Glömd historia som vi behöver minnas

Sjón på bokmässan i Göteborg 2012. Foto: Ralph Bretzer

En ung man dör på ett tåg från London som är på väg in mot stationen Cheltenham Spa i augusti 1962. Genom hans hjärna far de sista bilderna, de sista tankarna han ska tänka innan hans liv försvinner ut i intet.
Det är minnesfragment från barndomen. Vad den unge islänningen gör där, i Storbritannien, och vad han dör av är oklart, i alla fall till en början.

”Rågblont hår, grå ögon”
Författare: Sjón
Översättning: John Swedenmark
Förlag: Rámus

Gunnar Kampen kommer inte från en nazistisk familj, inte alls. Men där han växer upp i Reykjavik under krigs- och efterkrigsåren finns nazismen, först ovan jord sedan, efter krigsslutet, under den. I lille Gunnars liv dyker den först upp som små tecken som han registrerar men inte riktigt tolkar. Den kommer att få en allt större roll i hans liv.
Han korresponderar med Göran Assar Oredsson som grundade Nordiska Rikspartiet, NRP, med den amerikanske nynazisten George Lincoln Rockwell och filosofen Savitri Devi Mukherji (känd för sina strävanden att föra samman nazism och hinduism). Han grundar Sjävständighetspartiet (eftersom han inte gillar orddelen socialist i nationalsocialist) som han senare lämnar för att skapa den isländska sektionen av NRP.

Den isländske författaren Sjón har uppträtt med rockbandet Sugarcubes och skrivit sångtexter åt Björk, däribland till sångerna i filmen Dancer in the dark. Som författare har han med en lång rad diktsamlingar och prosaböcker tagit en allt större plats på den nordiska litteraturscen och fick 2005 Nordiska rådets litteraturpris.
Rågblont hår, grå ögon – hans nya roman – spårar hur den nazistiska ideologin och det nationalistiska tankegodset efter kriget gick i träda utan att egentligen försvinna. Människorna fanns ju kvar även om de inte längre talade högt om sina åsikter. Giftet höll sig där under ytan och bidade sin tid. Sjón berättar med skarpa, väldigt exakta och detaljerade stycken prosa i fragment.
Språket är koncist, utan överdrivna känsloyttringar men för den skull inte kallt och det finns en lyrisk aspekt hos hans prosatexter. Han lämnar ett utrymme mellan de minnesbilder, brev och tidningsartiklar som utgör boken Rågblont hår, grå ögon för läsaren att måla sin egen bild.

Gunnar Kampen må vara en fiktiv person men han är inskriven i en högst reell verklighet och de personer i rörelsen utanför Island som figurerar i boken, om än i indirekt form, har alla funnits. Året 1962, det år som Kampen dör på det där tåget, är inte slumpvis valt. Det är året då World Union of National Socialists bildades i Storbritannien av George Lincoln Rockwell och Colin Jordan och Cotswoldfördraget (de sju principer som ramade in organisationens världsbild) skrevs under av bland andra Rockwell och Savitri Devi Mukherji.
Det är också året som Sjón själv föddes och därmed en historia som bär arvet från nazismen vidare från ett grått (brunt) förflutet och in i författarens egen tid. Det är en glömd historia som vi behöver minnas i en tid när den nazistiska rörelsen åter tycker sig vädra morgonluft.

Triumf över usla förutsättningar

Här kommer en fånig sång till. Men när jordens undergång står för dörren – vad är det då för mening att vara allvarlig?
Det frågas sig Rob Heron från Folk å Rock. Och det kan man ju undra.

Hur ska man förhålla sig till Coronaskräcken? Ska man låsa in sig och minimera alla kontakter med andra levande varelser? Och köra melodiefestivaler och idrottsevenemang utan publik? Eller ska man stirra ödet i vitögat och spotta på det (vilket torde vara ett högriskbeteende i dessa dagar)?

Själv valde jag det ända rimliga. Jag gick och kollade på Holy Moly & the Crackers på Folk å Rock. Det var den fjärde konserten under de fem senaste kvällarna för mig. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag skulle ha en death wish eller om det är mitt sätt att jobba ihop en immunittet. Kanske borde jag följa upp det med att sova några nätter i väntrummet på infektionskliniken på Nya Karolinska, en snabb skidresa till Levigno och en reportageresa för att kolla in punkscenen i Wuhan …

Hur som helst var manegen allt annat än krattad för bandet från brittiska Newcastle upon Tyne. Det är söndagskväll. Det regnar. Bandet är tämligen okänt. Det är följdaktligen glest i publiken. Och till på köpet är den ena av bandets två volkalister, Ruth Patterson, kvar på hotellrummet på grund av sin ledvärk.

Trots det börjar det bra. Rob Heron, från bandet Rob Heron & the Tea Pad Orchestra, värmer upp ensam med akustisk gitarr. Han har bra driv i gitarrspelet, en sympatisk framtoning och en repertoar med fina låtar som andas gamla tider. Det är western swing, gangsterjazz, tidig country och rockabilly och ännu tidigare blues. Ändå når han fram hos den lite söndagsloja publiken.

När sedan kvällens huvudakt går på scenen är det lätt att glömma att det är sittande publik. Partymusik kallar de det i facebook-eventet och det är ett ord som i alla fall inger mig med onda aningar och vibbar av afterskiunderhållning och själlösa coverband. Men det är musik som är långt från det livsbejakande röj Holy Moly & the Crackers river upp på scen.

Jag antar att man kan kalla det för något slags folkrock även om det egentligen är musik som rör sig utan någon större respekt för det här med genregränser. De lyckas projicera bilden av sig själva (åtminstone i mina ögon) som ett slags omkringresande gycklarsällskap. Kvarvarande sångaren Conrad Byrd drar en skröna om när dragspelaren Rosie Bristow, som han kallar ”Squeezebox Rosie”, rymde med cirkusen och det är på något sätt rätt talande för bandets framtoning.

Musikaliskt är det en synnerligen livsbejakande blandning. Jag kommer att tänka på såväl The Levellers (fast inte lika mycket folk) som New Model Army (fast inte lika mycket punk) och Gogol Bordello (fast inte lika mycket galenskap). Conrad Byrd är en bra frontman även på egen hand, han gör ett trevligt intryck och vet att äga scenen och elda massorna som om det vore en full och fullpackad fredagskväll även om det egentligen är en tunnsådd och nykter söndag.

Det är show. Det är party. Men det är ett party med själ. Och det dessutom stående på en stabil grund av ett gott musikantskap där de flesta spelar två instrument på scen. Byrd spelar gitarr och trumpet. Squeezebox Rosie spelar även saxofon. Och trummisen Tommy Evans går ut och kör solo som sångare och gitarrist med maximalt utspel i säväl Velvet Undergrounds Waiting for the man, en Nina Simone-låt jag inte kommer ihåg vad den heter och i Screeming Jay Hawkins I put a spell on you.

Någon gång under spelningens gång glömmer jag bort att det är glest, glömmer bort att det regnar och glömmer bort att det är söndag. Jag tar en öl till och klämmer i på refrängen till gospelstandarden Ain’t no grave som Rob Heron kommer upp och kör tillsammans med Holy Moly & the Crackers. Det är en triumf över usla förutsättningar och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka för en fredagsspelning någon gång och då med Ruth Patterson.

Kärlek och frihet

Jag skriver den här texten till tonerna av The Savage Roses album Babylon från 1972. När det släpptes var det danska bandet redan fem år in i en framgångsrik karriär som tagit dem till andra sidan Atlanten och hyllningar från självaste Lester Bangs. De skulle dock ta ett kliv tillbaka efter att ha vägrat spela för amerikanska soldater. I Danmark är de en institution, ja, något av en nationalklenod men här i Sverige har de förblivit märkligt okända.

Själv upptäckte jag albumet Babylon någon gång i början av 90-talet och blev fullständigt golvad av Annisette Koppels (då: Hansens) röst, liksom av hennes livskamrat Thomas Koppels låtar. Den där rösten hade förmågan att förena element av Aretha Franklin, Janis Joplin och Sister Rosetta Tharpe. Den var urstark och uttrycksfull med ett vibrato som kunde skaka ned berg.

När det stod klart att Savage Rose skulle komma till KB stod det lika klart för mig att jag måste vara där. Så blev det nu inte. Miriam Bryant spelade samtidigt på Malmö Arena men lösningen fanns där i form av en spelning på Pustervik i Göteborg dagen efter.

På de närmare 30 år som gått sedan jag upptäckte bandet har jag hunnit arbeta upp rätt rejält med uppskruvade förväntningar. Samtidgt: hur mycket har man rätt att förvänta av ett band 53 år in i karriären. Sedan Thomas Koppel avled plötsligt, sittande vid flygeln där han just avslutat inspelningen av sitt senaste soloalbum, 2006 är Annisette dessutom enda kvarvarande originalmedlem och den stora majoriteten av dagens bandmedlemmar var inte ens födda när bandet bildades.

Men Savage Rose har ända sedan 70-talet varit något av en plantskola för unga begåvade danska musiker och dagens upplaga visar upp både spännvidd, smak och spetskompeten. Det är lika delar soul, rock och gospel med inslag av jazz, hippiedrömmar och showmanship.

Savage Roses musik sätter ned foten på många platser över den musikaliska spelplanen men bandet lyckas ändå skapa en enhet av det där en klassiker som Wild Child från 1973 sitter naturligt jämte Homeless och Harassing från förra årets alldeles utmärkta album. Annisette själv fyller 72 år i år men hennes röst förefaller märkligt lite berörd av tidens tand. Den är fortfarande enormt kraftfull och hennes vibrato kan ännu sätta ryggmärgen i dallring. Och den spricker fortfarande upp lika snyggt nu som då.

Spelningen bygger upp stadigt under de två timmar den pågår (inklusive en kort paus) och har inga riktiga svackor. Svänget är grundmurat och arrangemangen stensnygga. Andra halvan av andra settet är i det närmaste som det extatiska crescendot under en gospelmässa i den amerikanska södern. The Messenger Speaks från Babylon-plattan är en självklar höjdpunk där kören, vars ena halva utgörs av paret Koppels dotter Naja Rosa, får fritt spelrum.

Den enda minuspunkten är väl egentligen att det är ganska uppenbart att göteborgspubliken inte förstår ett ord av vad hon säger mellan låtarna. Den uppsvenska oförmågan att förstå danska (som jag tyvärr själv lider av) är knappast något som bandet kan lastas för. När jag går ut i Göteborgsnatten ringer finalens uppfodrande mantra om fred och kärlek fortfarande ringande i huvudet och en varm känsla i bröstet.

Personlig Miriam Bryant charmade på arenan

I övermättat rött ljus står hon där och sjunger Raised in rain. När Miriam Bryant öppnar torsdagens spelning på Malmö Arena, det näst sista stoppet på turnén som igår kväll gick i mål på hemmaplan på Scandinavium, med titelspåret från debutplattan från 2013 är det svårt att inte tänka tillbaka på första gången jag såg henne.

Det var sommaren efter att albumet släppts. Hon verkade så oförställd och personlig i sitt tilltal på scen. Sommaren innan hade hon sommarjobbat på Liseberg och nu stod hon på nöjesparkens scen. Förvisso den lilla, men ändå. Debutalbumet hade blivit med rätta hyllat och när hon sjöng med den där råstarka, personliga rösten var det knappast någon tvekan att det var början på en lång karriär vi såg.

Ja, ni vet vad som hänt sedan dess. För fyra år sedan klev hon in i stora delar av svenska folkets hjärtan i Så mycket bättre i kraft av sina starka låttolkningar och, inte minst, en personlighet som var filterlös på ett charmigt sätt: lite för rolig för att bli en sad girl a la Lana del Rey fullt ut.

Precis som när hon sjunger tycktes hon både där och i senare mediala framträdanden blotta sitt hjärta utan att på något sätt bli jobbig eller gnällig. Tvärt om ter hon sig sympatisk och underhållande; som en person att identifiera sina egna hjärtesorger med för att sedan dansa bort dem under discokulans glitter.

Där på Liseberg backades hon av två musiker och eftersom solen redan var framme behövdes inga större scenljusanordningar. Malmö Arena må vara något avskärmat jämfört med när Rihanna eller Lady Gaga intog arenan, det är ändå en avsevärd skillnad både i publikstorlek och i sccenapparat.

Ljuset är riktigt snyggt, inte minst när de roterande strålkastarna riktar sig ut mot publiken under Push play och tycks förvandla hela arenan till en nattklubb där vi dansar tillsammans med Miriam Bryant i motljuset. Sexmannabandet som nu backar henne svarar upp mot Bryants hjärtesorger och känsla för musikaliskt drama.
Det sistnämnda är inte minst tydligt i Niklas Strömstedt-tolkningen One more time. Den var en riktig showstopper i Så mycket bättre men har växt ytterligare sedan dess. I den här tappningen bygger den upp som en James Bond-låt för att i sitt crescendo golva en fullständigt.

Framgångarna efter succémedverkan i TV4-programmet förefaller inte ha förändrat hennes personlighet. Däremot tycks den ha gett henne självförtroendet att dra ned på effekterna som används på hennes röst och att växla över till att sjunga på svenska. Båda är helt och fullt av godo. Bryant är en utmärkt sångerska och och det finns absolut inga skäl att släta över den rösten. När hon tar i så att rösten nästan spricker i Martha Wainrights Bloody mother fucking asshole så gör det bara sången ännnu starkare.

Allra starkast är dock låtarna från senaste svenskspråkiga ep:n (eller vad man ska kalla det – det är första halvan av det album som nu under våren ska få sin andra halva), inte minst titelspåret Blåmärkeshårt (Mi Amor) och Neråt/Uppåt. De visar upp en artist som växt upp och hittat sin egen röst och sitt rätta uttryck. Och det får mig att verkligen längta efter uppföljaren.

Moon Duo inuti discokulan

Genomskinlig duk skärmar av scenen på fyra sidor. Där inne står bandet i ett hav av ljus som kommer från projektorer utanför inhägnaden. Ljuset tecknar geometriska former och skuggor på duken. Trummorna är repetitiva och hypnotiska, syntarna bygger stämning och runt den snirklar sig intrikata och egensinniga gitarrfigurer. Över det svävar rösterna lätta och drömskt vackra.

Moon Duo, som på onsdagen gästade Plan B och Malmö, är en scenisk upplevelse utöver det vanliga. Och det utan att man egentligen ser så mycket av duon Ripley Johnson (gitarr) och Sanae Yamada (keyboards) eller deras turnétrummis John Jeffreys. Man ser dem som silhuetter och projektioner när de skuggar projektorernas ljuskäglor.

Johnson är känd från det psykedeliska rockbandet Wooden Shijps och han lämnade på intet sätt det psykedeliska hemma när han bildade Moon Duo tillsammans med hustrun Yamada. De bär sina Suicide-influenser tydligt synliga på utsidan. Inte minst var det tydliga på 2017 års dubbelsläpp Occult Architecture volym 1 och 2. Men Moon Duo har sina geografiska rötter i San Francisco (även om de flyttat därifrån) och inte på The Bowery och det finns en ljusare och vänligare ton i deras musik, ett mer harmoniskt anslag.

Ljuset är ännu tydligare på senaste plattan, 2019 års Stars are the light, där bandet hämtar inspiration från disco, och då lika mycket eller kanske till och mer, från den fysiska platsen än från musiken i sig. De drar in oss i sin värld, in i discokulan och omsluter oss i den fysiska upplevelsen av musiken och av ljuseffekterna. De sistnämnda går under namnet The Lightship och är signerade den Manchesterbaserade konstnären Emmanual Biard.

Det känns som bomull för själen. Samtidigt är det lite som att se på en konsert inuti ett akvarium. Upplevelsen pendlar mellan att man blir indragen och distanserad. Ändå faller känslan till största delen över på den förstnämnda sidan. Det är något magiskt över både The Lightship och bandets musik, och då inte minst i kombinationen mellan de två. Det känns som att ljuset och musiken bildar en enhet, att de hör ihop. Att ljudet på Plan B igår dessutom var väldigt bra gör inte saken sämre.

Och när Moon Duo sedan avslutar med att som extranummer köra en nervigt vibrerande version av Suicide-frontmannens Alan Vegas Jukebox Baby känner jag mig bara helt tagen av det jag ser och hör.

För den som till äventyrs skulle vilja veta hur Ripley Johnson och Sanae Yamada ser ut så fick man ta till mobilen efteråt:

Brett grepp på ett progressivt 70-tal

För ett och ett halvt år sedan stog jag i det gamla tabernakel i Göteborg som utgör den övre våningen på rockklubben Sticky Fingers och kollade på Charta 77 och KSM3. Det var en bra kväll och det slog gnistor om framförallt de forna KSMB och Fas 3-medlemmarna i KSM3.

När det var dags att lämna lokalen tog jag en sväng om baren på den nedre våningen och noterade att ett band höll på att rigga upp för att spela. Fem killar som såg ut att vara i 20-årsåldern men med en stil och en klädsel som såg ut att vara på rymmen från 70-talet. När de väl började spela stod det klart att även deras musik står i tacksamhetsskult till det årtiondet.

Bandet visade sig heta Kvasar och ha sin bas i Göteborg. Namnet är hämtat från ett astronomiskt begrepp för en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxstjärna vilket naturligtvis passar utmärkt för ett band som håller den progressiva fanan högt. Sedan jag såg dem på Sticky Fingers har de hunnit släppa sin debut-EP och även filat bort en viss valpighet i sitt uttryck jag tyckte mig se den där kvällen för ett och ett halvt år sedan.

Igår spelade de så på Grand Öl & mat i Malmö framför en överraskande ung publik med tanke på vilken typ av musik de spelar. Å andra sidan kan jag bara gå till mig själv. Progrock är inte direkt vad som brukar gå varmt på stereon där hemma, ändå fastnade jag där framför lilla scenen på Sticky Fingers och ändå så trotsar jag det lite halvruggiga februarivädret denna fredagskväll. Och det ångrar jag inte.

Sångaren Dani Massaad Hellwig (även keyboards) är ett självklart blickfång på scenen och han veta att stjäla uppmärksamheten. Musikaliskt får han dock dela med sig av den till skicklige saxofonisten Caspar Svensson (även tvärflöjt och gitarr). Men hela bandet briljerar i en musik som bjuder på tvära kast, tempo- och tackbyten.

Med en bas i tung 70-talsrock som Deep Purple, Led Zeppelin och svenska November greppar man ut längs grenarna på det progressiva trädet. Lite Supertramp här, lite Steely Dan där. Lite King Crimson-galenskap och lite Beatles-harmonier. Och när de är som allra bäst låter de inte så lite som Trettioåriga kriget. (Progrockbandet, alltså, inte det faktiska kriget som nog lät allt annat än angenämt). Som till exempel låten För att jag älskar någon annan, en av spelningens verkliga höjdpunkter med sina dramatiska skiftningar där Massaad Hellwig får fritt spelrum för sin röst.

 

Korkad musik är inte så dumt

Lina Molarin Ericsson och Åsa Söderqvist i ShitKid. Mobilfoto.

I mitten av scenen ett obemannat keyboard som hostar fram ett trumkomp som låter som en preset. Lina Molarin Ericsson ser så där underbart coolt blasé ut bakom sin vita Ibanez-bas. Hon spelar stående, på knä, liggandes på scengolvet och bakom nacken medan Åsa Söderqvist både sjunger och spelar gitarr med samma nonchalanta attityd. ShitKids debutsingel från 2016, när bandet var ett ”one woman band” med Söderqvist och Ericsson fortfarande spelade i punkbandet Matriarkatet. heter ”Oh please be a cocky cool kid”. Och precis så ser de ut och låter: som cocky cool kids.

Jag såg dem på Nefertiti i Göteborg i lördags, dagen efter deras spelning på Plan B i Malmö. Med sig har de pinfärska albumet Duo Limbo. Eller album och album, förresten. Det är fem låtar två gånger om, en gång med engelsk text och en gång med svensk. Skivan är en betydligt mer producerad historia än deras tidigare och bakom rattarna har medlemmarna i The Melvins och Paul Leary från Butthole Surfers suttit. På scen blir låtar som Eagles over America och Anger MGMT betydligt tunnare 0ch i början stör det mig men efter ett tag inser jag att det faktiskt är en del av hela grejen.

Beer cans in my pick up truck / Ten boys riding in the back / I might pick up another guy.

Det finns något medvetet korkat över musiken. Något pubertalt. Slarvigt. Och jag menar det på det bästa av sätt. Jag menar inte korkat som något dumt utan snarare spontant, lite ogenomtänkt och ofiltrerat. Tankarna går amerikanskt 90-tal. Till Riot Grrl-banden från Olympia, Washington, men också de mer poppiga Kaliforniska punkakterna från samma era. Men här finns också ett arv från en tidigare era; från high schoolfilmen Fast times at Ridgemont High (med den tidstypiskt gräsliga svenska titeln Häftigt drag i plugget), dokumentärfilmen Heavy Metal Parking Lot och den klassiska no fucks to give-attityden från The Runaways.

Spelningen vinglar och svajar men hittar sitt spår. Tempot stiger. Lina Molarin Ericsson stegar upp tempot på trummaskinen manuellt på synten mitt under pågående låt. Och jag känner all eventuell tveksamhet rinna av mig och istället ersättas av hederlig rock n roll-extas. Samtidigt finns det något planerat över framförandet. När Åsa Söderqvist går ned på knä framför publiken så stor där en mikrofon påpassligt på rätt höjd och det samma när Ericsson ligger där på ryggen på scengolvet.

Det är ett välkänt fenomen. Varje gång rockmusiken blivit för städad, för prydlig, för vuxen kommer en motrörelse. När Elvis kom tillbaka från lumpen och hade tappat sin farlighet så dök det upp en Eddie Cochran att visa var skåpet skulle stå. Sedan var det garagebanden från Seattle med omnejd på 60-talet – The Sonics, The Kingsmen, The Standells, The Wailers (nej, inte bandet med samma namn där Bob Marley och Peter Tosh spelade) etc. Det var AC/DC, punk och NWOBHM på 70-talet och grunge på 90-talet. Musik som stundtals (och medvetet) var lite korkad, pubertal och oansvarig. Musik som ens föräldrar inte förstod och inte var menade att förstå. Och sällan har vi väl behövt sådan musik lika mycket som i dagens välstädade musikklimat.

I’m not a man, not a man of tradition / I just wanna get pissed here in my kitchen / I’m not a loser, no / I’m not a loser (she’s not a loser)

Och där sådan musik behövs kommer den. I spellistan som bandet kör innan giget på Nefertiti ingår Melbourne-bandet Amyl & the Sniffers som känns som ett strålande exempel på det. Deras konkurrenter The Chats från Sunshine Coast är ett annat. Med sina hockeyfrillor ser de ut att vara på rymmen från den australiensiska sharpie-scenen på 70-talet men musiken påminner mer om drivet The Fall, Fontaines DC och Sleaford Mods – fast utan något av de bandens poetiska och intellektuella ambitioner. Deras debutalbum som släpps i mars kommer heta High Risk Behaviour och de sjunger med ett medryckande driv om Klamydia (The Clap), pubkäk (Pub Feed) och rökpauser (Smoko).

I spent my bus money on a six pack / Now I got no clue how I’m gonna get back

Det är genuint korkad musik och jag har oerhört svårt att inte älska det. Det är stökigt, adrenalinstint och berusat (berusande). Det är musik som – precis som ShitKids – går rakt in i hjärnans glädjecentrum utan att passera de delar som ägnar sig åt någon form av analytisk verksamhet. Och det är ju rätt gött emellanåt. Och jäkligt rock n roll.

Fotnot: De insprängda citaten är från Eagles over America med ShitKid, I’m not a loser med Amyl & the Sniffers och Bus Money med The Chats.

Lyfter de som lyftas bör

Blues- och rockhistorien är full av bortglömda kvinnor. För varje Aretha Franklin eller Janis Joplin finns det en Alberta Hunter eller Ann Cole. Det är kring det faktumet det sex kvinnor starka bandet Violet Green bygger den föreställning som på onsdagskvällen landade på Folk å Rock. I laguppställningen finner vi bland annat gitarristen och kapellmästaren Ulla Wrethagen och basisten Lena Andersson, båda från gamla postpunkbandet Tugga Terrier, liksom bluessångerskan Jenny Fall.

Föreställningen handlar om hundra år av kvinnligt musikskapandet inom och kring bluesgenren. De rör sig framåt kronologiskt och berättar historien mellan sångerna. Det startar i vaudeville-eran, tar oss vid handen och leder oss bland bordeller och speak easys, konsertsalar och nattklubbar hela vägen fram till Amy Winehouse och våra dagar. Det kronologiska upplägget fungerar fint där det första settets lite jazziga sväng successivt blir allt mer rockigt tills det når ett crescendo med en Sister Rosetta Tharpe-tolkning och med Big Brother & the Holding Companys version av Big Mama Thorntons Ball & Chain.

Anna Hammarsten (keyboard och sång), Elsie Petrén (saxofon), Jenny Fall (sång), Ulla Wrethagen (gitarr och sång), Eva Grund (trummor) och Lena Andersson (trummor).

Inte sällan är låtarna idag mer kända än de kvinnor som ursprungligen framförde dem. De flesta associerar nog idag en låt som I got my mojo working med Muddy Waters utan att veta att det var Ann Cole, i vars band Muddy Waters ursprungligen spelade, som skrivit låten. Och hur många minns att Elvis gamla Hound dog ursprungligen var en hit med Big Mama Thornton? (Ska man här vara riktigt petig får man väl i och för sig också poängtera att Aretha Franklins R.E.S.P.E.C.T. ursprungligen var en mindre hit med sin kompositör Otis Redding.)

Det är en ögonöppnare som också öppnar dörrar till historien. Av nödvändighet blir det lite rapsodiskt men nyfikenheten väcks för att ta reda på mer. Till exempel om Alberta Hunter (född 1895) som lade ned musikkarriären för ett jobb som sjuksköterska och som, när hon vid 82 års ålder tvingades gå i pension, gjorde comeback och sedan hann släppa fyra plattor innan sin död 1984.

Det är naturligtvis en stor kulturgörning som Violet Green gör; de lyfter de som lyftas bör. Men det är också riktigt trevligt både som konsert betraktar och som utekväll. Här finns ett sväng, en värme och en spelglädje som smittar lika mycket som låtmaterialet. Såväl keyboardisten Anna Hammarstens sång och och Elsie Petréns saxofon förtjänar extra beröm. Inte minst fungerar upplägget med tre vokalister som delar på leadsången väl när det gäller att tolka så pass olika sångerskor som det handlar om här.

Äventyret fortsätter för Plan B – trots allt

Carlo Emme och Venus, även den sistnämnda ett välbekant för Plan B:s besökare.

Färre men större spelningar. Så ser det kommande året ut för Plan B, rockklubben på Norra Grängesbergsgatan som efter år av kamp nu står på stadigare mark.
Men frågan är om man har tappat något på vägen. Och hur återfår man det i så fall?

Norra Grängesbergsgatan har förändrats de senaste åren. Allt mer sällan har gatan figurerat bland polisnotiserna och saker som Plan B och gatufesten NGBG har blivit en tydlig del av gatans nya ansikte. Även om Plan B:s grundare och konstnärlige ledare Carlo Emme varken vill eller kan ta åt sig äran för det har han märkt av förändringen.
– Det första året vi körde hade vi påhälsning av gangsters sex gånger. Året därpå var det ingen gång och nu syns de inte alls till längre. Även svartklubbarna är borta, säger han.
Vi möts i det kollektiv på Möllan där han bor eftersom det, som han säger, känns som att han spenderar all sin tid på Plan B. På sängen ligger hunden Venus, ett annat känt ansikte för Plan B:s besökare. Många är de som, av hennes uppfordrande blick, ”tvingats” sparka boll med henne på uteserveringen.

Tio månader har gått sedan stockholmska klubben Slaktkyrkan, med Ulf Johansson i spetsen, gick in och tog över driften och därmed räddade Plan B från nedläggning.
Men vi går handlingen i förväg. Det hela började i september 2015 på blygsamt vis och mer eller mindre av en olyckshändelse. Då låg klubben i en källare på andra sidan gatan från där man numera huserar. På den tiden var man en medlemsförening och medlemskap krävdes för att komma in. I juni 2018 flyttade man till nuvarande adress.
– Det var en kamp för att överleva men då var vi inte sorgsna på riktigt ännu. Det kom när polisen kom och sade att vi inte kunde vara där. De sade att vi fick köra färdigt den festen som höll på just då, men att vi sedan inte fick öppna igen utan att ha alla tillstånd. Vi var ändå positiva. Vi var positiva för att det kändes som att det fanns en förståelse från myndigheternas sida. Polisen skrev till exempel ingen rapport den där kvällen. Hade de gjort det hade vi inte haft en chans få tillstånd.

Majken, Blackwater Holylight, Electric Citizen och Eyehategod.

De riktiga problemen kom när Skatteverket började höja varningsflaggor.
– De gjorde det bara på grundval av gissningar men då började politikerna backa ur och vi stod ensamma.
Vid jultid 2018 kom man till något slags brytpunkt. Då skickade Carlo Emme ut ett meddelande på sociala medier: ”Plan B är dött”. Hoppet verkade vara ute.
– Kampen är alltid en utmaning, utan den hade det inte varit kul. Men december 2018 till mars 2019 det var inte kamp, det en massaker.
Mycket av problemen stammade från en krock mellan en ideell verksamhet som ändå behöver dra in pengar för att driva sin verksamhet och ett regelverk, inte minst vad gäller den alkoholförsäljning som är nödvändig för att ekonomin ska gå ihop, som är anpassad för kommersiell verksamhet.

Numera, efter Slaktkyrkans övertagande, är verksamheten mer uppstyrd. När Slaktkyrkan gick in i Plan B var målet att göra cirka 200 spelningar om året och där landade man också förra året.
I år tror Carlo Emme att det kommer att bli ett något mindre antal, runt 150 stycken, men att dessa kommer att vara större. Nyckeln till det är den nya och nyrenoverade större lokalen som man öppnat intill garaget. Den större affärsmässigheten i verksamheten innebär att det inte är ideella krafter som jobbar på konserterna på samma sätt som tidigare. Nu är Carlo Emme och tre personer till heltidsanställda och utöver det är det ett tiotalsom jobbar på timmar. Det, i sin tur, innebär att det blir betydligt dyrare att köra en spelning än tidigare.
– När det gäller punkband som skulle sälja färre än hundra biljetter måste vi nu dirigera dem till något gör-det-själv-ställe i stan för de kan köra spelningar till en mycket lägre kostnad. Om det är ett band i samma storlek som inte spelar punk eller hardcore så finns det ingen som skulle boka dem. Jag märker att de band jag säger nej till inte spelar i stan. De spelar i Göteborg och Köpenhamn men inte Malmö.
– Jag är inte besviken över att det blivit så för att jag visste att det skulle hända, men jag känner mig lite irriterad över det.

The Toy Dolls, till vänster, var headliner första kvällen i Plan B:s nya stora rum som kallas The Warehouse.

Att köra klubbkvällar är en lösning för att få ekonomin att gå runt. De drar mycket folk samtidigt som de inte kostar lika mycket att arrangera som konserter.
– Under de första fyra åren, innan alkoholtillståndet, hade vi 200 till 300 personer kanske två, tre gånger. Om vi nu har 300 personer så riskerar vi att förlora pengar om det är en genre där publiken inte går loss i baren eller om det är en dålig tid på året, till exempel i januari eller veckan innan löning.
Professionaliseringen har även inneburit en förändring på andra sidan, hos publiken.
– På den tiden vi var en medlemsklubb var det annorlunda. Folk uppförde sig bättre. De kände att de var en del av någonting så det fanns mer respekt för de som arbetar och för banden. När vi kör konserter förändras det. Då kommer folket från garagetiden tillbaka och allt är bra igen. Men eftersom vi inte gör riktigt lika många spelningar som tidigare påverkar det vårt psyke lite grann. Den enda anledningen att vi kör klubbar är att kostnaderna är lägre, marginalerna högre och det betalar hyran.

Vad innebär då detta? Har något gått förlorat för Plan B? Och hur tar man det i så fall tillbaka? Kanske är en ny förening lösningen.
– Anna Wagner [bland annat musiker och styrelsemedlem i NGBG, reds.anm.] har startat föreningen FAM, Friendship and Music, för att få tillbaka den här samhörighetskänslan, för att visa uppskattning till människor som vill stödja scenen. De som går med i föreningen får rabatter till alla konserter och två gratis spelningar i månaden.
– Jag har märkt att bland våra frivilliga finns samma mönster som fanns i föreningen när vi höll till i garaget. Där finns någon som är kock, någon som kan ha hand om baren, som kan sköta ljud eller ljus. Om dessa människor hade en källare nu så skulle de mycket väl kunna arrangera spelningar själva med mycket låga kostnader eftersom alla skulle jobba ideellt.

Medurs: Kel Assouf, Nadia Tehran, Wargirl, Nubiyan Twist med sångerskan Cherise, Lingua Ignota och Starcrawler.

Just nu håller Carlo Emme möten med Anna Wagner och människorna från FAM.
– Det jag kommer att säga till dem är att FAM borde bli det som Plan B var i garaget. De borde ta över alla de små spelningarna och köra dem själva.
Och du skulle stå för lokaler och utrustning …?
– Ja, precis. Vi testar och ser om det fungera och om det gör det skulle det vara till stor hjälp.
– Jag tror att FAM skulle kunna bli det Plan B var. Men jag skulle aldrig råda dem att skaffa en källare och satsa på det.

Det känns som att du har lite motstridiga känslor kring det ni har byggt här …
– Ja … Från början gick allt så fort …
– För fem år sedan arrangerade jag två konserter i månaden på Grand, var manager åt två band och lagade gitarrer och hade ingen aning om att jag skulle göra det här idag. Jag hade det inte ens som dröm.
– Vi fattade inte vad vi gjorde utan bara körde och hade kul. När skiftet kom så tog vi hand om det på samma sätt som vi alltid gjort; vi bara kämpade på.
– Jag har inte motstridiga känslor, jag har bara svårt att acklimatisera mig för att vi aldrig har tid att sätta oss ned se vad vi har gjort. Jag är väldigt stolt över det vi har skapat. Vi kan tävla med alla de stora ställena i stan och ändå är vi oberoende och unika.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

I caught my first grown up rat last night. A message was sent. I expect some sort of ”rataliation”. I’ll be ready. 🤨

Ett inlägg delat av Venus (@planbvenus)

NÅGRA TIPS UR PLAN B:s VÅRPROGRAM

Gösta Berlings Saga
Fredag 31 januari.
Progressiv och instrumental rock från Stockholm.

Teksti-TV 666
Lördag 1 februari.
Finskt sexmannaband med fyra (ibland fem) gitarrer som spelar krautrock.
”Både Gösta Berlings Saga och Teksti-TV 666 är riktigt bra band”, säger Carlo Emme.
”Teksti-TV 666 sålde ut när de spelade i Stockholm

ShitKid och Smisk
Fredag 14 februari
Punkiga ShitKid var ursprungligen en soloartist från Kramfors men är numera en duo baserad i Stockholm.
”Det blir punkspelning med jättebra band och sedan fyra timmars allsång. Det blir en känsla av garaget och nya stora lokalen på en och samma kväll.”

Hällas och Nicole Sabouné
Lördag 22 februari.
Tung rock, eller äventyrsrock som Hällas själva kallar det, från Linköping eller mörk pop från tidigare Lundabon uppväxta Nicole Sabouné. Akterna spelar på var sin scen (dock inte samtidigt).
”Det var jag som inte skrev in spelningarna i kalendern och råkade dubbelboka” säger Carlo Emme.
”Det är en kväll jag definitivt tycker att man ska gå på. Det är två riktigt bra akter och det kommer att kännas nästan som en minifestival.”

Moon Duo
Onsdag 4 mars.
Psykedelisk rockduo från San Francisco som är sidoprojekt för Wooden Shjips-gitarristen Ripley Johnson.
”Det är en spelning man inte får missa.”

Skivaffär på dagen – rockklubb på kvällen

Urban Henrikson och Kenneth Ovesson

På dagen är det kafé och skivaffär.
Men på kvällarna skrudar Folk å Rock om och blir rockklubben som trots sin ringa storlek lockar stora namn både från rockens historia och dess samtid.

Jason Ringenberg, legendarisk frontman i cowpunk- och alternativcountrypionjärerna kliver ut genom dörren från kontoret på Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö där han just givit en intervju. Han tittar sig omkring och utbrister:
– Wow! En riktig skivaffär.
Hans reaktion är inte så konstig egentligen. Han är uppväxt under en tid när skivbutiken fortfarande var populärkulturens självklara centrum och mötesplats. Sedan dess har tiderna förändrats. Lilla Torg må ha anor från 1500-talet men det är ändå det ena av två nav i Malmös högst moderna uteliv. Så har Folk å Rock också anpassat sig till tiden det lever i. Övervåningen tillhör skivorna på den nedre är det kafé. Och på kvällarna skrudar det sistnämnda om till en av stadens mer intima rockklubbar som inte sällan lockar artister som man kanske inte hade förväntat sig skulle spela i en så pass liten lokal.

Vi talar framförallt om artister med rötterna inom americana, rotrock och punk. Här har Wilmer X fått svetten att droppa från taket, den gamle Sex Pistols-basisten Glen Matlock kört några av punkens största klassiker och The Handsome Family med sina mördarballader gjort klart och tydligt varför producenterna till TV-serien True Detective valde att rama in sin första säsong med en av deras låtar.
Inte sällan handlar det om artister som man blir lite förvånad över att de kommer dit med tanke på att stället bara tar in 150 personer.
– De älskar att spela här, säger Kenneth Ovesson som äger Folk å Rock.
– Det är alla omständigheterna: publiken är väldigt dedikerad, de tycker att det är ett fräckt ställe, att maten är god … men vi är alltid det minsta stället de spelar på.

Medurs: The Dimpker Brothers och Jimmie Dale Gilmore, The Handsome Family, Wilmer X och Whitney Rose.

Liveverksamheten kör han tillsammans med Urban Henriksson som tidigare drev Malmö Skivhandel i 13 år. 2010 orkade man inte stå emot skivbranschens förändrade villkor längre och tvingades stänga.
– Vi hade 59 000 kronor i månaden i hyra, en stor affär och ett stort lager. Det gick bra ända till de grävde upp gatan och ingen kunde komma fram till affären. Sedan kom finanskrisen och Spotify, säger han.
Det sistnämnda beskriver han som mer kännbart än vad nedladdningen var.
– Vi är ändå stolta att vi kunde leva på det så länge och ta ut en vanlig lön, förutom sista året.
2011 fick Folk å Rock tillstånd att sälja alkohol och därmed fanns de ekonomiska förutsättningarna att arrangera spelningarna.
– Jag tror att det är nödvändigt. Det ser man bara på vilka problem Plan B hade innan de fick sitt tillstånd. Publiken kräver det. Ska vuxna människor stå ett par timmar på ett ställe så vill de gärna kunna ta en öl. Folk är inte fulla, det är väldigt sällsynt, säger Kenneth Ovesson.
– Det är ändå musiken som är nummer ett, säger Urban Henriksson.
– Vi har en kunnig och dedikerad publik. Hela konceptet med skivaffär, den geografisk placeringen vid Lilla Torg … banden gillar det. De känner att vi brinner för det.

Kenneth understryker att det finns en tradition kring att låta det hela kretsar kring en skivaffär.
Folk å Rock har en profil på sina spelningar som lutar å ena sidan åt country och rotrock och å andra sidan åt punk och new wave.
Vad är era respektive roller i det här?
– Det är Kenneths business och hans affär, sedan kommer jag in i det med mina kontakter från 20 år i skivbranschen. Sedan gör vi lite olika saker. Jag jobbar mycket med Facebook-event och promotion. Jag försöker veta vad så många som möjligt i publiken heter så att jag kan bjuda in dem. Jag jobbar aktivt med att försöka bygga upp en relation, säger Urban Henriksson.
– Lite förenklat kan man säga att det är jag som står för americanan och Urban för punk och new wave. Han är gammal punkare medan jag är gammal proggare. Sedan gör vi allt tillsammans ändå, säger Kenneth Ovesson.
– Vi diskuterar igenom alla för- och nackdelar och vad vi tror, säger Urban Henriksson.
Mycket av bokningarna kommer genom olika bokningsbolag medan andra sker genom direktkontakter.
– Elliott Murphy skrev jag till exempel till på Facebook. Två dagar senare hörde en kille av sig från Stockholm och sade att han hört att jag var intresserad och att han skulle ta hit honom i sommar. Sedan blev det fyra somrar på raken.

Dave Alvin.

I Malmö finns flera ställen som vardera arrangerar en bra bit över 100 spelningar per år, däribland KB, Plan B, Victoria och Folk å Rock. Lägg därtill gig på Babel, Moriskan, Malmö Live, Palladium, och Slakthuset. Och en mängd andra ställen som då och då ordnar spelningar. Samtidigt läggs klubbarna ned på löpande band i huvudstaden.
– Vi måste vara den tätaste musikstaden i Sverige. Och ännu mer om vi tar med Köpenhamn också, säger Kenneth Ovesson.
Flera ställen som arrangerade ett stort antal spelningar för bara några år sedan har allt mer gått över till att köra klubbkvällar.
– Klubbarna ger mycket mer pengar, om man ska vara allvarlig, säger Kenneth Ovesson.
– Det är därför KB kör ut folk efter spelningarna, så att de kan ha nattklubb senare på kvällen. I vissa lägen kanske det kan finansiera en del av spelningarna, säger Urban Henriksson.
Kenneth Ovesson fyller i:
– Jag tror att det är ett sätt att överleva.

Är det tuff konkurrens mellan er arrangörer?
– Jag uppfattar det inte så. Jag ser det mer som att vi är kollegor. Vi har nischat oss åt lite olika håll, säger Kenneth Ovesson.
– Det är mycket mervärde i att det bubblar nu i Malmös livescen. Det är bra för alla. Det skulle vara om man har otur att man skulle ha en bokning samma dag som liknar varandra. Det kan man ju aldrig komma ifrån, säger Urban Henriksson.
Totalt måste det göras en bra bit över 500 spelningar om året i Malmö. Finns det ingen risk att marknaden blir mättad?
– Det finns det alltid, säger Kenneth Ovesson.
– Jag har funderat kring det här att musiken på internet är nästan osynlig. Det är inte så mycket image eller hur man ser ut. Live är det en totalupplevelse. Det är hur man uppför sig, hur man spelar, hela grejen …. Live vill man ha något konkret. Jag tror att man är ute efter upplevelsen just nu, säger Urban Henriksson.

Inte minst handlar det om att kunna se banden på armlängds avstånd, på en liten scen.
– Jag var och kollade på The National i Köpenhamn [på Royal Arena, reds. anm.] Det är ju rätt enahanda att stå och glo på ett band som man inte kan se ansiktena på. Men jag hade ju inget val. Annars hade jag ju inte fått se dem, säger Kenneth Ovesson.
– Här handlar det om att de kommer så nära, att de kommer och snackar med fansen och står och signerar skivor, säger Urban Henriksson och fortsätter:
– Jag var och kollade på Hellacopters på Vega i Köpenhamn och till och med det tyckte jag var lite väl stort. Där fick man de där arenatrummorna och det uppbiffade soundet. Jag tycker att det är så skönt att vi har det direkta ljudet från alla instrument, det mer naturliga ljudet.

Jason Ringenberg, Glen Matlock, Jason Ringenbergs misshandlade cowboystövlar och Tav Falco’s Panther Burns.

Tips ur Folk å Rocks vårprogram

Peter Bryngelsson från Ragnarök
Lördag 18 januari.
Kenneth: ”Den tycker jag personligen ska bli väldigt skoj. Han spelar John Mayall’s skiva Blues from Laurel Canyon från början till slut.”

Gospelbeach
Tisdag 18 februari.
Kenneth: ”Som ett flummigt Byrds eller en flummig Tom Petty.”

Violet Green: A tribute to women pioneers in blues and rock n roll
Onsdag 5 februari.
Kenneth: ”Det är en föreställning där de spelar Etta James och Bessie Smith och andra kvinnor ur musikhistorien.”

Punkparty med The Brigade och Raremogens som hyllar The Clash och Ramones
Lördag 15 februari.
Urban: ”Vi brukar inte köra coverband men när det gäller en speciell hyllning kan vi göra det.”

Råå – releaseparty
Fredag 21 februari.
Kenneth: ”Det är basisten från Cardigans projekt. Tänk dig ett foto från Österlen när det är regnigt och dimmigt och så kör man stämningsfull musik till det.”

Dylan Earl & the Reasons Why + Joe Nolan
Lördag 22 februari.
Kenneth: ”Dylan Earl spelar country. Han är skitroilig live.”

The Paladins
Fredag 28 februari.
Urban: ”De kallar sin genre för country soul och kom fram samtidigt som The Blasters.” Kenneth: ”Det är lite marijuanarökt country.”
Liz Brasher & Jesper Lindell Onsdag 4 mars.
Kenneth: ”Hon är en lite mer soulig röst från Memphis.”

Mike & the Moonpipes
Fredag 27 mars.
Kenneth: ”Det är ett countryband från Memphis som spelat in på Abbey Road, Beatles studio.”

Jesse Malin & Band
Fredag 3 april.
Urban: ”Det är en New York-rockare som vi gillar allihopa. Han har producerats av Lucinda Williams. Det är en kvalitetsartist.”

Supersuckers
Tisdag 7 april.
Kenneth: ”Supersuckers är alltid roliga att se. Nu har de införlivat countryn i sin punkrock. Det är cowboyhatt och Iron Maiden-tröja.”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.