Hon håller Babel som i ett skruvstäd

Det är mörkt på Babels scen. Framför oss står Nicole Sabouné, iförd en lång vit spetsklänning och med det långa svarta håret fallande över ryggen som är vänd mot oss i publiken. Hennes medmusiker, halvt gömda i skuggorna, börjar spela. Hon vänder sig sakta mot oss och styrkan i scenljuset ökar.

Så öppnar hon munnen och den där mäktiga och dramatiska rösten griper mig i ett stenhårt tag. Rockklubben som en gång var en kyrka behöver ha sitt höga tak och väldiga volym för att ens ha en chans att husera den där rösten. En blick över den välfyllda klubben säger mig att jag inte är ensam om min reaktion. Hon tycks hålla oss alla som i ett skruvstäd.

Nicole Sabouné sparkar igång torsdagskvällen på Babels scen med All stunned och What are you heading for från hennes nya skiva, Attachment theory, som hon skrivit tillsammans med Jennifer Wilson och som släppes i höstas. Albumet bryter av något mot hennes tidigare.

Det är inte så mycket att det mörka och gotiska anslaget är helt borta men både på albumet och, kanske framförallt, live har hon släppt lite på de manér som hör goth och dark wave till. Nu får musiken mig nästan mer att tänka på 70-talets stora kvinnliga singer songwriters, om än i svärtad och mer ödesmättad upplaga. I Memories, även den från nya plattan, tycker jag mig till och med höra en liten vinkning till Joni Mitchells The circle game.

Nu är den nya inriktningen knappast något totalt brott mot det hon gjort tidigare. De nya låtarna, som utgör ungefär halva spelningen, fungerar väl tillsammans med gamla örhängen som Win this life från debuten och Bleeding faster och Rip this world från dess superhyllade uppföljare, Miman.

Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett Nicole Sabouné bättre än vad hon var igår. Med mindre manér låter hon säkrare, som att hon litar mer på sin röst och sitt uttryck. Och det uttrycket och den rösten tål att litas på.

* * *

Sex singlar på Spotify under loppet av tolv år. De två senaste, som båda släppts i år, är de första med Dolly Dolores på sju år. Produktionstakten har med andra ord inte varit jättehög, för att uttrycka det milt.

Bredden på det inspelade materialet har varit desto större. Från Commitments-soul på debuten Pack your bags, till svenskspråkig gitarrdriven pop i På måndag börjar det igen och själfylld och ganska experimentell soulpop på de båda senaste singlarna, den atmosfäriska och avskalade Dreams och den lite olycksbådande True love.

Det är två riktigt fina låtar och hennes förbandsgig till Nicole Sabouné på torsdagen väckte mersmak. Jag vill höra mer av den fina, varma och känslosamma rösten.

* * *

För en tid sedan skrev jag om The Hanged Man, med gitarristen och sångerskan Rebecka Rolfart i spetsen, ett mycket sympatiskt proggressivt och småpsykedeliskt rockband som spelade på Grand i höstas. Idag släppte de en ny fyraspårs-ep, Love is chaos. Jag har bara hunnit lyssna på den en gång än så länge men jag gillar det jag hör.

Rolfarts behagliga sång på titelspåret i kombination med de lite trippiga trummorna och den lite blippbloppiga syntslingan som följer på refrängen innan det blir spräckjazz-mellanspel skickar rysningar av välbehag längs min ryggrad. Och här finns mer att glädjas åt.

Mellan ljus och mörker

Eliese Dorsay (till vänster) och Allison ”Sunny” Faris i Blackwater Holylight.

Bottnen är blytung och toppen fjäderlätt. De tunga groovet och riffen hade platsat i vilket doom- eller stonerband som helst men det är Allison ”Sunny” Faris ljusa drömpop-lika sång och den vackert plockade gitarr som de emellanåt pryder sin musik med som ger Blackwater Holylight mycket av sin särart och identitet. Det växelverkan mellan motsatser; tyngd och lätthet, ljus och mörker.

Egentligen är de förband för kvällen. Huvudakten är Göteborgsbandet Monolord och kvällens gig på Babel i Malmö är det sista på en Europaturné med 18 genomförda och sex i pandemins följd inställda spelningar. Men det är för Blackwater Holylight jag är här. Jag såg dem på Plan B för två år sedan, då som förband till Electric Citizen, och föll stenhårt för deras musik. Det var något med den där växelverkan som lyckades dyrka upp dörren till mitt hjärta.

Då turnerade de fortfarande på sitt första album. Sedan dess har de hunnit släppa ytterligare två skivor, tappa en gitarrist och rekrytera en ny samt flytta från Portland i Oregon till Los Angeles. Det sistnämnda är om inte att flytta från mörker till ljus (det är det inte, Portland är trevligt) så i alla fall från regn till solsken.

Mikayla Mayhew, Eliese Dorsay, Sarah McKenna och Erika Osterhout.

Senaste albumet, Silence/Motion, spelades in som kvartett och efter att det var klart kom Erika Osterhout som andra gitarrist in i bandet. Encyclopedia Metallum anger en lång rad band som hon spelat med och bandnamnen (liksom hennes Nihilist-t-shirt) skvallrar om att det är dödmetall hon mest spelat.

Och det passar ju bra eftersom Silence/Motion förde in growl-sång som ett nytt element i bandets musik. Inte så att den ställer i främre rummet i någon större utsträckning, utan den fungerar snarare som en andrastämma under Faris sång. Bra låter det hur som helst och Osterhout har bra bett i stämman.

Över lag märks de att de som band blivit mer rutinerade och fått en större låtkatalog att ösa ur. Det enda jag egentligen har att anmärka på är att de gärna hade fått hålla på betydligt längre.

Huvudakten då? Jo, de var inte så dumma de heller. Tunga och riffbaserade. Samtidigt malande och grooviga. Som en fullständigt kompromisslös ångvält (ångvältar tenderar till att vara det) kör de över oss. Trioformatet tjänar dem väl; de blir till en enhet, en knuten näve som bankar ned eventuellt motstånd.

Det skulle kunna vara sövande med riff som bara går om och om igen i skenbart ändlös cykel. Men det gör det inte, det är snarare meditativt. Så kommer det en liten skillnad, en nyans, i riffet och allt öppnar upp, trots att tyngden aldrig släpper.

Black Sabbath-influenserna är tydliga, inte minst genom att Thomas V Jägers sång  – begravd djupt inne i ljudbilden – inte ligger allt för långt från Ozzy Osbourne i tonläge, men samtidigt känns de både modernare och tyngre.

Thomas V Jäger, sång och gitarr, trummisen Esben Willems och basisten Mika Häkki.

 

Babian apar sig med finess

Det släpper fullständigt när Babian som första extranummer kallar upp förbandet The OhNos på scen för att leverera en riktig rökare i krysset, The Sonics garagerock-klassiker Psycho. Precis så var rockmusik tänkt att vara: ohämmat, roligt och lite farligt.

Babian gästade på fredagskvällen Medley för att ha releasespelning för sin nya 10 tums-skiva. Någon skiva hade de dock inte med sig. Diskrepansen mellan suget efter att köpa fysiska skivor och presserier som faktiskt kan realisera dem gör att den nu är fem månaders väntetid på att få dem i sin hand.

Men det kan man leva med, inte minst som det är ett av Malmös, för att inte säga landets, mest pålitliga liveband vi pratar om. De smakprov vi fick, inte minst singelspåret Spela tuff som från och med idag finns på Spotify, bådar gott.

Det släpper fullständigt där i extranumret när större delerna av Babian och The OhNos gör gemensam sak med det sistnämnda bandets körpojkar (för kvällen kallade The Maybes). Men det släpper på ett väldigt kontrollerat sätt.

 Det är lätt att förblindas av hur kul det är. Att se Babian på en scen är ungefär så underhållande en rockkonsert kan bli och inte bara frontmannen Tobias Allvin är en scenpersonlighet av rang; det är också gitarristen Conny Andersson, trummisen Anders Baeck och, på ett mer lågmält sätt, basisten Christian Norefalk. De showar och apar sig (förlåt för ordleken) så att man kunde tro att det här är på skoj.

Och det är det ju. Också. Det handlar om att, som en av kvällens låtar heter, Skaka röv. Men under rövskakandet och showandet döljer sig både hjärta, hjärna och både poetisk och musikalisk substans. Texterna är nästan lika försåtliga de. Det är eleganta ordvändningar och en formuleringsglädje som smittar. Samtidigt finns här tankegods att ta till sig.

De har också förstånd att när de ropas upp på scen igen efter den där Psycho-tolkningen inte försöka toppa den urladdningen utan istället plocka ned det med en pianoballad.

Precis som vid mina tidigare besök på Medley hade man på fredagen lyckats mycket väl med sitt val av förband. The OhNos andas amerikansk 90-talsindie och riot grrl (kanske inte så konstigt med tanke på att tre av medlemmarna har förflutet i band som Serial Cynic och Sobsister) med snygga basmelodier, vasst växelspel mellan de båda gitarristerna och vokalisterna och rejält med jävlaranamma.

Inte minst imponeras jag av hur de lyckas variera sig inom sitt sound, rent låtskrivamässigt.

* * *

Precis när jag ska sätta mig ned för att skriva den här texten nås jag av den mycket tråkiga nyheten att Thomas ”Mensi” Mensforth har gått ur tiden. 65 år gammal förlorade sångaren i legendariska oi- och gatpunkbandet Angelic Upstarts igår kampen mot covid-19.

För två år sedan spelade Angelic Upstarts på Plan B. Om det skrev jag här.

Ondskan lurar i mångfacetterad musikvärld

Sara Bergmark Elfgren har tidigare skrivit bland annat Engelforstrilogin (Cirkeln, Eld och Nyckeln) tillsammans med Mats Strandberg och boken Norra Latin som utspelar sig i samma universum som Grim. Foto: Anna Drvnik

Kasper har växt upp med musiken. Med den extrema hårdrocken. Pappa Håkan var basist och låtskrivare i ett band som inte hann göra så mycket innan deras karismatiska och gåtfulle sångare, Grim, försvann och senare hittades död. Det lilla de hann med satte dock spår, djupa sådana, hos en liten men världsomspännande grupp människor som älskade den allra hårdaste och mörkaste hårdrocken. Bandet, Dark Cruelty, gav bara ut en EP och någon kassett-demo men det räckte. Tillsammans med band som Celtic Frost, Hellhammer och Venom var de med och skapade genren black metal.

”Musik var inte bara musik, det var språk, det var historia, det var röster och traditioner som talade med varandra, det var hela världar som man kunde stiga in i, världar där man kunde hämta tröst och kraft”, funderar Kasper.

Grim
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren

Den värld där black metal-musiken föds är en värld av myter och utövarna kommer in i den från olika håll. Det är skräckfilmsälskarna som gillar det skrämmande utompåverket, det är de som gillar att festa och bara vill spela hårdare, snabbare och tuffare än alla andra och så är det de som verkligen fastnar i samma esoteriska och ockulta tanker som de förstnämnda gillar att använda för effektens skull.

Pappa Håkan tillhör den skräckfilmsälskande kategorin medan Grim tillhörde de verkligt troende. Genom sitt försvinnande och sin mystiska död blev Grim kanske den största myten av alla, inte minst för Kasper som känner sig kopplad till pappans döde vän, en man vars riktiga namn han bär. Han själv, som precis tagit sig ur en svår depression och skapat sig ett nytt sammanhang genom sommarjobbet i Gröna Lunds House of demons, börjar tillsammans med nya kompisen Iris försöka nysta i Grims död. Det blir början på en resa som där han riskerar att förlora fotfästet både i tillvaron och i verkligheten som sådan. Kanske är inte all magi som Grim pysslade med påhitt ändå?

Sara Bergmark Elfgren, kanske mest känd som den ena halvan av författarduon bakom storsuccén Cirkeln och dess uppföljare, är 41 år gammal och för ung för att ha varit med på 80-talets dödsmetall-scen men hon har gjort sin research väl och lyckas fånga detta lite märkliga och mångfacetterade hörn av den svenska musikhistorien. Nybyggarandan från den första tiden varade bara ett ögonblick, men det var ett ögonblick som skulle bli signifikant på många sätt, och det inte bara för den allra hårdaste metal-musiken.

Själv var jag aldrig en del av den scenen på riktigt även om jag hade om inte ena benet i den så i alla fall några tår och jag känner igen mig. Jag minns kassettbandsbytandet som förgrenade sig som spindelnät över världen, fanzinen, hur unga alla var och hur 14-åriga hårdrocksband smetade ut sitt eget blod till upp och ned-vända kors på replokalsdörren i kulturhuset där jag arbetade.

I sitt efterord skriver Bergmark Elfgren att man inte ska leta efter eventuella förebilder till bokens Dark Cruelty; dess medlemmar och bokens andra karaktärer är sina egna. Samtidigt är det svårt att låta bli, att inte läsa in Mayhem-sångaren Pelle ”Dead” Olin eller Thomas ”Quorthon” Forsberg från Bathory i Grim.

Å andra sidan har hon rätt. Grim är inte Dead eller Quorthon och historien är spännande nog utan att göra direkta kopplingar till den verklighet som somliga av bokens karaktärer försöker fly. Inte minst är Kasper och Iris personer som det är lätt att investera sina känslor och sympatier i. Däremot kan jag känna att vissa av dess beskrivningar blir lite långrandiga och hade vunnit på att skäras ned en aning.

Miserabelt och klart lysande

”Deep, deep down in the silent grave
With none to mourn above …”

Djupt, djupt nere i den tysta graven, utan någon där uppe att sörja. Emily Brontë hade det inte så kul heller, för att travestera den där t-shirt-texten om Franz Kafka. Nog för att hon fick en både priviligierad och liberal uppväxt för sin tid, hon föddes 1818.

Samtidigt fick hon se två småsystrar dö i mycket unga år, hennes enda roman, den numera klassiska Svindlande höjder, mötte ringa uppmärksamhet precis som de av hennes dikter storasyster Charlotte lät publicera. När även hennes bror dog drog hon på hans begravning på sig en förkylning som, sannolikt i kombination med underliggande tuberkulos, tog hennes liv vid bara 30 års ålder.

På fredagen släppte Sofie Livebrant Weep the time away, sitt album med tolkningar av Brontës dikter och kvällen innan var det releaseparty på Folk å Rock i Malmö. Livebrant känns igen bland annat från hennes samarbeten med Sofia Karlsson, till exempel på hennes uppmärksammade Dan Andersson-platta. och från hennes tolkningar av en annan 1800-tals-Emilys dikter.

Sist jag såg Livebrant var för åtta år sedan på en visfestival i Steninge. Då var det tolkningarna av Emily Dickinsons dikter, inte mindre svartsynta de, som stod i fokus. Musiken då drog, av naturligta skäl åt det amerikanska folkmusikhållet. Det gör de av lika naturliga skäl inte nu. Min rockskadade hjärna associerar till det sena 60- och tidiga 70-talets brittiska folkrock med band som Fairport Convention och Pentangle men det här är egentligen mer genuin folkmusik än så, även om det smiter sig in något litet jazzanslag här och där.

Det är ett gäng miserabla sånger det blivit av Livebrants musik och Brontës dikter. Miserabla till sitt innehåll, alltså. Samtidigt är det som strömmar ut från scenen på Folk å Rock både varmt och paradoxalt livsbejakande. Mycket av det hämtar näring i den uppenbara spelglädjen och det fina samspelet mellan Livebrant på sång, gitarr och piano, Svante Sjöblom (som också agerade förband) på gitarr och Hal Parfitt-Murray på fiol och mandolin. Den där glädjen är svår att stå emot.

”I leave with thee my tears and pain
And rush into the world again.”

Emily Brontë hade det kanske inte så kul heller. Men vi har det i hennes sällskap, tillsammans med tre skickliga musiker som vet att våga släppa taget om sargen och våga leka med uttrycket.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv