Med det skrivna ordet i centrum

STOCKHOLM 20041120 Umberto Eco, författare Italien. Foto Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX Code 30092Foto: Björn Larsson Rosvall / SvD / TT

“Manuskript kan inte brinna” säger djävulen i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margerita. Det är en mångbottnad replik som på ytan naturligtvis inte är sann men som bär en djupare sanning. Det skrivna ordet lever sitt eget liv, långt efter att dess upphovsman är borta. En dikt, ett teatermanus eller en bok lever i det att den blir läst och kan påverka de levandes tankevärld i årstusenden efter att de författats.

Ingen visste det här bättre än den italienska författaren, semiotikprofessorn och litteraturkritikern Umberto Eco som gick bort igår kväll, vid 84 års ålder, i sitt hem i Milano.

Ecos skönlitterära genombrottsverk, Rosens namn från 1980, hämtade som så många av hans böcker sin näring i ordens och böckernas makt, i hur farliga tankar sätter skräck i de som har makten. Boken gjorde Eco till en litterär stjärna som skulle skina ännu klarare efter att den på ett mycket bra sätt filmatiserats med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna.

På ytan är det en detektivroman där franciskanermunken William of Baskerville – med typiskt Eco:ska blinkningar till William of Ockham (han med Ockhams rakblad) och Sherlock Holmes – under medeltiden kommer till ett kloster för att lösa ett antal mord som ägt rum där.

I kärnan av berättelsen fanns naturligtvis ett manuskript, och inte vilket manuskript som helst. Aristoteles stora verk om diktkonsten, Poetiken, består av två delar, Om tragedin och Om komedin. Den sistnämnda delen finns inte bevarad och det är om den kampen om ordet utkämpar sig i romanen.

Men manuskript kan brinna. Boken rämnar i en eldsvåda som förgör klostrets magnifika bibliotek och med det är Aristoteles Om komedin för evigt förlorad, minnet av den finns bara kvar i titeln.

Rosens namn är, precis som alla Ecos verk, fyllda av klassisk bildning. Lika mycket som en historisk detektivroman är det en lektion i filosofi, kulturhistoria, logik och semiotik (läran om tolkandet av tecken). Vid sidan av spänningen slår man igen boken med känslan av att faktiskt vara lite mer bildad än man var när man började den, och det är ju inte en alldeles oangenäm förnimmelse.

Eco skulle i resten av sin litterära gärning förbli texterna trogna. De finns där i kärnan av alla hans berättelser. Det må vara tecknade serier i Drottning Luanas mystiska eld, det förfalskade antisemitiska dokumentet Sion vises protokoll i Begravningsplatsen i Prag eller tabloidpressen i Upplaga Noll, hans senaste roman som släpptes på italienska så sent som i januari förra året. Eller det konspirationsteoretiska påhitten av ett gäng småskojare i förlagsbranchen i min egen favorit, Focaults pendel, som tar sig an ett eget liv och snart försätter dess upphovsmän i livsfara.

Ecos böcker är, som sagt, spränglärda men han berättade med ett så frejdigt gott humör och med en sådan kärlek till den goda skrönan att det inte känns som att man får en historielektion, även om man de facto får det. Bildning har sällan varit mer underhållande än när den kom genom Umberto Ecos penna.

Ta ett bloss för moster Lillie

sy48bf00
Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Ta ett bloss för moster Lillie
låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
för att hon måste dö

Jag citerar dikten ur minnet. Det är åtminstone 20 år sedan jag sist läste den och säkert rör jag till ordningen på fraserna här och i nedanstående citat.
Jag sitter på tåget norrut när jag nås av nyheten att Bodil Malmsten gått ur tiden, 71 år gammal. Cancern tog henne precis som den tog Lemmy, som den tog Bowie, Signe Andersson och Paul Kantner, bara de senaste månaderna.

Jag skriver det här medan tåget passerar Falkenberg, staden där jag föddes, växte upp och där jag bildade mitt första band. Det var Magnus på piano, Lotta på sång och jag på gitarr från början. Vi kallade oss Surrey Estate Agents med en blinkning till Douglas Adams (ni vet han med Liftarens guide till galaxen).

Vi körde en tonsatt version av Ett bloss för moster Lillie hämtad ur mitt tummade ex av Bodil Malmstens samlade dikter. Den boken fanns alltid i min innerficka vid den tiden. Ja, jag var rätt pretentiös, men grejen med att Malmstens lyrik i allmänhet och Ett bloss för moster Lillie i synnerhet slog an strängar med mig var just att den inte kändes pretentiös.

Den moster Lillie som träder fram ur diktens jazziga rader gick bort i strumpor med sömmar och eviga rock n roll-drömmar, hon gick bort i höga klackar i slippriga uppförsbackar. Det är en melankolisk dikt men samtidigt varm och med ett stråk av humor. Rimmen ger den en lätthet trots att den de facto handlar om någon som gått bort. Den strösslas med rock n roll-referenser. Det är rödvin och starka cigaretter; det är Waits och West Side Story.

Det var Magnus och Lotta som skrev musiken till vår tolkning av Ett bloss för moster Lillie och ska jag vara riktigt ärlig så är jag osäker på om jag över huvud taget spelade på den låten. Jag är ingen mästergitarrist idag och för 25 år sedan var jag direkt dålig. Men jag tror att jag i alla fall lade ett litet solo på den.

wp-1454774522173.jpgPå den tiden var Bodil Malmsten nästan jämnt i tv-rutan och hon hade ett sätt som fick henne att gå igenom och få en att nästan känna det som att man kände henne. Kanske var det därför hon lyckades bli folkkär på ett sätt som i modern tid sällan poeter blir på våra breddgrader. För folkkär var hon redan då, innan romanerna och den hyllade bloggen.

En gång fick jag i alla fall möjligheten att träffa henne i verkligheten. Det var på bokmässan… kan det ha varit 93? … som vi bytte några ord med varandra. Hon var trevlig, signerade mitt tummade ex av hennes samlade dikter och jag frågade henne om  vi kunde få tillåtelse att tonsätta hennes dikt. Det fick vi och det var ju tur eftersom vi redan hade gjort det.

Vi som lever är bara döda på semester
nån sorts sommargäster.
Så ta ett bloss för moster Lillie
ett halsbloss och ett glas rött
ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.

wp-1454774649362.jpg

Jefferson Airplanes första sångerska död

För några dagar sedan kunde man läsa, i bland annat Skånskan, att Jefferson Airplanes gitarrist Paul Kantner gått ur tiden. Idag nås vi av nyheten att samma dag som Kantner avled 74 år gammal, den 28 januari, gick även bandets ursprungliga sångerska, Signe Anderson (född Toly) ur tiden. Även hon blev 74 år gammal. Någon dödorsak är ännu inte känd, men Jefferson Airplane-basisten Jack Casady skriver på sin facebook att hon spenderade sin sista tid på hospice:

”Hon var en verklig raring med en fantastisk kontraalt-röst och kom från en solid folkmusikbakgrund. Lyssna på hur hon gjorde att de tredelade harmonierna på Jefferson Airplanes första album låter så tjocka … hennes underbara ton mitt emellan Pauls och Martys. En sorglig dag ….. för de av oss fortfarande är här.”

Signe Anderson kom ursprungligen från Seattle och växte upp i Portland. Men det var i samband med en spelning i San Francisco 1965 som hon blev upptäckt av Marty Balin som precis höll på att rekrytera medlemmar till bandet han skulle starta.

Jefferson Airplane släppte sitt första album 1966, Jefferson Airplane Takes Off, och på det var Signe Anderson den kvinnliga rösten. Men redan till uppföljaren, den psykedeliska klassikern, Surrealistic Pillow från 1967, var hon ute ur bilden.

I samband med att Anderson, som då fortfarande hette Toly, gick med i bandet träffade hon Jerry Anderson, bandets ljustekniker tillika en av medlemmarna i Ken Keseys Merry Pranksters, och de två gifte sig och fick barn. Hon tyckte inte att hon klarade av att kombinera turnélivet med föräldraskapet och lämnade bandet. Säkert spelade det också in att bandet och hennes make inte gick så väl ihop.

Själva överlämnandet av manteln som den kvinnliga rösten i acidrockens flaggskepp skedde över fyra kvällar på Fillmore West. De två första sjöng Anderson på, på de båda andra hade Grace Slick tagit över. Med kraften i låtar som White Rabbit och Somebody to love och en lång karriär i Jefferson Airplane, Jefferson Starship, Starship och solo är det väl Grace Slick som blivit den person som mest förknippas med bandet. Men det går inte att ta ifrån Signe Anderson hennes roll i bandets sound och att det sätt hon sjöng på levde kvar i bandet även efter att hon lämnat det.

Lyssna bara på hur Grace Slick sjöng White Rabbit under sin tid i Great Society och hur hon sedan förändrade sitt sätt att sjunga samma låt något år senare efter att ha tagit över efter Signe Anderson. Och lyssna på hur Signe sjöng High flyin’ bird. Åtminstone låter det i mina öron som att Slick plockat upp det där monumentala hänget i rösten, som är en sådan viktig del i bandets sound, från sin föregångare.

”Signe var en av de starkaste människor jag någonsin har träffat. Hon var vår hönsmor i flygplanets början …en förnuftets röst vid fler tillfällen än ett …en viktig medlem av vår dysfunktionella lilla familj” skriver Jefferson Airplanes gitarrist Jorma Kaukonen på sin blogg.

”Jag såg alltid fram emot att träffa henne när vi spelade på Aladdin i Portland. // Du kommer alltid att leva i mitt hjärta. Nu är vi bara fyra kvar.”

Lemmy är död

Lemmy Kilmister

Foto: Joel Ryan/Invision/AP/TT

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Orden är Ian ”Lemmy” Kilminsters, sångaren i det legendariska hårdrockbandet Motörhead. Han sade det någon gång i det väldigt unga 90-talet när båda banden fortfarande var i fullt slag och Motörhead precis hade släppt sin hyllningslåt till New York-punkarna.

Punk och hårdrock, framförallt brittisk sådan, har inte alltid gått hand i hand. Den brittiska upplagan av punk uppstod inte minst som en motreaktion till 70-talets rockdinosaurier, mot band som Led Zeppelin och Black Sabbath – band som redan då var ikoner för hårdrockarna. Inte minst handlade det om en klassmotsättning. Hårdrockarna var från början arbetargrabbar från Storbritanniens mest sotsvarta kol- och stålstäder medan de tidiga punkarna ofta var art school-kids.

Samtidigt fanns det kopplingar. Den första upplagan av Iron Maiden hade mycket punk i sig och Motörhead stod med ett ben i vardera världen med sin enkla, raka men också stenhårda rock n roll – en musikalisk käftsmäll som bar fröet med sig till det som skulle bli thrash metal redan från den självbetitlade debuten 1977. Åren som följde skulle se en lång rad klassiska album: Overkill, Bomber, Ace of Spades och Orgasmatron för att bara nämna några. Utan att någonsin egentligen lämna den enkla musikaliska formeln med klassisk rock n roll spelad i (mycket) högt tempo på vansinnesvolym med hårdheten hos en slägga förblev bandets musik märkligt vital.

Lemmy var ett barn av en äldre rocktid. I självbiografin White Line Fever kan man läsa om hans uppväxt i den allra första rock-generationen på de brittiska öarna. Han började spela i band redan i början av 60-talet efter att ha sett The Beatles på Cavern Club och bildade The Rocking Vicars 1965. Han delade lägenhet i London med Jimi Hendrix basist Noel Redding och var redan 30 år fyllda när Motörhead bildades. Då hade han också hunnit med en sväng som basist i hårdrocksmonoliten Hawkwind. Han sjöng också på ett antal av bandets låtar, bland annat deras förmodligen mest klassiska låt, Silver Machine.

Men det är genom Motörhead han kommer att bli ihågkommen. Bandet som gjorde honom till en av genrens mest älskade förgrundsgestalter. Han kommer bli ihågkommen för hårt turnéliv, för en hel del klassiska rockskrönor (inte få av dem sanna), för låtar som Ace of Spades, Born to lose, Built for speed och Orgasmatron. Och han kommer att bli ihågkommen för en underbart kärv och mycket brittisk humor.

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Nu finns inget av dem kvar. Cancern tog Joey. Cancern tog Johnny. Och nu har den tagit även Lemmy. På måndagen avled han, 70 år gammal, efter en kort tids kamp mot sjukdomen. Han dog med stövlarna på. Bandet släppte sitt 22:a album, Bad magic, i augusti och hade precis avslutat den amerikanska delen av sin 40-årsjubileumsturné i höstas och skulle i januari ha inlett den europeiska delen.

”Det finns inget lätt sätt att säga det här… vår mäktige noble vän Lemmy gick bort idag efter en kort tids kamp mot extremt aggressiv cancer. Han hade fått kännedom om sjukdomen den 26 december och var hemma och spelade sitt favoritspel // tillsammans med sin familj” skriver bandet på sin hemsida.

” Det finns inget sätt att uttrycka vår chock och sorg, det finns inga ord. Vi kommer att uttala oss med under de kommande dagarna men till dess, snälla… spela Motörhead högt, spela Hawkwind högt, spela Lemmys musik HÖGT! ”

Självbiografin, White Line Fever, förresten… Läs den! Det är mycket underhållande läsning. Lite som en The Dirt fast med en betydligt mer sympatisk förgrundsgestalt.

Christopher Lee är död

Christopher Lee
Foto: AP/TT

Soldat, spion och skådespelare. Scaramanga och Saruman. Och inte minst en man som sjöng hårdrock vid över 90 års ålder.

Men det är som greven med det anmärkningsvärda tandgarnityret och den svarta slängkappan Christopher Lee skrivit sig in i mitt medvetande och blivit nästan synonym med sval, elegant och brittiskt väluppfostrad ondska. En ikonisk person och en ikonisk karaktär. Lee kom att spela Dracula inte mindre än tio gånger på film.

Han är nästan definitionen av nerdig coolhet. Rollerna han har spelat även vid sidan om Dracula talar sitt tydliga språk: Bondskurken Scaramanga, Lord of the Rings-diton Saruman, Star Wars-diton greve Dooku… Så hade han också släktbanden till det: han var kusin till Ian Flemming och kunde räkna självaste Karl den store som en anfader.
Dessutom hade en röst med en pondus som kunde frysa nerver till is med bara kraften av sitt magnifika magstöd.

Som om det inte vore nog tillbringade han åren efter att han stridit som frivillig i finska vinterkriget och i Nordafrika under andra världskriget med att jaga nazistiska krigsförbrytare.
Det finns en historia som Sagan om ringen-regissören Peter Jackson berättar i ett kommentarsspår till sista delen av filmtrilogin som ger en fingervisning om hans förflutna:

– När jag skulle filma en knivhuggningsscen med Christopher skulle jag förklarade för honom vad han skulle göra… Och han svarade: ”Peter, har du någonsin hört ljudet man släpper från sig när man blir knivhuggen i ryggen?” Och jag sa, ”Um, nej.” och han sa ”Ja, men jag har, och jag vet vad jag ska göra.”

Parallellt med filmkarriären har Lee även ägnat sig åt musiken. Och med hans djupa basröst och grandiosa framtoning är det kanske inte så konstigt att det till slut blev hårdrocken som fångade honom. Bland annat släppte han fyra temaalbum om sin anfader Karl den store. Sista skivan blev en julsingel som släpptes i december förra året. Den sjunde juni gick Christopher Lee ur tiden. Han blev 93 år gammal.

Live long and prosper

Egentligen är det ett helgerån. Att gräva fram ett så bisarrt videoklipp när Leonard Nimoy, mannen som gav den kalla logiken ett ansikte i rollen som Dr Spock i Star Trek, gått ur tiden. En roll så ikonisk att det har varit svårt att se honom i andra roller senare i karriären. Stundtals ter Spock sig närmast komisk i sitt gravallvar och sin kylighet. Men ändå lyckades Nimoy fylla rollen med såväl värme som alienation och humor.

Själv verkar han ha haft en någon ambivalent hållning till rollen. New York Times tar i sin dödsruna upp titlarna på hans två självbiografier: ”I am not Spock” från 1977 och ”I am Spock” från 1995.

Ett helgerån kanske att dra upp videon ovan, som sagt. Men jag vet inte… Leonard Nimoy verkar ha varit en man som kunde skratta åt sig själv och inte tog sig allt för mycket på allvar. Varför skulle han annars ställa upp på något så här utsökt konstigt (och fånigt)? Titta på hans anisktsuttryck. Han ser ut att ha mycket svårt att hålla sig för skratt själv.

Själv skrattar jag inte så mycket som gapar i misstro. Men kul är det. Och mångsidig var han, även om just sången inte var hans starkaste kort. Förutom skådespeleri och musik ägnade han sin konstnärliga gärning åt lyrik och fotografi.  Bland hans övriga filmiska meriter kan nämnas att han regisserade succéfilmen Tre män och en baby från 1988.

Leonard Nimoy blev 83 år gammal, han avled i sviterna av sjukdomen kol. Som han brukade säga i Star Trek: “Dif-tor heh smusma” – ”Live long and prosper”.

Desktop33Foto: TT

 

Bobby Womack har gått ur tiden

Bobby

Foto: TT

Hade egentligen tänkt skriva om Bunny Wailers Sverigebesök men det får bli imorgon. Idag kom nämligen nyheten om Bobby Womacks bortgång. Så här skrev jag när hans senaste album, The bravest man in the universe, kom ut för två år sedan:

När Joe Henry rattade Solomon Burkes comebackplatta, den mästerliga “Don’t give up on me”, gav han den gamle soullegendaren en varm och tidlös musikalisk omgivning.
Blur- och Gorillazsångaren Damon Albarn och XL-bossen Richard Russel gör precis tvärtom med Bobby Womacks första album med eget material sedan 1994.
Womacks själfulla stämma kontrasteras med ett ödsligt piano och sprakande elektroniska maskinrytmer. Resultatet är hänförande. “The bravest man alive” tar Womacks klassiska soul och placerar den mitt i samtiden. Det bådar gott inför sommarens Sverigebesök.

Betygsfemman var självklar, platsen på årsbästalistan likaså. Womack hade varit borta länge och jag kan inte påstå att jag lyssnat ihjäl hans 80-tal. Men musiken han gjorde på 70-talet ligger mig mycket nära hjärtat; kanske framförallt låten Across 110:th street – en av mina favoritlåtar genom alla tider.

Det stämningsladdade introt, den kokande grytan av rytmer som kombinerar svart soul med latinska inslag och så Womacks ödsliga wohoo som leder fram till en gripande berättelse om amerikanskt innerstadsliv i början av 70-talet och om kampen för att ta sig över den där gatan:

I was the third brother of five doing what I had to do to survive
I’m not sayin’ what I did was alright
trying to get out of the ghetto is a day to day fight.

Tilläggas kan att 110:e gatan. den gata som låtens protagonist vill ta sig över är den gata i New York som skiljer Harlem – då en betydligt ruffigare stadsdel än vad det är idag – från de burgna kvarteren på var sin sida av de burgna kvarteren på båda sidor av Central Parks norra del.

Det är naturligtvis imponerande att en artist som var som mest relevant på 70-talet efter 18 års tystnad plötsligt släpper ett av sina allra bästa album som låter så extremt samtida som The Braves man in the Universe gör. Det känns tragiskt att det också skulle bli Womacks sista.

En av de stora – för mig den största – besvikelserna under 2012 års Way out West var utan att tvekan när Bobby Womack ställde in. Samtidigt var det inte mycket att säga om. Det var känt att han led av cancer och att det var illa ställt. Året därpå blev han också diagnosticerad med alzheimer. Han avled på fredagen. Dödorsaken är inte känd men vid sidan om alzheimer, prostata- och tjocktarmscancer led han även av diabetes.

Bobby Womacks karriär och musikaliska gärning sträckte sig över sju decennier och var verksam fram till sin död och höll på med att spela in ett nytt album. Han blev 70 år gammal.


Ett spontant(?) konsertminne

Tommy

Tages på en bild från 1966. Tommy Blom är sannolikt mannen till vänster i bild. Bilden till höger är tagen 2010. Foto: TT

Snett över gatan där jag bor i Göteborgsstadsdelen Majorna ligger ett kafé. Varje torsdag under sommarsäsongen ordnar den lokala kulturföreningen Kultur 414 spelningar på det kaféets uteservering. Det är fri entrę och det brukar vara mycket folk. Är vädret fint brukar det vara publik ända ut i gatan.

Och vädret var fint den där augustitorsdagen 2010 när Soundtrack of our lives-sångaren Ebbot Lundberg spelade på Marmelad, som kafeet heter. I publiken – bland de lyckliga som fått både bord och stol – satt en man i övre medelåldern. Någonstans halvvägs spelningen tycks Ebbot upptäcka mannen och presenterar honom för oss andra. Som av en slump visar det sig vara den före detta Tages-sångaren, tillika radiomannen Tommy Blom. Efter lite mild övertalning går han med på att göra Ebbot och dennes gitarrspelande kamrat sällskap på den improviserade scenen för några lika improviserade duetter. Jag är inte hundra men jag vill minnas att Tages-klassikern ”Sleep little girl” var en av låtarna de körde.

Det var ett sådant där musikaliskt möte som höjer en annars rätt anspråklös spelning. Två generationers göteborgska musikprofiler. Den ena med status från 60-talets kanske bästa svenska popband och den andra från två av den moderna rockens finaste band. Jag minns att Tommy Blom gjorde ett väldigt sympatiskt intryck på scen.

Dagen efter sparkade Way out west-festivalen igång på allvar. Ett av den första dagens starkaste kort på programmet var mötet mellan The soundtrack of our lives och Göteborgs Symfoniorkester. TSOOL:s redan storslagna anslag fick en ytterligare dimension av symfoniorkesterns stråkar och bjöd en mäktig upplevelse. Och vem dök upp där på scen om inte just Tommy Blom. Det där ”spontana” gästspelet kanske inte var så spontant trots allt…

Igår gick Tommy Blom ur tiden. 67 år gammal tog cancern hans liv.

Banjon har tystnat

Han avled i New York på måndagen, 94 år gammal, skriver Variety.
Seeger gav ut över 100 skivor under sin karriär, och hade en enorm betydelse för den amerikanska politiska folkmusiken. Hans låtar har tolkats av artister över hela världen – till exempel är Bruce Springsteens ”Seeger sessions” en hyllning till honom. Bland Seegers mest kända låtar kan nämnas ”If I had a hammer” och ”Where have all the flowers gone”.
Seegers engagemang, främst genom musiken, för bland annat den svarta medborgarrättskampen och mänskliga rättigheter i allmänhet har givit honom en legendarisk status som kan liknas vid hans nära vän och förebild Woody Guthries.
Han tilldelades en Grammy för sin livsgärning inom musiken 1993 och valdes in i rockens Hall of Fame 1996.

Lou Reed ur tiden

Lou Reed har gått ur tiden vid 71 års ålder. Av alla musiker jag håller nära hjärtat är han kanske den som haft störst inflytande. Jag vet inte när jag upptäckte hans musik. Han har liksom alltid funnits där, både i egen hög person och som influens för en så stor del av den musik jag lyssnat och lyssnar på. Det är svårt att tänka sig glamrock, punk och alternativrock utan Reeds influens. Han dök upp i en oskyldigare poptid och förde med sig litteraturen, konsten, oväsendet, mörkret och dekadensen. Världen skulle aldrig bli sig lik.

Det sägs att bara 1 000 personer köpte bananplattan med Velvet Underground & Nico – den grupp med vilken Lou Reed blev ett namn att räkna med – men att alla som köpte den startade band. Det är tillspetsat naturligtvis men inte allt för långt från sanningen. Den kommersiella framgången var – då – närmast obefintlig men dess påverkan på musikhistorien är enorm.

Skivan är inspelad 1966 och släppt tidigt året därpå. Andy Warhol målade det klassiska omslaget och står som producent även om det är oklart hur mycket han egentligen hade att göra med musiken. Istället byggde bandet sin musik kring krocken mellan två världar, Lou Reed kom från rock’n’rollen och John Cale från konstmusiken, tillsammans skapade de något som var både och. Det är 46 år sedan det albumet släpptes och ännu hörs dess påverkan lite varstans.

Efter att Reed lämnat Velvet Underground startade han en berg och dalbane-lik solokarriär där höjdpunkter som Transformer (1972), Berlin (1973), New York (1989) och Set the twilight reeling (1996) kontrasteras av den underbart konstiga Metal machine music (1975), den ärkepretentiösa The Raven (2003) och det styltiga Metallica-samarbetet kring Frank Wedekinds pjäs Lulu (2011).

Desktop6Några favoriter ur ett digert livsverk.

På något sätt var dalarna en förutsättning för topparna. Lou Reed lär inte ha varit en enkel person att ha att göra med, om det finns det många vittnesmål. Han utmanade sig själv, andra och inte minst sina lyssnare. Kände han för att göra en evighetslång rundgångsorgie utan lätt identifierbar tematik (Metal machine music) så gjorde han det. Samtidigt kunde han vara både rolig och djupsinnig, underhållande och rörande.

På sitt andra soloalbum, Transformer, var han allt det på en och samma gång och kasserade in karriärens förmodligen största succé. Här fick vi Sattelite of love. Här fick vi den glammiga Vicious och den förtjusande Perfect day. Och så förstås Walk on the wild side med sin oemotståndligt avslappnat gungande basgång, sin doo wop-känsla och dekadenta Manhattan-atsmosfär fylld av karaktärer det glamorösa livets skuggsida

Alla de sidorna fanns egentligen där redan hos Velvet Underground, om än inte lika tillgängligt paketerat som på den David Bowie-producerade Transformer. Redan på Velvet Undergrounds  debutplatta visade de upp hela spektrumet från finstämd pop (Sunday morning) via rå rock n roll (Waiting for the man) till smått atonala oljudssymfonier (European son och Black angels death song). Än idag erbjuder den tuggmotstånd och varje gång jag lyssnar på den slås jag av frågan: Hur kunde de spela in det här 1966, mitt i flower power-eran?

Reed och Cale skiljdes inte direkt åt på god fot men i samband med Andy Warhols död förenades de igen för fina duoplattan Songs for Drella. Jag antar att det var då idén föddes att återsamla bandet. 1993 turnerade Velvet Underground i Europa och besökte bland annat Roskildefestivalen. Jag minns att jag stod i publiken framför orange scenen och inte kunde fatta att jag verkligen såg de här människorna tillsammans på en scen. Nu är två av dem borta. Sterling Morrison dog två år senare och Reed idag. Kvar i livet finns John Cale och Maureen Tucker.

På många sätt är Lou Reed New York. Det finns en scen i filmen Blue in the face (1995), en film som är något slags uppföljare till Paul Auster-filmatiseringen Smoke, där Lou Reed dyker upp som sig själv och pratar om sitt förhållande till New York. ”Jag har varit på väg att lämna New York i 35 år och jag är nästan redo”. Han lämnade aldrig staden som han satt ord och toner på under hela sin karriär. Och på något sätt känns det naturligt just därför att mitt favoritalbum av Reeds soloplattor är just den som bär hemstadens namn.

Här finns det självklara lätta groovet som han haft med sig ända sedan starten, känslan för effektiva ackordväxlingar och hans oefterhärmligt ekonomiska sångstil. Men famförallt visar han upp ett vasst obesevatörsöga när han tar temperaturen på sin stad i slutet av Reagan-eran och en ännu vassare penna när han sätter ord på sina obeservationer.

”One chord is fine, two chords is pushing it, three chords and you’re into jazz.”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.