Crate digging del 5: Döm inte hunden efter håren

”The wet look, the dry look, the FBI look
But can you judge a crook by his coverup?”

Så sjöng sorgligt bortglömda Timbuk 3 på Hairstyles and attitudes, en låt som visade upp Pat McDonalds fingerfärdighet med pennan i sin fulla prydo. Sorgligt bortglömd skulle man också kunna kalla Yvonne Fair om det inte vore för den där enda singelhiten som tog en duktig sångerska lite i periferin av soul- och funkhistorien och lyfte henne (?) upp till one hit wonder-status.

Som Pat McDonald skrev, man kan inte dömma skurken efter hans täckmantel. Yvonne Fairs enda album i eget namn har ett suspekt omslag där hon poserar i utmanande pose med en piska i handen och skivan stoltserar med en lika suspekt titel: The bitch is black.

Man kan naturligtvis göra en feministisk läsning av omslaget, att det handlar om emancipation, om att bryta historiens bojor. Man kan dock lika gärna göra en läsning som handlar om exploatering.

Men skit samma. Det finns en orsak att jag hostade upp pengarna för den, trots att det är en cut-out (som synes på bilden). Innanför det där omslaget döljer sig ett stycke glödhet vinyl med funkfärgad soul och en röst som krossar allt motstånd.

Den där hiten. It should have been me är en tidlös klassiker. Den skrevs av Norman Whitfield som var en av Motowns huskompositörer och originalversionen spelades in av Kim Weston (med The Supremes som körsångerskor) redan 1963. Även Gladys Knight and the Pips spelade in den fem år senare. Men ingen av dem kommer i närheten av Yvonne Fairs tolkning från 1976. I videon sitter hon i kyrkan och betraktar brudparet som går ned för gången mot altaret. I bakgrunden hörs en nedtonad trummaskin medan hon sjunger med värdighet:

I saw my love / walking down the isle
And as he passed me by / he turned to me and gave me a smile

Det håller naturligtvis inte. När prästen frågar om det finns några invändningar så ställer hon sig upp, kastar av sig alla ambitioner om att behålla värdigheten och exploderar in i refrängens ”It should have been me”.

Det är obegripligt att låten aldrig slog på hemmaplan, den kom aldrig högre än 85:e platsen på listan. Men i Storbritannien gick den hem desto bättre och tog sig in på topp tio. Det blev Yvonne Fairs enda hit och det känns väldigt märkligt, lika märkligt som att hon aldrig gjorde några fler album.

Antagligen beror det på att skivan kom lite för sent. 1976 var inte Motown längre vad det varit och discoeran stod för dörren. Ändå är The bitch is black fylld från början till slut med årgångssoul och -funk av bästa märke och Yvonne Fair kompas av medlemmar ur The Funk Brothers som var ett av Motowns husband. Stundtals kan jag inte hindra mig själv från att dansa omkring ensam i lägenheten (hade jag inte varit ensam i lägenheten hade det nog varit enklare att hålla mig från dans).

Så var inte heller Yvonne Fair, som avled 1994 i sviterna av cancer i bukspottskörteln blott 51 år gammal, inte vem som helst, trots att hon bara gjorde ett album och fick en hit. Redan 1961 började hon sjunga med The James Brown Revue och det var under den tiden hon släppte sin första singel tillsammans med Browns band, I found you från 1962, en låt som James Brown senare skulle arbeta vidare på och som till slut blev I feel good.

Yvonne Fair hade en mindre roll i Lady sings the blues från 1972 och hon turnerade med Temptations, Jackson 5, Marvin Gaye och Stevie Wonder. Efter att musikkarriären var över arbetade hon som Dionne Warwicks klädkoordinator (!).

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv