Jinjer dyker ned i ett inre mörker

Foto: Alina Chernohor/Pressbild

Kriget i hemområdet och pandemin har satt sina spår när Jinjer släpper sitt fjärde album. Men det är framförallt ett inre mörker de, med sångerskan Tatiana Schmailyuk i spetsen, dyker ned i på sitt fjärde album.

Rösten är klar och stark när Tatian Schmailyuk sjunger fram en idealiserad drömbild av en värld där den fattige lever i överflöd och den rike har någon att bry sig om utöver sig själv. Men så kraschar drömbilden mot den kalla verkligheten och hennes röst glider sömlöst över till ett rytande från underjorden.

Rösten bärs fram av musik som är stenhård på gränsen till brutal, men samtidigt är samspeletet mellan gitarristen Roman Ibramkhalilov, basisten Eugene Abdukhanov och trummisen Vladislav Ulasevich intrikat, precist och, med tanke på hårdheten, överraskande svängigt.

Så kan man sammanfatta Mediator, det ukrainska hårdrocksbandet Jinjers singel som släpptes i slutet av juli. Musiken ekar av influenser från vitt skilda håll, från metal core till jazz, r’n‘b och modern progressiv hårdrock.

Singeln finns med på nya albumet Wallflowers som släpps idag.
– Det är det tyngsta album vi har gjort, säger Tatiana Schmailyuk över Zoom från bostaden i Kiev.
– Det är lite annorlunda gentemot våra tidigare album för det finns absolut inget positivt. Allt är mörkt och pessimistiskt. Det finns ingen väg ut och vi ska alla dö, tillägger hon med ett litet skratt.

Hon berättar att hon genom alla år försökt dölja sitt inre mörker och istället i sina texter försökt fokusera på saker som sociala problem och miljön. Den här gången ville hon dock rikta blicken inåt.

– Jag är en person med humörsvängningar. Jag kan vara vid gott mod ena dagen och nästa är allt skit. Det är depressioner och tårar. Givet den situationen som hela världen är i nu, där jag stannar hemma och är för mig själv med mina tankar hela tiden, så upptäcker jag vad som är inuti mitt huvud och det är inte ett bra ställe att vara på. Jag måste göra något åt det och det första steget mot förändring är att inse problemet.

– Konstnärer och musiker behöver inte skämmas över vad de känner. Det finns inga regler för musiken. Man måste inte sjunga om goda vibrationer som Bob Marley. Och till och med han tillät sig att sjunga om uppbrott och orättvisor.

Vi pratar alltså om ett personligt mörker, snarare än ett externt?
– Ja, det handlar om den inre världen. Samtidigt handlar en låt som Mediator mer om yttervärlden, om brustna drömmar; när man tar av sig de rosa glasögonen och ser världen som den är.

2014 bröt kriget ut i östra Ukraina, i provinserna Donetsk – där Jinjer kommer ifrån – och Luhansk över kontrollen i regionen mellan de ukrainska och ryska folkgrupperna. Bakom finns större krafter i spel och bandet beslöt sig för att lämna Donetsk och flyttade först till Lviv i andra änden av landet och sedan till huvudstaden Kiev.

Tatiana Schmailyuk på Wacken 2019. Foto: Markus Felix/Creative Commons

– Kriget har påverkat oss mycket. Vi har gjort en del låtar om krig och om att sakna våra föräldrar, syskon och vänner. Det handlar också om tillbakablickande, man saknar sin barndom och att inte ha chansen att dyka ned i nostalgi; att gå de gator man gick på som barn. Jag saknar det så mycket.
När hon pratar om det pratar hon långsammare med tydlig känsla i rösten. Plötsligt bryter hon ut i ett ”Kan du känna det?”

– Kan du känna hur mitt humör svänger? Det var därför jag spelade in det här albumet, säger hon med ett skratt.

Tatiana Schmailyuks musikaliska bana började tidigt. Hennes först minne av att stå på scen var när hon under en semester på en campingplats som åttaåring sjöng en rysk kärlekssång kompad av sin far på gitarr. Körsång och röstlektioner skulle följa innan storebrorsan förde in rockmusiken i hemmet. Med det kom Nirvana, Alice in Chains, punkrock och Metallica. Och kanske finns hemligheten bakom hennes vittspännande musikaliska referenser redan i form av hennes allra första kassettband.
– Det hade Boney M på ena sidan och hårdrocksbandet Aria [som kan beskrivas som Rysslands svar på Iron Maiden, reds.anm.] på den andra. Jag spelade det där bandet hela tiden för jag hade inget annat att lyssna på. När jag ser tillbaka på det förstår jag hur lyckas inkorporera andra genrer i hårdrocken.

Efter att ha hållit på i nästan tio år fick Jinjer sitt genombrott med albumet Macro som släpptes hösten 2019. Med tanke på det kom naturligtvis pandemin extra olägligt för dem.
– Ja, det var en besvikelse och väldigt frustrerande. Vi var mitt i en stor turné i Sydamerika och så ivriga att promota plattan över hela världen med våra konserter. Det var olyckligt men det hände och skivan finns där på folks skivhyllor och i deras playlists. Den har inte försvunnit någonstans och jag hoppas att den inte blir bortglömd.

I juni spelade Jinjer på det som i normala fall är Europas största hårdrocksfestival, franska Hellfest. I år hölls den i streamad form och Jinjer bjöd på en stor show (som finns att se på Youtube) med flygande kameror och massor av pyroteknik trots att det inte fanns någon publik. Tatiana Schmailyuk tycker att det var en lite märklig upplevelse.

– Men inte lika märklig som att de socialt distanserad spelningar vi gjorde hösten 2020. För mig kändes det ganska naturligt och helt okej. Vi visste att många människor skulle se det ändå. Vi kunde föreställa oss människor som stod där och tittade, så många som vi skulle vilja.
– Det som påminde oss om att det inte var någon publik där var den där dumma tystnaden mellan låtarna när man kunde höra syrsorna sjunga. Men vi hade kul och vi gillar hur det ser ut. Och vi har gjort så många spelningar förr i tiden för en publik som inte visste vilka Jinjer var. Då var intrycket det samma: tystnad.

Pandemin och den efterföljande nedstängningen har haft både positiva och negativa sidor. På pluskontot kommer en möjlighet att vila ut efter åratal av intensivt turnerande. På det kommer också det nya albumet.
– Det gav oss möjligheten att komponera och spela in som vanliga musiker gör; de tar ett år på sig att spela in en skiva och inte, som vi brukar göra, fyra månader.

På minuskontot kommer att Tatiana Schmailyuk känner sig isolerad, både från sina föräldrar som bor kvar i gruvstaden Horlivk norr om Donetsk, och från sin pojkvän som bor i det Kalifornien hon numera kallar hemma.
– Han kan komma hit och träffa mig men jag kan inte åka dit eftersom mitt arbetsvisum gick ut förra året. Att träffas varannan eller var tredje månad är inte nog. Och jag saknar min katt.

Tatiana Schmailyuk om…

… vad hon lyssnar på just nu:

– Det jag lyssnar på numera är långt från det jag gör. Förutom just nu, då, Den senaste månaden har jag nästan uteslutande lyssnar på nya plattan för att jag måste komma ihåg texten och sången. Annars sätter jag ofta på MTV 90’s och lyssnar på gammal popmusik, old school hip hop och r‘n’b.

… att growla:

– Jag försöker skrika och growla utan att skada min rena röst och så här långt har det fungerat.

– Det har varit många gånger jag tappat förmågan att growla. Det är lurigt. Man kan bli av med den när som helst men alla turnéer vi brukade göra innan pandemin hjälper till. När jag går till vår replokal efter en längre tid utan att sjunga och growla … Jag kan inte förklara hur dum jag känner mig då. Då känns det som att jag gör det för första gången och måste lära mig på nytt.

… hur hon hittade till hårdrocken:

– Jag kan inte förklara det. På något sätt är det så det är, det är så det kommer ut. När jag skriver texter så tänker jag inte hur sången ska låta. Jag skriver bara en dikt och sedan spelar jag in den nästa dag och 95 procent är improvisation. Det är så min själ sjunger och min hjärna kan inte förklara det.

… om att ha kämpat länge för framgången:

– Jag tycker att vi har förtjänat den. Vi har jobbat hårt för det. Att det inte var någon publik framför scenen på våra första spelningar knäckte oss inte. Vi var hungriga och spelade för bensinpengar. Jag tror att den här typen av framgång, som man har kämpat sig till, är mer stabil än den som kommer snabbt. Den dör lika snabbt som den kommer.

Fakta: Jinjer

Bildade i Horlivka strax norr om Donetsk 2009. 2010, som de räknar som sin officiella start, anslöt Tatiana Schmailyuk och gitarristen Roman Ibramkhalilov. Året därpå tillkom basisten Eugene Abdukhanov och 2016 trummisen Vladislav Ulasevich vilket ger oss dagens lineup. Numera bandet på grund av kriget i östra Ukraina baserade i huvudstaden Kiev.

Bandet har släppt tre studioalbum: Cloud Factory (2014), King of Everything (2016) och Macro (2019). Förra året släppte man liveplattan Live in Melbourne och den 27 augusti kommer bandets fjärde album, Wallflowers.

Crate digging del 5: Döm inte hunden efter håren

”The wet look, the dry look, the FBI look
But can you judge a crook by his coverup?”

Så sjöng sorgligt bortglömda Timbuk 3 på Hairstyles and attitudes, en låt som visade upp Pat McDonalds fingerfärdighet med pennan i sin fulla prydo. Sorgligt bortglömd skulle man också kunna kalla Yvonne Fair om det inte vore för den där enda singelhiten som tog en duktig sångerska lite i periferin av soul- och funkhistorien och lyfte henne (?) upp till one hit wonder-status.

Som Pat McDonald skrev, man kan inte dömma skurken efter hans täckmantel. Yvonne Fairs enda album i eget namn har ett suspekt omslag där hon poserar i utmanande pose med en piska i handen och skivan stoltserar med en lika suspekt titel: The bitch is black.

Man kan naturligtvis göra en feministisk läsning av omslaget, att det handlar om emancipation, om att bryta historiens bojor. Man kan dock lika gärna göra en läsning som handlar om exploatering.

Men skit samma. Det finns en orsak att jag hostade upp pengarna för den, trots att det är en cut-out (som synes på bilden). Innanför det där omslaget döljer sig ett stycke glödhet vinyl med funkfärgad soul och en röst som krossar allt motstånd.

Den där hiten. It should have been me är en tidlös klassiker. Den skrevs av Norman Whitfield som var en av Motowns huskompositörer och originalversionen spelades in av Kim Weston (med The Supremes som körsångerskor) redan 1963. Även Gladys Knight and the Pips spelade in den fem år senare. Men ingen av dem kommer i närheten av Yvonne Fairs tolkning från 1976. I videon sitter hon i kyrkan och betraktar brudparet som går ned för gången mot altaret. I bakgrunden hörs en nedtonad trummaskin medan hon sjunger med värdighet:

I saw my love / walking down the isle
And as he passed me by / he turned to me and gave me a smile

Det håller naturligtvis inte. När prästen frågar om det finns några invändningar så ställer hon sig upp, kastar av sig alla ambitioner om att behålla värdigheten och exploderar in i refrängens ”It should have been me”.

Det är obegripligt att låten aldrig slog på hemmaplan, den kom aldrig högre än 85:e platsen på listan. Men i Storbritannien gick den hem desto bättre och tog sig in på topp tio. Det blev Yvonne Fairs enda hit och det känns väldigt märkligt, lika märkligt som att hon aldrig gjorde några fler album.

Antagligen beror det på att skivan kom lite för sent. 1976 var inte Motown längre vad det varit och discoeran stod för dörren. Ändå är The bitch is black fylld från början till slut med årgångssoul och -funk av bästa märke och Yvonne Fair kompas av medlemmar ur The Funk Brothers som var ett av Motowns husband. Stundtals kan jag inte hindra mig själv från att dansa omkring ensam i lägenheten (hade jag inte varit ensam i lägenheten hade det nog varit enklare att hålla mig från dans).

Så var inte heller Yvonne Fair, som avled 1994 i sviterna av cancer i bukspottskörteln blott 51 år gammal, inte vem som helst, trots att hon bara gjorde ett album och fick en hit. Redan 1961 började hon sjunga med The James Brown Revue och det var under den tiden hon släppte sin första singel tillsammans med Browns band, I found you från 1962, en låt som James Brown senare skulle arbeta vidare på och som till slut blev I feel good.

Yvonne Fair hade en mindre roll i Lady sings the blues från 1972 och hon turnerade med Temptations, Jackson 5, Marvin Gaye och Stevie Wonder. Efter att musikkarriären var över arbetade hon som Dionne Warwicks klädkoordinator (!).

Crate digging del 4: Pojkrumsdrömmar och Klippanpågar på vift

Han stack iväg med första tåg. Han var trött på hålan där han var född och skulle kolla läget i Helsingborg. Men den lille Klippanpågen blir lurad på sina pengar och sedan, när han ska åka hem, glömmer han köpa biljett, blir avkastad i Åstorp och får gå resten av vägen till den nordskånska bruksorten.
Ja, du lille Klippanpåg, har du aldrig varit ute förr?

Ibland behövs det inte mer än en 40 år gammal vinylskiva med en svartvit gammal filmbild som omslag för att höja pulsen när man bläddrar fram den i backen av begagnade vinylskivor som står och ser ledsna ut över att aldrig bli spelade. Eller, ja, just den här skivan ser snarare mordisk ut. Ronald Reagan med fast blick och den ljuddämparförsedda revolvern riktad mot någon utanför bild. Angie Dickinson, vid hans sida, ser sådär lagom femme fatale:ig ut. Bilden är från filmen The Killers från 1964.

Innehållet på Kommissarie Roys enda och självbetitlade album är inte mindre pulshöjande det. Det är ren rak rock n roll med rejäla doser glam-, punk- och pubrock med en släng av Status Quo (på den tiden de var bra). Ett gäng låtar är under två minuter och ingen är över 3:45.

Berättelsen om Klippanpågen på vift i den (lite) större världen säger en del om innehållet på plattan. Omslaget likaså. Perspektivet är inte bredare än så. Det är pojkrumsdrömmar från en distinkt nordskånsk vinkel sjungna på ett för åtminstone den ickeskånske lyssnaren ibland något svårtolkat tungomål. Och när blicken lyfts så är det mot film- och kändisvärldens glamour så som den avspeglas i veckotidningarna.

Det är mat från Möllans pizza (”Pizzanödig”) och fantasier om princessan Caroline av Monaco (”Caroline”). Det är mer eller mindre rent nonsens (”Oh, what a garderob”) och trista söndagar där man inte vet var man ska bli av (”Söndag”): ”Söndag är ingen vidare dag, för då får jag inte som jag vill ha, när jag bara tänker på nästa dag”.
På något sätt gör bandet dock den låga horisonten till ett adelsmärke. ”Saklig och fri från självömkan” skulle journalisten Christoffer Barnekow beskriva rockmusiken från Klippan i ett tv-reportage som sändes i programmet Magazinet 1982. Det gäller i högsta grad Kommissarie Roys skiva som kom året innan reportaget.

Gräv där du står – skriv om det du känner till. Något i den stilen fick medlemmarna i det som skulle bli The Clash höra från sin manager Bernie Rhodes. Jag vet inte om någon sade det till medlemmarna i Kommissarie Roy när det begav sig men det låter hur som helst som att de hörsammat devisen. Resultatet av det är en skiva som än idag känns fräsch, charmig, ärlig och väldigt, väldigt direkt.

Det blev bara en skiva för Kommissarie Roy. Bandets gitarrist, sångare och låtskrivare Thomas Holst skulle gå vidare till de mer kända banden Torsson och Wilmer X. När jag för några år sedan intervjuade honom i samband med att Klippanpopen och Svenska Popfabriken – skivbolaget som gav ut den här skivan – fyllde 40 år pratade vi bland annat just om texterna och att de var så vardagsnära.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort, berättade han då.

1981 fanns det två tv- och tre radiokanaler I Sverige. I Klippan fanns det tre gatukök. Jag antar att det fanns en bio också. Man fick helt enkelt skapa sin egen kultur om man ville ha någon. Och det ville man uppenbarligen.
– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns, sa Thomas Holst i den där intervjun.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv