Magisk konsert framför tv:n

I brist på konserter så fungerar det till nöds hemma framför tv:n också. Foto: Ralph Bretzer

Hon sitter där i baren på Babel med den nylonsträngade gitarren i knät. Ljuset är nedtonat. På borden omkring henne står tända kandelabrer. Fingrarna plockar gitarrens strängar. Så öppnar hon munnen.

Fälten där intill dig
trädens sus som söver dig
när du slumrar till i det fria
dagar vi drömmer om 
tiden som har sin gång 

Moonica Macs röst är välmodulerad med distinkt topp och en fyllig tydlig botten. Artikulationen och fraseringen är utsökt. Texten är viktig och hon förmår att förmedla den. Hon sjunger på samma gång lekfullt och exakt. Det finns också en vänlighet i tilltalet som jag tycker om.

Hon lämnar sitt bord, går förbi baren och upp på scenen och tar plats mellan bröderna Hannes och Linus Hasselblad på piano respektive gitarr för en känslosam Stark och sårbar, titelspåret från hennes debutplatta som kom förra året. Samspelet är utsökt, bröderna lämnar plats för varandra och låter Macs röst stå i rampljuset.

Foto: Grant M Purdy

Moonica Macs knappt timslånga spelning är en del av den digitala festivalen Från Malmö och bjuder på en smått magisk stund framför tv:n. Det kan naturligtvis inte jämföras med att vara på plats i verkliga livet men det märks att den livestreamade spelningen som form börjar hitta sin egen plats.

Filmteamet på Babel har gjrot ett gott jobb med att hitta en närhet och ett uttryck som inte nödvändigtvis efterliknar hur det ser ut nerifrån publikplats. De utnyttjar olika miljöer och de möjligheter som lokalen ger. Här någonstans finns den livestreamade konsertens existensberättigande även bortom pandemin.

Moonica Mac tillsammans med Hannes och Linus Hasselblad. Foto: Grant M Purdy

I en intervju med Göteborgs-Posten för något år sedan beskrev Moonica Mac sin musik som en blandning av Monica Zetterlund, Emmylou Harris och Fleetwood Mac (därav artistnamnet, hon heter egentligen Lisa Brolander). Så mycket av de två sistnämnda hör jag inte i musiken men däremot ganska mycket av den förstnämnda.

Det handlar dels om röstkontrollen, fraseringarna och, inte minst, sättet att få texten att bära hela vägen fram till lyssnarens medvetande; det elementet i Zetterlunds musik som hämtar mer från visan än från jazzen.

Arvet hörs tydligt i tolkningen av Barbro Hörbergs Med ögon känsliga för grönt, en låt som även Zetterlund hade på sin repertoar. Men Moonica Mac har sin egen personlighet. Den står för sig själv, bortom referenserna.

Inte minst märks det när hon tar De kallar oss Mods-ikonen Kentas Just idag är jag stark och gör den fullt ut till sin egen. Det är mindre alkisromantik och Hammarbys ståplatsläktare och mer allmänmänsklighet. Låten, som är hennes senaste singel, är värd ett liv bortom det fotbollslag som den förknippas med, lite som Liverpool FC:s Rodgers och Hammerstein-komponerade You never walk alone.

Foto: Grant M Purdy

Konsten och musiken går hand i hand

I Carolina Falkholts ateljé står en stor målning på ett staffli. Den är ett pågående projekt som hon arbetat med sedan hon flyttade in vid årsskiftet.  Alla bilder foto: Ralph Bretzer där inte annat anges.

För fem år sedan släppte konstnären Carolina Falkholt sin första skiva. Nyligen kom första singeln, “Healing process”, från det som ska bli hennes nya album. 
– Jag tänker att musiken kan vara helande. För mig är den det, säger hon.    

Alldeles vid foten av Göta Älvsbron i Göteborg ligger Läppstiftet, en av stadens signaturbyggnader. Det officiella namnet är Lilla Bommen, men det används knappt av någon. Arkitekten Ralph Erskines postmodernistiska, för att inte säga närmast brutala, byggnad står i stark konstrast till den konst som skapas i en ateljé på bottenvåningen.  

Här huserar Carolina Falkholt som för en bredare allmänhet gjort sig känd för väggmålningar med organiska, nästan lite psykedeliska, former där kroppsdelar har en framträdande plats. I ateljén står en enorm tavla på ett staffli, ett work in progress som hon hållit på med sedan årsskiftet. Tavlor är en förhållandevis ny del av hennes konstnärskap. Det började hon med i samband med att hon fick sitt Iaspis-stipendium som gav henne möjligheten att under ett års tid, mellan 2017 och 2018, ha en studio i New York.  

Carolina Falkholt Ystads konstmuseum 2015. Foto: Sarah van der Stad

– Jag stod där och tänkte: Vad ska jag göra nu? Då började jag teckna och måla i mindre format som man kunde hänga på väggarna, berättar hon. 
– Jag älskar ju att måla monumentalt, stora väggar. Då är det som att hela världen kommer in för man står där ute blottad med sina känslor och sin stress för att man ska ha upp den här stora väggen bara på några dagar och tvingas plocka fram allsköns superkrafter.   

Det lilla formatet var som en lite ny värld. På duken upplevde hon en total, nästan skrämmande, frihet där hon fick tid på sig att arbeta utan att världen utanför trängde sig på. 
– Det är också därför jag velat göra musik, och också släppa musik, för att kunna lyssna på min egen röst när jag skapar de här stora bilderna. Det är alltid så mycket åsikter kring vem jag är och vad jag gör, och som kvinna hur jag ser ut, hur jag rör mig och vad jag har för kläder. Jag har velat stänga ute allt det. Då har skapandet av egen musik varit väldigt bra. Då kan jag bara lyssna på min egen röst när jag målar och intala mig själv de saker, tankar och sanningar som jag intresserar mig för om och om igen för att förstå vad jag egentligen menar och hitta vidare associationer.  

Konstnären och musikern Carolina Falkholt fotograferad i sin ateljé i Göteborg.

Musiken är intimt sammanflätad med hennes bildkonst. Varm, elektronisk, suggestiv för den tankarna till 90-talets trip hop- och electronica-scen, om än i modern tappning. 
Nysläppta singeln “Healing process”, som är producerad av Christian Ekerfors som också producerat Falkholts kommande album som släpps i samband med hennes utställning på CF Hill semare i år, knyter an till just en sådan; sorgearbetet efter att hennes gode vän Hugo dog vid tågspåren i samband med att han var ute och målade. Låten hade då varit på väg ett tag.  
– Han var en väldigt ung graffitimålare som jag samarbetat med.  I sorgen som uppstod kände jag att jag ville släppa låten för att den passade in på temat, att också läka en sorg. Och jag vet att han hade velat lyssna på dem.  

För Carolina Falkholt har bildskapandet och musiken hängt ihop redan från början, även om hon inte släppte sitt första album, “Ord, ljud och kön”, förrän för fem år sedan. Graffitin har sina rötter i hip hop-kulturen och det är också därifrån hon hämtar musikalisk näring. 
– Det är det här beatdrivna språket med rim och resonans. Det är texter och ord som målar bilder. Det är som två dimensioner av samma värld på något sätt. Sedan har det bara utvecklats och följt med genom livet som ett skissmaterial. Jag har spelat in en massa låtar som är skisser för målningar. Sedan är det målningar som är skisser för låtar.   

Carolina Falkholt målar husvägg i Osby .2018. Foto: Magnus Wahlström

Hon berättar hur hon redan i tidig ålder fick till sig idéer som melodier och små texter. En sådan idé kunde manifestera sig när hon var ute och gick, sedan fick hon gå och sjunga på den till hon fick möjlighet att teckna ned den i sin skissbok. På den tiden fanns inte mobiltelefoner som man kunde spela in med. 
– Sedan skaffade jag inspelningsutrustning så att jag kunde börja spela in melodierna. Jag skaffade en trummaskin på 90-talet, för de är alltid ganska beatbaserade, de här sångstrukturerna, och inte så sfäriska.   

Upprepandet i musiken går igen i hur hon bygger upp sina bilder, inte minst de väggmålningar som på skånsk mark finns i bland annat Osby, Ystad och Simrishamn. Det är, som hon själv beskriver det, små fjäderliknande strukturer av ringar och spiralformer som rör sig och flyter över ytorna. Vissa motiv kommer ständigt igen: öron, händer och könsorgan. På samma sätt byggs låtarna upp kring rytmiska figurer och mantran som upprepas över en föränderlig melodi. 
Det var när hon kom till New York som 19-åring i mitten på 90-talet hon hittade sin musikaliska röst.– Det var då jag började våga ge uttryck åt min sång och mitt låtande. Då höll jag redan på att måla. Jag tror att det alltid har hängt ihop. I min röst och i färgerna har det funnits något bärande starkt och viktigt som jag alltid har velat utforska.  

samband med en Way out west-festival för tio år sedan kunde man se den processen i aktion när hon, under sitt graffiti-alias Blue, målade live tillsammans med graffitikonstnären Nug parallellt med att de skapade musik tillsammans med cellisten My Hellgren som Falkholt har duon My Blue Hell med. Det är så hon vill arbeta på scen, mer som en performance än en regelrätt konsert.  
– Väldigt länge var musiken för mitt eget personliga bruk. Jag är ganska introvert av mig så jag har haft det för mig själv. Jag är mer av en studiomusiker som gillar jam sessions i studion. Jag älskar inte lika mycket att stå på en scen och ha en publik som tittar på. 
– Nu får man ju inte ens spela ute men när man får det igen så vill jag bygga upp det som en slags scenkonst med en massa visuella aspekter.  

Hon beskriver det som en speciell känsla när de första singlarna och sedan det första albumet släpptes, känslan av att de nu fick leva sitt eget liv. Det roligaste är, tycker hon, att de finns på Spotify så att hon själv kan använda dem i sina Stories på Instagram, små konstverk i sin egen rätt.  
– Det kändes som när jag gjorde min första bok 2015. Det tar en annan sorts energi. När man skapar någonting så når det ut i rummet och för att nå ut bortom det, in i andra rum, så kräver det en lite administrativ läggning som jag inte alls har haft i mitt liv men som jag tvingats att skaffa mig. Jag tror att det har haft att göra med en osäkerhet: Är jag tillräckligt bra? Men då har jag ställt mig frågan: Tillräckligt bra för vem? Jag har alltid varit tillräckligt bra mig själv. Och har jag inte varit det så har jag förbättrat mitt uttryck. Jag gillar ju det jag gör, annars hade jag inte fortsatt att göra det.  

Vi pratar om tonåren, om hur hon började gå på ridgymnasium i nordvästra Skåne. Det var där hela hennes tankevärld tog sin form. Hur hon kände sig dragen till de lite flummiga esteteleverna som hon inte hade träffat så många av under uppväxten i Dalsland. Hon berättar om hur hon för några veckor sedan hittade en bild från när hon som 18-åring hade gjort en jättestor (och enligt henne själv jätteful) graffitimålning. Hennes ansikte på bilden var bortristat – hon ville ju inte bli igenkänd tillsammans med sin tag.
– Det var ganska gulligt. Jag har idag en snart 18-årig dotter och hon skulle aldrig få för sig att göra något sådant. Och det är jag glad för. Samtidigt: vilket mod att våga göra något sådant, att bara våga uttrycka sig och känna att man har rätt att göra det.   

– Då var jag såklart anonym och drogs in i den anonyma kulturen men när jag fick henne 2003 så var jag tvungen att bli en människa. Innan kände jag mig mer som en sagofigur som hade ett alias. Graffitinamnet och hela den identiteten kunde jag kontrollera genom mina målningar och musiken och det jag gjorde. När jag fick barn så drogs jag tillbaka till min verkliga människoidentitet. Det var en ganska svår väg tillbaka till att bli Carolina därifrån. Men det gjorde jag för jag hade ju barn och det har alltid varit viktigare för mig att vara mamma än att vara konstnär. Det kommer alltid först. Inte så att jag gav upp konsten men det var väldigt svårt att vara ute på nätterna och måla graffiti när jag skulle hålla på att amma. Det gick inte ihop.  

Vägen tillbaka kom genom att slå sig samman med andra graffitimålande föräldrar och göra en stor manifestationsmålning med barntema. Nästa steg var Grafitta som har kommit att bli ett slags samlingsbegrepp för hennes konstnärskap
– Det var för att jag kom på att jag inte kunde förlika mig med graffitins machovärld, med alla de här reglerna som finns, att man måste göra allting olagligt. Det hade jag inte möjlighet att göra längre när jag hade barn. Jag kunde inte riskera något fängelsestraff. Jag var tvungen att komma på en egen konstform som var en blandning mellan graffiti och konstinstitutionen. Däremellan fanns jag med mitt språk. Jag gjorde en utställning på Göteborgs konsthall, både som curator och utställande konstnär, och började ställa ut på stora institutioner och göra stora konstprojekt.   

I mitten: väggmålningen På armlängds avstånd som fanns på en vägg i Simrishamn i fem år innan den målades över (foto: Ludvig Thunman). Till vänster: från utställningen Art Wars på Pannhuset vid Röda sten i Göteborg (foto: Ralph Bretzer). Ovan till höger: Train of thoughts på Wanås (foto: Britte Motigny). Nedan till höger: Parksskolan i Ystad (foto: Pressbild).

 I Simrishamn har en av Carolina Falkholts väggmålningar målats över efter fem år. Hennes verk Train of thoughts som står på Wanås har både vandaliserats och har fått färgen på ena sidan uppäten av alger. I Avesta har färgen på en väggmålning flagnat bort för att den var gjord på en annan typ av färg. Till Wanås ska hon i vår och göra en ny målning på den tågvagn som utgör stommen för verket. 
– Man får göra nya målningar. Det är bara kul att man kan uppdatera verken. Det är inte för evigt. Det är inte direkt graffitins natur heller att vara för evigt ristad i sten.

Känner du att det här med att verk vandaliseras blir en del av verket? 
– På ett sätt så har det blivit det, att man har fått omformulera en del av dess agens, den springande punkten har fått springa vidare istället för att stanna på väggen. Det är från situation till situation hur man hanterar det.
– Den första minnesmålningen jag gjorde till Hugo vandaliserades redan efter någon vecka men det kunde man nästan tänka sig. Gatan är vild och otämjd och ibland otrevlig. Det får man räkna med.

Stereo Total-sångerskan död

Stereo Total med medlemmarna Brezel Göring och Françoise Cactus. Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Françoise Cactus. sångerska i fransktyska duon Stereo Total har avlidit i sviterna av bröstcancer. Hon blev 56 år gammal.

På sensommaren 2007 kom jag till Malmö och började arbeta på Skånska Dagbladet som då storsatsade på sin nya webbredaktion. I samma veva började jag doppa mina tår i stadens livaktiga musikliv. Jag såg Sahara Hotnights spela på Stortorget under Malmöfestivalen det året men mitt första besök på stadens klubbar och spelställen var på Inkonst i slutet av november. På scen stod den fransktyska electropop-duon Stereo Total.

Jag hade väl då inte hört så väldigt mycket med dem, trots att de då hållit på i nästan 15 år, men gillat det lilla jag hört. På scen blev jag fullständigt charmad.

De såg apparta ut, på ett väldigt gulligt sätt. Fransyskan Françoise Cactus (egentligen Françoise van Hove) på sång och (ibland) slagverk och tysken Bretzel Göring (Friedrich Ziegler) på gitarr och synt kunde ha kommit från två helt skilda världar. Cactus såg ut som om hon var på rymmen från en bibliotekariekonferens i kulörta kläder och kulturtantglasögon medan Göring såg ut som en lätt överårig punkare.

På något sätt gick deras visuella framtoning perfekt ihop med deras muskaliska. Ta lite småsliskig fransk schlager (tänk Serge Gainsbourg eller François Hardy) och blanda det med tysk dito och placera det på det återförenade Berlins elektroniska DIY-scen. Strössla med lite Weimar-dekadens, new wave-kantighet och garagerockskrammel och du kommer ganska nära. Själv associerar jag till band som Les Rita Mitsouko, Devo och B52’s.

Det vinglade hit och dit – det gör deras musik på skiva också – och det var en del av charmen. Det hemsnickrade med synt- och trumljud som lät som de kom från en leksak snarare än ett ”riktigt” musikinstrument i kombination med de klistriga refrängerna fick mig att le och sjunga med i låtar jag aldrig hört innan.

Texterna, oftast sjungna på tyska, franska eller engelska, kunde handla om trekanter, manliga prostituerade eller Andy Warhol, oavsett vilket var det alltid lika kitchigt och gulligt. Samtidigt förmedlade de känslan av ett band som, medvetet eller omedvetet, skrev in sig i en längre intellektuell tradition som knyter an till såväl dadaismen som till 60-talets popkonst och tankar kring intertextualitet.

Framför allt visade Stereo Total att popmusik kan vara smart och korkad, rolig och tankeväckande samtidigt. Men nu är det över. I onsdags dog Françoise Cactus i sviterna av sin bröstcancer och världen har blivit en säregen och lekfull röst fattigare.

En legendar går i pension

Kris Kristofferson på scen i april 2019. Foto: Owen Sweeney/Invision/AP/TT

Kris Kristofferson, som fyller 85 till sommaren, har lagt gitarren på hyllan och pensionerat sig. Den nyheten kablade TT ut under torsdagen. I praktiken ska han egentligen ha pensionerat sig redan förra året men det har inte blivit officiellt förrän nu. Den legendariska countryartistens facebooksida har inte uppdaterats sedan förra sommaren. Sonen John tar nu över ansvaret för faderns affärer.

 ”Om det fanns ett Mount Rushmore för låtskrivare skulle Kris vara med där”, säger Clint Higham, vd för Morris Higham Management som representerar Kristofferson i ett uttalande. Och det har han naturligtvis rätt i. Den forne Oxford-studenten, helikopterpiloten i armén och skådespelaren (han fick en Golden Globe för A Star is Born mot Barbara Streisand men jag minns honom bäst som ”Rubber Duck” i Sam Peckinpahs ”Convoy”) är en högst remarkabel låtskrivare som skriver in sig i samma kader som Johnny Cash, John Prine, Guy Clarke och Townes van Zandt.

”Help me make it through the night”, ”Me & Bobbie McGee”, ”Sunday morning coming down”

Hade Kris Kristofferson bara skrivit de tre låtarna hade det snudd på räckt till legendstatusen. Tre odödliga klassiker som lyfts till skyarna av artister som Elvis Presley, Janis Joplin och Johnny Cash. Och här i Sverige var ”Me & Bobbie McGee” allerstädes närvarande i min barndoms radioapparater i form av Lalla Hanssons ”Anna och mej”.

Till vänster tillsammans med dåvarande hustrun Rita Coolidge på scen 1973. Till höger på Century Placa Hotel i Los Angeles 1987. Foto: AP/TT

Men Kris Kristofferson skrev så oerhört mycket mer. ”The silver tongued devil and I”, ”From the bottle to the bottom”, ”Jody and the kid” … Allt som allt 18 studioalbum från den självbetitlade debuten 1970 till 2016 års The Cedar Creek Sessions. Lägg till det ett antal plattor gjorda tillsammans med andra artister, däribland som en del av countrysupergruppen The Highwaymen, där han delade scen med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings.

Det är just som låtskrivare han skrivit in sig i mitt hjärta. Som sångare var han, i ärlighetens namn, mer habil än exceptionell. Det är som låtskrivare och som en frispråkig röst – en progressiv man i den inte sällan konservativa kontexten countrymusik. Bland ett antal Grammy Awards, Lifetime Achievement Awards och medlemskap i Country Music Hall of Fame kan han även räkna in ett Free speech award från First Amendment Center/Americana Music Association.

Personligen fick jag se honom en gång på scen. Det var sommaren 2010 på Trädgårdsföreningen i Göteborg och jag minns den spelningen med värme. Det gör också Frida Öhrn i Cookies n Beans som spelade förband den kvällen. Vi kom in på ämnet när jag intervjuade henne i november 2019 inför den Diggiloo-turné som av naturliga skäl aldrig blev av.

Trots att det gått tio år minns hon tillfället utan att behöva leta i minnesarkivets skrymslen.
– Den spelningen … satan vad roligt, säger hon.

Att minnet är så tydligt är kanske inte så konstigt med tanke på vad som händer på spelningen.
– Han kom upp på scenen med oss och vi var som fågelholkar. Jag fick ju sjunga ”Help me make it through the night” med honom. Det kommer jag aldrig att glömma.
– Och då hade vi ändå hängt lite med honom i logen och han sade att vi ”sounded like mountain angels”.

Malmö möter London i livestreamad jazz-serie

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist bakom pianot och Adrian Cox på sång och klarinett.

Det är onsdagskväll och Babel ser öde ut från gatan. Affischerna på fasaden berättar om november månaders spelningar trots att vi är halvvägs in i december. Lite så känns det. Det har varit två månader utan spelningar för mig och det börjar kännas i kroppen. Vetskapen att ikväll, ikväll ska jag få se musik skapas live på en scen framför mig har, trots att jag är den ende som kommer att se det som inte är direkt involverad i produktionen, gjort mig lite stissig hela dagen.

Så öppnas sidodörren till den forna kyrkan, som blev jazzklubb, som blev mer allmän scen för livekultur och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club släpper in mig. Där inne är det uppriggat på scen och klarinettisten Adrian Cox från London och pianisten Sven-Erik “Svempa” Lundeqvist värmer upp och känner på varandra musikaliskt. De har aldrig tidigare spelat tillsammans, undantaget en halv låt när Lundeqvist satt in vid Cox gig på Golden Gator Jazz Clubs sista arrangemang på numera nedlagda Ground Floor i slutet av oktober. 

Trots det hittar de båda skickliga musikerna – Cox är ett etablerat namn på den internationella jazzscenen som även spelar saxofon med och är manager för ska-bandet Bad Manners – varandra väl i den lite äldre jazz-traditionen. Senare under kvällen ska vi få höra deras tolkningar av låtar från bland andra Benny Goodman, Louis Armstrong och Django Reinhardts repertoar. 

Det var också då, eller kanske mer korrekt på efterfesten efter den där spelningen på Ground Floor, som fröet till det som jag nu ska se smygpremiären av såddes. Adrian Cox har gjort livestreamade spelningar ända sedan London försattes under lockdown första gången i våras och längtan efter att spela musik blev för stor. Tanken är nu att streama spelningar parallellt från London och Malmö. På scen i London ska Adrian Cox spela med olika musiker och från Babel i Malmö ska Sven-Erik Lundeqvist göra detsamma. Livesändningen ska sedan växla mellan Malmö och London, det ska även föras ett samtal mellan de båda scenerna och man ska ha ett gemensamt tema. 

– Det viktigaste av allt är kanske att vi ska vara så aktiva och inkluderande i chatten som vi kan med de som tittar och lyssnar så att vi direkt under programmet kan lyfta en fråga eller ett glatt tillrop därifrån till musikerna på scenen så att de kan svara direkt, berättade Cecilia Löfberg när vi pratades vid på telefon inför streamingen.

– Om man dessutom kan få igång att de som tittar börjar prata med varandra så får man en gemenskap som gör att man glömmer bort att man inte är på plats. Det är som när man går ensam på en konsert och i pausen går och tar något att dricka eller står i kön till toaletten, så börjar man prata med en främmande person. Jag vill flytta över den gemenskapen online.

En gång i månaden under våren ska denna serie livestreams, där London möter Malmö, äga rum med start i slutet av januari (definitivt datum är inte spikat än). Inför denna smygpremiär har dock Adrian Cox flugit hit. Det är Lundeqvists flyhänta fingrar som dansar över klaviaturen och så Cox röst och klarinett som med pondus styr skutan. Efteråt slår vi oss ned i en soffgrupp i baravdelningen. Adrian Cox, Cecilia Löfberg och jag. Första frågan är självklar. Hur känns det att göra en spelning där man inte ser publiken och får den feedback som man normalt får under ett gig.

– I början kändes det väldigt underligt, säger Adrian Cox, men i efterhand, när man går tillbaka och tittar på kommentarerna, så märker man att det var människor där. Och för mig, som artist, håller det mig mentalt frisk att göra uppträdanden, att veta att på söndag, då ska jag göra det här. Jag har samma approach om jag spelar för en livepublik eller en kamera. 

Han berättar att han när han började göra livestreamade spelningar svarade han alla som skrev till honom, något som kunde leda till 50 eller 60 e-mails per spelning vilket ledde till pågående konversationer.

– Plötsligt var jag involverad i de här människornas liv. “Hur går det? Hur mår Fred? Har din hund blivit frisk?”. Det handlar om en gemenskap.

Det har gått extremt kort tid, mindre än två månader, från att idén föddes till att den nu är sjösatt. Det är en av orsakerna till att smygpremiären sker enbart från Malmö.

– Vi bestämde att köra den 16 december och jag trodde inte att jag skulle kunna få loss den studion jag ville vara i på så kort varsel så jag sa: varför flyger jag inte bara till Malmö så kör vi där första gången, säger Adrian.

– Man kan gå åt två håll i sådana här tider, säger Cecilia. Man kan tänka att allting är så himla jobbigt eller så kan man tänka: “Det här var annorlunda, jag är inte glad längre och jag behöver bli glad och jag måste göra något för att bli det. 

– Vid den här tiden förra året, var jag på väg ut på turné i Sydamerika som skulle följas av en turné i Europa, jag hade inte en tanke på livestreaming men det är en ny tid nu och nu får man tänka om och se hur vi ska göra det här större och bättre, säger Adrian.

Ett nytt medium håller på att födas framför våra ögon.

På sätt och vis är det ett nytt medium vi ser födas med livestreamade spelningar och man kan tydligt se under våren och sommaren hur människor har prövat sig fram. I början var det ofta dålig ljussättning och ibland dåligt ljud. Inte sällan såg man delar av den yta där publiken normalt skulle stå vilket fick till följd att det kändes tomt och ödsligt.

– Folk visste inte hur de skulle göra det, säger Adrian. Alla har nya kompetenser nu. När jag gjorde mina första livestreams i London kommer man dit och det är två kameror och en laptop, en person som filmade och körde ljudet och en som spelade. När jag gjorde en igår kväll så var det ett team på sju kameramän och en hel apparat.

– Samtidigt är det viktigt att inte göra det för komplicerat för då blir folk distraherade och då handlar det inte längre om musiken. Det handlar om att folk ska kunna se och att ljudet ska vara bra. Det tycker jag att de satte ikväll.

– Och det måste finnas interaktion, fyller Cecilia på. Om det är musikerna som gör det, eller en presentatör, spelar mindre roll. 

Viktor Andersson, bandbokare på Babel och ordförande för Skånsk Live, och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club, under scensamtalet som var en del av livestreamen.

Någon speciell jazzstil är inte satt för den här serien streamar som går under titeln Jazz Rehearsed och Adrian Cox utesluter inte att man kör ett tema som Johnny Cash- eller Beatles-låtar under någon av spelningarna. Och det är kanske inte så konstigt med en artist som ledigt rör sig mellan den gammaldags jazz som bjöds på scen tidigare under kvällen, modernare jazz på senaste plattan Now is spring och punkigt röjig ska med Bad Manners.

– Det är galet Jag gjorde en spelning på Royal Albert Hall förra fredagen inför tusen personer, det största antal de då tillät – och det är slut med det nu – medan Bad Manners spelar för en publik mellan 500 personer på en måndagskväll upp till 18 000 i Mexico City. Jag älskar mitt liv. Jag åker på galna turnéer med Bad Manners och jag kan komma tillbaka och göra sådana här saker. 

Han berättar om hur han flög tillbaka från den där Sydamerikaturnén under två dagar för att göra en spelning med superstjärnan Wynton Marsalis på Jazz at the Barbican och hur han kom in där mer eller mindre direkt från en 27-timmarsflygning, fortfarande bärande vita Doctor Martens-kängor. 

– Bandet kollade på mig som: vem är det där? Men jag tar med mig erfarenheter från alla sådana saker.

Hur fungerar det att spela med någon som man aldrig spelat med tidigare, som nu med Sven-Erik Lundeqvist?

– Vi är båda jazzmusiker och det är ett språk som man lär sig. Vi lyssnar båda samma typ av artister och när vi bestämde oss för det här konceptet sade jag: sänd mig några låtar. Det gjorde han och jag kunde alla de låtarna. Idag körde vi igenom dem.  Jag tenderar att leda musiken. Jag kan ge tecken att att nu tänker jag göra det här eller det här. 

– Du tog en stor risk med det här, säger Sven-Erik Lundeqvist som anslutit sig till oss. Du har ju inte hört mig spela innan.

– Det handlar inte om spelet, det handlar om personen, säger Adrian med ett skratt. Och jag hörde dig spela det där lilla keyboardet på den där efterfesten.

Vi pratar om den äldre jazz som bildat tema för kvällen och Adrian håller en utläggning om förebilder som Cannonball Adderley, Sidney Bechet och Louis Armstrong. Hans entusiasm för musikstilen går inte att ta miste på.  

– Jag försöker lära mig den här stilen, säger Sven-Erik. På min egen skiva spelar jag bebop och mer modern musik. Men min pappa gillade traditionell jazz, den musiken finns djupt rotad i mig och jag tränar på att spela den varje dag. Adrian är en mästare på den här stilen. För att komma in i musiken finns det ett antal tricks man kan använda, om man använder dem så kommer det genast att referera till den här stilen. Grejen är att Adrian inte använder dem i särskilt hög utsträckning. Det är det som det handlar om, att knyta an med en era utan att köra med tydliga knep.

Se onsdagens livestreamade spelning här.

 

Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Tailor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Syster Sol bryter tystnaden

Foto: Cleo Missaoui

”Vissa cuts gör ondare en andra”
Det har varit tyst om Syster Sol länge men nu är hon tillbaka på banan igen. Idag släpps Vissa cuts, första singeln från hennes kommande album.

Foto: Erik by Erik

Under den första hälften av 2010-talet kändes som att hon var överallt. Syster Sol spelade på festivaler, klubbar och stadsfester. Albumen kom i tät följd, tre plattor på fyra år, och sedan blev det tyst. Visserligen släpptes ep:n Miss Diamant 2017 men senaste fullängdaren, Mellan raderna, har hunnit fylla sju år.

Anledningarna till tystnaden är flera, berättar Isabel Sandblom som döljer sig bakom artistnamnet Syster Sol. Pratet om albumets död, är en av dem. Att hon blev mamma 2016 är en annan.

– Jag försökte ändå turnera och köra på som vanligt men insåg att det kommer inte att gå, säger hon.
– Sedan gick jag in i något slags uppgivenhet och kände inte att jag hade någon motivation längre till att hålla på.

Ackumulerad trötthet

Hon berättar att hon tidigare kunnat omvandla motgångar till drivkraft men att det tröt. Hon gick, även om hon inte gillar uttrycket, in i väggen. Hon tröttnade på att kriga utan att det någonsin började flyta på det sätt hon velat. Periodvis gick det väldigt bra, både ekonomiskt och popularitetsmässigt, men det var alltid något som vände. Det var inte varaktigt.

– Om man inte jobbar med det här kan man tänka: sluta gnäll, det är väl bara att byta jobb då. Jag fattar det resonemanget och jag har försökt det. Jag har jobbat med en massa så kallade vanliga jobb men det som händer då är att jag mår dåligt. Jag är på väldigt många sätt en artistisk själ. Jag behöver få uttrycka mig i någon form.

2014, Syster Sol var huvudakt när Malmö Reggae Fest hölls på Moriskan. Foto: Ralph Bretzer

Vid sidan av det egna musikskapandet jobbade hon även bakom scenen med egna skivetiketten Galant som satsar på att lyfta kvinnliga artister och ge dem likvärdiga förutsättningar som manliga. Sammantaget med problem på den privata fronten, bland annat en separation, och att hon tappade passionen för musiken, blev det dock för mycket.

– Det är den ackumulerade tröttheten från ett sådant krig som jag fört i alla år. När jag klev in i musikbranschen och såg hur fucked up den är, och när jag bara jobbade där och inte inom musiken blev det ännu tydligare att det inte är en sund miljö att vara i.

Hon trodde det var över och kunde inte se att hon någonsin skulle göra musik igen, åtminstone inte under namnet Syster Sol.
– Musik finns i någon form alltid hos mig men just det att skapa och släppa som Syster Sol var helt uteslutet.

Vägen tillbaka

Men så kom det en förfrågan från Dennis Marko, som driver Rudeboy Records, och producenten Patrik ”Partillo” Alexandersson, om att sjunga på en låt till samlingsplattan Högre Standard volym 3 och 4. Hon svarade att hon ville men inte orkade. De backade men kom tillbaka med en ny förfrågan ett halvår senare, då blev svaret ett annat.

– Då försökte jag litegrann och kände att det här är ju kul. De var väldigt stöttande och förstod mig. Dennis, i det här projektet driver han skivetiketten men han är så mycket mer än det. Han gav mig den riktiga feedbacken som jag letat efter, han såg mig, han såg min historia, kamp och det jag gått igenom och tog sig tid att lyssna på det. Han stöttade på ett sådant sätt som man önskar att en branschmänniska ska göra men det är väldigt ovanligt. Jag hade aldrig stött på det tidigar.

2012 spelade Syster Sol Siestafestivalen i Hässleholm. Foto: Ralph Bretzer

Hon beskriver det som att han mer eller mindre använde KBT, kognitiv beteendeterapi, för att få henne tillbaka i studion.
– Tillsammans med Partillo har vi skapat en arbetssituation där jag har vågat uttrycka det jag behöver. Vi har skapat en miljö där vi stöttar varandra väldigt mycket på en daglig basis.

– Nu känner jag att bara om vi, i vår lilla klick, är nöjda med den musik vi skapar och hur vi skapar den så är jag nöjd. Det räcker för mig. Skulle mina fans tycka om det vi gör är det bara ett plus. Den känslan av att vi älskar det här är en så skön känsla.

Läser psykologi

Vid sidan av musiken är Isabel Sandblom inne på tredje terminen av sina psykologistudier. Hon ägnar förmiddagarna åt distansstudier och eftermiddagarna åt musiken.

Det finns flera anledningar till att hon valde att studera psykologi, dels handlar det om att ha en plan b och dels att hon har en egen historia av psykisk ohälsa och att hon ser det på många håll i musikbranschen. Det kan handla om feedbacksystem; att positiv feedback förvisso är kul att få men att den bara ger en tillfällig kick

– När man släcker lampan och är själv då har man inte kvar den där känslan. Det är den jag tror att vi artister många gånger lägger för mycket vikt vid, att hela tiden få den där kicken.

2015. Syster Sol på Liseberg. Foto: Ralph Bretzer

– Jag menar inte att feedback i sig är dåligt. Det är hur jag förhåller mig till den feedback jag får som kan bli skadligt. Feedbacken är nödvändig för att jag ska kunna hålla på med det jag gör. Det är en jätteviktig del men det kan inte vara den som fyller mig. Det är inte där jag ska söka bekräftelse och tillfredställelse.

Efter 15 år på scenen med en konstant output beskriver hon det som att det nu är skönt att, genom studierna, få lite input.
– Det är delar av min hjärna som inte har fått uppmärksamhet på så länge som mår bra av att få träna lite.

Tystnaden är över

Nu är alltså singeln Make sense ute sedan ett par månader tillbaka och idag släpps Vissa cuts, den första singeln från det som ska bli hennes fjärde album som kommer till våren. Titeln är en blinkning till Cat Stevens uppbrottslåt The first cut is the deepest och visst finns den egna separationen med där på ett hörn i texten.

– Ja, det gör den men jag gillar att blanda in humor i tunga ämnen. Det är egentligen baserat på ett samtal som jag hade med Partillo och Dennis i studion där vi pratade om svåra uppbrott som man haft. Jag vill inte säga för mycket för att inte hänga ut mitt ex på det sättet. Det är den samlade upplevelsen man haft av separationer genom åren – att vissa verkligen gör ondare än andra.

När vi pratas vid sitter Isabel Sandblom i karantän i väntan på att få coronatestas och pandemin har lagt sin våta och kvävande filt över musiklivet. Att marknadsföra singeln med en turné är med andra ord inte aktuellt och den normala regelboken för hur man lanserar musik gäller inte längre.

– Där har vi som artister nästan en fördel eftersom vi är ganska vana vid märkliga förhållanden. Det här med hur det borde vara, det har vi fått träna bort för man hamnar i märkliga situationer, man är på turné och bussen går plötsligt sönder och man måste snabbt hitta nya lösningar och ändå vara redo att kliva upp på scenen inför tusentals personer efter en sådan grej. Vi är vana att trolla med knäna och hitta på lösningar. Det är mer att det är jobbigt som fan att inte få in pengar så att man kan göra det man ska göra.

Hur klarar du det ekonomiskt?
– Det är tight men just i och med att jag pluggar så har jag en grundinkomst från CSN plus att det tickar in lite från streams, även om det inte är mycket. Men vi befinner oss i en kris och det är många branscher som går på knäna. Jag kan inte heller sitta och klaga för det finns sjuksyrror som jobbar häcken av sig för att rädda människors liv, och det i förhållande till att jag har det knapert – men ändå tak över huvudet och kan ge mat till min son – kan jag känna att det är som det är och man får bara gilla läget.

Läs mer: Baktaktsfest på Moriskan (2015)

Läs mer: En (syster) sol som värmer (2013)

Läs mer: Mer än bara underhållning (2012)

 

Med musiken bortom tiden

Klockan 20:00 Norra Grängesbergsgatan.

Grejen med den här kolumnen är att man ska ta en tid och en plats i Malmö och skriva utifrån dem. Jag ska skriva utifrån en tid och en plats där samma tid upplöses och platsen transformeras.

Tiden var i torsdags kväll och platsen rockklubben Plan B på Norra Grängesbergsgatan, en gata som håller på att utvecklas från att ha varit en av stadens mest brottsutsatta till att bli ett nytt kulturellt nav.

Jag var där för att se den göteborgska rockartisten Bror Gunnar Jansson men nu är det dags för förbandet The Jonestown Fruit Jar Drinkers som spelar på malmöitisk hemmaplan. Men det är inte mycket med bandet som snackar Malmö på 2020-talet.

Snarare befinner vi oss på en juke joint i den amerikanska södern och om bandet spelar rock så är det 20-talets motsvarighet, jug music, som gäller; den musik som föddes på de afroamerikanska vaudevillescenerna och är en väl inflätad del i utvecklingen av såväl blues som jazz.

På något sätt är det en naturlig startpunkt på en kväll som ska leda fram till Bror Gunnar Janssons musik som samtidigt står stadigt i samma mylla som förbandet men som använder den som avstamp för att skära genom tiden. Här och nu blir då och vice versa.

Jag sitter där med min kompis Nicklas och känner hur tiden fladdrar iväg. Det blir varmare, klockan börjar går baklänges och så är vi där i ett träskjul i utkanten av plantagen, spriten serveras i glasburkar och tumbleweeds rullar förbi utanför dörren.

För sådan är musikens makt: att böja på tiden och skicka oss till en annan plats, ett annat liv – om än bara för en stund. När jag ett par dagar senare redigerar bilderna från spelningen kan jag inte låta bli att tona dem i sepia, ni vet den där lite brunaktiga tonen som gamla svartvita bilder gärna har.

En något kortare version av den här texten publicerades som Skånska Dagbladets Just nu-kolumn i måndags.

Mord och inga visor

Musiken sipprar upp genom träsket som stanken från ett förmultnande lik. Hettan är tryckande och undergången är nära. Sådan är stämningen i Bror Gunnar Janssons musik. Rösten som skär igenom är kanske inte vacker i klassisk mening, men betvingande. True crime i musikform stod det i facebook-evenemanget för Bror Gunnar Janssons spelning på Plan B i torsdags och det är ingen dum beskrivning av en artist vars senaste album heter They found my body in a bag och vars låtar egentligen allihop hade fungerat som ledmotiv till tv-serien True Detective.

När jag sitter där i mörkret överfalls jag av ett 20 år gammalt minne. Platsen var Showbox i Seattle och på scenen stod bandet 16 Horsepower. Under en och en halv timma drog de ned publiken till södern, till en tid bortom tiden och en verklighet av synd, frälsning och ond bråd död. Sångaren David Eugene Edwards höll oss i ett hjärngrepp med sin intensitet och sin pondus.

Bror Gunnar Jansson har lite samma talang att få tiden att försvinna och att nagla fast lyssnarens uppmärksamhet. Även musikaliskt finns det beröringspunkter. De har sina musikaliska rötter i samma amerikanska söder, i samma blues, folksånger och gospel och de har ett liknande sätt att göra musik som känns uråldrig även om den inte är det. Musik som bär historian, liksväl som historierna, inom sig men som uttrycker det genom ett filter av modernitet.

Samtidigt kan jag tycka att Jansson är mer dynamisk och famnar ett bredare uttryck. Där, på Plan B:s scen, i samspelet med sina två medmusiker, hittar han än ännu större tyngd än vad han gör på skiva. Trioformatet kan kännas begränsat men Jansson och hans band utnyttjar skickligt sina instrument på ett sätt som går bortom det grundläggande. Basisten spelar med ett ölglas som svaj, trummisen skrapar sakta med pinnen över ride-cymbalen och exakt vad det är som Jansson själv gör med sin gitarr och sina effektpedaler är jag inte alltid helt säker på.

Basisten och trummisen hittar ju längre spelningen lider allt mer in i ett samtidigt tungt och lekfullt groove som ligger någonstans i tiden där bluesrocken gick över i protohårdrock (tänk Paice och Glover i Deep Purple eller Jones och Bonham i Led Zeppelin). Tillsammans med Jansson låter de sångerna flyta ut mer i allt längre jam-sektioner. Stundtals kan jag tycka att de där jam:en blir lite väl länge men det är en anmärkning i marginalen.

 

Ett musikaliskt psykodrama

Lotta ”Loljud” Fahlén byggde sitt debutalbum, som kom i våras, tematiskt på det utmattningssyndrom hon drabbades av för fem år sedan. Skivan följer sjukdomens faser: förfasen (The Pre Phace), den akuta fasen (The Acute Phase) och återhämtningsfasen (The Recovery Phase). Den drar in oss i hennes huvud genom utsökt producerad och välkomponerad elektronica någonstans mitt emellan pop och avantgarde. Faserna som först släpptes en och en, som var sin ep, både fångade och fascinerade mig.

Den känslan bestod när jag i torsdags äntligen fick se henne live för första gången (om man inte räknar med de gånger jag sett henne backa upp Maxida Märak). Jag missade föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst i december och sedan rullade pandemin in över oss och lade sin kalla hand över kulturlivet. Releasepartyt som skulle varit på Grand i början av april ställdes in och spelningen på Roskilde likaså.

Det var därför inte utan ganska högt uppskruvade förväntningar jag kastade mig på cykeln efter den teaterföreställning jag skulle recensera och cyklade som en dåre genom stan för att inte missa något av spelningen på Plan B.

På scen står en kvinna i bevingad mask. Hon håller en mänsklig hjärna i sin hand. ”Min hjärna i din hand. Den smälter” sjunger hon unisont med Loljud som bakom sina keyboards, datorer och andra maskiner vrider fram ett hypnotiskt beat. Bakom dem projiceras bilder med element vi känner igen från Loljuds videos: det är den bevingade masken (som är en viktig del i hennes grafiska profil), det är guldramen, det är en kvinna vars klädsel matchar Loljuds egen, det är hjärnan …

Hon har ett sätt att röra sig på scen som skvallrar om hennes rötter som dansare och påminner lite grann om Kate Bush såväl i samklangen mellan musik och expressiva rörelser som i den obefintliga gränsen mellan pop och konstmusik och det konstnärliga helhetstänket.

Höga förväntningar kan bygga upp för ett platt fall. Loljuds spelning är allt annat än det. Trots teknikstrul som tvingar henne att ta om The Seagull’s Scream är det en strålande skickligt genomförd föreställning – det är i sammahanget ett bättre ord än konsert eller spelning – där jag känner att jag går helt upp i musiken.

Ljudbilden är extremt detaljrik och samtidigt kristallklar utan att för den skull kännas det minsta överlastad. Istället kändes det som att man blev indragen i den där hjärnan som hölls fram emot oss, som att man blev en del av det där medvetandet och kände det den kände. Stundtals är det lugnande för att sedan, bara några sekunder senare, skena iväg med en, liksom skära ihop eller tappa fotfästet och sväva iväg.

Normalt brukar jag älska att plåta spelningar men den här gången känner att jag att det är ett störomoment i det musikaliska och visuella psykodrama som utspelar sig framför oss. Jag vill bara låta mig omslutas av musiken och ta in det jag ser och hör. Ta in helheten. För det är en konsert som träffar en på flera plan samtidigt och som håller ihop det musikaliska och det visuella till ett gemensamt uttryck på ett sätt som inte så väldigt många spelningar jag sett gör eller ens försöker göra.

Läs mer: ”Något som jag måste få ur mig”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv