Med kemi och trovärdighet

Hannah Aldridge, från Muscle Shoals, Alabama, börjar bli en flitig gäst på våra breddgrader. Åtminstone en handfull gånger har hon uppträtt i Skåne; på Folk å Rock i Malmö, på Solhällan och i Kvidinge. Sedan jag själv såg henne sist har det gått sex år. Då stod hon precis i begrepp att släppa sitt andra album och kompades av Sundsvallsbandet Jetbone, ett tungt rockband med ena benet i sydstatsrocken och det andra i det tidiga 70-talets hårdrock.

Även om samarbetet dememellan då var i begynnelsen fungerade det bra. Den tyngre rocken gifte sig väl med de amerikanska folksånger, den blues och den soul som går igenom Aldridges musikaliska DNA.

Sex år har gått och sedan dess har Jetbones medlemmar spritts över landet. När Hannah Aldridge på tisdagen uppträdde för ett efter omständigheterna (tisdagskväll, duggregn och Malmö FF spelar Champions League-match på hemmaplan) välfyllt Medley var det som duo tillsammans med det bandets basist, Gurten Sjödin, på gitarr och sång.

Hon börjar dock själv med gitarren och det står snabbt klart att hon inte behöver något band bakom sig för att ta ett rum i besittning. Det finns ett självförtroende i den egna förmågan, en närmast befallande pondus – utan att det för den skull på något sätt blir osympatiskt eller stöddigt, tvärtom – och en närvaro i orden som får en att hänga på varje ord hon sjunger och varje ton hon tar.

Kanske går det i släkten. Pappa Walt Aldridge var (eller är) producent på den legendariska Fame-studion i Muscle Shoals, den musikaliska korsväg där den amerikanska musikens olika strömningar korsades, där rock mötte soul, blues och country och den amerikanska söderns berättartradition och myter till en musikalisk enhet som var inget av delarna och allihop samtidigt.

Vägarnas visdom och bittra misstag genomsyrar Hannah Aldridges sånger som känns som att de uppstått bortanför tiden, i ett närmast mytiskt (eller kanske självmytologiserande) Amerika. På något sätt får hon det att låta trovärdigt när hon i kvällens öppningslåt, titelspåret från debutskivan Razor Wire, sina blott några och trettio år till trots, sjunger om ”25 years of hard earned mistakes”.

Hon är bra själv. Riktigt bra. Bättre än så blir det när Gurten Sjödin gör entré några låtar in. Kemin mellan honom och Aldridge är påtaglig och samspelet är riktigt fint. Låtar som Howling bones och Burning down Birmingham (det är Birmingham, Alabama, inte Birmingham, England) är bra på platta men live, inte minst i det här formatet, växer de till något större. Den förstnämnda av dem hade för min del gärna fått hålla på dubbelt så länge.

 

* * *

Kvällen uppvärmare Nicky William, en sångare, gitarrist och låtskrivare från Södermanländska Oxelösund, är en ny bekantskap för mig. Det första som slår mig är diskrepansen mellan hur han ser ut och låter. Med sitt orangefärgade hår, spensliga lekamen och sin glansiga skjorta skulle jag gissa på antingen indiepop eller yacht rock. Istället är stämman som kommer ut ur hans mun avgrundsdjup och musiken visar ett tydligt arv från gamla mördarballader, Nick Cave och Bror Gunnar Jansson.

När jag kommer över den första förvåningen blir jag imponerad, både av rösten och uttrycket. Han känns inte riktigt färdig som artist ännu men här finns embryot till något som kan bli riktigt bra. Lägg till en jazzig trummis som spelar med vispar, en ståbas och ett upprätt piano med en pianist som älskar Dr John och Professor Longhair och jag är fast. Men med sagt är det bra som det är också.

Det växer ingen mossa på Strindbergs

Jag var tolv år gammal när Strindbergs släppte sitt sista (senaste?) album, Bombpartyt, och det skulle dröja ytterligare en handfull år innan jag upptäckte dem. Men när jag väl gjorde det föll jag som en sten för deras blandning av modsrock a la The Jam och powerpop a la The Only Ones i kombination med lika poetiska som konkreta och samhälsstillvända texter,

Bandet bildades 1982 när de båda frontmännen Johan Johansson (gitarr och sång) och Janne Borgh (bas och sång) stod utan band efter att den förstnämndes band KSMB och den sistnämndes The Moderns kastat in handduken. Två fullängdsalbum och ett mini-dito hann de med innan de gick vidare till andra konstellationer.

Några kortare återföreningsvändor har de blivit för spelningar och när de klev upp på Medleys scen under lördagskvällen tillsammans med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Frågan är om det kanske inte blir mer än bara för en turné denna gång. Johan Johansson antyder det i samband med att de kör det som var deras sista singel, ”Italien”.

Men kan ju alltid hoppas. För faktum är att det inte växt särskilt mycket mossa på deras låtskatt. De har fräschören och snärtigheten i behåll och varken Johansson eller Borgh har tappat attacken i sången och spelet. Och Eriksson fyller väl sin plats bakom trummorna, även om han ser lite förlägen ut när Johansson kallar honom för Sveriges, kanske världens, bästa rocktrummis.

Man kan ju alltid, i sådana här sammanhang fråga sig hur mycket som handlar om nostalgi. En snabb blick över publiken ger fog för en misstanke om att många på den nästan fulla klubben var med när det begav sig. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Där och då, i röjet framför scenen gör det naturligtvis inte det.

Hade jag tyckt lika mycket om ”Snabbare än tiden”, ”Friheten och jag” och ”Kvasibarn” om jag inte hade haft dem på kassett i freestylen när 80-talet gick över i 90-tal? Om de inte spelats på otaliga hemmafester?

Faktum är att jag tror det. Det handlar om direktheten i låtskrivandet, om glöden som inte tycks ha mattats med åren och om sättet att ta en publik på. Det är inte så att de lägger särskilt stort fokus på mellansnack men jag, som kommit till Malmö i vuxen ålder, tycker att det är intressant att höra Janne Borgh berätta om hur Malmö, när han lämnade staden för Stockholm, var en mycket hårdare plats än huvudstaden och om en bekant som dök upp på fritidsgården med ett stämjärn i magen efter ett misslyckat bilinbrott.

Till extranummer får vi dessutom en smärre Moderns-återförening när gitarristen Mats Johansson dyker upp för att köra ”Got to have pop”, ”Ready for the 80’s” och The Only Ones-covern ”Another girl, another planet”. Den sistnämnda är en av världens bästa poplåtar i min bok.

* * *

Jag längtar ibland efter gamla goda tider
men varför gör jag det när jag lever mitt i den

* * *

Kvällens förband förtjänar också ett omnämnade. Malmöbandet Skav är en helt ny bekantskap för mig men en som gav mersmak. Ett riktigt bra band med en karismatisk sångerska i den Wonder Woman-utstyrda Anette Rosengren. Dem hoppas jag få se mycket mer av.

 

En vemodets fanbärare

Jag trodde jag gjorde gott här
Men att leva är svårt, allt det vackra är kort

Publiken lite mer än visksjunger med Moonica Mac i versen på ”Alaska/All aska”. Det är som en bris av röster. Jag vänder mig om och ser tindrande ögon och saliga leenden. Så kommer refrängen.

Som att ta sig igenom Alaska
Eller blommande äng med gråten i halsen

Den där brisen växer till en storm när refrängen kommer. Jag står nära scenen och det ser ut som att sångerskan själv får en tår i ögat av det starka gensvaret på Babel.

Sju månader har gått sedan Moonica Mac, eller Lisa Brolander som hon egentligen heter, senast stod på Babels scen. Då rådde fortfarande nedstängning och konserten ägde rum i streamad form under festivalparaplyet Från Malmö.

Det är lätt den streamade konsert träffade djupast hos mig och i min recension skrev jag om hennes välmodulerade röst, hennes förmåga att frasera som självaste Monica Zetterlund och hennes sätt att få texterna att bära fram.

På fredagen var Babel utsålt till sista plats. Det är även lördagens konsert. Och det är fullt begripligt. Allt beröm jag skrev i min recension står jag för efter att nu ha sett henne ”på riktigt” också.

Men det räcker inte. Berömmet alltså. I levande livet griper hon tag på ett sätt som inte riktigt gick igenom skärmen, ett sätt som berör på riktigt.

Hon säger att hon tilldelats en roll som en vemodets fanbärare, något som hon är okej med. ”Men jag är inte bara det, jag är kul också”. Och det är hon. Både en vemodets fanbärare och kul.

Jag tror att det är där det ligger. I dualiteten. Samtidigt som sångerna är sorgsna och berörande har hon en glimt och en styrka i blicken, i anslaget och i den stillsamma vänliga humorn.

”Stark och sårbar” heter hennes nu två år gamla debutalbum och det är en träffande titel. När hon kör titelspåret växlar gitarristen Linus Hasselblad upp två tredjedelar igenom från jazzig visa till ren rock i ett utsökt klimax. Han och brodern Hannes Hasselblad på klaviatur och trummor står dessutom för ett utsökt samspel spelningen igenom.

Det är, som sagt, i dualiteten det ligger, men också i rösten. Hon har ett sätt att tänja den tills den ligger på, men aldrig över, bristningsgränsen som ger en hudlös nerv som går rakt in i hjärtat. Jag lämnar spelningen nästan lite omskakad.

Om två veckor dyker Moonica Mac upp i Så mycket bättre. Efter det kommer man nog få gå till större arenor för att se henne.

Som balsam för själen

Fyra lågenergilampor och några kandelabrer. Det är mörkt när Courtney Marie Andrews kliver ut på scen men vad spelar det för roll när rösten sprider allt ljus man kan tänkas behöva. Spelningen skulle egentligen ha gått av stapeln på Slagthuset men flyttades till Plan B med några veckors varsel.

Sist hon var i Malmö var det fullt band på Malmöfestivalens Gustav-scen 2018 och jag minns att jag blev helt tagen. Att hon klarar sig bra utan band råder det dock ingen tvekan om. I kombinationen med bristen på ljus skapar den en förstärkt intimitet som klär hennes musik, som placerar sig i samma utrymme mellan country och folkmusik som befolkas av artister som Emmylou Harris, Gillian Welch och Sarah Jarosz, mycket väl.

Men framförallt är det den där rösten som fångar mig; det är värmen i den, ömsintheten och sorgkanten. Det är som att sjunka ned i ett hav av bomull, som att få själen smord i balsam.

Cause I’m a little bit lonely / A little bit stoned
And I’m ready to go home / You don’t want to be like me
This life it ain’t free / Always chained to when I leave

Hon berättar bakgrunden till låten ”Table for one” från genombrottsskivan ”Honest life”, hur hon skrev den som 21-åring tillsammans med sitt band en omöjligt varm natt på en varuhusparkering i Texas där de övernattade i bilen på väg mellan spelningar på en turné och man frågar sig hur det ens är möjligt att vara så world weary vid den åldern. En fantastisk låt är det hur som helst.

Åtta album, en diktsamling och en Grammy-nominering in i karriären har hon också en låtkatalog som bjuder många sådana: ”Irene”, ”May your kindness remain”, ”How quickly your heart mends” … listan är lång.

Det är nästan lite märkligt hur lite jag saknar ett band bakom henne, trots att jag minns det som att hennes band var riktigt bra sist jag såg henne. Förutom den trollbindande rösten och värmen ligger det nog mycket i hennes gitarrspel. Utan några större åthävor och utan att göra någon affär av det så utnyttjar hon den akustiska gitarrens potential bortom att vara ett renodlat kompinstrument.

Både styrkan och värmen i ovationerna är tilltagande under spelningens gång. Och det är ytterst välförtjänt. Courtney Marie Andrews musik tränger sig innanför den mest välbyggda försvarsmur.

Wearing loneliness like a costume / for the whole world to see
And if your money runs out / and your good looks fade
May your kindness remain

Gammal punk – och ny

Det gör ont i halsen. Rejält. Knät också. Och lite varstans i kroppen. När Göteborgspunkarna Attentat avslutade med klassikertrojkan ”Operahuset”, ”Rudebecks och Sam” och ”Ge fan i mej” både skrek och hoppade jag lite mer än vad min kropp tydligen tål. Men vad gör man? Det var en sådan kväll.

Jag skrev om det inför Linn Koch-Emmerys gig på Babel för några veckor sedan att det så här efter ett och ett halvt års torka med spelningar kändes som att det var en uppskruvad stämning på framförallt de spelningar jag varit på, en uppdämd längtan efter att få röja loss till levande musik efter så lång tid med bara spelningar med sittande publik eller ingen publik alls. Och nog kan det svara för en del av förklaringen att det blev ett sådant sjuhelsikes drag på Attentat och Malmöbandet Ragatas spelning på Medley i fredags.

Men en annan förklaring till det är naturligtvis att det var två riktigt bra band som stod på scen. Attentat har funnits med i leken i mer än 40 år. I samband deras förra spelningar i Malmö, på Victoriateatern, tackade basisten Crippa för sig och lämnade bandet. Nu har Linus ”Siken” Sikström fyllt hans plats och han gör det med den äran.

Med sin anslående tuppkam och med basen nere vid knäna blir han en andra fokuspunkt på scenen, vid sidan om frontmannen Mats Jönsson. Han står också, känns det som, för en injektion av energi på scen. Jönsson har dock inga som helst problem att ta publiken i sitt grepp och sedan behålla det genom spelningen.

Skillnaden mot spelningen på Victoriateatern är markant. Den sittande publiken där skapade en distans som inte riktigt gick att överbrygga. Här blir scen och publik nästan ett.

Attentat har, som sagt, hållit på i mer än 40 år och hade lätt kunna fylla setlistan med bara gamla hits. Men det hade varit att göra det för lätt för sig. Och faktum är att de skivor de gjort efter återföreningen står sig väl gentemot klassikerna och låtar som ”Gå i taket”, ”Punkhjärta” och ”Occupy Wall Street” försvarar sin plats i låtlistan jämte ”Fågel”, ”Maklöst” och ”Tatuerade tårar”.

Förband för kvällen var som sagt Malmöbandet Ragata som inte kan skryta med en riktigt lika lång karriär som Attentat. Ännu. Jag minns att jag såg dem spela på Grand innan pesten drog in över landet och stängde ned livescenen. Jag minns att jag tyckte det var bra. Det band som marcherade in på Medley med fanor i händerna och sedan intog scenen var något helt annat.

Under pandemin har de hunnit släppa sitt debutalbum ”Rebell”, och skaffat sig en scennärvaro som imponerar. Sångerskan Anna Fogelström är fenomenal i sitt sätt att äga scenen och kräva uppmärksamheten och bakom henne är bandet en både tajt och dynamisk enhet.

Det finns en underström av powerpop i deras punk som ger den ett enormt driv. Inte minst märks det i deras svenskspråkiga tolkning av Blondie-versionen av The Nerves gamla Hanging on the telephone, en låttext som i dagens klimat tycks ha fått en ny brännande aktualitet, men den är också tydlig i egna låtar som ”Gammal punk”, ”Nu å jag” och ”Livsdömd”. Det är feministiskt, dansant och sanslöst medryckande. Och de har den där kvaliteten som gör att man sjunger med första gången man hör dem.

De hinner avverka hela sitt album och ett par nya (?) låtar och en riktigt kul version av Attentats ”Alla tvärsäkra män”, ett singel enbart-spår från 2015, en låt som passar dem väldigt väl. Extra roligt var det när Anna Fogelström sjöng den för Mats Jönsson själv på slutet.

Jag var knappast ensam om att falla för Ragatas charm. Senare på kvällen kändes det som att var och varannan människa gick omkring med ett exemplar av deras vinylalbum under armen (inklusive jag). Jag hoppas att det blir fler chanser att se dem snart.

 

 

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv