Det växer ingen mossa på Strindbergs

Jag var tolv år gammal när Strindbergs släppte sitt sista (senaste?) album, Bombpartyt, och det skulle dröja ytterligare en handfull år innan jag upptäckte dem. Men när jag väl gjorde det föll jag som en sten för deras blandning av modsrock a la The Jam och powerpop a la The Only Ones i kombination med lika poetiska som konkreta och samhälsstillvända texter,

Bandet bildades 1982 när de båda frontmännen Johan Johansson (gitarr och sång) och Janne Borgh (bas och sång) stod utan band efter att den förstnämndes band KSMB och den sistnämndes The Moderns kastat in handduken. Två fullängdsalbum och ett mini-dito hann de med innan de gick vidare till andra konstellationer.

Några kortare återföreningsvändor har de blivit för spelningar och när de klev upp på Medleys scen under lördagskvällen tillsammans med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Frågan är om det kanske inte blir mer än bara för en turné denna gång. Johan Johansson antyder det i samband med att de kör det som var deras sista singel, ”Italien”.

Men kan ju alltid hoppas. För faktum är att det inte växt särskilt mycket mossa på deras låtskatt. De har fräschören och snärtigheten i behåll och varken Johansson eller Borgh har tappat attacken i sången och spelet. Och Eriksson fyller väl sin plats bakom trummorna, även om han ser lite förlägen ut när Johansson kallar honom för Sveriges, kanske världens, bästa rocktrummis.

Man kan ju alltid, i sådana här sammanhang fråga sig hur mycket som handlar om nostalgi. En snabb blick över publiken ger fog för en misstanke om att många på den nästan fulla klubben var med när det begav sig. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Där och då, i röjet framför scenen gör det naturligtvis inte det.

Hade jag tyckt lika mycket om ”Snabbare än tiden”, ”Friheten och jag” och ”Kvasibarn” om jag inte hade haft dem på kassett i freestylen när 80-talet gick över i 90-tal? Om de inte spelats på otaliga hemmafester?

Faktum är att jag tror det. Det handlar om direktheten i låtskrivandet, om glöden som inte tycks ha mattats med åren och om sättet att ta en publik på. Det är inte så att de lägger särskilt stort fokus på mellansnack men jag, som kommit till Malmö i vuxen ålder, tycker att det är intressant att höra Janne Borgh berätta om hur Malmö, när han lämnade staden för Stockholm, var en mycket hårdare plats än huvudstaden och om en bekant som dök upp på fritidsgården med ett stämjärn i magen efter ett misslyckat bilinbrott.

Till extranummer får vi dessutom en smärre Moderns-återförening när gitarristen Mats Johansson dyker upp för att köra ”Got to have pop”, ”Ready for the 80’s” och The Only Ones-covern ”Another girl, another planet”. Den sistnämnda är en av världens bästa poplåtar i min bok.

* * *

Jag längtar ibland efter gamla goda tider
men varför gör jag det när jag lever mitt i den

* * *

Kvällens förband förtjänar också ett omnämnade. Malmöbandet Skav är en helt ny bekantskap för mig men en som gav mersmak. Ett riktigt bra band med en karismatisk sångerska i den Wonder Woman-utstyrda Anette Rosengren. Dem hoppas jag få se mycket mer av.

 

Golvad av Linn Koch-Emmery – igen

Det har gått två veckor sedan jag såg Linn Koch-Emmery på Oceanen i Göteborg och blev golvad. Det har gått två veckor och nu står jag där framför scenen igen och väntar på att hon ska golva mig igen. Annan stad, Malmö, annan lokal, Babel, men samma artist.

Egentligen är det inte så smart att gå och kolla på en artist igen så snart efter en spelning man verkligen gillat. Man krattar liksom manegen för en besvikelse. Förutsättningarna var väl inte heller lika bra denna gång: torsdagskväll istället för fredagsdito ger glesare (och ganska mycket nyktrare) publik.

Dessutom, vilket Linn Koch-Emmery också kommenterade från scenen: för att slita ned akustikelement från taket som de gjorde på Oceanen skulle publiken få slita hårt med tanke på den enorma takhöjden i det före detta kyrkorummet.

Sist Linn Koch-Emmery spelade på Babel gjorde hon det i baren men nu är det stora scenen som gäller. Och det är en uppväxling som är motiverad. Trots att hon bara har två ep och ett album i bagaget fyller hon lätt en timma med låtar som var och en hade kunnat vara en singel i sin egen rätt.

Höjdpunkterna är många och kommer tätt: ”Forever sounds”, ”Linn R.I.P.”, ”Blow my mind” … listan är lång. Trots att texterna bitvis är ganska, för att använda hennes eget ord, emo” och att hon framför dem med både tyngd, närhet och närvaro, finns det en lätthet i anslaget som ger musiken luft under vingarna. Det står ännu klarare i Babels luftiga lokaler än vad det gjorde på trånga Oceanen.

Texterna må vara melankoliska men känslan som fyller mig är eufori. Till det kommer de charmiga mellansnacken och utspelet.

Bandet hon har bakom sig bidrar starkt till det positiva helhetsintrycket. Det är stökigt men ändå precist; stundtals kaotiskt, stundtals nästan ömsint. 90-talsklingande indierock när den är som bäst.

Nej, det slets inte ned något från taket (som i Göteborg). Det skalades inte heller några räkor på scen (som i Göteborg). Men det som bjöds var en riktigt bra rockkonsert (som i Göteborg). När jag skriver detta eftermiddagen efter spelningen ekar sångerna fortfarande i mitt huvud. Det får ändå sägas vara ett gott betyg.

Linn Koch-Emmery mellan melankoli och eufori

Linn Koch-Emmery med band på Oceanen i Göteborg. Foto: Ralph Bretzer

I våras släpptes Linn Koch-Emmerys efterlängtade debutalbum ”Being the girl”, en skiva som rymmer både melankoli och eufori och det gärna samtidigt.
På torsdag kommer hon till Babel i Malmö där hon spelar tillsammans med Majorelle Blue.

– Det känns som att det var länge sedan man fick se en riktig rockkonsert senast, säger Linn Koch-Emmery från scenen.
Det är trångt inne på på Oceanen, ett kulturhus vid Stigbergstorget i Göteborg. Trångt och varmt. Det är ingen stor lokal och den är fylld till sin kapacitet. Att taket är så lågt att riktigt långa personer nästan kan röra vid det gör sitt till.

Foto: Jonas Carmhagen.

Att längtan efter att gå på riktiga rockkonserter, sådana där man kan stå upp och röra sig, varit stor är påtagligt i rummet och under hela spelningen skruvas intensiteten på publiken till att i finalen med ”Forever sounds” och ”Waves” nå en nivå som liknar Romarrikets sista dagar. Folk ligger och flyter ovanpå publiken och sliter i akustikelementen i taket. Ett av dem faller ned.

– Haha, ja. Jag tänkte inte på det då men jag såg det sedan på någon video. Men det verkar som att de var lugna med det på Oceanen. Det känns som att de är på vår sida, säger hon över telefon.

– Det var någon typ av urladdning. Det har varit mycket sittande konserter och det fungerar för vissa artister men om man tänker att man ska gå ut och lyssna på mig, till exempel, så tror jag inte att det är den typen av sammanhang man vill vara i, säger hon.
– Vissa saker har sin plats och sin tid. Jag har inte gjort så många sittande konserter och jag kan känna att min musik kanske funkar för det om man stuvar om det lite men att jag tror att det jag har med min publik är att vi gillar rockmusik och riktiga rockkonserter.

Även Linn Koch-Emmery själv, som är ute på en turné som på torsdag tar henne till Vega i Köpenhamn och på torsdag till Babel i Malmö, har saknat scenen. Ett tiotal spelningar har hon hunnit med, först i Storbritannien som öppnade tidigare och sedan i Sverige. Senare i höst väntar en Tysklandsturné tillsammans med Johnossi.
– Det är jätteskönt att vara tillbaka men det är sjukt hur snabbt människan förtränger. Nu känns det nästan som att det inte varit någon paus, det känns ganska naturligt.

Linn Koch-Emmery föddes i Hamburg 1992 och kom som barn till Norrköping där hon växte upp. I de tidiga tonåren hade hon bandet Zur Glück med sin syster och började skriva egna låtar. Idolerna hette Oasis och det är inte svårt att höra ekona från 90-talet i hennes musik även om hon har lite svårt att prata om det musikaliska arvet själv.
– Det är svårt att säga för mig själv eftersom jag är född på 90-talet. Jag var inte tillräckligt gammal för att uppleva det. Jag har lyssnat jättemycket på artister från den tiden men jag har också lyssnat mycket på samtida musik. Det är inte som att jag sitter hemma idag och gråter till Smashing Pumpkins.
– Det kanske är mer det att allt går i cykler. Jag har lyssnat jättemycket på indie- och rockmusik och den har kanske rakt av tagit avstamp i 90-talet.

Det kanske alltid är så på något sätt att den musiken som fanns i bakgrunden när man var barn fortsätter att finnas med en.
– Jag tror det. Det är svårt att veta var saker kommer ifrån.

Hon debuterade 2017 med EP:n ”Boys” som skapade vågor med sitt intensiva gitarrstök och smittande melodier. Sedan dess har det blivit ytterligare en ep innan debutalbumet ”Being the girl” släpptes i våras. Musiken är samtidigt drömsk och medryckande, melankolisk och euforisk.
– Den känns väldigt representativ för mig, både som person och som musiker. Musiken känns väldigt inflätad i mitt liv, att göra musik är som att gå till jobbet eller åka tunnelbana.

Det finns ett mörker i texterna, inte minst i singelspåret från albumet, Linn R.I.P., en låt som handlar om vara trött på sig själv.
– Det finns ett sådant mörker i alla mina låtar. Det är ganska emo textmässigt. Det är hårt fast kanske med glimten i ögat. Det är alltid så jag har uttryckt mig och sådan min personlighet är, någon typ av berg- och dalbana av mörker, cynism, eufori och glädje.
– Det balanserar mellan två ytterligheter. Jag brukar säga att en bra låt är en låt man både kan gråta till och känna sig stärkt och lyft av.

Ett mer udda inslag under spelningen på Oceanen var att hon för första gången i sitt liv skalade (nåja) och åt en räka på scen vilket naturligtvis gör att frågan måste ställas: hur är det att spela gitarr med räkklegg på fingrarna?
– Det var väldigt halt. Och eftersom jag inte hållit på med skaldjur tidigare så visste inte jag att det skulle bli så.

Bakgrunden till räkan var att hon i en intervju med en göteborsk tidning för ett par år sedan sa att hon aldrig ätit en räka.
– Efter det har det blivit en grej och det kändes som att sluta cirkeln om jag skulle få skala och äta en räka på scenen.
Vad ska du göra i Malmö? Ska du plocka en gås?
– Jag vet inte, det får väl bli något sådant. Jag har varit i Malmö tre gånger men jag har dålig koll på vad ni har för specialtraditioner.

Stereo Total-sångerskan död

Stereo Total med medlemmarna Brezel Göring och Françoise Cactus. Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Françoise Cactus. sångerska i fransktyska duon Stereo Total har avlidit i sviterna av bröstcancer. Hon blev 56 år gammal.

På sensommaren 2007 kom jag till Malmö och började arbeta på Skånska Dagbladet som då storsatsade på sin nya webbredaktion. I samma veva började jag doppa mina tår i stadens livaktiga musikliv. Jag såg Sahara Hotnights spela på Stortorget under Malmöfestivalen det året men mitt första besök på stadens klubbar och spelställen var på Inkonst i slutet av november. På scen stod den fransktyska electropop-duon Stereo Total.

Jag hade väl då inte hört så väldigt mycket med dem, trots att de då hållit på i nästan 15 år, men gillat det lilla jag hört. På scen blev jag fullständigt charmad.

De såg apparta ut, på ett väldigt gulligt sätt. Fransyskan Françoise Cactus (egentligen Françoise van Hove) på sång och (ibland) slagverk och tysken Bretzel Göring (Friedrich Ziegler) på gitarr och synt kunde ha kommit från två helt skilda världar. Cactus såg ut som om hon var på rymmen från en bibliotekariekonferens i kulörta kläder och kulturtantglasögon medan Göring såg ut som en lätt överårig punkare.

På något sätt gick deras visuella framtoning perfekt ihop med deras muskaliska. Ta lite småsliskig fransk schlager (tänk Serge Gainsbourg eller François Hardy) och blanda det med tysk dito och placera det på det återförenade Berlins elektroniska DIY-scen. Strössla med lite Weimar-dekadens, new wave-kantighet och garagerockskrammel och du kommer ganska nära. Själv associerar jag till band som Les Rita Mitsouko, Devo och B52’s.

Det vinglade hit och dit – det gör deras musik på skiva också – och det var en del av charmen. Det hemsnickrade med synt- och trumljud som lät som de kom från en leksak snarare än ett ”riktigt” musikinstrument i kombination med de klistriga refrängerna fick mig att le och sjunga med i låtar jag aldrig hört innan.

Texterna, oftast sjungna på tyska, franska eller engelska, kunde handla om trekanter, manliga prostituerade eller Andy Warhol, oavsett vilket var det alltid lika kitchigt och gulligt. Samtidigt förmedlade de känslan av ett band som, medvetet eller omedvetet, skrev in sig i en längre intellektuell tradition som knyter an till såväl dadaismen som till 60-talets popkonst och tankar kring intertextualitet.

Framför allt visade Stereo Total att popmusik kan vara smart och korkad, rolig och tankeväckande samtidigt. Men nu är det över. I onsdags dog Françoise Cactus i sviterna av sin bröstcancer och världen har blivit en säregen och lekfull röst fattigare.

Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Taylor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Töntar i blått har hittat sitt sound

De kallar sig själva för töntar och hade workshop för att ta fram sitt bandnamn. Med sin andra ep, den 90-talsdoftande ”Nostalgia porn”, har Malmöbandet Majorelle Blue hittat sitt sound.

Bandet på Plan B:s stora scen, framför den coronamässigt exemplariskt distanserade vid bord sittande publiken, färgas i grönt och blått av scenljuset. Den djupblå färgen återspeglar bandets gruppnamn, Majorelle Blue, taget från den intensivt blå färgnyans som konstnären Jacques Majorelle upptäckte när han 1917 reste till Marocko. Musikaliskt har bandet dock inte så mycket att göra vare sig med Nordafrika eller det tidiga 1900-talet.

Istället talar vi om sång inlindad i distade gitarrslingor, ridande på ett Madchester-trippigt beat och utsmyckad med melankoliska syntar. Bandet står stadigt med ena benet i brittisk 90-talsindie och det andra i riotgrrl-scenen i nordvästra USA. Att de har en låt i setlistan som heter ”Not as cool (as Kathleen Hanna)” (efter riotgrrl-ikonen från band som Bikini Kill och Le Tigre) känns som allt annat än en slump.

När vi möts på Plan B:s uteservering – i princip hemmaplan för bandet som har replokal i huset – beskriver trummisen Konstantin Aistre dem som ett gäng töntar som gillar att spela musik ihop:
– Vi är väldig lite rockband. Sofia (Sparr) är ingenjör och Adam (Hallberg) och jag spelar [rollspelet] Dungeons & Dragons på helgerna, säger han.
– Och jag är lärare så jag är nästan så töntig man kan bli, säger sångerskan Nellie Mildh.
– Vi tycker väl att tönt inte nödvändigtvis behöver vara ett negativt ord. Man brinner för något, säger Sofia.

De pratar om inspiration från punk, garagerock och syntpop. Konstatin påpekar att 90-talskänslan inte är något man egentligen bestämt sig för från början utan det är något som bara blivit.
– Det var egentligen efter att vi började släppa musik som folk sa till oss att det låter 90-tal, säger han och fortsätter:
– Jag är personligen rätt förtjust i musik som är genuin och inte är överfixad. Det känns som att efter 70-, 80- och 90-talen har musiken blivit allt mer kvantiserad och polerad. Vi jobbar mycket med texturer; mer känsla än precision.
– Do it yourself-scenen och hela lo fi-soundet har varit väldigt viktiga för oss, säger Nellie.

Ute nu är färska ”Nostalgia porn”, bandets andra ep. Även om låtarna på den är skrivna vid olika tillfällen finns det en övergripande tematik, berättar Nellie.
– Det handlar om något slags uppbrott. Jag tänkte på det häromdagen att den är lite som de fyra stadierna av sorg. Att man tar sig vidare från något gammalt och lämnar det bakom sig, säger hon och Nils fyller på:
– Men det är inte nödvändigtvis ett romantiskt uppbrott, det kan vara med det förgångna eller en vän.

För Majorelle Blue som band handlar det också om att bryta upp från det som varit. Även om bandet funnits i sju år har det bytts mycket medlemmar innan det för två år sedan stabiliserade sig kring nuvarande kvintett. Debut-ep:n ”Forever etc” kom förra året och på den fanns det fortfarande med rester från tidigare projekt.
– Den här ep:n är mer oss. Vi har skapat en mer gemensam målbild utifrån vad alla gillar, säger Nellie.
– Jag tror att vi har haft mer demokrati i bandet, säger Nils.

– Vi har experimenterat mycket mer tillsammans. Innan har någon, Nellie i de flesta fall, kommit med en rätt så färdig låt. Nu är det mer att hon kommer med till exempel en syntloop och lite sång och utifrån det har vi haft en mer utforskande process i låtskrivandet, säger Konstantin.
– Vi har växt från vad som mer eller mindre var mitt soloprojekt. Jag kände att jag ville få in de här fantastiska hjärnorna jag har runt omkring mig, därför har jag bjudit in dem i låtskrivandet vilket har skapat det här gemensamma, lite mer speciella soundet, säger Nellie.

Den nya ep:n är inspelad på klassisk 90-talsmark i den smått legendariska Tambourine-studion.
– Vi hade bastrumman från Cardigans ”Lovefool”, berättar Nellie.
– Vi hade också en vibrafon som användes på många Cardigans-inspelningar, säger Nils.

Skivan är i huvudsak inspelad live med bara några få pålägg och sången lagd i efterhand.
– Det hänger ihop med vår ambition att allt kanske inte måste vara exakt rätt. Det ska vara känsla snarare än det, säger Nellie.

Så var det det där med namnet. Majorelle Blue är kanske inte något som alla vet vad det är (till exempel hade undertecknad ingen aning om det innan den här intervjun).
– När vi pratade innan om att vi är ett gäng töntar; alltså namngivningsprocessen var att vi samlades hemma hos mig med papper och penna. Sofia höll en workshop, säger Konstantin.
– Jag älskar workshops, säger Sofia med ett skratt. Vi kom i alla fall fram till en massa bra saker, men så skulle vi bara tänka lite till på det och så slutade det med …

– Att jag kom på det på det när jag kom hem, fyller Nellie i. Vi hade pratat mycket om färgen blå som har varit lite som en röd [!] tråd för oss. Jag har blått hår, vi hade blått trumset och blå bas. Jag satt på natten och kollade igenom alla nyanser av blått och hittade den här och tyckte att det var så snyggt så jag föreslog det för bandet.
– Det började som ett internskämt men blev ett bandnamn. säger Konstantin.

Fakta: Majorelle Blue

Medlemmar:
Nellie Mildh, sång synt text musik
Konstantin Aistre, trummor
Nils Spets Blomberg, gitarr
Sofia Sparr, synt gitarr sång
Adam Hallberg, bas
Diskografi:
”Forever etc”, ep, 2019
”Not as cool (as Kathleen Hanna)”, singel 2020
”Nostalgia Porn”, ep, 2020

Linnea värd när Helsingborg bjuder upp till digital fest

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen förra året. Foto: Ralph Bretzer

2020 är festivalsommaren som frös inne men HX-festivalen i Helsingborg blir av om än i digital form.
– Jag är så glad att det här genomförs och att det har hamnat i händerna på så roliga människor, säger Linnea Henriksson.

Ikväll rullar HX-festivalen igång på nätet. Det blir två dagar och kvällar med streamade spelningar med bland andra Icona Pop, Thomas Di Leva och Sandro Cavazza. Det blir också studiosamtal och i centrum står Linnea Henriksson i egenskap av såväl programledare och artist.

Sommar brukar innebära turnerande för många artister. Så har det inte blivit i år av väl kända skäl. När tidningen når Linnea Henriksson befinner hon sig istället i stugan norr om hennes födelsestad Halmstad.
– Jag har haft mycket tid med min familj och det är jättelyxigt. Det har varit en fin men väldigt speciell sommar, berättar hon.
– Det har varit konstigt men jag tror att den visar på vikten av kultur, att man får de här kvällarna som ger en lite energi till när det blir lite mörkare igen. En sommar som regnar bort sitter i under hösten också. Samtidigt har det varit många fina initiativ. Jag tycker att man sett av att folk vill rå om varandra.

Helt fritt från livespelningar, om än i streamad eller tv-sänd form, har det inte varit. Bland annat var hon med på Victoriadagen och har spelat på Gröna Lund och Liseberg.
– Det var en jättemärklig upplevelse att spela på ett tomt Gröna Lund. Man kunde parkera bilen framför stora scenen och fick spela under en karusell. Spännande med surrealistiskt. Det är det där med att folk inte får vara där och ta del av kulturen på plats, att man inte får hänga upp sin dag eller kväll på det.

Hon har också strömmat hemifrån vardagsrummet i sommarstugan.
– Det har varit häftigt i år att man fått ta del av unika spelplatser. Hit till sommarstugan hade jag inte kunnat bjuda in alla som tittade.
– Men det är klart att jag längtar till när man kan stå och skrika ut allt man känner tillsammans med sitt favoritband.
Hur upplever du det att spela utan publik?
– Ibland saknar jag publiken. Jag är en känslomänniska och plötsligt kan jag komma och tänka på något som gör mig berörd, som gör att jag inte kan riktigt hålla fejset. När vi spelade på dansbanan på Liseberg så bara slog det mig: ”Åhh, vad jag önskar att det var någon här! Mest för att få dela stunden.”

Linnea Henriksson har allt oftare synts som programledare, bland annat för Melodifestivalen.Foto: Johan Nilsson/TT

Linnea Henriksson har genom mycket turnerande fått starka minnen till sina låtar genom de ögonblick av möten med människor i publiken som det ger. När det nu inte blir sådana direkta möten hamnar fokuset mer på kommunikationen och spelet inom bandet.
– Vi är väldigt utåtriktade normalt, det är som att man är värd på en fest och då vill man ta hand om sina gäster. När man inte kan interagera med publiken så blir det ännu viktigare att man bara spelar tillsammans. På ett sätt hamnar musiken mer i fokus.

Det känns lite som en egen konstform med livestreamade spelningar. Det är inte riktigt samma sak som en tv-sänd spelning eller en konsert man går till.
– Ja, det är det. Det är något slags mellanting. På en streamad konsert är man med i stunden och de som gör någonting som du tar del av vet om att du är där men ni kan samtidigt inte high five:a eller blinka till varandra.
– Jag tycker att det är kul att man just börjar tänka på det som en egen form. Allting som är en utmaning skapar nya grejer och jag tror att kultur mår bra av att det finns nya sätt att ta del av den. I min värld finns inte konkurrens när det gäller att sprida kultur till folk utan ju mer det finns kommer det att finnas och ju mer plats skapar vi för folk att kunna ta del av det.

På HX-festivalen kommer Linnea Henriksson ha rollen som något av en festvärd, förutom att hon ska uppträda själv på lördag.
– En stadsfestival är mer än de där sakerna man gulmarkerar i programmet, säger hon.
– Det är de här promenaderna mellan scenerna, när man pratar om vad man har sett och vad man ska se sedan, när man går förbi langos-tältet och myllret. Det är ju inte med här i och med att den är digital. Det är lite den rollen jag kan känna att jag och tv-studion och reportern Louise Nordahl kommer att fylla. Det är vårt jobb att se till att det blir ett myller mellan gigen.

Uppdraget som programledare för HX-festivalen ligger i linje med att Linnea Henriksson under senare år klivit in i en roll som programledare. Det började med tre år i Musikhjälpen, varav två som programledare och ett som resande reporter, och har fortsatt med den senaste upplagan av Melodifestivalen. Hon beskriver det som att det varit något som bara blev mer än som en medveten plan.
– Jag har alltid tyckt att det var kul att göra fler saker. Det behövs för att jag ska tycka att det är intressant att göra det jag gör. Innan jag fick möjlighet att jobba med min musik fullt ut hade jag en massa andra jobb, också för att stimulera hjärnan. Det är asbra för mig som låtskrivare att skaka om lite grann. Jag märker att det är bra att göra en sådan grej innan jag sätter igång med ett nytt album så att det inte bara blir att man fortsätter där den förra slutade.

I juni släpptes singeln Det kommer en tid. Och visst kommer nya album men den är inte ett förebud om att en ny skiva skulle vara omedelbart förestående. Hon beskriver det som att hon just nu håller på att landa efter en intensiv period sedan senaste plattan släpptes.
– Den här låten är väldigt fristående från allting. Det var inte meningen att jag skulle släppa någonting nu men jag hade plötsligt skrivit en låt som jag kände att ska den ut någonsin så ska den ut nu.
– Låten skrevs i och med att jag råkade hamna i sommarstugan och råkade skaffa mig en tramporgel som typ skrev låten åt mig.

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer

HX-festivalen

Streamad stadsfestival som drar igång idag. Linnea Henriksson är programledare.

Programmet börjar 15.30 idag med sändning från HX-studion. På lördag startar programmet vid samma tid med yoga tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester.

Fredag (i urval):
Nassim Al Fakir (17.45), Molly Hammar (18.30), Anis Don Demina (20.00), Sandro Cavazza (21.15), Icona Pop (22.15).

Lördag i (urval):
Cherrie (16.35), Thomas Di Leva och HSO (18.15), The Mamas (19.20), Linnea Henriksson (20.45), Miriam Bryant (22.15)

Festivalen sändshttps://www.hx.se.

Hela programmet finns på https://www.hx.se/tabla.

Frida Hyvönen har hunnit ikapp sig själv

Frida Hyvönen Foto: Erik Simander/TT

En sommarturné som för henne till skånska Rynge och arbete på den kommande skivan. För Frida Hyvönen har coronapandemin inte inneburit någon större omställning.
– Den här sommaren var inte min stora turnésommar, det är tänkt att nästa sommar ska bli när nya plattan har kommit ut, säger hon.

Imorgon kväll spelar Frida Hyvönen på Rynge teater. Redan i slutet av förra veckan anlände hon och sambon Christian Kjellvander till byn som ligger nästan på gränsen mellan Ystads kommun och Skurups, ett stenkast från E65:an. Det är en av en handfull spelningar hon gör under sin sommarturné som även inkluderar klassiska sommarspelställen som Majas vid havet i Varberg, Pensionat Slussen på Orust och Alma Löv Museum utanför Sunne.
– Jag har bara fått en spelning avbokad. Det som har hänt är att spelningarna blivit lite mindre än vad det var tänkt, berättar hon över telefon.
– Jag håller på och skriver på en skiva. När coronan kom var jag och Christian ute på hans turné i Europa. Vi tog oss hem så snabbt vi kunde och sedan satte jag mig och skrev färdigt skivan. Det var en ganska lämplig sysselsättning när man ändå skulle isolera sig. Den delen av mitt jobb är väldigt isolerat.

På Way out west 2012. Foto: Ralph Bretzer

Hon poängterar att pandemin slår extremt hårt mot arrangörer och turnerande musiker men att hon för egen del inte blivit så påverkad – att hon på något sätt har varit väl rustad för den.
– Man är van att jobba själv, man är van vid att vara isolerad och man är van vid ojämna inkomster. Det känns som att det blir för alla andra som det är för mig vanligtvis, säger hon med ett skratt.
– Det sagt med all respekt för alla som drabbats både av sjukdomen och arbetslöshet och ekonomiska följder på olika sätt.

Fyra år har gått sedan Frida Hyvönen släppte sitt senaste album, Kvinnor och barn. Albumet som var hennes första på svenska hyllades av en i stort sett samstämmig kritikerkår och gav henne grammisar i såväl kategorin årets kompositör som årets textförfattare. På den kommande skivan går hon tillbaka till engelska igen.
– När jag gjorde den svenska plattan så skrev jag både på engelska och svenska, jag hade inte bestämt mig. Men så blev det fler bra låtar på svenska som blev färdiga så då blev det plattan. Jag har liksom haft en platta på engelska som legat och lurat med några låtar som jag hade redan som jag behövde göra klart och så några nya låtar. Jag gillar att skriva på svenska också men det är något med engelskan … Det är kul att turnera i Europa också. Jag har en publik som är internationell och då känns det tråkigt att bara skriva på svenska. Jag ska nog göra varannan skiva på svenska och varannan på engelska framöver.

Anna ”Majken” Bergvall. Foto: Ralph Bretzer

Med i bandet på den kommande skivan på den efterföljande turnén finns Malmömusikern Anna Bergvall, mer känd under artistnamnet Majken.
– Jag såg henne spela förband till någon isländsk artist som jag inte vet något om på Cirkus. Min bokare jobbar med henne och jag följde med honom dit. Vi gjorde en spelning på Elverket som duo i höstas. Jag älskar hennes uttryck.
– Nu är det hon på gitarr och harpa och en trummis som heter Anna Lund som är mitt band. Det är nästan första gången jag har med elgitarr i min musik. Det är bra, jag gillar det, men det är väldigt mycket för att det är just hon, jag ville ha det uttrycket.

Det har, som sagt, gått fyra år sedan förra albumet och det har även tidigare varit fyra år mellan hennes skivor.
– Det har varit en skiva vart fjärde år så egentligen borde den här komma i höst men jag tror inte att jag hinner få ut den ordentligt förrän tidigt nästa år.
– Jag har gjort lite andra grejer emellan. Jag gjorde all musik till en stor teateruppsättning till exempel [Ilya på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2018]. Jag har skrivit lite andra saker och efter att man har släppt en skiva så turnerar man med den i två år.

Hon berättar att hon hösten 2018 gjorde två spelningar, på Ystad teater och på Norrlandsteater, som hon själv kallar deadline-konserterna. Då hade hon skrivit färdigt sju nya låtar och testade dem på publik.
– Jag tyckte att det kändes sådär så jag slängde det materialet och skrev nytt. Jag är otroligt noga med att det ska bli bra i mina egna ögon. Jag tycker inte att det är värt att göra något som inte känns hundra. Så mycket av musiken handlar om berättandet och uppträdandet och jag känner att jag måste vara intresserad av mina egna historier. Jag kände att det här hade jag kanske varit intresserad av för två år sedan, det var något jag bara måste beta igenom. De jag har nu … det känns mer som att jag har hunnit ikapp mig själv skrivmässigt.

Personlig Miriam Bryant charmade på arenan

I övermättat rött ljus står hon där och sjunger Raised in rain. När Miriam Bryant öppnar torsdagens spelning på Malmö Arena, det näst sista stoppet på turnén som igår kväll gick i mål på hemmaplan på Scandinavium, med titelspåret från debutplattan från 2013 är det svårt att inte tänka tillbaka på första gången jag såg henne.

Det var sommaren efter att albumet släppts. Hon verkade så oförställd och personlig i sitt tilltal på scen. Sommaren innan hade hon sommarjobbat på Liseberg och nu stod hon på nöjesparkens scen. Förvisso den lilla, men ändå. Debutalbumet hade blivit med rätta hyllat och när hon sjöng med den där råstarka, personliga rösten var det knappast någon tvekan att det var början på en lång karriär vi såg.

Ja, ni vet vad som hänt sedan dess. För fyra år sedan klev hon in i stora delar av svenska folkets hjärtan i Så mycket bättre i kraft av sina starka låttolkningar och, inte minst, en personlighet som var filterlös på ett charmigt sätt: lite för rolig för att bli en sad girl a la Lana del Rey fullt ut.

Precis som när hon sjunger tycktes hon både där och i senare mediala framträdanden blotta sitt hjärta utan att på något sätt bli jobbig eller gnällig. Tvärt om ter hon sig sympatisk och underhållande; som en person att identifiera sina egna hjärtesorger med för att sedan dansa bort dem under discokulans glitter.

Där på Liseberg backades hon av två musiker och eftersom solen redan var framme behövdes inga större scenljusanordningar. Malmö Arena må vara något avskärmat jämfört med när Rihanna eller Lady Gaga intog arenan, det är ändå en avsevärd skillnad både i publikstorlek och i sccenapparat.

Ljuset är riktigt snyggt, inte minst när de roterande strålkastarna riktar sig ut mot publiken under Push play och tycks förvandla hela arenan till en nattklubb där vi dansar tillsammans med Miriam Bryant i motljuset. Sexmannabandet som nu backar henne svarar upp mot Bryants hjärtesorger och känsla för musikaliskt drama.
Det sistnämnda är inte minst tydligt i Niklas Strömstedt-tolkningen One more time. Den var en riktig showstopper i Så mycket bättre men har växt ytterligare sedan dess. I den här tappningen bygger den upp som en James Bond-låt för att i sitt crescendo golva en fullständigt.

Framgångarna efter succémedverkan i TV4-programmet förefaller inte ha förändrat hennes personlighet. Däremot tycks den ha gett henne självförtroendet att dra ned på effekterna som används på hennes röst och att växla över till att sjunga på svenska. Båda är helt och fullt av godo. Bryant är en utmärkt sångerska och och det finns absolut inga skäl att släta över den rösten. När hon tar i så att rösten nästan spricker i Martha Wainrights Bloody mother fucking asshole så gör det bara sången ännnu starkare.

Allra starkast är dock låtarna från senaste svenskspråkiga ep:n (eller vad man ska kalla det – det är första halvan av det album som nu under våren ska få sin andra halva), inte minst titelspåret Blåmärkeshårt (Mi Amor) och Neråt/Uppåt. De visar upp en artist som växt upp och hittat sin egen röst och sitt rätta uttryck. Och det får mig att verkligen längta efter uppföljaren.

En röst som aldrig upphör att fascinera

2018 var ett genombrottsår som hette duga för Sveriges sorgsnaste cowgirl. Hon var med och sjöng i På Spåret som i det närmaste totalt okänd och så var snöbollen i rullning. Det lätt americanafärgade debutalbumet Love in the milky way och den efterföljande turnén visade med all önskvärd tydlighet att här fanns en ny artist som var att räkna med. På Queens of Pop-festivalen kunde inte ens ett gravt strulande PA dölja hennes star quality och Malmöfestivalen visade upp en artist på god väg mot att bli folkkär på riktigt.

När hon på fredagen klev upp Kulturbolagets scen efter att Malmöartisten Bo Mehr värmt upp så var det inför en om inte utsåld så i alla fall ordentligt välfylld rockklubb.

Och det är inte så konstigt med tanke på att hon följt upp debuten med en minst lika bra uppföljare, Creamy Blue som släpptes för mindre än en månad sedan. Den skivan är fylld med samma typ av nästan luftigt filmiska melodier och utsökta låtskrivarhantverk som Fleetwood Mac i sin krafts dagar kunde skämma bort oss med.

Jag står där i publikhavet på KB och låter mig flyta bort, buren av de där stora och fritt flygande melodierna, liksom inbäddad i det där varma vemodet som fyller hennes sånger men som ändå aldrig gör musiken deprimerande. Tvärt om känns den snarare tröstande och upplyftande.

Till inte så liten del handlar det om Sarah Klangs personlighet som artist. Hennes röst må vara i det närmaste kroniskt stämd i moll men hon har en avväpnande humor och en synbarligen oförställd lätthet som hon hanterar sig själv med på scen. Till och med när hon uppvisar spår av nervositet gör hon det på ett sätt som bara får en att tycka mer om henne.

Det har pratats mycket om Sarah Klangs röst, och det på goda grunder. Det är inte bara så att hon sjunger makalöst bra med styrka, lätthet och en tonsäkerhet gjuten i sten. Hon har dessutom förmågan att lämna utrymme och luft för sångerna att andas. Lägg till det en djupt personlig kvalitet i stämman som gör den omedelbart igenkännbar.

Den rösten upphör inte att fascinera och kommer nog inte att göra det på lång, lång tid. Den bärs fram av ett stilsäkert och följsamt band som kan hantera både dynamiken och dramatiken.

Till sist några ord om Bo Mehr. Den forne Nightmen-sångaren Erik Mellerstedts popcrooner-alter ego är mol alena på scen. Över förinspelade bakgrunder tar han ändå scenen till fullo i besittning. De sångmässiga gesterna, i Scott Walkers anda, är lika stora och yviga som hans poser på scen.

’Det kan låta som kritik men är inte menat så. För Mellerstedt fungerar det väl. Det ligger helt i linje med den karaktär Mellerstedt skapat.

Bo Mehr

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv