Konsten och musiken går hand i hand

I Carolina Falkholts ateljé står en stor målning på ett staffli. Den är ett pågående projekt som hon arbetat med sedan hon flyttade in vid årsskiftet.  Alla bilder foto: Ralph Bretzer där inte annat anges.

För fem år sedan släppte konstnären Carolina Falkholt sin första skiva. Nyligen kom första singeln, “Healing process”, från det som ska bli hennes nya album. 
– Jag tänker att musiken kan vara helande. För mig är den det, säger hon.    

Alldeles vid foten av Göta Älvsbron i Göteborg ligger Läppstiftet, en av stadens signaturbyggnader. Det officiella namnet är Lilla Bommen, men det används knappt av någon. Arkitekten Ralph Erskines postmodernistiska, för att inte säga närmast brutala, byggnad står i stark konstrast till den konst som skapas i en ateljé på bottenvåningen.  

Här huserar Carolina Falkholt som för en bredare allmänhet gjort sig känd för väggmålningar med organiska, nästan lite psykedeliska, former där kroppsdelar har en framträdande plats. I ateljén står en enorm tavla på ett staffli, ett work in progress som hon hållit på med sedan årsskiftet. Tavlor är en förhållandevis ny del av hennes konstnärskap. Det började hon med i samband med att hon fick sitt Iaspis-stipendium som gav henne möjligheten att under ett års tid, mellan 2017 och 2018, ha en studio i New York.  

Carolina Falkholt Ystads konstmuseum 2015. Foto: Sarah van der Stad

– Jag stod där och tänkte: Vad ska jag göra nu? Då började jag teckna och måla i mindre format som man kunde hänga på väggarna, berättar hon. 
– Jag älskar ju att måla monumentalt, stora väggar. Då är det som att hela världen kommer in för man står där ute blottad med sina känslor och sin stress för att man ska ha upp den här stora väggen bara på några dagar och tvingas plocka fram allsköns superkrafter.   

Det lilla formatet var som en lite ny värld. På duken upplevde hon en total, nästan skrämmande, frihet där hon fick tid på sig att arbeta utan att världen utanför trängde sig på. 
– Det är också därför jag velat göra musik, och också släppa musik, för att kunna lyssna på min egen röst när jag skapar de här stora bilderna. Det är alltid så mycket åsikter kring vem jag är och vad jag gör, och som kvinna hur jag ser ut, hur jag rör mig och vad jag har för kläder. Jag har velat stänga ute allt det. Då har skapandet av egen musik varit väldigt bra. Då kan jag bara lyssna på min egen röst när jag målar och intala mig själv de saker, tankar och sanningar som jag intresserar mig för om och om igen för att förstå vad jag egentligen menar och hitta vidare associationer.  

Konstnären och musikern Carolina Falkholt fotograferad i sin ateljé i Göteborg.

Musiken är intimt sammanflätad med hennes bildkonst. Varm, elektronisk, suggestiv för den tankarna till 90-talets trip hop- och electronica-scen, om än i modern tappning. 
Nysläppta singeln “Healing process”, som är producerad av Christian Ekerfors som också producerat Falkholts kommande album som släpps i samband med hennes utställning på CF Hill semare i år, knyter an till just en sådan; sorgearbetet efter att hennes gode vän Hugo dog vid tågspåren i samband med att han var ute och målade. Låten hade då varit på väg ett tag.  
– Han var en väldigt ung graffitimålare som jag samarbetat med.  I sorgen som uppstod kände jag att jag ville släppa låten för att den passade in på temat, att också läka en sorg. Och jag vet att han hade velat lyssna på dem.  

För Carolina Falkholt har bildskapandet och musiken hängt ihop redan från början, även om hon inte släppte sitt första album, “Ord, ljud och kön”, förrän för fem år sedan. Graffitin har sina rötter i hip hop-kulturen och det är också därifrån hon hämtar musikalisk näring. 
– Det är det här beatdrivna språket med rim och resonans. Det är texter och ord som målar bilder. Det är som två dimensioner av samma värld på något sätt. Sedan har det bara utvecklats och följt med genom livet som ett skissmaterial. Jag har spelat in en massa låtar som är skisser för målningar. Sedan är det målningar som är skisser för låtar.   

Carolina Falkholt målar husvägg i Osby .2018. Foto: Magnus Wahlström

Hon berättar hur hon redan i tidig ålder fick till sig idéer som melodier och små texter. En sådan idé kunde manifestera sig när hon var ute och gick, sedan fick hon gå och sjunga på den till hon fick möjlighet att teckna ned den i sin skissbok. På den tiden fanns inte mobiltelefoner som man kunde spela in med. 
– Sedan skaffade jag inspelningsutrustning så att jag kunde börja spela in melodierna. Jag skaffade en trummaskin på 90-talet, för de är alltid ganska beatbaserade, de här sångstrukturerna, och inte så sfäriska.   

Upprepandet i musiken går igen i hur hon bygger upp sina bilder, inte minst de väggmålningar som på skånsk mark finns i bland annat Osby, Ystad och Simrishamn. Det är, som hon själv beskriver det, små fjäderliknande strukturer av ringar och spiralformer som rör sig och flyter över ytorna. Vissa motiv kommer ständigt igen: öron, händer och könsorgan. På samma sätt byggs låtarna upp kring rytmiska figurer och mantran som upprepas över en föränderlig melodi. 
Det var när hon kom till New York som 19-åring i mitten på 90-talet hon hittade sin musikaliska röst.– Det var då jag började våga ge uttryck åt min sång och mitt låtande. Då höll jag redan på att måla. Jag tror att det alltid har hängt ihop. I min röst och i färgerna har det funnits något bärande starkt och viktigt som jag alltid har velat utforska.  

samband med en Way out west-festival för tio år sedan kunde man se den processen i aktion när hon, under sitt graffiti-alias Blue, målade live tillsammans med graffitikonstnären Nug parallellt med att de skapade musik tillsammans med cellisten My Hellgren som Falkholt har duon My Blue Hell med. Det är så hon vill arbeta på scen, mer som en performance än en regelrätt konsert.  
– Väldigt länge var musiken för mitt eget personliga bruk. Jag är ganska introvert av mig så jag har haft det för mig själv. Jag är mer av en studiomusiker som gillar jam sessions i studion. Jag älskar inte lika mycket att stå på en scen och ha en publik som tittar på. 
– Nu får man ju inte ens spela ute men när man får det igen så vill jag bygga upp det som en slags scenkonst med en massa visuella aspekter.  

Hon beskriver det som en speciell känsla när de första singlarna och sedan det första albumet släpptes, känslan av att de nu fick leva sitt eget liv. Det roligaste är, tycker hon, att de finns på Spotify så att hon själv kan använda dem i sina Stories på Instagram, små konstverk i sin egen rätt.  
– Det kändes som när jag gjorde min första bok 2015. Det tar en annan sorts energi. När man skapar någonting så når det ut i rummet och för att nå ut bortom det, in i andra rum, så kräver det en lite administrativ läggning som jag inte alls har haft i mitt liv men som jag tvingats att skaffa mig. Jag tror att det har haft att göra med en osäkerhet: Är jag tillräckligt bra? Men då har jag ställt mig frågan: Tillräckligt bra för vem? Jag har alltid varit tillräckligt bra mig själv. Och har jag inte varit det så har jag förbättrat mitt uttryck. Jag gillar ju det jag gör, annars hade jag inte fortsatt att göra det.  

Vi pratar om tonåren, om hur hon började gå på ridgymnasium i nordvästra Skåne. Det var där hela hennes tankevärld tog sin form. Hur hon kände sig dragen till de lite flummiga esteteleverna som hon inte hade träffat så många av under uppväxten i Dalsland. Hon berättar om hur hon för några veckor sedan hittade en bild från när hon som 18-åring hade gjort en jättestor (och enligt henne själv jätteful) graffitimålning. Hennes ansikte på bilden var bortristat – hon ville ju inte bli igenkänd tillsammans med sin tag.
– Det var ganska gulligt. Jag har idag en snart 18-årig dotter och hon skulle aldrig få för sig att göra något sådant. Och det är jag glad för. Samtidigt: vilket mod att våga göra något sådant, att bara våga uttrycka sig och känna att man har rätt att göra det.   

– Då var jag såklart anonym och drogs in i den anonyma kulturen men när jag fick henne 2003 så var jag tvungen att bli en människa. Innan kände jag mig mer som en sagofigur som hade ett alias. Graffitinamnet och hela den identiteten kunde jag kontrollera genom mina målningar och musiken och det jag gjorde. När jag fick barn så drogs jag tillbaka till min verkliga människoidentitet. Det var en ganska svår väg tillbaka till att bli Carolina därifrån. Men det gjorde jag för jag hade ju barn och det har alltid varit viktigare för mig att vara mamma än att vara konstnär. Det kommer alltid först. Inte så att jag gav upp konsten men det var väldigt svårt att vara ute på nätterna och måla graffiti när jag skulle hålla på att amma. Det gick inte ihop.  

Vägen tillbaka kom genom att slå sig samman med andra graffitimålande föräldrar och göra en stor manifestationsmålning med barntema. Nästa steg var Grafitta som har kommit att bli ett slags samlingsbegrepp för hennes konstnärskap
– Det var för att jag kom på att jag inte kunde förlika mig med graffitins machovärld, med alla de här reglerna som finns, att man måste göra allting olagligt. Det hade jag inte möjlighet att göra längre när jag hade barn. Jag kunde inte riskera något fängelsestraff. Jag var tvungen att komma på en egen konstform som var en blandning mellan graffiti och konstinstitutionen. Däremellan fanns jag med mitt språk. Jag gjorde en utställning på Göteborgs konsthall, både som curator och utställande konstnär, och började ställa ut på stora institutioner och göra stora konstprojekt.   

I mitten: väggmålningen På armlängds avstånd som fanns på en vägg i Simrishamn i fem år innan den målades över (foto: Ludvig Thunman). Till vänster: från utställningen Art Wars på Pannhuset vid Röda sten i Göteborg (foto: Ralph Bretzer). Ovan till höger: Train of thoughts på Wanås (foto: Britte Motigny). Nedan till höger: Parksskolan i Ystad (foto: Pressbild).

 I Simrishamn har en av Carolina Falkholts väggmålningar målats över efter fem år. Hennes verk Train of thoughts som står på Wanås har både vandaliserats och har fått färgen på ena sidan uppäten av alger. I Avesta har färgen på en väggmålning flagnat bort för att den var gjord på en annan typ av färg. Till Wanås ska hon i vår och göra en ny målning på den tågvagn som utgör stommen för verket. 
– Man får göra nya målningar. Det är bara kul att man kan uppdatera verken. Det är inte för evigt. Det är inte direkt graffitins natur heller att vara för evigt ristad i sten.

Känner du att det här med att verk vandaliseras blir en del av verket? 
– På ett sätt så har det blivit det, att man har fått omformulera en del av dess agens, den springande punkten har fått springa vidare istället för att stanna på väggen. Det är från situation till situation hur man hanterar det.
– Den första minnesmålningen jag gjorde till Hugo vandaliserades redan efter någon vecka men det kunde man nästan tänka sig. Gatan är vild och otämjd och ibland otrevlig. Det får man räkna med.

Vackert ogräs i hörnet av ett ingenmansland

 

Solen skiner och de malmöitiska höstvindarna håller för stunden igen när det är dags att lämna jobbet för dagen. Utan att ha tänkt över hur långt det faktiskt är mellan Jägersro och Östervärn bestämmer jag mig för att promenera hem. Jag går över Västra Kattarp, Sofielunds industriområde och Sorgenfri på väg mot Värnhem och vidare.

Så når jag Västra Sorgenfri och ödetomten som blev riksbekant för några år sedan när där plötsligt dök upp en kåkstad med ett par hundra invånare. Men det är inte det som fångar min uppmärksamhet, som får mig att stanna till vid öppningen i stängslet och sticka in huvudet. Inte heller är det de tecken som tyder på att här ännu finns liv i det fördolda. Det är den lilla skejtparken i hörnan som lockar in mig på andra sidan stängslet.

Det är uppenbarligen ett bra tag sedan någon åkte bräda här senast. Betongen har spruckit och naturen har börjat ta tillbaka det som är dess men ännu syns den kärlek som är nedlagd i skapandet av såväl själva parken som den omgivande graffitin. Vad var det som hände här egentligen?

Jag drar iväg ett sms till en kollega med försänkningar i skejtingvärlden och frågar vad han vet om om parken. Han berättar att Stäppen, som den kallades, har varit en uppskattad plats för två generationer skejtare och att den en gång i tiden – någonstans kring millennieskiftet – byggdes som ett privat initiativ från skejtarnas sida, ibland i kommunal medvind och ibland i dito motvind. Parken övergavs i samma veva som kåkstaden dök upp.

Han berättar också om en närbelägen svartklubb som drev frukostklubb och serverade gröt vilket i mina öron låter extremt gulligt. Hur som helst är det ett utslag av Malmös fria kulturliv när det är som bäst; något som växer likt vackert ogräs i hörnet av ett stort ingenmansland, något som tar sin plats och manifesterar sig själv och sin individualitet. Det kanske lever i marginalen men det lever.

Sanningen bakom Banksy

Foto: Scanpix

Ingen vet vem världens mest kända graffitikonstnär är, i alla fall utanför hans närmaste krets. Än.

Den paradoxen kan det nu bli ändring på. Jag läser på Kulturnyheternas sajt att Banksys identitet auktioneras ut på eBay. Budgivningen pågår till imorgon. Hugade spekulanter lär dock få hosta upp en hel del. Efter 38 bud var priset på tisdagseftermiddagen uppe i 999 999 dollar eller i storleksordningen 7 miljoner kronor.

Det hade ju varit ett osannolikt coolt tilltag om det varit Banksy själv som stått bakom försäljningen men det är det alltså inte. Istället är det en person som säger sig ha listat ut identiteten genom att jämföra priserna på Banksys verk vid försäljningar och det brittiska skatteverkets inkomstdeklarationer.

Frågan är: Blir Banksys onekligen intressanta verk intressantare av att det blir känt vem han är? Och kommer den som köper informationen att offentliggöra den?

Jag hoppas inte det. Mystiken kring artistnamnet är ju faktiskt en del av verket. Dessutom kan man fråga sig vad som händer med honom om hans identitet skulle bli känd. Ett antal rättsprocesser för vandalism lär väl vara på gång i så fall, till exempel.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv