Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Crate-digging del 2: Ludwig II, Dr Mabuse och den fräcka Lola

Tysk pop och rockmusik har väl knappast rosat marknaden även om det finns guldkorn som industrirockbandet Einstürzende Neubauten, punkpopiga Die Ärzte, popbandet Nena (ja, de gjorde mer än 99 Luftballons) och rockbandet Ina Deter Band (vars album Neue männer brauchst das land jag gärna kommer tillbaka till). Ett gäng hårdrocksband av mer eller mindre hög kvalitet har det också blivit. Man skojar till exempel inte bort Helloweens tidiga album.

Men det fanns en tid när tysk rockmusik verkligen låg i framkant; så långt i framkant att brittiska musikjournalister kände sig tvingade att hitta på ett öknamn för den. Vi pratar om en period från slutet av 60-talet till mitten på 70-talet och öknamnet var krautrock – ett öknamn som kom att vändas till något positivt i och med att den likaledes brittiske musikern, författaren och antikvarien Julian Cope (från Teardrop Explodes och en ganska lyckad solokarriär) i mitten av 90-talet släppte boken Krautrocksampler (en bok som idag kostar överraskande höga belopp på antikvariatsajter) som återger musiken dess heder.

Det vore fel att säga att krautrock är en genre, även om det finns gemensamma i nämnare i förhållningssätt, i sökandet efter nya vägar och det nära förhållande till såväl konstmusiken som till den lite friare jazzen. Samtidigt är det inte svårt att hitta skillnader mellan band som Kraftwerk, Tangerine Dream, Can och Neu!.

Det är inte ofta jag snubblar över originalutgåvor av plattor från den eran men för några veckor sedan hittade jag ett exemplar av Amon Düül II:s album Made in Germany. Tyvärr är det inte den tyska dubbel-lp-utgåvan utan den enkel-lp-variant som såldes utanför Tysklands gränser. Å andra sidan hade prislappen sett helt annorlunda ut om det varit det …

Amon Düül var ett kollektiv i München som arrangerade konserter för att dra in pengar till kollektivet där såväl medlemmar som kunde spela instrument som de som inte kunde det medverkade. I samband med att man erbjöds skivkontrakt drog sig de mer kompetenta medlemmarna i kollektivet ur och startade eget, därav siffran två i bandnamnet. Det nya bandets tre första album, Phallus Dei, Yeti och Tanz der Lemminge, släppta mellan 1969 och 1971 brukar räknas till krautrockens mästerverk och Made in Germany från 1975 som deras sista stora platta.

Det kabaré-inspirerade omslaget sätter gruppens ena vokalist, Renate Knaup, i Marlene Dietrichs gamla paradroll som ”Die Fesche Lola” (den fräcka Lola) i Josef von Sternbergs film Den Blå Ängeln från 1930. Tillsammans med texternas referenser till såväl den bayerske 1800-talskungen Ludwig II:s död (Ludwig II var han som byggde sagoslottet Neuschwanstein som står som förebild för Törnrosaslottet) som till det fiktiva kriminella geniet Dr Mabuse från Norbert Jacques bok och Fritz Langs 20-talsfilmer placerar det skivan i en både intellektuell, ekivok och ganska skruvad tysk kulturtradition.

Visst är det, som så mycket annat släppt under eran, ganska pretentiöst och det finns ett pompöst drag av rockopera över skivan. Samtidigt är den skamlöst underhållande, lekfull och stundtals lite fånig på ett ganska skojigt sätt.

Now she’s gone I see it clear
Spent my days in useless fear
Because she misses – my sweet kisses

Den sista refrängen på Dreams med det (får man förmoda) medvetet töntiga rimmet följs av att sångaren gör tre kyss-ljud. Ja, det är fånigt men det lyckas med att locka fram ett leende.

Ställd bredvid debuten Phallus Dei och dess friformsinprovisationer börjar man nästan undra om det här verkligen är samma band. Made in Germany är en helt annan best. Den sträcker sig över ett vitt musikaliskt spektrum från en lek med tango till acidrock, proggrock, eleganta jazz-utflykter, kabarét-visor och schlager. Trots de breda influenserna så lyckas man hålla det hela sammans med utsökt stilsäkerhet och kompetenta musikerinsatser.

 

Crate digging del 1: Två fyllon gick in i en bar

Det har varit tyst om bloggen länge nu och skälen till det är väl tämligen uppenbara. Den senaste gången jag såg livemusik i verkliga livet var i december och då var jag ensam på plats som inte jobbade med produktionen. Om jag saknat det? Jo, tack. Väldigt mycket, faktiskt. Och gör så ännu även om det förhoppningsvis startar upp på riktigt snart.

Förutom det så har jag varit och är ett tag till i coronaexil på min andra hemmaplan i Göteborg. Men helt har jag inte kunnat släppa musiken. Det har blivit en del (läs: väldigt mycket) grävande i backarna hos de butiker som säljer begagnad vinyl. Och en hel del har fått följa med hem. Det här är en av de skivorna.

På omslaget till The Lost Weekend sitter de i en bar. Danny ser packad, högljud och skrävlande ut, medan Dusty har ett mer lurigt ansiktsuttryck. Bartendern, en äldre tunnhårig man, ser måttligt road ut. Man får intrycket av två berusade polare i en bar som drar skrönor för varandra och vem som helst i omgivningen som vill (eller kanske snarare orkar) lyssna.

Man ska inte döma hunden efter håren eller skivan efter dess omslag. Utom i det här fallet, då. Danny & Dusty och deras förlorade helg är precis vad den ser ut att vara: ett gäng polare som stänger in sig i studion, dricker enorma mängder öl och spelar rock n roll.

När man lägger skivan på tallriken och låter nålen hitta sitt spår kommer synintrycket på intet sätt på skam. Danny byter textrader med Dusty och i Song for the dreamers, refererar de till så väl Al Capone som gamle fjäderviktsvärldsmästaren Bobby Chacone och författarinnan Pearl S. Buck. Bakom dem slirar sig barbandet fram genom ett slags tidig americana byggd på en solid grund av rock, soul och honky tonk.

Nu är de här fyllepolarna inte vilka som helst. Danny är Dan Stuart, sångare och gitarrist i Green on Red. Dusty är Steve Wynn, hans motsvarighet i Dream Syndicate. Det är alltså frontmännen i Paisley Underground-scenens två största band som gör gemensam sak.

De har med sig pianisten Chris Cacavas från det förstnämnda bandet och trummisen Dennis Duck från det sistnämnda. Dessutom medverkar tre fjärdedelar av det tredje av de stora banden från scenen, Long Ryders. Att det fjärde, The Bangles, inte medverkar kan möjligen ha att göra med att det borde ha varit i den här vevan, när albumet spelades in, som de fick ett telefonsamtal från Prince som skulle leda till att de ett år senare släppte sin genombrottssingel Manic Monday och lämnade Paisley Underground bakom sig för stjärnstatusen.

Ryktet säger att The Lost Weekend spelades in under under en enda helg i februari 1985. Under en enda 36 timmar lång och mycket drucken inspelningssession satte man grunderna. Loser-romantiken står som spö i backen och det är smittande uppsluppet. Eller som Robert Christgau, legendarisk musikkritiker i The Village Voice, skrev: ”skivan är mindre ambitiös och med tillfredsställande än något endera bandet presterat på egen hand”.

Jag är inte säker på att jag håller med fullt ut även om jag förstår vad han menar. Jag håller nog Green on Reds ep No free lunch en smula högre. Det samma gäller Dream Syndicates Ghost Stories, men den kom å andra sidan inte ut förrän tre år efter The Lost Weekend. Och det hindrar inte att The Lost Weekend är en riktigt sympatisk platta.

* * *

Att döma av tack-texterna på baksidan av albumet tycks den sorgsne bartendern vara Bob Breedon och baren i fråga Bob’s Frolic Room, en legendarisk sylta i Hollywood som slog upp sina dörrar när förbudstiden (alkohol var förbjudet i USA mellan 1920 och 1933) upphörde. Baren figurerar även i filmer som LA Confidential, Gone in 60 seconds, The Black Dahlia och Once upon a time in Hollywood.

* * *

Dan Stuart och Steve Wynn dammade av namnet Danny & Dusty drygt två decennier senare när båda åter bodde i samma stad, nu i New York istället för Los Angeles. Med delvis andra spelkamrater släppte de 2007 den något mognare (och lite tråkigare om än inte helt oävna) Cast Iron Soul.

Magisk konsert framför tv:n

I brist på konserter så fungerar det till nöds hemma framför tv:n också. Foto: Ralph Bretzer

Hon sitter där i baren på Babel med den nylonsträngade gitarren i knät. Ljuset är nedtonat. På borden omkring henne står tända kandelabrer. Fingrarna plockar gitarrens strängar. Så öppnar hon munnen.

Fälten där intill dig
trädens sus som söver dig
när du slumrar till i det fria
dagar vi drömmer om 
tiden som har sin gång 

Moonica Macs röst är välmodulerad med distinkt topp och en fyllig tydlig botten. Artikulationen och fraseringen är utsökt. Texten är viktig och hon förmår att förmedla den. Hon sjunger på samma gång lekfullt och exakt. Det finns också en vänlighet i tilltalet som jag tycker om.

Hon lämnar sitt bord, går förbi baren och upp på scenen och tar plats mellan bröderna Hannes och Linus Hasselblad på piano respektive gitarr för en känslosam Stark och sårbar, titelspåret från hennes debutplatta som kom förra året. Samspelet är utsökt, bröderna lämnar plats för varandra och låter Macs röst stå i rampljuset.

Foto: Grant M Purdy

Moonica Macs knappt timslånga spelning är en del av den digitala festivalen Från Malmö och bjuder på en smått magisk stund framför tv:n. Det kan naturligtvis inte jämföras med att vara på plats i verkliga livet men det märks att den livestreamade spelningen som form börjar hitta sin egen plats.

Filmteamet på Babel har gjrot ett gott jobb med att hitta en närhet och ett uttryck som inte nödvändigtvis efterliknar hur det ser ut nerifrån publikplats. De utnyttjar olika miljöer och de möjligheter som lokalen ger. Här någonstans finns den livestreamade konsertens existensberättigande även bortom pandemin.

Moonica Mac tillsammans med Hannes och Linus Hasselblad. Foto: Grant M Purdy

I en intervju med Göteborgs-Posten för något år sedan beskrev Moonica Mac sin musik som en blandning av Monica Zetterlund, Emmylou Harris och Fleetwood Mac (därav artistnamnet, hon heter egentligen Lisa Brolander). Så mycket av de två sistnämnda hör jag inte i musiken men däremot ganska mycket av den förstnämnda.

Det handlar dels om röstkontrollen, fraseringarna och, inte minst, sättet att få texten att bära hela vägen fram till lyssnarens medvetande; det elementet i Zetterlunds musik som hämtar mer från visan än från jazzen.

Arvet hörs tydligt i tolkningen av Barbro Hörbergs Med ögon känsliga för grönt, en låt som även Zetterlund hade på sin repertoar. Men Moonica Mac har sin egen personlighet. Den står för sig själv, bortom referenserna.

Inte minst märks det när hon tar De kallar oss Mods-ikonen Kentas Just idag är jag stark och gör den fullt ut till sin egen. Det är mindre alkisromantik och Hammarbys ståplatsläktare och mer allmänmänsklighet. Låten, som är hennes senaste singel, är värd ett liv bortom det fotbollslag som den förknippas med, lite som Liverpool FC:s Rodgers och Hammerstein-komponerade You never walk alone.

Foto: Grant M Purdy

Konsten och musiken går hand i hand

I Carolina Falkholts ateljé står en stor målning på ett staffli. Den är ett pågående projekt som hon arbetat med sedan hon flyttade in vid årsskiftet.  Alla bilder foto: Ralph Bretzer där inte annat anges.

För fem år sedan släppte konstnären Carolina Falkholt sin första skiva. Nyligen kom första singeln, “Healing process”, från det som ska bli hennes nya album. 
– Jag tänker att musiken kan vara helande. För mig är den det, säger hon.    

Alldeles vid foten av Göta Älvsbron i Göteborg ligger Läppstiftet, en av stadens signaturbyggnader. Det officiella namnet är Lilla Bommen, men det används knappt av någon. Arkitekten Ralph Erskines postmodernistiska, för att inte säga närmast brutala, byggnad står i stark konstrast till den konst som skapas i en ateljé på bottenvåningen.  

Här huserar Carolina Falkholt som för en bredare allmänhet gjort sig känd för väggmålningar med organiska, nästan lite psykedeliska, former där kroppsdelar har en framträdande plats. I ateljén står en enorm tavla på ett staffli, ett work in progress som hon hållit på med sedan årsskiftet. Tavlor är en förhållandevis ny del av hennes konstnärskap. Det började hon med i samband med att hon fick sitt Iaspis-stipendium som gav henne möjligheten att under ett års tid, mellan 2017 och 2018, ha en studio i New York.  

Carolina Falkholt Ystads konstmuseum 2015. Foto: Sarah van der Stad

– Jag stod där och tänkte: Vad ska jag göra nu? Då började jag teckna och måla i mindre format som man kunde hänga på väggarna, berättar hon. 
– Jag älskar ju att måla monumentalt, stora väggar. Då är det som att hela världen kommer in för man står där ute blottad med sina känslor och sin stress för att man ska ha upp den här stora väggen bara på några dagar och tvingas plocka fram allsköns superkrafter.   

Det lilla formatet var som en lite ny värld. På duken upplevde hon en total, nästan skrämmande, frihet där hon fick tid på sig att arbeta utan att världen utanför trängde sig på. 
– Det är också därför jag velat göra musik, och också släppa musik, för att kunna lyssna på min egen röst när jag skapar de här stora bilderna. Det är alltid så mycket åsikter kring vem jag är och vad jag gör, och som kvinna hur jag ser ut, hur jag rör mig och vad jag har för kläder. Jag har velat stänga ute allt det. Då har skapandet av egen musik varit väldigt bra. Då kan jag bara lyssna på min egen röst när jag målar och intala mig själv de saker, tankar och sanningar som jag intresserar mig för om och om igen för att förstå vad jag egentligen menar och hitta vidare associationer.  

Konstnären och musikern Carolina Falkholt fotograferad i sin ateljé i Göteborg.

Musiken är intimt sammanflätad med hennes bildkonst. Varm, elektronisk, suggestiv för den tankarna till 90-talets trip hop- och electronica-scen, om än i modern tappning. 
Nysläppta singeln “Healing process”, som är producerad av Christian Ekerfors som också producerat Falkholts kommande album som släpps i samband med hennes utställning på CF Hill semare i år, knyter an till just en sådan; sorgearbetet efter att hennes gode vän Hugo dog vid tågspåren i samband med att han var ute och målade. Låten hade då varit på väg ett tag.  
– Han var en väldigt ung graffitimålare som jag samarbetat med.  I sorgen som uppstod kände jag att jag ville släppa låten för att den passade in på temat, att också läka en sorg. Och jag vet att han hade velat lyssna på dem.  

För Carolina Falkholt har bildskapandet och musiken hängt ihop redan från början, även om hon inte släppte sitt första album, “Ord, ljud och kön”, förrän för fem år sedan. Graffitin har sina rötter i hip hop-kulturen och det är också därifrån hon hämtar musikalisk näring. 
– Det är det här beatdrivna språket med rim och resonans. Det är texter och ord som målar bilder. Det är som två dimensioner av samma värld på något sätt. Sedan har det bara utvecklats och följt med genom livet som ett skissmaterial. Jag har spelat in en massa låtar som är skisser för målningar. Sedan är det målningar som är skisser för låtar.   

Carolina Falkholt målar husvägg i Osby .2018. Foto: Magnus Wahlström

Hon berättar hur hon redan i tidig ålder fick till sig idéer som melodier och små texter. En sådan idé kunde manifestera sig när hon var ute och gick, sedan fick hon gå och sjunga på den till hon fick möjlighet att teckna ned den i sin skissbok. På den tiden fanns inte mobiltelefoner som man kunde spela in med. 
– Sedan skaffade jag inspelningsutrustning så att jag kunde börja spela in melodierna. Jag skaffade en trummaskin på 90-talet, för de är alltid ganska beatbaserade, de här sångstrukturerna, och inte så sfäriska.   

Upprepandet i musiken går igen i hur hon bygger upp sina bilder, inte minst de väggmålningar som på skånsk mark finns i bland annat Osby, Ystad och Simrishamn. Det är, som hon själv beskriver det, små fjäderliknande strukturer av ringar och spiralformer som rör sig och flyter över ytorna. Vissa motiv kommer ständigt igen: öron, händer och könsorgan. På samma sätt byggs låtarna upp kring rytmiska figurer och mantran som upprepas över en föränderlig melodi. 
Det var när hon kom till New York som 19-åring i mitten på 90-talet hon hittade sin musikaliska röst.– Det var då jag började våga ge uttryck åt min sång och mitt låtande. Då höll jag redan på att måla. Jag tror att det alltid har hängt ihop. I min röst och i färgerna har det funnits något bärande starkt och viktigt som jag alltid har velat utforska.  

samband med en Way out west-festival för tio år sedan kunde man se den processen i aktion när hon, under sitt graffiti-alias Blue, målade live tillsammans med graffitikonstnären Nug parallellt med att de skapade musik tillsammans med cellisten My Hellgren som Falkholt har duon My Blue Hell med. Det är så hon vill arbeta på scen, mer som en performance än en regelrätt konsert.  
– Väldigt länge var musiken för mitt eget personliga bruk. Jag är ganska introvert av mig så jag har haft det för mig själv. Jag är mer av en studiomusiker som gillar jam sessions i studion. Jag älskar inte lika mycket att stå på en scen och ha en publik som tittar på. 
– Nu får man ju inte ens spela ute men när man får det igen så vill jag bygga upp det som en slags scenkonst med en massa visuella aspekter.  

Hon beskriver det som en speciell känsla när de första singlarna och sedan det första albumet släpptes, känslan av att de nu fick leva sitt eget liv. Det roligaste är, tycker hon, att de finns på Spotify så att hon själv kan använda dem i sina Stories på Instagram, små konstverk i sin egen rätt.  
– Det kändes som när jag gjorde min första bok 2015. Det tar en annan sorts energi. När man skapar någonting så når det ut i rummet och för att nå ut bortom det, in i andra rum, så kräver det en lite administrativ läggning som jag inte alls har haft i mitt liv men som jag tvingats att skaffa mig. Jag tror att det har haft att göra med en osäkerhet: Är jag tillräckligt bra? Men då har jag ställt mig frågan: Tillräckligt bra för vem? Jag har alltid varit tillräckligt bra mig själv. Och har jag inte varit det så har jag förbättrat mitt uttryck. Jag gillar ju det jag gör, annars hade jag inte fortsatt att göra det.  

Vi pratar om tonåren, om hur hon började gå på ridgymnasium i nordvästra Skåne. Det var där hela hennes tankevärld tog sin form. Hur hon kände sig dragen till de lite flummiga esteteleverna som hon inte hade träffat så många av under uppväxten i Dalsland. Hon berättar om hur hon för några veckor sedan hittade en bild från när hon som 18-åring hade gjort en jättestor (och enligt henne själv jätteful) graffitimålning. Hennes ansikte på bilden var bortristat – hon ville ju inte bli igenkänd tillsammans med sin tag.
– Det var ganska gulligt. Jag har idag en snart 18-årig dotter och hon skulle aldrig få för sig att göra något sådant. Och det är jag glad för. Samtidigt: vilket mod att våga göra något sådant, att bara våga uttrycka sig och känna att man har rätt att göra det.   

– Då var jag såklart anonym och drogs in i den anonyma kulturen men när jag fick henne 2003 så var jag tvungen att bli en människa. Innan kände jag mig mer som en sagofigur som hade ett alias. Graffitinamnet och hela den identiteten kunde jag kontrollera genom mina målningar och musiken och det jag gjorde. När jag fick barn så drogs jag tillbaka till min verkliga människoidentitet. Det var en ganska svår väg tillbaka till att bli Carolina därifrån. Men det gjorde jag för jag hade ju barn och det har alltid varit viktigare för mig att vara mamma än att vara konstnär. Det kommer alltid först. Inte så att jag gav upp konsten men det var väldigt svårt att vara ute på nätterna och måla graffiti när jag skulle hålla på att amma. Det gick inte ihop.  

Vägen tillbaka kom genom att slå sig samman med andra graffitimålande föräldrar och göra en stor manifestationsmålning med barntema. Nästa steg var Grafitta som har kommit att bli ett slags samlingsbegrepp för hennes konstnärskap
– Det var för att jag kom på att jag inte kunde förlika mig med graffitins machovärld, med alla de här reglerna som finns, att man måste göra allting olagligt. Det hade jag inte möjlighet att göra längre när jag hade barn. Jag kunde inte riskera något fängelsestraff. Jag var tvungen att komma på en egen konstform som var en blandning mellan graffiti och konstinstitutionen. Däremellan fanns jag med mitt språk. Jag gjorde en utställning på Göteborgs konsthall, både som curator och utställande konstnär, och började ställa ut på stora institutioner och göra stora konstprojekt.   

I mitten: väggmålningen På armlängds avstånd som fanns på en vägg i Simrishamn i fem år innan den målades över (foto: Ludvig Thunman). Till vänster: från utställningen Art Wars på Pannhuset vid Röda sten i Göteborg (foto: Ralph Bretzer). Ovan till höger: Train of thoughts på Wanås (foto: Britte Motigny). Nedan till höger: Parksskolan i Ystad (foto: Pressbild).

 I Simrishamn har en av Carolina Falkholts väggmålningar målats över efter fem år. Hennes verk Train of thoughts som står på Wanås har både vandaliserats och har fått färgen på ena sidan uppäten av alger. I Avesta har färgen på en väggmålning flagnat bort för att den var gjord på en annan typ av färg. Till Wanås ska hon i vår och göra en ny målning på den tågvagn som utgör stommen för verket. 
– Man får göra nya målningar. Det är bara kul att man kan uppdatera verken. Det är inte för evigt. Det är inte direkt graffitins natur heller att vara för evigt ristad i sten.

Känner du att det här med att verk vandaliseras blir en del av verket? 
– På ett sätt så har det blivit det, att man har fått omformulera en del av dess agens, den springande punkten har fått springa vidare istället för att stanna på väggen. Det är från situation till situation hur man hanterar det.
– Den första minnesmålningen jag gjorde till Hugo vandaliserades redan efter någon vecka men det kunde man nästan tänka sig. Gatan är vild och otämjd och ibland otrevlig. Det får man räkna med.

Stereo Total-sångerskan död

Stereo Total med medlemmarna Brezel Göring och Françoise Cactus. Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Françoise Cactus. sångerska i fransktyska duon Stereo Total har avlidit i sviterna av bröstcancer. Hon blev 56 år gammal.

På sensommaren 2007 kom jag till Malmö och började arbeta på Skånska Dagbladet som då storsatsade på sin nya webbredaktion. I samma veva började jag doppa mina tår i stadens livaktiga musikliv. Jag såg Sahara Hotnights spela på Stortorget under Malmöfestivalen det året men mitt första besök på stadens klubbar och spelställen var på Inkonst i slutet av november. På scen stod den fransktyska electropop-duon Stereo Total.

Jag hade väl då inte hört så väldigt mycket med dem, trots att de då hållit på i nästan 15 år, men gillat det lilla jag hört. På scen blev jag fullständigt charmad.

De såg apparta ut, på ett väldigt gulligt sätt. Fransyskan Françoise Cactus (egentligen Françoise van Hove) på sång och (ibland) slagverk och tysken Bretzel Göring (Friedrich Ziegler) på gitarr och synt kunde ha kommit från två helt skilda världar. Cactus såg ut som om hon var på rymmen från en bibliotekariekonferens i kulörta kläder och kulturtantglasögon medan Göring såg ut som en lätt överårig punkare.

På något sätt gick deras visuella framtoning perfekt ihop med deras muskaliska. Ta lite småsliskig fransk schlager (tänk Serge Gainsbourg eller François Hardy) och blanda det med tysk dito och placera det på det återförenade Berlins elektroniska DIY-scen. Strössla med lite Weimar-dekadens, new wave-kantighet och garagerockskrammel och du kommer ganska nära. Själv associerar jag till band som Les Rita Mitsouko, Devo och B52’s.

Det vinglade hit och dit – det gör deras musik på skiva också – och det var en del av charmen. Det hemsnickrade med synt- och trumljud som lät som de kom från en leksak snarare än ett ”riktigt” musikinstrument i kombination med de klistriga refrängerna fick mig att le och sjunga med i låtar jag aldrig hört innan.

Texterna, oftast sjungna på tyska, franska eller engelska, kunde handla om trekanter, manliga prostituerade eller Andy Warhol, oavsett vilket var det alltid lika kitchigt och gulligt. Samtidigt förmedlade de känslan av ett band som, medvetet eller omedvetet, skrev in sig i en längre intellektuell tradition som knyter an till såväl dadaismen som till 60-talets popkonst och tankar kring intertextualitet.

Framför allt visade Stereo Total att popmusik kan vara smart och korkad, rolig och tankeväckande samtidigt. Men nu är det över. I onsdags dog Françoise Cactus i sviterna av sin bröstcancer och världen har blivit en säregen och lekfull röst fattigare.

En legendar går i pension

Kris Kristofferson på scen i april 2019. Foto: Owen Sweeney/Invision/AP/TT

Kris Kristofferson, som fyller 85 till sommaren, har lagt gitarren på hyllan och pensionerat sig. Den nyheten kablade TT ut under torsdagen. I praktiken ska han egentligen ha pensionerat sig redan förra året men det har inte blivit officiellt förrän nu. Den legendariska countryartistens facebooksida har inte uppdaterats sedan förra sommaren. Sonen John tar nu över ansvaret för faderns affärer.

 ”Om det fanns ett Mount Rushmore för låtskrivare skulle Kris vara med där”, säger Clint Higham, vd för Morris Higham Management som representerar Kristofferson i ett uttalande. Och det har han naturligtvis rätt i. Den forne Oxford-studenten, helikopterpiloten i armén och skådespelaren (han fick en Golden Globe för A Star is Born mot Barbara Streisand men jag minns honom bäst som ”Rubber Duck” i Sam Peckinpahs ”Convoy”) är en högst remarkabel låtskrivare som skriver in sig i samma kader som Johnny Cash, John Prine, Guy Clarke och Townes van Zandt.

”Help me make it through the night”, ”Me & Bobbie McGee”, ”Sunday morning coming down”

Hade Kris Kristofferson bara skrivit de tre låtarna hade det snudd på räckt till legendstatusen. Tre odödliga klassiker som lyfts till skyarna av artister som Elvis Presley, Janis Joplin och Johnny Cash. Och här i Sverige var ”Me & Bobbie McGee” allerstädes närvarande i min barndoms radioapparater i form av Lalla Hanssons ”Anna och mej”.

Till vänster tillsammans med dåvarande hustrun Rita Coolidge på scen 1973. Till höger på Century Placa Hotel i Los Angeles 1987. Foto: AP/TT

Men Kris Kristofferson skrev så oerhört mycket mer. ”The silver tongued devil and I”, ”From the bottle to the bottom”, ”Jody and the kid” … Allt som allt 18 studioalbum från den självbetitlade debuten 1970 till 2016 års The Cedar Creek Sessions. Lägg till det ett antal plattor gjorda tillsammans med andra artister, däribland som en del av countrysupergruppen The Highwaymen, där han delade scen med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings.

Det är just som låtskrivare han skrivit in sig i mitt hjärta. Som sångare var han, i ärlighetens namn, mer habil än exceptionell. Det är som låtskrivare och som en frispråkig röst – en progressiv man i den inte sällan konservativa kontexten countrymusik. Bland ett antal Grammy Awards, Lifetime Achievement Awards och medlemskap i Country Music Hall of Fame kan han även räkna in ett Free speech award från First Amendment Center/Americana Music Association.

Personligen fick jag se honom en gång på scen. Det var sommaren 2010 på Trädgårdsföreningen i Göteborg och jag minns den spelningen med värme. Det gör också Frida Öhrn i Cookies n Beans som spelade förband den kvällen. Vi kom in på ämnet när jag intervjuade henne i november 2019 inför den Diggiloo-turné som av naturliga skäl aldrig blev av.

Trots att det gått tio år minns hon tillfället utan att behöva leta i minnesarkivets skrymslen.
– Den spelningen … satan vad roligt, säger hon.

Att minnet är så tydligt är kanske inte så konstigt med tanke på vad som händer på spelningen.
– Han kom upp på scenen med oss och vi var som fågelholkar. Jag fick ju sjunga ”Help me make it through the night” med honom. Det kommer jag aldrig att glömma.
– Och då hade vi ändå hängt lite med honom i logen och han sade att vi ”sounded like mountain angels”.

Malmö möter London i livestreamad jazz-serie

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist bakom pianot och Adrian Cox på sång och klarinett.

Det är onsdagskväll och Babel ser öde ut från gatan. Affischerna på fasaden berättar om november månaders spelningar trots att vi är halvvägs in i december. Lite så känns det. Det har varit två månader utan spelningar för mig och det börjar kännas i kroppen. Vetskapen att ikväll, ikväll ska jag få se musik skapas live på en scen framför mig har, trots att jag är den ende som kommer att se det som inte är direkt involverad i produktionen, gjort mig lite stissig hela dagen.

Så öppnas sidodörren till den forna kyrkan, som blev jazzklubb, som blev mer allmän scen för livekultur och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club släpper in mig. Där inne är det uppriggat på scen och klarinettisten Adrian Cox från London och pianisten Sven-Erik “Svempa” Lundeqvist värmer upp och känner på varandra musikaliskt. De har aldrig tidigare spelat tillsammans, undantaget en halv låt när Lundeqvist satt in vid Cox gig på Golden Gator Jazz Clubs sista arrangemang på numera nedlagda Ground Floor i slutet av oktober. 

Trots det hittar de båda skickliga musikerna – Cox är ett etablerat namn på den internationella jazzscenen som även spelar saxofon med och är manager för ska-bandet Bad Manners – varandra väl i den lite äldre jazz-traditionen. Senare under kvällen ska vi få höra deras tolkningar av låtar från bland andra Benny Goodman, Louis Armstrong och Django Reinhardts repertoar. 

Det var också då, eller kanske mer korrekt på efterfesten efter den där spelningen på Ground Floor, som fröet till det som jag nu ska se smygpremiären av såddes. Adrian Cox har gjort livestreamade spelningar ända sedan London försattes under lockdown första gången i våras och längtan efter att spela musik blev för stor. Tanken är nu att streama spelningar parallellt från London och Malmö. På scen i London ska Adrian Cox spela med olika musiker och från Babel i Malmö ska Sven-Erik Lundeqvist göra detsamma. Livesändningen ska sedan växla mellan Malmö och London, det ska även föras ett samtal mellan de båda scenerna och man ska ha ett gemensamt tema. 

– Det viktigaste av allt är kanske att vi ska vara så aktiva och inkluderande i chatten som vi kan med de som tittar och lyssnar så att vi direkt under programmet kan lyfta en fråga eller ett glatt tillrop därifrån till musikerna på scenen så att de kan svara direkt, berättade Cecilia Löfberg när vi pratades vid på telefon inför streamingen.

– Om man dessutom kan få igång att de som tittar börjar prata med varandra så får man en gemenskap som gör att man glömmer bort att man inte är på plats. Det är som när man går ensam på en konsert och i pausen går och tar något att dricka eller står i kön till toaletten, så börjar man prata med en främmande person. Jag vill flytta över den gemenskapen online.

En gång i månaden under våren ska denna serie livestreams, där London möter Malmö, äga rum med start i slutet av januari (definitivt datum är inte spikat än). Inför denna smygpremiär har dock Adrian Cox flugit hit. Det är Lundeqvists flyhänta fingrar som dansar över klaviaturen och så Cox röst och klarinett som med pondus styr skutan. Efteråt slår vi oss ned i en soffgrupp i baravdelningen. Adrian Cox, Cecilia Löfberg och jag. Första frågan är självklar. Hur känns det att göra en spelning där man inte ser publiken och får den feedback som man normalt får under ett gig.

– I början kändes det väldigt underligt, säger Adrian Cox, men i efterhand, när man går tillbaka och tittar på kommentarerna, så märker man att det var människor där. Och för mig, som artist, håller det mig mentalt frisk att göra uppträdanden, att veta att på söndag, då ska jag göra det här. Jag har samma approach om jag spelar för en livepublik eller en kamera. 

Han berättar att han när han började göra livestreamade spelningar svarade han alla som skrev till honom, något som kunde leda till 50 eller 60 e-mails per spelning vilket ledde till pågående konversationer.

– Plötsligt var jag involverad i de här människornas liv. “Hur går det? Hur mår Fred? Har din hund blivit frisk?”. Det handlar om en gemenskap.

Det har gått extremt kort tid, mindre än två månader, från att idén föddes till att den nu är sjösatt. Det är en av orsakerna till att smygpremiären sker enbart från Malmö.

– Vi bestämde att köra den 16 december och jag trodde inte att jag skulle kunna få loss den studion jag ville vara i på så kort varsel så jag sa: varför flyger jag inte bara till Malmö så kör vi där första gången, säger Adrian.

– Man kan gå åt två håll i sådana här tider, säger Cecilia. Man kan tänka att allting är så himla jobbigt eller så kan man tänka: “Det här var annorlunda, jag är inte glad längre och jag behöver bli glad och jag måste göra något för att bli det. 

– Vid den här tiden förra året, var jag på väg ut på turné i Sydamerika som skulle följas av en turné i Europa, jag hade inte en tanke på livestreaming men det är en ny tid nu och nu får man tänka om och se hur vi ska göra det här större och bättre, säger Adrian.

Ett nytt medium håller på att födas framför våra ögon.

På sätt och vis är det ett nytt medium vi ser födas med livestreamade spelningar och man kan tydligt se under våren och sommaren hur människor har prövat sig fram. I början var det ofta dålig ljussättning och ibland dåligt ljud. Inte sällan såg man delar av den yta där publiken normalt skulle stå vilket fick till följd att det kändes tomt och ödsligt.

– Folk visste inte hur de skulle göra det, säger Adrian. Alla har nya kompetenser nu. När jag gjorde mina första livestreams i London kommer man dit och det är två kameror och en laptop, en person som filmade och körde ljudet och en som spelade. När jag gjorde en igår kväll så var det ett team på sju kameramän och en hel apparat.

– Samtidigt är det viktigt att inte göra det för komplicerat för då blir folk distraherade och då handlar det inte längre om musiken. Det handlar om att folk ska kunna se och att ljudet ska vara bra. Det tycker jag att de satte ikväll.

– Och det måste finnas interaktion, fyller Cecilia på. Om det är musikerna som gör det, eller en presentatör, spelar mindre roll. 

Viktor Andersson, bandbokare på Babel och ordförande för Skånsk Live, och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club, under scensamtalet som var en del av livestreamen.

Någon speciell jazzstil är inte satt för den här serien streamar som går under titeln Jazz Rehearsed och Adrian Cox utesluter inte att man kör ett tema som Johnny Cash- eller Beatles-låtar under någon av spelningarna. Och det är kanske inte så konstigt med en artist som ledigt rör sig mellan den gammaldags jazz som bjöds på scen tidigare under kvällen, modernare jazz på senaste plattan Now is spring och punkigt röjig ska med Bad Manners.

– Det är galet Jag gjorde en spelning på Royal Albert Hall förra fredagen inför tusen personer, det största antal de då tillät – och det är slut med det nu – medan Bad Manners spelar för en publik mellan 500 personer på en måndagskväll upp till 18 000 i Mexico City. Jag älskar mitt liv. Jag åker på galna turnéer med Bad Manners och jag kan komma tillbaka och göra sådana här saker. 

Han berättar om hur han flög tillbaka från den där Sydamerikaturnén under två dagar för att göra en spelning med superstjärnan Wynton Marsalis på Jazz at the Barbican och hur han kom in där mer eller mindre direkt från en 27-timmarsflygning, fortfarande bärande vita Doctor Martens-kängor. 

– Bandet kollade på mig som: vem är det där? Men jag tar med mig erfarenheter från alla sådana saker.

Hur fungerar det att spela med någon som man aldrig spelat med tidigare, som nu med Sven-Erik Lundeqvist?

– Vi är båda jazzmusiker och det är ett språk som man lär sig. Vi lyssnar båda samma typ av artister och när vi bestämde oss för det här konceptet sade jag: sänd mig några låtar. Det gjorde han och jag kunde alla de låtarna. Idag körde vi igenom dem.  Jag tenderar att leda musiken. Jag kan ge tecken att att nu tänker jag göra det här eller det här. 

– Du tog en stor risk med det här, säger Sven-Erik Lundeqvist som anslutit sig till oss. Du har ju inte hört mig spela innan.

– Det handlar inte om spelet, det handlar om personen, säger Adrian med ett skratt. Och jag hörde dig spela det där lilla keyboardet på den där efterfesten.

Vi pratar om den äldre jazz som bildat tema för kvällen och Adrian håller en utläggning om förebilder som Cannonball Adderley, Sidney Bechet och Louis Armstrong. Hans entusiasm för musikstilen går inte att ta miste på.  

– Jag försöker lära mig den här stilen, säger Sven-Erik. På min egen skiva spelar jag bebop och mer modern musik. Men min pappa gillade traditionell jazz, den musiken finns djupt rotad i mig och jag tränar på att spela den varje dag. Adrian är en mästare på den här stilen. För att komma in i musiken finns det ett antal tricks man kan använda, om man använder dem så kommer det genast att referera till den här stilen. Grejen är att Adrian inte använder dem i särskilt hög utsträckning. Det är det som det handlar om, att knyta an med en era utan att köra med tydliga knep.

Se onsdagens livestreamade spelning här.

 

Nostalgi och undergång i Stålenhags bildvärld

Himlen är grumlig och giftigt gröntonad. Svartgloberna, de svarta kloten som av okända skäl bara dök upp, svävade i luften och sakta förgiftade vår atmosfär, lyckades till slut knäcka civilisationen. Jordytan är täckt av aska och städerna lagda i ruiner. Mänskligheten, den lilla spillra av den som lever kvar, har tvingats under jord – i högst bokstavlig mening. Ovan densamma kan bara några få för mänskligheten tidigare okända växter överleva.

I denna skrämmande värld utspelar sig en gåtfull berättelse om skuld och hämnd.

I konstnären Simon Stålenhags nya bok, Labyrinten, lämnar syskonen Sigrid och Matte, tillsammans med pojken Charlie, tryggheten i det underjordiska samhället Kungshall för att i ett terrängfordon ge sig ut på en forskningsexpedition till orten Granhammar på ytan. De inkvarterar sig i vad som på insidan ser ut som en kontorsbyggnad frusen i ett evigt 80-tal där den för läsaren främmande samtiden möter ett desto mer bekant förflutet. De fotorealistiskt skildrade detaljerna – stolar, kranar, lampkontakter, gångjärn och termosar – ger ledtrådar till när tiden tog slut på ovansidan och allt mänskligt frystes in. Simon Stålenhag själv var bara fem år gammal när 80-talet tog slut, ändå har han ett fantastiskt bildminne från tiden och ett öga för detaljerna som sätter tidsandan i hans alternativa verklighet.

Det började med bilderna. Simon Stålenhag skapade nostalgiskt färgade bilder från ett väldigt svenskt 80-tal, lagda ovanpå dem – som overheadbilder – ett fantasilager med märkliga och fantasifulla, men också övergivna, maskiner. Bilderna gjorde succé på nätet och en Kickstarter-kampanj golvade förväntningarna. Det gav förutsättningar för en bok, Ur varselklotet, där bilderna ackompanjerades av korta texter som skapade en enhetlig, men fragmentarisk, berättelse där barnen leker i de förfallna resterna av det statliga företaget Riksenergis verksamhet och ovanpå deras gigantiska partikelaccelerator som skapar en märklig skevhet i verkligheten.

Resten är, som de säger, historia. Ur varselklotet följdes av fler böcker, utsågs av tidningen The Guardian till en av världens tio bästa dystopier och blev till en uppmärksammad tv-serie, Tales from the loop, på Amazon Prime. När den senaste Kickstarter-kampanjen, den inför Labyrinten, gick i mål hade den dragit in nästan 4,3 miljoner kronor, vilket kan jämföras med målet 200 000. Framgången är fullständigt logisk. Bilderna skapar ett band till betraktaren. Man vill gå in i dem och skapa sina egna berättelser utifrån dem.

Efter Ur varselklotet kom Flodskörden som var en ren uppföljare. I samma universum som sin föregångare och med samma berättarjag fast i början på 90-talet. Tredje boken, Passagen, förflyttar sig till andra sidan Atlanten. Tonen är den densamma men narrativet har blivit mer sammanhängande. Det handlar mer uttalat om en berättelse än ”bara” ett världsbygge. Men Stålenhag håller sina hemligheter nära intill bröstet och lämnar skickligt luckor i berättelsen, vilket skapar en suggestiv stämning som får läsaren att själv fundera och fylla i; att göra sig själv till en del av historieberättandet.

Parallellt med att böckerna blivit mer sammanhängande har dystopierna blivit mörkare, för att inte säga apokalyptiska. Labyrinten bryter på intet sätt den utvecklingen. Här har världen de facto gått under och en ny tagit dess plats. En vardag, även under dessa dystra omständigheter, antyds även om den inte direkt skildras här.

Undergångsstämningen gör att man kanske inte på samma sätt vill gå in i bilderna men det är helt klart bilder som väcker fantasin och frågorna till liv: Vad har hänt här? Varför? Vad händer nu? Påfallande ofta är ansiktena vända bort från betraktaren. Jag är osäker på signifikansen av det men på något sätt bidrar det, tillsammans med luckorna i berättandet, till den gåtfulla stämningen som är lika tilltalande som skrämmande.

Labyrinten

Av: Simon Stålenhag
Förlag: Fria Ligan

Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Taylor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv