Mellan ljus och mörker

Eliese Dorsay (till vänster) och Allison ”Sunny” Faris i Blackwater Holylight.

Bottnen är blytung och toppen fjäderlätt. De tunga groovet och riffen hade platsat i vilket doom- eller stonerband som helst men det är Allison ”Sunny” Faris ljusa drömpop-lika sång och den vackert plockade gitarr som de emellanåt pryder sin musik med som ger Blackwater Holylight mycket av sin särart och identitet. Det växelverkan mellan motsatser; tyngd och lätthet, ljus och mörker.

Egentligen är de förband för kvällen. Huvudakten är Göteborgsbandet Monolord och kvällens gig på Babel i Malmö är det sista på en Europaturné med 18 genomförda och sex i pandemins följd inställda spelningar. Men det är för Blackwater Holylight jag är här. Jag såg dem på Plan B för två år sedan, då som förband till Electric Citizen, och föll stenhårt för deras musik. Det var något med den där växelverkan som lyckades dyrka upp dörren till mitt hjärta.

Då turnerade de fortfarande på sitt första album. Sedan dess har de hunnit släppa ytterligare två skivor, tappa en gitarrist och rekrytera en ny samt flytta från Portland i Oregon till Los Angeles. Det sistnämnda är om inte att flytta från mörker till ljus (det är det inte, Portland är trevligt) så i alla fall från regn till solsken.

Mikayla Mayhew, Eliese Dorsay, Sarah McKenna och Erika Osterhout.

Senaste albumet, Silence/Motion, spelades in som kvartett och efter att det var klart kom Erika Osterhout som andra gitarrist in i bandet. Encyclopedia Metallum anger en lång rad band som hon spelat med och bandnamnen (liksom hennes Nihilist-t-shirt) skvallrar om att det är dödmetall hon mest spelat.

Och det passar ju bra eftersom Silence/Motion förde in growl-sång som ett nytt element i bandets musik. Inte så att den ställer i främre rummet i någon större utsträckning, utan den fungerar snarare som en andrastämma under Faris sång. Bra låter det hur som helst och Osterhout har bra bett i stämman.

Över lag märks de att de som band blivit mer rutinerade och fått en större låtkatalog att ösa ur. Det enda jag egentligen har att anmärka på är att de gärna hade fått hålla på betydligt längre.

Huvudakten då? Jo, de var inte så dumma de heller. Tunga och riffbaserade. Samtidigt malande och grooviga. Som en fullständigt kompromisslös ångvält (ångvältar tenderar till att vara det) kör de över oss. Trioformatet tjänar dem väl; de blir till en enhet, en knuten näve som bankar ned eventuellt motstånd.

Det skulle kunna vara sövande med riff som bara går om och om igen i skenbart ändlös cykel. Men det gör det inte, det är snarare meditativt. Så kommer det en liten skillnad, en nyans, i riffet och allt öppnar upp, trots att tyngden aldrig släpper.

Black Sabbath-influenserna är tydliga, inte minst genom att Thomas V Jägers sång  – begravd djupt inne i ljudbilden – inte ligger allt för långt från Ozzy Osbourne i tonläge, men samtidigt känns de både modernare och tyngre.

Thomas V Jäger, sång och gitarr, trummisen Esben Willems och basisten Mika Häkki.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv