Lekfullhet och briljans

Själen skriker efter näring efter ett halvårs ökenvandring och scenen där längst bort i den smala lokalen längs kanalen och Malmö Lives långsida ter sig som en hägring. Konceptet är genialt i dessa dagar. Biljetterna är gratis men om man bokar och inte dyker upp får man betala. Det är med andra ord fullsatt vid de nogsamt distanserade borden när Åkervinda kliver upp på scenen. Den folkmusikaliska vokalkvartetten som föddes på Skurups jazzlinje tog ett rejält skutt i karriären förra året då deras andra album grammisnominerades och de inbjöds att uppträda på Allsång på Skansen.

Läs mer: De sätter sången i allsången

Uppmärksamheten är välförtjänt. Gruppens båda album är helgjutna men står sig slätt vid sidan av upplevelsen att se dem uppträda live. Att medlemmarna har en bakgrund inom jazzmusiken märks, även om repertoaren står stabilt i den svenska folkvisans mylla. En sång som den skånska visan ”Ack ack” blommar ut i det intrikata vokala arrangemanget, med ordlösa partier som seglar iväg långt nedåt kontinenten i sina influenser. Jag tycker mig höra såväl östeuropeiska som judiska tongångar eka där. I inspelad version är det en av mina favoriter med bandet, nu blommar den ut till en verklig show stopper.

Det finns något fysiskt och taktilt i sättet de fyra sångerskornas röster smälter samman till ett gemensamt instrument. Det sitter i svänget, i lekfullheten och i deras briljanta rösthantering. De utnyttjar rösternas fulla dynamik från det sprödaste spröda till ren råstyrka och de gör det med en uppenbar glädje som smittar. Det är så påtagligt att det nästan går att ta på.

Läs mer: I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

När jag intervjuade Åkervinda-medlemmen Iris Bergcrantz inför deras medverkan i Allsången pratade hon om att sjunga var det bästa hon visste:
”Man andas tillsammans och man är så homogena. Man blir som en röst och kommer varandra nära i sången. Det finns en massa studier som visar att folk som sjunger i kör mår bättre, man får endorfiner av det …” sade hon.
Det känns det som att man får även av att lyssna på det.

Åkervinda
Jazzklubben Bullret, kanalscenen på Malmö Live. Måndag 7 september.
Medverkande: Lise Kroner, Agnes Åhlund, Linda Bergström och Iris Bergcrantz.
Betyg: 5

I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

Efter ett 2019 som innebar både grammisnominering, Allsång på Skansen-framträdande med vokalkvartetten Åkervinda och en egen jul-ep håller Iris Bergcrantz tempot uppe och sparkar igång 2020 med att släppa sitt andra soloalbum.
Young Dreams blandar folkton med jazzkvartett och stråkar.

Det har tagit tid men nu är det klart. Den äldsta inspelningen på albumet Young Dreams är inspelad hösten 2017 och Iris Bergcrantz röst backas upp såväl av hennes jazzkvartett som av stråkkvartetterna Vindla och Kvarts liksom, på ett spår, av Norrlandspoperans symfoniorkester. Den är inspelad på olika platser i olika tider och i olika typer av musikalisk inramning.
– Att det tagit så lång tid beror lite på att jag inte skrivit allt material på en gång, men så fort jag skrivit något har jag velat spela in det med en gång, berättar Iris Bergcrantz.
Hon kallar först skivan lite spretig men tar det sedan tillbaka:
– Egentligen tror jag inte att den är spretig, det är bara jag som upplever det så för att det tagit så lång tid. För mig har jag med mig att en sak är inspelad i Köpenhamn, en annan i Malmö och en tredje i Umeå.

Iris Bergcrantz är utbildad jazzsångerska och sjunger folkmusik tillsammans med Åkervinda. På Young Dreams gör hon, vid sidan av de egenkomponerade sångerna, versioner av Olle Adolphssons Nu har jag fått den jag vill ha och de traderade folksångerna Kling klang, klockan slår och Vi sålde våra hemman. Det är inte svårt att se det som att hon gifter samman de båda världarna.
– De kan man säga. Folkmusik med jazzbakgrund i kombination med mitt intresse för filmmusik. Jag tror att det är ganska filmisk musik, säger hon.
– Det är väl inte så att jag har tänkt att jag ska gifta ihop jazzen och folkmusiken. Det har bara blivit så och det är väl för att jag har ett intresse för båda genrerna. Viss typer av musiker och sångare är väldigt inne på den genre de håller på med just för tillfället men för mig har det alltid varit att jag varit mig ganska lik mellan alla genrer som jag håller på med.

Känner du att det finns några beröringspunkter mellan den svenska folkmusiken och jazzen?
– Den jazz jag tycker mest om är modal jazz [musik som utgår från de så kallade kyrkotonarterna, reds,anm.] och folkmusik är också mycket modal.
När jag lyssnar på skivan känner jag lite grann att det möts i de blå tonerna. Det svenska vemodet klingar samman med vemodet i bluesen …
– Ja, det är sant. Jag gillar kvartstoner väldigt mycket och det är egentligen samma sak som en bluessångare sjunger.

I juli uppträdde Iris Bergcrantz som en del av Åkervinda inför en jättepublik på plats och någonstans i trakterna av en och en halv miljon tittare på tv i Allsång på Skansen.
– Det var verkligen det största som någon av oss gjort. Det är så annorlunda att framträda live i tv. Det var två dagar med förberedelser. ”Hur lång är den här låten?” ”Var kommer ni att stå?” Teamet behöver veta exakt var de ska ställa sina kameror. Det är mycket sådant som man annars inte tänker på i jazz eller folkmusiksammanhang.

Var det lätt att tappa fokus i sången när det är så mycket annat att tänka på?
– Alltså, jag var nervös men det var så pass viktigt att jag fick bara skita i det och skärpa mig. Det blev något slags fokus som man sällan har. Jag var faktiskt mer nervös inför min examenskonsert än att stå på Allsång på Skansen, vilket är absurt. Det är något slags överlevnadsinstinkt.
Hur kändes det att titta ut över folkmassan? Det är ju väldigt mycket folk …
– Det var också konstigt. Vi hade soundcheckat på dagen, folk har ju köat sedan klockan åtta på morgonenm så vi spelade på soundchecket inför den publiken. Sedan körde vi en gång till innan det var livesändning så när vi väl sjöng på tv så var det tredje gången vi uppträdde för samma publik.

Den massiva exponeringen har naturligtvis hjälpt till för bandet som inte behövt jaga bokningar i någon större utsträckning under hösten, de har kommit in ändå.
– Nu ska vi sätta oss och lägga upp planen för en ny skiva så att vi kan rida på den vågen vi har byggt upp.
Men just nu är det alltså Iris Bergcrantz eget album det handlar om. Den 21 januari släpps Young Dreams och två dagar senare är det en första releasefest tillsammans med Vindla på Fasching i Stockholm och den 25 spelar de på Victoriateatern i Malmö. Den 11 februari blir det spelning på Montmartre i Köpenhamn. Efter det är planerna inte helt klara än. Hon berättar att det är efter albumsläpp och när recensionerna börjar trilla in som bokare brukar höra av sig.
– Jag vill egentligen fortsätta spela med det gigantiska bandet [hennes egen kvartett tillsammans med stråkkvartett, reds. anm.] men det är svårt logistiskt, både reskostnader, att alla ska kunna och att klubbarna ska vilja boka ett så pass dyrt band. Men det är min plan att boka lite runt om i Norden och spela med den konstellationen.

Kan du känna att Åkervinda och solokarriären kommer i konflikt med varandra?
– Nej, det tycker jag inte, det är bara datum som ska klaffa. Jag tycker att de kan trigga varandra. När jag hållit på med Åkervinda ett tag kan jag bli sugen på att göra min egen grej och när jag gjort det blir jag utmattad av den makten och den stressen att bestämma allting. Då är det skönt att gå tillbaka till Åkervinda där allting är väldigt demokratiskt.

En smakfull jul i folkton

Gröna granar med kulörta kulor. Paket i massor. Självlysande renar och tomtar, Fusksnö i drivor. Få saker lockar till så mycket kitsch som julen. Så mycket roligare då att på torsdagen gå på en jul(lunch)konsert kliniskt befriad från den varan.
Från det svartmålade taket i Kuben på Malmö Live hänger i och för sig en mängd vita granar upp och ned och på dem projiceras, från en projektor monterad på den likaledes svarta väggen, fallande snöflingor. Men det är snarare smakfullt än kitschigt och i övrigt är allt ljus riktat mot scenen. Och helt rätt är det för det som sker på scen är väl värt att sättas i strålkastarljuset.

Sofia Karlsson kan mycket väl vara svensk folkmusiks klarast lysande stjärna när det kommer till sång. Och hon har så varit ända sedan hennes andra album, Dan Andersson-plattan Svarta Violer, släpptes 2005. Ytterligare ett kvitto på det kom på torsdagen i form av en grammisnominering i kategorin Årets folkmusik för hennes trioplatta tillsammans med Mattias Pèrez och Daniel Ek.
I Kuben visade hon med all önskvärd tydlighet varför. Rösten är utsökt välmodulerad och vacker i all sin klarhet men det är mer än så. Hon har en förmåga att inte låta perfektionen stå i vägen för uttrycket. Hela tiden är hon ständigt närvarande i rösten. Hon vrider och vänder sig inom melodin och skapar drama såväl som skönhet.

Ändå känns det nästan lite som en befriande spricka i det perfekta när hon spelar fel på sin gitarr i inledningen av O helga natt och tar om låten från början. Det som kommer sedan kan vara den vackraste tolkning av den klassiska julsången som jag hört.
– Varje gång jag ser henne blir jag förvånad över hur bra hon sjunger, säger min bordsgranne och jag kan bara hålla med honom.

Vid hennes sida står Martin Hederos, även han grammisnominerade under torsdagen. Dubbelt upp dessutom, i kategorin jazz. Dels nominerades hans soloplatta Era spår och dels albumet Masters of Fog med Tonbruket. Ibland känns det som att Hederos spelar med precis alla och jag har för länge sedan tappat räkningen över hur många konstellationer jag sett honom i.
Det finns naturligtvis en anledning till det. Hans musikalitet verkar inte riktgt känna några genregränser och hans känsliga fingrar behärskar inte bara klaviaturinstrumenten till fullo utan är även en utmärkt violinist. Här är han inte bara ackompanjatör utan är lika mycket stjärna som Karlsson.

Duoformatet blir lätt begränsat och lite avskalat men här fungerar det alldeles utmärkt. Att både Karlsson och Hederos behärskar en rad instrument hjälper naturligtvis till, liksom att hela den smakfulla anrättningen väljer bort de översötade delarna av julmusiktraditionen. Istället för Disney-jul bjuds det här svensk folkton, egna kompositioner och en fin cover på en av Everything but the girl-sångerskan Tracey Thorns julplatta.
Min enda anmärkning är att formatet med två korta set om vardera 20 minuter och med en timmas matpaus emellan gör spelningen lite kort. Jag hade gärna hört mer.

De sätter sången i Allsången

Senaste albumet fick en Grammisnominering för bästa folkmusikalbum förra året och imorgon uppträder de för första gången i Allsång på Skansen.
Det går bra nu för Malmöbaserade Åkervinda.

I morgon kväll kliver den Malmöbaserade a capella-kvartetten Åkervinda upp på Skansens scen för att sjunga svensk folkmusik inför tusentals människor på plats och en och en halv miljon tittare framför tv-apparaterna.
– Det kom väldigt oväntat och är otroligt kul, säger Iris Bergcrantz, en av fyra sångerskor i gruppen, när tidningen träffar henne på ett kafé i centrala Malmö några dagar innan det bär av till Stockholm.
– Varje gång jag ser allsången nu tänker jag: oj, oj, oj. Men samtidigt tänker jag: vi kommer göra vår grej och det kommer att vara jättekul. Så länge vi gör det kommer det nog att bli uppskattat. Men det är klart att man blir nervös. Jag tror att för alla oss så är det den största konsert någon av oss har gjort.

Det är ett hyffsat skyltfönster för er också, rent karriärmässigt.
– Ja, verkligen. Det kan öppna upp dörrar för oss.

Åkervinda. Foto: Nadja Halls/Pressbild. Övriga bilder: Ralph Bretzer.

Åkervinda består, förutom Iris Bergcrantz, av Agnes Åhlund, Linda Bergström och Lise Kroner. De träffades när de alla gick på jazzprogrammet på Skurups folkhögskola.
– Vi tröttnade på att det var så mycket instrumental jazz på Skurup, säger Iris Bergcrantz.
– Vi ville sjunga på text, att det skulle betyda mycket och att det var sångfokuserat.
Gruppens sättning sattes i sin nuvarande form i samband med ett uppträdande på Århus Vocal Festival och det var även i samband med det som de började arbeta mer professionellt.
– Vi spelade mycket innan dess också men efter det kom vi med mer i vokalsvängen, innan dess var det mest i folkmusiksammanhang. Jag hade egentligen inte tänkt på vokalmusik som en genre i sig men så hamnar man där på de här festivalerna bland sjukt härliga vokalnördar.
– Det var väldigt befriande att få använda rösten på det sättet när man kanske mest, i undervisningssammanhang, hade sjungit unisont med, till exempel, en trumpet. Nu är vi alla en viktig del och när en av oss har solo så gör de andra kompfigurer till den. Vi får alla känna på att vara musiker.

Det låter som att ni har väldigt roligt när ni sjunger och det låter så när du beskriver det också. Kan du beskriva den känslan för någon som inte haft den?
– Att sjunga är det bästa jag vet. Man får utlopp för så mycket. Det är så mycket glädje och så mycket känslor som man får sjunga ut. Det är en så fantastisk gemenskap att sjunga med andra människor också. Jag älskar att musicera [med instrumentalister] också men att sjunga är speciellt. Man andas tillsammans och man är så homogena. Man blir som en röst och kommer varandra nära i sången. Det finns en massa studier som visar att folk som sjunger i kör mår bättre, man får endorfiner av det …

Var det självklart att det blev just folkmusik?
– Nej, egentligen inte. Jag är uppvuxen med jazz och vi gick alla fyra på jazzlinjen på Skurup. Men folkmusiken har alltid talat till mig och jag har alltid kännt att det här är min sorts musik. Det gäller folkmusik från hela världen men just svensk folkmusik är alldeles fantastisk. Den har alla de här kvartstonerna, lite dur och moll-glidningar. Man kan inte alltid få grepp om den.
– Agnes var inne en del på folkmusik. Hon har en farbror som spelar nyckelharpa och har alltid haft ett intresse för det men jag, Linda och Lise har inte haft det så mycket i vår bakgrund men har alla tyckt att det här var fantastiskt att sjunga. Ett nytt universum. Det är väldigt kul med alla små kvartstoner och drillar och kulning. Det finns många sångstilar …

Hur viktiga är texterna?
– De är jätteviktiga. De är väldigt roliga ofta, väldigt ärliga och många är väldigt feministiska vilker jag tycker är kul i och med att det är en så gammal tradition. Det är folkets historier och därför blir de så äkta.

Gruppens andra och senaste album, Förgänglighet, kom ut i juni förra året och fick så väl fina recensioner som en grammisnominering i kategorin bästa folkmusikalbum.
– Vi hade skickat in plattan som man ska göra. När de ringde fattade jag inte hur stort det var. Men det var väldigt kul – och kul att gå på galan.
Skivan är utgiven av Vanguard Music Boulevard, ett skivbolag som drivs av Iris Bergcrantz mamma, Anna-Lena Laurin som också är musiker. Förutom skivorna med Åkervinda, liksom med Iris Bergcrantz föräldrar har de också givit ut hennes soloalbum och hennes syster Rebeccas skivor under namnet Raindear.
– På något sätt har jag alltid vetat att det var musik jag skulle syssla med. Det var några år i tidiga tonåren som jag tänkte att jag kanske skulle bli ryttare för vi bodde på landet och hade hästar och jag red och tävlade hela tiden. Men sedan blev det att jag mer och mer hamnade i musiksammanhang. Jag gick i musikgymnasium och klickade väldigt bra med andra musiker. Det var där jag kände att jag passade in. Så egentligen har jag sagt sedan jag var fem att jag ska bli sångerska. Och det verkar bli så …

I augusti väntar Nordic Song Festival i Trollhättan, liksom spelning i Toulouse i höst och till våren ska man till London. Malmöpubliken har chansen att se bandet som förband till Cassius Lambert på Palladium den 29 november.
Det verkar bli så, ja.

Uppdatering: Så lät det och såg ut i Allsången:

Trollbunden

Det finns något befriande omesigt med Eivør Pálsdóttir. Även om hon i sina allra mest lågmälda stunder, när hon plockar sprött på sin Gibson Nighthawk eller Fender Jazzmaster och sången låter som en älvas, lurar känslan under ytan att om hon är en älva så är det en älva som bestiger berg och brottas med björnar – om det nu funnits sådana i hennes hemland Färöarna. Och det är en älva som när som helst kan förvandlas till en furie.

Eivør, som hon kort och gott kallar sig i musikaliska sammanhang, är Färöarnas med god marginal största artist. Med tanke på att landet har en folkmängd som är marginellt större än Trelleborgs kanske det inte säger så mycket men det är en erfaren artist som har en 20-årig karriär, ett tiotal album och ett konstnärligt uttryck som genom åren innefattat allt från rock, pop och jazz till folkmusik och opera, i ryggen när hon på fredagskvällen ställer sig på Kulturbolagets scen framför en stor och entusiastisk publik.

Jag vet inte om det handlar om språket. På senare tid har hon börjat sjunga allt mer på engelska men en stor del av materialet är alltjämt på färöiska och isländska och det är något som i mina svenska öron ger ett sagans skimmer över orden. Kanske är det att man tycker sig förstå delar av det, men ändå inte. Betydelsen undslipper en precis, en bit bort i en dimbank.
Jag vet inte om det handlar om sångglädjen som glittrar i hennes ögon även när musiken är som mest nedstämd.
Jag vet inte om det är det sömlösa samspelet med hennes två medmusiker – hon har spelat med båda sedan hon slog igenom på hemmaplan som 13-åring.

Men något är det. Något är det som gör att hon lyckas fånga mig  Hon griper tag från första början och jag glömmer nästan bort att jag ska plåta. Istället står jag och ler fånigt för mig själv. En titt åt sidorna skvallrar om att jag inte är ensam om reaktionen. Hon griper tag och sedan skruvar hon åt greppet ytterligare.

Tankarna far genom hjärnan. Referenser till Kate Bush, till sorgligt bortglömda Toyah Wilcox och till den norsksamiska sångerskan Mari Boine. Hennes sångteknik är utmärkt och känslan för musikaliskt drama likaså. Efter en mäktig  Salt – där scenen först släckts ned och sedan tänts upp till att en maskklädd Eivør plockat fram handtrumman – växlar spelningen upp ytterligare ett par snäpp och bandet spänner sina muskler gemensamt. Det är både tungt, mäktigt och ursinnigt.

Titeln på det avslutanda extranumret och min personliga favorit, Trøllabundin, säger det mesta.

Golvad av Tarabband

Foto: Ralph Bretzer

Folkmusiken känns aldrig så relevant som när den tar klivet in i nutiden. När den lämnar de musikarkeologiska domänerna och tar sig an samtiden, både musikaliskt och textmässigt.

Tarabband lever i nutiden. Nadin al-Khalidi skriver sånger om kampen mot IS, flykten, livet och kärleken. De lever i ett musikaliskt sammanhang med lika delar dramatik och romantik, ett sanslöst rytmiskt driv och en spelglädje som smittar. När Tarabband på onsdagskvällen spelade på Palladium tillsammans med stråkensemblen Musica Vitae är det sittande publik. Det känns nästan lite fel. Jag är ingen dansman men den här musiken manar till rörelse och det är påtagligt svårt att sitta still i stolen.

 

Jag är på intet sätt kunnig när det gäller arabisk musik. Att då recensera en spelning som tar avstamp i just arabisk musik kan te sig en smula förmätet. Men musik är på många sätt ett internationellt språk. Nadin al-Khalidi berättar att hon egentligen inte hittade sin kärlek till den arabiska musiken förrän hon kom till Sverige och träffade gitarristen Gabriel Hermansson. Och även om tonspråket dansar längs delvis andra skalor än den västerländska musiken och de arabiskspråkiga texterna är obegripliga för mig så kommunicerar musiken på andra nivåer.

Det är svårt att inte imponeras och bli berörd av al-Khalidis uttrycksfulla stämma och röstbehandling, av Hermanssons gitarrspel och Filip Runessons gråtande och skrattande violin. Och då har vi ändå glömt en närmast magisk rytmsektion. Och när al-Khalidi jammar loss med wah-wah-pedalen på sin saz vaknar associationer till när Led Zeppelinmedlemmarna Jimmy Page och Robert Plant åkte till någon medina i Marocko och jammade loss med lokala musiker på No Quarter-plattan och -filmen.

Det finns ett oemotståndligt spelmanskap här; det är inte ett band som spelar rakt fram mot publiken, de spelar med varandra, samtalar med instrumenten och drar på så sätt in oss i konversationen. Kombinationen med Musica Vitaes stråkar fungerar också mycket väl. Arrangemangen är riktigt bra och lägger något till musiken utan att, som lätt sker när man lägger symfoniska element till folk- eller populärmusik, lägga sig som en våt filt över alltihop. Faktum är att de känns helt naturliga i sammanhanget och det är synnerligen imponerande.

Låt 4: It sat duollma mu

Låt 4/7 Mari Boine – It sat duollma mu

Vi fortsätter de sju låtarna på sju dagar som betytt något för mig och hämtar nästa från midnattssolens och norrskenets marker.

Ibland behöver man inte förstå orden för att gripas. 1989 när den nordsamiska sångerskan, kompositören och (sedan 2008) professorn Mari Boine, som då fortfarande hette Mari Boine Persen, kom in i mitt liv var jag 17 på det 18:e. Jag hörde första gången låten It sat duollma mu på Lars Aldmans radioprogram Bommen när jag satt i första egna lägenheten, på Öster i Halmstad.

Jag förstod naturligtvis inte orden. Mina kunskaper i samiska är obefintliga. Men det var något med rösten som grep tag. Samtidigt brukade hon sitt vokala instrument på ett sätt som jag aldrig hade hört innan. Hos hennes medmusiker hör man massor av influenser: jazz, blues, funk, folkmusik från olika håll i världen…

Men i Mari Boines sång är det inte så lätt placera influenserna, förutom jojken som finns allerstädes närvarande. När jag intervjuade den samiska rapparen, sångerskan och producenten Maxida Märak i våras beskrev hon jojken som en tonsatt känsla. Och den känslan lyckas Boine förmedla. Utan att förstå ett ord hörs kampen i hennnes röst; den okuvliga viljan i kombination med ett stråk av desperation men också av segervisshet.

Om det samiska folkets kamp visste jag på den tiden lite, liksom jag bara hade rudimentär kännedom om de övergrepp som de nordiska länderna begått mot sin ursprungsbefolkning. Lite mer skulle jag få när jag köpte Boines album ”Gula gula – Hør stammødrenes stemme”. På den finns Boines mig veterligen enda text på norska. Här ville hon uppenbarligen inte bli missförstådd.

Den låten är Oppskrift for herrefolk (Recept för herrefolk) – en rasande uppgörelse med hur det samiska folket behandlats och behandlas. Jag misstänker att skillnaden mellan Norge och Sverige här inte är så stor…

”Bruk bibel og brennevin og bajonetta
Bryt løfta og avtala vær diplomat
Bruk lovparacrafa mot eldgamle retta
Skap fordomma diskriminering og hat
La ingen betvile din overhøyhet
sånn holder du nede en minoritet”

1993 såg jag Mari Boine för första och hittills enda gången, det var på Roskildefestivalen. Det är en spelning jag minns som en av de tio, tjugo bästa jag någonsin sett. En strålande röst, ett fantastiskt band och en vilja i musiken som vägrar vika ned sig. It sat duollma mu – vilket betyder ungefär ”du ska inte trampa på mig” – var en av spelningens verkliga höjdpunkter. Jag minns också att man hade släpat ut en stor jäkla flygel på scenen som sedan bara användes när bandet skulle stämma vattenglasen som de skulle spela på.

Musiken som gav röst åt flykten

dd892133069586956791563ab36684b7-600x317Foto: AP/TT Montage: Ralph Bretzer

”From Oklahoma City to the Arizona line,
Dakota and Nebraska to the lazy Rio Grande,
It fell across our city like a curtain of black rolled down,
We thought it was our judgement, we thought it was our doom.”

Vi står på ett fält någonstans i Oklahoma 1934. Ett stort svart moln växer vid horisonten, kommer allt närmare och rullar in över oss. Luften färgas svart av flygande jord. Det är knappt att ljuset klarar av att tränga igenom och av bostadshuset ett stenkast bort syns bara konturerna, av ladan inget alls. Ibland ser man bara någon meter framför sig. Jorden fyller luftrör och lungor.
Men det är inte det värsta. Jorden som flyger i luften är vårt levebröd, där våra grödor ska gro, växa och bli till mat för våra barn att äta och till pengar att betala våra skulder till banken med. Och när pengarna inte kommer in tar banken vårt hem. Den stora depressionen har redan pågått i fem år. Grannens gård har redan blivit återtagen av banken och snart är det vår tur.

”Yes, as through this world I’ve wandered
I’ve seen lots of funny men;
Some will rob you with a six-gun,
And some with a fountain pen.”

Då var ändå jordstormarna sommaren 1934 bara den första av tre likadana stormperioder som drabbade framförallt Oklahoma och Texas under 30-talet. Tusentals och åter tusentals familjer tvingades bort från sina hem och begav sig västerut i hopp om arbete och ett bättre liv, bort från sjukdomar som kom i jordens spår, den hotande svälten, förödda marker och gårdar som man inte längre ägde.
Flykten gick längs den numera mytomspunna landsvägen Route 66 med riktning mot Los Angeles. Men det var inte the land of milk and honey som väntade där, vid delstatsgränsen på andra sidan Colorado-floden.

”Now the police at the port of entry say:
”You’re number fourteen thousand for today””

Som tema är flykten ett av de mer centrala inom rock, blues och folkmusik. Det må vara eskapism eller en mer handfast, påtvingad flykt från området eller staden man bor i; från familjen, från den samhällsklass och de begränsade framtidsutsikter man fötts in i. Det är ett tidlöst tema.
I litterär form har The Dust Bowl – som jordstormarna kom att kallas – skildrats mest framgångsrikt av John Steinbeck i Vredens druvor och Om möss och människor.
Musikalisk är det framförallt Woody Guthrie som blivit dess store uttolkare. 1940, i princip samtidigt som den sista jordstormsvågen ebbade ut, klev han in i studion och spelade in det som skulle bli den kanske första temaplattan: Dust Bowl Ballads.

Flyktingens och migrantarbetarens liv låg nära till hands för Woody Guthrie, som till skillnad från Steinbeck hade förstahandserfarenheter av sitt ämne. Han föddes 1912 i Okemah, Oklahoma. När han var åtta år gammal hittades olja där och Okemah förvandlades till en boom town och tusentals människor sökte sig dit, tills oljan 1931 sinade lika plötsligt som den upptäckts.
Guthrie lämnade staden för Pampa i Texas panhandle-område, ett område som kom att drabbas hårt av jordstormarna.
Så gav han sig, som så många andra, ut på vägarna för att kunna försörja sin familj där hemma i Pampa. Han gick, liftade, åkte godståg; tog småjobb och spelade och sjöng på salooner längs vägen mot Kaliforniens förlovade kustlinje, en resa hans skildrade i boken (och sedermera filmen) Bound for glory.

My brothers and my sisters are stranded on this road
A hot and dusty road that a million feet have trod
Rich man took my home and drove me from my door
And I ain’t got no home in this world anymore

Men vägen hade ett slut. Han kom fram efter betydande umbäranden och inte minst smädelser, hat och till och med fysiska angrepp från kalifornier som vände sig mot invandringen från mindre lyckligt lottade delstater.

”California is a garden of Eden,
a paradise to live in or see;
But believe it or not, you won’t find it so hot
If you ain’t got the do re mi.”

För många slutade flykten i flyktingläger och kåkstäder. Woody Guthrie fick jobb på en radiostationen KFVD där han sjöng sina egna och andras sånger och det var här han hittade sin röst som folksångare i de svagas tjänst.
Men det kringflackande livet hade fått fäste i honom och 1940 drog han österut, till New York. Det var här han spelade in sina Dust Bowl Ballads och grundlade sin egen berömmelse.

”Wherever little children are hungry and cry
Wherever people ain’t free
Wherever men are fightin’ for their rights
That’s where I’m a-gonna be, Ma
That’s where I’m a-gonna be”

Vägskälets musik

Kate in the kettleVägskälet är en av de grundläggande metaforerna. Robert Johnson gick till ”the crossroads”, mötte djävulen och kom tillbaka med förmågan att spela blues som ingen annan. Vid korsvägen möts människor som kommer från olika håll och utbyter erfarenheter med nya idéer och ny musik som följd. Det är genom korsbefruktning vi går vidare ut i den spännande nya tid som alltid ligger framför oss.

När fattiga svarta och vita arbetare från olika hörn möttes på järnvägsbyggena i USA i slutet av 1800-talet och spelade musik tillsammans vid lägereldarna där få andra nöjen stod till buds skedde ett kulturellt möte som i förlängningen skulle leda till en stor del av den popmusik vi har idag. Man behöver bara gå till folkmusiken för att se att musikaliska möten från olika kulturer alltid varit lika viktiga.

Årets kanske sista stora musikaliska upptäckt för min del är just ett sådant folkmusikaliskt kulturmöte. Jag hittar det genom en artikel i senaste numret av magasinet Lira. Artikeln är en intervju med den skotska violinisten och sångerskan Kate Young och gör mig så fascinerad att jag måste kolla in hennes senaste projekt Kate in the Kettle och det får mig att falla omedelbart.

Young har tidigare hörts som en del av fjol och sång-kvartetten Carthy, Hardy, Farrell & Young. Den gruppen gjorde förra året det spännande men i mitt tycke allt för splittrade albumet Laylam. Kate in the Kettles debutalbum Swimmings of the head som släpptes i oktober är eklektiskt men ändå betydligt mer sammanhållet och tycks mer tydligt vara resultatet av en musikalisk vision och helhetssyn.

Bandet består, förutom Young, av svensknorska Märit Fält på låtmandola (ett relativt nyuppfunnet instrument besläktat med bouzokin) och spanjoren Victor Solana på diverse slagverk. På skiva är de dessutom förstärkta med en estnisk basist och en italiensk basklarinettist. Vägskälets estetik, det musikaliska kulturmötet, ekar genom hela albumet. För den som har fördomar mot folkmusik som en stelnad, nästan museal, form torde det här vara ett lämpligt motgift.

Kate Youngs violin, röst och låtar står i centrum och kärnan är skotsk folkmusik.Men sångerna bär också släktskap med bulgariska folksånger och den skandinaviska sångstilen kulning (som hör hemma inom vallmusiken). Här finns också ett rytmiskt driv och ett sätt att tänka i riff som för tankarna till betydligt modernare tongångar. De korta, hårt rytmiserade, dragen med stråken i favoritlåten Green and gold ger ett jordigt groove som på intet sätt får mig att tänka på knätofsar, snarare är det rock n roll i medeltidstappning.

Albumet sparkar igång med en låt som bär titeln Fairy fiddler. Det är en låttitel som – vid sidan av att väcka djupt oönskade minnen av Alexander Ryback – säger en hel del om stämningen i musiken. Det finns något sagolikt i tilltalet och i tonen, något som minner om tider för länge sedan svunnen bland glömskans dimmor men som samtidigt är väldigt modernt i sin öppenhet inför element som inte traditionellt förknippas med musik från de brittiska öarna.

Det är den kombinationen av ålderdomligt, modernt och öppensinnad musikalisk nyfikenhet som gör mig så fascinerad av den här musiken. Att sedan Edinburgh-dialekten är ganska svårmotståndlig gör inte saken sämre.

Banjon har tystnat

Han avled i New York på måndagen, 94 år gammal, skriver Variety.
Seeger gav ut över 100 skivor under sin karriär, och hade en enorm betydelse för den amerikanska politiska folkmusiken. Hans låtar har tolkats av artister över hela världen – till exempel är Bruce Springsteens ”Seeger sessions” en hyllning till honom. Bland Seegers mest kända låtar kan nämnas ”If I had a hammer” och ”Where have all the flowers gone”.
Seegers engagemang, främst genom musiken, för bland annat den svarta medborgarrättskampen och mänskliga rättigheter i allmänhet har givit honom en legendarisk status som kan liknas vid hans nära vän och förebild Woody Guthries.
Han tilldelades en Grammy för sin livsgärning inom musiken 1993 och valdes in i rockens Hall of Fame 1996.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.