Crate digging del 5: Döm inte hunden efter håren

”The wet look, the dry look, the FBI look
But can you judge a crook by his coverup?”

Så sjöng sorgligt bortglömda Timbuk 3 på Hairstyles and attitudes, en låt som visade upp Pat McDonalds fingerfärdighet med pennan i sin fulla prydo. Sorgligt bortglömd skulle man också kunna kalla Yvonne Fair om det inte vore för den där enda singelhiten som tog en duktig sångerska lite i periferin av soul- och funkhistorien och lyfte henne (?) upp till one hit wonder-status.

Som Pat McDonald skrev, man kan inte dömma skurken efter hans täckmantel. Yvonne Fairs enda album i eget namn har ett suspekt omslag där hon poserar i utmanande pose med en piska i handen och skivan stoltserar med en lika suspekt titel: The bitch is black.

Man kan naturligtvis göra en feministisk läsning av omslaget, att det handlar om emancipation, om att bryta historiens bojor. Man kan dock lika gärna göra en läsning som handlar om exploatering.

Men skit samma. Det finns en orsak att jag hostade upp pengarna för den, trots att det är en cut-out (som synes på bilden). Innanför det där omslaget döljer sig ett stycke glödhet vinyl med funkfärgad soul och en röst som krossar allt motstånd.

Den där hiten. It should have been me är en tidlös klassiker. Den skrevs av Norman Whitfield som var en av Motowns huskompositörer och originalversionen spelades in av Kim Weston (med The Supremes som körsångerskor) redan 1963. Även Gladys Knight and the Pips spelade in den fem år senare. Men ingen av dem kommer i närheten av Yvonne Fairs tolkning från 1976. I videon sitter hon i kyrkan och betraktar brudparet som går ned för gången mot altaret. I bakgrunden hörs en nedtonad trummaskin medan hon sjunger med värdighet:

I saw my love / walking down the isle
And as he passed me by / he turned to me and gave me a smile

Det håller naturligtvis inte. När prästen frågar om det finns några invändningar så ställer hon sig upp, kastar av sig alla ambitioner om att behålla värdigheten och exploderar in i refrängens ”It should have been me”.

Det är obegripligt att låten aldrig slog på hemmaplan, den kom aldrig högre än 85:e platsen på listan. Men i Storbritannien gick den hem desto bättre och tog sig in på topp tio. Det blev Yvonne Fairs enda hit och det känns väldigt märkligt, lika märkligt som att hon aldrig gjorde några fler album.

Antagligen beror det på att skivan kom lite för sent. 1976 var inte Motown längre vad det varit och discoeran stod för dörren. Ändå är The bitch is black fylld från början till slut med årgångssoul och -funk av bästa märke och Yvonne Fair kompas av medlemmar ur The Funk Brothers som var ett av Motowns husband. Stundtals kan jag inte hindra mig själv från att dansa omkring ensam i lägenheten (hade jag inte varit ensam i lägenheten hade det nog varit enklare att hålla mig från dans).

Så var inte heller Yvonne Fair, som avled 1994 i sviterna av cancer i bukspottskörteln blott 51 år gammal, inte vem som helst, trots att hon bara gjorde ett album och fick en hit. Redan 1961 började hon sjunga med The James Brown Revue och det var under den tiden hon släppte sin första singel tillsammans med Browns band, I found you från 1962, en låt som James Brown senare skulle arbeta vidare på och som till slut blev I feel good.

Yvonne Fair hade en mindre roll i Lady sings the blues från 1972 och hon turnerade med Temptations, Jackson 5, Marvin Gaye och Stevie Wonder. Efter att musikkarriären var över arbetade hon som Dionne Warwicks klädkoordinator (!).

Crate digging del 4: Pojkrumsdrömmar och Klippanpågar på vift

Han stack iväg med första tåg. Han var trött på hålan där han var född och skulle kolla läget i Helsingborg. Men den lille Klippanpågen blir lurad på sina pengar och sedan, när han ska åka hem, glömmer han köpa biljett, blir avkastad i Åstorp och får gå resten av vägen till den nordskånska bruksorten.
Ja, du lille Klippanpåg, har du aldrig varit ute förr?

Ibland behövs det inte mer än en 40 år gammal vinylskiva med en svartvit gammal filmbild som omslag för att höja pulsen när man bläddrar fram den i backen av begagnade vinylskivor som står och ser ledsna ut över att aldrig bli spelade. Eller, ja, just den här skivan ser snarare mordisk ut. Ronald Reagan med fast blick och den ljuddämparförsedda revolvern riktad mot någon utanför bild. Angie Dickinson, vid hans sida, ser sådär lagom femme fatale:ig ut. Bilden är från filmen The Killers från 1964.

Innehållet på Kommissarie Roys enda och självbetitlade album är inte mindre pulshöjande det. Det är ren rak rock n roll med rejäla doser glam-, punk- och pubrock med en släng av Status Quo (på den tiden de var bra). Ett gäng låtar är under två minuter och ingen är över 3:45.

Berättelsen om Klippanpågen på vift i den (lite) större världen säger en del om innehållet på plattan. Omslaget likaså. Perspektivet är inte bredare än så. Det är pojkrumsdrömmar från en distinkt nordskånsk vinkel sjungna på ett för åtminstone den ickeskånske lyssnaren ibland något svårtolkat tungomål. Och när blicken lyfts så är det mot film- och kändisvärldens glamour så som den avspeglas i veckotidningarna.

Det är mat från Möllans pizza (”Pizzanödig”) och fantasier om princessan Caroline av Monaco (”Caroline”). Det är mer eller mindre rent nonsens (”Oh, what a garderob”) och trista söndagar där man inte vet var man ska bli av (”Söndag”): ”Söndag är ingen vidare dag, för då får jag inte som jag vill ha, när jag bara tänker på nästa dag”.
På något sätt gör bandet dock den låga horisonten till ett adelsmärke. ”Saklig och fri från självömkan” skulle journalisten Christoffer Barnekow beskriva rockmusiken från Klippan i ett tv-reportage som sändes i programmet Magazinet 1982. Det gäller i högsta grad Kommissarie Roys skiva som kom året innan reportaget.

Gräv där du står – skriv om det du känner till. Något i den stilen fick medlemmarna i det som skulle bli The Clash höra från sin manager Bernie Rhodes. Jag vet inte om någon sade det till medlemmarna i Kommissarie Roy när det begav sig men det låter hur som helst som att de hörsammat devisen. Resultatet av det är en skiva som än idag känns fräsch, charmig, ärlig och väldigt, väldigt direkt.

Det blev bara en skiva för Kommissarie Roy. Bandets gitarrist, sångare och låtskrivare Thomas Holst skulle gå vidare till de mer kända banden Torsson och Wilmer X. När jag för några år sedan intervjuade honom i samband med att Klippanpopen och Svenska Popfabriken – skivbolaget som gav ut den här skivan – fyllde 40 år pratade vi bland annat just om texterna och att de var så vardagsnära.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort, berättade han då.

1981 fanns det två tv- och tre radiokanaler I Sverige. I Klippan fanns det tre gatukök. Jag antar att det fanns en bio också. Man fick helt enkelt skapa sin egen kultur om man ville ha någon. Och det ville man uppenbarligen.
– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns, sa Thomas Holst i den där intervjun.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.

Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Crate-digging del 2: Ludwig II, Dr Mabuse och den fräcka Lola

Tysk pop och rockmusik har väl knappast rosat marknaden även om det finns guldkorn som industrirockbandet Einstürzende Neubauten, punkpopiga Die Ärzte, popbandet Nena (ja, de gjorde mer än 99 Luftballons) och rockbandet Ina Deter Band (vars album Neue männer brauchst das land jag gärna kommer tillbaka till). Ett gäng hårdrocksband av mer eller mindre hög kvalitet har det också blivit. Man skojar till exempel inte bort Helloweens tidiga album.

Men det fanns en tid när tysk rockmusik verkligen låg i framkant; så långt i framkant att brittiska musikjournalister kände sig tvingade att hitta på ett öknamn för den. Vi pratar om en period från slutet av 60-talet till mitten på 70-talet och öknamnet var krautrock – ett öknamn som kom att vändas till något positivt i och med att den likaledes brittiske musikern, författaren och antikvarien Julian Cope (från Teardrop Explodes och en ganska lyckad solokarriär) i mitten av 90-talet släppte boken Krautrocksampler (en bok som idag kostar överraskande höga belopp på antikvariatsajter) som återger musiken dess heder.

Det vore fel att säga att krautrock är en genre, även om det finns gemensamma i nämnare i förhållningssätt, i sökandet efter nya vägar och det nära förhållande till såväl konstmusiken som till den lite friare jazzen. Samtidigt är det inte svårt att hitta skillnader mellan band som Kraftwerk, Tangerine Dream, Can och Neu!.

Det är inte ofta jag snubblar över originalutgåvor av plattor från den eran men för några veckor sedan hittade jag ett exemplar av Amon Düül II:s album Made in Germany. Tyvärr är det inte den tyska dubbel-lp-utgåvan utan den enkel-lp-variant som såldes utanför Tysklands gränser. Å andra sidan hade prislappen sett helt annorlunda ut om det varit det …

Amon Düül var ett kollektiv i München som arrangerade konserter för att dra in pengar till kollektivet där såväl medlemmar som kunde spela instrument som de som inte kunde det medverkade. I samband med att man erbjöds skivkontrakt drog sig de mer kompetenta medlemmarna i kollektivet ur och startade eget, därav siffran två i bandnamnet. Det nya bandets tre första album, Phallus Dei, Yeti och Tanz der Lemminge, släppta mellan 1969 och 1971 brukar räknas till krautrockens mästerverk och Made in Germany från 1975 som deras sista stora platta.

Det kabaré-inspirerade omslaget sätter gruppens ena vokalist, Renate Knaup, i Marlene Dietrichs gamla paradroll som ”Die Fesche Lola” (den fräcka Lola) i Josef von Sternbergs film Den Blå Ängeln från 1930. Tillsammans med texternas referenser till såväl den bayerske 1800-talskungen Ludwig II:s död (Ludwig II var han som byggde sagoslottet Neuschwanstein som står som förebild för Törnrosaslottet) som till det fiktiva kriminella geniet Dr Mabuse från Norbert Jacques bok och Fritz Langs 20-talsfilmer placerar det skivan i en både intellektuell, ekivok och ganska skruvad tysk kulturtradition.

Visst är det, som så mycket annat släppt under eran, ganska pretentiöst och det finns ett pompöst drag av rockopera över skivan. Samtidigt är den skamlöst underhållande, lekfull och stundtals lite fånig på ett ganska skojigt sätt.

Now she’s gone I see it clear
Spent my days in useless fear
Because she misses – my sweet kisses

Den sista refrängen på Dreams med det (får man förmoda) medvetet töntiga rimmet följs av att sångaren gör tre kyss-ljud. Ja, det är fånigt men det lyckas med att locka fram ett leende.

Ställd bredvid debuten Phallus Dei och dess friformsinprovisationer börjar man nästan undra om det här verkligen är samma band. Made in Germany är en helt annan best. Den sträcker sig över ett vitt musikaliskt spektrum från en lek med tango till acidrock, proggrock, eleganta jazz-utflykter, kabarét-visor och schlager. Trots de breda influenserna så lyckas man hålla det hela sammans med utsökt stilsäkerhet och kompetenta musikerinsatser.

Crate digging del 1: Två fyllon gick in i en bar

Det har varit tyst om bloggen länge nu och skälen till det är väl tämligen uppenbara. Den senaste gången jag såg livemusik i verkliga livet var i december och då var jag ensam på plats som inte jobbade med produktionen. Om jag saknat det? Jo, tack. Väldigt mycket, faktiskt. Och gör så ännu även om det förhoppningsvis startar upp på riktigt snart.

Förutom det så har jag varit och är ett tag till i coronaexil på min andra hemmaplan i Göteborg. Men helt har jag inte kunnat släppa musiken. Det har blivit en del (läs: väldigt mycket) grävande i backarna hos de butiker som säljer begagnad vinyl. Och en hel del har fått följa med hem. Det här är en av de skivorna.

På omslaget till The Lost Weekend sitter de i en bar. Danny ser packad, högljud och skrävlande ut, medan Dusty har ett mer lurigt ansiktsuttryck. Bartendern, en äldre tunnhårig man, ser måttligt road ut. Man får intrycket av två berusade polare i en bar som drar skrönor för varandra och vem som helst i omgivningen som vill (eller kanske snarare orkar) lyssna.

Man ska inte döma hunden efter håren eller skivan efter dess omslag. Utom i det här fallet, då. Danny & Dusty och deras förlorade helg är precis vad den ser ut att vara: ett gäng polare som stänger in sig i studion, dricker enorma mängder öl och spelar rock n roll.

När man lägger skivan på tallriken och låter nålen hitta sitt spår kommer synintrycket på intet sätt på skam. Danny byter textrader med Dusty och i Song for the dreamers, refererar de till så väl Al Capone som gamle fjäderviktsvärldsmästaren Bobby Chacone och författarinnan Pearl S. Buck. Bakom dem slirar sig barbandet fram genom ett slags tidig americana byggd på en solid grund av rock, soul och honky tonk.

Nu är de här fyllepolarna inte vilka som helst. Danny är Dan Stuart, sångare och gitarrist i Green on Red. Dusty är Steve Wynn, hans motsvarighet i Dream Syndicate. Det är alltså frontmännen i Paisley Underground-scenens två största band som gör gemensam sak.

De har med sig pianisten Chris Cacavas från det förstnämnda bandet och trummisen Dennis Duck från det sistnämnda. Dessutom medverkar tre fjärdedelar av det tredje av de stora banden från scenen, Long Ryders. Att det fjärde, The Bangles, inte medverkar kan möjligen ha att göra med att det borde ha varit i den här vevan, när albumet spelades in, som de fick ett telefonsamtal från Prince som skulle leda till att de ett år senare släppte sin genombrottssingel Manic Monday och lämnade Paisley Underground bakom sig för stjärnstatusen.

Ryktet säger att The Lost Weekend spelades in under under en enda helg i februari 1985. Under en enda 36 timmar lång och mycket drucken inspelningssession satte man grunderna. Loser-romantiken står som spö i backen och det är smittande uppsluppet. Eller som Robert Christgau, legendarisk musikkritiker i The Village Voice, skrev: ”skivan är mindre ambitiös och med tillfredsställande än något endera bandet presterat på egen hand”.

Jag är inte säker på att jag håller med fullt ut även om jag förstår vad han menar. Jag håller nog Green on Reds ep No free lunch en smula högre. Det samma gäller Dream Syndicates Ghost Stories, men den kom å andra sidan inte ut förrän tre år efter The Lost Weekend. Och det hindrar inte att The Lost Weekend är en riktigt sympatisk platta.

* * *

Att döma av tack-texterna på baksidan av albumet tycks den sorgsne bartendern vara Bob Breedon och baren i fråga Bob’s Frolic Room, en legendarisk sylta i Hollywood som slog upp sina dörrar när förbudstiden (alkohol var förbjudet i USA mellan 1920 och 1933) upphörde. Baren figurerar även i filmer som LA Confidential, Gone in 60 seconds, The Black Dahlia och Once upon a time in Hollywood.

* * *

Dan Stuart och Steve Wynn dammade av namnet Danny & Dusty drygt två decennier senare när båda åter bodde i samma stad, nu i New York istället för Los Angeles. Med delvis andra spelkamrater släppte de 2007 den något mognare (och lite tråkigare om än inte helt oävna) Cast Iron Soul.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv