Linn Koch-Emmery mellan melankoli och eufori

Linn Koch-Emmery med band på Oceanen i Göteborg. Foto: Ralph Bretzer

I våras släpptes Linn Koch-Emmerys efterlängtade debutalbum ”Being the girl”, en skiva som rymmer både melankoli och eufori och det gärna samtidigt.
På torsdag kommer hon till Babel i Malmö där hon spelar tillsammans med Majorelle Blue.

– Det känns som att det var länge sedan man fick se en riktig rockkonsert senast, säger Linn Koch-Emmery från scenen.
Det är trångt inne på på Oceanen, ett kulturhus vid Stigbergstorget i Göteborg. Trångt och varmt. Det är ingen stor lokal och den är fylld till sin kapacitet. Att taket är så lågt att riktigt långa personer nästan kan röra vid det gör sitt till.

Foto: Jonas Carmhagen.

Att längtan efter att gå på riktiga rockkonserter, sådana där man kan stå upp och röra sig, varit stor är påtagligt i rummet och under hela spelningen skruvas intensiteten på publiken till att i finalen med ”Forever sounds” och ”Waves” nå en nivå som liknar Romarrikets sista dagar. Folk ligger och flyter ovanpå publiken och sliter i akustikelementen i taket. Ett av dem faller ned.

– Haha, ja. Jag tänkte inte på det då men jag såg det sedan på någon video. Men det verkar som att de var lugna med det på Oceanen. Det känns som att de är på vår sida, säger hon över telefon.

– Det var någon typ av urladdning. Det har varit mycket sittande konserter och det fungerar för vissa artister men om man tänker att man ska gå ut och lyssna på mig, till exempel, så tror jag inte att det är den typen av sammanhang man vill vara i, säger hon.
– Vissa saker har sin plats och sin tid. Jag har inte gjort så många sittande konserter och jag kan känna att min musik kanske funkar för det om man stuvar om det lite men att jag tror att det jag har med min publik är att vi gillar rockmusik och riktiga rockkonserter.

Även Linn Koch-Emmery själv, som är ute på en turné som på torsdag tar henne till Vega i Köpenhamn och på torsdag till Babel i Malmö, har saknat scenen. Ett tiotal spelningar har hon hunnit med, först i Storbritannien som öppnade tidigare och sedan i Sverige. Senare i höst väntar en Tysklandsturné tillsammans med Johnossi.
– Det är jätteskönt att vara tillbaka men det är sjukt hur snabbt människan förtränger. Nu känns det nästan som att det inte varit någon paus, det känns ganska naturligt.

Linn Koch-Emmery föddes i Hamburg 1992 och kom som barn till Norrköping där hon växte upp. I de tidiga tonåren hade hon bandet Zur Glück med sin syster och började skriva egna låtar. Idolerna hette Oasis och det är inte svårt att höra ekona från 90-talet i hennes musik även om hon har lite svårt att prata om det musikaliska arvet själv.
– Det är svårt att säga för mig själv eftersom jag är född på 90-talet. Jag var inte tillräckligt gammal för att uppleva det. Jag har lyssnat jättemycket på artister från den tiden men jag har också lyssnat mycket på samtida musik. Det är inte som att jag sitter hemma idag och gråter till Smashing Pumpkins.
– Det kanske är mer det att allt går i cykler. Jag har lyssnat jättemycket på indie- och rockmusik och den har kanske rakt av tagit avstamp i 90-talet.

Det kanske alltid är så på något sätt att den musiken som fanns i bakgrunden när man var barn fortsätter att finnas med en.
– Jag tror det. Det är svårt att veta var saker kommer ifrån.

Hon debuterade 2017 med EP:n ”Boys” som skapade vågor med sitt intensiva gitarrstök och smittande melodier. Sedan dess har det blivit ytterligare en ep innan debutalbumet ”Being the girl” släpptes i våras. Musiken är samtidigt drömsk och medryckande, melankolisk och euforisk.
– Den känns väldigt representativ för mig, både som person och som musiker. Musiken känns väldigt inflätad i mitt liv, att göra musik är som att gå till jobbet eller åka tunnelbana.

Det finns ett mörker i texterna, inte minst i singelspåret från albumet, Linn R.I.P., en låt som handlar om vara trött på sig själv.
– Det finns ett sådant mörker i alla mina låtar. Det är ganska emo textmässigt. Det är hårt fast kanske med glimten i ögat. Det är alltid så jag har uttryckt mig och sådan min personlighet är, någon typ av berg- och dalbana av mörker, cynism, eufori och glädje.
– Det balanserar mellan två ytterligheter. Jag brukar säga att en bra låt är en låt man både kan gråta till och känna sig stärkt och lyft av.

Ett mer udda inslag under spelningen på Oceanen var att hon för första gången i sitt liv skalade (nåja) och åt en räka på scen vilket naturligtvis gör att frågan måste ställas: hur är det att spela gitarr med räkklegg på fingrarna?
– Det var väldigt halt. Och eftersom jag inte hållit på med skaldjur tidigare så visste inte jag att det skulle bli så.

Bakgrunden till räkan var att hon i en intervju med en göteborsk tidning för ett par år sedan sa att hon aldrig ätit en räka.
– Efter det har det blivit en grej och det kändes som att sluta cirkeln om jag skulle få skala och äta en räka på scenen.
Vad ska du göra i Malmö? Ska du plocka en gås?
– Jag vet inte, det får väl bli något sådant. Jag har varit i Malmö tre gånger men jag har dålig koll på vad ni har för specialtraditioner.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Harlem Shuffle.
Ser just nu: Only murders in the building, Succesion och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv