Stereo Total-sångerskan död

Stereo Total med medlemmarna Brezel Göring och Françoise Cactus. Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Françoise Cactus. sångerska i fransktyska duon Stereo Total har avlidit i sviterna av bröstcancer. Hon blev 56 år gammal.

På sensommaren 2007 kom jag till Malmö och började arbeta på Skånska Dagbladet som då storsatsade på sin nya webbredaktion. I samma veva började jag doppa mina tår i stadens livaktiga musikliv. Jag såg Sahara Hotnights spela på Stortorget under Malmöfestivalen det året men mitt första besök på stadens klubbar och spelställen var på Inkonst i slutet av november. På scen stod den fransktyska electropop-duon Stereo Total.

Jag hade väl då inte hört så väldigt mycket med dem, trots att de då hållit på i nästan 15 år, men gillat det lilla jag hört. På scen blev jag fullständigt charmad.

De såg apparta ut, på ett väldigt gulligt sätt. Fransyskan Françoise Cactus (egentligen Françoise van Hove) på sång och (ibland) slagverk och tysken Bretzel Göring (Friedrich Ziegler) på gitarr och synt kunde ha kommit från två helt skilda världar. Cactus såg ut som om hon var på rymmen från en bibliotekariekonferens i kulörta kläder och kulturtantglasögon medan Göring såg ut som en lätt överårig punkare.

På något sätt gick deras visuella framtoning perfekt ihop med deras muskaliska. Ta lite småsliskig fransk schlager (tänk Serge Gainsbourg eller François Hardy) och blanda det med tysk dito och placera det på det återförenade Berlins elektroniska DIY-scen. Strössla med lite Weimar-dekadens, new wave-kantighet och garagerockskrammel och du kommer ganska nära. Själv associerar jag till band som Les Rita Mitsouko, Devo och B52’s.

Det vinglade hit och dit – det gör deras musik på skiva också – och det var en del av charmen. Det hemsnickrade med synt- och trumljud som lät som de kom från en leksak snarare än ett ”riktigt” musikinstrument i kombination med de klistriga refrängerna fick mig att le och sjunga med i låtar jag aldrig hört innan.

Texterna, oftast sjungna på tyska, franska eller engelska, kunde handla om trekanter, manliga prostituerade eller Andy Warhol, oavsett vilket var det alltid lika kitchigt och gulligt. Samtidigt förmedlade de känslan av ett band som, medvetet eller omedvetet, skrev in sig i en längre intellektuell tradition som knyter an till såväl dadaismen som till 60-talets popkonst och tankar kring intertextualitet.

Framför allt visade Stereo Total att popmusik kan vara smart och korkad, rolig och tankeväckande samtidigt. Men nu är det över. I onsdags dog Françoise Cactus i sviterna av sin bröstcancer och världen har blivit en säregen och lekfull röst fattigare.

Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Tailor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Töntar i blått har hittat sitt sound

De kallar sig själva för töntar och hade workshop för att ta fram sitt bandnamn. Med sin andra ep, den 90-talsdoftande ”Nostalgia porn”, har Malmöbandet Majorelle Blue hittat sitt sound.

Bandet på Plan B:s stora scen, framför den coronamässigt exemplariskt distanserade vid bord sittande publiken, färgas i grönt och blått av scenljuset. Den djupblå färgen återspeglar bandets gruppnamn, Majorelle Blue, taget från den intensivt blå färgnyans som konstnären Jacques Majorelle upptäckte när han 1917 reste till Marocko. Musikaliskt har bandet dock inte så mycket att göra vare sig med Nordafrika eller det tidiga 1900-talet.

Istället talar vi om sång inlindad i distade gitarrslingor, ridande på ett Madchester-trippigt beat och utsmyckad med melankoliska syntar. Bandet står stadigt med ena benet i brittisk 90-talsindie och det andra i riotgrrl-scenen i nordvästra USA. Att de har en låt i setlistan som heter ”Not as cool (as Kathleen Hanna)” (efter riotgrrl-ikonen från band som Bikini Kill och Le Tigre) känns som allt annat än en slump.

När vi möts på Plan B:s uteservering – i princip hemmaplan för bandet som har replokal i huset – beskriver trummisen Konstantin Aistre dem som ett gäng töntar som gillar att spela musik ihop:
– Vi är väldig lite rockband. Sofia (Sparr) är ingenjör och Adam (Hallberg) och jag spelar [rollspelet] Dungeons & Dragons på helgerna, säger han.
– Och jag är lärare så jag är nästan så töntig man kan bli, säger sångerskan Nellie Mildh.
– Vi tycker väl att tönt inte nödvändigtvis behöver vara ett negativt ord. Man brinner för något, säger Sofia.

De pratar om inspiration från punk, garagerock och syntpop. Konstatin påpekar att 90-talskänslan inte är något man egentligen bestämt sig för från början utan det är något som bara blivit.
– Det var egentligen efter att vi började släppa musik som folk sa till oss att det låter 90-tal, säger han och fortsätter:
– Jag är personligen rätt förtjust i musik som är genuin och inte är överfixad. Det känns som att efter 70-, 80- och 90-talen har musiken blivit allt mer kvantiserad och polerad. Vi jobbar mycket med texturer; mer känsla än precision.
– Do it yourself-scenen och hela lo fi-soundet har varit väldigt viktiga för oss, säger Nellie.

Ute nu är färska ”Nostalgia porn”, bandets andra ep. Även om låtarna på den är skrivna vid olika tillfällen finns det en övergripande tematik, berättar Nellie.
– Det handlar om något slags uppbrott. Jag tänkte på det häromdagen att den är lite som de fyra stadierna av sorg. Att man tar sig vidare från något gammalt och lämnar det bakom sig, säger hon och Nils fyller på:
– Men det är inte nödvändigtvis ett romantiskt uppbrott, det kan vara med det förgångna eller en vän.

För Majorelle Blue som band handlar det också om att bryta upp från det som varit. Även om bandet funnits i sju år har det bytts mycket medlemmar innan det för två år sedan stabiliserade sig kring nuvarande kvintett. Debut-ep:n ”Forever etc” kom förra året och på den fanns det fortfarande med rester från tidigare projekt.
– Den här ep:n är mer oss. Vi har skapat en mer gemensam målbild utifrån vad alla gillar, säger Nellie.
– Jag tror att vi har haft mer demokrati i bandet, säger Nils.

– Vi har experimenterat mycket mer tillsammans. Innan har någon, Nellie i de flesta fall, kommit med en rätt så färdig låt. Nu är det mer att hon kommer med till exempel en syntloop och lite sång och utifrån det har vi haft en mer utforskande process i låtskrivandet, säger Konstantin.
– Vi har växt från vad som mer eller mindre var mitt soloprojekt. Jag kände att jag ville få in de här fantastiska hjärnorna jag har runt omkring mig, därför har jag bjudit in dem i låtskrivandet vilket har skapat det här gemensamma, lite mer speciella soundet, säger Nellie.

Den nya ep:n är inspelad på klassisk 90-talsmark i den smått legendariska Tambourine-studion.
– Vi hade bastrumman från Cardigans ”Lovefool”, berättar Nellie.
– Vi hade också en vibrafon som användes på många Cardigans-inspelningar, säger Nils.

Skivan är i huvudsak inspelad live med bara några få pålägg och sången lagd i efterhand.
– Det hänger ihop med vår ambition att allt kanske inte måste vara exakt rätt. Det ska vara känsla snarare än det, säger Nellie.

Så var det det där med namnet. Majorelle Blue är kanske inte något som alla vet vad det är (till exempel hade undertecknad ingen aning om det innan den här intervjun).
– När vi pratade innan om att vi är ett gäng töntar; alltså namngivningsprocessen var att vi samlades hemma hos mig med papper och penna. Sofia höll en workshop, säger Konstantin.
– Jag älskar workshops, säger Sofia med ett skratt. Vi kom i alla fall fram till en massa bra saker, men så skulle vi bara tänka lite till på det och så slutade det med …

– Att jag kom på det på det när jag kom hem, fyller Nellie i. Vi hade pratat mycket om färgen blå som har varit lite som en röd [!] tråd för oss. Jag har blått hår, vi hade blått trumset och blå bas. Jag satt på natten och kollade igenom alla nyanser av blått och hittade den här och tyckte att det var så snyggt så jag föreslog det för bandet.
– Det började som ett internskämt men blev ett bandnamn. säger Konstantin.

Fakta: Majorelle Blue

Medlemmar:
Nellie Mildh, sång synt text musik
Konstantin Aistre, trummor
Nils Spets Blomberg, gitarr
Sofia Sparr, synt gitarr sång
Adam Hallberg, bas
Diskografi:
”Forever etc”, ep, 2019
”Not as cool (as Kathleen Hanna)”, singel 2020
”Nostalgia Porn”, ep, 2020

Linnea värd när Helsingborg bjuder upp till digital fest

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen förra året. Foto: Ralph Bretzer

2020 är festivalsommaren som frös inne men HX-festivalen i Helsingborg blir av om än i digital form.
– Jag är så glad att det här genomförs och att det har hamnat i händerna på så roliga människor, säger Linnea Henriksson.

Ikväll rullar HX-festivalen igång på nätet. Det blir två dagar och kvällar med streamade spelningar med bland andra Icona Pop, Thomas Di Leva och Sandro Cavazza. Det blir också studiosamtal och i centrum står Linnea Henriksson i egenskap av såväl programledare och artist.

Sommar brukar innebära turnerande för många artister. Så har det inte blivit i år av väl kända skäl. När tidningen når Linnea Henriksson befinner hon sig istället i stugan norr om hennes födelsestad Halmstad.
– Jag har haft mycket tid med min familj och det är jättelyxigt. Det har varit en fin men väldigt speciell sommar, berättar hon.
– Det har varit konstigt men jag tror att den visar på vikten av kultur, att man får de här kvällarna som ger en lite energi till när det blir lite mörkare igen. En sommar som regnar bort sitter i under hösten också. Samtidigt har det varit många fina initiativ. Jag tycker att man sett av att folk vill rå om varandra.

Helt fritt från livespelningar, om än i streamad eller tv-sänd form, har det inte varit. Bland annat var hon med på Victoriadagen och har spelat på Gröna Lund och Liseberg.
– Det var en jättemärklig upplevelse att spela på ett tomt Gröna Lund. Man kunde parkera bilen framför stora scenen och fick spela under en karusell. Spännande med surrealistiskt. Det är det där med att folk inte får vara där och ta del av kulturen på plats, att man inte får hänga upp sin dag eller kväll på det.

Hon har också strömmat hemifrån vardagsrummet i sommarstugan.
– Det har varit häftigt i år att man fått ta del av unika spelplatser. Hit till sommarstugan hade jag inte kunnat bjuda in alla som tittade.
– Men det är klart att jag längtar till när man kan stå och skrika ut allt man känner tillsammans med sitt favoritband.
Hur upplever du det att spela utan publik?
– Ibland saknar jag publiken. Jag är en känslomänniska och plötsligt kan jag komma och tänka på något som gör mig berörd, som gör att jag inte kan riktigt hålla fejset. När vi spelade på dansbanan på Liseberg så bara slog det mig: ”Åhh, vad jag önskar att det var någon här! Mest för att få dela stunden.”

Linnea Henriksson har allt oftare synts som programledare, bland annat för Melodifestivalen.Foto: Johan Nilsson/TT

Linnea Henriksson har genom mycket turnerande fått starka minnen till sina låtar genom de ögonblick av möten med människor i publiken som det ger. När det nu inte blir sådana direkta möten hamnar fokuset mer på kommunikationen och spelet inom bandet.
– Vi är väldigt utåtriktade normalt, det är som att man är värd på en fest och då vill man ta hand om sina gäster. När man inte kan interagera med publiken så blir det ännu viktigare att man bara spelar tillsammans. På ett sätt hamnar musiken mer i fokus.

Det känns lite som en egen konstform med livestreamade spelningar. Det är inte riktigt samma sak som en tv-sänd spelning eller en konsert man går till.
– Ja, det är det. Det är något slags mellanting. På en streamad konsert är man med i stunden och de som gör någonting som du tar del av vet om att du är där men ni kan samtidigt inte high five:a eller blinka till varandra.
– Jag tycker att det är kul att man just börjar tänka på det som en egen form. Allting som är en utmaning skapar nya grejer och jag tror att kultur mår bra av att det finns nya sätt att ta del av den. I min värld finns inte konkurrens när det gäller att sprida kultur till folk utan ju mer det finns kommer det att finnas och ju mer plats skapar vi för folk att kunna ta del av det.

På HX-festivalen kommer Linnea Henriksson ha rollen som något av en festvärd, förutom att hon ska uppträda själv på lördag.
– En stadsfestival är mer än de där sakerna man gulmarkerar i programmet, säger hon.
– Det är de här promenaderna mellan scenerna, när man pratar om vad man har sett och vad man ska se sedan, när man går förbi langos-tältet och myllret. Det är ju inte med här i och med att den är digital. Det är lite den rollen jag kan känna att jag och tv-studion och reportern Louise Nordahl kommer att fylla. Det är vårt jobb att se till att det blir ett myller mellan gigen.

Uppdraget som programledare för HX-festivalen ligger i linje med att Linnea Henriksson under senare år klivit in i en roll som programledare. Det började med tre år i Musikhjälpen, varav två som programledare och ett som resande reporter, och har fortsatt med den senaste upplagan av Melodifestivalen. Hon beskriver det som att det varit något som bara blev mer än som en medveten plan.
– Jag har alltid tyckt att det var kul att göra fler saker. Det behövs för att jag ska tycka att det är intressant att göra det jag gör. Innan jag fick möjlighet att jobba med min musik fullt ut hade jag en massa andra jobb, också för att stimulera hjärnan. Det är asbra för mig som låtskrivare att skaka om lite grann. Jag märker att det är bra att göra en sådan grej innan jag sätter igång med ett nytt album så att det inte bara blir att man fortsätter där den förra slutade.

I juni släpptes singeln Det kommer en tid. Och visst kommer nya album men den är inte ett förebud om att en ny skiva skulle vara omedelbart förestående. Hon beskriver det som att hon just nu håller på att landa efter en intensiv period sedan senaste plattan släpptes.
– Den här låten är väldigt fristående från allting. Det var inte meningen att jag skulle släppa någonting nu men jag hade plötsligt skrivit en låt som jag kände att ska den ut någonsin så ska den ut nu.
– Låten skrevs i och med att jag råkade hamna i sommarstugan och råkade skaffa mig en tramporgel som typ skrev låten åt mig.

Linnea Henriksson på Malmöfestivalen 2019. Foto: Ralph Bretzer

HX-festivalen

Streamad stadsfestival som drar igång idag. Linnea Henriksson är programledare.

Programmet börjar 15.30 idag med sändning från HX-studion. På lördag startar programmet vid samma tid med yoga tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester.

Fredag (i urval):
Nassim Al Fakir (17.45), Molly Hammar (18.30), Anis Don Demina (20.00), Sandro Cavazza (21.15), Icona Pop (22.15).

Lördag i (urval):
Cherrie (16.35), Thomas Di Leva och HSO (18.15), The Mamas (19.20), Linnea Henriksson (20.45), Miriam Bryant (22.15)

Festivalen sändshttps://www.hx.se.

Hela programmet finns på https://www.hx.se/tabla.

Frida Hyvönen har hunnit ikapp sig själv

Frida Hyvönen Foto: Erik Simander/TT

En sommarturné som för henne till skånska Rynge och arbete på den kommande skivan. För Frida Hyvönen har coronapandemin inte inneburit någon större omställning.
– Den här sommaren var inte min stora turnésommar, det är tänkt att nästa sommar ska bli när nya plattan har kommit ut, säger hon.

Imorgon kväll spelar Frida Hyvönen på Rynge teater. Redan i slutet av förra veckan anlände hon och sambon Christian Kjellvander till byn som ligger nästan på gränsen mellan Ystads kommun och Skurups, ett stenkast från E65:an. Det är en av en handfull spelningar hon gör under sin sommarturné som även inkluderar klassiska sommarspelställen som Majas vid havet i Varberg, Pensionat Slussen på Orust och Alma Löv Museum utanför Sunne.
– Jag har bara fått en spelning avbokad. Det som har hänt är att spelningarna blivit lite mindre än vad det var tänkt, berättar hon över telefon.
– Jag håller på och skriver på en skiva. När coronan kom var jag och Christian ute på hans turné i Europa. Vi tog oss hem så snabbt vi kunde och sedan satte jag mig och skrev färdigt skivan. Det var en ganska lämplig sysselsättning när man ändå skulle isolera sig. Den delen av mitt jobb är väldigt isolerat.

På Way out west 2012. Foto: Ralph Bretzer

Hon poängterar att pandemin slår extremt hårt mot arrangörer och turnerande musiker men att hon för egen del inte blivit så påverkad – att hon på något sätt har varit väl rustad för den.
– Man är van att jobba själv, man är van vid att vara isolerad och man är van vid ojämna inkomster. Det känns som att det blir för alla andra som det är för mig vanligtvis, säger hon med ett skratt.
– Det sagt med all respekt för alla som drabbats både av sjukdomen och arbetslöshet och ekonomiska följder på olika sätt.

Fyra år har gått sedan Frida Hyvönen släppte sitt senaste album, Kvinnor och barn. Albumet som var hennes första på svenska hyllades av en i stort sett samstämmig kritikerkår och gav henne grammisar i såväl kategorin årets kompositör som årets textförfattare. På den kommande skivan går hon tillbaka till engelska igen.
– När jag gjorde den svenska plattan så skrev jag både på engelska och svenska, jag hade inte bestämt mig. Men så blev det fler bra låtar på svenska som blev färdiga så då blev det plattan. Jag har liksom haft en platta på engelska som legat och lurat med några låtar som jag hade redan som jag behövde göra klart och så några nya låtar. Jag gillar att skriva på svenska också men det är något med engelskan … Det är kul att turnera i Europa också. Jag har en publik som är internationell och då känns det tråkigt att bara skriva på svenska. Jag ska nog göra varannan skiva på svenska och varannan på engelska framöver.

Anna ”Majken” Bergvall. Foto: Ralph Bretzer

Med i bandet på den kommande skivan på den efterföljande turnén finns Malmömusikern Anna Bergvall, mer känd under artistnamnet Majken.
– Jag såg henne spela förband till någon isländsk artist som jag inte vet något om på Cirkus. Min bokare jobbar med henne och jag följde med honom dit. Vi gjorde en spelning på Elverket som duo i höstas. Jag älskar hennes uttryck.
– Nu är det hon på gitarr och harpa och en trummis som heter Anna Lund som är mitt band. Det är nästan första gången jag har med elgitarr i min musik. Det är bra, jag gillar det, men det är väldigt mycket för att det är just hon, jag ville ha det uttrycket.

Det har, som sagt, gått fyra år sedan förra albumet och det har även tidigare varit fyra år mellan hennes skivor.
– Det har varit en skiva vart fjärde år så egentligen borde den här komma i höst men jag tror inte att jag hinner få ut den ordentligt förrän tidigt nästa år.
– Jag har gjort lite andra grejer emellan. Jag gjorde all musik till en stor teateruppsättning till exempel [Ilya på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2018]. Jag har skrivit lite andra saker och efter att man har släppt en skiva så turnerar man med den i två år.

Hon berättar att hon hösten 2018 gjorde två spelningar, på Ystad teater och på Norrlandsteater, som hon själv kallar deadline-konserterna. Då hade hon skrivit färdigt sju nya låtar och testade dem på publik.
– Jag tyckte att det kändes sådär så jag slängde det materialet och skrev nytt. Jag är otroligt noga med att det ska bli bra i mina egna ögon. Jag tycker inte att det är värt att göra något som inte känns hundra. Så mycket av musiken handlar om berättandet och uppträdandet och jag känner att jag måste vara intresserad av mina egna historier. Jag kände att det här hade jag kanske varit intresserad av för två år sedan, det var något jag bara måste beta igenom. De jag har nu … det känns mer som att jag har hunnit ikapp mig själv skrivmässigt.

Personlig Miriam Bryant charmade på arenan

I övermättat rött ljus står hon där och sjunger Raised in rain. När Miriam Bryant öppnar torsdagens spelning på Malmö Arena, det näst sista stoppet på turnén som igår kväll gick i mål på hemmaplan på Scandinavium, med titelspåret från debutplattan från 2013 är det svårt att inte tänka tillbaka på första gången jag såg henne.

Det var sommaren efter att albumet släppts. Hon verkade så oförställd och personlig i sitt tilltal på scen. Sommaren innan hade hon sommarjobbat på Liseberg och nu stod hon på nöjesparkens scen. Förvisso den lilla, men ändå. Debutalbumet hade blivit med rätta hyllat och när hon sjöng med den där råstarka, personliga rösten var det knappast någon tvekan att det var början på en lång karriär vi såg.

Ja, ni vet vad som hänt sedan dess. För fyra år sedan klev hon in i stora delar av svenska folkets hjärtan i Så mycket bättre i kraft av sina starka låttolkningar och, inte minst, en personlighet som var filterlös på ett charmigt sätt: lite för rolig för att bli en sad girl a la Lana del Rey fullt ut.

Precis som när hon sjunger tycktes hon både där och i senare mediala framträdanden blotta sitt hjärta utan att på något sätt bli jobbig eller gnällig. Tvärt om ter hon sig sympatisk och underhållande; som en person att identifiera sina egna hjärtesorger med för att sedan dansa bort dem under discokulans glitter.

Där på Liseberg backades hon av två musiker och eftersom solen redan var framme behövdes inga större scenljusanordningar. Malmö Arena må vara något avskärmat jämfört med när Rihanna eller Lady Gaga intog arenan, det är ändå en avsevärd skillnad både i publikstorlek och i sccenapparat.

Ljuset är riktigt snyggt, inte minst när de roterande strålkastarna riktar sig ut mot publiken under Push play och tycks förvandla hela arenan till en nattklubb där vi dansar tillsammans med Miriam Bryant i motljuset. Sexmannabandet som nu backar henne svarar upp mot Bryants hjärtesorger och känsla för musikaliskt drama.
Det sistnämnda är inte minst tydligt i Niklas Strömstedt-tolkningen One more time. Den var en riktig showstopper i Så mycket bättre men har växt ytterligare sedan dess. I den här tappningen bygger den upp som en James Bond-låt för att i sitt crescendo golva en fullständigt.

Framgångarna efter succémedverkan i TV4-programmet förefaller inte ha förändrat hennes personlighet. Däremot tycks den ha gett henne självförtroendet att dra ned på effekterna som används på hennes röst och att växla över till att sjunga på svenska. Båda är helt och fullt av godo. Bryant är en utmärkt sångerska och och det finns absolut inga skäl att släta över den rösten. När hon tar i så att rösten nästan spricker i Martha Wainrights Bloody mother fucking asshole så gör det bara sången ännnu starkare.

Allra starkast är dock låtarna från senaste svenskspråkiga ep:n (eller vad man ska kalla det – det är första halvan av det album som nu under våren ska få sin andra halva), inte minst titelspåret Blåmärkeshårt (Mi Amor) och Neråt/Uppåt. De visar upp en artist som växt upp och hittat sin egen röst och sitt rätta uttryck. Och det får mig att verkligen längta efter uppföljaren.

En röst som aldrig upphör att fascinera

2018 var ett genombrottsår som hette duga för Sveriges sorgsnaste cowgirl. Hon var med och sjöng i På Spåret som i det närmaste totalt okänd och så var snöbollen i rullning. Det lätt americanafärgade debutalbumet Love in the milky way och den efterföljande turnén visade med all önskvärd tydlighet att här fanns en ny artist som var att räkna med. På Queens of Pop-festivalen kunde inte ens ett gravt strulande PA dölja hennes star quality och Malmöfestivalen visade upp en artist på god väg mot att bli folkkär på riktigt.

När hon på fredagen klev upp Kulturbolagets scen efter att Malmöartisten Bo Mehr värmt upp så var det inför en om inte utsåld så i alla fall ordentligt välfylld rockklubb.

Och det är inte så konstigt med tanke på att hon följt upp debuten med en minst lika bra uppföljare, Creamy Blue som släpptes för mindre än en månad sedan. Den skivan är fylld med samma typ av nästan luftigt filmiska melodier och utsökta låtskrivarhantverk som Fleetwood Mac i sin krafts dagar kunde skämma bort oss med.

Jag står där i publikhavet på KB och låter mig flyta bort, buren av de där stora och fritt flygande melodierna, liksom inbäddad i det där varma vemodet som fyller hennes sånger men som ändå aldrig gör musiken deprimerande. Tvärt om känns den snarare tröstande och upplyftande.

Till inte så liten del handlar det om Sarah Klangs personlighet som artist. Hennes röst må vara i det närmaste kroniskt stämd i moll men hon har en avväpnande humor och en synbarligen oförställd lätthet som hon hanterar sig själv med på scen. Till och med när hon uppvisar spår av nervositet gör hon det på ett sätt som bara får en att tycka mer om henne.

Det har pratats mycket om Sarah Klangs röst, och det på goda grunder. Det är inte bara så att hon sjunger makalöst bra med styrka, lätthet och en tonsäkerhet gjuten i sten. Hon har dessutom förmågan att lämna utrymme och luft för sångerna att andas. Lägg till det en djupt personlig kvalitet i stämman som gör den omedelbart igenkännbar.

Den rösten upphör inte att fascinera och kommer nog inte att göra det på lång, lång tid. Den bärs fram av ett stilsäkert och följsamt band som kan hantera både dynamiken och dramatiken.

Till sist några ord om Bo Mehr. Den forne Nightmen-sångaren Erik Mellerstedts popcrooner-alter ego är mol alena på scen. Över förinspelade bakgrunder tar han ändå scenen till fullo i besittning. De sångmässiga gesterna, i Scott Walkers anda, är lika stora och yviga som hans poser på scen.

’Det kan låta som kritik men är inte menat så. För Mellerstedt fungerar det väl. Det ligger helt i linje med den karaktär Mellerstedt skapat.

Bo Mehr

Nadia Tehran golvade igen

Ett mjölkvitt, halvt genomskinligt, plastskynke hänger framför scenen på Plan B. Scenljuset går upp bakom skynket samtidigt som öppningsspåret från Nadia Tehrans debutalbum Dozakh: All lovers hell drar igång. Tehrans fars röst hörs berätta om upplevelser från Iran-Irak-kriget i slutet av 80-talet.

Så trycks en hand mot skynket. Fingrarna spelar över plasten. Konturen av en kvinna syns därbakom. I kombination med den dramatiskt laddade musiken är effekten inte så lite creepy (fast på ett bra sätt). Fingrarna hittar en liten reva i skynket och sliter upp den. Nadia Tehran tittar igenom.

Dozakh: All lovers hell är ett album som skapat svallvågor. Svenska Dagbladet skrev en hyllande helsidesrecension, brittiska The Guardian och amerikanska Vice har gjort reportage. Och det är inte konstigt. Skivan är i mitt tycke årets svenska debutalbum och visar upp en artist som inte bara har något att säga utan även konstnärlig vision och helhetstänk. Inte minst känns det som en skiva som är väldigt viktig i just den samtid som vi lever i; en tid med stora flyktingströmmar, spänningar i samhället och en nyväckt fascism som vädrar sitt fula tryne.

Nadia Tehran golvade mig fullständigt när jag såg henne på Malmöfestivalen i somras med sin intensitet och sceniska närvaro. Det är alltid riskabelt att se en artist på nytt bara några månader efter att man blivit helt tagen av henne. Överraskningseffekten är borta och det är upplagt för att bli besviken. Så blev inte fallet denna gång,

Det var glest i publiken på Plan B. Torsdagskväll, regn, dag innan löning och MFF som spelar Europamatch i stan blev en för tung uppförsbacke men de som kom dit fick se en lysande spelning. Musikaliskt är upplägget detsammans. Tehran på sång tillsammans med en livetrummis och resten av musiken förinspelad. Det visuella har dock förstärkts kraftigt.

På Malmöfestivalen var Nadia Tehran en frisk fläkt på scen, stundtals nästan hyperaktiv. Hon har en känsla för att visualisera sig själv, att spela med blicken, rörelserna, sin klädsel och sina uppseendeväckande frisyrer. På Plan B är detta förstärkt ytterligare. Det gradvis allt mer sönderslitna plastskynket är en utmärkt rekvisita och inomhus blir effekten av ljus, klädsel och utspel så mycket större inomhus i en liten klubb jämfört med utomhus i dagsljus (och regn).

Jag hoppas Nadia Tehran kommer tillbaka till Malmö snart och jag hoppas att hon då möts av en större uppslutning. Hon förtjänar att bli hörd och hennes ord är värda att lyssnas på. Mer än så är hon en artist som förmår möta upp det skarpa innehållet med en lika skarp inramning.

Orädd och kompromisslös

Dozakh: All lovers hell med svenskiranska Nadia Tehran är en av årets mest spännande svenska skivor. Det är en stundtals mörk och inte alltid lättsmält djupdykning i kärleken och livet i diasporan.

Nadia Tehran är också, i mitt tycke, årets mest intressanta bokning på Malmöfestivalen. Hon har en bakgrund inom punken men musikaliskt drar hon här snarare mot personlig sammansmältning av pop och hiphop. I de hårdare stunderna, när punkrötterna är som tydligast, får hon mig att tänka på M.I.A.

På Gustavscenen kommer hon ut i ett hav av rök iförd fluffig cowboyhatt och med extentions ned till knäna. Backad bara av en trummis och förinspelade syntar tar hon scenen i besittning.

Utspelet är ultraextrovert – hon står, går, sitter och ligger på scenen; hon slänger med håret; hon rappar, sjunger, viskar och skriker – utan att det känns effektsökande. Snarare känns det som en rimlig gestaltning av en musik och ett textmaterial som inte backar undan, av en musik som kräver sin plats i rummet.

– Vi hade en diskussion om vi skulle köra den här låten. Men jag kom fram till att jag fan inte är rädd för några nazister, säger hon innan hon drar igång den med tanke på temat oväntat ömsinta Nazi Killer.
Rötterna i punken märks i den orädda attityden och kompromisslösheten med den egna konstnärliga visionen.

Efter 40 minuter som avslutas med en rejäl överkörning lämnar hon oss och jag känner mest en önskan efter mer.
”Jag har aldrig hört talas om henne men det här var bland det bästa jag sett på länge” hör jag en ung man bakom mig i publiken säga. Jag förstår honom.

Ystra babianer och en sorgkantad showgirl

Skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skitungar
dagens ungdom är skit

Det är vintern 2010. Vi sitter i bilen på väg till Sälen. Jag stoppar i Babians andra album, Hälften dör av fetma, som jag fått i uppdrag att recensera i cd-spelaren. Det dröjer inte länge innan jag börjar trumma med på ratten och sjunga med i refrängerna. Så kommer den där låten och det börjar fnittras hejdlöst i baksätet där mina båda söner, då nästan 3 och precis fyllda 7, sitter. Det är åt orden, naturligtvis, men grejen är att jag själv känt ett lyckligt fnitter välla upp inom mig. Någon vecka senare ser jag dem vända upp och ner på hela Debaser under en makalös spelning.

När de kör just den låten på Malmöfestivalens Rock Stage på tisdagskvällen fylls jag av samma känsla. Det känns som en evighet sedan jag såg dem sist och det gläder mig att de inte tappat något av sin glädje och skärpa på scen. På många sätt spelar Babian rock n roll när rock n roll är som bäst, till skillnad från den serietidningsversion som kunde beskådas på Stora scenen tidigt på måndagskvällen (ja, Danko Jones, jag talar om dig).

Det är primitivistiskt men ändå förfinat; det är smart men ändå varmt; det är roligt utan att vara på skämt, Rent musikaliskt är det en blandning av garagerock, rhytm n blues och 60-talssoul. Det svänger något djävulskt samtidigt som sångaren Tobias Allvin har förmågan att både roa och vara tänkvärd med sina ord.

Inte heller har de legat av sig som liveband sedan den där kvällen på Debaser. Det är fortfarande konfettiregn, eldsprutande gitarrer och ett galet utspel på scenen. De visar med all önskvärd tydlighet att man inte behöver vara Kiss eller uppträda på de allra största scenerna för att rocka ut fullständigt.

* * *

Även Beatrice Eli, som avslutade tisdagskvällen på Gustavscenen är det vid det här laget ganska många år sedan jag såg live, gästspelet med Silvana Imam på Roskildefestivalen oräknat. Då var det 2015 och Beatrice Eli uppträdde på Stora scenen och jag var lite ljummen i min kritik, mycket på grund av att jag sett henne vassare, på en mer passande scen för en mer entusiastisk publik i Göteborg bara någon vecka tidigare.

Sedan dess har det hänt något. Eli har växt till sig som artist. Redan då hade hon förmågan att äga scenen och sola sig i strålkastarljusets glans men sedan dess har hedonismen tonats ned och musiken hittat ett annat djup. Madonna-poppen från den tiden har fått inslag av soul och disco och hon har iklätt sig ett slags showgirl-persona, som hänger med från Dramatenföreställningen i vintras med just det namnet.

Det är en konsert som är fylld av något slags sorgkantad glädje som gör den mycket tilltalande, inte minst som jag upplever det som att Eli har utvecklats inte bara i det konstnärliga innehållet i hennes musik utan även som sångerska och rösten har fått ett annat djup, även den. Allt som allt en ganska perfekt avslutning på en kväll som för min del sträckt sig från meditation via folkton till garagerock och klassisk musik. Precis som det ska vara på Malmöfestivalen, med andra ord.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv