Som balsam för själen

 

Fyra lågenergilampor och några kandelabrer. Det är mörkt när Courtney Marie Andrews kliver ut på scen men vad spelar det för roll när rösten sprider allt ljus man kan tänkas behöva. Spelningen skulle egentligen ha gått av stapeln på Slagthuset men flyttades till Plan B med några veckors varsel.

Sist hon var i Malmö var det fullt band på Malmöfestivalens Gustav-scen 2018 och jag minns att jag blev helt tagen. Att hon klarar sig bra utan band råder det dock ingen tvekan om. I kombinationen med bristen på ljus skapar den en förstärkt intimitet som klär hennes musik, som placerar sig i samma utrymme mellan country och folkmusik som befolkas av artister som Emmylou Harris, Gillian Welch och Sarah Jarosz, mycket väl.

Men framförallt är det den där rösten som fångar mig; det är värmen i den, ömsintheten och sorgkanten. Det är som att sjunka ned i ett hav av bomull, som att få själen smord i balsam.

Cause I’m a little bit lonely / A little bit stoned
And I’m ready to go home / You don’t want to be like me
This life it ain’t free / Always chained to when I leave

Hon berättar bakgrunden till låten ”Table for one” från genombrottsskivan ”Honest life”, hur hon skrev den som 21-åring tillsammans med sitt band en omöjligt varm natt på en varuhusparkering i Texas där de övernattade i bilen på väg mellan spelningar på en turné och man frågar sig hur det ens är möjligt att vara så world weary vid den åldern. En fantastisk låt är det hur som helst.

Åtta album, en diktsamling och en Grammy-nominering in i karriären har hon också en låtkatalog som bjuder många sådana: ”Irene”, ”May your kindness remain”, ”How quickly your heart mends” … listan är lång.

Det är nästan lite märkligt hur lite jag saknar ett band bakom henne, trots att jag minns det som att hennes band var riktigt bra sist jag såg henne. Förutom den trollbindande rösten och värmen ligger det nog mycket i hennes gitarrspel. Utan några större åthävor och utan att göra någon affär av det så utnyttjar hon den akustiska gitarrens potential bortom att vara ett renodlat kompinstrument.

Både styrkan och värmen i ovationerna är tilltagande under spelningens gång. Och det är ytterst välförtjänt. Courtney Marie Andrews musik tränger sig innanför den mest välbyggda försvarsmur.

Wearing loneliness like a costume / for the whole world to see
And if your money runs out / and your good looks fade
May your kindness remain

Amerikansk värme på Malmös nyaste klubb

Jag har inte haft möjlighet att besöka det senaste tillskottet på Malmös klubbhimmel. Förrän igår. Och det var värt väntan och det inte bara för att Medley visade sig vara ett trevligt ställe. På scen stod Malmöbandet Lakely – till sin kärn duon Anna och Jonas Edström Rudolf men denna kväll i sin fulla bandtappning – och Österlenbandet Wildie, med sångaren och keyboardisten Anders Thorén i spetsen.

Det blev en kväll i americanans tecken, om än väldigt olika nyanser av den något svårgreppade genren som täcker in allt från country som är för mycket country för countrybranschen till rotnära folkmusik via blues och soul.

Lakely lägger sig nära folkmusiken, i samma musikaliska grannskap som nytraditionalister som Gillian Welch och Dave Rawlings, Sarah Jarosz och Alison Krauss men med en nordisk ton som löper genom musiken och, tillsammans med de personligt färgade historier de berättar i sina sånger, ger dem något distinkt eget.

Det finns också en genuin värme i musiken och de blickar som gifta paret Edström Rudolf byter med varandra på scen som smittar av sig.

Wildie var för mig en ny bekantskap, men en mycket trevlig sådan. Om Lakelys musikaliska rötter tydligt ligger i södern, kanske närmare bestämt Appalacherna, så finns Wildies snarare längs samma vägar där kanadensiskamerikanska The Band nötte sig fram till ett eget amalgam av alla genrer som på något sätt kan kallas genuint amerikanska. Det är soul, det är country, det är rock och det är alltihop samtidigt.

Sagda band är den självklara referensen men det finns fler som dyker upp i hjärnan under spelningen. Billie Joels Piano Man-era är en och Crosby, Stills & Nash är en annan. Det känns som att de har, om inte en fot så i alla fall ett par tår i Laurel Canyon och för ett ögonblick är det nästan som att jag hör David Crosby där i stämsången (och det är ett mycket gott betyg).

Jag har för mig att jag läste någonstans att Wildie började som ett soloprojekt för Anders Thorén men har utvecklats till ett band. Bandkänslan i samspelet är också tydlig. Det är riktigt bra spel på alla positioner och en lyhörd kommunikation medlemmarna emellan. Jag kommer att definitivt att följa dem framöver.

Lakely gör americana på nordisk klangbotten

Med sitt färska första fullängdsalbum ”Cold war” i bagaget kommer Malmöduon Lakely till Medley på fredag, då de spelar tillsammans med Österlenbandet Wildie.

En snötäckt brygga, en sjö med öppet vatten och bortom den ett kuperat landskap. Det skulle kunna vara någonstans i Nordamerika, kanske på Olympiahalvön eller i Klippiga bergen. Eller i de norra delarna av Sverige.
Så ser omslaget ut till ”Cold war”, Malmöduon Lakelys första fullängdsalbum som kom i våras. På något sätt känns det talande för musiken som ryms därinom. För trots att den musikaliska formen är distinkt amerikansk finns det någonstans i musiken en nordisk klangbotten. Själva kallar de musiken för scandicana.

Lakely består av det gifta paret Anna och Jonas Edström Rudolf, den förstnämnda känner vi igen från countrybandet The Bandettes. Berättelsen om duon börjar innan de var ett par. De var gamla kompisar från Musikhögskolan som 2015 satte sig på planet tillsammans från Malmö med blicken ställd mot countrymusikens huvudstad, Nashville i Tennessee, där de skulle studera musikproduktion. Lakely föddes parallellt med studierna och att de inledde sin kärleksrelation.

– Det var mycket den där känslan från [Sting-låten, reds.anm] ”Englishman in New York” när vi kom dit, känslan av att man är en alien. Det blev att jag satt och skrev mycket som inte alls passade till The Bandettes och så skrev vi tillsammans. Och det blev bra, säger Anna när tidningen möter duon på ett kafé på Sorgenfri.
– Det var ett sådant vakuum när vi kom dit. Vi hade mycket tid och så blev det att vi pratade mycket eftersom vi var de enda två svenskarna, säger Jonas.

För Anna innebar det ett ett nytt sätt att skriva låtar, med ögonen i varandras och med pappret framför sig, bollandes orden tills de bildat en sångtext, ett arbetssätt som födde andra typer av låtar som gick utanför den egna bubblan. Och på något sätt blev det arbetssättet förlösande. Helheten blev större än summan av delarna.
Både Jonas och Anna kommer in på sina liknande sätt att tänka och liknande smak för musik.
– Jag har testat att skriva med andra människor men det är aldrig så lätt som med Anna för vi har exakt samma hjärna, säger Jonas.

Inflätat i alltihop är ett uppbrott. Anna hade precis gjort slut med sin tidigare partner. Alltså satt hon och skrev sånger om krossade hjärtan tillsammans med sin blivande partner.
– Att vi kände varandra sedan tidigare tror jag nästan var en förutsättning för att vi skulle kunna fungera på det sättet. Annars hade det nog varit svårt att lita på varandra så mycket, säger Jonas.
– När man skriver med andra kan det vara så att man vill mörka vissa saker. Men här har det varit djupt personliga saker som man ändå kunde dela med varandra och skriva om tillsammans, säger Anna.

I Nashville spelades Lakelys första ep in, ”Pocket full of sand” i det som en gång varit Alison Krauss (känd från Alison Krauss & Union Station och sina samarbeten med Robert Plant, Gillian Welch och Emmylou Harris) garage. Möjligheten att jobba med sina idoler var en kraftigt bidragande orsak till att projektet blev verklighet. På ep:n jobbar de till exempel in med Shani Ghandi (som arbetat med stjärnor som Alison Krauss, Sarah Jarosz, Sierra Hull, Parker Millsap). Även Gary Paczosa (som på meritförteckningen bland annat har att han mixade Dolly Partons redan klassiska album ”The Grass is Blue”) dök upp i studion och tog över spakarna för en stund.
– Vi blev så star struck att vi knappt kunde spela när han tittade in, säger Anna.

Bara en sådan sak som att den mikrofon Anna sjöng i var signerad av Paul McCartney och att Jonas sjöng i Alison Krauss favoritsångmikrofon satte igång musikhistoriska vingslag och utan att de riktigt tänkte det var Lakely fött.
– Helt plötsligt kändes det naturligt att nu har vi en ep, nu har vi ett band, säger Anna.

Trots att ni arbetar i en amerikansk folk- och country-tradition har musiken både på ep:n och albumet ändå en nordisk ton i botten.
– Ja. Jag tror inte att vi egentligen har reflekterat över det. Det vi lägger in i musiken är det som vi tycker är roligt att lägga in. Jag känner mig inte begränsad över att vi valt den uttrycksform som vi har valt. Det är bara så här vi tycker att det mysigt att musik låter. Det skulle kännas off om vi hade konstlat till det, säger Jonas.
– Vi försöker inte vara i någon genre. Det här är den musik som blir när vi skapar tillsammans och våra referenspunkter är i den här typen av musik, säger Anna.

Ep:n mixades färdigt efter att de kommit hem till Sverige och det nya albumet spelades in tillsammans med kompisar i en studio i Torna Hällestad.
– När vi kom tillbaka blev det en ny ”Englishman in New York”-situation. Man ser på allt med lite nya ögon och så blev det en massa nya låtar. När vi skulle spela in det hade vi med oss det vi lärt oss i USA och då blev det ännu bättre, säger Anna.
– Det var så härligt att bara hänga på den skånska landsbygden med våra banjos.

Det kom dock att dröja ett tag mellan att albumet spelades in och att den mixades klart eftersom Anna blev gravid och födde deras gemensamma dotter. Först när dottern kunde sova själv fick de tiden att sitta och mixa plattan. Det innebär att skivan spelades in 2018 men släpptes inte förrän i maj i år.
– Det var ett långkok, konstaterar Jonas.

Att bli kvar i USA och utnyttja de kontakter de jobbat upp hade varit ett alternativ men det hårda arbetsklimatet i USA avskräckte. De flesta av dem som de studerade med tvingades ha två jobb samtidigt för att kunna gå utbildningen medan de själva hade lyxen av att ha med sig CSN från Sverige. Tonen mellan arbetsgivare och arbetstagare lockade inte heller, liksom den bristande barnomsorgen – något som inte minst är relevant nu sedan de skaffat barn.
– Jag pratade med andra kvinnliga producenter i USA som sa att en förutsättning för att man ska kunna hålla på med det här är att man aldrig skaffar barn. Samtidigt längtar jag tillbaka, speciellt nu på hösten, säger Anna.

Vad är det ni längtar tillbaka till?
– Det är musiken. De kallar sig själva för Music City och det låter oerhört pompöst men det är mer så att det är så nära till den hela tiden. Vi är väldigt bra på låtskrivande här i Sverige men det kommer aldrig bli så att man bara kan gå ut i Malmö och så finns det tre olika artister man vill kolla på som spelar samtidigt, säger Jonas.
– Det som är så häftigt är att folk är så hungriga när de kommer dit. De flyttar dit för att lyckas och många är väldigt duktiga och så är de ute och spelar jämt. Kulturen kring musiken är så himla fin. Man är ute och träffas och spelar och lyssnar, säger Anna.

Den Malmöitiska livescenen har dock förändrats rejält, inte minst för artister som spelar americana sedan The Bandettes tog sina första steg som band för mer än tio år sedan. På Folk å Rock har genren länge stått högt i kurs och sedan drygt tre veckor tillbaka finns även Medley, där Lakely spelar på fredag kväll tillsammans med Wildie, med mycket amerikansk rotmusik på programmet.
– Det ska bli så kul att komma ut och spela och möta en publik igen och se vad som händer i mötet med den med de här sångerna, säger Anna.

En legendar går i pension

Kris Kristofferson på scen i april 2019. Foto: Owen Sweeney/Invision/AP/TT

Kris Kristofferson, som fyller 85 till sommaren, har lagt gitarren på hyllan och pensionerat sig. Den nyheten kablade TT ut under torsdagen. I praktiken ska han egentligen ha pensionerat sig redan förra året men det har inte blivit officiellt förrän nu. Den legendariska countryartistens facebooksida har inte uppdaterats sedan förra sommaren. Sonen John tar nu över ansvaret för faderns affärer.

 ”Om det fanns ett Mount Rushmore för låtskrivare skulle Kris vara med där”, säger Clint Higham, vd för Morris Higham Management som representerar Kristofferson i ett uttalande. Och det har han naturligtvis rätt i. Den forne Oxford-studenten, helikopterpiloten i armén och skådespelaren (han fick en Golden Globe för A Star is Born mot Barbara Streisand men jag minns honom bäst som ”Rubber Duck” i Sam Peckinpahs ”Convoy”) är en högst remarkabel låtskrivare som skriver in sig i samma kader som Johnny Cash, John Prine, Guy Clarke och Townes van Zandt.

”Help me make it through the night”, ”Me & Bobbie McGee”, ”Sunday morning coming down”

Hade Kris Kristofferson bara skrivit de tre låtarna hade det snudd på räckt till legendstatusen. Tre odödliga klassiker som lyfts till skyarna av artister som Elvis Presley, Janis Joplin och Johnny Cash. Och här i Sverige var ”Me & Bobbie McGee” allerstädes närvarande i min barndoms radioapparater i form av Lalla Hanssons ”Anna och mej”.

Till vänster tillsammans med dåvarande hustrun Rita Coolidge på scen 1973. Till höger på Century Placa Hotel i Los Angeles 1987. Foto: AP/TT

Men Kris Kristofferson skrev så oerhört mycket mer. ”The silver tongued devil and I”, ”From the bottle to the bottom”, ”Jody and the kid” … Allt som allt 18 studioalbum från den självbetitlade debuten 1970 till 2016 års The Cedar Creek Sessions. Lägg till det ett antal plattor gjorda tillsammans med andra artister, däribland som en del av countrysupergruppen The Highwaymen, där han delade scen med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings.

Det är just som låtskrivare han skrivit in sig i mitt hjärta. Som sångare var han, i ärlighetens namn, mer habil än exceptionell. Det är som låtskrivare och som en frispråkig röst – en progressiv man i den inte sällan konservativa kontexten countrymusik. Bland ett antal Grammy Awards, Lifetime Achievement Awards och medlemskap i Country Music Hall of Fame kan han även räkna in ett Free speech award från First Amendment Center/Americana Music Association.

Personligen fick jag se honom en gång på scen. Det var sommaren 2010 på Trädgårdsföreningen i Göteborg och jag minns den spelningen med värme. Det gör också Frida Öhrn i Cookies n Beans som spelade förband den kvällen. Vi kom in på ämnet när jag intervjuade henne i november 2019 inför den Diggiloo-turné som av naturliga skäl aldrig blev av.

Trots att det gått tio år minns hon tillfället utan att behöva leta i minnesarkivets skrymslen.
– Den spelningen … satan vad roligt, säger hon.

Att minnet är så tydligt är kanske inte så konstigt med tanke på vad som händer på spelningen.
– Han kom upp på scenen med oss och vi var som fågelholkar. Jag fick ju sjunga ”Help me make it through the night” med honom. Det kommer jag aldrig att glömma.
– Och då hade vi ändå hängt lite med honom i logen och han sade att vi ”sounded like mountain angels”.

Med musiken bortom tiden

Klockan 20:00 Norra Grängesbergsgatan.

Grejen med den här kolumnen är att man ska ta en tid och en plats i Malmö och skriva utifrån dem. Jag ska skriva utifrån en tid och en plats där samma tid upplöses och platsen transformeras.

Tiden var i torsdags kväll och platsen rockklubben Plan B på Norra Grängesbergsgatan, en gata som håller på att utvecklas från att ha varit en av stadens mest brottsutsatta till att bli ett nytt kulturellt nav.

Jag var där för att se den göteborgska rockartisten Bror Gunnar Jansson men nu är det dags för förbandet The Jonestown Fruit Jar Drinkers som spelar på malmöitisk hemmaplan. Men det är inte mycket med bandet som snackar Malmö på 2020-talet.

Snarare befinner vi oss på en juke joint i den amerikanska södern och om bandet spelar rock så är det 20-talets motsvarighet, jug music, som gäller; den musik som föddes på de afroamerikanska vaudevillescenerna och är en väl inflätad del i utvecklingen av såväl blues som jazz.

På något sätt är det en naturlig startpunkt på en kväll som ska leda fram till Bror Gunnar Janssons musik som samtidigt står stadigt i samma mylla som förbandet men som använder den som avstamp för att skära genom tiden. Här och nu blir då och vice versa.

Jag sitter där med min kompis Nicklas och känner hur tiden fladdrar iväg. Det blir varmare, klockan börjar går baklänges och så är vi där i ett träskjul i utkanten av plantagen, spriten serveras i glasburkar och tumbleweeds rullar förbi utanför dörren.

För sådan är musikens makt: att böja på tiden och skicka oss till en annan plats, ett annat liv – om än bara för en stund. När jag ett par dagar senare redigerar bilderna från spelningen kan jag inte låta bli att tona dem i sepia, ni vet den där lite brunaktiga tonen som gamla svartvita bilder gärna har.

En något kortare version av den här texten publicerades som Skånska Dagbladets Just nu-kolumn i måndags.

Han tog vägen via smilbanden till hjärtat

Foto: Mark Humphrey/AP/TT

Artisten och låtskrivaren John Prine avled på tisdagen som en följd av covid-19. Han blev 73 år gammal.

Det var Magnus Johansson som introducerade mig för John Prine. Vi satt i källaren till hans farmors hus på Hisingen, jag minns inte riktigt men förmodligen drack vi öl och spelade gitarr. Vi brukade göra det, Magnus och jag. Det var 90-tal och det som skulle bli americana hade börjat spira från den mylla Townes Van Zandt och Guy Clarke krattat upp.

Jag hade växt upp med countrymusik i allmänhet och Johnny Cash i synnerhet och hade börjat hitta tillbaka till genren, inte minst med hjälp av cowpunkarna Jason & the Scorchers och alt.country (som det som skulle bli americana kallades på den tiden) som Uncle Tupelo och The Walkabouts.

Hur som helst plockade Magnus fram en platta och sa: du måste höra den här. Namnet på omslaget sade mig inget och bilden såg väl inte sådär jätteinspirerande ut – en man i vår egen ålder med 70-talsfrisyr och kass hållning som satt på en halmbal. Det som strömade ur högtalarna tydde dock på allt annat än slapp hållning.

Illegal smile som öppnade plattan må handla om haschrökning men låtskrivarhantverket är oklanderligt och skvallrar om en glasklar, snarare än av rökverk tillgrumlad, arbetsprocess. Spanish Pipedream följer det lätta anslaget med humor och en formuleringsglädje som smittar. Men det är på det fjärde spåret som han verkligen drabbar med historien om Sam Stone, soldaten som kommer hem från en vända i armén och inser att medaljerna inte är värda så mycket när verkligheten trycker på.

There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes
Jesus Christ died for nothing I suppose
Little pitchers have big ears,
Don’t stop to count the years,
Sweet songs never last too long on broken radios.

Den följs upp av den nostalgiskt färgade Paradise – om den lille pojken som vill att hans far ska visa honom sin hemby som han så ofta talar om, en by som dock har skövlats av det stora gruvföretaget. Den har kommit att bli en av mina favoriter att spela när jag plockar fram gitarren.

Skivan, John Prines självbetitlade debutalbum från 1971, visade upp en en enastående låtskrivare. Berättelserna verkar bara flöda ur honom. Inte sällan, som Spanish Pipedream, komiska. Ofta, som Paradise, skenbart enkla och raka men med något som får dem att träffa i hjärtat. Det har för mig blivit en av de där plattorna jag alltid kommer tillbaka till.

Sångerna på den har fått konkurrens av en lång rad från hans penna:  Christmas in prisonSpeed of the sound of loneliness som Nanci Griffith gjorde en fin tolkning av, underbara Iris DeMent-duetten In spite of ourselves – en lätt ekivok skildring av mogen kärlek – och låten med den fantastiska (och oväntat sjungbara) titeln Come Back to Us Barbara Lewis Hare Krishna Beauregard för att bara nämna några personliga favoriter. Det sympatiska tilltalet, den okonstlade formuleringsglädjen och förmågan att ta vägen via smilbanden till hjärtat känns som den röda tråden genom hans konstnärskap.

“Om gud har en favoritlåtskrivare så tror jag att det är John Prine” ska Kris Kristofferson – som en gång i tiden upptäckte John Prine – ha sagt om honom.

Det är 25 år sedan den där eftermiddagen i Magnus källare. Magnus gick bort för 15 år sedan. Till skillnad från honom tog sig John Prine igenom sin cancer. Han gjorde det dessutom två gånger om, först i strupen och sedan i lungorna. Han fortsatte trots det, och trots att behandlingen förändrade hans röst och gjorde den rejält skrovlig, att berätta historier och göra musik och så sent som i februari i år i Sverige.

När han kom hem till USA efter den turnén var han dock sjuk. Han diagnosticerades med covid-19 och igår gick han ur tiden.

Sätter småstaden i fokus

Sture Allén den yngre – också känd som Carl-Martin Vikingsson.
Foto Thomas H Johnsson

Tillsammans med bluegrassbandet Hillfillies byter hiphop och reggae-artisten, tillika Landskronaprofilen, Carl-Martin Vikingsson – mer känd som Sture Allén den yngre – musikalisk inramning och skildrar småstaden.

Det bortglömda Sverige. Småstaden. I sitt nya projekt tar sig Carl-Martin Vikingsson – känd som ena halvan av hiphopgruppen Svenska Akademiens frontmannaduo och från Stures Dansorkester – an ett annat land, landet utanför tullarna, bortanför Möllan och Linnéstaden: ett land bortanför storstadens gator, hippa klubbar och mediedebatt.
“Vi kommer från ett annat land / i en annan del av världen / tjusigt bo nån annanstans / men vi vet vårt värde / det bortglömda Sverige”, sjunger Vikingsson kompad av akustisk gitarr, mandolin och ståbas.

Storstaden – och då kanske framförallt huvudstaden som han själv numera är bosatt i – står i mediafokus och när man skeppar en guldbro över världshaven till Slussenbygget så rapporteras det som en nyhet som berör alla.

– Det är inget fel på guldbron men om det är en nationell nyhet kan man ju verkligen fråga sig, säger han.
– Jag hörde på Ekot en morgon att en byggkran inte rasade i Stockholms innerstad. Det går ut i riksnyheterna samtidigt som man flyttar hela städer i Kiruna och Gällivare. Det tycker jag är ganska påtagligt.
– När jag kom till Stockholm första gången kände jag redan till namnet på alla stadsdelar och alla gator och torg i centrum för att all populärkultur, alla nyhetsinslag, handlar om det.

Under några år arbetade Carl-Martin Vikingsson i regeringskansliet som pressekreterare. Han tycker sig ha sett samma perspektivförskjutning i maktens korridorer som i media.
– Det är ganska få som har Trelleborgsperspektivet. Det blir att det som inte är Möllevången är någon getbonde på fjälltoppen – inget ont om det men de är inte så många.
På singeln Bortglömda Sverige och det kommande albumet Det bortglömda Sverige har Carl-Martin Vikingsson bytt musikalisk skepnad. Istället för Svenska Akademiens hiphop och Stures Dansorkersters reggae hörs nu bluegrassbandet Hillfillies. Han berättar att Bortglömda Sverige var en låt som funnits med honom ett tag men inte hittat sin rätta musikaliska inramning förrän nu.

– Ibland har jag upplevt att reggae står i vägen för texterna. Det är svårare för de textintresserade att hitta fram för att reggae är lite av en sluten värld. Jag provade att spela lite ute med Hillfillies innan det blev totalnedstängt [på grund av coronaviruset] och jag kände att gensvaret blev väldigt bra.
– Ivan [Olausson Klatil, General Knas i Svenska Akademien] och jag har skämtat om det lite grann genom åren att han är coola killen och jag är bibliotekariernas favorit.

För Carl-Martin Vikingsson heter småstaden Landskrona. Det var hit han flyttade med sin familj från byn Sövestad utanför Ystad i andra klass och det var härifrån han drog efter gymnasiet, som så många av oss som växte upp i det bortglömda Sverige.
– När jag flyttade dit, då var det som att komma till Manhattan. Stora höga hus och en stad med mycket udda figurer.

Han talar om lodisarna och om en figur som sjöng för sig själv och dansade runt en bandspelare på gågatan; om att komma hem till en kompis med föräldrar som kom från ett annat land och att känna de annorlunda dofterna i bostaden.
– Från början var det verkligen stora världen. Likadant var det när det gäller musik. När jag var tonåring fanns det ett välutvecklat replokalsliv.

Småstaden kom också att påverka hans musikaliska resa. En begränsad mängd människor gjorde att det inte fanns de musikaliska bubblor man finner i större städer, där man bara kan umgås med människor med samma smak som en själv. Istället utsattes han för andras musik, andra influenser.

– Om man ska bilda ett band så har man inte ett helt community av northern soul-människor utan man får plocka ihop och där händer något konstnärligt intressant. Det är en punkare, en hiphopare och en musikestet som bildar band ihop. Även en musikintresserad soulmänniska har fått genomleva sina efterfester med black metal-skivor på repeat. Man tvingas utsättas för de andra och musikintresserade är en grupp i sig där.

Men stegvis började småstaden kännas liten. Carl-Martin Vikingsson brer på Landskronadialekten lite extra när han citerar en kompis som blev kvar i stan: “om man släpper en brakare hemma i lägenheten så heter det snart att man sketet på torget”.

– Strax efter att jag flyttat så var jag väldigt trött på det men nu är jag ändå väldigt tacksam över att ha fått växa upp där med allt som fanns då av musik och politiska diskussioner.
– Det ger ett annat perspektiv att veta lite mer om hur snacket går och ha ett lite mindre snävt perspektiv. Det känns som att många i beslutspositioner bor antingen i lite fräsigare områden i storstäder eller är uppväxta i rejäla områden med framtiden för sig.

Än så länge är två låtar från Det bortglömda Sverige släppta. Förutom Bortglömda Sverige är det en textmässigt omarbetad version av Dag Vags låt Musik. Resten släpps successivt digitalt innan hela skivan släpps som en signerad och numrerad vinylbox tillsammans med sex konsttryck av Landskrona-fotografen Thomas H Johnsson. Boxen släpps i 261 exemplar med en blinkning till Landskronas postnummer som inleds med just de siffrorna.

– Det är både små personliga berättelser och så zoomar jag ut lite grann. Generellt skulle jag säga att jag hittat ett personligare tilltal som utgår från mig men i ett berättande som förhoppningsvis är intressant för någon annan också, att jag inte bara glor i sin egen navel.

Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

Det gamla märkliga Amerika

En av mina absoluta favoritscener i filmhistorien är när Kyle MacLachlan och Dennis Hopper sitter på var sitt håll i en nattklubb och betraktar Isabella Rossellini på scenen sjunga filmens titellåt, Blue Velvet. Det är en fantastisk låt, en evergreen, men det är inte det som gör den. Inte heller är det Rosselinis vokala framförande som inte är fläckfritt. Det är den där känslan av old, weird America, för att låna en term från rockhistorikern och journalisten Greil Marcus.

Marcus använder termen för den ofta oroväckande och lite kusliga country, blues och folkmusik som verkar gå djupt i den amerikanska folksjälen. Det går naturligtvis att vidga den termen till andra sidor av den folkliga amerikanska kulturen; till 50-talets bilkultur och rockabilly, till carnys och freak shows under depressionen, till beatpoesi och popkonst, till konstnärer som Edward Hopper och Norman Rockwell.

Det är i den ådran av americana-kulturen som fotografen, författaren, filmmakaren och, framförallt, artisten Tav Falco och hans 40-årsjubilerande Panther Burns, som på fredagskvällen gästade Malmö och Folk å rock, måste ses. Det är lika delar folkkonst och performance-dito. Gustavo ”Tav” Falco har hunnit bli 74 år men ser yngre ut och verkar vara i god form.

Precis som Isabella Rossellinis är Tav Falcos tonträff inte den bästa men det är inte heller poängen. Båda sätter istället uttrycket och musikens laddade dramatik och det är i sammanhanget betydligt viktigare.  Som estradör och bandledare är han smått fantastisk med en förmåga att mana fram bilder i huvudet på publiken.

Falco har i en intervju sagt att hans konstnärliga syfte är att röra upp det undermedvetnas mörka vatten. Och visst fungerar det. Han må ha lämnat USA för Paris för gott och den nuvarande upplagan av hans band består uteslutande av italienare men det spelar ingen roll. Utanför Folk å Rocks skyltfönster är det i vanlig decemberordning kyligt och blåsigt. Här inne manar Falco och hans band fram visioner av solstekta bakgator i Memphis, sunkiga hak i ett mytologiskt Los Angeles och ett New Orleans där Marie Leveau aldrig försvunnit ur det allmänna medvetandet.

Det är inte bara Tav Falco själv som imponerar. Det gör också bandet med gitarristen och producenten Mario Monterosso i spetsen. Utan att stila allt för mycket visar han upp sin spelskicklighet och utsökta stilkänsla. Giuseppe Sangiardi på bas och Walter Brunetti på trummor är mer nedtonade men gör ett strålande jobb med att lyfta fram sina mer extroverta bandkollegor.

Tav Falco har alltid haft god smak i valet av samarbetspartners. Panther Burns långa, långa lista av tidigare medlemmar är imponerande med namn som Memphis-legenderna Alex Chilton och Jim Dickinson, Nick Cave och Lydia Lunch-trummisen Jim Sclavunos och Minutemen och Iggy & the Stooges-basisten Mike Watt för att bara nämna några,

Tav Falco gjorde inte det på Folk å Rock men det hade inte känts malplacerat om han brustit ut i en version av Blue Velvet med Kyle Maclachlan och Dennis Hopper sittande där i publiken och med en David Lynch som stod i skuggorna och regisserade fram sin allra mest oroväckande bild av ett Amerika på väg att lösas upp. Istället blandar han in ett par verser av Johnny Thunders protopunkklassiker Chinese Rocks och det känns på något sätt lika rätt. Och det säger väl något när en låt av en gammal punkare eller en som gjordes känd av Tony Bennett hade känts lika rätt i settet.

Levande musikhistoria på Folk å rock

Håret är långt och grått, ansiktet djupt fårat. Den där klara, höga rösten har fårats av tiden den med. Inte för att det är konstigt, Texas-trubaduren Jimmie Dale Gilmore har trots allt hunnit fylla 74 år. Och de där fårorna i rösten tar inte ifrån den det som journalisten Nicholas Dawidoff i boken In the country of country kallar ”The high lonesome plains” i analogi med begreppet ”The high lonesome”, den där speciella kvaliteten som brukar tillskrivas sångare från Appalacherna.

Nu är inte Gilmore från Appalacherna utan från Lubbock, en stad på Texas höglänta slättland, alldeles söder om The Texas Panhandle, en stad så högkyrklig att den länge motstod att göra någon affär av att Buddy Holly kommer därifrån. Och man behöver inte mycket fantasi för att höra vinden som pinar slättlandet i hans milda, vänliga och oerhört vackra stämma. När den där stämman nu fått allt mer drag av gammelmansröst gör det den bara ännu vackrare och mer berörande.

Gilmore har sina musikaliska rötter i bandet The Flatlanders tillsammans med kompisarna Butch Hancock och Joe Ely, ett band som mer än en gång har kallats världens bästa oframgångsrika band. Även om bandet som sådant inte fick några framgångar att tala om födde de både ett numera legandariskt debutalbum och tre ganska solida solokarriärer.

Mannen vid hans högra sida på Folk å rocks scen är tio år yngre och går mer på kraft än Gilmores spröda anslag. Det slår gnistor om Dave Alvins krämfärgade Stratocaster och hans röst har en solid jordighet. Från scenen berättar han om hur han som barn, tillsammans med sin storebror Phil, brukade smita in till Hollywood och bluesklubben Ashgrove för att träffa och lära av på den tiden halvt bortglömda mästare som T-Bone Walker och Lightning Hopkins.

För Dave Alvin började historien i Downey, en satellitstad till Los Angeles, tillsammans med brodern i röjiga rootsrockbandet The Blasters. Den fortsatte sedan i punkbandet X och som mer lågmäld soloartist. I alla de inkarnationerna har låten The 4th of July funnits med, en av mina personliga favoritlåtar. Jag snackar med mannen vid min sida inför spelningen, om låtar som skulle spelas. ”Om Dave bara kör 4th of July är jag nöjd”, säger jag.

Och visst kör han låten om mannen som står på trappen och röker en cigarett ensam medan mexikanska barn skjuter fyrverkerier för att fira nationaldagen. Där inne finns kvinnan som ger honom kinden när han söker läpparna och han frågar sig vad som gick fel: ”Whatever happened, I appologize”. I sin enkelhet är det en lika sorglig som briljant sång. Och i det ligger hans genialitet som låtskrivare: att med små medel skapa stora berättelser.

Alvin och Gilmore har varit vänner i 37 år, berättar Alvin från scenen. Det är han som står för det mesta av mellansnacket. Men av en slump var de där på Ashgrove samtidigt långt tidigare än så (det torde ha varit någon gång i början av 60-talet), det berättar han nu och det sjunger de om på Downey to Lubbock, titelspåret på det gemensamma albumet som får rama in spelningen.

De må vara av olika generation och komma från olika delar av landet och ha väldigt olika uttryck – någonstans möts de ändå musikaliskt i kärleken till den amerikanska rotmusiken; till bluesen, soulen, countryn, rhytm n bluesen och den tidiga rock n rollen. ”A hippie country singer” och en ”wild blues blaster” som lyfter varandra och skakar dammet av musikarvet.

Covervalen säger något om vad det handlar om. Det blir en Sam Cooke, en Lightning Hopkins (spelad som om det vore Elmore James som skrivit den) och en smått magisk tolkning av Grateful Deads Ripple tillägnad bandets nyligen bortgångne textförfattare Robert Hunter.

Det blir en väldigt trevlig kväll på ett utsålt och svettigt Folk å rock, där de vanliga stolarna kvällen till ära är bortställda för att ge plats åt en stående publik som får sig ett stycke väldigt levande musikhistoria till del. Flatlanders lät gammaldags redan i början av 70-talet och The Blasters sökte sig tillbaka i historien i slutet av samma decennium. Ändå blir det inte musealt. För det glöder Alvins gitarr för mycket; för det blåser slättlandsvinden för mycket i Gilmores röst; för det lyser spelglädjen för mycket i deras och kombandet The Guilty Ones ögon. Och glädjen i publikens ögon, kan tilläggas.

Till vänster The Dimpker Brothers från Västervik som agerade förband och som också dök upp och körade på en låt med Jimmie Dale Gilmore och Dave Alvin.
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv