En Malmö-trippel

Seguwita 1Seguwita Foto: Ralph Bretzer

Kulturbolaget bjöd på en en Malmötrippel på fredagskvällen. Tre Malmöband i lite olika fas av karriären, men alla på uppåtgående. Stella Lugosi gjorde sin sista spelning för året och det iförda svarta luciaskrudar dagen till ära.
– Det är första och sista gången vi gör ett luciatåg, sa sångerskan och låtskriverskan Anna Bergvall efter spelningen.

Stella Lugosi har spelat mycket under hösten och går in i studion i januari för att spela in sin första skiva. Den ser jag mycket fram emot. Deras långsamma och dramatiskt laddade indiegospel går rakt in i hjärtat på mig. Deras förkärlek för att leka med presentationen och arrangemangen gör varje spelning spännande att se. Kören ger dem dessutom en fyllighet i ljudbilden som får dem att stå ut.

Bandettes har skapat svallvågor med sin låt The Beard Song. Den har spelats för sex miljoner amerikaner på CBS, ett grekiskt skäggsällskap har tagit den till sig och ett slovenskt punkband har  gjort cover av den, berättar sångerskan och gitarristen Anna Linnéa från scen. Jag gillade deras country- och folkfärgade debutalbum men live växer de ut till något mycket mer. De har ett bra driv och fint samspel sinsemellan, både musikaliskt och scenmässigt. Dessutom har Anna Linnéa Edström  och bassisten Hannah Billing, som delar på det vokala insatserna, en mycket bra dynamik sinsemellan varandra.

The Beard Song är naturligtvis en höjdpunkt men för mig är den riktigt peaken under spelningen när Anna Linnéa Edström  ställer undan gitarren och med den nyvunna rörligheten hon då får låter sig själv blomma ut som publikdomptör, Hon förvandlar oss alla till en enda stor gospelkör i den jazziga Niagara Falls. Låten är riktigt bra på skiva men här får den mycket mer kraft. I kombination med bandets uppenbara spelglädje räcker det för att golva mig.

För både Stela Lugosi och Bandettes utgjorde fredagskvällens spelning deras första på KB. För Seguwita som avslutade kvällen var det deras första över huvud taget. De släppte sin första ep tidigare i år och den innehåller tre spår som skickar tankarna till The Gaslight Anthem. Rock med ett bultande hjärta och en punkig egg som står lika mycket i skuld till den unge Springsteen som till The Clash.

Det var, som sagt deras första spelning någonsin men det handlar definitivt inte om några musikaliska nykomlingar. Istället handlar det om något av ett malmöitiskt superband och bakom det märkliga bandnamnet döljer sig medlemmar från bland annat Sista Sekunden, Atlas Losing Grip, Satanic Surfers och Terrible Feelings. Så sitter allt där det ska redan från första stund. De må inte ha skrapat ihop en låtkatalog av den kvalitet The Gaslight Anthem kunde visa upp på sin karriärhöjdpunkt The ’59 sound men det jag hörde bådar gott inför framtiden. Här finns både passionen och kunskapen att kanalisera den i musikalisk form.

Stella Lugosi 2Stella Lugosi som svart luciatåg.

Stella Lugosi 1
Bandettes 1Bandettes

Bandettes 2

Seguwita 2Seguwita.

Seguwita 3 liten

TOYT putsar vidare på sitt recept

14_noje_turnTurn off your Television. Foto: Pressbild

Ny höst innebär nytt album från malmöitiska folkpoptrion Turn off your television. Men tre album på lika många år hade det varit förståeligt om bandet hade tappat lite av sin fart på vägen men så är inte fallet. Plattorna har hållit en hög och jämn kvalitet – och till stor del hållit sig till den redan från början utstakade vägen. Save all the liars (Sound of wool) är på intet sätt något undantag.

save-all-liars
Turn off your Television
”Save all the liars”
(Sound of wool)
Betyg: 4

Jon Rinneby och hans kollegor har inte fått någon “A writer’s cramp” som de själva sjunger om. Istället putsar bandet vidare på sitt recept bestående av skäggrock, klassisk pop och 60-talets folkrock.

Det är hantverksskickligt utsnidade popmelodier i lekfulla arrangemang som framförs på ett som känns som känns väldigt levande. Framförallt bär bandet på en värme i sitt uttryck som jag tycker väldigt mycket om. Frågan är om de inte med “Save all the liars” fått till sitt bästa album hittils. Jag är böjd att tycka det. Framförallt växer sig deras låtskrivande bara starkare och starkare.

Sfärernas musik

DSC_0190Linda Perhacs. Foto: Ralph Bretzer

Jag älskar att gå på konserter. Jag älskar riktiga rockklubbar, och av sådana har Malmö sin beskärda del. Ibland är det dock trevligt med spelningar som bryter det klassiska mönstret. En sådan var jag på under onsdagskvällen i ett samarrangemang  mellan Moderna Muséet och Music Doc.

Vi befinner oss på muséets lastkaj, ett bakre rum med kuddar på golvet och biofotöljer längs väggarna. På väggen bakom ”scenen” – projiceras ett kalejdoskop-mönster och i högtalarna spelas jazzmusik på låg volym som sätter stämningen innan spelningen drar igång.

Kvällens huvudakt är något av en begivenhet. Linda Perhacs släppte sitt hittills enda album, Parallelograms,  1970. Plattan som är ett exempel på den tidens psykedeliska folkmusik gjorde då inte mycket väsen av sig trots uppenbara kvaliteter. Den spänner från förtjusande vacker folkpop a la Joni Mitchell och Crosby, Stills & Nash via den rootsiga Paper Mountain Man till huvudnumret, det komplexa och utmanande titelspåret som får mig att tänka lika mycket på modern konstmusik som på folkpop.

Med tiden har hennes musik dock börjar sippra igenom sprickorna i tiden och på ett nästan lite märkligt sätt influera tiden. Så olika artister som Daft Punk, freakfolksångaren Devandra Benhart och svenska melodiska dödsmetallbandet Opeth tillhör dem som låtit sig influeras. För några år sedan började hon plötsligt uppträda och nu är en uppföljare på gång. Spelningen i Malmö är hennes andra i Europa någonsin – den första var i Berlin i måndags.

Med tanke på att hon knappast är någon ungdom längre och att det har gått 43 år sedan hennes enda platta släpptes vet jag inte riktigt vad jag har att vänta men det visar sig att hennes röst är vid god vigör och att hon backas av ett mycket fint band. De nya låtarna från kommande plattan håller också hög standard och faller fint in med klassikerna.

Perhacs tar en paus en bit in i spelningen och låter var och en av sina medmusiker ta lead på var sin låt. Det är ett kvitto på hur bra bandet är att spelningen inte dalar allt för mycket under den tiden. Inte minst imponerar hennes två medsångerskor Michelle Vidal och Durga McBroom-Hudson. Den sistnämnda kanske någon kommer ihåg från technoduon Blue Pearl som var stora i början av 90-talet eller från sin tid som körsångerska med Pink Floyd.

Linda Perhacs musik har förmågan att transportera lyssnaren till andra sinnestillstånd och har också en mycket stark visuell, nästan cinematisk, aspekt. På frågestunden efter spelningen tar någon upp det där med det visuella i musiken och Perhacs berättar då om hur det lite märkliga mellanspelet i Parallelograms kom till som en slags musikalisk representation av ett himlafenomen hon sett när hon körde bil hemma i Topanga Canyon, Los Angeles.

Det är ett något svårgreppbart resonemang men när man lyssnar på stycket känns det inte så svårt att förstå, ändå. Jag tror att det var Pythagoras som pratade om sfärernas musik, den tänkta musik som himlakroppar skapar genom sina rörelser. Med tanke på att både himlakropparna och musiken styrs av matematikens lagar så finns det ju en logik i det. Jag vet, det låter flummigt, men jag har inget bättre sätt att beskriva hur Linda Perhacs musik låter.

En låt som hon tyvärr inte körde på spelningen är Paper Mountain Man, en sång som står inte stark kontrast till allt annat på skivan med sitt jordnära sound som påminner mig mer om Bobbie Gentrys countryrock än om psykedelia. Jag frågar henne om den på frågestunden och hon berättar att låten handlar om en man som hon hade ett förehållande med och som hon såg som sin stora kärlek men som sårade henne och som senare knarkade ihjäl sig.
– Han behövde ett annat sound. Det var sådan han var, säger hon.

DSC_0052

DSC_0047

Frågestund efter spelningar… Vilken bra grej. Det borde det vara efter varje konsert.

DSC_0018

För uppvärmningen stod Sarah Hepburn, en sångerska från Chicago som numera är bosatt i Köpenhamn och som har jobbat mycket med Neil Halstead från Mojave 3 och Slowdive. I mitten av 00-talet släppte hon sin första soloplatta ”Stars & haze”, en sympatisk men lite blek singer/songwriter-skiva där hon backades av folk från Mojave 3.

På scen nu är hon betydligt mer spännande än så. Avskalat till den egna akustiska gitarren, rösten och ibland tvärflöjt och med en elgitarrist och lite elektronik som enda backup trollband hon under de allt för få låtar som hon hann köra. Hon lyckas slå an en känsla som är både uråldrig, modern och tidlös på en och samma gång.

DSC_0030

Övertygande Billy Bragg

Foto: Ralph Bretzer

Senast Billy Bragg var i Sverige var förra sommaren när han stod ensam med sin silvergrå Fender Telecaster på Way out Wests största scen. Då var det punktrubaduren vi såg; den Billy Bragg som för mer än 20 år sedan fick mig att fastna för hans musik. Sedan dess har albumet Tooth & nail släppts, en skiva som hämtar näring från den amerikanska folk- och countrytraditionen. Det är inte svårt att se den som en naturlig fortsättning på den albumtrojka han gjorde tillsammans med Wilco där de tonsatte Woody Guthries sena texter, de texter som Guthrie vid slutet av sitt liv var för sjuk att själv kunna sätta musik till.

Det är också den Billy Bragg som på onsdagskvällen klev in på KB:s scen tillsammans med fullt band. Den första tredjedelen av spelningen har en tydlig countryprägel där steelguitar och ståbas får mycket utrymme. Materialet kommer huvudsakligen från senaste platta och Guthrie-skivorna. Det i kombinationen med Braggs roliga och sympatiska mellansnack med självironi, skrönor från livet på vägarna och tjuvnyp mot såväl en roddare som självaste Morrissey skapar en gemytlig stämning. Nya spåret No one knows nothing anymore känns också som en blivande klassiker.

Det är dock när bandet går av scen och Bragg byter den halvakustiska Gibsongitarren mot den silverfärgade Telecastern och sparkar igång den rödglödgade klassikern To have and have not från 30-årsjubilerande solodebuten Life’s a riot with spy vs. spy som det tänder till på allvar. Då drar kvällens första riktiga allsång igång och spelningen lyfter till en ny nivå. Det blir inte sämre när han följer upp den med alltid lika vackra The man in iron mask och The milkman of human kindness.

Stämningen håller i sig när bandet kommer tillbaka på scen och nu är det mesta av den inledande countryn som bortblåst. Istället bjuds det på jangle-pop a la Byrds i Sexuality, rak rock i Reckoning  för att i en smått extatisk final landa i folkpunkiga Help save the youth of America. Däremellan hinner han med åtskilligt, däribland självklara höjdpunkten A new England (och där inte många av de cirka 600 personerna på KB tysta) och ett par politiska brandtal: mot kapitalismen, naturligtvis, och vad, enligt honom själv, värre är – cynismen.

När jag såg Billy Bragg på Way out West var det första gången för mig, trots att jag lyssnat på honom så länge. Jag gillade verkligen vad jag såg men jag var nog mest av allt glad att han levde upp till mina högt ställda förväntningar. På KB, och med band, höjer han ribban. Det blir av naturliga skäl en mer fullfjädrad spelning med ordentlig dramaturgi utan att han för den sakens skull tappar den närhetskänsla han har när han är ensam med gitarren.

* * *

 

Men det går alldeles utmärkt att klara sig på egen hand på scen. Det visade Kim Churchill, den australiensisk singer/songwritern som agerade uppvärmare åt Bragg. Han är ett nytt namn för mig men jag måste säga att hans knappt halvtimmeslånga set räckte för att övertyga mig om hans förträfflighet.

Ensam på scen med akustisk gitarr, en baskagge, tamburin, chimes och en del elektronik visade han att termen enmansband inte måste vara bara en kul gimmick, det kan faktiskt låta bra också. Vi pratar folkrock som för tankarna till såväl The Low Anthems ärkemusikaliska amerikanska folkmusik, Bob Dylan och klassisk aussie-rock. Enda covern, Dylans Subterranean Homesick Blues sitter fint på slutet utan att få hans egna låtar att skämmas för sig.

Med starka låtar, ett personligt sätt att spela gitarr, vasst munspelande och framförallt en riktigt bra sångröst gjorde han mig mäkta imponerad. Enda felet var att hans tid var allt för kort. Jag hade velat höra mer.

Churchills tredje album, Detail of distance, som släpptes förra året finns på Spotify. Det rekommenderas å det varmaste.

Pogues gitarrist är död

The Pogues har tillhört mina absoluta favoritband ända sedan jag första gången hörde Fairytale of New York på radio, jag tror det var strax innan jul 1987. Den låten startade mitt intresse för irländsk och brittisk folkmusik i allmänhet och folkpunk i synnerhet. Albumet som innehöll låten, If I should fall from grace with godfick jag i present av min farmor sommaren efter.

Visst är det sångaren, poeten och huvudsaklige låtskrivaren Shane MacGowan som bär största ansvaret för gruppens framgångar men det fanns många fler som satte tydliga avtryck i bandet, inte minst gitarristen Philip Chevron som bland annat satte sitt namn under Thousands are sailing, en sång om de irländare som flydde svälten på den gröna ön för ett nytt, men inte alltid bättre, liv på den andra sidan Atlanten. Det är en låt som i mångt och mycket sätter fingret på den allvarligare delen av bandets musikaliska själ. Och den irländska folksjälen, kan man tillägga. Thousands are sailing är sedan länge upptagen i den kanon av sånger som utgör det traditionella irländska musikarvet.

The island it is silent now 
But the ghosts still haunt the waves 
And the torch lights up a famished man 
Who fortune could not save 

Philip Chevron var en av Irlands första punkare och grundade det första punkbandet på ön, Radiators from space, 1976. Deras andra och sista (före återföreningen på 00-talet) album, Ghostown, omnämns av The Irish Times som en av alla tiders bästa irländska skivor och ”a massively important cultural artefact”. Han kom med  i The Pogues lagom till deras andra, och kanske mest klassiska platta, Rum, sodomy & the lashfrån 1985.

Att det skulle komma ett dödsbud från Pogueshållet var väl kanske inte allt för oväntat med tanke på hur svårt märkt av sitt flera decennier långa missbruk MacGowan tedde sig på Way out west 2007 men när dödsbudet nu kommer är det inte han som gått ur tiden utan Philip Chevron som förlorade slaget mot cancern. Chevron opererades för tumörer i huvud och hals för sex år sedan och friskförklarades förra året. Men cancern kom tillbaka i augusti 2012 och bedömdes som oopererbar. I går morse dog Chevron. Han blev 56 år gammal.

Did the old songs taunt or cheer you 
And did they still make you cry 
Did you count the months and years 
Or did your teardrops quickly dry 

Ah, no, says he, ’twas not to be 
On a coffin ship I came here 
And I never even got so far 
That they could change my name 

* * *

Jag kommer aldrig att glömma den 17 november 1989. Det var första gången jag såg The Pogues som då uppträdde på Lisebergshallen i Göteborg. En magisk spelning som jag minns som en av de bästa spelningar jag sett över huvud taget. Låt vara att jag kan vara lite nostalgiskt färgad här, jag var trots allt bara 18 år gammal och hade inte riktigt samma musikaliska referensramar som jag har idag. Väldigt, väldigt bra var det i alla fall.

Hur som helst minns jag också det märkliga förbandet Sexy Bongos. Eller minnet är ganska grötigt av dem, mest beroende på att det var en rätt grötig spelning de gjorde. Hur som helst tyckte jag mig känna igen medemmarna i bandet oväntat väl för ett band jag aldrig hört talas om. När jag nu, 24 år senare, lyssnar på boxen Just look them in the eye and say Poghuemahone!! och samtidigt läser Philip Chevrons liner notes får jag förklaringen;

”Andrew, Darryl, Jem, James and myself formed our own support band – “Sexy Bongo” – for just one show in Sweden. We wrote all the material at the soundcheck and performed it that evening, never to be repeated”. 

WOW Sugar Man haltar

Sexto 1

Foto: Ralph Bretzer

Han kommer in på scenen, inledd på scenen av två kvinnor den ena av dem hans dotter, iförd skinnbrallor, mc-boots och svart kavaj. Han slår sig ned, sätter på solglasögonen och drar ned en hatt över det långa håret. Han får hjälp av gitarristen att lyfta kaffekoppen. Rodriguez, som är känd från filmen Searching for Sugar Man, börjar skakigt, mumlar fram orden samtidigt som gitarrspelet haltar.

Men så, efter några låtar, händer något. Han tar för första gången till orda och drar en fräckis innan han ger sig in på den allsångsvänliga I wonder med en helt annan och mycket starkare röst. Publiken vaknar till liv och plötsligt känner man igen den där unge mannen som lyckades förena Arlo Guthrie och Bob Dylans typ av folkrock med Curtis Mayfields innerstadskänsla. Då är det en helt annan spelning.

Gitarrspelet haltar fortfarande, Sugar Man havererar och nej, han är inte vad han varit. Men jag tror att det är svårt för någon som sett filmen att inte värmas av de faktum att han över huvud taget står där uppe på scenen.

Intimt och vackert


BPBDrag

Foto: Ralph Bretzer

Vad återstår när man skalar bort allt utanpåverk från musiken; all studioperfektion, all image, alla effekter? I bästa fall återstår musikens kärna, dess själ.

Utanpåverk är inte direkt vad man tänker på när Bonnie ”Prince” Billy (eller Will Oldham som han egentligen heter) och Dawn McCarthy (också känd som Faun Fables) kliver upp på scenen på KB på fredagskvällen tillsammans med sina kompmusiker, gitarristen Emmet Kelly och Ben Carter som trakterar något slags sladdbemängd låda som ser ut att ha kokats ihop i någon elektroniktrollkarls labb i Ruhrområdet i början av 70-talet.

I sin rutiga skjorta och sina snickarbyxor, med sin kala hjässa och yviga skägg, ser han mer ett som en småbrukare någonstans ute på landsbygden i Kentucky än en av sin generations viktigaste folksångare; en enigmatisk konstnär som ständigt återuppfinner sig själv. Hans musikerkollegor ser ut som vem helst av oss i publiken.

I sin senaste manifestation på skiva är det tolkningar av Everly Brothers låtar som gäller för Oldham och McCarthy. Jag kan inte påstå att det bandet ligger mig sådär värst varmt om hjärtat men i den här inramningen, tolkade av de här människorna, växer framför allt deras mer innerliga sånger oerhört. Därmed inte sagt att det skulle vara något fel på deras uppsluppna och närmast komiska tolkning av en bagatell som Bird Dog. 

Jag kan inte påstå att varken Bonnie ”Prince” Billy eller Dawn McCarthy har, i traditionell mening, vackra röster. Men var de har är en innerlighet och en värme som man i brist på bättre ord nog ändå måste kalla just vacker. Innerlighet och värme är också ord som kännetecknar hela spelningen. Musikerna sitter i en halvcirkel runt några mikrofoner som de delar på. Framför dem på golvet finns några lampor som lyser upp dem snett underifrån och skapar en lägereldskänsla som växer sig starkare både med mellansnacken, som riktar sig lika mycket till musikerkollegorna som till publiken, och den närmast uttalade ickeperfektionismen.

De gemensamma mikrofonerna innebär att allting inte hörs jättebra jämnt. Dessutom spelas det fel, det görs bomstarter och tappas verser. Men det gör liksom inget. Det blir till en del av den intima upplevelsen. Vi sitter där med bandet runt lägerelden. Det är nästan så man skulle kunna ta ett instrument och slå sig ned bredvid dem (det skulle man naturligtvis inte, hur gärna man än skulle vilja).

Och det gick hem på det knappt halvfulla KB. Under de lugnare låtarna är det knäpptyst. Beställningar i baren viskas fram, en vält ölflaska ger ett hyschande som får håret att resa sig och en tappad enkrona resulterar i onda ögat. Dememellan formligen exploderar jublet. Men så är det när några artister skiter i utanpåverket och gräver sig fram till musikens kärna.

BPB2 2

Step back in time…

Seattle Montage 2-001

Sitter och bläddrar i albumet från det halvår jag spenderade i Seattle kring millenieskiftet. Vid den tiden var det tämligen ont om spelställen på hemmaplan och den illegala nedladdningen hade ännu inte tvingat ut artisterna på vägarna på samma sätt som idag. I USA var situationen annorlunda. Varje krog med självaktning hade en scen och på den stod akter som körde sitt eget material. Inga trista coverband där och de många spelställena såg till att unga band hade en möjlighet att skaffa sig rutin och scenvana vilket avspeglade sig i kvaliteten.

Mary Lydia Ryan
My back pages…

För en musikintresserad svensk öppnade sig ett veritabelt smörgåsbord av möjligheter och jag gjorde mitt bästa för att fånga så många som möjligt av dem. Till min förvåning upptäckte jag också hur högt i kurs svensk musik stod. Inte minst band som Nomads och Union Carbide Productions (ur vilka Soundtrack of our lives fötts några år tidigare) hade skapat sig ett gediget rykte genom sina nordamerikaturnéer.

När vi reste dit på hösten 99 visste jag inte mycket om staden förutom att Jimi Hendrix och grungen kom därifrån och att det var hemstaden för Boeing, Microsoft och ett väldigt uselt klimat. Ett rykte hade nått mina öron om att det regnat 90 dagar i sträck den sommaren. När vi anlände i mitten av september rådde det dock högsommarvärme och grungen var sedan länge utdöd i staden som sett Mother Love Bone, Mudhoney och Soundgarden födas och Nirvana (som ju inte kom från Seattle ursprungligen utan från Aberdeen ute vid Stilla Havskusten) slå igenom och förändra världen.

Tiger Zane (till höger) och Alicia Dara på Sit & Spin i januari 2000.
Tiger Zane (till höger) och Alicia Dara på Sit & Spin i januari 2000.

Vad jag däremot hittade var en lång rad väldigt begåvade kvinnliga singer-songwriters. Jag såg artister som Tiger Zane, Mary Lydia Ryan och Holly Figueroa så ofta jag kunde på spelställen som Sit & Spin (en fantastisk blandning mellan tvättomat och rockklubb), Tractor Tavern (hemmascen för alt.countrybibeln No Depression) och OK Hotel (där Nirvana nästan tio år tidigare för första gången spelade Smells like Teen Spirit live).

När jag sitter där med albumet och kollar på bilder, tidningsklipp och konsertbiljetter kommer nostalgin så smått krypande. Surfar runt och upptäcker att OK Hotel inte finns längre. Som mycket annat gick klubben i graven efter att lokalen förstörts i den stora jordbävningen 2001. Inte heller Sit & Spin finns längre kvar. Kollar istället upp artisterna som jag brukade se då och upptäcker till min glädje att de flesta av dem är still going strong.

* * *

Jodå, lite grungenostalgi blev det ändå i Seattle… Jag fick ju se Kim Thayill från Soundgarden och Krist Novoselic backa upp gamle punklegendaren Jello Biafra från Dead Kennedys i trots mot utegångsförbudet i samband med protesterna mot WTO-mötet, en spelning som finns förevigad på skivan Live from the battle in Seattle. Och det kvällen efter att jag träffat Artis the Spoonman, den skedspelande Seattle-profilen som inspirerade Soundgarden till låten Spoonman. Jodå, det är han som spelar sked i videon.

* * *

Seattle2

 Willow på en flyer som kom i min hand 1999. Till höger: Willow & the Embers idag. Bilden är lånad från hennes hemsida.

En av de där bilderna i albumet föreställer en liten smal tjej med mössa på och en till synes gigantisk gitarr. Det är inte min egen bild utan ett vykort – eller ska man kalla det en flyer? – som delades ut på hennes spelningar. När hon sjöng fanns det dock inget litet med tjejen som bara gick vid sitt förnamn: Willow. Hon hade den där typen av röst som är samtidigt nedtonad, karismatisk och intensivt närvarande. Jag minns att hon sålde sin första cd på spelningarna. Det var en demoartad liveinspelad historia men jag ångrar att jag inte köpte den trots att jag säkert såg henne spela fyra eller fem gånger de där månaderna jag var i Seattle.

Willow
Willow idag, bilden från hennes hemsida.

Söker på henne namn på Spotify och hittar efter lite ansträngning faktiskt ett par album – Willow är tydligen ett förvånansvärt vanligt namn. Det senaste av dem, Radio Sky, kom förra året och är en pärla. Inte minst titelspåret är ett litet mästerverk som måste höras av alla som gillar dramatiskt laddad americana. Här finns inget demoartat utan det är både välskrivet och välproducerat och hennes kompband The Embers gör ett riktigt snyggt jobb med att skapa rätt stämning bakom rösten som bara blivit bättre med åren.

Att sedan hennes egen familjehistoria som dotter till en ofta omkringflyttande predikant läser som en klassisk amerikansk country noir-berättelse gör inte saken sämre. Turnén som följde på albumet Radio Sky döptes just till Daughter of a preacher man och följde i faderns fotspår. Bandet spelade på de platser han predikade och turnén filmades för vad som ska bli en crowdfundad dokumentärfilm och jag är riktigt sugen på att se den när den väl kommer ut.

Det finns en del artister som när man höra dem får en att undra varför de aldrig slagit igenom på riktigt när så många andra, betydligt blekare, gjort det. Willow är en sådan artist.


 

Egensinnig finsk americana

Jag måste erkänna en viss okunskap om finsk pop och rockmusik, med undantag för klassiska popbandet 22 Pistepirkko vars album ”Bare bone nest” gick het på min stereo i slutet av 80- och början av 90-talet. När Them Bird Things dyker upp på mitt bord för recension är de med andra ord en helt ny bekantskap.

Pachyderm nightmares (Playground), deras första album och första utan de två amerikanska låtskrivare som tidigare funnits med i bilden, får mig dock på fall frön första stund. En del band har ett helt eget avtryck. Finska Them Bird Things är ett sådant band.

De enskilda beståndsdelarna i musiken är inga märkvärdigheter, de kommer rakt ur den amerikanska folk- och bluestraditionen. Det är sättet att foga dem samman som är djupt personligt. Även i mer konventionella låtar som bluesiga ”I know who killed Robert Johnson” eller “Bible & a Buick”, vilken hade kunnat komma från John Cougar Mellancamps penna, sätter de en prägel på materialet som är helt deras egen.

Jag fångas av den mörka melankolin och av den hypnotiska kvaliteten i Salla Days nasala men ändå vackra stämma. Stundtals kommer jag att tänka på Buffy Sainte-Maries glansdagar i början på 70-talet. Hon hade samma förmåga att ta folkmusiktraditionen och göra något eget – och inte sällan olycksbådande – av den.

Bästa spår: Cumberland Head Ferry Blues

Betyg: 4

First Aid Kit deluxe

Tio sekunder tystnad. Klara och Johanna Söderberg drar ut på breaket i Ghost Town infören andäktig publik på en klubb någonstans i USA. Ansiktena i publiken uttrycker förundran; så uppenbart gripna av musiken. Ingen bryter magin och börjar applådera, ingen pratar.

Kameran är placerad längst bak på scenen och riktad fram mot publiken. Klara och Johanna syns bara bakifrån. Det är ett genialiskt drag för i den här amerikanska publikens ansikten kan vi läsa ut precis varför systrarna på relativt kort tid fått ett så stort genomslag.

I det kan jag spegla min egen förundran som, naturligtvis, började med det där youtube-klippet där de sitter i skogen, då bara 17 respektive 19 år gamla. och spelar Fleet Foxes Tiger Mountain Peasent Song, via en timma i regnet på trappan bakom ett fullsatt Annedalskyrkan i Göteborg under Way out West 2009 för att få en skymt genom en öppen dörr, en spelning framför en förhållandevis liten publik på Siesta året därpå till drygt 20 000 personer framför stora scenen på årets Way out West.

Jag har precis köpt den nyutkomna deluxe-utgåvan “The lion’s roar”. Själva skivan köpte jag förvisso när den kom ut men tre bonusspår, en dokumentär, promovideorna, en affisch och ett plektrum lockade tillräckligt för att hosta upp tvåhundra spänn till.

Nu når kanske boxversionen inte riktigt upp till kvaliteten på det fantastiska albumet. Visst är bonusspåren bra, framförallt fina countryvalsen “Marianne’s son”, och jag är väldigt svag för hur videorna till titelspåret, “Emmylou” och “Blue” lyckas fånga stämningen i respektive låt. Framför allt “Lion’s roar”-videon med sin skönt spöklika kombination av Oh brother where art thou, Den sista färden, mysticism och svensk urskog är en riktig pärla.

Dokumentären hade dock mått bra av lite mer djuplodande intervjuer, fler liveinslag, bättre struktur, klippning och ljudmixning. Det hade inte heller skadat om man lagt in namnskyltar på vem det är som talar. Men greppet att filma dem bakifrån i “Ghost town” är som sagt genialt.
Dessutom hade man gott kunnat kosta på sig att trycka den medföljande bookleten på bättre papper. På det hela taget är det dock inget dåligt köp, framför allt om man inte har plattan innan och, likt mig, fortfarande gillar att ha sin musik fysiskt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.