Crate digging del 6: Sagans oväntade fortsättning

Det började vid ett träd. Som det ibland gör. Det här specifika trädet står i Peck Park i San Pedro, ett av alla de samhällen som tillsammans utgör Los Angeles. En dag, samma år som han fyllde 14, kom Mike Watt gående där när en kraftigt byggd pojke damp ned framför honom från det där trädet.

– Du är ingen eskimå, konstaterar pojken som just kommit ned från trädet.

– Nej, jag är ingen eskimå, svarade en konfunderad Mike Watt.

Mike Watt och pojken från trädet slog följe genom parken och pratade. Pojken visade sig heta Dennis Boon och var ett år yngre än honom. Watt slogs av den intellektuella skärpan i de monologer som hans nyvunna vän höll. Senare på dagen, när de kom hem till Boon och denne satte på skivor med komikern George Carlin, fattade han att monologerna inte var något Boon hittade på i stunden, de kom direkt från Carlins repertoar.

Our band could be your life
Real names’d be proof
Me and Mike Watt, we played for years
Punk rock changed our lives”

* * *

Jag står där och bläddrar bland backarna med nyinkommet hos min lokale handlare. Egentligen är skivbudgeten redan fylld med skivhögen som ligger till höger om mig när jag snubblar över den: Firehose andra platta. Omslaget skvallrar inte det minsta om att det skulle vara någon kvalitet på innanmätet. På det syns hörnet av någon illa medfaren möbel med en konstig figur på. På väggen sitter tre bilder; en är dold, en svåruttydd och den tredje och största föreställer av någon anledning St Paul-bandet Hüsker Dü och inte Firehose. Bandets namn och albumets märkliga titel, ”If’n”, står med illa utplacerade bokstäver i den övre delen av bilden.

Mitt habegär är väckt.

* * *

Mike Watt berättar historien om hur han mötte D. Boon – som han kom att kalla sig – för journalisten Michael Azerrad och denne återberättar den i boken Our band could be your life – Scenes from the American indie underground 1981-1991. Titeln är hämtad från låten History lesson pt 2 med The Minutemen, bandet som Watt och D. Boon bildade tillsammans med skolkamraten George Hurley. Texten berättar deras historia.

We learned punk rock in Hollywood
Drove up from Pedro
We were fucking corndogs
We’d go drink and pogo”

The Minutemen är ett av mina absoluta favoritband. Trots tydliga influenser från punk, funk, country och klassisk rock skapade de en musik som var alldeles deras egen. Texterna tedde sig som förlängningar till Watt och Boons eviga diskussioner och politiska käbblande. Det tajta rytmiska samspelet medlemmarna emellan blev stilbildande och inte minst Flea i Red Hot Chili Peppers såg och lärde av Watts basspel. Boons gitarr kunde skära genom vilken ljudvägg som helst samtidigt som den spelades med både precission och finess.

På punkscenen var de en anomali, intellektuella och lekfulla på samma gång. De tvekade inte att spela in covers av band så opunk som Van Halen, Creedence Clearwater Revival och Blue Öyster Cult. Samtidigt var deras etos definitivt punk. ”We jam econo” kallade de det. Som de arbetarklassgrabbar de var såg de alltid till att spela in sina skivor på begagnade band, något som kunde gå ut över ljudkvaliteten men var betydligt mer ekonomiskt.

Our band is scientist rock

Så sjöng D. Boon i History lesson pt 2.

But I was E. Bloom and Richard Hell
Joe Strummer, and John Doe
Me and Mike Watt, playing guitar

E. Bloom är Eric Bloom i Blue Öyster Cult, Hell, Strummer och Doe ikoner på punkscenen. Själva slutade D. Boon och Mike Watt aldrig experimentera – de spelade ju inte för inte scientist rock. Som för många andra av de bästa punkbanden var punkrocken en duk att måla på, ett sätt att artikulera världen. Det blev fyra album och nio ep:s som släpptes under deras fem år som band. Grundkomponenterna finns med från start men utvecklingen är tydlig. Bäst är dubbeln Double nickels on the dime från 1984.

Minutemens saga blev dock alltför kort. Ett par dagar innan jul 1985 var D. Boon och hans flickvän på väg i en van till flickvännens föräldrar där de skulle fira jul. Han mådde inte bra och hade lagt sig i baksätet för att sova utan säkerhetsbälte på sig. När vanen körde av vägen slungades D. Boon ut genom bakdörren, bröt nacken och dog omedelbart. Han blev 27. För George Hurley och Mike Watt var det självklart att det var slutet för bandet. Att bara fortsätta utan sin vän, som om ingenting hade hänt, hade varit otänkbart.

* * *

Nej, det är inte det (medvetet?) fula omslaget som väcker mitt habegär, det är det faktum att jag vet vilka som döljer sig bakom bandnamnet. Firehose är epilogen till The Minutemen.

I sorgen efter D. Boons död hade Watt och Hurley inga som helst planer på att fortsätta med musiken. Men ödet ville annorlund. Ed Crawford, ett Minuteman-fan från Ohio hade fått höra ett (osant) rykte om att man sökte en efterträdare till Boon och slog upp Mike Watts nummer i telefonkatalogen och ringde upp honom. Svaret blev dock allt annat än positivt: Mike Watt informerade honom om att han tappat lusten till musiken.

Ed Crawford gav sig dock inte utan åkte på vinst och förlust till Los Angeles och lyckades få till ett möte med Watt som gillade vad han hörde. Med Crawford på sång och gitarr föddes ett nytt band. Rötterna i Minutemen var omiskännliga. De fanns där i Watt och Hurleys samspel, naturligtvis, men också i att Crawfords gitarr emellanåt ekar D. Boons speciella sätt att spela. Han är dock ingen kopia och Firehose är inte samma band som Minutemen.

Med Ed Crawford – eller EdfromOhio som han brukade kallas på omslagen – fick man även in något annat i mixen. Han är mer av en traditionell sångare än Boon och med honom kom också mer klassisk låtstruktur och tydliga folksångsinfluenser.

Kort sagt: Firehose – som på intet sätt ska blandas ihop med det rätt usla hår(d)rocksbandet Firehouse – är ett rackarns bra band även det. Och kanske är det lite taskigt av mig att kalla dem för en epilog till The Minutemen. De höll trots allt på i åtta år att jämföra med The Minutemens fem. Anledningen att de lade ned är också bästa tänkbara: kreativ stagnation. Att veta när man ska lägga av är en god egenskap.

Mike Watts bas har vi sedan Firehose kastade in handduken 1994 kunnat höra i en rad konstellationer, däribland Dos som han har tillsammans med sin exfru Kira Roessler (tidigare i Black Flag) och i det återförenade The Stooges.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv