Samarbetet med superstjärnan en språngbräda för Etzia

På fredagsmorgonen släpptes svenska reggaeartisten Etzias samarbete med storstjärnan Sean Paul, Let my spirit fly.
– När man parar ihop sig med en så stor artist blir det som en språngbräda, säger hon.

Den jamaicanska sångaren och producenten Sean Paul har listettor på den amerikanska Billboard-listan och duetter med storstjärnor som Beyonce och Sia på sin meritförteckning. Nu kan han också höras tillsammans med Etzias. Let my spirit fly släpps på Etzias egen etikett Mambia i samarbete med Malmöbaserade Rudeboy Records.
– Jag ville göra en duett på den här låten men jag visste inte med vem från början. Jag ville ha någon som stöttade budskapet och någon som passade röstmässigt. Jag började diskutera det med en vän och vi tyckte att Sean Paul hade varit så jäkla fet på den men samtidigt så tänkte vi: det är ju ändå Sean Paul, berättar hon och lägger eftertryck vid hans namn.
– Men jag tänkte: fan, vi gör det!

Vi möts i Drum’n’Blaze-studion i Göteborg där vi senast sågs för ett knappt år sedan i samband med att hennes första riktiga album, Motivation – där den ursprungliga versionen av Let my spirit fly finns med, släpptes.
– Sean Paul har sitt eget skivbolag, Dutty Records, där han gör mindre projekt, så det är inte ovanligt att han jobbar med mindre kända artister. Men för mig var det ändå en chock att höra att han gillade låten. Det var en long shot.
En månad efter att han hade gett sitt klartecken för att vara med åkte Etzia till Jamaica för att vara med i studion när han spelade in sin del.
– Man får ta chansen när man får träffa honom. Jag åkte ned för att träffa familj också men främst för att se honom arbeta på plats.

Etzia har rötter på Jamiaca men är född i New York och uppväxt i Göteborg. Resan till Jamaica var fjärde gången hon besökte landet där hon för tolv år sedan förstod att det var reggae- och dancehallartist hon skulle bli. Hon beskriver det som att det var ett lugn som kom över henne när hon kom tillbaka.
– Jag kände att jag var hemma, jag mådde hur bra som helst. Att komma till studion och träffa Sean Paul och hela hans crew och se hur de jobbar, det var helt fantastiskt.
Att ställas inför en av reggaemusikens största stjärnor var naturligtvis nervöst.
– Man blir lite som ett barn igen. Man tittar och avvaktar. Men han är ju en människa som alla andra. När han väl började prata så var det som det brukar vara, även om man har en viss respekt. Han är enkel, ödmjuk, upplyftande … en trevlig snubbe.

När vi möts har låten varit ute i ett halvt dygn, lite drygt, men Etzia har redan fått en hel del positiv respons.
– Originalversionen [som är med på Motivation, reds anm] har dessutom legat ute på Jamaica länge och det här har legat i luften men det har tagit lång tid att få till rätt tillfälle att släppa den. Jag har fått mycket fin respons från fans och andra människor. Reggaevärlden är liten och det sprider sig fort.

Om allt hade varit som det brukar hade det naturliga varit att ge sig ut och spela och smida medan järnet är varmt. Men allting är inte som det brukar. Några spelningar utanför Sveriges gränser i år är knappast troligt. Däremot gör Etzia en livestreamad spelning på Facebook under lördagskvällen.
– Vi kommer att jobba ut låten. BBC:s David Rodigan kommer att spela den på söndag. Bara att få vara med i BBC … det börjar hända saker. Vi ska försöka få ut låten och budskapet så mycket som möjligt.

Vilket är det budskapet?
– Det är att man ska har rätt att vara sig själv och bli respekterad som den man är.
– I och med att den kommer i den här jättekonstiga tiden känns det som att den har ett större syfte. Let my spirit fly. När ska jag få komma ur den här jättekonstiga buren?
Hur fungerar det att leva på musiken i det här läget?
– Det är streaming det handlar om nu. Men utöver det har jag fått äran att jobba på Plast Petter och paketera visir för sjukhus. Vi är ett gäng musiker där – alla letar ju jobb, säger hon med ett skratt.
– Utöver det så handlar det om att försöka fortsätta bygga, så får vi se vilka som står kvar efter det här.

I brist på livespelningar under våren och sommaren kommer Etzia att börja jobba på nytt material. En ep planeras som ska heta Devestation som ett slags motpol till den mer upplyftande Motivation.
– Jag brukar inte prata så mycket om destruktivitet och den känslan men jag kommer att gå in lite mer i den känslan här. Jag tror att folk kan behöva höra lite sådant också, inte minst i den tid som är nu. Och inte minst från mig som alltid är så positiv.

Sätter småstaden i fokus

Sture Allén den yngre – också känd som Carl-Martin Vikingsson.
Foto Thomas H Johnsson

Tillsammans med bluegrassbandet Hillfillies byter hiphop och reggae-artisten, tillika Landskronaprofilen, Carl-Martin Vikingsson – mer känd som Sture Allén den yngre – musikalisk inramning och skildrar småstaden.

Det bortglömda Sverige. Småstaden. I sitt nya projekt tar sig Carl-Martin Vikingsson – känd som ena halvan av hiphopgruppen Svenska Akademiens frontmannaduo och från Stures Dansorkester – an ett annat land, landet utanför tullarna, bortanför Möllan och Linnéstaden: ett land bortanför storstadens gator, hippa klubbar och mediedebatt.
“Vi kommer från ett annat land / i en annan del av världen / tjusigt bo nån annanstans / men vi vet vårt värde / det bortglömda Sverige”, sjunger Vikingsson kompad av akustisk gitarr, mandolin och ståbas.

Storstaden – och då kanske framförallt huvudstaden som han själv numera är bosatt i – står i mediafokus och när man skeppar en guldbro över världshaven till Slussenbygget så rapporteras det som en nyhet som berör alla.

– Det är inget fel på guldbron men om det är en nationell nyhet kan man ju verkligen fråga sig, säger han.
– Jag hörde på Ekot en morgon att en byggkran inte rasade i Stockholms innerstad. Det går ut i riksnyheterna samtidigt som man flyttar hela städer i Kiruna och Gällivare. Det tycker jag är ganska påtagligt.
– När jag kom till Stockholm första gången kände jag redan till namnet på alla stadsdelar och alla gator och torg i centrum för att all populärkultur, alla nyhetsinslag, handlar om det.

Under några år arbetade Carl-Martin Vikingsson i regeringskansliet som pressekreterare. Han tycker sig ha sett samma perspektivförskjutning i maktens korridorer som i media.
– Det är ganska få som har Trelleborgsperspektivet. Det blir att det som inte är Möllevången är någon getbonde på fjälltoppen – inget ont om det men de är inte så många.
På singeln Bortglömda Sverige och det kommande albumet Det bortglömda Sverige har Carl-Martin Vikingsson bytt musikalisk skepnad. Istället för Svenska Akademiens hiphop och Stures Dansorkersters reggae hörs nu bluegrassbandet Hillfillies. Han berättar att Bortglömda Sverige var en låt som funnits med honom ett tag men inte hittat sin rätta musikaliska inramning förrän nu.

– Ibland har jag upplevt att reggae står i vägen för texterna. Det är svårare för de textintresserade att hitta fram för att reggae är lite av en sluten värld. Jag provade att spela lite ute med Hillfillies innan det blev totalnedstängt [på grund av coronaviruset] och jag kände att gensvaret blev väldigt bra.
– Ivan [Olausson Klatil, General Knas i Svenska Akademien] och jag har skämtat om det lite grann genom åren att han är coola killen och jag är bibliotekariernas favorit.

För Carl-Martin Vikingsson heter småstaden Landskrona. Det var hit han flyttade med sin familj från byn Sövestad utanför Ystad i andra klass och det var härifrån han drog efter gymnasiet, som så många av oss som växte upp i det bortglömda Sverige.
– När jag flyttade dit, då var det som att komma till Manhattan. Stora höga hus och en stad med mycket udda figurer.

Han talar om lodisarna och om en figur som sjöng för sig själv och dansade runt en bandspelare på gågatan; om att komma hem till en kompis med föräldrar som kom från ett annat land och att känna de annorlunda dofterna i bostaden.
– Från början var det verkligen stora världen. Likadant var det när det gäller musik. När jag var tonåring fanns det ett välutvecklat replokalsliv.

Småstaden kom också att påverka hans musikaliska resa. En begränsad mängd människor gjorde att det inte fanns de musikaliska bubblor man finner i större städer, där man bara kan umgås med människor med samma smak som en själv. Istället utsattes han för andras musik, andra influenser.

– Om man ska bilda ett band så har man inte ett helt community av northern soul-människor utan man får plocka ihop och där händer något konstnärligt intressant. Det är en punkare, en hiphopare och en musikestet som bildar band ihop. Även en musikintresserad soulmänniska har fått genomleva sina efterfester med black metal-skivor på repeat. Man tvingas utsättas för de andra och musikintresserade är en grupp i sig där.

Men stegvis började småstaden kännas liten. Carl-Martin Vikingsson brer på Landskronadialekten lite extra när han citerar en kompis som blev kvar i stan: “om man släpper en brakare hemma i lägenheten så heter det snart att man sketet på torget”.

– Strax efter att jag flyttat så var jag väldigt trött på det men nu är jag ändå väldigt tacksam över att ha fått växa upp där med allt som fanns då av musik och politiska diskussioner.
– Det ger ett annat perspektiv att veta lite mer om hur snacket går och ha ett lite mindre snävt perspektiv. Det känns som att många i beslutspositioner bor antingen i lite fräsigare områden i storstäder eller är uppväxta i rejäla områden med framtiden för sig.

Än så länge är två låtar från Det bortglömda Sverige släppta. Förutom Bortglömda Sverige är det en textmässigt omarbetad version av Dag Vags låt Musik. Resten släpps successivt digitalt innan hela skivan släpps som en signerad och numrerad vinylbox tillsammans med sex konsttryck av Landskrona-fotografen Thomas H Johnsson. Boxen släpps i 261 exemplar med en blinkning till Landskronas postnummer som inleds med just de siffrorna.

– Det är både små personliga berättelser och så zoomar jag ut lite grann. Generellt skulle jag säga att jag hittat ett personligare tilltal som utgår från mig men i ett berättande som förhoppningsvis är intressant för någon annan också, att jag inte bara glor i sin egen navel.

Äventyret fortsätter för Plan B – trots allt

Carlo Emme och Venus, även den sistnämnda ett välbekant för Plan B:s besökare.

Färre men större spelningar. Så ser det kommande året ut för Plan B, rockklubben på Norra Grängesbergsgatan som efter år av kamp nu står på stadigare mark.
Men frågan är om man har tappat något på vägen. Och hur återfår man det i så fall?

Norra Grängesbergsgatan har förändrats de senaste åren. Allt mer sällan har gatan figurerat bland polisnotiserna och saker som Plan B och gatufesten NGBG har blivit en tydlig del av gatans nya ansikte. Även om Plan B:s grundare och konstnärlige ledare Carlo Emme varken vill eller kan ta åt sig äran för det har han märkt av förändringen.
– Det första året vi körde hade vi påhälsning av gangsters sex gånger. Året därpå var det ingen gång och nu syns de inte alls till längre. Även svartklubbarna är borta, säger han.
Vi möts i det kollektiv på Möllan där han bor eftersom det, som han säger, känns som att han spenderar all sin tid på Plan B. På sängen ligger hunden Venus, ett annat känt ansikte för Plan B:s besökare. Många är de som, av hennes uppfordrande blick, ”tvingats” sparka boll med henne på uteserveringen.

Tio månader har gått sedan stockholmska klubben Slaktkyrkan, med Ulf Johansson i spetsen, gick in och tog över driften och därmed räddade Plan B från nedläggning.
Men vi går handlingen i förväg. Det hela började i september 2015 på blygsamt vis och mer eller mindre av en olyckshändelse. Då låg klubben i en källare på andra sidan gatan från där man numera huserar. På den tiden var man en medlemsförening och medlemskap krävdes för att komma in. I juni 2018 flyttade man till nuvarande adress.
– Det var en kamp för att överleva men då var vi inte sorgsna på riktigt ännu. Det kom när polisen kom och sade att vi inte kunde vara där. De sade att vi fick köra färdigt den festen som höll på just då, men att vi sedan inte fick öppna igen utan att ha alla tillstånd. Vi var ändå positiva. Vi var positiva för att det kändes som att det fanns en förståelse från myndigheternas sida. Polisen skrev till exempel ingen rapport den där kvällen. Hade de gjort det hade vi inte haft en chans få tillstånd.

Majken, Blackwater Holylight, Electric Citizen och Eyehategod.

De riktiga problemen kom när Skatteverket började höja varningsflaggor.
– De gjorde det bara på grundval av gissningar men då började politikerna backa ur och vi stod ensamma.
Vid jultid 2018 kom man till något slags brytpunkt. Då skickade Carlo Emme ut ett meddelande på sociala medier: ”Plan B är dött”. Hoppet verkade vara ute.
– Kampen är alltid en utmaning, utan den hade det inte varit kul. Men december 2018 till mars 2019 det var inte kamp, det en massaker.
Mycket av problemen stammade från en krock mellan en ideell verksamhet som ändå behöver dra in pengar för att driva sin verksamhet och ett regelverk, inte minst vad gäller den alkoholförsäljning som är nödvändig för att ekonomin ska gå ihop, som är anpassad för kommersiell verksamhet.

Numera, efter Slaktkyrkans övertagande, är verksamheten mer uppstyrd. När Slaktkyrkan gick in i Plan B var målet att göra cirka 200 spelningar om året och där landade man också förra året.
I år tror Carlo Emme att det kommer att bli ett något mindre antal, runt 150 stycken, men att dessa kommer att vara större. Nyckeln till det är den nya och nyrenoverade större lokalen som man öppnat intill garaget. Den större affärsmässigheten i verksamheten innebär att det inte är ideella krafter som jobbar på konserterna på samma sätt som tidigare. Nu är Carlo Emme och tre personer till heltidsanställda och utöver det är det ett tiotalsom jobbar på timmar. Det, i sin tur, innebär att det blir betydligt dyrare att köra en spelning än tidigare.
– När det gäller punkband som skulle sälja färre än hundra biljetter måste vi nu dirigera dem till något gör-det-själv-ställe i stan för de kan köra spelningar till en mycket lägre kostnad. Om det är ett band i samma storlek som inte spelar punk eller hardcore så finns det ingen som skulle boka dem. Jag märker att de band jag säger nej till inte spelar i stan. De spelar i Göteborg och Köpenhamn men inte Malmö.
– Jag är inte besviken över att det blivit så för att jag visste att det skulle hända, men jag känner mig lite irriterad över det.

The Toy Dolls, till vänster, var headliner första kvällen i Plan B:s nya stora rum som kallas The Warehouse.

Att köra klubbkvällar är en lösning för att få ekonomin att gå runt. De drar mycket folk samtidigt som de inte kostar lika mycket att arrangera som konserter.
– Under de första fyra åren, innan alkoholtillståndet, hade vi 200 till 300 personer kanske två, tre gånger. Om vi nu har 300 personer så riskerar vi att förlora pengar om det är en genre där publiken inte går loss i baren eller om det är en dålig tid på året, till exempel i januari eller veckan innan löning.
Professionaliseringen har även inneburit en förändring på andra sidan, hos publiken.
– På den tiden vi var en medlemsklubb var det annorlunda. Folk uppförde sig bättre. De kände att de var en del av någonting så det fanns mer respekt för de som arbetar och för banden. När vi kör konserter förändras det. Då kommer folket från garagetiden tillbaka och allt är bra igen. Men eftersom vi inte gör riktigt lika många spelningar som tidigare påverkar det vårt psyke lite grann. Den enda anledningen att vi kör klubbar är att kostnaderna är lägre, marginalerna högre och det betalar hyran.

Vad innebär då detta? Har något gått förlorat för Plan B? Och hur tar man det i så fall tillbaka? Kanske är en ny förening lösningen.
– Anna Wagner [bland annat musiker och styrelsemedlem i NGBG, reds.anm.] har startat föreningen FAM, Friendship and Music, för att få tillbaka den här samhörighetskänslan, för att visa uppskattning till människor som vill stödja scenen. De som går med i föreningen får rabatter till alla konserter och två gratis spelningar i månaden.
– Jag har märkt att bland våra frivilliga finns samma mönster som fanns i föreningen när vi höll till i garaget. Där finns någon som är kock, någon som kan ha hand om baren, som kan sköta ljud eller ljus. Om dessa människor hade en källare nu så skulle de mycket väl kunna arrangera spelningar själva med mycket låga kostnader eftersom alla skulle jobba ideellt.

Medurs: Kel Assouf, Nadia Tehran, Wargirl, Nubiyan Twist med sångerskan Cherise, Lingua Ignota och Starcrawler.

Just nu håller Carlo Emme möten med Anna Wagner och människorna från FAM.
– Det jag kommer att säga till dem är att FAM borde bli det som Plan B var i garaget. De borde ta över alla de små spelningarna och köra dem själva.
Och du skulle stå för lokaler och utrustning …?
– Ja, precis. Vi testar och ser om det fungera och om det gör det skulle det vara till stor hjälp.
– Jag tror att FAM skulle kunna bli det Plan B var. Men jag skulle aldrig råda dem att skaffa en källare och satsa på det.

Det känns som att du har lite motstridiga känslor kring det ni har byggt här …
– Ja … Från början gick allt så fort …
– För fem år sedan arrangerade jag två konserter i månaden på Grand, var manager åt två band och lagade gitarrer och hade ingen aning om att jag skulle göra det här idag. Jag hade det inte ens som dröm.
– Vi fattade inte vad vi gjorde utan bara körde och hade kul. När skiftet kom så tog vi hand om det på samma sätt som vi alltid gjort; vi bara kämpade på.
– Jag har inte motstridiga känslor, jag har bara svårt att acklimatisera mig för att vi aldrig har tid att sätta oss ned se vad vi har gjort. Jag är väldigt stolt över det vi har skapat. Vi kan tävla med alla de stora ställena i stan och ändå är vi oberoende och unika.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

I caught my first grown up rat last night. A message was sent. I expect some sort of ”rataliation”. I’ll be ready. 🤨

Ett inlägg delat av Venus (@planbvenus)

NÅGRA TIPS UR PLAN B:s VÅRPROGRAM

Gösta Berlings Saga
Fredag 31 januari.
Progressiv och instrumental rock från Stockholm.

Teksti-TV 666
Lördag 1 februari.
Finskt sexmannaband med fyra (ibland fem) gitarrer som spelar krautrock.
”Både Gösta Berlings Saga och Teksti-TV 666 är riktigt bra band”, säger Carlo Emme.
”Teksti-TV 666 sålde ut när de spelade i Stockholm

ShitKid och Smisk
Fredag 14 februari
Punkiga ShitKid var ursprungligen en soloartist från Kramfors men är numera en duo baserad i Stockholm.
”Det blir punkspelning med jättebra band och sedan fyra timmars allsång. Det blir en känsla av garaget och nya stora lokalen på en och samma kväll.”

Hällas och Nicole Sabouné
Lördag 22 februari.
Tung rock, eller äventyrsrock som Hällas själva kallar det, från Linköping eller mörk pop från tidigare Lundabon uppväxta Nicole Sabouné. Akterna spelar på var sin scen (dock inte samtidigt).
”Det var jag som inte skrev in spelningarna i kalendern och råkade dubbelboka” säger Carlo Emme.
”Det är en kväll jag definitivt tycker att man ska gå på. Det är två riktigt bra akter och det kommer att kännas nästan som en minifestival.”

Moon Duo
Onsdag 4 mars.
Psykedelisk rockduo från San Francisco som är sidoprojekt för Wooden Shjips-gitarristen Ripley Johnson.
”Det är en spelning man inte får missa.”

Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

Efter ett 2019 som innebar både grammisnominering, Allsång på Skansen-framträdande med vokalkvartetten Åkervinda och en egen jul-ep håller Iris Bergcrantz tempot uppe och sparkar igång 2020 med att släppa sitt andra soloalbum.
Young Dreams blandar folkton med jazzkvartett och stråkar.

Det har tagit tid men nu är det klart. Den äldsta inspelningen på albumet Young Dreams är inspelad hösten 2017 och Iris Bergcrantz röst backas upp såväl av hennes jazzkvartett som av stråkkvartetterna Vindla och Kvarts liksom, på ett spår, av Norrlandspoperans symfoniorkester. Den är inspelad på olika platser i olika tider och i olika typer av musikalisk inramning.
– Att det tagit så lång tid beror lite på att jag inte skrivit allt material på en gång, men så fort jag skrivit något har jag velat spela in det med en gång, berättar Iris Bergcrantz.
Hon kallar först skivan lite spretig men tar det sedan tillbaka:
– Egentligen tror jag inte att den är spretig, det är bara jag som upplever det så för att det tagit så lång tid. För mig har jag med mig att en sak är inspelad i Köpenhamn, en annan i Malmö och en tredje i Umeå.

Iris Bergcrantz är utbildad jazzsångerska och sjunger folkmusik tillsammans med Åkervinda. På Young Dreams gör hon, vid sidan av de egenkomponerade sångerna, versioner av Olle Adolphssons Nu har jag fått den jag vill ha och de traderade folksångerna Kling klang, klockan slår och Vi sålde våra hemman. Det är inte svårt att se det som att hon gifter samman de båda världarna.
– De kan man säga. Folkmusik med jazzbakgrund i kombination med mitt intresse för filmmusik. Jag tror att det är ganska filmisk musik, säger hon.
– Det är väl inte så att jag har tänkt att jag ska gifta ihop jazzen och folkmusiken. Det har bara blivit så och det är väl för att jag har ett intresse för båda genrerna. Viss typer av musiker och sångare är väldigt inne på den genre de håller på med just för tillfället men för mig har det alltid varit att jag varit mig ganska lik mellan alla genrer som jag håller på med.

Känner du att det finns några beröringspunkter mellan den svenska folkmusiken och jazzen?
– Den jazz jag tycker mest om är modal jazz [musik som utgår från de så kallade kyrkotonarterna, reds,anm.] och folkmusik är också mycket modal.
När jag lyssnar på skivan känner jag lite grann att det möts i de blå tonerna. Det svenska vemodet klingar samman med vemodet i bluesen …
– Ja, det är sant. Jag gillar kvartstoner väldigt mycket och det är egentligen samma sak som en bluessångare sjunger.

I juli uppträdde Iris Bergcrantz som en del av Åkervinda inför en jättepublik på plats och någonstans i trakterna av en och en halv miljon tittare på tv i Allsång på Skansen.
– Det var verkligen det största som någon av oss gjort. Det är så annorlunda att framträda live i tv. Det var två dagar med förberedelser. ”Hur lång är den här låten?” ”Var kommer ni att stå?” Teamet behöver veta exakt var de ska ställa sina kameror. Det är mycket sådant som man annars inte tänker på i jazz eller folkmusiksammanhang.

Var det lätt att tappa fokus i sången när det är så mycket annat att tänka på?
– Alltså, jag var nervös men det var så pass viktigt att jag fick bara skita i det och skärpa mig. Det blev något slags fokus som man sällan har. Jag var faktiskt mer nervös inför min examenskonsert än att stå på Allsång på Skansen, vilket är absurt. Det är något slags överlevnadsinstinkt.
Hur kändes det att titta ut över folkmassan? Det är ju väldigt mycket folk …
– Det var också konstigt. Vi hade soundcheckat på dagen, folk har ju köat sedan klockan åtta på morgonenm så vi spelade på soundchecket inför den publiken. Sedan körde vi en gång till innan det var livesändning så när vi väl sjöng på tv så var det tredje gången vi uppträdde för samma publik.

Den massiva exponeringen har naturligtvis hjälpt till för bandet som inte behövt jaga bokningar i någon större utsträckning under hösten, de har kommit in ändå.
– Nu ska vi sätta oss och lägga upp planen för en ny skiva så att vi kan rida på den vågen vi har byggt upp.
Men just nu är det alltså Iris Bergcrantz eget album det handlar om. Den 21 januari släpps Young Dreams och två dagar senare är det en första releasefest tillsammans med Vindla på Fasching i Stockholm och den 25 spelar de på Victoriateatern i Malmö. Den 11 februari blir det spelning på Montmartre i Köpenhamn. Efter det är planerna inte helt klara än. Hon berättar att det är efter albumsläpp och när recensionerna börjar trilla in som bokare brukar höra av sig.
– Jag vill egentligen fortsätta spela med det gigantiska bandet [hennes egen kvartett tillsammans med stråkkvartett, reds. anm.] men det är svårt logistiskt, både reskostnader, att alla ska kunna och att klubbarna ska vilja boka ett så pass dyrt band. Men det är min plan att boka lite runt om i Norden och spela med den konstellationen.

Kan du känna att Åkervinda och solokarriären kommer i konflikt med varandra?
– Nej, det tycker jag inte, det är bara datum som ska klaffa. Jag tycker att de kan trigga varandra. När jag hållit på med Åkervinda ett tag kan jag bli sugen på att göra min egen grej och när jag gjort det blir jag utmattad av den makten och den stressen att bestämma allting. Då är det skönt att gå tillbaka till Åkervinda där allting är väldigt demokratiskt.

”Något jag måste få ur systemet”

Lotta Fahlén lät sin egen kamp med utmattningssyndromet bli temat för hennes debutalbum, vars andra del The Acute Phase släpptes i fredags och som, i sin helhet, bildar bas för föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst.
– För mig handlar det om utmattningssyndrom men jag tror att det för andra människor kan handla om någon annan typ av kris eller sjukdom, säger hon.

Det börjar med ett synt-arpeggio och låter harmoniskt nog. En metronom dyker upp i bakgrunden av ljudbilden. Den bara ökar i tempo. Tills det kraschar.
The Acute Phase är den nya EP:n med Loljud, den i Malmö bosatta electronica-artisten Lotta Fahlén. EP:n, som släpps på det feministiska skivbolaget och musikkollektivet Synth Babes, är del två i en planerad trilogi som började med The Pre Phase som kom för ett år sedan och The Recovery Phase som släpps tidigt nästa år. Tillsammans ska de bli Loljuds första album, The Phases.

Utgångspunkten för hela projektet är att Lotta Fahlén 2015 drabbades av utmattningssyndrom.
– Jag var väldigt dålig i flera år och kunde inte skapa någonting alls, berättar hon när vi träffas hemma hos henne på Gamla Väster i Malmö.
– När jag inte längre var mitt uppe i den akuta fasen kände jag att jag kunde börja skriva om det. Först tänkte jag inte att det skulle bli ett helt album men ju mer jag höll på desto tydligare blev konceptet.

I flera av de musikvideos som finns med Loljud på Youtube bär hon delar av tiden en bevingad mask. Även det hämtar inspiration från sjukdomen.
– Någonting jag funderade mycket på när jag blivit sjuk var att det kändes som att min kropp och min hjärna hade blivit frånkopplade från varandra. Kroppen hade sagt till länge innan jag kraschade men det var som att min hjärna inte fattade det alls, Jag började använda det genom att jag med masken fick representera kroppen, människans drifter, det:et och intuitionen medan jag utan masken var mer överjaget.

Masken fanns dock med redan i de tidigaste Loljud-videorna, innan The Phases.
– Då, när jag började med den, visste jag inte riktigt vad det betydde, den bara kändes rätt. Nu vet jag vad det.

Tänker du ofta visuellt när du skapar musik?
– Ja, det gör jag och det märkte jag också under arbetet med The Phases att det är det sättet jag ska jobba på, att arbeta konceptuellt. Redan i skrivandet av musiken ser jag det visuellt, i rörelser.
Var arbetet med musiken en del av terapin, av The Recovery Phase?
– Ja, absolut. Det har varit väldigt skönt. Jag är väldigt trött på utmattningssyndromet, på att vara utmattad och att prata om det, för att det varit en så stor del av mitt liv men jag tror att det är något jag måste få ut ur systemet. En annan viktig del i återhämtningsfasen var också att hitta nätverk som Synth Babes, Pink Ivy Management och Vem Kan Bli Producent, med likasinnade musikskapare som stöttar varandra.
– Jag gjorde några få spelningar medan jag var sjuk. Då var det som att jag, när jag väl var på scenen och i musiken, kände mig stark. Musiken gav kraften även om det sedan kunde krävas veckor av återhämtning.

Lotta Fahlén kommer ursprungligen från Stockholm men är uppväxt i Rydsgård i Skurups kommun och gick musikallinjen på gymnasium i Lund. När hon gjorde en roll på Operaverkstan lärde hon känna Malmömusikern Miranda Gjerstad. En dag fick hon ett sms.

– Det stod att hon skulle flytta till Berlin, hade en lägenhet och behövde någon att dela med. Hon undrade om jag ville följa med.
19 år gammal tackade hon ja till erbjudandet och lämnade lilla Rydsgård för det som man nog skulle kunna kalla den elektroniska musikens huvudstad i Europa.
– Den första tiden försörjde vi oss genom att sjunga svenska folkvisor på tunnelbanestationer.

I Berlin träffade hon en producent som hade projektet Pablo Decoder som hon sedan blev en del av.
– Han hade redan manager och skivbolag så det blev väldigt snabbt på en professionell nivå. Jag lärde mig väldigt mycket men det var också press. Jag minns första spelningen, det var den första bandspelningen som jag gjorde, så var det skivbolag, förlag och management som var där och skulle bestämma om det skulle släppas eller inte,
– Jag kom ju direkt från en musikalteaterskola och jag kommer ihåg att jag stod och smajlade nervöst genom alla låtar. Managern kom till mig efteråt och sa att det var bra men att jag kanske inte skulle le i de sorgliga låtarna.

I Pablo Decoder var det Pablo själv som stod för musiken och det tände gnistan för Lotta Fahlén att själv ta tag i den biten. 2013 flyttade hon till Malmö, skaffade utrustning och bestämde sig för att lära sig producera. I samma veva föds alteregot Loljud.
– I början kallade jag projektet för Lo men upptäckte att det var väldigt svårt att sticka ut på internet med det namnet.

Är det ett alterego eller är det bara ett namn?
– Det är kanske lite ett alterego. Nu när jag spelar live har jag också med mig en performer som får vara mig i masken.
Att producera musik, i det här sammanhanget, handlar om att designa och sätta ihop olika ljud och oljud, sätta volymer och placera dem i ljudbilden.
– För mig går själva låtskrivandet, mixandet och producerandet hand i hand. Det tror jag är ganska vanligt för folk som håller på med elektronisk musik.

Vid sidan om den egna musiken har Lotta Fahlén under en period även varit turnémusiker åt Maxida Märak något som började 2017.
– Det började med att jag letade management och kontaktade Maxidas manager. Det blev inte så att vi skrev kontrakt men de ringde ett par veckor senare och frågade om jag ville testa att vara hennes livemusiker. Jag hade precis sett dokumentären Sápmi Sisters och sade javisst.
– Det här var när jag fortfarande var sjuk men på bättringsvägen och det hjälpte mig att se att jag fortfarande kunde.

Nu på fredag och lördag kommer Lotta Fahlén, i ett samarbete med Absurdum Temporary Art som hon själv är en del av, göra ”I’m out of order until further notice”, en föreställning baserad på The Phases, inklusive den ännu osläppta tredje delen. Det är något annat än en konsert rakt upp och ned, den inkorporerar även video och performance. Själv kallar hon det för en immersivekonsert – en omslutande konsert.

Själva musiken spelas i ambisonic. Om man jämför det med vanlig stereo är det lite som att jämföra en skulptur med en tavla – det ena är i tre dimensioner, det andra i två. Via 16 högtalare projiceras olika ljud – och Loljuds musik är fulla av sådana, av radioknaster, vattendroppar och mobilalarm – till olika platser i rummet.

– Mitt album har fått fungera som manus, säger Lotta Fahlén. Sedan har Lisa [Mårtensson] intervjuat mig och jag har intervjuat henne. Hon är ju inte bara regissör utan hon var även anhörig när allt det här hände. De tre olika karaktärerna är kroppen, hjärnan och utifrånblicken.

– Jag har oftast kört med videoprojektioner och alltid sett det som en helhet, Jag minns inte riktigt när idén föddes att göra det här så pass konceptuellt men när jag väl gjorde det så var det som att det var så lätt att arbeta: Det var så jag här ska göra det; att låta det visuella ta så stor plats och att låta det vara en helhet.

* * *

Fakta: ”I’m out of order until further notice”
Spelas på Inkonst på fredag och lördag, 13 och 14 december med start 18.30.

Manus och musik: Lotta ”Loljud” Fahlén
Regi och dramaturgi: Lisa Mårtensson
Videokonstnär: Manel Ruiz
På scen: Lotta Fahlén, Eira Fråjdh och Esmeralda Ahlqvist.

 

Legendar i hoptejpade boots

Med en hoptejpad ormskinnsstövel sparkar han takten på den sargade scenen på Folk å rock. Han tar i ordentligt; lyfter underbenet i 90 graders vinkel innan han slår ned den i golvet.

Sångaren, en gänglig gestalt i svart cowboyhatt och fransprydd vit skjorta, är ensam på scenen med sin akustiska gitarr och mikrofon. Han är inte mer rädd om sin röst än vad han är med stövel och golv. Även där trycker han på ordentligt och är ibland på gränsen till spricka upp utan att någonsin göra det. Det, å andra sidan, är lite av Jason Ringenbergs signum som sångare. Den där balansen på gränsen till vad rösten klarar när det gäller de högre tonerna ger honom en känsla av att det är på allvar, att det han har att säga är viktigt och på riktigt.

– Jag har haft problem de senaste åren med att rösten tar slut men i år har det fungerat bra. Men jag har lärt mig att spara rösten lite grann. Det finns en gräns man kan passera och man lär sig att inte göra det. För mig är det allt jag har. Jag kommer inte att vinna över folk med mitt gitarrspel och det finns inget band att falla tillbaka på. Det handlar om rösten och sångerna.
– De flesta fansen har funnits med mig länge och känner min musik väldigt väl så det är ett stort ansvar. Man vill visa dem att man fortfarande är en relevant artist.

Jag träffar Jason Ringenberg inne på Folk å rock ett par timmar innan spelningen. På min vägg där hemma hänger en affisch från en tidig 00-tals-turné där texten under hans namn lyder ”Nashvilles youngest legend”. Polisongerna som sticker fram under hans vaderade keps har grånat något sedan den turnén och senare i höst ska Nashvilles yngste legend fylla 61, men det finns ändå något ungdomligt över honom, en slags lite pojkaktig entusiasm som tittar fram, inte minst när vi kommer upp på Folk å rocks övervåning och han utbrister ”åh, en riktig skivaffär!”

Till Malmö, en stad han har kopplingar till genom Pontus Snibb, trummisen i den nuvarande upplagan av bandet Jason & The Scorchers, har han kommit med tåg, ett inte helt vanligt transportmedel för turnerande musiker.
– Jag har alltid turnerat med tåg och tycker att det är avkopplande för det mesta. Man bara sitter där och tittar på landskapet och låter någon annan oroa sig för körandet.
– Och det är definitivt bättre för miljön.

Året var 1981 när Jason Ringenberg flyttade från Illinois till countryns huvudstad, Nashville, och bildade Jason & the Scorchers tillsammans med leadgitarristen Warner E Hodges, basisten Jeff Johnson och 2012 bortgångne trummisen Perry Baggs. Med punkiga versioner av klassiska countrylåtar uppblandade med Ringenbergs egna kompositioner var man, tillsammans med band som The Gun Club och Los Angeles-punkarna X sidoprojekt The Knitters, med och skapade cowpunk-genren.

– Det kom naturligt för oss för att det var det vi var. Vi pratade aldrig om det; vi sade aldrig att vi ska förena punkrock och country. Vi spelade det vi spelade och det var det här som kom ur oss.
– Vi spelade mycket med X och The Gun Club var vänner till oss. De var västkustens svar på det vi gjorde. Det fanns några band i New York också så det var många som gjorde liknande saker vid den tiden. Det var spännande att vara en del av det.

När 80-talet gick över i 90-tal somnade Jason & the Scorchers in i samband med att trummisen Perry Baggs diagnosticerades med diabetes och tvingades sluta turnera. 1992 släppte Ringeberg solodebuten One foot in the honky tonk, en mer traditionell countryplatta som han i dag tycker sämst om av sina skivor.
– Det var en bra idé men den nådde inte den nivå som den borde. Jag tror fortfarande att jag har utrymme i mig att göra en riktigt bra countryplatta. Jag skulle vilja göra det.

Var du för ung för det då?
– Ja, kanske. Man kanske behöver ta lite stryk, mer än jag hade fått då, säger han med ett leende.

Istället var det vid millenieskiftet och albumet Pocketful of Soul (2000) och uppföljarna All over Creation (2002) och Empire Builders (2004) han skulle hitta fotfästet som soloartist. Musiken var mer akustisk än Jason & the Scorchers med starka inslag av folksånger och americana. Det var skivor som blandade vackra sånger till de egna döttrarna med små berättelser och uppsluppna rocklåtar som bär punkarvet inom sig.

– Jag trot att det var ett steg i rätt riktning. Jag tycker mycket om de plattorna. One foot in the honky tonk gjorde jag på stort skivbolag och de senare skivorna har jag gjort på egen hand. Jag tror att det är den största skillnaden. Efter One foot in the honky tonk insåg jag att jag måste skriva låtarna själv.

Ett genomgående drag på Jason Ringenbergs soloskivor är de historiskt orienterade berättelserna. Tuskegee Pride handlar om de första svarta piloterna i det amerikanska flygvapnet under andra världskriget och Chief Josephs last dream om hur Nez Perce-indianerna fördrevs från sina marker, för att bara ta två talande exempel.

– Jag är en historie-nörd. Jag har faktiskt en college-examen i historia och var historieintresserad redan som barn.

Även på scenen, mellan låtarna, visar Jason Ringenberg upp en känsla för historieberättande. Det blir historiska utvikningar och berättelser från det egna livet och karriären; berättelser som lyfter spelningen ytterligare.

– Historieberättandet är väldigt viktigt för mig och jag tycker att det har blivit ännu mer viktigt under den här turnén. De nya låtarna har så mycket berättelser i sig att jag finner mig själv pratande mycket mer mellan låtarna än jag någonsin gjort tidigare. Och jag gillar det verkligen, det är en del av kraften i det jag gör.

 

Under det senaste decenniet har det varit tyst på vuxenmusikfronten för Jason Ringenberg. Istället har han koncentrerat sig på sin barnmusikkarraktär Farmer Jason som hämtar inspiration från den bondgård han driver vid sidan av musiken, där han nuförtiden odlar ekologiska sojabönor och majs.
– Barnmusiken var bara något jag ville göra. Det gick bättre och höll på längre än vad jag trodde att det skulle göra. Jag hade små barn och det kändes bara som en rolig grej att göra. Jag testade låtarna på mina barn och de hjälpte faktiskt till att skriva [låten] The Doggie Dance.

Fyra skivor och ett Emmy-belönat tv-program har det blivit med Farmer Jason. I början av februari dök dock Stand Tall upp, hans första soloalbum med nytt material sedan 2004 års Empire Builders och första albumet med vuxenmusik sedan senaste Scorchers-skivan från 2010.

– Jag visste inte om jag hade det i mig att göra vuxenmusik och vara ute och tävla i den riktiga världen. Jag visste inte om det var någon som brydde sig längre. Jag är lika förvånad som någon annan att den här plattan ens kom ut.

Det var ett oväntat samtal som fick honom på spåret igen.
– Jag fick ett telefonsamtal från The National Parks Service [den myndighet som har hand om de amerikanska nationalparkerna, reds anm] och de frågade om jag ville vara gästande konstnär på Sequoia nationalpark. ”Vi vill att du ska promenera omkring bland bergen, skriva låtar och göra spelningar i en månad”.

Svaret blev naturligtvis ja och under en månad levde han i en stuga uppe bland bergen i Sierra Nevada utan ström och rinnande vatten och gjorde just det.
– Det var en fantastisk upplevelse och jag skrev ett gäng bra låtar och jag visste att jag behövde få ut dem.

Innebär det att det finns mer på lager inför framtiden?
– Det finns en del till, kärnan till ännu en platta.

Hur har ditt låtskrivande förändrats under tiden som du varit borta från vuxenmusiken?
– Jag tror att jag har blivit lite mer repetitiv. Det måste man vara med barnmusik. Jag tror också att jag har blivit mer catchy. Det måste man också vara med barn. Man måste fånga dem med en gång med hooken i låten. Och det gör jag på Stand tall.

Och att hookarna i barnlåtarna fungerar även på en publik i hans egen ålder visar sig när han får den att entusiastiskt sjunga med i Tractor Goes Chug Chug Chug och Punk Rock Skunk.

För nio år sedan kom Halcyon Times, det senaste albumet med ett återuppväckt Jason & the Scorchers. Bandets status idag är dock mer oklar.
– Man vet aldrig. De senaste sju åren har inte varit bra för oss. Vi verkar inte få till det, varken med att bestämma oss för att spela in eller för att turnera, även om vi gjorde en liten turné förra månaden i England med Dan Baird och Kentucky Headhunters. Men förutom det har vi egentligen inte gjort någonting sedan Halcyon Times-turnén. Det finns något där som inte fungerar.

Jag måste naturligtvis fråga honom hur det kommer sig att Malmömusikern Pontus Snibb hamnade i ett band från Nashville. Han berättar då om The Mad Cows, en turné som satts ihop av Nationalteaternbasisten Nikke Ström där Jason Ringenberg och Kevin Welch agerade frontmän i ett band som förutom Ström och Snibb bestod av Lasse Englund och forne Emmylou Harris-trummisen Brady Blade.

– Vi spelade över hela Sverige, hade en fantastisk turné och hade mycket skoj. Ett år senare hade vi en spelning bokad i Norge och Perry Baggs var så sjuk i sin diabetes att han inte kunde följa med. Då ringde jag Pontus och sa: du kan redan en del av våra låtar eftersom du spelat gitarr på dem men du är trummis – kan du hoppa in? Vi hade inte ens någon repetition, vi satt bara i hotellrummet med akustiska gitarrer och Pontus slog på en tidning. Och sedan, när vi kom upp på scen, var han så briljant. Han bara satte det så vi använde honom mer och mer när vi kom till Europa.

När det sedan var dags att göra en skiva tillsammans blev Snibb befordrad till permanent medlem i bandet. Och Ringenberg öser lovord över honom.
– Han spelade så bra! Och trummisen har alltid varit viktig för Jason & the Scorchers. Perry Baggs var en sådan personlighet och vi kunde aldrig ersätta honom, inte förrän Pontus. När jag spelar med Pontus nu vill jag aldrig spela med någon annan. Han är en så fantastisk musiker, så intuitiv. Han kan läsa publiken och de andra musikerna och spela precis det som behövs. Pontus Snibb har förändrat mitt kreativa liv på ett stort och väldigt positivt sätt. Och det är en bra karl.

* * *

– Det har säkert spelat många grammy-vinnare här men frågan är 0m här någonsin spelat någon Emmy-vinnare, säger Jason Ringenberg när han introducerar en av Farmer Jason-låtarna.
Hur många grammy-vinnare som spelat på Folk å rocks scen vet jag inte men jag vet att det är en i antågande. Om precis en månad, den 26 oktober, kommer en annan av mina personliga favoriter, Dave Alvin, hit tillsammans med Texas-trubaduren och forne Flatlanders-medlemmen Jimmie Dale Gilmore. Alvins album Public Domain plockade 2000 hem grammyn för årets bästa traditionella folkmusikskiva.

 

 

”Jag försöker följa Orlandos känslor”

Jenny Wilson på Malmö Stadsteaters scen. Foto: Claes Hall

Från sin plats bakom keyboardet på den bakre delen av scenen greppar en svartklädd Jenny Wilson mikrofonen och rör sig mot Orlando och mot oss i publiken.
Kostymerna skvallrar om stiliserat 1800-tal men musiken är anakronistiskt elektronisk och suggestiv.

Den hårt stiliserade scenen, de samtidigt futuristiska som återblickande kostymerna och den stämningsladdade belysningen hjälper till att skapa en känsla av overklighet. Det är som att en musikvideo utspelar sig där på scenen under Malmö Stadsteaters uppsättning av Virginia Woolfs Orlando (som har premiär 14 september).
Från starten med Malmöbaserade popbandet First Floor Power i slutet av 90-talet har Jenny Wilson karvat ut en egensinnig karriär för sig själv. Under det senaste decenniet har hon på sina egna album arbetet tematiskt.

Det har handlat om moderskap, hennes kamp mot cancer och den våldtäkt hon utsatts för. Men hon har också gjort teatermusik till bland annat Drottning Kristina och hon har även gjort en egen föreställning på Dramaten under titeln Who’s afraid of Jenny Wilson (passande nog med en vinkning till Eugene O’Neills drama Who’s afraid of Virginia Woolf).
– Men det är första gången på Malmö Stadsteater och första gången med en så här stor ensamble, säger hon när vi möts under pressträffen.

Hon menar att det inte är någon större skillnad att jobba med sitt eget tema på till exempel ett album eller att komma till ett tema som redan finns där i en teaterpjäs.
– Jag försöker att inte rama in Orlando till ett tema utan att följa hennes/hans känslor och spegla det genom de känslor jag känner i mig själv.
– Det som är annorlunda i en sådan här process är att det hela tiden har varit extremt högt i tak kreativt och konstnärligt. Det är verkligen toppersoner som kan lita på varandras kompetens. Det har gjort det hela lekfullt och gjort att jag har kunnat ta ut svängarna väldigt mycket. Det har varit skitkul. Att göra ett album är inte alltid skitkul för det kan vara flera år av mer ångestladdat arbete.

Orlando utspelar sig under ett spann av århundraden och slutar på 1920-talet. Ändå är den musik Wilson skapat påtagligt mordern.
– Det hade känts som att man skrev folk på näsan om man skulle sitta och följa tiden – nu ska det vara 1600-talsmusik, nu ska det vara 17- eller 1800-talsmusik – det skulle inte vara vettigt. Orlando handlar ju också om någon som sträcker sig mot framtiden. Det tycker jag är det häftiga med Orlando. Det spelar ingen roll om han är en hon eller hon är en han eller vilken tid han eller hon hamnar i. Jag har i och för sig hämtat inspiration i vissa 1600-talsgrejer men då genom mina synthfilter.
– Det känns viktigt ändå att hålla musiken modern för pjäsen är väldigt modern, så som Sara (Cronberg) har regisserat den. Och även om kläderna är inspirerade av tiderna finns det ändå något ganska punkigt i det.

Vad är ditt förhållande till Virginia Woolf?
– Det är inte så mycket att skryta med. Jag har sett Orlandofilmen och älskade den när den kom. Jag har läst några böcker men inte så många. Jag kan inte skryta med att jag har läst på och av någon anledning brukar jag aldrig riktigt göra det, säger hon med ett litet skratt.
– Jag jobbar så intuitivt med konstnärliga projekt.

Om man är för påläst kanske man blir inlåst av det andra har gjort tidigare …
– Ja, så kan det vara. Vi ska inte snacka skit om att vara påläst men jag gillar att vara öppen så länge som möjligt för att jag inte vill bestämma mig för vem, till exempel, Orlando är. Men det är olika arbetssätt. En del gillar att veta allt.

De sätter sången i Allsången

Senaste albumet fick en Grammisnominering för bästa folkmusikalbum förra året och imorgon uppträder de för första gången i Allsång på Skansen.
Det går bra nu för Malmöbaserade Åkervinda.

I morgon kväll kliver den Malmöbaserade a capella-kvartetten Åkervinda upp på Skansens scen för att sjunga svensk folkmusik inför tusentals människor på plats och en och en halv miljon tittare framför tv-apparaterna.
– Det kom väldigt oväntat och är otroligt kul, säger Iris Bergcrantz, en av fyra sångerskor i gruppen, när tidningen träffar henne på ett kafé i centrala Malmö några dagar innan det bär av till Stockholm.
– Varje gång jag ser allsången nu tänker jag: oj, oj, oj. Men samtidigt tänker jag: vi kommer göra vår grej och det kommer att vara jättekul. Så länge vi gör det kommer det nog att bli uppskattat. Men det är klart att man blir nervös. Jag tror att för alla oss så är det den största konsert någon av oss har gjort.

Det är ett hyffsat skyltfönster för er också, rent karriärmässigt.
– Ja, verkligen. Det kan öppna upp dörrar för oss.

Åkervinda. Foto: Nadja Halls/Pressbild. Övriga bilder: Ralph Bretzer.

Åkervinda består, förutom Iris Bergcrantz, av Agnes Åhlund, Linda Bergström och Lise Kroner. De träffades när de alla gick på jazzprogrammet på Skurups folkhögskola.
– Vi tröttnade på att det var så mycket instrumental jazz på Skurup, säger Iris Bergcrantz.
– Vi ville sjunga på text, att det skulle betyda mycket och att det var sångfokuserat.
Gruppens sättning sattes i sin nuvarande form i samband med ett uppträdande på Århus Vocal Festival och det var även i samband med det som de började arbeta mer professionellt.
– Vi spelade mycket innan dess också men efter det kom vi med mer i vokalsvängen, innan dess var det mest i folkmusiksammanhang. Jag hade egentligen inte tänkt på vokalmusik som en genre i sig men så hamnar man där på de här festivalerna bland sjukt härliga vokalnördar.
– Det var väldigt befriande att få använda rösten på det sättet när man kanske mest, i undervisningssammanhang, hade sjungit unisont med, till exempel, en trumpet. Nu är vi alla en viktig del och när en av oss har solo så gör de andra kompfigurer till den. Vi får alla känna på att vara musiker.

Det låter som att ni har väldigt roligt när ni sjunger och det låter så när du beskriver det också. Kan du beskriva den känslan för någon som inte haft den?
– Att sjunga är det bästa jag vet. Man får utlopp för så mycket. Det är så mycket glädje och så mycket känslor som man får sjunga ut. Det är en så fantastisk gemenskap att sjunga med andra människor också. Jag älskar att musicera [med instrumentalister] också men att sjunga är speciellt. Man andas tillsammans och man är så homogena. Man blir som en röst och kommer varandra nära i sången. Det finns en massa studier som visar att folk som sjunger i kör mår bättre, man får endorfiner av det …

Var det självklart att det blev just folkmusik?
– Nej, egentligen inte. Jag är uppvuxen med jazz och vi gick alla fyra på jazzlinjen på Skurup. Men folkmusiken har alltid talat till mig och jag har alltid kännt att det här är min sorts musik. Det gäller folkmusik från hela världen men just svensk folkmusik är alldeles fantastisk. Den har alla de här kvartstonerna, lite dur och moll-glidningar. Man kan inte alltid få grepp om den.
– Agnes var inne en del på folkmusik. Hon har en farbror som spelar nyckelharpa och har alltid haft ett intresse för det men jag, Linda och Lise har inte haft det så mycket i vår bakgrund men har alla tyckt att det här var fantastiskt att sjunga. Ett nytt universum. Det är väldigt kul med alla små kvartstoner och drillar och kulning. Det finns många sångstilar …

Hur viktiga är texterna?
– De är jätteviktiga. De är väldigt roliga ofta, väldigt ärliga och många är väldigt feministiska vilker jag tycker är kul i och med att det är en så gammal tradition. Det är folkets historier och därför blir de så äkta.

Gruppens andra och senaste album, Förgänglighet, kom ut i juni förra året och fick så väl fina recensioner som en grammisnominering i kategorin bästa folkmusikalbum.
– Vi hade skickat in plattan som man ska göra. När de ringde fattade jag inte hur stort det var. Men det var väldigt kul – och kul att gå på galan.
Skivan är utgiven av Vanguard Music Boulevard, ett skivbolag som drivs av Iris Bergcrantz mamma, Anna-Lena Laurin som också är musiker. Förutom skivorna med Åkervinda, liksom med Iris Bergcrantz föräldrar har de också givit ut hennes soloalbum och hennes syster Rebeccas skivor under namnet Raindear.
– På något sätt har jag alltid vetat att det var musik jag skulle syssla med. Det var några år i tidiga tonåren som jag tänkte att jag kanske skulle bli ryttare för vi bodde på landet och hade hästar och jag red och tävlade hela tiden. Men sedan blev det att jag mer och mer hamnade i musiksammanhang. Jag gick i musikgymnasium och klickade väldigt bra med andra musiker. Det var där jag kände att jag passade in. Så egentligen har jag sagt sedan jag var fem att jag ska bli sångerska. Och det verkar bli så …

I augusti väntar Nordic Song Festival i Trollhättan, liksom spelning i Toulouse i höst och till våren ska man till London. Malmöpubliken har chansen att se bandet som förband till Cassius Lambert på Palladium den 29 november.
Det verkar bli så, ja.

Uppdatering: Så lät det och såg ut i Allsången:

Punkare med folkmusiksjäl

Al Barr, Ken Casey och James Lynch på scen i sin ofta omsjungna hemstad, Boston. Foto: Michael Dwyer/AP/TT

Det började med ett vad för 23 år sedan. Men Dropkick Murphys blev snabbt en instution på rockscenerna världen runt med sin blandning av irländsk folkmusik och punkrock.
Idag tisdag gästar de Malmö Folkets park med inhemska punkhjältarna Millencolin som förband.

”I drew the tales of many lives and wore the faces of my own” sjunger Ken Casey, sångare i och grundare av Dropkick Murphys i låten Rose Tattoo.
”I had these memories all around me so I wouldn’t be alone”.

Rötterna går djupt för Bostonbandet. Hemstadens gator löper genom bandets sånger, det sjungs till Red Sox och Boston Bruins ära och det ekar av arbetarklasstolthet.
– Inflytandet av irländska immigranter är väldigt starkt i Boston-området. I de flesta hus i det område där vi växte upp kom föräldrarna eller far- och morföräldrarna från Irland. Musiken och kulturen var central i vår uppväxt, berättar Ken Casey över telefon från Lübeck där bandets turnébuss stannat till för att busschaufförerna ska få sin lagstadgade dygnsvila på väg till Malmö.
– Men som tonåringar var det punken som var den musik vi valde när vi skapade vår egen musiksmak. Det var en naturlig kombination. När vi började bestämde vi inte att vi skulle bli det vi blev, det var bara det som kom ut ur oss.
– Vi har alltid varit benägna att skriva om saker som vi har upplevt och levt än om något vi läst i en bok eller tidning. Det handlar om historien om var vi kommer från, våra familjer, om våra liv. Det har förändrats genom åren. Numera har vi egna barn och har genomlevt saker. Men det handlar om förstahandsupplevelser och våra egna liv.

Det hela började, för Dropkick Murphys, 1996 på det mest blygsamma av vis.
– En kille som jag arbetade med gick på en prestigefylld musikutbildning i Boston. Han utmanade mig att starta ett band och spela förband till hans band på ett gig tre veckor senare.
Det blev två spelningar som förband åt jobbarkompisens band, sedan kom första riktiga konserten som förband till hard core-bandet The Freeze från det till Boston närbelägna Cape Cod.
– De var väldigt populära i Boston-området på den tiden. Deras gitarrist var vår ursprungliga trummis. De tidigare spelningarna hade bara varit för våra kompisar och utan särskilt mycket press, det här var för en musikintresserad publik. Det var den första smaken av den där kicken som alla musiker får av faran – att man kan bli buad av scenen. Men ända sedan dess finns det ingen återvändo.
– Det var så vi började, med ett vad. Det är fantastiskt vad som kan hända i livet när man bara gör saker och tar en chans. Vi trodde aldrig att det skulle bli en karriär, vi trodde bara att det skulle vara kul för våra polare att komma och garva åt oss.

Nu har bandet hållit på i 23 år, släppt nio album, en lång rad singlar och split-plattor och blivit något av institution inom den folkmusikfärgade delen av punksfären. Tillsammans med band som, bland andra, Flogging Molly bär de arvet från The Pogues, folkpunkens anfäder, vidare.
– The Pogues var naturligtvis en stor influens. Jag brukar beskriva det som att The Pogues var en folkmusikgrupp med punkattityd medan vi är mer ett punkband med folkmusikinfluenser. När jag var tonåring var det de som gjorde den irländska musik som jag kände till; musik från mina föräldrars, far- och morföräldrars generationer spelad för min generation.
– De har varit fantastiska emot oss. Vi har fått turnera med dem och både Shane (McGowan) och Spider (Stacy) har sjungit på våra skivor. Det är stort när man får stöd från dem som påverkat en.

Hur har bandet utvecklats under åren?
– Musikaliskt har vi utvecklats från att vi var en kvartett med bara en gitarr. Nu kan vi erbjuda så mycket mer melodi med hela den keltiska instrumenteringen: banjos, dragspel och säckpipa. Jag tror också att vi har blivit bättre som låtskrivare men över lag har bandets anda aldrig förändrats.
Hur har ni hållit punklågan levande in i vuxenlivet?
– Det håller en ung, det är ett som är säkert. Punkrock handlar att ta med sig energin och intensiteten in på scenen. Det handlar om vad man tror på som person. Jag har aldrig riktigt köpt att punkrock har några regler och den punkare som säger att det finns det är inte en punkare.

Sångaren i det svenska punkbandet Troublemakers har sagt: Punkrock handlar inte om hur många nitar man har – det handlar om att aldrig någonsin bli vuxen …
– På många sätt har vi växt upp men de 90 minuter varje kväll som vi står på scen är när vi får förbli ungar. Det är det som håller oss unga.
Var ser du Dropkick Murphys ta vägen i framtiden?
– Jag tror att hemligheten bakom vår framgång är att vi aldrig haft några långsiktiga planer. Vi har bara försökt göra varje spelning så gott vi kan. Och varje gång vi gör en skiva så bestämmer vi oss för att göra den så bra som vi kan. Vi låter aldrig pressen från musikindustrin eller någon annan diktera för oss vad vi ska göra. Vi försöka bara njuta av stunden. Vem vet? Vi kanske kör på i 20 år till.

Dropkick Murphys; Ken Casey längst till höger i bild. Pressbild.
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.