En underhållande fantasyskröna

LT caroline32Foto: Malin Falk/Arkiv

Gud är utbränd och hörs inte av. I de nedre regionerna gör demonerna, ledda av Beelzebub, uppror mot hin håle själv. Och i mitten av alltihop hamnar naturligtvis mänskligheten. Allt verkar gå åt helvete högst bokstavligt och de fyra ryttarna börjar vädra morgonluft.

"Demonologi för  nybörjare" Författare: Caroline L Jensen Förlag: Kalla kulor
”Demonologi för
nybörjare”
Författare: Caroline L Jensen
Förlag: Kalla kulor

I ett helt vanligt svenskt bostadsområde bor helt vanlige – eller är han det? – 19-årige Isak tillsammans med sin mentalt frånvarande mamma och sin älskade men förmodligen ondskefulla lillasyster. Tillsammans med kompisen Rufus och deras ledsagare, den talande råttan Beatrice, faller det på Isaks lott att ställa allting till rätta. Och det helst innan jorden går under.

I sin fjärde roman smälter Caroline L Jensen samman Neil Gaiman med Michail Bulgakov och gjuter smältan i Dantes form när Isak, Rufus och Beatrice beger sig på en resa genom helvetets kretsar för att rädda livet på Satan (!) och därmed världen och hela mänskligheten.

Jensen når kanske inte riktigt upp till nämnda författarstorheter rent stilistiskt men hon har helt klart fått till en underhållande och lätt vanvördig fantasyskröna där hon sätter sin egen skruv på den kristna teologin. Visst är Gud god och mäktig, men är han verkligen allsmäktig? Och finns det någon över honom i hierarkin?

I Bibeln tar karaktären Gud ett skutt mellan gamla testementets lynniga och bekräftelsekrävande krigargud och den frånvarande guden i det nya testamentet. Guden som låter sin son tala om förlåtelse i hans ställe. Det får här sin förklaring på ett ganska intressant sätt.

Mytisk resa bland dolda minnen

Neil Gaiman

 Neil Gaiman. Foto: TT

På väg från en begravning kör den namnlöse protagonisten runt på måfå och hamnar av en slump (?) på sin barndoms landsväg. Numera är den inte längre så lantlig men i slutet av vägen ligger fortfarande Hempstocks bondgård och bakom den finns ankdammen som är en ocean – och något mycket större än så.

Neil Gaiman  “Oceanen vid vägens slut” (Bonnier Carlsen) Översättning: Kristoffer Leandoer
Neil Gaiman
“Oceanen vid vägens slut”
(Bonnier Carlsen)
Översättning: Kristoffer Leandoer

Han färdas tillbaka i minnet till när han var sju år gammal – ett ensamt barn som levde i sina böcker – till mötet med den några år äldre Lettie Hempstock som verkade så mycket äldre än sina år, till när hans barndom tog slut.

Oceanen vid vägens slut kommer ut på ett barn- och ungdomsboksförlag och det är definitivt en saga. Men att klistra på etiketten ungdomslitteratur på boken är att förminska den. Som huvudpersonen, tillika berättarjaget, säger:

“Jag gillade myter. De var inte vuxenhistorier och de var inte barnhistorier. De var något ännu bättre. De bara var.”

Ända sedan genombrottet med serieromanerna om Sandman har Gaimans verk genomsyrats av legender, myter och sagor. I Sandman kunde han han ta in allt från Shakespeare (både personen och hans verk) till grekiska gudasagor, i Amerikanska gudar skapade han en helt egen mytologi utifrån gamla gudasagor och i Neverwhere byggde han om London till en skuggvärld under ytan av det vi ser.

“Oceanen…” är inget undantag. Även här putsar han bort verklighetens fernissa för att hitta något större, vackrare och mer otäckt därbakom. En plats att fly från och fly till. Tonen är melankolisk, språket närmast poetiskt. Att den är relativt komprimerad, boken är bara lite drygt 200 sidor, bidrar ocskå till att den gör ett så starkt intryck.

Kristioffer Leandoers översättning är smidig och fångar väl Gaimans berättarton. Jag frågar mig dock varför han valt att förflytta vissa brittiska begrepp till svenska dito. När systern spelar Kalle Johansson – tänker han verkligen på musiken med det namnet? Tänker han inte på den som Chopsticks – dess engelska namn? Och varför kallar hans pappa honom för “Bildsköne Bengtsson”? Jag har svårt att tro att vanliga människor i 60-talets Sussex vet att referera till svenska 30-talsgangsters.

Det är dock en ytterst marginell anmärkning. Oceanen vid vägens slut är en stor liten roman för ungdomar och vuxna lika.

Eller med Lettie Hempstocks ord:
“Jag ska berätta något viktigt för dig. Vuxna ser inte ut som vuxna på insidan heller. Utanpå är de stora och tanklösa och vet alltid vad de håller på med. Inuti ser de ut som de alltid har gjort. Som när de var lika gamla som du. Sanningen är att det inte finns några vuxna. Inte en enda, inte i hela vida världen.”

 

En komplett bild av mannen i svart

Johnny CashJohnny Cash 1969. Foto: AP/TT

Bragebacken i Göteborg juli 1997 – den näst sista spelningen på Johnny Cashs sista Sverigeturné. Redan i samband med premiären av tv-serien The Johnny Cash Show 1969 beskrev en tv-kritiker hans ansikte som märkt av tiden.

Där i den varma Göteborgskvällen såg han betydligt äldre ut än sina 65 år. Anletet var djupt fårat av ålder, sjukdom och hårt leverne. Två månader senare gjorde han sin sista fullängdskonsert och sex år senare var han död. Hustrun June Carter Cash som delat scen med honom var då död sedan några månader.
Det minne som tydligast dröjer sig kvar är när han sjöng Bury me not (on the lone prairie). Sången fanns med på Ballads from the true west från 1965 och hade plockats upp till American Recordings-albumet nästan 40 år senare, ett album som – än en gång – skulle återföda mannen i svarts karriär.

30 noje 13043838_O_1
Johnny Cash – ett liv Författare: Robert Hilburn Förlag: Norstedts Översättning: Manne Svensson

Ansiktet må ha varit fårat men rösten, den där varma barytonen, lät fantastiskt och åren hade bara gjort den ännu djupare. Med absolut trovärdighet gav han liv åt den gamla folksången med rötter i det tidiga 1800-talet. Texten om kofösaren som mötte döden tycktes eka hans egen situation.
Att han närmade sig slutet var uppenbart och orden är nästan som ett destillat av det som gjorde honom till vad han var: den amerikanska naturen och historien, fördömelse och frälsning och, inte minst, en frihetslängtan starkare än det mesta. Ur någon annans mun hade de kunnat te sig patetiska men inte ur hans.

Just Cashs förmåga att ingjuta berättelser med trovärdighet går som en röd tråd genom Robert Hilburns biografi Johnny Cash – ett liv. Han kunde få lyssnaren att tro på honom, oavsett om han sjöng om indianernas kamp, som i The ballad of Ira Hayes, om kärlek, som i Walk the line, eller om fångar, arbetare och tågen som band samman hans älskade land.
Till och med när han sjöng en lättviktig poplåt som The ballad of a teenage queen – en låt han själv avskydde – gjorde han det med pondus.

Trovärdighet är också ett ord som kännetecknar känslan Hilburn ger läsaren. Johnny Cash var en historieberättare av rang och tog sig gärna poetiska friheter med sin egen historia. Och de vilda och tablettknaprande åren på framför allt 1960-talet skapat underlag för såväl vilda skrönor som sanna historier om galenskapen som följde i hans spår.
En av de populäraste myterna, och en myt som tjänat Cash väl genom åren, är att han själv skulle varit gammal kåkfarare. Inte minst hjälpte den säkert liveskivorna från Folsom Prison, San Quentin och svenska Österåkraanstalten en hel del på traven. I verkligheten bestod Cashs möten med fel sida av fångvården framförallt av enstaka nätter i fyllecell och en förnedrande natt i häktet i El Paso sedan han åkt dit för att ha smugglat amfetamintabletter från mexikanska Juarez.

Men författaren sållar agnarna ifrån vetet med sin lite torra sakprosa. Han har ett digert källmaterial som han förhåller sig kritiskt till. Över lag ger det ett mycket vederhäftigt intryck.
”Den definitiva biografin över min pappa” kallar äldsta Cash-dottern Roseanne boken i ett citat på omslaget och så kan det mycket väl vara.
Hilburn lyckas med den fina balansgången att vara empatisk utan att för den sakens skull väja för de mindre positiva sidorna hos Cash.
Sammantaget ger det vad som känns som en komplett bild av en mycket komplex person för vilken ljuset och mörkret alltid tycktes gå hand i hand.

Cash2

John Steinbecks midsommar i Skåne

Foto: Skånereportage/Scanpix

Att Bruce Springsteen gillar att fira midsommar i Göteborgs skärgård brukar man ju kunna se stort uppslaget i våra kvällstidningar varje gång han intar Ullevi. Men det finns även andra transatlantiska stjärnor som tagit del av denna vår kanske mest folkkära högtid.

När jag satt och letade bilder på en majstång i Scanpix arkiv för att illustrera en artikel snubblade jag över den ovan och blev väldigt nyfiken. Mannen till vänster är John Steinbeck – vid sidan av Michail Bulgakov en av mina absoluta favoritförfattare –  och den är tagen någonstans i Skåne. Mannen till höger är Steinbecks vän, då sedan drygt 20 år tillbaka, den kände svenske konstnären Bo Beskow (jodå, han var son till Elsa Beskow).

Vad gjorde han här? Var i Skåne är bilden tagen? Bildtexten är knapphändig och ger inte så mycket mer information än namnen, att det är i Skåne och att den är tagen 1957, fem år innan Steinbeck fick ta emot Nobels litteraturpris.

Vad vill jag då säga med det här? Ingenting, egentligen. Jag ville mest dela med mig av bilden. Och om det är någon som vet var den är tagen och vad som föranledde Steinbeck att fira midsommar i Skåne får man gärna höra av sig via kommentarsfältet.

För övrigt kan jag varmt rekommendera Steinbecks underbara bok Cannery Row. Räds inte att den fått den gräsliga svenska titeln Det stora kalaset.

UPPDATERING: Svaret – eller i alla fall ett mycket sannolikt svar – på gåtan kom snabbt från min kollega Torbjörn Wester. På Dag Hammarskjöld-stiftelsens hemsida kan man bland annat läsa den här skriften med korrespondens mellan Steinbeck och Hammarskjöld. I den finns bilder på Steinbeck när han befinner sig på familjen Beskows lantställe i Rytterskulle utanför Hagestad på Österlen. På en av bilderna står han just vid en majstång. Man kan också läsa i brev dem emellan från februari 1957 att de diskuterade att mötas i Sverige.

In June we go from Florence to Sweden. Bo is meeting us at Malmö and we go hence to Skåne to drink red wine and dance around the midsummer pole and afterward to drive, the four of us, about the country, to walk among pines and to talk nonsense all night on the beach. I wish you could be with us then.

Så skriver Steinbeck till Hammarskjöld.

Mr Penumbra’s 24-hour bookstore

Jag är väldigt förtjust i böcker om böcker. Alltså inte i första hand faktaböcker om litteraturvetenskap, bibliografi eller bokbinderi – även om jag inte har något emot sådana. Jag menar romaner där böckerna själva spelar en stor roll. Dessutom är jag larvigt förtjust i små skumma antikvariat.

livre-mr-penumbra-s-24-hour-bookstore-2170-0Därför var det med förtjusning jag nappade på chefens boktips om en skrift med den för mig lockande titeln Mr Penumbra’s 24-hour bookstore av författaren Robert Sloan som kom ut på engelska förra året. Jag blev inte besviken. När jag väl fastnat i den var det en sådan där bok som gör att man är vaken halva natten och läser i stället för att, som man borde, gå och lägga sig,

Boken utspelar sig på ytan huvudsakligen i San Francisco men i verkligheten är spelplatsen i brytningspunkten mellan gammal och ny kunskap; mellan internet och handinbundna manuskript; mellan Google och hemliga sällskap. Lägg därtill en konspiration lika gammal som boktryckarkonsten själv. Se det som en uppdaterad version Stuart Copelands Microslavar korsad med Umberto Ecos bibliofila romaner som Focaults pendel och I rosens namn.

Till skillnad från Microslavar så hajar man dock inte grejen och tröttnar efter en tredjedel. Mr Penumbra håller intresset vid liv hela vägen ut. Dessutom håller den mig konstant googlande, vilket är passande med tanke på bokens handling. Vilka personer, företeelser och organisationer finns eller har funnits i verkligheten? Har till exempel boktryckarna Aldus Manutius och Griffo Gerritszoon existerat? I det första fallet ja, i det andra nej. Det var Manutius som uppfann det moderna bruket av mitt absoluta favoritskiljetecken; semikolonet. Däremot var Griffo efternamn på en venetsiansk renässans-typsnittsmakare och samarbetspartner till Manutius.

Är det då en slump att Gerritszoon, som spelar en central roll i boken, delar efternamn med den kände munken Erasmus eller att namnet på lagret för museiföremål i Nevadaöknen är en akronym för cult? Är författaren förtjust i den tyska skådespelerskan Franka Potente (från Spring Lola och The Bourne Identity/Supremacy) eller är det bara jag som läser in det för mycket i att huvudpersonens flickvän har det snarlika namnet Kat Potente? Inte heller titelkaraktärens namn, eller för den delen protagonistens efternamn, verkar vara någon slump. Frågorna är många och Sloan lämnar klokt nog svaren öppna åt läsaren att grubbla över.

Se där: ett boktips fört vidare.

Berättelser från Engelsfors

engelsfors4

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har berättat att de, när de först lärde känna varandra, bondade över en gemensam kärlek till Buffy the Vampire Slayer. Det märks tydligt i de två delar som ännu kommit ut i deras Engelsfors-trilogi.

engelsforsSom Buffy-fan känner man igen sig i själva formen där en krets av ungdomar, som förvisso representerar arketyper men som ändå fylls med så mycket kött och blod att de aldrig blir stereotypa, utsätts för en magisk verklighet som är på samma gång skrämmande som lockande. Här, liksom i Buffy, finns det alldagliga livet som står i kontrast till den magiska världen och det mystiska rådet som är en maktfaktor inom den senare; ett råd som sägs stå på den goda sidan men som också agerar cyniskt och maktfullkomligt. Inte minst känner man igen sig i metaforen med skolan som ett helvete och kampen mellan en stelbent men (ibland) välmenande vuxenvärld och ett ungdomsliv där allt är på ett blodigt allvar bortom de vuxnas förståelse.

Jag föll som en sten när jag sent om sider läste ”Cirkeln” och kastade mig över ”Eld” som jag slukade i ett sträck. Väntan på avslutande delen, ”Nyckeln” är lång och plågsam. Därför är det inte utan en avsevärd mängd entusiasm som jag kastar mig över serieboken ”Berättelser från Engelsfors” (Rabén & Sjögren) som utgör ett slags del 2,5 i serien. Med en session hos romanernas spådam, Mona Månstråle, som ramberättelser gör författarna och tecknarna nedslag före och under de två första böckerna och i den avslutande delen får vi också ett smakprov på vad som komma skall.

Det ska sägas med en gång att serierna inte står på egna ben. Har man inte läst böckerna får man inte ut så mycket av ”Berättelse från Engelsfors”. Som fördjupning av karaktärerna och som aptitretare inför den avslutande delen som kommer till hösten fungerar den dock alldeles utmärkt. Vi får veta mer om hur Olivia hamnade där hon hamnade i slutet av Eld och berättelsen om Elias hos kuratorn (eller är det rektorn Adriana Ehrenskiöld?) är en intressant parafras på den inledande scenen i ”Cirkeln”. Allra bäst är bokens längsta berättelse där vi får följa Ehrenskiölds dömda förhållande med Simon Takahashi, ett förhållande som ligger långt före tiden för böckernas handling och som vi där ser det hemska resultatet av.

Tecknarna Kim W Andersson (som även gjort böckernas omslag), Karl Johansson och Lina Neidestam har gjort ett strålande arbete med att sätta en visuell form för det som det i mitt och många, många andras medvetande redan finns egna föreställningar om. Trots att de har sina egna lätt igenkännliga stilar lyckas de hitta en gemensam vision som gör att det visuella berättandet inte faller isär utan bildar en sammanhållen enhet.

Det har redan utlovats ännu en seriebok. Det känns skönt att man inte helt behöver lämna Engelsfors helt efter att den avslutande delen av trilogin kommit ut. För även om Engelsfors är ett ruggigt ställe så släpper dess invånare inte så lätt taget om en.

(Recensionen ursprungligen publicerad i Skånska Dagbladets papperstidning 2 april.)

engelsfors2

I Hungerspelens fotspår

Veronica Roth

Efter Suzanne Collins Hungerspelen är trilogier det nya svarta när det kommer till dystopiska ungdomsromaner. Senast i raden är Veronica Roths Divergent som i hemlandet USA är en stor succé. I somras passerade den, enligt förlaget, en miljon sålda exemplar av de första två delarna.

Författare: Veronica Roth
Översättare: Katarina Falk
Förlag: Modernista

I ett framtida stängselomgärdat Chicago är befolkningen indelad i fem falanger beroende på personlighet: de ärliga, de tappra, de fridfulla och de lärda. Varför staden är inhängnad är oklart; är det för att stänga ett yttre hot ute eller för att hålla befolkningen inne?

16-åriga Beatrice Prior står, liksom sina jämnåriga, inför sitt livs viktigaste val: i vilken falang ska hon spendera resten av sitt liv? Ska hon, som sina föräldrar, stanna hos de till självutplåning gränsande osjälviska som alltid måste sätta andra framför sig själva, går likadant klädda och bara får titta sig själva i spegeln var tredje vecka när de klipper håret? Provresultatet som ska rådge henne är oklart, divergent.
Nej, stannar där gör hon naturligtvis inte. Med ett dödsföraktande skutt från ett tåg i rörelse ger hon sig in i sitt nya liv som novis hos de tappra, nu under sitt självvalda namn Tris.

Det är svårt att låta bli att göra jämförelsen med Hungerspelen. Båda handlar om en självständig 16-årig flicka, berättade i jagform och med övergripande teman om kampen med att bli vuxen och att utvecklas till sin egen människa. Ett gemensamt budskap om icke-konformitet är också lätt att läsa in i båda bokserierna.
I jämförelsen med Hungerspelen når Divergent inte riktigt upp. För det är själva grundförutsättningen en lite för svårköpt historia. Jag har svårt att se vilken sannolik samhällsutveckling som skulle leda fram till den uppdelning baserad på personlighet som boken bygger på. Samtidigt kanske den snarast ska ses som en metafor för de personliga vägar som finns att gå.
Detta hindrar inte att den är en riktig bladvändare. När jag satte mig ned för att läsa den kunde jag inte lägga den från mig förrän sista sidan var läst någon gång framåt småtimmarna.

Veronica Roth, som bara var 23 år när det engelskspråkiga originalet publicerades, skriver med ett drivet språk som fångas väl i den svenska översättningen. Dessutom har karaktärerna både psykologiskt djup och komplexitet.
Inte minst gäller detta för Tris. Hon är en ung kvinna med styrkor och svagheter, lätt att tycka om men ingen superhjälte som klarar allt hon ger sig på. Budskapet att vi behöver varandra med våra olika egenskaper och styrkor och att likformighet inte är av godo – vilket jag misstänker kommer bli än klarare i kommande delar – är också sympatiskt.

* * *

Fotnot: Del två i serien, Insurgent, kommer på svenska nästa höst, då släpps också den ännu titellösa avslutande delen på engelska. Filmrättigheterna är redan sålda till Lionsgate som gjorde Twilight-filmerna. Får man gissa på att den tredje delen kommer – om det blir succé – att göras till två filmer, enligt modern filmseriesed?

Dead Celeb Inc.

Kobra är ett av mina favoritprogram på tv (som inte innehåller vampyrdräpare och utspelar sig i fiktiva kaliforniska städer med High Schools lånade från Beverly Hills 90210). Kvällens program om döda kändisar-industrin var riktigt bra.

Åtminstone om man ser fenomenet från ovan ser det ut som att den är ett nytt fenomen. Klassiska romaner får erotiska inslag i omskrivna versioner, Tupac Shakur uppträder i hologramform och Michael Jacksons musik blir till nycirkus.

Och man kan naturligtvis, som programmet, fråga sig vad Sir Arthur Conan Doyle hade tyckt om pornografiska inslag i böckerna om Sherlock Holmes. Å andra sidan är det ju egalt, Conan Doyle levde i en annan tid med andra värderingar. Dessutom har berättelser i alla tider berättats och berättats om i nya tappningar.

När Goethe skrev Faust var Marlowes The tragical history of Doctor Faustus, som i sin tur byggde på en tysk sägen, 200 år gammal. Och på Goethes Faust har det sedan byggts tre operor, den har filmatiserats, och den ekar i Bulgakovs Mästaren och Margerita (min absoluta favoritroman) och en lång rad andra verk. När en berättelse väl finns där ute blir den allmängods. Och ska man vara krass så är ju det där med copyright över huvud taget ett modernt fenomen.

För ganska många år sedan såg jag å yrkets vägnar en gräslig Queen-musikal på Konserthuset i Gävle. Queen är gamla favoriter för mig och när jag skulle skriva recensionen var betygsettan självklar och jag skrev med glödande penna; inte för att jag tycker att det är något fel med att göra musikal av bandets musik utan för att den var så förbaskat uselt och spekulativt genomförd.

Det är inte bara okej att plocka upp döda artisters och författares verk och använda dem i böcker, musikaler, konserter och filmer, det är till och med lovvärt. Det får i bästa fall musiken, boken, tavlan eller vad det nu är att leva vidare, inte bara som museiobjekt. När artisten är död finns ju alltid frågan vad han eller hon hade tyckt om resultatet men eftersom det är en fråga som bara kan få hypotetiska svar är den rätt meningslös. Om resultatet är bra eller inte är en helt annan fråga och i betraktarens öga.

Att, som i fallet Tupac Shakur, sätta personen själv på scenen som ett hologram… Jag vet inte; jag tycker allt att det är lite smaklöst. Definitivt över gränsen är det dock när man, som i en aktuell och omdiskuterad film, fiktionaliserar en historisk person och tillskriver denne handlingar som i samhällets ögon inte bara är moraliskt klandervärda utan rent brottsliga utan att ha belägg för det.

Nej, nu ska jag nog ta mig an den där ”Pride and prejudice and zombies” som stått på att läsa-listan ett bra tag. Jag tror inte att någon skulle missta den för originalet och tro att Jane Austen faktiskt skrev zombie-historier.

Idoldyrkan och den heliga reliken

Ibland kan en bokrecension vara stor läsning. Idag publicerade The Guardian Pulpsångaren Jarvis Cockers recension av en bok med John Lennons brev på nätet. Han är inte nådig och även om jag inte fullt ut håller med honom i allt så har han något viktigt att säga om faran med idoldyrkan. Dessutom skriver han väldigt bra, men det kommer ju knappast som någon överraskning med tanke på hur han skriver låttexter…

Läs recensionen här.

Pulp var för övrigt överraskande bra på Way out west förra sommaren.

Doktor Ozzy?

För många herran år sedan (20 närmare bestämt) var jag på Bokmässan i Göteborg och lyssnade på den då nyblivne Nobelpristagaren Derek Walcott som samtalade med Joseph Brodsky. Den sistnämnde av dem, en rysk-amerikansk poet som hade tagit emot Nobelpriset fem år tidigare, visade sig vara en surgubbe av sällan skådade mått. Jag vill minnas att han ansåg att det gavs ut så mycket skräplitteratur att man, både för att spara träd och tid, borde dra in på all ny bokutgivning och bara trycka nyutgåvor av bibeln och Dantes ”Den gudomliga komedin”.

Jag utgick från att han skämtade. Å andra sidan seglade en bok förbi redaktionen som fick mig att undra om han ändå inte hade en poäng i att det ges ut en hel del böcker som aldrig borde sett dagens ljus. Det finns ju en uppsjö av mer eller mindre usla självhjälpsböcker och inspirationslitteratur och jag lovar, inte en enda av dem skulle jag få för mig att läsa. Men här hade vi en bok med hälsoråd från ingen mindre än Ozzy Osbourne – Doktor Ozzy, Råd från rockens överlevare nummer ett (Norstedts). Lite (motvilligt) nyfiken blir man ju…

Har ni sett The Osbournes? I så fall är ju frågan till att börja med huruvida han lever eller inte. I andra hand kan man undra om man verkligen ska ta hälsoråd från någon som ägnat de senaste 45 åren åt att systematiskt försöka ta livet av sig. Det verkar ju lite som att ta råd om backhoppning från Eddie the Eagle eller lära sig sjunga av Peter Stormare (eller av undertecknad för den delen). Nåja, nyfikenheten var väckt och jag började läsa ute i solskenet på gården.

Ärligt talat: jag önskar att jag hade låtit bli. Tydligen har han en kolumn i någon engelsk dagstidning där han tydligen svarar på läsarnas  frågor om hälsa och den ligger till bas för boken. Svaren är på husmorsnivå och humorn ungefär så fantasilös den kan bli. Han koketterar med sitt forna missbruk samtidigt som råden är så beskäftiga att man undrar om de inte egentligen kommer från någon gammal faster. 65 sidor in slår jag igen boken och lovar att aldrig återkomma till Doktor Ozzys mottagning.

Nej. Oavsett hur stor fan du är av ”The Prince of fucking darkness”, som han kallar sig i ett avsnitt av Osbournes; skit i den här boken. Lägg i stället ned pengarna du skulle betalt för den och tiden du skulle lagt ned på att läsa den på att leta upp begagnade ex av de gamla Black Sabbath-plattorna och tidiga soloskivorna om du inte redan har dem. Och framför allt: missa inte den briljanta liveplattan ”Tribute”.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.