Med kemi och trovärdighet

Hannah Aldridge, från Muscle Shoals, Alabama, börjar bli en flitig gäst på våra breddgrader. Åtminstone en handfull gånger har hon uppträtt i Skåne; på Folk å Rock i Malmö, på Solhällan och i Kvidinge. Sedan jag själv såg henne sist har det gått sex år. Då stod hon precis i begrepp att släppa sitt andra album och kompades av Sundsvallsbandet Jetbone, ett tungt rockband med ena benet i sydstatsrocken och det andra i det tidiga 70-talets hårdrock.

Även om samarbetet dememellan då var i begynnelsen fungerade det bra. Den tyngre rocken gifte sig väl med de amerikanska folksånger, den blues och den soul som går igenom Aldridges musikaliska DNA.

Sex år har gått och sedan dess har Jetbones medlemmar spritts över landet. När Hannah Aldridge på tisdagen uppträdde för ett efter omständigheterna (tisdagskväll, duggregn och Malmö FF spelar Champions League-match på hemmaplan) välfyllt Medley var det som duo tillsammans med det bandets basist, Gurten Sjödin, på gitarr och sång.

Hon börjar dock själv med gitarren och det står snabbt klart att hon inte behöver något band bakom sig för att ta ett rum i besittning. Det finns ett självförtroende i den egna förmågan, en närmast befallande pondus – utan att det för den skull på något sätt blir osympatiskt eller stöddigt, tvärtom – och en närvaro i orden som får en att hänga på varje ord hon sjunger och varje ton hon tar.

Kanske går det i släkten. Pappa Walt Aldridge var (eller är) producent på den legendariska Fame-studion i Muscle Shoals, den musikaliska korsväg där den amerikanska musikens olika strömningar korsades, där rock mötte soul, blues och country och den amerikanska söderns berättartradition och myter till en musikalisk enhet som var inget av delarna och allihop samtidigt.

Vägarnas visdom och bittra misstag genomsyrar Hannah Aldridges sånger som känns som att de uppstått bortanför tiden, i ett närmast mytiskt (eller kanske självmytologiserande) Amerika. På något sätt får hon det att låta trovärdigt när hon i kvällens öppningslåt, titelspåret från debutskivan Razor Wire, sina blott några och trettio år till trots, sjunger om ”25 years of hard earned mistakes”.

Hon är bra själv. Riktigt bra. Bättre än så blir det när Gurten Sjödin gör entré några låtar in. Kemin mellan honom och Aldridge är påtaglig och samspelet är riktigt fint. Låtar som Howling bones och Burning down Birmingham (det är Birmingham, Alabama, inte Birmingham, England) är bra på platta men live, inte minst i det här formatet, växer de till något större. Den förstnämnda av dem hade för min del gärna fått hålla på dubbelt så länge.

 

* * *

Kvällen uppvärmare Nicky William, en sångare, gitarrist och låtskrivare från Södermanländska Oxelösund, är en ny bekantskap för mig. Det första som slår mig är diskrepansen mellan hur han ser ut och låter. Med sitt orangefärgade hår, spensliga lekamen och sin glansiga skjorta skulle jag gissa på antingen indiepop eller yacht rock. Istället är stämman som kommer ut ur hans mun avgrundsdjup och musiken visar ett tydligt arv från gamla mördarballader, Nick Cave och Bror Gunnar Jansson.

När jag kommer över den första förvåningen blir jag imponerad, både av rösten och uttrycket. Han känns inte riktigt färdig som artist ännu men här finns embryot till något som kan bli riktigt bra. Lägg till en jazzig trummis som spelar med vispar, en ståbas och ett upprätt piano med en pianist som älskar Dr John och Professor Longhair och jag är fast. Men med sagt är det bra som det är också.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv