Crate digging del 5: Döm inte hunden efter håren

”The wet look, the dry look, the FBI look
But can you judge a crook by his coverup?”

Så sjöng sorgligt bortglömda Timbuk 3 på Hairstyles and attitudes, en låt som visade upp Pat McDonalds fingerfärdighet med pennan i sin fulla prydo. Sorgligt bortglömd skulle man också kunna kalla Yvonne Fair om det inte vore för den där enda singelhiten som tog en duktig sångerska lite i periferin av soul- och funkhistorien och lyfte henne (?) upp till one hit wonder-status.

Som Pat McDonald skrev, man kan inte dömma skurken efter hans täckmantel. Yvonne Fairs enda album i eget namn har ett suspekt omslag där hon poserar i utmanande pose med en piska i handen och skivan stoltserar med en lika suspekt titel: The bitch is black.

Man kan naturligtvis göra en feministisk läsning av omslaget, att det handlar om emancipation, om att bryta historiens bojor. Man kan dock lika gärna göra en läsning som handlar om exploatering.

Men skit samma. Det finns en orsak att jag hostade upp pengarna för den, trots att det är en cut-out (som synes på bilden). Innanför det där omslaget döljer sig ett stycke glödhet vinyl med funkfärgad soul och en röst som krossar allt motstånd.

Den där hiten. It should have been me är en tidlös klassiker. Den skrevs av Norman Whitfield som var en av Motowns huskompositörer och originalversionen spelades in av Kim Weston (med The Supremes som körsångerskor) redan 1963. Även Gladys Knight and the Pips spelade in den fem år senare. Men ingen av dem kommer i närheten av Yvonne Fairs tolkning från 1976. I videon sitter hon i kyrkan och betraktar brudparet som går ned för gången mot altaret. I bakgrunden hörs en nedtonad trummaskin medan hon sjunger med värdighet:

I saw my love / walking down the isle
And as he passed me by / he turned to me and gave me a smile

Det håller naturligtvis inte. När prästen frågar om det finns några invändningar så ställer hon sig upp, kastar av sig alla ambitioner om att behålla värdigheten och exploderar in i refrängens ”It should have been me”.

Det är obegripligt att låten aldrig slog på hemmaplan, den kom aldrig högre än 85:e platsen på listan. Men i Storbritannien gick den hem desto bättre och tog sig in på topp tio. Det blev Yvonne Fairs enda hit och det känns väldigt märkligt, lika märkligt som att hon aldrig gjorde några fler album.

Antagligen beror det på att skivan kom lite för sent. 1976 var inte Motown längre vad det varit och discoeran stod för dörren. Ändå är The bitch is black fylld från början till slut med årgångssoul och -funk av bästa märke och Yvonne Fair kompas av medlemmar ur The Funk Brothers som var ett av Motowns husband. Stundtals kan jag inte hindra mig själv från att dansa omkring ensam i lägenheten (hade jag inte varit ensam i lägenheten hade det nog varit enklare att hålla mig från dans).

Så var inte heller Yvonne Fair, som avled 1994 i sviterna av cancer i bukspottskörteln blott 51 år gammal, inte vem som helst, trots att hon bara gjorde ett album och fick en hit. Redan 1961 började hon sjunga med The James Brown Revue och det var under den tiden hon släppte sin första singel tillsammans med Browns band, I found you från 1962, en låt som James Brown senare skulle arbeta vidare på och som till slut blev I feel good.

Yvonne Fair hade en mindre roll i Lady sings the blues från 1972 och hon turnerade med Temptations, Jackson 5, Marvin Gaye och Stevie Wonder. Efter att musikkarriären var över arbetade hon som Dionne Warwicks klädkoordinator (!).

Crate-digging del 2: Ludwig II, Dr Mabuse och den fräcka Lola

Tysk pop och rockmusik har väl knappast rosat marknaden även om det finns guldkorn som industrirockbandet Einstürzende Neubauten, punkpopiga Die Ärzte, popbandet Nena (ja, de gjorde mer än 99 Luftballons) och rockbandet Ina Deter Band (vars album Neue männer brauchst das land jag gärna kommer tillbaka till). Ett gäng hårdrocksband av mer eller mindre hög kvalitet har det också blivit. Man skojar till exempel inte bort Helloweens tidiga album.

Men det fanns en tid när tysk rockmusik verkligen låg i framkant; så långt i framkant att brittiska musikjournalister kände sig tvingade att hitta på ett öknamn för den. Vi pratar om en period från slutet av 60-talet till mitten på 70-talet och öknamnet var krautrock – ett öknamn som kom att vändas till något positivt i och med att den likaledes brittiske musikern, författaren och antikvarien Julian Cope (från Teardrop Explodes och en ganska lyckad solokarriär) i mitten av 90-talet släppte boken Krautrocksampler (en bok som idag kostar överraskande höga belopp på antikvariatsajter) som återger musiken dess heder.

Det vore fel att säga att krautrock är en genre, även om det finns gemensamma i nämnare i förhållningssätt, i sökandet efter nya vägar och det nära förhållande till såväl konstmusiken som till den lite friare jazzen. Samtidigt är det inte svårt att hitta skillnader mellan band som Kraftwerk, Tangerine Dream, Can och Neu!.

Det är inte ofta jag snubblar över originalutgåvor av plattor från den eran men för några veckor sedan hittade jag ett exemplar av Amon Düül II:s album Made in Germany. Tyvärr är det inte den tyska dubbel-lp-utgåvan utan den enkel-lp-variant som såldes utanför Tysklands gränser. Å andra sidan hade prislappen sett helt annorlunda ut om det varit det …

Amon Düül var ett kollektiv i München som arrangerade konserter för att dra in pengar till kollektivet där såväl medlemmar som kunde spela instrument som de som inte kunde det medverkade. I samband med att man erbjöds skivkontrakt drog sig de mer kompetenta medlemmarna i kollektivet ur och startade eget, därav siffran två i bandnamnet. Det nya bandets tre första album, Phallus Dei, Yeti och Tanz der Lemminge, släppta mellan 1969 och 1971 brukar räknas till krautrockens mästerverk och Made in Germany från 1975 som deras sista stora platta.

Det kabaré-inspirerade omslaget sätter gruppens ena vokalist, Renate Knaup, i Marlene Dietrichs gamla paradroll som ”Die Fesche Lola” (den fräcka Lola) i Josef von Sternbergs film Den Blå Ängeln från 1930. Tillsammans med texternas referenser till såväl den bayerske 1800-talskungen Ludwig II:s död (Ludwig II var han som byggde sagoslottet Neuschwanstein som står som förebild för Törnrosaslottet) som till det fiktiva kriminella geniet Dr Mabuse från Norbert Jacques bok och Fritz Langs 20-talsfilmer placerar det skivan i en både intellektuell, ekivok och ganska skruvad tysk kulturtradition.

Visst är det, som så mycket annat släppt under eran, ganska pretentiöst och det finns ett pompöst drag av rockopera över skivan. Samtidigt är den skamlöst underhållande, lekfull och stundtals lite fånig på ett ganska skojigt sätt.

Now she’s gone I see it clear
Spent my days in useless fear
Because she misses – my sweet kisses

Den sista refrängen på Dreams med det (får man förmoda) medvetet töntiga rimmet följs av att sångaren gör tre kyss-ljud. Ja, det är fånigt men det lyckas med att locka fram ett leende.

Ställd bredvid debuten Phallus Dei och dess friformsinprovisationer börjar man nästan undra om det här verkligen är samma band. Made in Germany är en helt annan best. Den sträcker sig över ett vitt musikaliskt spektrum från en lek med tango till acidrock, proggrock, eleganta jazz-utflykter, kabarét-visor och schlager. Trots de breda influenserna så lyckas man hålla det hela sammans med utsökt stilsäkerhet och kompetenta musikerinsatser.

En legendar går i pension

Kris Kristofferson på scen i april 2019. Foto: Owen Sweeney/Invision/AP/TT

Kris Kristofferson, som fyller 85 till sommaren, har lagt gitarren på hyllan och pensionerat sig. Den nyheten kablade TT ut under torsdagen. I praktiken ska han egentligen ha pensionerat sig redan förra året men det har inte blivit officiellt förrän nu. Den legendariska countryartistens facebooksida har inte uppdaterats sedan förra sommaren. Sonen John tar nu över ansvaret för faderns affärer.

 ”Om det fanns ett Mount Rushmore för låtskrivare skulle Kris vara med där”, säger Clint Higham, vd för Morris Higham Management som representerar Kristofferson i ett uttalande. Och det har han naturligtvis rätt i. Den forne Oxford-studenten, helikopterpiloten i armén och skådespelaren (han fick en Golden Globe för A Star is Born mot Barbara Streisand men jag minns honom bäst som ”Rubber Duck” i Sam Peckinpahs ”Convoy”) är en högst remarkabel låtskrivare som skriver in sig i samma kader som Johnny Cash, John Prine, Guy Clarke och Townes van Zandt.

”Help me make it through the night”, ”Me & Bobbie McGee”, ”Sunday morning coming down”

Hade Kris Kristofferson bara skrivit de tre låtarna hade det snudd på räckt till legendstatusen. Tre odödliga klassiker som lyfts till skyarna av artister som Elvis Presley, Janis Joplin och Johnny Cash. Och här i Sverige var ”Me & Bobbie McGee” allerstädes närvarande i min barndoms radioapparater i form av Lalla Hanssons ”Anna och mej”.

Till vänster tillsammans med dåvarande hustrun Rita Coolidge på scen 1973. Till höger på Century Placa Hotel i Los Angeles 1987. Foto: AP/TT

Men Kris Kristofferson skrev så oerhört mycket mer. ”The silver tongued devil and I”, ”From the bottle to the bottom”, ”Jody and the kid” … Allt som allt 18 studioalbum från den självbetitlade debuten 1970 till 2016 års The Cedar Creek Sessions. Lägg till det ett antal plattor gjorda tillsammans med andra artister, däribland som en del av countrysupergruppen The Highwaymen, där han delade scen med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings.

Det är just som låtskrivare han skrivit in sig i mitt hjärta. Som sångare var han, i ärlighetens namn, mer habil än exceptionell. Det är som låtskrivare och som en frispråkig röst – en progressiv man i den inte sällan konservativa kontexten countrymusik. Bland ett antal Grammy Awards, Lifetime Achievement Awards och medlemskap i Country Music Hall of Fame kan han även räkna in ett Free speech award från First Amendment Center/Americana Music Association.

Personligen fick jag se honom en gång på scen. Det var sommaren 2010 på Trädgårdsföreningen i Göteborg och jag minns den spelningen med värme. Det gör också Frida Öhrn i Cookies n Beans som spelade förband den kvällen. Vi kom in på ämnet när jag intervjuade henne i november 2019 inför den Diggiloo-turné som av naturliga skäl aldrig blev av.

Trots att det gått tio år minns hon tillfället utan att behöva leta i minnesarkivets skrymslen.
– Den spelningen … satan vad roligt, säger hon.

Att minnet är så tydligt är kanske inte så konstigt med tanke på vad som händer på spelningen.
– Han kom upp på scenen med oss och vi var som fågelholkar. Jag fick ju sjunga ”Help me make it through the night” med honom. Det kommer jag aldrig att glömma.
– Och då hade vi ändå hängt lite med honom i logen och han sade att vi ”sounded like mountain angels”.

Den ömsinta gitarren har tystnat

Peter Green. Foto: Ragnhild Haarstad/SvD/TT

Jag minns att jag för några månader sedan till min förvåning upptäckte att Peter Green fortfarande var i livet. Det är han inte längre. Under lördagen meddelade familjen Greens advokater att Peter Green somnat in vid 73 års ålder.

Mannen som med sitt gitarrspel ledde den första, bluesbaserade, inkarnationen av Fleetwood Mac med en ton som stod i skarp kontrast till den betydligt vassare ton som många andra bluesgitarrister på den brittiska bluesscenen hade, inte minst Eric Clapton. Just Clapton kom Green att ersätta i John Mayall’s Bluesbreakers 1966.

Hans tid i Bluesbreakers blev dock kortvarig. Redan året därpå, efter ett album, lämnade han bandet för att starta Fleetwood Mac tillsammans med trummisen Mick Fleetwood och John McVie.

Mest minnesvärt hörs hans ömsinta ton på instrumentala Albatross, men från hans kompositörspenna kom fler klassiker som skrivit in sig blueskanon som Man of the world, The Green Manalishi (and the two prong crown) och Black Magic Woman. Den sistnämnda blev även en stor hit med Santana.

Under tiden med Fleetwood Mac inledde Green ett LSD-missbruk och hans mentala hälsa förvärrades gradvis. 1970 gjorde han sin sista spelning med bandet. I mitten av 70-talet diagnosticerades han med schizofreni och var periodvis inlagd på psykiatriska sjukhus och genomgick elchocksterapi.

1979 gjorde han comeback som musiker, släppte ett soloalbum och gjorde ett gästspel på Fleetwood Macs album Tusk. Han släppte en handfull album under första hälften av 80-talet men hans musikaliska insatser efter det har varit mycket sporadiska och han plågades av mentala problem och dålig ekonomi.

Den gitarr som Peter Green kommit mest att förknippas med är, ”Greeny”, är en Gibson Les Paul av 1959 års modell – en årsmodell som kommit att betraktas som något av elgitarrernas heliga graal – som han köpte i samband med att han lämnade John Mayall’s Bluesbreakers. Den gitarren sålde han senare till Gary Moore, en gitarrist som själv inte hymlade om sina Peter Green-influenser. Idag ägs den av Kirk Hammet, gitarrist i Metallica.

 

Brett grepp på ett progressivt 70-tal

För ett och ett halvt år sedan stog jag i det gamla tabernakel i Göteborg som utgör den övre våningen på rockklubben Sticky Fingers och kollade på Charta 77 och KSM3. Det var en bra kväll och det slog gnistor om framförallt de forna KSMB och Fas 3-medlemmarna i KSM3.

När det var dags att lämna lokalen tog jag en sväng om baren på den nedre våningen och noterade att ett band höll på att rigga upp för att spela. Fem killar som såg ut att vara i 20-årsåldern men med en stil och en klädsel som såg ut att vara på rymmen från 70-talet. När de väl började spela stod det klart att även deras musik står i tacksamhetsskult till det årtiondet.

Bandet visade sig heta Kvasar och ha sin bas i Göteborg. Namnet är hämtat från ett astronomiskt begrepp för en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxstjärna vilket naturligtvis passar utmärkt för ett band som håller den progressiva fanan högt. Sedan jag såg dem på Sticky Fingers har de hunnit släppa sin debut-EP och även filat bort en viss valpighet i sitt uttryck jag tyckte mig se den där kvällen för ett och ett halvt år sedan.

Igår spelade de så på Grand Öl & mat i Malmö framför en överraskande ung publik med tanke på vilken typ av musik de spelar. Å andra sidan kan jag bara gå till mig själv. Progrock är inte direkt vad som brukar gå varmt på stereon där hemma, ändå fastnade jag där framför lilla scenen på Sticky Fingers och ändå så trotsar jag det lite halvruggiga februarivädret denna fredagskväll. Och det ångrar jag inte.

Sångaren Dani Massaad Hellwig (även keyboards) är ett självklart blickfång på scenen och han veta att stjäla uppmärksamheten. Musikaliskt får han dock dela med sig av den till skicklige saxofonisten Caspar Svensson (även tvärflöjt och gitarr). Men hela bandet briljerar i en musik som bjuder på tvära kast, tempo- och tackbyten.

Med en bas i tung 70-talsrock som Deep Purple, Led Zeppelin och svenska November greppar man ut längs grenarna på det progressiva trädet. Lite Supertramp här, lite Steely Dan där. Lite King Crimson-galenskap och lite Beatles-harmonier. Och när de är som allra bäst låter de inte så lite som Trettioåriga kriget. (Progrockbandet, alltså, inte det faktiska kriget som nog lät allt annat än angenämt). Som till exempel låten För att jag älskar någon annan, en av spelningens verkliga höjdpunkter med sina dramatiska skiftningar där Massaad Hellwig får fritt spelrum för sin röst.

 

En resa till hiphopens rötter

Hur skulle det låta om man gjorden en universitetsföreläsning om hiphopens historia i form av ett live dj-set? Något i stil med det som ägde rum natten mot lördag på Moriskan, antagligen.

Med professor Joseph Saddler, mer känd som Grandmaster Flash, bakom skivspelarna fick vi följa med till genrens födelse i 70-talets Bronx, genom New Yorks fem boroughs, stadsdelar; från en liten business som mötte en stor business till att bli den största businessen i hela musikbranschen.

Bilderna passerar revy på storbildsskärmen bakom Flash och hans berg av elektronik på bordet framför honom. Gatskyltar, kvarter, graffiti och ansikten. Döda hjältar – och levande. Han är medveten om sin plats i musikhistorien och delar med sig av äran. Big Pun, Tupac Shakur, MCA, Scott La Rock och Lisa “Left Eye” Lopez, många har fått lämna jordelivet för tidigt. Han backar inte för att visa upp muralmålningen i Hollis, Queens, som visar upp Jam Master Jay som den största discjockeyn i USA.

Det är en nostalgitripp och en resa till rötterna men framförallt är det ett block party. Det är musik- och dansglädje och redan innan stormästaren intog scenen uppstod spontan break dance i publiken.

Att kalla spelningen på Moriskan vältajmad är en underdrift. Det har bara gått två veckor sedan Grandmaster Flash fick Polarpriset – ett för priset okaraktäristiskt bra val. Flash var inte den förste hiphop-discjockeyn. Han var inte först att scratcha. Men han var den som utvecklade det till en konstform i sig, som gjorde skivspelarna till ett musikinstrument.

Med pappans gigantiska skivsamling och såväl som intresse och talang för elektronik utvecklade han sin quick-mix theory, backspin-tekniken, så att han kunde dra ut på break beatsen i det oändliga.

På Moriskan visade han med all tydlighet att det inte finns några gränser mellan genrer. Allt från AC/DC:s hårdrocksklassiker Back in black till Queen och David Bowies kritvita funkklassiker Under Pressure och – mer otippat – Suzanne Vegas acapellasång på Tom’s Diner kan, med Grandmaster Flashs utsökta musikalitet och känsliga fingrar på vinylen förvandlas till hiphop.

Jag vet inte om det var utsålt på Moriskan men känslan var att det var fullt som sig bör på ett lyckat block party och stämningen var på topp hela vägen till finalen med Run DMC:s It’s Tricky. Och så går ljusen upp och någonstans önskar man att det hade hållit på hela natten. Men så är ju de bästa festerna. De slutar medan man fortfarande vill ha mer.

Svettigt med Wilmer X

”Det var nästan som på 80-talet” säger Thomas Holst, basist i Wilmer X efter att bandet på lördagseftermiddagen avverkat sin första spelning på Folk å rock.

Med det menade han nog att det var rått och lite vingligt. Om det vinglade var det knappast något som störde. En gratisspelning på hemmaplan i Malmö – som en avslutning på deras bejublade dubbeljubileumsår, var naturligtvis en promenadseger även om det inte gjorts någon större marknadsföring, annat än att lägga ut evenemanget på Facebook. Stället var packat till bristningsgränsen och även om de bara körde en dryg handfull låtar var det tätt och svettigt.

Det skulle från början bara varit en signering av boken Wilmer X – 40 år av blues, svett och tårar (uppdaterar inlägget när jag inom kort har hunnit läsa färdigt den) men det är klart att det skulle spelas också, fattas bara annat. Och visst satt ”Hon är ihop med en insekt”, ”Kör mig död” och ”Blod eller guld” precis där de skulle.

Frågan är dock om det bästa under giget ändå inte var det faktum att Nisse Hellberg precis innan de gick av scenen före extranumret sa något i stil med ”Vi ses igen – och det gör vi”. Jag hade svårt att tolka det på annat sätt än att den här återföreningsvändan inte är över än. Och kommen till sidan 232 i boken bekräftas min tolkning:

”Vi kör vidare nästa sommar också. Det här är alldeles för kul för att lägga ner”, säger Nisse Hellberg i boken.

Det är något som står väldigt klart efter att ha sett dem dels på Malmöfestivalen och dels nu på Folk å rock: att de har varit efterlängtade av publiken och att de lyckats förmedla känslan av att de själva längtat efter det här och att de har kul tillsammans på scen. Inte minst är det sant på en liten trång scen som den inne på Folk å rock. A

Efter spelningen stod jag och språkade med en man som åkt ända från Växjö för att se dem köra några få låtar och som stått och väntat inne på stället i fyra timmar på att de skulle gå på. Den typen av hängivenhet måste man uppskatta.

Fotnot: 2018 markerar ett dubbeljubileum i och med att Wilmer X firar 40 år som band och att de på Sweden Rock i somras gjorde sin 1 000:e spelning.

Uppdatering: komen till 232 i boken bekräftas min tolkning av Nisses ord på scen: det blir en fortsättning: .

 

Kraftwerk kommer till Sverige

Elektronmusikpionjärerna Kraftwerk spelar på Liseberg nästa sommar.

Det är svårt att överskatta Kraftwerks betydelse för den musikaliska delen av populärkulturen. Med avstamp i krautrock och avantgardistisk konstmusik i princip skapade de den elektroniska musiken innan ens verktygen till den fanns. Från musikhögskolor i Tyskland till gatorna i New York och Chicago färdades deras maskinella beats och satte ett starkt avtryck i det som skulle bli hiphop, techno och house-musik.

Kraftwerk bildades officiellt av Ralf Hütter och Florian Schneider 1970 i Düsseldorf men var ett resultat av ett musikaliskt sökande som tagit sin början tidigare än så och som nådde sin färdiga form 1974 med deras fjärde album Autobahn. Resten av 70-talet skulle ägnas åt att förfina den formen och att skapa det musikaliska arv som bandet ännu lever på.

Eller bandet. förresten. Idag består Kraftwerk av Ralf Hütter och tre andra killar. Hans gamle vapendragare Schneider lämnade bandet 2008 av okända skäl. Vilket ju passar bra för ett band som inte direkt är kända för att dela med sig av sina privatliv.

De senaste tio åren har man turnerat med sin spektakulära 3D-show, en show som nästa sommar kommer till Liseberg i Göteborg. Den 30:e augusti spelar de på nöjesfältet.
– Att kunna presentera den här showen på Stora scenen är fantastiskt. Kraftwerks 3D-show har besökt scener som Museum of Modern Art i New York, Operahuset i Sydney och varit headliner på alla festivaler av rang. Mäktigt är bara förnamnet, säger Per Alexanderson, underhållningschef på Liseberg.

Det är andra gången showen framförs i Göteborg. Förra gången var på Way out west 2012. Det var då en lika bisarr som fascinerande upplevelse att stå med cirka 25 000 andra människor, alla iförda vita 3D-glasögon, huka sig när rymdstationens långa arm tycktes vrida sig ut över publikhavet och emot oss under låten Spacelab.

Jag minns att jag själv skrev något om att det var lika mycket konstinstallation som konsert – en känsla jag i och för sig hade även när jag såg dem på Roskilde 1998. Själva väljer de att använda den Wagnerianska termen ”Gesamtkunstwerk”, ett allkonstverk.

Fotnot: de tre ”andra killarna” heter Henning Schmitz, Fritz Hilpert och Falk Grieffenhagen.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

70-talets rock genom arabiska ögon

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var en tid av musikaliskt sökande. Rocken började lämna sin barndomsfas och blickade utåt och inåt för inspiration för att finna vägen mot vuxenlivet. Band från Beatles till Led Zeppelin sökte sig såväl österut som mot den västerländska och afroamerikanska folkmusiken för inspiration.

Samtidigt var en våg av rockmusik på väg att födas i de arabiska storstäderna, i Kairo, Damskus och Beirut. Det är mot ljudet av denna scen som Malmöbandet Al Vin Al Khalidi – med Nadin Al Khalidi från Tarabband och Forbidden Orchestra och Tobias Allvin från Babian och Tummel – lutar sig. Eller, som de säger under spelningen på Victoria i Malmö på torsdagskvällen: hur den hade kunnat  låta om den inte kvästs av religiös fundementalism.

Perspektivet är, med västerländska musikaliska ögon (öron), vridet 180 grader. Där Led Zeppelin och liknande band, med en europeisk och amerikansk utgångspunkt, nyfiket tittade på arabisk musik är det som att det här är musik som med utgångspunkt i arabvärlden lika nyfiket sneglar mot rock ’n’ rollens form och använder den med sitt eget tonspråk.

Det är en spännande resa de tar oss med på. Det är ett ruggigt driv mittemellan psykedelisk riffrock och arabisk folkton, det är skamlöst lekfullt och svängigt samtidigt som det finns ett musikaliskt djup som engagerar. Hela spelningen får en extra dimension såväl av de både sympatiska och underhållande mellansnacken som av den smittande spelglädjen.

Al Vin Al Khalidi börjar med en stark första akt för att efter paus komma tillbaka ytterligare ett strå vassare. Andra delen inleds lugnare, mer folkmusikorienterat för att sedan mynna ut i en knippe låtar som fullständigt golvar mig, med Julia (tror jag den heter) och youtube-favoriterna Andi Ana och Ma Mirtah i spetsen.

De lämnar oss med en distinkt lust efter mer. Än så länge finns ett par videor och några liveklipp på youtube men ett album ska spelas in, berättar de från scenen. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Harlem Shuffle.
Ser just nu: Only murders in the building, Succesion och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv