Vykort från minnets Sverige

Jag har inget minne av att jag någonsin fick läsa om storskiftet i skolan. Den enda anledning att jag känner till det är Torssons låt om läxläsning som heter just det. En kompis till mig fick en extra poäng på högskoleprovet eftersom han via låten ”Blodomloppet” visste vad de olika blodkropparna har för funktion.

Min kusin och jag bondade över ”Max och Nisse” (vilka som bekant var trevliga katter båda två) och med hennes blivande ex-make över ”Hett krut i Hollywood” (”Han tände en Winston och tänkte åtminston – e – så är det ju prydligt gjort”). På försommaren 1990 bilade jag och några kompisar med våra färska körkort från Falkenberg till Båstad för att se dem, Georgia Satellites och Little Feat. Mina kompisar ville åka hem innan sista bandet och jag som inte ville det fick lift hem med de lokala raggarna.

Drygt tio år senare minns jag att jag såg dem på ett glest Folkets Hus i Gävle. Jag skulle recensera och hade fotograf med mig men jag blev inte alls nöjd med den i normala fall mycket duktiga fotografens bilder och han blev sur. En handfull år senare släpper Torsson albumet ”Det fjärde bästa bandet i Lund” med låten ”En tung missbrukare” som utspelar sig på Falkenbergs bibliotek, en plats jag tillbringat mycket tid på, inte minst som det hänger ihop med det som var min gymnasieskola, och man kände sig nästan lite omotiverat stolt av det.

Varför dessa spridda minnen från mitt förflutna med Torsson? Alla flyger de genom min hjärna när jag ser dem på Palladium på lördagskvällen. Dels handlar det om mina personliga nostalgiska känslor för ett band som funnits med mig i hela mitt vuxna liv (och även en tid innan det vuxna livet). På något sätt passar det också för ett band som själva tycks svepa in sina sånger i ett nostalgiskt skimmer. Det blir som vykort från ett minnets Sverige, en plats som nästann men inte riktigt, existerat.

För minnet är ju sådant: det lyfter upp vissa detaljer och placerar dem på piedestal medan det trycker undan annat, och det ibland utan synbar logik. Jag tror det är det som gör Torssons sånger så relaterbara. Det är liksom inte bara den lustiga formuleringskonsten, det är liksom inte bara skojiga låtar, det är inte på skämt. Det finns poesi i den där skenbara sakligheten.

Att dagens upplaga av bandet dessutom låter riktigt bra gör inte saken sämre. Framförallt när Bo Åkerström ställer undan den akustiska gitarren och istället pluggar in sin halvakustiska Hagström Jimmy (tror jag att det är) och de för en stund i slutet kör med tre elektriska gitarrer blir det riktigt bra tryck. Kul också att nyare spår som ”Den stora smällen” och ”Ost, vin och fotboll” ställer sig upp så väl jämte de gamla favoriterna från 80-talet.

Då kan jag nästan förlåta Åkerström för att han i ett mellansnack blandar ihop Hallands floder och påstår att det är Viskan som rinner genom Falkenberg (det gör den inte, det är Ätran som gör det – Viskan rinner strax norr om Varberg). Mellansnacken är annars ett kapitel för sig självt. Jag älskar hur han ger bakrunden till texterna samtidigt som han försöker mörka vilken låt som ska komma.

Om Torsson är en gammal vän som funnits med mig genom livet så är The Hanged Man en desto nyare bekantskap. Faktum är att jag aldrig hört dem när jag satte mig på cykeln utanför Palladium för att bege mig till Grand och deras spelning där. Det enda jag visste om dem var att sångerskan och gitarristen Rebecka Rolfart för tio, femton år sedan spelade i sköna gitarrpopbandet Those Dancing Days.

The Hanged Man visar sig vara en helt annan best än Rolfarts tidigare band. Bandnamnet kommer från ett Tarotkort och det finns emellanåt något lite oroväckande, för att inte säga lite creepy, i musiken. Fast på ett mysigt och sympatiskt sätt. Dessutom passar den känslan perfekt en Halloween-helg som denna.

Det är psykedeliskt, progressivt och atmosfäriskt. Känslan är något av en resa in i det undermedvetna. Rolfarts gitarr och sång bygger stämningar tillsammans med Elias Jungqvist synt medan Dennis Egberths trummor och Mattias Gustavssons bas skapar ett grymt driv. Jämfört med skivorna (som jag ägnat dagen efter spelningen åt att lyssna på) får gitarren och lekfullheten mer utrymme. Det får musiken att lyfta än mer, inte minst som att samspelet är så tätt.

Tydligen har bandet hållit på sedan 2013 och jag frågar mig hur jag kunnat missa dem under så lång tid. Jag ser redan fram emot att se dem igen.

 

Amerikansk värme på Malmös nyaste klubb

Jag har inte haft möjlighet att besöka det senaste tillskottet på Malmös klubbhimmel. Förrän igår. Och det var värt väntan och det inte bara för att Medley visade sig vara ett trevligt ställe. På scen stod Malmöbandet Lakely – till sin kärn duon Anna och Jonas Edström Rudolf men denna kväll i sin fulla bandtappning – och Österlenbandet Wildie, med sångaren och keyboardisten Anders Thorén i spetsen.

Det blev en kväll i americanans tecken, om än väldigt olika nyanser av den något svårgreppade genren som täcker in allt från country som är för mycket country för countrybranschen till rotnära folkmusik via blues och soul.

Lakely lägger sig nära folkmusiken, i samma musikaliska grannskap som nytraditionalister som Gillian Welch och Dave Rawlings, Sarah Jarosz och Alison Krauss men med en nordisk ton som löper genom musiken och, tillsammans med de personligt färgade historier de berättar i sina sånger, ger dem något distinkt eget.

Det finns också en genuin värme i musiken och de blickar som gifta paret Edström Rudolf byter med varandra på scen som smittar av sig.

Wildie var för mig en ny bekantskap, men en mycket trevlig sådan. Om Lakelys musikaliska rötter tydligt ligger i södern, kanske närmare bestämt Appalacherna, så finns Wildies snarare längs samma vägar där kanadensiskamerikanska The Band nötte sig fram till ett eget amalgam av alla genrer som på något sätt kan kallas genuint amerikanska. Det är soul, det är country, det är rock och det är alltihop samtidigt.

Sagda band är den självklara referensen men det finns fler som dyker upp i hjärnan under spelningen. Billie Joels Piano Man-era är en och Crosby, Stills & Nash är en annan. Det känns som att de har, om inte en fot så i alla fall ett par tår i Laurel Canyon och för ett ögonblick är det nästan som att jag hör David Crosby där i stämsången (och det är ett mycket gott betyg).

Jag har för mig att jag läste någonstans att Wildie började som ett soloprojekt för Anders Thorén men har utvecklats till ett band. Bandkänslan i samspelet är också tydlig. Det är riktigt bra spel på alla positioner och en lyhörd kommunikation medlemmarna emellan. Jag kommer att definitivt att följa dem framöver.

Golvad av Linn Koch-Emmery – igen

Det har gått två veckor sedan jag såg Linn Koch-Emmery på Oceanen i Göteborg och blev golvad. Det har gått två veckor och nu står jag där framför scenen igen och väntar på att hon ska golva mig igen. Annan stad, Malmö, annan lokal, Babel, men samma artist.

Egentligen är det inte så smart att gå och kolla på en artist igen så snart efter en spelning man verkligen gillat. Man krattar liksom manegen för en besvikelse. Förutsättningarna var väl inte heller lika bra denna gång: torsdagskväll istället för fredagsdito ger glesare (och ganska mycket nyktrare) publik.

Dessutom, vilket Linn Koch-Emmery också kommenterade från scenen: för att slita ned akustikelement från taket som de gjorde på Oceanen skulle publiken få slita hårt med tanke på den enorma takhöjden i det före detta kyrkorummet.

Sist Linn Koch-Emmery spelade på Babel gjorde hon det i baren men nu är det stora scenen som gäller. Och det är en uppväxling som är motiverad. Trots att hon bara har två ep och ett album i bagaget fyller hon lätt en timma med låtar som var och en hade kunnat vara en singel i sin egen rätt.

Höjdpunkterna är många och kommer tätt: ”Forever sounds”, ”Linn R.I.P.”, ”Blow my mind” … listan är lång. Trots att texterna bitvis är ganska, för att använda hennes eget ord, emo” och att hon framför dem med både tyngd, närhet och närvaro, finns det en lätthet i anslaget som ger musiken luft under vingarna. Det står ännu klarare i Babels luftiga lokaler än vad det gjorde på trånga Oceanen.

Texterna må vara melankoliska men känslan som fyller mig är eufori. Till det kommer de charmiga mellansnacken och utspelet.

Bandet hon har bakom sig bidrar starkt till det positiva helhetsintrycket. Det är stökigt men ändå precist; stundtals kaotiskt, stundtals nästan ömsint. 90-talsklingande indierock när den är som bäst.

Nej, det slets inte ned något från taket (som i Göteborg). Det skalades inte heller några räkor på scen (som i Göteborg). Men det som bjöds var en riktigt bra rockkonsert (som i Göteborg). När jag skriver detta eftermiddagen efter spelningen ekar sångerna fortfarande i mitt huvud. Det får ändå sägas vara ett gott betyg.

Lakely gör americana på nordisk klangbotten

Med sitt färska första fullängdsalbum ”Cold war” i bagaget kommer Malmöduon Lakely till Medley på fredag, då de spelar tillsammans med Österlenbandet Wildie.

En snötäckt brygga, en sjö med öppet vatten och bortom den ett kuperat landskap. Det skulle kunna vara någonstans i Nordamerika, kanske på Olympiahalvön eller i Klippiga bergen. Eller i de norra delarna av Sverige.
Så ser omslaget ut till ”Cold war”, Malmöduon Lakelys första fullängdsalbum som kom i våras. På något sätt känns det talande för musiken som ryms därinom. För trots att den musikaliska formen är distinkt amerikansk finns det någonstans i musiken en nordisk klangbotten. Själva kallar de musiken för scandicana.

Lakely består av det gifta paret Anna och Jonas Edström Rudolf, den förstnämnda känner vi igen från countrybandet The Bandettes. Berättelsen om duon börjar innan de var ett par. De var gamla kompisar från Musikhögskolan som 2015 satte sig på planet tillsammans från Malmö med blicken ställd mot countrymusikens huvudstad, Nashville i Tennessee, där de skulle studera musikproduktion. Lakely föddes parallellt med studierna och att de inledde sin kärleksrelation.

– Det var mycket den där känslan från [Sting-låten, reds.anm] ”Englishman in New York” när vi kom dit, känslan av att man är en alien. Det blev att jag satt och skrev mycket som inte alls passade till The Bandettes och så skrev vi tillsammans. Och det blev bra, säger Anna när tidningen möter duon på ett kafé på Sorgenfri.
– Det var ett sådant vakuum när vi kom dit. Vi hade mycket tid och så blev det att vi pratade mycket eftersom vi var de enda två svenskarna, säger Jonas.

För Anna innebar det ett ett nytt sätt att skriva låtar, med ögonen i varandras och med pappret framför sig, bollandes orden tills de bildat en sångtext, ett arbetssätt som födde andra typer av låtar som gick utanför den egna bubblan. Och på något sätt blev det arbetssättet förlösande. Helheten blev större än summan av delarna.
Både Jonas och Anna kommer in på sina liknande sätt att tänka och liknande smak för musik.
– Jag har testat att skriva med andra människor men det är aldrig så lätt som med Anna för vi har exakt samma hjärna, säger Jonas.

Inflätat i alltihop är ett uppbrott. Anna hade precis gjort slut med sin tidigare partner. Alltså satt hon och skrev sånger om krossade hjärtan tillsammans med sin blivande partner.
– Att vi kände varandra sedan tidigare tror jag nästan var en förutsättning för att vi skulle kunna fungera på det sättet. Annars hade det nog varit svårt att lita på varandra så mycket, säger Jonas.
– När man skriver med andra kan det vara så att man vill mörka vissa saker. Men här har det varit djupt personliga saker som man ändå kunde dela med varandra och skriva om tillsammans, säger Anna.

I Nashville spelades Lakelys första ep in, ”Pocket full of sand” i det som en gång varit Alison Krauss (känd från Alison Krauss & Union Station och sina samarbeten med Robert Plant, Gillian Welch och Emmylou Harris) garage. Möjligheten att jobba med sina idoler var en kraftigt bidragande orsak till att projektet blev verklighet. På ep:n jobbar de till exempel in med Shani Ghandi (som arbetat med stjärnor som Alison Krauss, Sarah Jarosz, Sierra Hull, Parker Millsap). Även Gary Paczosa (som på meritförteckningen bland annat har att han mixade Dolly Partons redan klassiska album ”The Grass is Blue”) dök upp i studion och tog över spakarna för en stund.
– Vi blev så star struck att vi knappt kunde spela när han tittade in, säger Anna.

Bara en sådan sak som att den mikrofon Anna sjöng i var signerad av Paul McCartney och att Jonas sjöng i Alison Krauss favoritsångmikrofon satte igång musikhistoriska vingslag och utan att de riktigt tänkte det var Lakely fött.
– Helt plötsligt kändes det naturligt att nu har vi en ep, nu har vi ett band, säger Anna.

Trots att ni arbetar i en amerikansk folk- och country-tradition har musiken både på ep:n och albumet ändå en nordisk ton i botten.
– Ja. Jag tror inte att vi egentligen har reflekterat över det. Det vi lägger in i musiken är det som vi tycker är roligt att lägga in. Jag känner mig inte begränsad över att vi valt den uttrycksform som vi har valt. Det är bara så här vi tycker att det mysigt att musik låter. Det skulle kännas off om vi hade konstlat till det, säger Jonas.
– Vi försöker inte vara i någon genre. Det här är den musik som blir när vi skapar tillsammans och våra referenspunkter är i den här typen av musik, säger Anna.

Ep:n mixades färdigt efter att de kommit hem till Sverige och det nya albumet spelades in tillsammans med kompisar i en studio i Torna Hällestad.
– När vi kom tillbaka blev det en ny ”Englishman in New York”-situation. Man ser på allt med lite nya ögon och så blev det en massa nya låtar. När vi skulle spela in det hade vi med oss det vi lärt oss i USA och då blev det ännu bättre, säger Anna.
– Det var så härligt att bara hänga på den skånska landsbygden med våra banjos.

Det kom dock att dröja ett tag mellan att albumet spelades in och att den mixades klart eftersom Anna blev gravid och födde deras gemensamma dotter. Först när dottern kunde sova själv fick de tiden att sitta och mixa plattan. Det innebär att skivan spelades in 2018 men släpptes inte förrän i maj i år.
– Det var ett långkok, konstaterar Jonas.

Att bli kvar i USA och utnyttja de kontakter de jobbat upp hade varit ett alternativ men det hårda arbetsklimatet i USA avskräckte. De flesta av dem som de studerade med tvingades ha två jobb samtidigt för att kunna gå utbildningen medan de själva hade lyxen av att ha med sig CSN från Sverige. Tonen mellan arbetsgivare och arbetstagare lockade inte heller, liksom den bristande barnomsorgen – något som inte minst är relevant nu sedan de skaffat barn.
– Jag pratade med andra kvinnliga producenter i USA som sa att en förutsättning för att man ska kunna hålla på med det här är att man aldrig skaffar barn. Samtidigt längtar jag tillbaka, speciellt nu på hösten, säger Anna.

Vad är det ni längtar tillbaka till?
– Det är musiken. De kallar sig själva för Music City och det låter oerhört pompöst men det är mer så att det är så nära till den hela tiden. Vi är väldigt bra på låtskrivande här i Sverige men det kommer aldrig bli så att man bara kan gå ut i Malmö och så finns det tre olika artister man vill kolla på som spelar samtidigt, säger Jonas.
– Det som är så häftigt är att folk är så hungriga när de kommer dit. De flyttar dit för att lyckas och många är väldigt duktiga och så är de ute och spelar jämt. Kulturen kring musiken är så himla fin. Man är ute och träffas och spelar och lyssnar, säger Anna.

Den Malmöitiska livescenen har dock förändrats rejält, inte minst för artister som spelar americana sedan The Bandettes tog sina första steg som band för mer än tio år sedan. På Folk å Rock har genren länge stått högt i kurs och sedan drygt tre veckor tillbaka finns även Medley, där Lakely spelar på fredag kväll tillsammans med Wildie, med mycket amerikansk rotmusik på programmet.
– Det ska bli så kul att komma ut och spela och möta en publik igen och se vad som händer i mötet med den med de här sångerna, säger Anna.

Linn Koch-Emmery mellan melankoli och eufori

Linn Koch-Emmery med band på Oceanen i Göteborg. Foto: Ralph Bretzer

I våras släpptes Linn Koch-Emmerys efterlängtade debutalbum ”Being the girl”, en skiva som rymmer både melankoli och eufori och det gärna samtidigt.
På torsdag kommer hon till Babel i Malmö där hon spelar tillsammans med Majorelle Blue.

– Det känns som att det var länge sedan man fick se en riktig rockkonsert senast, säger Linn Koch-Emmery från scenen.
Det är trångt inne på på Oceanen, ett kulturhus vid Stigbergstorget i Göteborg. Trångt och varmt. Det är ingen stor lokal och den är fylld till sin kapacitet. Att taket är så lågt att riktigt långa personer nästan kan röra vid det gör sitt till.

Foto: Jonas Carmhagen.

Att längtan efter att gå på riktiga rockkonserter, sådana där man kan stå upp och röra sig, varit stor är påtagligt i rummet och under hela spelningen skruvas intensiteten på publiken till att i finalen med ”Forever sounds” och ”Waves” nå en nivå som liknar Romarrikets sista dagar. Folk ligger och flyter ovanpå publiken och sliter i akustikelementen i taket. Ett av dem faller ned.

– Haha, ja. Jag tänkte inte på det då men jag såg det sedan på någon video. Men det verkar som att de var lugna med det på Oceanen. Det känns som att de är på vår sida, säger hon över telefon.

– Det var någon typ av urladdning. Det har varit mycket sittande konserter och det fungerar för vissa artister men om man tänker att man ska gå ut och lyssna på mig, till exempel, så tror jag inte att det är den typen av sammanhang man vill vara i, säger hon.
– Vissa saker har sin plats och sin tid. Jag har inte gjort så många sittande konserter och jag kan känna att min musik kanske funkar för det om man stuvar om det lite men att jag tror att det jag har med min publik är att vi gillar rockmusik och riktiga rockkonserter.

Även Linn Koch-Emmery själv, som är ute på en turné som på torsdag tar henne till Vega i Köpenhamn och på torsdag till Babel i Malmö, har saknat scenen. Ett tiotal spelningar har hon hunnit med, först i Storbritannien som öppnade tidigare och sedan i Sverige. Senare i höst väntar en Tysklandsturné tillsammans med Johnossi.
– Det är jätteskönt att vara tillbaka men det är sjukt hur snabbt människan förtränger. Nu känns det nästan som att det inte varit någon paus, det känns ganska naturligt.

Linn Koch-Emmery föddes i Hamburg 1992 och kom som barn till Norrköping där hon växte upp. I de tidiga tonåren hade hon bandet Zur Glück med sin syster och började skriva egna låtar. Idolerna hette Oasis och det är inte svårt att höra ekona från 90-talet i hennes musik även om hon har lite svårt att prata om det musikaliska arvet själv.
– Det är svårt att säga för mig själv eftersom jag är född på 90-talet. Jag var inte tillräckligt gammal för att uppleva det. Jag har lyssnat jättemycket på artister från den tiden men jag har också lyssnat mycket på samtida musik. Det är inte som att jag sitter hemma idag och gråter till Smashing Pumpkins.
– Det kanske är mer det att allt går i cykler. Jag har lyssnat jättemycket på indie- och rockmusik och den har kanske rakt av tagit avstamp i 90-talet.

Det kanske alltid är så på något sätt att den musiken som fanns i bakgrunden när man var barn fortsätter att finnas med en.
– Jag tror det. Det är svårt att veta var saker kommer ifrån.

Hon debuterade 2017 med EP:n ”Boys” som skapade vågor med sitt intensiva gitarrstök och smittande melodier. Sedan dess har det blivit ytterligare en ep innan debutalbumet ”Being the girl” släpptes i våras. Musiken är samtidigt drömsk och medryckande, melankolisk och euforisk.
– Den känns väldigt representativ för mig, både som person och som musiker. Musiken känns väldigt inflätad i mitt liv, att göra musik är som att gå till jobbet eller åka tunnelbana.

Det finns ett mörker i texterna, inte minst i singelspåret från albumet, Linn R.I.P., en låt som handlar om vara trött på sig själv.
– Det finns ett sådant mörker i alla mina låtar. Det är ganska emo textmässigt. Det är hårt fast kanske med glimten i ögat. Det är alltid så jag har uttryckt mig och sådan min personlighet är, någon typ av berg- och dalbana av mörker, cynism, eufori och glädje.
– Det balanserar mellan två ytterligheter. Jag brukar säga att en bra låt är en låt man både kan gråta till och känna sig stärkt och lyft av.

Ett mer udda inslag under spelningen på Oceanen var att hon för första gången i sitt liv skalade (nåja) och åt en räka på scen vilket naturligtvis gör att frågan måste ställas: hur är det att spela gitarr med räkklegg på fingrarna?
– Det var väldigt halt. Och eftersom jag inte hållit på med skaldjur tidigare så visste inte jag att det skulle bli så.

Bakgrunden till räkan var att hon i en intervju med en göteborsk tidning för ett par år sedan sa att hon aldrig ätit en räka.
– Efter det har det blivit en grej och det kändes som att sluta cirkeln om jag skulle få skala och äta en räka på scenen.
Vad ska du göra i Malmö? Ska du plocka en gås?
– Jag vet inte, det får väl bli något sådant. Jag har varit i Malmö tre gånger men jag har dålig koll på vad ni har för specialtraditioner.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv