Hon håller Babel som i ett skruvstäd

Det är mörkt på Babels scen. Framför oss står Nicole Sabouné, iförd en lång vit spetsklänning och med det långa svarta håret fallande över ryggen som är vänd mot oss i publiken. Hennes medmusiker, halvt gömda i skuggorna, börjar spela. Hon vänder sig sakta mot oss och styrkan i scenljuset ökar.

Så öppnar hon munnen och den där mäktiga och dramatiska rösten griper mig i ett stenhårt tag. Rockklubben som en gång var en kyrka behöver ha sitt höga tak och väldiga volym för att ens ha en chans att husera den där rösten. En blick över den välfyllda klubben säger mig att jag inte är ensam om min reaktion. Hon tycks hålla oss alla som i ett skruvstäd.

Nicole Sabouné sparkar igång torsdagskvällen på Babels scen med All stunned och What are you heading for från hennes nya skiva, Attachment theory, som hon skrivit tillsammans med Jennifer Wilson och som släppes i höstas. Albumet bryter av något mot hennes tidigare.

Det är inte så mycket att det mörka och gotiska anslaget är helt borta men både på albumet och, kanske framförallt, live har hon släppt lite på de manér som hör goth och dark wave till. Nu får musiken mig nästan mer att tänka på 70-talets stora kvinnliga singer songwriters, om än i svärtad och mer ödesmättad upplaga. I Memories, även den från nya plattan, tycker jag mig till och med höra en liten vinkning till Joni Mitchells The circle game.

Nu är den nya inriktningen knappast något totalt brott mot det hon gjort tidigare. De nya låtarna, som utgör ungefär halva spelningen, fungerar väl tillsammans med gamla örhängen som Win this life från debuten och Bleeding faster och Rip this world från dess superhyllade uppföljare, Miman.

Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett Nicole Sabouné bättre än vad hon var igår. Med mindre manér låter hon säkrare, som att hon litar mer på sin röst och sitt uttryck. Och det uttrycket och den rösten tål att litas på.

* * *

Sex singlar på Spotify under loppet av tolv år. De två senaste, som båda släppts i år, är de första med Dolly Dolores på sju år. Produktionstakten har med andra ord inte varit jättehög, för att uttrycka det milt.

Bredden på det inspelade materialet har varit desto större. Från Commitments-soul på debuten Pack your bags, till svenskspråkig gitarrdriven pop i På måndag börjar det igen och själfylld och ganska experimentell soulpop på de båda senaste singlarna, den atmosfäriska och avskalade Dreams och den lite olycksbådande True love.

Det är två riktigt fina låtar och hennes förbandsgig till Nicole Sabouné på torsdagen väckte mersmak. Jag vill höra mer av den fina, varma och känslosamma rösten.

* * *

För en tid sedan skrev jag om The Hanged Man, med gitarristen och sångerskan Rebecka Rolfart i spetsen, ett mycket sympatiskt proggressivt och småpsykedeliskt rockband som spelade på Grand i höstas. Idag släppte de en ny fyraspårs-ep, Love is chaos. Jag har bara hunnit lyssna på den en gång än så länge men jag gillar det jag hör.

Rolfarts behagliga sång på titelspåret i kombination med de lite trippiga trummorna och den lite blippbloppiga syntslingan som följer på refrängen innan det blir spräckjazz-mellanspel skickar rysningar av välbehag längs min ryggrad. Och här finns mer att glädjas åt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv