Jinjer dyker ned i ett inre mörker

Foto: Alina Chernohor/Pressbild

Kriget i hemområdet och pandemin har satt sina spår när Jinjer släpper sitt fjärde album. Men det är framförallt ett inre mörker de, med sångerskan Tatiana Schmailyuk i spetsen, dyker ned i på sitt fjärde album.

Rösten är klar och stark när Tatian Schmailyuk sjunger fram en idealiserad drömbild av en värld där den fattige lever i överflöd och den rike har någon att bry sig om utöver sig själv. Men så kraschar drömbilden mot den kalla verkligheten och hennes röst glider sömlöst över till ett rytande från underjorden.

Rösten bärs fram av musik som är stenhård på gränsen till brutal, men samtidigt är samspeletet mellan gitarristen Roman Ibramkhalilov, basisten Eugene Abdukhanov och trummisen Vladislav Ulasevich intrikat, precist och, med tanke på hårdheten, överraskande svängigt.

Så kan man sammanfatta Mediator, det ukrainska hårdrocksbandet Jinjers singel som släpptes i slutet av juli. Musiken ekar av influenser från vitt skilda håll, från metal core till jazz, r’n‘b och modern progressiv hårdrock.

Singeln finns med på nya albumet Wallflowers som släpps idag.
– Det är det tyngsta album vi har gjort, säger Tatiana Schmailyuk över Zoom från bostaden i Kiev.
– Det är lite annorlunda gentemot våra tidigare album för det finns absolut inget positivt. Allt är mörkt och pessimistiskt. Det finns ingen väg ut och vi ska alla dö, tillägger hon med ett litet skratt.

Hon berättar att hon genom alla år försökt dölja sitt inre mörker och istället i sina texter försökt fokusera på saker som sociala problem och miljön. Den här gången ville hon dock rikta blicken inåt.

– Jag är en person med humörsvängningar. Jag kan vara vid gott mod ena dagen och nästa är allt skit. Det är depressioner och tårar. Givet den situationen som hela världen är i nu, där jag stannar hemma och är för mig själv med mina tankar hela tiden, så upptäcker jag vad som är inuti mitt huvud och det är inte ett bra ställe att vara på. Jag måste göra något åt det och det första steget mot förändring är att inse problemet.

– Konstnärer och musiker behöver inte skämmas över vad de känner. Det finns inga regler för musiken. Man måste inte sjunga om goda vibrationer som Bob Marley. Och till och med han tillät sig att sjunga om uppbrott och orättvisor.

Vi pratar alltså om ett personligt mörker, snarare än ett externt?
– Ja, det handlar om den inre världen. Samtidigt handlar en låt som Mediator mer om yttervärlden, om brustna drömmar; när man tar av sig de rosa glasögonen och ser världen som den är.

2014 bröt kriget ut i östra Ukraina, i provinserna Donetsk – där Jinjer kommer ifrån – och Luhansk över kontrollen i regionen mellan de ukrainska och ryska folkgrupperna. Bakom finns större krafter i spel och bandet beslöt sig för att lämna Donetsk och flyttade först till Lviv i andra änden av landet och sedan till huvudstaden Kiev.

Tatiana Schmailyuk på Wacken 2019. Foto: Markus Felix/Creative Commons

– Kriget har påverkat oss mycket. Vi har gjort en del låtar om krig och om att sakna våra föräldrar, syskon och vänner. Det handlar också om tillbakablickande, man saknar sin barndom och att inte ha chansen att dyka ned i nostalgi; att gå de gator man gick på som barn. Jag saknar det så mycket.
När hon pratar om det pratar hon långsammare med tydlig känsla i rösten. Plötsligt bryter hon ut i ett ”Kan du känna det?”

– Kan du känna hur mitt humör svänger? Det var därför jag spelade in det här albumet, säger hon med ett skratt.

Tatiana Schmailyuks musikaliska bana började tidigt. Hennes först minne av att stå på scen var när hon under en semester på en campingplats som åttaåring sjöng en rysk kärlekssång kompad av sin far på gitarr. Körsång och röstlektioner skulle följa innan storebrorsan förde in rockmusiken i hemmet. Med det kom Nirvana, Alice in Chains, punkrock och Metallica. Och kanske finns hemligheten bakom hennes vittspännande musikaliska referenser redan i form av hennes allra första kassettband.
– Det hade Boney M på ena sidan och hårdrocksbandet Aria [som kan beskrivas som Rysslands svar på Iron Maiden, reds.anm.] på den andra. Jag spelade det där bandet hela tiden för jag hade inget annat att lyssna på. När jag ser tillbaka på det förstår jag hur lyckas inkorporera andra genrer i hårdrocken.

Efter att ha hållit på i nästan tio år fick Jinjer sitt genombrott med albumet Macro som släpptes hösten 2019. Med tanke på det kom naturligtvis pandemin extra olägligt för dem.
– Ja, det var en besvikelse och väldigt frustrerande. Vi var mitt i en stor turné i Sydamerika och så ivriga att promota plattan över hela världen med våra konserter. Det var olyckligt men det hände och skivan finns där på folks skivhyllor och i deras playlists. Den har inte försvunnit någonstans och jag hoppas att den inte blir bortglömd.

I juni spelade Jinjer på det som i normala fall är Europas största hårdrocksfestival, franska Hellfest. I år hölls den i streamad form och Jinjer bjöd på en stor show (som finns att se på Youtube) med flygande kameror och massor av pyroteknik trots att det inte fanns någon publik. Tatiana Schmailyuk tycker att det var en lite märklig upplevelse.

– Men inte lika märklig som att de socialt distanserad spelningar vi gjorde hösten 2020. För mig kändes det ganska naturligt och helt okej. Vi visste att många människor skulle se det ändå. Vi kunde föreställa oss människor som stod där och tittade, så många som vi skulle vilja.
– Det som påminde oss om att det inte var någon publik där var den där dumma tystnaden mellan låtarna när man kunde höra syrsorna sjunga. Men vi hade kul och vi gillar hur det ser ut. Och vi har gjort så många spelningar förr i tiden för en publik som inte visste vilka Jinjer var. Då var intrycket det samma: tystnad.

Pandemin och den efterföljande nedstängningen har haft både positiva och negativa sidor. På pluskontot kommer en möjlighet att vila ut efter åratal av intensivt turnerande. På det kommer också det nya albumet.
– Det gav oss möjligheten att komponera och spela in som vanliga musiker gör; de tar ett år på sig att spela in en skiva och inte, som vi brukar göra, fyra månader.

På minuskontot kommer att Tatiana Schmailyuk känner sig isolerad, både från sina föräldrar som bor kvar i gruvstaden Horlivk norr om Donetsk, och från sin pojkvän som bor i det Kalifornien hon numera kallar hemma.
– Han kan komma hit och träffa mig men jag kan inte åka dit eftersom mitt arbetsvisum gick ut förra året. Att träffas varannan eller var tredje månad är inte nog. Och jag saknar min katt.

Tatiana Schmailyuk om…

… vad hon lyssnar på just nu:

– Det jag lyssnar på numera är långt från det jag gör. Förutom just nu, då, Den senaste månaden har jag nästan uteslutande lyssnar på nya plattan för att jag måste komma ihåg texten och sången. Annars sätter jag ofta på MTV 90’s och lyssnar på gammal popmusik, old school hip hop och r‘n’b.

… att growla:

– Jag försöker skrika och growla utan att skada min rena röst och så här långt har det fungerat.

– Det har varit många gånger jag tappat förmågan att growla. Det är lurigt. Man kan bli av med den när som helst men alla turnéer vi brukade göra innan pandemin hjälper till. När jag går till vår replokal efter en längre tid utan att sjunga och growla … Jag kan inte förklara hur dum jag känner mig då. Då känns det som att jag gör det för första gången och måste lära mig på nytt.

… hur hon hittade till hårdrocken:

– Jag kan inte förklara det. På något sätt är det så det är, det är så det kommer ut. När jag skriver texter så tänker jag inte hur sången ska låta. Jag skriver bara en dikt och sedan spelar jag in den nästa dag och 95 procent är improvisation. Det är så min själ sjunger och min hjärna kan inte förklara det.

… om att ha kämpat länge för framgången:

– Jag tycker att vi har förtjänat den. Vi har jobbat hårt för det. Att det inte var någon publik framför scenen på våra första spelningar knäckte oss inte. Vi var hungriga och spelade för bensinpengar. Jag tror att den här typen av framgång, som man har kämpat sig till, är mer stabil än den som kommer snabbt. Den dör lika snabbt som den kommer.

Fakta: Jinjer

Bildade i Horlivka strax norr om Donetsk 2009. 2010, som de räknar som sin officiella start, anslöt Tatiana Schmailyuk och gitarristen Roman Ibramkhalilov. Året därpå tillkom basisten Eugene Abdukhanov och 2016 trummisen Vladislav Ulasevich vilket ger oss dagens lineup. Numera bandet på grund av kriget i östra Ukraina baserade i huvudstaden Kiev.

Bandet har släppt tre studioalbum: Cloud Factory (2014), King of Everything (2016) och Macro (2019). Förra året släppte man liveplattan Live in Melbourne och den 27 augusti kommer bandets fjärde album, Wallflowers.

Stonerhopp från Västkusten

Nu får det vara slut på konsertkarantän (som jag förvisso fuskat lite med). Restriktionerna är inte släppta än men det händer ju ändå en hel del på konsertfronten.

Bohusländska Electric Hydra låter mer kalifornisk öken än svensk västkust. Tänk en amerikansk muskelbil med sufletten nere på en ändlös spikrak landsväg, en stekande sol som får luften ovanför asfalten att vibrera och cirklande asgamar som väntar på den ofrånkomliga katastrofen.

De har än så länge bara några singlar i bagaget men trots det, och trots att man väl får förmoda att de haft en konsertfattig sommar, gjorde de en solid insats framför den socialt distanserade publiken på Plan B. De hittar precis den där rätta kombinationen av tyngd, grundmurat sväng och svettigt ös som lägger basen för sångerskan Sanne Karlssons befallande stämma.

Referenserna är uppenbara. I åttakanalsbandaren under den där roadtrippen i öknen torde det ha varit band som Kyuss, Hawkwind (på den tiden Lemmy var med), Soundgarden, Fu Manchu och så klart Black Sabbath, uppskruvade på trumhinnesprängande och sinnesutvidgande volym. Det känns knappast som en musikalisk slump att de lirat förband till Johanna Sadonis och Nicke Anderssons band Lucifer, även om Electric Hydra är betydligt hårdare.

Senaste singeln, It comes alive, släpptes för en och en halv månad sedan och mer är på gång. I slutet av november släpps bandets debutalbum. Det ser jag fram emot.

 

 

Fight for Rock n Roll i coronans tidevarv

”We fight in the name of rock n roll”, sjunger Guernica Mancini, bandet Thundermothers lundabördiga sångerska. Och ibland får man slåss lite mer i dess namn. När detta skrivs plingar det mer eller mindre konstant från Facebook. Nej, det är inte så att jag plötsligt blivit så populär att alla vill nå mig. Det är de inställda Facebook-evenemangen som står som spön i backen. Spelning efter spelning som blivit inställd. Men söndagskvällens blev av i alla fall.

Publiken på KB är gles. Thundermother brukar dra mer folk än så här. Nu är de dessutom här som förband till klassiska Rose Tattoo. Det börjar märkas även i rocksvängen att coronaviruset satt skräck i folk. Egentligen är Thundermother och Rose Tattoo precis mitt i sin månadslånga Europaturnén men hastigt och mindre lustigt har det blivit turnéfinal en söndagskväll i Malmö när gränser stängts och turnerande blivit mer eller mindre omöjligt.

Gitarristen Filippa Nässil och Majsan Lindberg på bas – den sistnämnda har gått från prospect till fast medlem sedan jag såg dem sist, på Sweden Rock – dricker Corona-öl på scen men det är trots vad det kan tolkas som inget statement, eller utsträckt långfinger till viruset. Mexikanskt öl står tydligen med på deras rider [kravlista till arrangören] även i vanliga fall.

Även om det kanske inte riktigt tänder till som det gjorde på Sweden Rock i somras bjuder Thundermother på vital hård-rock n roll med tonvis av hunger och vilja. Mancini och Nässil delar systerlikt på rampljuset och de vet att bjuda på en show. Samtidigt skapar Lindberg och trummisen Emlee Johansson ett grymt driv bakom dem.

Hårt turnerande har gjort dem till en sammansvetsad maskin som med synbar lätthet kör över och sparkar liv i en till en början lite söndagsseg publik. Inte minst när de i finalen låter We fight for rock n roll glida över i en cover av Beastie Boys gamla rap/rock-crossover hit Fight for your right to party. Och det är ju det vi gör: vi slåss för vår rätt till rock n roll-party så länge det går.

* * *

Det är alltid riskabelt det här med förband. Det är alltid en risk att det är någon som är yngre och hungrigare än en själv. Jag minns hur Helloween nästan blåste ett uppenbart turnétrött Iron Maiden av scenen på Scandinavium 1988 (märkligt nog var Maiden oändligt mycket hungrigare 20 år senare på Ullevi). Och lite så är det ju nu också. De australiensiska veteranerna kommer inte i närheten av Thundermothers hunger och urskraft.

Å andra sidan har Angry Anderson en värme och en chosefrihet som bär långt. Hans band må vara evigt dömt att vandra i skuggan av sina landsmän i AC/DC, ett band de är sammanlänkade med på många sätt. Deras tidiga plattor är producerade av Vanda och Young, producentduon som förutom att ha rattat åtskilliga AC/DC-plattor till hälften består av Angus och Malcolm Youngs storebror George.

Dessutom har flera medlemmar i det bandet under någon period spelat i Rose Tattoo. I den nuvarande upplagan finns Mark Evans med som hade hand om de tjocka strängarna under större delen av deras bästa år, när Bon Scott höll i mikrofonen.

De må ha hamnat i skuggan av AC/DC men det vilar ändå inga sorger över deras musik som befinner sig någonstans i gränslandet mellan glamrock, tidig New Wave of British Heavy Metal och bluesrock a la Savoy Brown. Och man skojar inte bort vare sig Dai Pritchards slidespel på gitarren eller en låt som Nice Boys (don’t play rock n roll) – det är inte en slump att Guns n Roses gjorde en cover av just den låten på Live like a suicide-EP:n

 

 

 

Ångvältsriff och nasala skrik

Det svänger där nere på golvet. Det svänger blytungt. Gary Maders bas, Aaron Hills trummor och nedstämda gitarrriff från Jimmy Bowers ersättare under denna turné, bandets tidigare gitarrist Brian Patton, sätter världen i gungning. De är en ångvält som rullar ut över publiken och förintar allt motstånd.

Genom de sista återstående resterna skär Mike Williams lätt nasala skrik likt en kedjesåg.

– Vi älskar er, hojtar en man i publiken.
– Tack, svarar Mike Williams från scen.
– Vi hatar er, roper en kvinna.
– Oavsett vilket ger ni mig uppmärksamhet, säger Mike Williams med ett leende.

Sludge metal-bandet Eyehategod från New Orleans gästade Plan B på onsdagskvällen. ”Hoppas du får en fin kväll”, sade en god vän när jag berättade att jag skulle dit. ”Det blir nog snarare tungt och hårt” replikerade jag. ”Det kan vara fint det med. På sitt sätt”, sade hon.

Och det kan det ju. Och det var det. Inte så att det inte finns problem med bandets musik. De arbetar väldigt mycket från ett uttryck och det är inte direkt någon större variation mellan bandets låtar.

Å andra sidan har de inom de ramar de satt upp för sin musik har de förfinat det uttrycket till perfektion. Lite som Fucked up! kombinerar hardcore-sång med indie pop-gitarrer förenar de doom metal med hardcore och man skojar inte bort det där svänget.

Inte minst imponeras jag av extremt tajta de är i deras patenterade gradvisa steglösa tempoväxlingar. Och av Mike Williams förmåga att mellan de brutala insatserna bakom mikrofonen projicera bilden av sig själv som en varmhjärtad och jovialisk värd som för visso räcker finger åt publiken men som också också gör hjärt-hand-tecknet och visar till synes äkta glädje över det starka gensvaret.

Det var mörkt (även bokstavligt talat, som synes av bilderna). Det var tungt. Det var brutalt. Och ändå gick man därifrån med ett leende på läpparna. Kanske är det så att den där ångvälten och kedjesågen driver ut de inre demonerna.

 

Sweden Rock – avslutningen

Bob Noveaux, Ritchie Blackmore och Ronnie Romero i Rainbow. Foto: Jörgen Johansson.

Det är naturligtvis åtminstone delvis falsk marknadsföring att kalla avslutningsakten på Sweden Rock Festivals största scen för Rainbow. Förvisso har bandet alltid haft något slags svängdörrspolicy för medlemmar som inte heter Ritchie Blackmore men när han nu återstartar under det gamla bandnamnet har han med sig rytmsektionen från Blackmore’s Night (däribland duktige basisten Bob Noveaux (eller Curiano som han egentligen heter i efternamn) som även varit medlem i Mink DeVille), Yngwie Malmsteens gamle keyboardist Jens Johansson och exakt 0 medlemmar från någon av de klassiska Rainbowuppsättningarna.

Ritchie Blackmore.

I låtvalet lutar man sig lika mycket mot Deep Purple som mot Rainbows låtkatalog. Det hela ska nog snarare ses som ett soloprojekt. Trots det tar sig Blackmore en ganska blygsam plats på scen, även om hans stilbildande gitarrspel naturligtvis står i första rummet. I stället låter han sångaren Ronnie Romero kliva längst fram på scenen och stjäla det mesta av rampljuset. Romero gör ett gott jobb i att hitta ett slags gyllene medelväg mellan de olika vokalister som sjungit på originalen, vilket är imponerande med tanke på att det är några av hårdrockens allra största röster vi pratar om: Ronnie James Dio, Joe Lynn Turner, Ian Gillan och David Coverdale. Att säga att han når upp till Dios höjder vore naturligtvis en brutal överdrift men det är ändå ett imponerande jobb han gör.

Ronnie Romero.

Även det lyhörda samspelet mellan de mycket duktiga musikerna imponerar. Men de har ändå svårt att riktigt dra igång den stora publiken. Det är inte förrän under den sista tredjedelen, när Romero kommer tillbaka på scen efter en alldeles för lång version av den instrumentala Difficult to cure (baserad på Beethovens 9:a) och sparkar igång All night long som det tänder till på riktigt, Då börjar även Ritchie Blackmore dra på munnen och Romero slipper ensam stå för showen.

 

Biff Byford i Saxon.

Saxon har varit uppe på toppen, popularitetsmässigt, och nere på botten. Biff Byford och hans manskap visar på värdet i att stå på sig och kämpa vidare, oberörda av rådande trender.
När man tog sina första steg som band var det new wave som gällde men den nya vågen av brittisk heavy metal skulle få sin tid i rampljuset i det tidiga 80-talet. Sedan kom grungen och de klassiska metallbanden blev obsoleta.

Men man kämpade vidare och gjorde det man alltid har gjort. Det tarvar respekt. Då är det svårt att inte glädjas åt att de lyckas dra en massiv publik till den största scenen (det är premiär för bandet på Festival Stage) mitt på blanka eftermiddagen. Att det sedan ännu gnistrar om pärlor som 747 (Strangers in the night), Crusader och Princess of the night gör inte saken sämre. Det gör inte heller att en låt som titelspåret från bandets 21:a (!) och näst senaste studioalbum, Battering ram, väl förtjänar sin plats jämte dem.

Ett stort spektakel och ett värdigt avslut

Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley. Foto: Jörgen Johansson.

 

Led Zeppelins Rock n Roll tonar ut i PA:t. Kiss-skynket stiger upp mot scentaket för att sedab falla ned. Ned från det samma kommer tre plattformar med tre hårresande figurer. Demonen, Rymdmannen och Stjärnbarnet; Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley.
Di-du Di-du Di-du Di-dum. Di-du Di-du Di-du Di-dum.
I feel uptight on a saturday night, sjunger Stanley.
Och jublet är enormt från folkmassan som består av kanske inte varenda levande själ på Sweden Rock men i alla fall den stora majoriteten.

Att börja lite mjukt så här i karriärens elfte timma, när vägs ände nästan är nådd och avskedsturnén är väl under väg, ligger naturligtvis inte för ett band som högeligen skulle fnyst åt en devis som lagom är bästa. Nej, istället sparkar man igång med Detroit Rock City, ett av sina i mitt tycke starkaste kort. Att låten handlar om att gå ut med en smäll känns passande i sammanhanget. Protagonisten är upptaggad, glad och bakom ratten på väg till en konsert med sitt favoritband när han frontalkrockar med en mötande lastbil. Paradoxalt nog är det allt annat än en sorglig sång. Det är en låt som pumpar adrenalin ur varje por, ur varje luftficka
i det tajta unisona riffandet mellan gitarrerna och basen.
Drygt två timmar senare tackar de för sig med I want to rock n roll all night och skimrande långa band som singlar ned från luften, uppskjutna av kanoner i ett rökmoln.
Däremellan: allt. Och jag menar verkligen allt en rockkonsert av det här formatet kan erbjuda och det i fläskig de luxe-förpackning.

Det är flygande trumpodium och en gitarrist som skjuter rymdskepp med sin gitarr. Gene Simmons spottar blod och sjunger en blytung God of thunder från en plattform som lyfts upp nästan till himlen – liksom från ett antal videoplattor, något som ger en skönt creepy känsla. Paul Stanley åker linbana över publiken för att sedan stå på ett torn mitt i där han sedan sjunger Love gun och I was made for loving you. Den sistnämnda är bandets allra största hit.
Redan där skulle det varit mycket för vilket annat showinriktat rockband som helst. Men Kiss stannar inte där. Det är konfettiregn på konfettiregn, bevingade ormar som sprutar rök och mer pyroteknik än en allsvensk säsong. Det är Eric Singer bakom en glittrig fuskflygel som tolkar originaltrummisen Peter Criss gamla paradnummer, balladen Beth. Och det är Cold gin, Shout i out loud, Heaven’s on fire (min egen introduktion till bandet i tonåren) och Crazy, crazy nights.

Det finns naturligtvis en del att anmärka på. Sist Kiss var i Sverige fick de mycket kritik för att Paul Stanleys röst inte längre håller måttet. På Sweden Rock låter han också mer än lovligt kraxig, trots att han får gott om vokal hjälp. Eric Singers trumsolo i 100 000 years känns ungefär så långt. Stanleys mellansnack och call and response-övningar tycks aldrig ta slut och Thayers gitarrsolo var väl inte över sig fantastiskt.
Men vad spelar det för roll egentligen. När Kiss avslutar sin bana lämnar de oss med en rejäl smäll. En smäll värdig ett band som inspirerat åtskilliga tonårsgenerationer att plocka upp gitarrerna och leva rockstjärnedrömmen. Kiss har aldrig handlat om skönsång och ekvilibristiska instrumentala prestationer. De är och har alltid varit ett spektakel i ordets bästa bemärkelse. Jag går från åkern i Norje med ett leende på läpparna trots festivalvärkande leder och att folkmassan, som uppenbarligen i sin helhet ska åt samma håll som jag rör sig, i myrfart. Och leendet sitter kvar där så här ett halvt dygn senare.

 

Arvet efter Kiss lever vidare

Återväxten är säkrad. Åttaårige Olle Igemar från Förslöv, här tillsammans med mamma Anneli och pappa Andreas, i Ace Frehlys Spaceman-smink. Foto: Jörgen Johansson.

Redan när man kommer in på Sweden Rock Festivals område fattar man vilka som är årets stora namn. Från mixertornet som reser sig upp alldeles innanför entrén tittar Paul Stanleys stiliserade och Starchild-sminkade ansikte ut över den invällande folkmassan.

Sagan om Kiss började i New York i det tidiga 70-talet när Paul Stanley och Gene Simmons svararade på en annons där trummisen Peter Criss sökte folk att spela med. Man knöt till sig gitarristen Ace Frehley och gjorde sin första spelning tillsammans i Queens den 30 januari 1973 framför en publik bestående av tre personer. Resten är, som det heter, historia.
– De har gått igenom så många stilar så egentligen kan de tilltala vem som helst. De har sin disco-sida, de har det åttiotaliga, de har 70-talssvänget. Det känns som att det finns ett Kiss för alla, säger Guernica Mancini, den Lundabördiga sångerskan i hårdrocksbandet Thundermother som liksom Kiss spelade på Sweden Rock på fredagen.

Gene Simmons, Ace Frehley, Peter Criss och Gene Simmons inför en spelning 1977. Foto: AP/TT

 

Med sminkade ansikten, utflippade scenkostymer, platåskor, rykande gitarrer och pyroteknik skulle de slå ned som en bomb i musikvärlden. Musiken minst lika mycket gemensamt med glamrocken som den hade med tidens mörkare och i det sena 60-talets bluesrock rotade hårdrock.
Kanske var det Gene Simmons demon-sminkning och bloddrypande scenshow som bidrog till myten att bandnamnet – som egentligen kom av att Peter Criss en gång spelat i ett band som hette Lips – skulle vara en förkortning av Knights in Satans Service. De blixtrande S:en i bandets logotyp fick upprörda människor att tro att bandet var nazister, något som ter sig ironiskt med tanke på att både Stanley och Simmons är av judisk börd.
Att föräldragenerationen förfasades gjorde säkert sitt till för att göra bandet till eviga tonårsfavoriter.

Guernica Mancini i Thundermother. Foto: Jörgen Johansson.

Guernica Mancini fick en crash course i allt som har med Kiss att göra när bandet blev utvalda att spela på Kiss Cruise – som är precis vad det låter som, en kryssning i Västindien där allt handlar om det klassiska bandet i november förra året.
– Jag var inte ett jättestort Kissfan innan vi åkte dit även om jag gillade dem och hade en väldig respekt för bandet men efter det blev jag helt Kissfrälst. De spelade Kiss 24/7 och man blev helt hjärntvättad på ett jättefint sätt. Alla går omkring i sina sminkningar, berättar hon när tidningen möter henne på festivalens VIP-område dagen innan spelningen.
– Det var helt sjukt! Vår ena bokare anmälde oss till tävlingen för att komma med utan att berätta det för oss förrän vi blev topp tio. Vi började promota det så mycket vi kunde och blev till slut utvalda.
– Vi spelade på den minsta scenen och gjorde tre gig och för varje spelning kom det mer folk och ryktet spred sig. Det sista giget gjorde vi i Kiss-sminkning. Jag var Paul Stanley såklart.

Det råder knappast någon tvekan vilket band schweiziskorna Florence Imhof, Claudia Muther och Dalila Di Secli absolut inte skulle missa på fredagskvällen. Foto: Jörgen Johansson.

 

Kiss har varit banbrytande musikaliskt, image-mässigt och när det gäller att skapa en enorm scenshow. Men även när det gäller allt det som är runtomkring musiken och scenframträdandena har man brutit ny mark. Bandets loggor finns på allting från kläder till lunchlådor och till och med en likkista.
“Jag älskar livet men den här får alternativet att te sig rätt jäkla bra” sa Gene Simmons när den sistnämnda lanserades.
När det gäller att dra in pengar vid sidan av kärnverksamheten är det svårt att inte associera till hur George Lucas, i ungefär samma tid som Kiss blev ett av världens största band, lyckades göra Star Wars till en gigantisk pengamaskin.
– Det är en business och det får man respektera, säger Guernica Mancini.

På Kiss Cruise visade det sig genom att även artisterna fick betala för allt som var extra. Som till exempel att se hjältarna spela i full sminkning.
– Därför är jag så jäkla taggad för att få se dem imorgon. Jag såg Kiss spela utan smink på båten och alla de gamla medlemmarna var uppe på scen och jammade. Men jag har aldrig sett dem med sminkningen på.
Och det finns lärdomar att dra även för unga band av att se hur de gamla mästarna skapade en industri kring sin musik.
– Jag tycker att det är väldigt inspirerande för oss. Det är en annan tid som vi håller på att breaka i men vi kan fortfarande lära oss mycket av Kiss, till exempel att merch:en kanske måsta vara lite mer spexig. Nu är vi fortfarande i ett tidigt stadie av karriären men vi är fyra brudar och vi hade lätt kunnat göra en serietidning eller action-figurer för att maxa vårt namn och vår marknadsföring.

Guernica Manzini, Thundermothers i Lund födda och uppväxte sångerska, fick en rejäl Kiss-hjärntvätt när bandet blev utvalda att i vintras spela på Kiss Cruise. Foto: Jörgen Johansson.

 

För Guernica Mancini och hennes bandkamrater gav kryssningen med Kiss minnen för livet. Som till exempel möten med forna bandmedlemmar som gitarristerna Bruce Kulick och Ace Frehley. Tillsammans med nuvarande trummisen Eric Singer fick hon till och med jamma.
– Jag kunde inte sjunga på grund av problem med stämbanden men jag fick hybris och trodde jag kunde spela cajon [ett slags rytmlåda som man sitter på och trummor på med händerna, reds.anm.]. Det var skitpinsamt men fantastiskt.
Paul Stanley och Gene Simmons höll sig dock mest för sig själva på båtens översta våning.
– När vi var på Bahamas gick Paul Stanley framför mig med sin son men jag ville inte gå fram och vara störigt fan.

Vad är det då som är så stort med Kiss och som har fått generation efter generation att följa bandet som nu är ute på sin allra sista världsturné? För Guernica Mancini har de varit en inspiration att ta ut svängarna.
– Jag älskar musiken och showen. Det är så storslaget och fett och coolt. Jag gillar att de har tillåtelse att göra det där som många önskar att de vågade göra. Om jag ska ta det till mitt eget band så har jag tagit ut svängarna mycket mer desto mer trygg jag har blivit som frontare och sångerska. Jag känner att Kiss inspirerar till det.
Hon hyllar också Kiss erkännt hängivna fan club Kiss Army.
– De är så fina människor. Så lojala fans. När vi har spelat nu efter Kiss Cruise har det kommit folk från Kiss Army och tittat på oss.
Det har också lett till Thundermother bjudits in till att spela i Miami på förfesten till den kommande kryssningen, tillsammans med bland andra Ace Frehley och Sebastian Bach.

Bröderna Johan och Mattias Carlsson tillsammans med Anja Johansson, alla från Stockholm. ”Men vi är trevliga Stockholmare, det finns faktiskt sådana”, säger Johan. Foto: Jörgen Johansson.

Jack Black lever rockstjärnedrömmen

Jack Black i Tenacious D. Foto: Jörgen Johansson.

”Är ni på låtsas eller på riktigt?”
Den frågan får Doktor Kosmos i en låttext.
Citatet dyker upp i hjärnan under inledningen av Tenacious D:s spelning under torsdagen på Sweden Rock Festival. Duon som består av Hollywood-skådisen Jack Black och Kyle Gass omfamnar ett brett spektrum av (hård)rock med Blacks ständigt närvarande komiska ådra i centrum. Han leker med rockens klischéer och myter. .
Inledningsvis känner jag mig lite tvekande. Blacks scenpersona ekar hans roll i filmen School of Rock. Å andra sidan känns det som att det finns väldigt mycket av Black själv i den rollen och att kärleken till rockmusiken är genuin finns det ingen tvekan om.
De vinner över mig. Det är charmigt, medryckande och framförallt roligt.
”Kan du haja, vi är på låtsas OCH vi är på riktigt”, lyder Doktor Kosmos svar på frågan. Och det känns som att Tenacious D också är just det.

Powerwolf. Foto: Jörgen Johansson.

Komiska under torsdagen på SRF var också tyska power metal-bandet Powerwolf, vars bombastiska musik för tankarna till ett Sabaton med kyrkorgel, corpse paint och Hammer Horror-estetik. Jag är dock inte säker på att det är meningen att de ska te sig som komiska. Det är lite fånigt men ändå kul. Man skojar inte bort de allsångsvänliga refrängerna, även om det bombastiska och teatrala blir lite väl mycket emellanåt.

Joe Elliott i Def Leppard. Foto: Jörgen Johansson.

Torsdagskvällens headliners var Def Leppard, ett band som var ungefär så heta man kunde bli när de 1987 släppte albumet Hysteria. Historien om hur trummisen Rick Allen höll på att mista livet i en bilolycka men istället blev av med en arm och hur han, trots det, lyckades ta sig tillbaka till trumpallen skapade ett massivt intresse som infriades av ett par rejäla radiohits och ett delvis nytt sound framplockat av demonproducenten Mutt Lange.
Jag lyssnade sönder mitt kassettband med skivan på, inte minst låtarna Animal och Pour some sugar on me gick heta. Under de senaste 30 åren måste jag dock erkänna att jag inte skänkt många tankar åt Rick Allen, Joe Elliott och deras bandkamrater. Det tydligt 80-talsfärgade soundet har väl inte klarat tidens tand sådär jättebra och jag var väl inte supeladdad inför deras spelning.
Jag måste ändå ge dem att de levererar en snygg show där allt sitter på proffessionellast möjliga sätt. Även om svänget är ganska stelt så finns det en tilltalande entusiasm, spelglädje och showmanship som väger upp.

Alissa White-Glutz i Arch Enemy. Foto: Jörgen Johansson.

För mig personligen var det dock Arch Enemy. Att byta sångare är en prövning som de flest band knappt överlever. Den svenska melodiska dödsmetallens flaggskepp har gjort det två gånger. Det var med sina andra vokalist, tyskan Angela Gossow och hennes bengkrossargrowl i centrum, som de tog klivet upp till giganterna. Sedan en handfull år tillbaka är det dock kanadensiska Alissa White-Gluz som frontar bandet. Och det gör hon med pondus, attityd och ett bett i rösten som inte står Gossow långt efter.
Det är svårt att kombinera brutalitet med melodier och dynamik men Arch Enemy gör det med den äran. Frågan är dock om festivalen inte borde placerat dem på största scenen med tanke på den massiva publiktillströmningen.

Johanna Sadonis i Lucifer. Foto: Jörgen Johansson.

Det enda trista är att spelningen krockar med Lucifers gig vilket tvingar mig att alternera mellan två scener. Lucifer centrerar kring sångerskan Johanna Sadonis och den nuvarande upplagan av bandet har hennes fästman, den inte helt obekante Nicke Andersson, på trummor.
Det är inte bara Lucifer-loggan från Kenneth Angers film Lucifer Rising på Sadonis byxdress som för tankarna till den mörkare sidan av det sena 60-talets San Francisco. Musiken påminner om en hårdare variant av bandet Coven och Sadonis utspel känns som en sentida Stevie Nicks samtidigt som rösten ekar Grace Slick. Det är på det hela taget en alldeles utmärkt spelning.

Black Sabbaths ande vilade över Norra Gränges

Det var tungt igår på Plan B. Nedstämt. På det bra sättet. På det där sättet som bär sina Black Sabbath referenser på utsidan. Inte minst gäller det kvällens huvudakt Electric Citizen. Precis som Sabbath kommer de från ett område kännt för sina tunga industrier. För Black Sabbath var det Birmingham, själva industrialismens födelseplats, och för Electric Citizen är det Cincinnati mitt i det amerikanska rostbältet.

Ross Dolan lägger lika eleganta som blytunga riff som inte på något sätt hymlar om var inspirationen kommer från. Över det hustrun Laura Dolans mässande befallande stämma. Det är ett band med självklar pondus på scen. Killarna i bandet håller sig på sin kant och lämnar spelrummet fritt för Laura Dolans intensiva utspel.

Det känns lite som om Black Sabbath, efter att Ronnie James Dio hoppade av som sångare, hade vänt sig åt San Francisco, rekryterat Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick och lagt mer fokus på den psykedeliska sidan av musiken – vilket för övrigt hade varit en alldeles förträfflig idé som hade besparat både bandet och dess fans en lång ökenvandring.

Trots att de bara funnits som band i fem år har Electric Citizen hunnit få ur sig en imponerande låtkatalog utspridd över tre fullängdsalbum, det senaste – Helltown – döpt efter det folkliga namnet på den Cincinnati-stadsdel där de kommer ifrån. Lika rutinerade är inte kvällens första akt Blackwater Holylight från Portland i Oregon.

Blackwater Holylight släppte sitt självbetitlade och alldeles utmärkta debutalbum i april i år och de kan inte riktigt visa upp samma självklara pondus som Electric Citizen. I gengäld har deras musik ett större musikaliskt djup och dynamik.

Visst finns tyngden från Black Sabbath även här men det psykedeliska elementet är starkare accentuerat och basisten Alison ”Sunny” Faris och gitarristen Laura Hopkins sjunger stämmor på ett sätt som ekar av systrarna Deal i The Breeders (och i syster Kims fall även Pixies).

Stämsången är en lätt flytande och svävande kontrapunkt till gitarrens och basens tunga jordiga riffande. Ett 90-tal till gitarrernas 70-tal skulle man också kunna säga. I kombination med alldeles utmärkta låtar är det svårt att inte falla för deras musik. Jag har svårt att se att detta inte skulle vara ett band för framtiden. Med lite mer utspel på scen och ett album till i bagaget så lär det här bandet vara headliner nästa gång de kommer till Sverige.

Rock rätt i skrevet

Thundermother. Foto: Ralph Bretzer

Rock n roll är farligt. Redan på Elvis Presleys tid kapade man honom på mitten i tv. Allt från midjan och ned var bannlyst. Den där råa, primala kraften som rocken hämtade från bluesen, från Robert Johnson, Willie Dixon och Muddy Waters. Men the powers that be kunde inte besegra kraften i det, den bar vidare över Elvis, Eddie Cochran, garagerockarna på 60-talet, via AC/DC, Motörhead och The Runaways till idag.

Det är inte en intellektuell kraft. Den siktar in sig rakt på skrevet – Elvis kallades inte Elvis the Pelvis för inte – och kanske är det därför den aldrig tycks dö ut; därför den tycks finna nya generationer att korrumpera (på det bästa av sätt) om och om igen. Och kanske är det därför jag blir alldeles varm inombords och ler fånigt varje gång jag känner dess kraft på en spelning.

Det är just där, live, den gör sig bäst. Det är då den får fritt spelrum, där den är som mest livsbejakande och kraftfull.
Den kraften var i högsta grad närvarande när Va Rocks och Thundermother stod på KB:s scen. Det är två band som bär sina AC/DC- och The Runaways-influenser tydligt synliga. Vi snackar alltså hårdrock med tonvikten lagd på hård rock och inte på heavy metal.

Va Rocks

Att förbandet Va Rocks börjar jobba upp en rejäl fanbase är också uppenbart. Ration mellan Va Rocks och Thundermother-t-shirts i publiken föll ut till förbandets fördel med god marginal. Det kändes dessutom som att det var mer folk när de spelade.

Jag såg dem senast på Malmöfestivalen för två år sedan. Sedan dess har de tagit ett rejält kliv. De känns tuffare, tightare och bättre. Att de ser ut att ha roligt på scen är också ett stort plus i kanten. Det smittar av sig.

Mycket handlar om att projicera självsäkerhet. Om Bon Scott i AC/DC, Lemmy i Motörhead eller Cherie Currie i Runaways någonsin tvivlade på sin förmåga att rocka sönder en publik så var det inget de på något sätt lätt synas utåt. Va Rocks känns självsäkra på samma sätt på scen och är det något Guernica Mancini i Thundermother utstrålar när hon kommer ut på scen så är det just självsäkerhet.

Det ska inte förväxlas med stöddighet, det är bara den där självklara känslan av att ha rätt att stå där mitt på scenen och kräva uppmärksamhet från en betalande publik. Det är en känsla som är absolut livsnödvändig för att den här typen av rå och rak rock ska fungera.

Dagens Thundermother är ett i princip nytt band. I mars förra året byttes alla medlemmar utom gitarristen Filippa Nässli ut, men det var inget som hördes på KB. Det nya bandet är samspelt och underhållande. Mancini är kanske ingen Adele men hon har bra klös i stämbanden, den rätta attityden och vet att äga scenen med små medel.

Jag kan dock tycka att det blir lite enahanda i längden. För fullängdsspelningar behövs en större variation. När det en bra bit in i spelningen smyger sig in en lite lugnare låt, i form av Fire in the rain från senaste självbetitlade albumet, är det något av en befrielse. Det ger också Mancini en chans att tydligare visa att hon inte bara är en bra frontperson utan också en duktig och uttrycksfull rocksångerska.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv