Miserabelt och klart lysande

”Deep, deep down in the silent grave
With none to mourn above …”

Djupt, djupt nere i den tysta graven, utan någon där uppe att sörja. Emily Brontë hade det inte så kul heller, för att travestera den där t-shirt-texten om Franz Kafka. Nog för att hon fick en både priviligierad och liberal uppväxt för sin tid, hon föddes 1818.

Samtidigt fick hon se två småsystrar dö i mycket unga år, hennes enda roman, den numera klassiska Svindlande höjder, mötte ringa uppmärksamhet precis som de av hennes dikter storasyster Charlotte lät publicera. När även hennes bror dog drog hon på hans begravning på sig en förkylning som, sannolikt i kombination med underliggande tuberkulos, tog hennes liv vid bara 30 års ålder.

På fredagen släppte Sofie Livebrant Weep the time away, sitt album med tolkningar av Brontës dikter och kvällen innan var det releaseparty på Folk å Rock i Malmö. Livebrant känns igen bland annat från hennes samarbeten med Sofia Karlsson, till exempel på hennes uppmärksammade Dan Andersson-platta. och från hennes tolkningar av en annan 1800-tals-Emilys dikter.

Sist jag såg Livebrant var för åtta år sedan på en visfestival i Steninge. Då var det tolkningarna av Emily Dickinsons dikter, inte mindre svartsynta de, som stod i fokus. Musiken då drog, av naturligta skäl åt det amerikanska folkmusikhållet. Det gör de av lika naturliga skäl inte nu. Min rockskadade hjärna associerar till det sena 60- och tidiga 70-talets brittiska folkrock med band som Fairport Convention och Pentangle men det här är egentligen mer genuin folkmusik än så, även om det smiter sig in något litet jazzanslag här och där.

Det är ett gäng miserabla sånger det blivit av Livebrants musik och Brontës dikter. Miserabla till sitt innehåll, alltså. Samtidigt är det som strömmar ut från scenen på Folk å Rock både varmt och paradoxalt livsbejakande. Mycket av det hämtar näring i den uppenbara spelglädjen och det fina samspelet mellan Livebrant på sång, gitarr och piano, Svante Sjöblom (som också agerade förband) på gitarr och Hal Parfitt-Murray på fiol och mandolin. Den där glädjen är svår att stå emot.

”I leave with thee my tears and pain
And rush into the world again.”

Emily Brontë hade det kanske inte så kul heller. Men vi har det i hennes sällskap, tillsammans med tre skickliga musiker som vet att våga släppa taget om sargen och våga leka med uttrycket.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv