JJ Cale har gått ur tiden

Jag lyssnar inte så mycket på JJ Cale nu för tiden. Det blir så med en del artister som man lyssnat väldigt mycket på tidigare i livet. Man kan liksom låtarna och behöver bara tänka på artisten ifråga så börjar musiken inne i skallen. Så är det för mig med Neil Young, med Emmylou Harris och med Siouxsie & the Banshees. Och med JJ Cale.

J. J. CALE
Foto: Scanpix

Så fort min inre jukebox går igång med After midnight, Call me the breeze eller Mama don’t och jag hör den dät tillbakalutade, lite lättjefulla men ändå precisa gitarren och halvt pratande rösten är det som ingen tid förflutit sedan jag sist lade Naturally-vinylen från 1972 på skivtallriken.

Influenserna sträcker sig över hela spektret av amerikansk rotmusik: blues, jazz, tidig rock n roll och folkmusik. Stilen är lätt igenkännbar och ekar inte minst hos Mark Knopfler. Men det är en annan artist han förknippats mer med, trots att dennes spelstil inte alls har lika mycket gemensamt med Cales.

När Eric Clapton 1970, efter åren med Yardbirds, Bluesbreakers, Cream, Blind Faith och Derek & the Dominoes, skulle lansera sin solokarriär behövde han en hit. Valet föll på den då helt okände JJ Cales After midnight. Vad som hände sedan vet ni.  Sju år senare skulle Cale förse Clapton med ännu en brottarhit; Cocaine.

JJ Cales egen karriär fortgick med en lägre profil och inte sällan var det andra artister som fick stora hits med hans låtar. Därav att hans egen största hit, Crazy mama från 1971, långt ifrån är hans mest kända låt. I mångt och mycket var det nog självvalt. När han erbjöds att spela på Dick Clarke’s American Bandstand (ett på sin tid mycket populärt tv-program) avböjde han eftersom han inte ville spela playback.

IMG_20130728_140348

Flygrädsla fick honom att sällan turnera utanför Amerika och själv fick jag tyvärr aldrig möjlighet att se honom på scen. Det är synd. Jag minns ett citat från hans fru och jag citerar fritt ur minnet:

Ni tycker han är bra när ni lyssnar på hans skivor. Då ska ni höra honom när han sitter hemma och spelar för sig själv på verandan…

I fredags avled JJ Cale 74 år gammal av en hjärtinfarkt.

Egensinnig finsk americana

Jag måste erkänna en viss okunskap om finsk pop och rockmusik, med undantag för klassiska popbandet 22 Pistepirkko vars album ”Bare bone nest” gick het på min stereo i slutet av 80- och början av 90-talet. När Them Bird Things dyker upp på mitt bord för recension är de med andra ord en helt ny bekantskap.

Pachyderm nightmares (Playground), deras första album och första utan de två amerikanska låtskrivare som tidigare funnits med i bilden, får mig dock på fall frön första stund. En del band har ett helt eget avtryck. Finska Them Bird Things är ett sådant band.

De enskilda beståndsdelarna i musiken är inga märkvärdigheter, de kommer rakt ur den amerikanska folk- och bluestraditionen. Det är sättet att foga dem samman som är djupt personligt. Även i mer konventionella låtar som bluesiga ”I know who killed Robert Johnson” eller “Bible & a Buick”, vilken hade kunnat komma från John Cougar Mellancamps penna, sätter de en prägel på materialet som är helt deras egen.

Jag fångas av den mörka melankolin och av den hypnotiska kvaliteten i Salla Days nasala men ändå vackra stämma. Stundtals kommer jag att tänka på Buffy Sainte-Maries glansdagar i början på 70-talet. Hon hade samma förmåga att ta folkmusiktraditionen och göra något eget – och inte sällan olycksbådande – av den.

Bästa spår: Cumberland Head Ferry Blues

Betyg: 4

Årets bästa cover?

Jag gillar covers. I bästa fall ger de både ledtrådar till vad som format ett bands sound och musikaliska inriktning och nya infallsvinklar på låten i fråga. Nu är ju tyvärr världen full av trista originaltrogna covers som bjuder på varken eller.

På ZZ Tops nya – och oväntat bra – album, La futura. gör de en alldeles fantastisk version av den gamla dirty south-hiphopklassikern 25 lighters som väl knappast kan sägas ge ledtrådar till vad som format bandet men som definitivt visar på en, i alla fall för mig, oväntad musikalisk öppenhet.

Nej, Billy Gibbons och Dusty Hill har inte börjat rappa och gamle Def Jam-mannen Rick Rubin i producentstolen har inte lyckats övertyga Frank Beard att börja leka med skivspelarna. I stället har de tagit sig an DJ DMD, Lil Keke och Fat Pats gangsterepos som om det varit en av deras egna låtar. De omvandlar det sugande gangsterrap-beatet från till ett lika sugande och efterhängset bluesgroove och förser det med ett skönt skitigt gitarriff som inte inte hade skämts för sig på Tres hombres.

”The ghetto of the ‘50s meets the ghetto of the ‘90s” kallar sajten Music Radar det och träffar med den beskrivningen mitt i prick. Jag skulle redan nu vilja utnämna resultatet, som hos ZZ Top går under namnet I gotsta get paid, till årets cover.

Här berättar Billy Gibbons för Music Radar om bakgrunden till att ZZ Top valde att spela in 25 Lighters

* * *

Måste säga att jag blev väldigt glad närjag lyssnade igenom La Futura och upptäckte att det här bandet som jag tyckte så mycket en gång i tiden (läs: på 80-talet) men gett upp hoppet om för länge sedan faktiskt fått en nytändning.

Till minne av Totta

Idag skulle Totta Näslund ha fyllt 66 år. Den i Sandviken födde och i Ö-vik uppvuxne bluesmannen skulle bli legendarisk i Göteborg med i Lund bildade progghjältarna Nationalteatern. Legendstatusen odlade han vidare såväl i Tottas bluesband som solo och i ett återförenat Nationalteaterns Rockorkester.

Själv minns jag framförallt en lysande Nationalteatern-spelning i Trädgårdsföreningen i Göteborg någon gång under 90-talet där både Totta och Ulf Dageby med all önskvärd tydlighet visade att rock n roll-coolhet inte behöver ha ett bäst föredatum så länge den bärs med värdighet och självdistans. En fin solospelning i början av 00-talet på konserthuset i Gävle finns också med i minnesbanken.

Han hann sätta sin prägel på några av våra största svenskspråkiga rocklåtar innan han rycktes bort allt för tidigt, nyss 60 år fyllda. Sista resan gjorde han, strax innan sin bortgång, tillsammans med vännen och kollegan Nikke Ström, som han spelat med i Nynningen, Nationalteatern och Tottas Bluesband, till Hibbing, Minnesota.

Att han reste just till Bob Dylans födelseort är naturligtvis ingen slump. Dylan var en stor förebild och Totta var en mycket god uttolkare av idolens låtar, vilket märks inte minst i Nationalteatern-pärlan ovan – i mitt tycke en av de vackraste sånger som skrivits – som är en tolkning av Dylans ”Tomorrow is a long time”.

Även Elvis gjorde en cover på samma låt men kungen kommer i mitt tycke inte i närheten av Tottas tolkning. Han sjunger den så rått och rakt men ändå finstämt att den klöser sig rakt in i hjärtat på mig. Det förmår inte Elvis göra även om hans version på intet sätt är dålig.

Såhär beskriver Nikke Ström vad som gjorde Totta speciell i en intervju i Göteborgs-Posten:
”Framför allt hans unika förmåga att ta in en textoch göra den till sin i känsla och uttryck. Jag tycker han var enastående bra på det.”

Ikväll hyllas Totta på Nefertiti i Göteborg och imorgon kommer den spelningen till Malmö och Kulturbolaget. Med i bandet finns förutom Nikke Ström även den lysande Nynningen-, Tottas Bluesband- och Nationalteatern-gitarristen Bengan Blomgren. Bland vokalisterna märks Mats Ronander, Dan Hyllander och Mattias Hellberg.

Jag önskar att jag hade kunnat vara där men det tillåter nu inte omständigheterna. Å andra sidan firas hans födelsedag också med släppet av en kombinerad bok och 10 cd-box. Den, däremot, tänker jag inte missa. Den kommer göra säg väl bredvid Nationalteatern-boxen från i höstas.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.