Laddar för WoW

20130807_140008

Mobilfoto: Ralph Bretzer

Promenerar längs Linnégatan i Göteborg. Det hänger någonting i luften. Och då menar jag inte bara de stora banderollerna som basunerar ut att Way out West är på ingång. Nej, det vilar en stämning av förväntan över gatan som även i vanliga fall är ett levande och vitalt promenad och partystråk som mynnar ut i Linnéplatsen där entrén till festivalen är belägen.

20130807_143541I flera dagar har min puls varit förhöjd. Smått maniskt har jag kollat mejlen och facebook efter sista minutenbokningar. Imorgon drar festivalen igång och jag är på plats i Göteborg för att rapportera direkt till er. Ni kan följa rapporteringen direkt här på bloggen. Jag ska göra mitt bästa för att uppdatera så tätt som det bara är möjligt från förmiddagarnas filmvisningar via konsertererna i Slottsskogen till klubbarna som stänger långt framåt småtimmarna.

Jag har varit på alla Way out West sedan starten utom en och det börjar bli något av en tradition att varje festival föregås av gnäll om att “i år är minsann inte startfältet så starkt som det brukar”. Så också i år. Och det är klart, har man lagt ribban högt så blir det lätt lite daller på den. Avhoppen i form av Beyonces lillasyrra Solange, av Azealia Banks och inte minst av The Roots skulle få vilken festival som helst att darra i sina fundament men jag tycker ändå att WoW mött upp väl med den sena bokningen av legendariska hiphopgruppen Public Enemy. Och toppbokningar som sellan sedda The Knife, personliga hjälten Neil Young och fantastiska Alicia Keys skäms ju inte för sig.

Way out West utvecklas till att allt mer bli en kulturfestival med både film och konst på programmet. Bland konstverken märks Stina Nordenstams ljudinstallation Tänk dig en människa och bland filmerna Waltz for Monica – filmen om Monica Zetterlund med skånska Edda Magnason i huvudrollen -som visas en månad innan den får riktig premiär.

Dessutom ska det bli väldigt spännande att imorgon eftermiddag få se den syriska artisten Omar Souleyman, vars framträdande på Stockholm Music & Arts ställdes in efter att han förvägrats inresetillstånd. Strax efter lunch idag kom beskedet att Souleyman, som bland annat sammarbetat med Björk och Gorillaz, nu en vecka senare får visum.

En tidsparadox

DesktopI mitten på 80-talet hade Steven Spielberg sina fingrar med i produktionen av ett gäng underhållande matinéäventyr riktade mot en yngre publik som jag älskade i mina tidiga tonår. Under de senaste veckorna har jag, i trots mot det strålande sommarvädret, sett om flera av dem tillsammans med mina egna barn. Tillsammans har vi skrattat oss igenom The Goonies- dödskallegänget (1985), Tillbaka till framtiden 1, 2 och 3 (1985-90) och Gremlins 1 och 2 (1984-90).

Det är slående hur väl de står sig fortfarande och av minas söners (5 och 9 år gamla) reaktioner att döma är det inte bara nostalgi från min sida. Kombinationen mellan humor och spänning fungerar fortfarande. The Goonies är som en Indiana Jones för barn, Gremlins har filmhistoriens kanske gulligaste monster och jag misstänker att Tillbaka till framtiden kommer skapa huvudbry för mina grabbar, som de gjorde med mig en gång, vad gäller tidsresandets inbyggda problem.

Även när han inte själv stod för regin var Steven Spielbergs namn definitivt en garant för kvalitet.

* * *

Geekation_EmmittBrownDocPå tal om tidsresors inbygda problem: en tanke slår mig när Doc Brown – som i Tillbaka till framtiden uppfinner tidmaskinen i form av en silverglänsande De Lorean-bil – hänger där vid klockan på rådhusets vägg för att plugga i sladden som ska skicka Marty McFly tillbaka till nutiden (filmens nutid, 1985, inte vår tid). Vad hade hänt om blixten slagit ned och dödat den gode doktorn där och då?

Då hade Marty Mc Fly inte kunnat resa tillbaka till nutiden. Å andra sidan hade Doc aldrig kommit att uppfinna tidsmaskinen som skickat Mc Fly tillbaka till 1955. Då hade Doc aldrig behövt bygga blixtfångaren vars sladd han försökte koppla ihop där på väggen. Då hade han heller aldrig blivit dödad av blixten och därmed kunnat leva vidare och uppfinna tidsmaskinen och då hade Mc Fly rest tillbaka i tiden, och så vidare…

Se där en tidsparadox som leder till infinit rekursion (och en inte oansenlig huvudverk när man försöker bena upp den)!

* * *

I Tillbaka till framtiden del 2 åker Marty Mc Fly 30 år fram i tiden; till 2015. Om två år kommer vi att ha flygande bilar, svävande skateboards och skor som knyter sig själva. Bara så att ni vet…

* * *

För att travestera George Clinton: There ain’t no party like a Gremlin party:

 

Star Wars och personer av ointresse

Det blir J. J. Abrams, mannen bakom Lost och de två senaste Star Trek-filmerna, som regisserar den sjunde Star Wars-filmen. Om det kan man läsa i denna Guardian-artikel som kom ut alldeles nyss. Samtidigt rullar tv-serien Person of interest, där Abrams är en av hjärnorna bakom, som bäst på sin andra säsong i USA.

Serien som fått mycket bra kritik på hemmaplan har nyss börjat visas på femman (första säsongens tredje avsnitt gick igår kväll). Den goda kritiken finner jag svårbegriplig. Själva grundpremissen är närmast löjlig: en gigantisk dator tuggar igenom en hårresande mängd data från alla e-mail, telefonsamtal och övervakningskameror och spottar ur sig inte bara det den ska, det vill säga planerade terrordåd, utan även en lista på personer som kommer bli inblandade på ena eller andra sättet i våldsbrott.

Mannen bakom maskinen, den mystiske miljardären (så klart) Mr Finch, anlitar den neddekade före detta CIA-agenten (så klart) John Reese för att se till att inte fel personer skadas och rätt personer blir det. Ett superhjälte-upplägg med andra ord, även om superkrafterna finns hos en maskin och inte i en hjälte.

Datorn kan alltså förutse framtiden men inte i detalj utan bara vem som kommer att finnas i centrum som offer eller gärningsman. Det är svårköpt, inte minst som serien gestaltas som ett kriminaldrama och inte som science fiction. Visst gör man sitt bästa för att få fram klassiskt skitiga storstadsmiljöer och känslan av övervakningssamhällets paranoia men utan att nå ända fram. Just det paranoida borde skruvats upp åtskilliga steg till. Liksom de etiska problemen med övervakningssamhället.

Än värre är det med skådespeleriet från de båda huvudrollsinnehavarna. Jim Caviezel (Jesus i The last temptation of christ) som John Reese  är stelare än Mr Finchs stelopererade ben och Michael Emerson (Benjamin i Lost) som Finch är inte mycket roligare han. Snarare än persons of interest är de personer av ointresse. Mycket bistra ansiktsuttryck och sönderskjutna knäskålar blir det.

* * *

En reflektion: varför måste någon som har skottsäker väst på sig alltid slita upp skjortan efter att ha blivit skjuten för att titta på kulorna?

* * *

För ett betydligt bättre drama med övervakningskameror i centrum se den skotska filmen Red Road från 2006 istället. Där är det skitiga storstadsbilder och paranoia på riktigt.

Dead Celeb Inc.

Kobra är ett av mina favoritprogram på tv (som inte innehåller vampyrdräpare och utspelar sig i fiktiva kaliforniska städer med High Schools lånade från Beverly Hills 90210). Kvällens program om döda kändisar-industrin var riktigt bra.

Åtminstone om man ser fenomenet från ovan ser det ut som att den är ett nytt fenomen. Klassiska romaner får erotiska inslag i omskrivna versioner, Tupac Shakur uppträder i hologramform och Michael Jacksons musik blir till nycirkus.

Och man kan naturligtvis, som programmet, fråga sig vad Sir Arthur Conan Doyle hade tyckt om pornografiska inslag i böckerna om Sherlock Holmes. Å andra sidan är det ju egalt, Conan Doyle levde i en annan tid med andra värderingar. Dessutom har berättelser i alla tider berättats och berättats om i nya tappningar.

När Goethe skrev Faust var Marlowes The tragical history of Doctor Faustus, som i sin tur byggde på en tysk sägen, 200 år gammal. Och på Goethes Faust har det sedan byggts tre operor, den har filmatiserats, och den ekar i Bulgakovs Mästaren och Margerita (min absoluta favoritroman) och en lång rad andra verk. När en berättelse väl finns där ute blir den allmängods. Och ska man vara krass så är ju det där med copyright över huvud taget ett modernt fenomen.

För ganska många år sedan såg jag å yrkets vägnar en gräslig Queen-musikal på Konserthuset i Gävle. Queen är gamla favoriter för mig och när jag skulle skriva recensionen var betygsettan självklar och jag skrev med glödande penna; inte för att jag tycker att det är något fel med att göra musikal av bandets musik utan för att den var så förbaskat uselt och spekulativt genomförd.

Det är inte bara okej att plocka upp döda artisters och författares verk och använda dem i böcker, musikaler, konserter och filmer, det är till och med lovvärt. Det får i bästa fall musiken, boken, tavlan eller vad det nu är att leva vidare, inte bara som museiobjekt. När artisten är död finns ju alltid frågan vad han eller hon hade tyckt om resultatet men eftersom det är en fråga som bara kan få hypotetiska svar är den rätt meningslös. Om resultatet är bra eller inte är en helt annan fråga och i betraktarens öga.

Att, som i fallet Tupac Shakur, sätta personen själv på scenen som ett hologram… Jag vet inte; jag tycker allt att det är lite smaklöst. Definitivt över gränsen är det dock när man, som i en aktuell och omdiskuterad film, fiktionaliserar en historisk person och tillskriver denne handlingar som i samhällets ögon inte bara är moraliskt klandervärda utan rent brottsliga utan att ha belägg för det.

Nej, nu ska jag nog ta mig an den där ”Pride and prejudice and zombies” som stått på att läsa-listan ett bra tag. Jag tror inte att någon skulle missta den för originalet och tro att Jane Austen faktiskt skrev zombie-historier.

Gammal formel i ny form

En grupp collegeungdomar – sportkillen, bimbon, plugghästen, oskulden och stonersnubben – åker ut till en stuga på landet där de en efter en blir slaktade av en namnlös ondska.

Splatterfilmen är svår att parodiera på ett vettigt sätt. Genren är i mångt och mycket redan från början en självparodi med ett tydligt mönster som ska följas: Varningen – gärna levererad av läskig snubbe på förfallen bilmack, den första tjejen att ha sex ska vara den första att dö och av någon oförklarlig anledning tycker alla att det är en idé att fly ner i källaren när elakingarna kommer. Kanske överlever någon, kanske inte men i så fall är det alltid rätt arketyp, den som publiken kan förväntas identifiera sig med, som gör det.

Wes Craven lyckades rätt väl med första Scream-filmen men den filmserien ballade snart ur – vilket i sig ju ligger i genrens konventioner: den usla uppföljaren.
Men Joss Whedon och en av hans vapendragare från Buffy/Angel, Drew Goddard, gjuter i Cabin in the woods nytt liv i genren samtidigt som den har glimten i ögat. Skådisarna är betydligt bättre än brukligt i splatterfilmer. Gamla favoriter från Whedons universom, som Amy Acker (Angel/Dollhouse), Fran Kranz (Dollhouse) och Tom Lenk (Buffy), får sällskap av nytillkomna som Bradley Whitford (Vita Huset), Richard Jenkins (Six feet under)  och Brian White (The Shield). Dessutom är Kristen Connolly, ett nytt namn för mig, ett riktigt fynd.

Dialogen är, som alltid när Whedon är inblandad, lysande. Framför allt är han en mästare på det där på ytan meningslösa pladdret som fungerar som ett socialt kit i en grupp och är en så stor del av hur människor faktiskt talar men som sällan syns i dramatiska framställningar. Dessutom är tonträffen exakt rätt mitt emellan det komiska och det dramatiska.

Filmens största merit är dock att den lyckas föra något nytt till genren utan att bryta med de på förhand uppställda reglerna. För att inte leverera några spoilers ska jag inte gå in närmare på vad men att allt inte är som det brukar står klart redan från början i kontorssnacket mellan Whitford och Jenkins och när örnen flyger in i ett uppenbart högteknologiskt kraftfält under ungdomarnas bilfärd till stugan.

Det är också intressant hur den normaliserade ondskan porträtteras. Människor gör sitt jobb, lever sina liv och firar ett jobb väl utfört även om det jobbet i grunden är något fruktansvärt. Där går tankarna till Abu Ghraib och Guantanamo. Och det lyckas den med utan att någonsin tappa sitt sinne för humor och det absurda i hela situationen vilket jag tycker är rätt imponerande.

Mockingjay

Foto: Scanpix

Jag har ju som bekant en lätt ohälsosam förkärlek för att försöka hålla reda på vad som händer med alla som på ena eller andra sättet var med i Buffy the Vampire Slayer. Därför är det med stor glädje jag läser att Danny Strong som spelar Jonathan (seriens resident nerd och sedemera en av Buffys tre ”archnemesesees”) ska skriva manus till de två avslutande Hunger Games-filmerna som ska baseras på boken Mockingjay.

Det är inte första gången Strong, som förutom Buffy även medverkat  som skådespelare i Gilmore Girls och Mad Men, i egenskap av manusförfattare gör om en bok till film. Nyligen fick han vid Emmygalan ta emot pris för ”Outstanding Writing for a Miniseries, Movie or a Dramatic Special” för tv-filmen Game Change som handlar om förra amerikanska presidentvalskampanjen.

Första delen av Mockingjay har premiär 14 november 2014 och den andra 20 november året därpå. Catching Fire har premiär 22 november nästa år.

Adele + 007 = sant ?

Foto: Scanpix

Det är inte bekräftat än men mycket talar för att det den brittiska souldrottningen Adele som gör lwdmotivet till nästa Bond-film. Det anser i alla fall ett brittiskt spelbolag som redan betalar ut vinsterna till spelare som satsat på att så ska bli fallet. Detta enligt tidningen The Telegraph.

Bra val tycker jag, om det nu stämmer. Det ligger väl i traditionen med mäktiga poplåtar med starka vokalinsatser. Minns bara Shirley Basseys ”Goldfinger”, Nancy Sinatras ”You only live twice”, Tina Turners ”Golden eye” eller Alicia Keys och Jack Whites ”Another way to die”. Jodå,visst skulle det sitta fint med en Adele i det sällskapet…

Uppdatering 2012-10-02: Nu är det bekräftat att Adele gör lemotivet till Bondfilmen som för övrigt heter Skyfall.

Harry Potter som pappa…

Det är något märkligt med att se någon växa upp på vita duken. Det blir väldigt svårt att ta den personen på allvar som vuxen skådespelare. Fråga ett otal barnstjärnor om den smärtsamma övergången till vuxenroller. För några har de gått bra, för andra har det gått väldigt illa. Och en del av dem återser man vid signeringsborden när sci-fi-mässan kommer till stan. (Hej Bud i Våra värsta år).

Daniel Radcliffe måste ha suttit i en synnerligen vedervärdig rävsax där. I Harry Potter-filmerna har vi kunnat följa varje stadie av hans tonår. Detta dessutom i en filmserie om åtta filmer som hamrat in hans ansikte i medvetandet på generationer som pojken som ska bli trollkarlsvärlden frälsare.

När Sarah Michelle Gellar hoppade av Buffy the Vampire Slayer efter sju säsonger (och därmed dömde serien till nedläggning) var det med motiveringen att hon var rädd att bli för mycket förknippad med en roll så att hon inte skulle få nya bra roller. Den risken är högst påtaglig och Gellar själv har väl åtminstone i viss mån blivit ett offer för det. Någon som vet vad Luke och Leia har för sig nu för tiden förresten? Nej, just det.

Det var nog ett klokt drag av Daniel Radcliffe att ta en paus från filmen och spela teater istället. Men nu är han tillbaka i biograferna igen. Imorgon har The Woman in Black premiär. I den får vi se numera 23-årige Radcliffe som änkeman med en liten son och inte alltför ljusa framtidsutsikter i ett Charles Dickenskt London.

Jag såg filmen på filmfestivalen i Göteborg i början av året och måste erkänna att det gick sköna rysningar längs ryggradem redan i inledningen när nyligen återuppväckta klassiska skräckfilmsbolaget Hammers logotyp dyker upp på duken. Det är också en gotisk skräckhistoria av klassiskt snitt vi bjuds på. Ett helt okej sådant, tycker jag, även om den inte är utan problem. Förkärleken för att skrämmas med väldigt höga ljudeffekter känns till exempel väl lättköpt. De är dessutom onödiga när filmmakarna fått till en så bra läskig stämning.

Sedan är det ju det där med Harry Po… öh, jag menar Daniel Radcliffe. Det är väldigt svårt att se honom som vuxen och förälder. Dessutom ser han så väldigt pojkaktig ut. Han gör förvisso ett  gott arbete som skådis men det är ändå svårt att köpa honom i fadersrollen, skäggstubben till trots. Att manusförfattaren dessutom skrivit karaktären ganska tvådimensionell gör inte saken bättre.

Men det är ett första steg bort från Harry Potter och ett faktiskt inte alls oävet sådant även om skräckisar har en tendens att bli ett annat fängelse som skådespelare har svårt att bryta sig ur. Det ryktas redan om att Radcliffe ska dyka upp i en The Woman in Black 2

Senaste nytt omFilm

Hjältar går ner sig…

Hjältar, de går upp, hjältar de går ner
Hjältar hänger upproret på väggen
Och det hänger där i radhusens misär
Och bleknar när de rakar av sig skäggen

Sådär sjöng Stefan Sundström en gång i tiden på sin debutskiva En bärs med Nefertiti. Raderna dyker upp i skallen när jag ser en reklamfilmsreboot på en gammal favoritrulle där filmens huvudrollsinnehavare upprepar sin roll.

1985 kom filmen Ferris Bueller’s day off – eller Fira med Ferris som den fika heta i Sverige med den tidens smak för råtöntiga titelöversättningar – och visst var Ferris Bueller något av en hjälte. Den lite nördiga snubben som skolkar en dag och ser till att varenda sekund av den räknas. En dag levd som om det vore den sista i livet. Ett uppror i det lilla kan tyckas men det hittade hem i mitt 14-åriga hjärta.

När filmen kom ut var Matthew Brodderick 24 år gammal (och därmed liksom alla andra som var med i filmen egentligen brutalt överåriga för sina roller som high school-kids). I år ska han fylla 50 och uppenbarligen rullar inte karriären på riktigt så bra som han skulle vilja eftersom han känner att han behöver vara med i den här reklamfilmen.

På något sätt känns den väldigt, väldigt sorglig. Och med två minuter och 25 sekunder känns den också oerhört mycket längre än filmen den bygger på, dess 103 minuter till trots.

Jag låter bli att bädda in den och lägger in trailern för filmen istället.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=R-P6p86px6U]

Observera en väldigt ung Alan Ruck (Stuart i Spin City) och Jennifer Grey ett par år innan hon blev Baby i Dirty Dancing.

Senaste nytt omFilm

Dålig tajming…

Labyrint när de spelade på den årliga minneskvällen för Jr Eric på Musikens hus i Göteborg i mellandagarna. Imorgon spelar de på klaffbron i Malmö. Mobilfoto: Ralph Bretzer 

Jag spenderar varannan helg i Malmö och varannan i Göteborg. Det fungerar ibland bra och ibland… mindre bra. Denna helg hade ju varit alldeles utomordentlig att spendera i Skåne, till exempel. Labyrint på Klaffbron i Malmö imorgon och First Aid Kit i Lund i kväll. Men är jag där? Nej. Det suger.

Att se bra dokumentärer på bio har man ju inte alltför ofta chansen till men förra helgen inleddes Göteborg Film Festival och då gjordes festivalens samtliga tre visningar av Sing your song, den hyllade dokumentären om Harry Belafonte. Men var jag där? You guessed it. Nej, jag var i Malmö. Sällsynt dålig tajming.

Jag tröstar mig med att kolla på 30 Rocks fjärde säsong på dvd och ikväll går jag ut på festivalen och ser The Black Power Mixtape.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv