Kobrans röst har tystnat

The Detroit Cobras live i Santa Fe. Foto: Steve Terrell/CC2.0/Wikimedia

Detroit Cobras kan ha varit världens bästa coverband. I september skulle de ha kommit till Malmö och Medley. Så kommer det inte att bli, i helgen gick bandet ut med nyheten att sångerskan Rachel Nagy bort.

Att kalla Detroit Cobras ett coverband är i och för sig sant men det är bara halva historien. Ordet coverband skickar tankarna till ett band som spelar hits för en publik som mest vill dricka öl. Detroit Cobras hade en musikalisk vision. Man grävde i den djupa myllan av mer eller mindre bortglömda soul och rhytm n blues-singlar och tolkade dem genom ett filter av högoktanig garagerock.

De började göra sig ett namn i början av 90-talet när Detroit för ett ögonblick var det nya Seattle och spottade ur sig briljanta rockband på löpande band. Det var akter som White Stripes (vars skivbolag Detroit Cobras från början låg på), Dirtbombs, von Bondies och en lång rad till.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av The Detroit Cobras (@thedetroitcobras)

Jag såg dem för första gången i den vevan på Pusterviksbaren i Göteborg, en föredömligt liten lokal där man som publik stod i princip mitt inne i bandet (eller så kändes det i alla fall). Jag minns att kön gick runt kvarteret och att det de pumpade upp ett galet tryck där inne med sin svettiga, sexiga och lika adrenalin- som hormonstinna tolkning av hemstadens musikaliska historia; Motown mötte MC5 och Amboy Dukes. Det var en sådan där spelning som satt i en ett tag. Än i dag sitter den signerade turnéaffischen kvar på väggen där hemma.

Det blev en till spelning med dem för min del, på The Double Door i Chicago där det spelade med Dan Sartain, en av rockens verkliga kultfigurer som även han rycktes bort alltför tidigt.

”Hon var mer än bara en artist, hon förkroppsligade musikens anda och katapulterade den till nya höjder med sina djupt berörande röstresurser”, skriver gitarristen Greg Cartwright på bandets instagramkonto och jag kan bara hålla med honom.

Ingen dödsorsak har offentliggjorts.

Hon håller Babel som i ett skruvstäd

Det är mörkt på Babels scen. Framför oss står Nicole Sabouné, iförd en lång vit spetsklänning och med det långa svarta håret fallande över ryggen som är vänd mot oss i publiken. Hennes medmusiker, halvt gömda i skuggorna, börjar spela. Hon vänder sig sakta mot oss och styrkan i scenljuset ökar.

Så öppnar hon munnen och den där mäktiga och dramatiska rösten griper mig i ett stenhårt tag. Rockklubben som en gång var en kyrka behöver ha sitt höga tak och väldiga volym för att ens ha en chans att husera den där rösten. En blick över den välfyllda klubben säger mig att jag inte är ensam om min reaktion. Hon tycks hålla oss alla som i ett skruvstäd.

Nicole Sabouné sparkar igång torsdagskvällen på Babels scen med All stunned och What are you heading for från hennes nya skiva, Attachment theory, som hon skrivit tillsammans med Jennifer Wilson och som släppes i höstas. Albumet bryter av något mot hennes tidigare.

Det är inte så mycket att det mörka och gotiska anslaget är helt borta men både på albumet och, kanske framförallt, live har hon släppt lite på de manér som hör goth och dark wave till. Nu får musiken mig nästan mer att tänka på 70-talets stora kvinnliga singer songwriters, om än i svärtad och mer ödesmättad upplaga. I Memories, även den från nya plattan, tycker jag mig till och med höra en liten vinkning till Joni Mitchells The circle game.

Nu är den nya inriktningen knappast något totalt brott mot det hon gjort tidigare. De nya låtarna, som utgör ungefär halva spelningen, fungerar väl tillsammans med gamla örhängen som Win this life från debuten och Bleeding faster och Rip this world från dess superhyllade uppföljare, Miman.

Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett Nicole Sabouné bättre än vad hon var igår. Med mindre manér låter hon säkrare, som att hon litar mer på sin röst och sitt uttryck. Och det uttrycket och den rösten tål att litas på.

* * *

Sex singlar på Spotify under loppet av tolv år. De två senaste, som båda släppts i år, är de första med Dolly Dolores på sju år. Produktionstakten har med andra ord inte varit jättehög, för att uttrycka det milt.

Bredden på det inspelade materialet har varit desto större. Från Commitments-soul på debuten Pack your bags, till svenskspråkig gitarrdriven pop i På måndag börjar det igen och själfylld och ganska experimentell soulpop på de båda senaste singlarna, den atmosfäriska och avskalade Dreams och den lite olycksbådande True love.

Det är två riktigt fina låtar och hennes förbandsgig till Nicole Sabouné på torsdagen väckte mersmak. Jag vill höra mer av den fina, varma och känslosamma rösten.

* * *

För en tid sedan skrev jag om The Hanged Man, med gitarristen och sångerskan Rebecka Rolfart i spetsen, ett mycket sympatiskt proggressivt och småpsykedeliskt rockband som spelade på Grand i höstas. Idag släppte de en ny fyraspårs-ep, Love is chaos. Jag har bara hunnit lyssna på den en gång än så länge men jag gillar det jag hör.

Rolfarts behagliga sång på titelspåret i kombination med de lite trippiga trummorna och den lite blippbloppiga syntslingan som följer på refrängen innan det blir spräckjazz-mellanspel skickar rysningar av välbehag längs min ryggrad. Och här finns mer att glädjas åt.

Mellan ljus och mörker

Eliese Dorsay (till vänster) och Allison ”Sunny” Faris i Blackwater Holylight.

Bottnen är blytung och toppen fjäderlätt. De tunga groovet och riffen hade platsat i vilket doom- eller stonerband som helst men det är Allison ”Sunny” Faris ljusa drömpop-lika sång och den vackert plockade gitarr som de emellanåt pryder sin musik med som ger Blackwater Holylight mycket av sin särart och identitet. Det växelverkan mellan motsatser; tyngd och lätthet, ljus och mörker.

Egentligen är de förband för kvällen. Huvudakten är Göteborgsbandet Monolord och kvällens gig på Babel i Malmö är det sista på en Europaturné med 18 genomförda och sex i pandemins följd inställda spelningar. Men det är för Blackwater Holylight jag är här. Jag såg dem på Plan B för två år sedan, då som förband till Electric Citizen, och föll stenhårt för deras musik. Det var något med den där växelverkan som lyckades dyrka upp dörren till mitt hjärta.

Då turnerade de fortfarande på sitt första album. Sedan dess har de hunnit släppa ytterligare två skivor, tappa en gitarrist och rekrytera en ny samt flytta från Portland i Oregon till Los Angeles. Det sistnämnda är om inte att flytta från mörker till ljus (det är det inte, Portland är trevligt) så i alla fall från regn till solsken.

Mikayla Mayhew, Eliese Dorsay, Sarah McKenna och Erika Osterhout.

Senaste albumet, Silence/Motion, spelades in som kvartett och efter att det var klart kom Erika Osterhout som andra gitarrist in i bandet. Encyclopedia Metallum anger en lång rad band som hon spelat med och bandnamnen (liksom hennes Nihilist-t-shirt) skvallrar om att det är dödmetall hon mest spelat.

Och det passar ju bra eftersom Silence/Motion förde in growl-sång som ett nytt element i bandets musik. Inte så att den ställer i främre rummet i någon större utsträckning, utan den fungerar snarare som en andrastämma under Faris sång. Bra låter det hur som helst och Osterhout har bra bett i stämman.

Över lag märks de att de som band blivit mer rutinerade och fått en större låtkatalog att ösa ur. Det enda jag egentligen har att anmärka på är att de gärna hade fått hålla på betydligt längre.

Huvudakten då? Jo, de var inte så dumma de heller. Tunga och riffbaserade. Samtidigt malande och grooviga. Som en fullständigt kompromisslös ångvält (ångvältar tenderar till att vara det) kör de över oss. Trioformatet tjänar dem väl; de blir till en enhet, en knuten näve som bankar ned eventuellt motstånd.

Det skulle kunna vara sövande med riff som bara går om och om igen i skenbart ändlös cykel. Men det gör det inte, det är snarare meditativt. Så kommer det en liten skillnad, en nyans, i riffet och allt öppnar upp, trots att tyngden aldrig släpper.

Black Sabbath-influenserna är tydliga, inte minst genom att Thomas V Jägers sång  – begravd djupt inne i ljudbilden – inte ligger allt för långt från Ozzy Osbourne i tonläge, men samtidigt känns de både modernare och tyngre.

Thomas V Jäger, sång och gitarr, trummisen Esben Willems och basisten Mika Häkki.

 

Babian apar sig med finess

Det släpper fullständigt när Babian som första extranummer kallar upp förbandet The OhNos på scen för att leverera en riktig rökare i krysset, The Sonics garagerock-klassiker Psycho. Precis så var rockmusik tänkt att vara: ohämmat, roligt och lite farligt.

Babian gästade på fredagskvällen Medley för att ha releasespelning för sin nya 10 tums-skiva. Någon skiva hade de dock inte med sig. Diskrepansen mellan suget efter att köpa fysiska skivor och presserier som faktiskt kan realisera dem gör att den nu är fem månaders väntetid på att få dem i sin hand.

Men det kan man leva med, inte minst som det är ett av Malmös, för att inte säga landets, mest pålitliga liveband vi pratar om. De smakprov vi fick, inte minst singelspåret Spela tuff som från och med idag finns på Spotify, bådar gott.

Det släpper fullständigt där i extranumret när större delerna av Babian och The OhNos gör gemensam sak med det sistnämnda bandets körpojkar (för kvällen kallade The Maybes). Men det släpper på ett väldigt kontrollerat sätt.

 Det är lätt att förblindas av hur kul det är. Att se Babian på en scen är ungefär så underhållande en rockkonsert kan bli och inte bara frontmannen Tobias Allvin är en scenpersonlighet av rang; det är också gitarristen Conny Andersson, trummisen Anders Baeck och, på ett mer lågmält sätt, basisten Christian Norefalk. De showar och apar sig (förlåt för ordleken) så att man kunde tro att det här är på skoj.

Och det är det ju. Också. Det handlar om att, som en av kvällens låtar heter, Skaka röv. Men under rövskakandet och showandet döljer sig både hjärta, hjärna och både poetisk och musikalisk substans. Texterna är nästan lika försåtliga de. Det är eleganta ordvändningar och en formuleringsglädje som smittar. Samtidigt finns här tankegods att ta till sig.

De har också förstånd att när de ropas upp på scen igen efter den där Psycho-tolkningen inte försöka toppa den urladdningen utan istället plocka ned det med en pianoballad.

Precis som vid mina tidigare besök på Medley hade man på fredagen lyckats mycket väl med sitt val av förband. The OhNos andas amerikansk 90-talsindie och riot grrl (kanske inte så konstigt med tanke på att tre av medlemmarna har förflutet i band som Serial Cynic och Sobsister) med snygga basmelodier, vasst växelspel mellan de båda gitarristerna och vokalisterna och rejält med jävlaranamma.

Inte minst imponeras jag av hur de lyckas variera sig inom sitt sound, rent låtskrivamässigt.

* * *

Precis när jag ska sätta mig ned för att skriva den här texten nås jag av den mycket tråkiga nyheten att Thomas ”Mensi” Mensforth har gått ur tiden. 65 år gammal förlorade sångaren i legendariska oi- och gatpunkbandet Angelic Upstarts igår kampen mot covid-19.

För två år sedan spelade Angelic Upstarts på Plan B. Om det skrev jag här.

Ondskan lurar i mångfacetterad musikvärld

Sara Bergmark Elfgren har tidigare skrivit bland annat Engelforstrilogin (Cirkeln, Eld och Nyckeln) tillsammans med Mats Strandberg och boken Norra Latin som utspelar sig i samma universum som Grim. Foto: Anna Drvnik

Kasper har växt upp med musiken. Med den extrema hårdrocken. Pappa Håkan var basist och låtskrivare i ett band som inte hann göra så mycket innan deras karismatiska och gåtfulle sångare, Grim, försvann och senare hittades död. Det lilla de hann med satte dock spår, djupa sådana, hos en liten men världsomspännande grupp människor som älskade den allra hårdaste och mörkaste hårdrocken. Bandet, Dark Cruelty, gav bara ut en EP och någon kassett-demo men det räckte. Tillsammans med band som Celtic Frost, Hellhammer och Venom var de med och skapade genren black metal.

”Musik var inte bara musik, det var språk, det var historia, det var röster och traditioner som talade med varandra, det var hela världar som man kunde stiga in i, världar där man kunde hämta tröst och kraft”, funderar Kasper.

Grim
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren

Den värld där black metal-musiken föds är en värld av myter och utövarna kommer in i den från olika håll. Det är skräckfilmsälskarna som gillar det skrämmande utompåverket, det är de som gillar att festa och bara vill spela hårdare, snabbare och tuffare än alla andra och så är det de som verkligen fastnar i samma esoteriska och ockulta tanker som de förstnämnda gillar att använda för effektens skull.

Pappa Håkan tillhör den skräckfilmsälskande kategorin medan Grim tillhörde de verkligt troende. Genom sitt försvinnande och sin mystiska död blev Grim kanske den största myten av alla, inte minst för Kasper som känner sig kopplad till pappans döde vän, en man vars riktiga namn han bär. Han själv, som precis tagit sig ur en svår depression och skapat sig ett nytt sammanhang genom sommarjobbet i Gröna Lunds House of demons, börjar tillsammans med nya kompisen Iris försöka nysta i Grims död. Det blir början på en resa som där han riskerar att förlora fotfästet både i tillvaron och i verkligheten som sådan. Kanske är inte all magi som Grim pysslade med påhitt ändå?

Sara Bergmark Elfgren, kanske mest känd som den ena halvan av författarduon bakom storsuccén Cirkeln och dess uppföljare, är 41 år gammal och för ung för att ha varit med på 80-talets dödsmetall-scen men hon har gjort sin research väl och lyckas fånga detta lite märkliga och mångfacetterade hörn av den svenska musikhistorien. Nybyggarandan från den första tiden varade bara ett ögonblick, men det var ett ögonblick som skulle bli signifikant på många sätt, och det inte bara för den allra hårdaste metal-musiken.

Själv var jag aldrig en del av den scenen på riktigt även om jag hade om inte ena benet i den så i alla fall några tår och jag känner igen mig. Jag minns kassettbandsbytandet som förgrenade sig som spindelnät över världen, fanzinen, hur unga alla var och hur 14-åriga hårdrocksband smetade ut sitt eget blod till upp och ned-vända kors på replokalsdörren i kulturhuset där jag arbetade.

I sitt efterord skriver Bergmark Elfgren att man inte ska leta efter eventuella förebilder till bokens Dark Cruelty; dess medlemmar och bokens andra karaktärer är sina egna. Samtidigt är det svårt att låta bli, att inte läsa in Mayhem-sångaren Pelle ”Dead” Olin eller Thomas ”Quorthon” Forsberg från Bathory i Grim.

Å andra sidan har hon rätt. Grim är inte Dead eller Quorthon och historien är spännande nog utan att göra direkta kopplingar till den verklighet som somliga av bokens karaktärer försöker fly. Inte minst är Kasper och Iris personer som det är lätt att investera sina känslor och sympatier i. Däremot kan jag känna att vissa av dess beskrivningar blir lite långrandiga och hade vunnit på att skäras ned en aning.

Miserabelt och klart lysande

”Deep, deep down in the silent grave
With none to mourn above …”

Djupt, djupt nere i den tysta graven, utan någon där uppe att sörja. Emily Brontë hade det inte så kul heller, för att travestera den där t-shirt-texten om Franz Kafka. Nog för att hon fick en både priviligierad och liberal uppväxt för sin tid, hon föddes 1818.

Samtidigt fick hon se två småsystrar dö i mycket unga år, hennes enda roman, den numera klassiska Svindlande höjder, mötte ringa uppmärksamhet precis som de av hennes dikter storasyster Charlotte lät publicera. När även hennes bror dog drog hon på hans begravning på sig en förkylning som, sannolikt i kombination med underliggande tuberkulos, tog hennes liv vid bara 30 års ålder.

På fredagen släppte Sofie Livebrant Weep the time away, sitt album med tolkningar av Brontës dikter och kvällen innan var det releaseparty på Folk å Rock i Malmö. Livebrant känns igen bland annat från hennes samarbeten med Sofia Karlsson, till exempel på hennes uppmärksammade Dan Andersson-platta. och från hennes tolkningar av en annan 1800-tals-Emilys dikter.

Sist jag såg Livebrant var för åtta år sedan på en visfestival i Steninge. Då var det tolkningarna av Emily Dickinsons dikter, inte mindre svartsynta de, som stod i fokus. Musiken då drog, av naturligta skäl åt det amerikanska folkmusikhållet. Det gör de av lika naturliga skäl inte nu. Min rockskadade hjärna associerar till det sena 60- och tidiga 70-talets brittiska folkrock med band som Fairport Convention och Pentangle men det här är egentligen mer genuin folkmusik än så, även om det smiter sig in något litet jazzanslag här och där.

Det är ett gäng miserabla sånger det blivit av Livebrants musik och Brontës dikter. Miserabla till sitt innehåll, alltså. Samtidigt är det som strömmar ut från scenen på Folk å Rock både varmt och paradoxalt livsbejakande. Mycket av det hämtar näring i den uppenbara spelglädjen och det fina samspelet mellan Livebrant på sång, gitarr och piano, Svante Sjöblom (som också agerade förband) på gitarr och Hal Parfitt-Murray på fiol och mandolin. Den där glädjen är svår att stå emot.

”I leave with thee my tears and pain
And rush into the world again.”

Emily Brontë hade det kanske inte så kul heller. Men vi har det i hennes sällskap, tillsammans med tre skickliga musiker som vet att våga släppa taget om sargen och våga leka med uttrycket.

Med kemi och trovärdighet

Hannah Aldridge, från Muscle Shoals, Alabama, börjar bli en flitig gäst på våra breddgrader. Åtminstone en handfull gånger har hon uppträtt i Skåne; på Folk å Rock i Malmö, på Solhällan och i Kvidinge. Sedan jag själv såg henne sist har det gått sex år. Då stod hon precis i begrepp att släppa sitt andra album och kompades av Sundsvallsbandet Jetbone, ett tungt rockband med ena benet i sydstatsrocken och det andra i det tidiga 70-talets hårdrock.

Även om samarbetet dememellan då var i begynnelsen fungerade det bra. Den tyngre rocken gifte sig väl med de amerikanska folksånger, den blues och den soul som går igenom Aldridges musikaliska DNA.

Sex år har gått och sedan dess har Jetbones medlemmar spritts över landet. När Hannah Aldridge på tisdagen uppträdde för ett efter omständigheterna (tisdagskväll, duggregn och Malmö FF spelar Champions League-match på hemmaplan) välfyllt Medley var det som duo tillsammans med det bandets basist, Gurten Sjödin, på gitarr och sång.

Hon börjar dock själv med gitarren och det står snabbt klart att hon inte behöver något band bakom sig för att ta ett rum i besittning. Det finns ett självförtroende i den egna förmågan, en närmast befallande pondus – utan att det för den skull på något sätt blir osympatiskt eller stöddigt, tvärtom – och en närvaro i orden som får en att hänga på varje ord hon sjunger och varje ton hon tar.

Kanske går det i släkten. Pappa Walt Aldridge var (eller är) producent på den legendariska Fame-studion i Muscle Shoals, den musikaliska korsväg där den amerikanska musikens olika strömningar korsades, där rock mötte soul, blues och country och den amerikanska söderns berättartradition och myter till en musikalisk enhet som var inget av delarna och allihop samtidigt.

Vägarnas visdom och bittra misstag genomsyrar Hannah Aldridges sånger som känns som att de uppstått bortanför tiden, i ett närmast mytiskt (eller kanske självmytologiserande) Amerika. På något sätt får hon det att låta trovärdigt när hon i kvällens öppningslåt, titelspåret från debutskivan Razor Wire, sina blott några och trettio år till trots, sjunger om ”25 years of hard earned mistakes”.

Hon är bra själv. Riktigt bra. Bättre än så blir det när Gurten Sjödin gör entré några låtar in. Kemin mellan honom och Aldridge är påtaglig och samspelet är riktigt fint. Låtar som Howling bones och Burning down Birmingham (det är Birmingham, Alabama, inte Birmingham, England) är bra på platta men live, inte minst i det här formatet, växer de till något större. Den förstnämnda av dem hade för min del gärna fått hålla på dubbelt så länge.

 

* * *

Kvällen uppvärmare Nicky William, en sångare, gitarrist och låtskrivare från Södermanländska Oxelösund, är en ny bekantskap för mig. Det första som slår mig är diskrepansen mellan hur han ser ut och låter. Med sitt orangefärgade hår, spensliga lekamen och sin glansiga skjorta skulle jag gissa på antingen indiepop eller yacht rock. Istället är stämman som kommer ut ur hans mun avgrundsdjup och musiken visar ett tydligt arv från gamla mördarballader, Nick Cave och Bror Gunnar Jansson.

När jag kommer över den första förvåningen blir jag imponerad, både av rösten och uttrycket. Han känns inte riktigt färdig som artist ännu men här finns embryot till något som kan bli riktigt bra. Lägg till en jazzig trummis som spelar med vispar, en ståbas och ett upprätt piano med en pianist som älskar Dr John och Professor Longhair och jag är fast. Men med sagt är det bra som det är också.

Det växer ingen mossa på Strindbergs

Jag var tolv år gammal när Strindbergs släppte sitt sista (senaste?) album, Bombpartyt, och det skulle dröja ytterligare en handfull år innan jag upptäckte dem. Men när jag väl gjorde det föll jag som en sten för deras blandning av modsrock a la The Jam och powerpop a la The Only Ones i kombination med lika poetiska som konkreta och samhälsstillvända texter,

Bandet bildades 1982 när de båda frontmännen Johan Johansson (gitarr och sång) och Janne Borgh (bas och sång) stod utan band efter att den förstnämndes band KSMB och den sistnämndes The Moderns kastat in handduken. Två fullängdsalbum och ett mini-dito hann de med innan de gick vidare till andra konstellationer.

Några kortare återföreningsvändor har de blivit för spelningar och när de klev upp på Medleys scen under lördagskvällen tillsammans med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Frågan är om det kanske inte blir mer än bara för en turné denna gång. Johan Johansson antyder det i samband med att de kör det som var deras sista singel, ”Italien”.

Men kan ju alltid hoppas. För faktum är att det inte växt särskilt mycket mossa på deras låtskatt. De har fräschören och snärtigheten i behåll och varken Johansson eller Borgh har tappat attacken i sången och spelet. Och Eriksson fyller väl sin plats bakom trummorna, även om han ser lite förlägen ut när Johansson kallar honom för Sveriges, kanske världens, bästa rocktrummis.

Man kan ju alltid, i sådana här sammanhang fråga sig hur mycket som handlar om nostalgi. En snabb blick över publiken ger fog för en misstanke om att många på den nästan fulla klubben var med när det begav sig. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Där och då, i röjet framför scenen gör det naturligtvis inte det.

Hade jag tyckt lika mycket om ”Snabbare än tiden”, ”Friheten och jag” och ”Kvasibarn” om jag inte hade haft dem på kassett i freestylen när 80-talet gick över i 90-tal? Om de inte spelats på otaliga hemmafester?

Faktum är att jag tror det. Det handlar om direktheten i låtskrivandet, om glöden som inte tycks ha mattats med åren och om sättet att ta en publik på. Det är inte så att de lägger särskilt stort fokus på mellansnack men jag, som kommit till Malmö i vuxen ålder, tycker att det är intressant att höra Janne Borgh berätta om hur Malmö, när han lämnade staden för Stockholm, var en mycket hårdare plats än huvudstaden och om en bekant som dök upp på fritidsgården med ett stämjärn i magen efter ett misslyckat bilinbrott.

Till extranummer får vi dessutom en smärre Moderns-återförening när gitarristen Mats Johansson dyker upp för att köra ”Got to have pop”, ”Ready for the 80’s” och The Only Ones-covern ”Another girl, another planet”. Den sistnämnda är en av världens bästa poplåtar i min bok.

* * *

Jag längtar ibland efter gamla goda tider
men varför gör jag det när jag lever mitt i den

* * *

Kvällens förband förtjänar också ett omnämnade. Malmöbandet Skav är en helt ny bekantskap för mig men en som gav mersmak. Ett riktigt bra band med en karismatisk sångerska i den Wonder Woman-utstyrda Anette Rosengren. Dem hoppas jag få se mycket mer av.

 

En vemodets fanbärare

Jag trodde jag gjorde gott här
Men att leva är svårt, allt det vackra är kort

Publiken lite mer än visksjunger med Moonica Mac i versen på ”Alaska/All aska”. Det är som en bris av röster. Jag vänder mig om och ser tindrande ögon och saliga leenden. Så kommer refrängen.

Som att ta sig igenom Alaska
Eller blommande äng med gråten i halsen

Den där brisen växer till en storm när refrängen kommer. Jag står nära scenen och det ser ut som att sångerskan själv får en tår i ögat av det starka gensvaret på Babel.

Sju månader har gått sedan Moonica Mac, eller Lisa Brolander som hon egentligen heter, senast stod på Babels scen. Då rådde fortfarande nedstängning och konserten ägde rum i streamad form under festivalparaplyet Från Malmö.

Det är lätt den streamade konsert träffade djupast hos mig och i min recension skrev jag om hennes välmodulerade röst, hennes förmåga att frasera som självaste Monica Zetterlund och hennes sätt att få texterna att bära fram.

På fredagen var Babel utsålt till sista plats. Det är även lördagens konsert. Och det är fullt begripligt. Allt beröm jag skrev i min recension står jag för efter att nu ha sett henne ”på riktigt” också.

Men det räcker inte. Berömmet alltså. I levande livet griper hon tag på ett sätt som inte riktigt gick igenom skärmen, ett sätt som berör på riktigt.

Hon säger att hon tilldelats en roll som en vemodets fanbärare, något som hon är okej med. ”Men jag är inte bara det, jag är kul också”. Och det är hon. Både en vemodets fanbärare och kul.

Jag tror att det är där det ligger. I dualiteten. Samtidigt som sångerna är sorgsna och berörande har hon en glimt och en styrka i blicken, i anslaget och i den stillsamma vänliga humorn.

”Stark och sårbar” heter hennes nu två år gamla debutalbum och det är en träffande titel. När hon kör titelspåret växlar gitarristen Linus Hasselblad upp två tredjedelar igenom från jazzig visa till ren rock i ett utsökt klimax. Han och brodern Hannes Hasselblad på klaviatur och trummor står dessutom för ett utsökt samspel spelningen igenom.

Det är, som sagt, i dualiteten det ligger, men också i rösten. Hon har ett sätt att tänja den tills den ligger på, men aldrig över, bristningsgränsen som ger en hudlös nerv som går rakt in i hjärtat. Jag lämnar spelningen nästan lite omskakad.

Om två veckor dyker Moonica Mac upp i Så mycket bättre. Efter det kommer man nog få gå till större arenor för att se henne.

Som balsam för själen

 

Fyra lågenergilampor och några kandelabrer. Det är mörkt när Courtney Marie Andrews kliver ut på scen men vad spelar det för roll när rösten sprider allt ljus man kan tänkas behöva. Spelningen skulle egentligen ha gått av stapeln på Slagthuset men flyttades till Plan B med några veckors varsel.

Sist hon var i Malmö var det fullt band på Malmöfestivalens Gustav-scen 2018 och jag minns att jag blev helt tagen. Att hon klarar sig bra utan band råder det dock ingen tvekan om. I kombinationen med bristen på ljus skapar den en förstärkt intimitet som klär hennes musik, som placerar sig i samma utrymme mellan country och folkmusik som befolkas av artister som Emmylou Harris, Gillian Welch och Sarah Jarosz, mycket väl.

Men framförallt är det den där rösten som fångar mig; det är värmen i den, ömsintheten och sorgkanten. Det är som att sjunka ned i ett hav av bomull, som att få själen smord i balsam.

Cause I’m a little bit lonely / A little bit stoned
And I’m ready to go home / You don’t want to be like me
This life it ain’t free / Always chained to when I leave

Hon berättar bakgrunden till låten ”Table for one” från genombrottsskivan ”Honest life”, hur hon skrev den som 21-åring tillsammans med sitt band en omöjligt varm natt på en varuhusparkering i Texas där de övernattade i bilen på väg mellan spelningar på en turné och man frågar sig hur det ens är möjligt att vara så world weary vid den åldern. En fantastisk låt är det hur som helst.

Åtta album, en diktsamling och en Grammy-nominering in i karriären har hon också en låtkatalog som bjuder många sådana: ”Irene”, ”May your kindness remain”, ”How quickly your heart mends” … listan är lång.

Det är nästan lite märkligt hur lite jag saknar ett band bakom henne, trots att jag minns det som att hennes band var riktigt bra sist jag såg henne. Förutom den trollbindande rösten och värmen ligger det nog mycket i hennes gitarrspel. Utan några större åthävor och utan att göra någon affär av det så utnyttjar hon den akustiska gitarrens potential bortom att vara ett renodlat kompinstrument.

Både styrkan och värmen i ovationerna är tilltagande under spelningens gång. Och det är ytterst välförtjänt. Courtney Marie Andrews musik tränger sig innanför den mest välbyggda försvarsmur.

Wearing loneliness like a costume / for the whole world to see
And if your money runs out / and your good looks fade
May your kindness remain

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv