljus står hon där och sjunger Raised in rain. När Miriam Bryant öppnar torsdagens spelning på Malmö Arena, det näst sista stoppet på turnén som igår kväll gick i mål på hemmaplan på Scandinavium, med titelspåret från debutplattan från 2013 är det svårt att inte tänka tillbaka på första gången jag såg henne.

Det var sommaren efter att albumet släppts. Hon verkade så oförställd och personlig i sitt tilltal på scen. Sommaren innan hade hon sommarjobbat på Liseberg och nu stod hon på nöjesparkens scen. Förvisso den lilla, men ändå. Debutalbumet hade blivit med rätta hyllat och när hon sjöng med den där råstarka, personliga rösten var det knappast någon tvekan att det var början på en lång karriär vi såg.

Ja, ni vet vad som hänt sedan dess. För fyra år sedan klev hon in i stora delar av svenska folkets hjärtan i Så mycket bättre i kraft av sina starka låttolkningar och, inte minst, en personlighet som var filterlös på ett charmigt sätt: lite för rolig för att bli en sad girl a la Lana del Rey fullt ut.

Precis som när hon sjunger tycktes hon både där och i senare mediala framträdanden blotta sitt hjärta utan att på något sätt bli jobbig eller gnällig. Tvärt om ter hon sig sympatisk och underhållande; som en person att identifiera sina egna hjärtesorger med för att sedan dansa bort dem under discokulans glitter.

Där på Liseberg backades hon av två musiker och eftersom solen redan var framme behövdes inga större scenljusanordningar. Malmö Arena må vara något avskärmat jämfört med när Rihanna eller Lady Gaga intog arenan, det är ändå en avsevärd skillnad både i publikstorlek och i sccenapparat.

Ljuset är riktigt snyggt, inte minst när de roterande strålkastarna riktar sig ut mot publiken under Push play och tycks förvandla hela arenan till en nattklubb där vi dansar tillsammans med Miriam Bryant i motljuset. Sexmannabandet som nu backar henne svarar upp mot Bryants hjärtesorger och känsla för musikaliskt drama.
Det sistnämnda är inte minst tydligt i Niklas Strömstedt-tolkningen One more time. Den var en riktig showstopper i Så mycket bättre men har växt ytterligare sedan dess. I den här tappningen bygger den upp som en James Bond-låt för att i sitt crescendo golva en fullständigt.

Framgångarna efter succémedverkan i TV4-programmet förefaller inte ha förändrat hennes personlighet. Däremot tycks den ha gett henne självförtroendet att dra ned på effekterna som används på hennes röst och att växla över till att sjunga på svenska. Båda är helt och fullt av godo. Bryant är en utmärkt sångerska och och det finns absolut inga skäl att släta över den rösten. När hon tar i så att rösten nästan spricker i Martha Wainrights Bloody mother fucking asshole så gör det bara sången ännnu starkare.

Allra starkast är dock låtarna från senaste svenskspråkiga ep:n (eller vad man ska kalla det – det är första halvan av det album som nu under våren ska få sin andra halva), inte minst titelspåret Blåmärkeshårt (Mi Amor) och Neråt/Uppåt. De visar upp en artist som växt upp och hittat sin egen röst och sitt rätta uttryck. Och det får mig att verkligen längta efter uppföljaren.

En röst som aldrig upphör att fascinera

2018 var ett genombrottsår som hette duga för Sveriges sorgsnaste cowgirl. Hon var med och sjöng i På Spåret som i det närmaste totalt okänd och så var snöbollen i rullning. Det lätt americanafärgade debutalbumet Love in the milky way och den efterföljande turnén visade med all önskvärd tydlighet att här fanns en ny artist som var att räkna med. På Queens of Pop-festivalen kunde inte ens ett gravt strulande PA dölja hennes star quality och Malmöfestivalen visade upp en artist på god väg mot att bli folkkär på riktigt.

När hon på fredagen klev upp Kulturbolagets scen efter att Malmöartisten Bo Mehr värmt upp så var det inför en om inte utsåld så i alla fall ordentligt välfylld rockklubb.

Och det är inte så konstigt med tanke på att hon följt upp debuten med en minst lika bra uppföljare, Creamy Blue som släpptes för mindre än en månad sedan. Den skivan är fylld med samma typ av nästan luftigt filmiska melodier och utsökta låtskrivarhantverk som Fleetwood Mac i sin krafts dagar kunde skämma bort oss med.

Jag står där i publikhavet på KB och låter mig flyta bort, buren av de där stora och fritt flygande melodierna, liksom inbäddad i det där varma vemodet som fyller hennes sånger men som ändå aldrig gör musiken deprimerande. Tvärt om känns den snarare tröstande och upplyftande.

Till inte så liten del handlar det om Sarah Klangs personlighet som artist. Hennes röst må vara i det närmaste kroniskt stämd i moll men hon har en avväpnande humor och en synbarligen oförställd lätthet som hon hanterar sig själv med på scen. Till och med när hon uppvisar spår av nervositet gör hon det på ett sätt som bara får en att tycka mer om henne.

Det har pratats mycket om Sarah Klangs röst, och det på goda grunder. Det är inte bara så att hon sjunger makalöst bra med styrka, lätthet och en tonsäkerhet gjuten i sten. Hon har dessutom förmågan att lämna utrymme och luft för sångerna att andas. Lägg till det en djupt personlig kvalitet i stämman som gör den omedelbart igenkännbar.

Den rösten upphör inte att fascinera och kommer nog inte att göra det på lång, lång tid. Den bärs fram av ett stilsäkert och följsamt band som kan hantera både dynamiken och dramatiken.

Till sist några ord om Bo Mehr. Den forne Nightmen-sångaren Erik Mellerstedts popcrooner-alter ego är mol alena på scen. Över förinspelade bakgrunder tar han ändå scenen till fullo i besittning. De sångmässiga gesterna, i Scott Walkers anda, är lika stora och yviga som hans poser på scen.

’Det kan låta som kritik men är inte menat så. För Mellerstedt fungerar det väl. Det ligger helt i linje med den karaktär Mellerstedt skapat.

Bo Mehr

Nadia Tehran golvade igen

Ett mjölkvitt, halvt genomskinligt, plastskynke hänger framför scenen på Plan B. Scenljuset går upp bakom skynket samtidigt som öppningsspåret från Nadia Tehrans debutalbum Dozakh: All lovers hell drar igång. Tehrans fars röst hörs berätta om upplevelser från Iran-Irak-kriget i slutet av 80-talet.

Så trycks en hand mot skynket. Fingrarna spelar över plasten. Konturen av en kvinna syns därbakom. I kombination med den dramatiskt laddade musiken är effekten inte så lite creepy (fast på ett bra sätt). Fingrarna hittar en liten reva i skynket och sliter upp den. Nadia Tehran tittar igenom.

Dozakh: All lovers hell är ett album som skapat svallvågor. Svenska Dagbladet skrev en hyllande helsidesrecension, brittiska The Guardian och amerikanska Vice har gjort reportage. Och det är inte konstigt. Skivan är i mitt tycke årets svenska debutalbum och visar upp en artist som inte bara har något att säga utan även konstnärlig vision och helhetstänk. Inte minst känns det som en skiva som är väldigt viktig i just den samtid som vi lever i; en tid med stora flyktingströmmar, spänningar i samhället och en nyväckt fascism som vädrar sitt fula tryne.

Nadia Tehran golvade mig fullständigt när jag såg henne på Malmöfestivalen i somras med sin intensitet och sceniska närvaro. Det är alltid riskabelt att se en artist på nytt bara några månader efter att man blivit helt tagen av henne. Överraskningseffekten är borta och det är upplagt för att bli besviken. Så blev inte fallet denna gång,

Det var glest i publiken på Plan B. Torsdagskväll, regn, dag innan löning och MFF som spelar Europamatch i stan blev en för tung uppförsbacke men de som kom dit fick se en lysande spelning. Musikaliskt är upplägget detsammans. Tehran på sång tillsammans med en livetrummis och resten av musiken förinspelad. Det visuella har dock förstärkts kraftigt.

På Malmöfestivalen var Nadia Tehran en frisk fläkt på scen, stundtals nästan hyperaktiv. Hon har en känsla för att visualisera sig själv, att spela med blicken, rörelserna, sin klädsel och sina uppseendeväckande frisyrer. På Plan B är detta förstärkt ytterligare. Det gradvis allt mer sönderslitna plastskynket är en utmärkt rekvisita och inomhus blir effekten av ljus, klädsel och utspel så mycket större inomhus i en liten klubb jämfört med utomhus i dagsljus (och regn).

Jag hoppas Nadia Tehran kommer tillbaka till Malmö snart och jag hoppas att hon då möts av en större uppslutning. Hon förtjänar att bli hörd och hennes ord är värda att lyssnas på. Mer än så är hon en artist som förmår möta upp det skarpa innehållet med en lika skarp inramning.

Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning i kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran är också, i mitt tycke, årets mest intressanta bokning på Malmöfestivalen. Hon har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Ystra babianer och en sorgkantad showgirl

Skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skit

Det är vintern 2010. Vi sitter i bilen på väg till Sälen. Jag stoppar i Babians andra album, Hälften dör av fetma, som jag fått i uppdrag att recensera i cd-spelaren. Det dröjer inte länge innan jag börjar trumma med på ratten och sjunga med i refrängerna. Så kommer den där låten och det börjar fnittras hejdlöst i baksätet där mina båda söner, då nästan 3 och precis fyllda 7, sitter. Det är åt orden, naturligtvis, men grejen är att jag själv känt ett lyckligt fnitter välla upp inom mig. Någon vecka senare ser jag dem vända upp och ner på hela Debaser under en makalös spelning.

När de kör just den låten på Malmöfestivalens Rock Stage på tisdagskvällen fylls jag av samma känsla. Det känns som en evighet sedan jag såg dem sist och det gläder mig att de inte tappat något av sin glädje och skärpa på scen. På många sätt spelar Babian rock n roll när rock n roll är som bäst, till skillnad från den serietidningsversion som kunde beskådas på Stora scenen tidigt på måndagskvällen (ja, Danko Jones, jag talar om dig).

Det är primitivistiskt men ändå förfinat; det är smart men ändå varmt; det är roligt utan att vara på skämt, Rent musikaliskt är det en blandning av garagerock, rhytm n blues och 60-talssoul. Det svänger något djävulskt samtidigt som sångaren Tobias Allvin har förmågan att både roa och vara tänkvärd med sina ord.

Inte heller har de legat av sig som liveband sedan den där kvällen på Debaser. Det är fortfarande konfettiregn, eldsprutande gitarrer och ett galet utspel på scenen. De visar med all önskvärd tydlighet att man inte behöver vara Kiss eller uppträda på de allra största scenerna för att rocka ut fullständigt.

* * *

Även Beatrice Eli, som avslutade tisdagskvällen på Gustavscenen är det vid det här laget ganska många år sedan jag såg live, gästspelet med Silvana Imam på Roskildefestivalen oräknat. Då var det 2015 och Beatrice Eli uppträdde på Stora scenen och jag var lite ljummen i min kritik, mycket på grund av att jag sett henne vassare, på en mer passande scen för en mer entusiastisk publik i Göteborg bara någon vecka tidigare.

Sedan dess har det hänt något. Eli har växt till sig som artist. Redan då hade hon förmågan att äga scenen och sola sig i strålkastarljusets glans men sedan dess har hedonismen tonats ned och musiken hittat ett annat djup. Madonna-poppen från den tiden har fått inslag av soul och disco och hon har iklätt sig ett slags showgirl-persona, som hänger med från Dramatenföreställningen i vintras med just det namnet.

Det är en konsert som är fylld av något slags sorgkantad glädje som gör den mycket tilltalande, inte minst som jag upplever det som att Eli har utvecklats inte bara i det konstnärliga innehållet i hennes musik utan även som sångerska och rösten har fått ett annat djup, även den. Allt som allt en ganska perfekt avslutning på en kväll som för min del sträckt sig från meditation via folkton till garagerock och klassisk musik. Precis som det ska vara på Malmöfestivalen, med andra ord.

Maggio startar festen på riktigt

Jag står framme i fotodiket när Veronica Maggio kommer in på scenen. Jublet är öronbedövande. Det känns rent fysiskt och under de första låtarna hör jag knappt Maggios röst alls på grund av allsången.

Sångerskan är märkbart tagen av gensvaret och det känns faktiskt äkta när hon upprepade gånger säger hur fantastiskt att stå just här, framför oss. Fredagskvällens akter på Malmöfestivalen får ursäkta. Festivalfesten började på riktigt med lördagskvällens sista spelning på Stortorget.

Veronica Maggio har växt till sig till en alldeles strålande liveartist med fingret på den eviga ungdomens pulsåder. och förmågan att tränga igenom det lite grötiga festivalljudet. Hon må vara 38 och vänta sitt andra barn men i sångerna är det fortfarande hemmafester, krogköer och sena kvällar i baren.

Det är som att hon lyckats hålla fast i de sena tonårens och tidiga 20-årsålderns sturm und drang, till de stora känslorna, desperationen, sorgen och glädjen. Kanske är det det som gör att hon lyckas knyta an till den stora och huvudsakligen ganska unga publiken så starkt. Det och ett gäng urstarka poplåtar.

I den aspekten är det svårt att inte dra paralleller till Håkan Hellström (som inte dyker upp under duetten Hela huset, en låtsom trots det är en av kvällens höjdpunkter); tillsammans utgör de på något sätt den eviga ungdomens kung och drottning.

Visst kan jag sakna lite äldre låtar i setlistan. Jag hade gärna sett en Dumpa mig, 17 år eller Måndagsbarn men det är en randanmärkning när hon avslutar med en extatisk Jag kommer där dansen och allsången sprider sig från den hoppande studsande kärnan av publiken ut till kanterna.

Elementen mot musiken

Det känns som att det var hundra år sedan jag såg Edda Magnason senast. Det måste ha varit 2014, året efter det stora folkliga genombrottet med filmen Monica Z som både hyllades av kritikerna och blev det årets mest sedda svenska film.

Det var en lite speciell turné som lämnade en lite dubbel eftersmak. Hennes publik hade växt rejält sedan tiden före filmen men det var uppenbart att en stor del av publiken kommit för att få höra henne sjunga Sakta vi går genom stan och Att angöra en brygga. Vad de fick var i stället Magnasons egensinniga, intrikata och lite krävande popmusik och det föll inte delar av publiken på läppen. Tyvärr, får man tillägga för hennes musik förtjänar öppna öron.

Inte så att hon har varit overksam sedan dess. Det har varit roller på såväl Malmö Opera som Göteborgsoperan och Wieheföreställningen … har du sett världen. Men någon ny musik eller nya soloturnéer har det inte blivit. Inte förrän nu.

I början av sommaren kom en ny ep, mer musik är på väg och här stod hon nu åter framför oss på Malmöfestivalens Gustavscen tillsammans med Kvinnoorkestern, den första helt kvinnliga kammarorkestern i landet. Och det skulle visa sig vara ett lyckat musikaliskt äktenskap. Magnasons sånger klär i orkesterns musikaliska skrud och de sitter även väl i dess repertoar, som för kvällen innefattade bland annat delar av Rachel Portmans soundtrack till filmen Chocolat och Aviya Kopelmans Black Widow.

Det är långt ifrån alltid som samarbeten mellan symfonisk musik och popmusik blir särskilt lyckade men det är något med Edda Magnasons låtskrivande, hennes sätt att inte alltid välja de självklara melodiska vägarna som får sångerna att lyfta och flyga ännu mer i den här omgivningen.

Det är faktiskt alldeles magiskt. I ganska precis 25 minuter. Sedan öppnar sig himlen och dränker såväl oss i publiken som scenen och musikerna tvingas fly inåt och skydda sina instrument. Det blir ett uppehåll och efter det blir det av naturliga skäl kanske inte samma intensiva närvaro. Men de ska ha all heder av att ha kämpat igenom det, och när Edda Magnason lägger de inledande ackorden i Game of gain från hennes senaste hela album, Woman travels alone spricker det upp och solen lyser upp musikerna på scen. Musiken har besegrat elementen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.