Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Crate-digging del 2: Ludwig II, Dr Mabuse och den fräcka Lola

Tysk pop och rockmusik har väl knappast rosat marknaden även om det finns guldkorn som industrirockbandet Einstürzende Neubauten, punkpopiga Die Ärzte, popbandet Nena (ja, de gjorde mer än 99 Luftballons) och rockbandet Ina Deter Band (vars album Neue männer brauchst das land jag gärna kommer tillbaka till). Ett gäng hårdrocksband av mer eller mindre hög kvalitet har det också blivit. Man skojar till exempel inte bort Helloweens tidiga album.

Men det fanns en tid när tysk rockmusik verkligen låg i framkant; så långt i framkant att brittiska musikjournalister kände sig tvingade att hitta på ett öknamn för den. Vi pratar om en period från slutet av 60-talet till mitten på 70-talet och öknamnet var krautrock – ett öknamn som kom att vändas till något positivt i och med att den likaledes brittiske musikern, författaren och antikvarien Julian Cope (från Teardrop Explodes och en ganska lyckad solokarriär) i mitten av 90-talet släppte boken Krautrocksampler (en bok som idag kostar överraskande höga belopp på antikvariatsajter) som återger musiken dess heder.

Det vore fel att säga att krautrock är en genre, även om det finns gemensamma i nämnare i förhållningssätt, i sökandet efter nya vägar och det nära förhållande till såväl konstmusiken som till den lite friare jazzen. Samtidigt är det inte svårt att hitta skillnader mellan band som Kraftwerk, Tangerine Dream, Can och Neu!.

Det är inte ofta jag snubblar över originalutgåvor av plattor från den eran men för några veckor sedan hittade jag ett exemplar av Amon Düül II:s album Made in Germany. Tyvärr är det inte den tyska dubbel-lp-utgåvan utan den enkel-lp-variant som såldes utanför Tysklands gränser. Å andra sidan hade prislappen sett helt annorlunda ut om det varit det …

Amon Düül var ett kollektiv i München som arrangerade konserter för att dra in pengar till kollektivet där såväl medlemmar som kunde spela instrument som de som inte kunde det medverkade. I samband med att man erbjöds skivkontrakt drog sig de mer kompetenta medlemmarna i kollektivet ur och startade eget, därav siffran två i bandnamnet. Det nya bandets tre första album, Phallus Dei, Yeti och Tanz der Lemminge, släppta mellan 1969 och 1971 brukar räknas till krautrockens mästerverk och Made in Germany från 1975 som deras sista stora platta.

Det kabaré-inspirerade omslaget sätter gruppens ena vokalist, Renate Knaup, i Marlene Dietrichs gamla paradroll som ”Die Fesche Lola” (den fräcka Lola) i Josef von Sternbergs film Den Blå Ängeln från 1930. Tillsammans med texternas referenser till såväl den bayerske 1800-talskungen Ludwig II:s död (Ludwig II var han som byggde sagoslottet Neuschwanstein som står som förebild för Törnrosaslottet) som till det fiktiva kriminella geniet Dr Mabuse från Norbert Jacques bok och Fritz Langs 20-talsfilmer placerar det skivan i en både intellektuell, ekivok och ganska skruvad tysk kulturtradition.

Visst är det, som så mycket annat släppt under eran, ganska pretentiöst och det finns ett pompöst drag av rockopera över skivan. Samtidigt är den skamlöst underhållande, lekfull och stundtals lite fånig på ett ganska skojigt sätt.

Now she’s gone I see it clear
Spent my days in useless fear
Because she misses – my sweet kisses

Den sista refrängen på Dreams med det (får man förmoda) medvetet töntiga rimmet följs av att sångaren gör tre kyss-ljud. Ja, det är fånigt men det lyckas med att locka fram ett leende.

Ställd bredvid debuten Phallus Dei och dess friformsinprovisationer börjar man nästan undra om det här verkligen är samma band. Made in Germany är en helt annan best. Den sträcker sig över ett vitt musikaliskt spektrum från en lek med tango till acidrock, proggrock, eleganta jazz-utflykter, kabarét-visor och schlager. Trots de breda influenserna så lyckas man hålla det hela sammans med utsökt stilsäkerhet och kompetenta musikerinsatser.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv